Dag 29 - Hanabifestivalen ("fyrverkerifestivalen")
Lördag den 26 Juli
Mobilterror á la Misato
Som jag sade igår så fick jag låna en av Misatos mobiler för att kunna hålla kontakten med omvärlden igen. Vad hon glömde berätta om var dock hennes alarm på mobilen. Om det nu bara hade varit "ett" alarm så... Vaknar 06:00 av ett tjutande oljud. Förvirrad som jag är tar det ett tag innan jag kopplar det till Misatos telefon och lyckas hitta knappen för att stänga av det. Självklart tar jag bort snoozen också och lägger mig för att sova vidare. 10 minuter senare börjar det återigen tjuta, denna gång med en ny glad och trallig melodi. Hittar mobilen igen och stänger av även detta alarm. När mobilen efter 10 minuter till börjar tjuta får jag panik! Jag stänger juh av de jäkla alarmen varför fortsätter den ringa!!! Lyckas manövrera mig in i alarmmenyn och hittar där att Misato har ställt in "fem" (!) individuella alarm med 10 minuters mellanrum för att hon ska komma upp på morgnarna. Tillslut lyckas jag komma på hur man tar bort alla alarmen, drar täcket över huvudet tredje gången gillt och gör en mental anteckning om att Misato ligger riktigt brunt till nästa gång jag ser henne.
Misato har nämligen berättat tidigare att hon har _åtta_ olika alarm på morgonen, utspridda över hela sin lägenhet. Tre mobiltelefoner och resten riktigt väckarklockor. Dessutom hjälper hennes granne, som är en vän till hennes föräldrar, henne att vakna ibland genom att gå upp och väcka henne. Svårväckt (eller svår-ta-tag-i-att-gå-upp) är bara förnamnet.
Shopping med Norie-san
Tillslut vaknar jag av egen maskin efter den "goda" natten. Ikväll är det den stora Hanabifestivalen i Tokyo ("Hanabi" = Fyrverkeri) och jag och några ESS-kompisar ska gå. Men det är bara morgon nu och jag börjar så smått samla ihop mina saker inför packningen. Vill inte behöva stressa ihjäl mig med allt sånt precis innan det är dags att sticka. Norie-san lovade dock mig igår att ta med mig till ett köpcenter nära Chitose Karasuyama för att kunna köpa några sista souvenirer så efter frukosten beger vi oss iväg med bil.
Bild: Vägarna i Tokyo kan vara väldigt, väldigt små och trafiken är minst sagt lite kaotisk här. Men folk är vana och kör lite sicksack för att ta sig förbi varandra.
Min privata japanskalärare
Även om Norie-san är väldigt duktig och har börjat ta engelskalektioner så är engelskakommunikationen oftast rätt svår. Detta gör det till ett perfekt tillfälle att träna japanska för mig och jag får nog säga att samtalen med just Norie-san är dom som har lärt mig mest hittills. Oftast så lär jag mig av det som händer för tillället eftersom hon har svårt att förklara på engelska vad saker och ting är. Till exempel så lär jag mig vad "smal", "bred" och "väg" heter på japanska när Norie-san kör, genom att jag pekar på vägen och visar med händerna och säger "Nihongo de nani?" ("Vad heter det på japanska?") Norie-san är väldigt duktig på att själv ta och saker och lära mig och det är roligt så mycket man kan lära sig utan att ens få det förklarat på engelska eller svenska.
I love Ghibli
I den lilla stadsdelen vi kommer fram till går vi runt i ett stort varuhus där jag bland annat hittar en massa Ghibli-saker. "Ghibli" är företaget som gjort alla de underbara, och väldigt kända, animefilmerna som "Spirited Away", "Howl's moving Castle" och "Princess Mononoke". Nästan alla Ghibli-filmer är kända hos vilken japan som helst och de flesta har sett nästan allihopa. Norie-san blir imponerad över mitt intresse och berättar att det kända Ghibli-museet ligger precis här i närheten. Tyvärr måste man köpa biljett i förväg och vi har ändå ingen tid att gå dit. Men nästa gång så vill jag verkligen ta en tur där.
Bild: Shopping med Norie-san i den lilla orten nära intill Chitose Karasuyama.
Vi köper på oss en massa goda bakverk innan vi beger oss hem och på vägen tillbaka kör Norie-san förbi museet så jag åtminstone får se det från utsidan.
Bullfest och vit skjorta
Hemma kalasar vi på våra nyvunna bakelser och jag sätter sedan igång att mer seriöst packa. Katka och jag bytar digitalkamerabilder då vi inte kommer ses så mycket mer innan jag åker och båda vill vara säkra på att få varandras bilder. Sedan klär jag mig för kvällens Hanabifestival och beger mig mot tågstationen. Klär mig kvällen till ära i vit långarmad skjorta (samt för att nästan allt annat är på tork efter tvätten). Detta kommer jag få utstå mycket problem med sen då det verkar som att japanerna bara har vita skjortor på sig när de arbetar. Misato frågar flera gånger varför jag är så "formellt klädd". I Sverige ses det ju tvärtom som fint att ha på sig en skjorta, trots att det även är det som används på kontor och liknande.
Yukatas!
På Shinjukus station möter jag Yuki, Makoto, Shinji (han säger att vi träffats innan men jag kommer inte ihåg vart) och Misato. Misato kommer även klädd i en yukata, dagen till ära. ("Yukata" är sommarens motsvarighet på en "kimono" och är därför lite tunnare och lättare.) Yuki säger att hon letade efter sin yukata men inte hittade den. Överallt på stationen kommer killar och tjejer klädda i yukatas, om än inte "så" många som jag hade trott ändå. Tycker att yukatas är jättefina, både på killar och tjejer, och har själv letat efter en lämlig till mig utan framgång. De som jag tycker är snygga är oftast väldigt dyra.
Asakusa och tabearuki
Det är extra mycket folk på stationen idag då hanabifestivalen är väldigt populär. Vi lyckas tränga oss på ett tåg mot Asakusa och anländer välbehållna efter 20 minuters trängande på tåget. I Asakusa har dom stängt hela huvudgatan för biltrafik och hela området är smockfullt med folk. Vi tar oss in mot tempelmarknaden i Asakusa och jag hittar en fin souvenir som jag köper med mig. Trots att vi är hungriga så finns det inte riktigt tid för middag så vi kör på en japansk "tabearuki" vilket bokstavligen betyder "äta gå" och innebär att man köper småmat som man äter när man går runt. I vårt fall blir det en hamburgerglass (!) och en kakigori (som en slushice). Hamburgerglassen var väldigt god om det inte hade varit för "brödet" som var saltat kex. Salt och glass är ingen toppenkombination i min mening.
Bild: Marknadsståenden i Asakusa.
Bild: Gänget i Asakusa. Från vänster: Shinji, Makoto, Misato och Yuki.
Bild: Hamburgerglassen. God glass, mindre gott bröd. Men ändå ett positivt helhetsintryck.
Bild: Tjejer i yukatas mitt i folkvimlet bland marknadsstånden.
Bild: Hamburgerglassbutiken. Men framför allt en kille i sin yukata och till och med geta (träskorna).
Bild: Jag och min kakigori - denna gång serverad i en flaska precis som en slushice.
Bron
Tiden för fyrverkerierna närmar sig och vi tar oss ut till åskådarplatsen i form av den stora bron i Asakusa. Här står vi i den gigantiska folkmassan och väntar och sakta men säkert slussas liiite närmare bron var femte minut eller så. Förra året, berättar Misato, hade det varit över en miljon besökare på den här hanabifestivalen! Då är den i och för sig utspridd på några fler platser också, men ändå. En miljon!
Bild: Packat med folk framför bron i Asakusa.
Den här bron vi står vid är just en lösning på problemet med den stora folkmassan. På bron har man en perfekt utsikt över området som skjuter upp fyrverkerierna och så klart vill alla stå här. Därför ordnar poliserna med ett system där man i sakta procession får "gå över" bron under tiden som fyrverkerierna avfyras. På så sätt kommer alla att få vara på bron under en liten del av fyrverkerierna. Det medför också att man aldrig får stå still då folkklungan ständigt puttas på av poliserna. Ja vilket system.
Makoto har med sig en "jinbei" åt mig att på mig under kvällen istället för en yukata. "Jinbei" är egentligen mer som en japansk pyjamas som man har på sig i hemmet men används också under festivaler och består av korta shorts och en skjorta. Bilder jag har sett på jinbei tidigare har varit rätt fula (bara kolla bilden på Wikipedia" så förstår ni) men den här tycker jag verkligen om. Även om jag hellre vill ha en yukata så kan jag nog tänka mig att köpa en jinbei om jag får möjlighet innan hemresan.
Bild: Jag försöker få på mig jinbein.
Bild: Misato och jag i traditionella japanska folkkläder, yukata och jinbei. Samt min "Nice guy"-fläkt som jag fick i present i torsdags.
Hanabi!!!
Fyrverkeriet börjar och bron öppnas så folkmassan sakta får börja gå. Med lämpliga intervaller stannar poliserna folkmassan så man kan fokusera lite på fyrverkerierna. Det är ett magnifikt skådespel där massor av fyrverkeripjäser skjuts från ett och samma ställe. Väldigt vackert! Men hur stort och populärt det här ändå är i Japan så kan jag inte låta bli att jämföra med nyårsfirandet i Sverige/Danmark som man själv beskådar varje år. Vi skjuter inte upp i närheten så mycket från ett och samma ställe som här. Men totalt sett så skjuter juh nästan varenda svensk/dansk upp något vilket ger ett fyrverkeri ofantligt mycket större än det här. Men det är en speciell känsla här med så mycket folk på liten yta, folk klädda i yukatas och ständiga "Oooh" "Woow" vid varje fyrverkeri.
Bild: Fyrverkerier!
Bild: Mer fyverkerier!
Bild: Folkklungan som sakta men säkert tar sig över bron. Det är huvuden som sträcker sig hela vägen bort i mitten till vänster.
När vi kommer över bron blir sikten lite sämre och vi börjar yra runt efter bra ställen att se fyrverkerierna på. Överallt på gatorna sitter folk och tittar och äter. Just att de "sitter" på gatan gör ett sånt intryck på mig då det inte är vanligt att se folk göra detta i Sverige. Vi hade nog mer stått och tittat. Men här sitter alla mitt på vägen som om det vore en skön gräsmatta.
Bild: Folk "sitter" på gatan och tittar på fyrverkerierna.
Mer tabearuki
Fortfarande hungriga hittar vi ett litet område med diverse maträtter. Jag beställer en stor grillad korv och en, i Japan väldigt känd dryck, Calpis. Senapen till korven är dock mer wasabi än senap och det är med konstanta tårar som jag sveper ner korven. Tur att jag tycker om wasabi då. :)
Glömd väska - inga problem
Vi går rundor och fotograferar och pratar och plötsligt inser Shinji att jag glömt min väska. Snabbt som attan rusar vi tillbaka samma väg som vi kom och hittar min väska snällt stående mitt på marken i parken. Jag har aldrig känt mig så "trygg" som i Japan när det gäller just stölder. Här lämnar jag ofta min väska stående lite här och där. Ibland till och med med öppna fack där pengar och annat ligger. Egentligen är det mest en fördom från min sida men den har verkligen hållit i sig och japanerna gör exakt likadant. Hiroaki berättade en dag att det är vanligt att japaner blir rånade på utlandsresor för att de inte är vana vid den brottslighet och den försiktighet man måste iakta. Katka, den andra utbytesstudenten, säger att hon gör exakt samma sak - lämnar sina saker lite överallt. Gäller att vänja sig av med det innan det är dags för hemresa. Även om Sverige inte är några större problem det heller. Men folk är nog mer rädda där. :)
Hanabi igen!
Det är dags för det andra av dom två fyrverkerierna och vi har en otrolig tur och anländer precis till den andra bron (eller är det samma?) när det startar. Avslutningen på det här fyrverkeriet är minst sagt maffigt och hela luften fylls av explosioner. Efter fyrverkeriet kommer poliser med långa "rep" som dom använder för att trycka folkmassan framför sig och bort från bron.
Bild: Gänget i full fart mot nästa bro att beskåda fyrverkerier på.
Trängsel på tågen - en underdrift
Hemresan kommer inte bli nådig och gänget föreslår att vi går till en annan station för att undvika den största folkrusningen och ha en möjlighet att komma med ett tåg. Tågen härifrån är inte lika rustade för folkmassor som linjen jag tar varje morgon och därför ger de här högtidsdagarna verkligen kaos i systemet.
Vi går i cirka en halvtimme innan vi kommer till en station som vi använder för att ta oss hemåt. Stackars Misato i sina "geta" (träskor som bärs i samband med en yukata/kimono), det kan inte vara skönt för fötterna. På vägen hem blir jag också tvungen att ta farväl av Yuki, Makoto och Shinji och jag tackar för allt de har varit med mig på.
Bara en heldag kvar innan det är dags att lämna Japan nu. Imorgon har Shimada-familjen dragit ihop en farvälfest och bjudit några av mina närmsta kompisar. Sista natten med gänget alltså. Men vad ska jag hitta på under dagen?
Mobilterror á la Misato
Som jag sade igår så fick jag låna en av Misatos mobiler för att kunna hålla kontakten med omvärlden igen. Vad hon glömde berätta om var dock hennes alarm på mobilen. Om det nu bara hade varit "ett" alarm så... Vaknar 06:00 av ett tjutande oljud. Förvirrad som jag är tar det ett tag innan jag kopplar det till Misatos telefon och lyckas hitta knappen för att stänga av det. Självklart tar jag bort snoozen också och lägger mig för att sova vidare. 10 minuter senare börjar det återigen tjuta, denna gång med en ny glad och trallig melodi. Hittar mobilen igen och stänger av även detta alarm. När mobilen efter 10 minuter till börjar tjuta får jag panik! Jag stänger juh av de jäkla alarmen varför fortsätter den ringa!!! Lyckas manövrera mig in i alarmmenyn och hittar där att Misato har ställt in "fem" (!) individuella alarm med 10 minuters mellanrum för att hon ska komma upp på morgnarna. Tillslut lyckas jag komma på hur man tar bort alla alarmen, drar täcket över huvudet tredje gången gillt och gör en mental anteckning om att Misato ligger riktigt brunt till nästa gång jag ser henne.
Misato har nämligen berättat tidigare att hon har _åtta_ olika alarm på morgonen, utspridda över hela sin lägenhet. Tre mobiltelefoner och resten riktigt väckarklockor. Dessutom hjälper hennes granne, som är en vän till hennes föräldrar, henne att vakna ibland genom att gå upp och väcka henne. Svårväckt (eller svår-ta-tag-i-att-gå-upp) är bara förnamnet.
Shopping med Norie-san
Tillslut vaknar jag av egen maskin efter den "goda" natten. Ikväll är det den stora Hanabifestivalen i Tokyo ("Hanabi" = Fyrverkeri) och jag och några ESS-kompisar ska gå. Men det är bara morgon nu och jag börjar så smått samla ihop mina saker inför packningen. Vill inte behöva stressa ihjäl mig med allt sånt precis innan det är dags att sticka. Norie-san lovade dock mig igår att ta med mig till ett köpcenter nära Chitose Karasuyama för att kunna köpa några sista souvenirer så efter frukosten beger vi oss iväg med bil.
Bild: Vägarna i Tokyo kan vara väldigt, väldigt små och trafiken är minst sagt lite kaotisk här. Men folk är vana och kör lite sicksack för att ta sig förbi varandra.
Min privata japanskalärare
Även om Norie-san är väldigt duktig och har börjat ta engelskalektioner så är engelskakommunikationen oftast rätt svår. Detta gör det till ett perfekt tillfälle att träna japanska för mig och jag får nog säga att samtalen med just Norie-san är dom som har lärt mig mest hittills. Oftast så lär jag mig av det som händer för tillället eftersom hon har svårt att förklara på engelska vad saker och ting är. Till exempel så lär jag mig vad "smal", "bred" och "väg" heter på japanska när Norie-san kör, genom att jag pekar på vägen och visar med händerna och säger "Nihongo de nani?" ("Vad heter det på japanska?") Norie-san är väldigt duktig på att själv ta och saker och lära mig och det är roligt så mycket man kan lära sig utan att ens få det förklarat på engelska eller svenska.
I love Ghibli
I den lilla stadsdelen vi kommer fram till går vi runt i ett stort varuhus där jag bland annat hittar en massa Ghibli-saker. "Ghibli" är företaget som gjort alla de underbara, och väldigt kända, animefilmerna som "Spirited Away", "Howl's moving Castle" och "Princess Mononoke". Nästan alla Ghibli-filmer är kända hos vilken japan som helst och de flesta har sett nästan allihopa. Norie-san blir imponerad över mitt intresse och berättar att det kända Ghibli-museet ligger precis här i närheten. Tyvärr måste man köpa biljett i förväg och vi har ändå ingen tid att gå dit. Men nästa gång så vill jag verkligen ta en tur där.
Bild: Shopping med Norie-san i den lilla orten nära intill Chitose Karasuyama.
Vi köper på oss en massa goda bakverk innan vi beger oss hem och på vägen tillbaka kör Norie-san förbi museet så jag åtminstone får se det från utsidan.
Bullfest och vit skjorta
Hemma kalasar vi på våra nyvunna bakelser och jag sätter sedan igång att mer seriöst packa. Katka och jag bytar digitalkamerabilder då vi inte kommer ses så mycket mer innan jag åker och båda vill vara säkra på att få varandras bilder. Sedan klär jag mig för kvällens Hanabifestival och beger mig mot tågstationen. Klär mig kvällen till ära i vit långarmad skjorta (samt för att nästan allt annat är på tork efter tvätten). Detta kommer jag få utstå mycket problem med sen då det verkar som att japanerna bara har vita skjortor på sig när de arbetar. Misato frågar flera gånger varför jag är så "formellt klädd". I Sverige ses det ju tvärtom som fint att ha på sig en skjorta, trots att det även är det som används på kontor och liknande.
Yukatas!
På Shinjukus station möter jag Yuki, Makoto, Shinji (han säger att vi träffats innan men jag kommer inte ihåg vart) och Misato. Misato kommer även klädd i en yukata, dagen till ära. ("Yukata" är sommarens motsvarighet på en "kimono" och är därför lite tunnare och lättare.) Yuki säger att hon letade efter sin yukata men inte hittade den. Överallt på stationen kommer killar och tjejer klädda i yukatas, om än inte "så" många som jag hade trott ändå. Tycker att yukatas är jättefina, både på killar och tjejer, och har själv letat efter en lämlig till mig utan framgång. De som jag tycker är snygga är oftast väldigt dyra.
Asakusa och tabearuki
Det är extra mycket folk på stationen idag då hanabifestivalen är väldigt populär. Vi lyckas tränga oss på ett tåg mot Asakusa och anländer välbehållna efter 20 minuters trängande på tåget. I Asakusa har dom stängt hela huvudgatan för biltrafik och hela området är smockfullt med folk. Vi tar oss in mot tempelmarknaden i Asakusa och jag hittar en fin souvenir som jag köper med mig. Trots att vi är hungriga så finns det inte riktigt tid för middag så vi kör på en japansk "tabearuki" vilket bokstavligen betyder "äta gå" och innebär att man köper småmat som man äter när man går runt. I vårt fall blir det en hamburgerglass (!) och en kakigori (som en slushice). Hamburgerglassen var väldigt god om det inte hade varit för "brödet" som var saltat kex. Salt och glass är ingen toppenkombination i min mening.
Bild: Marknadsståenden i Asakusa.
Bild: Gänget i Asakusa. Från vänster: Shinji, Makoto, Misato och Yuki.
Bild: Hamburgerglassen. God glass, mindre gott bröd. Men ändå ett positivt helhetsintryck.
Bild: Tjejer i yukatas mitt i folkvimlet bland marknadsstånden.
Bild: Hamburgerglassbutiken. Men framför allt en kille i sin yukata och till och med geta (träskorna).
Bild: Jag och min kakigori - denna gång serverad i en flaska precis som en slushice.
Bron
Tiden för fyrverkerierna närmar sig och vi tar oss ut till åskådarplatsen i form av den stora bron i Asakusa. Här står vi i den gigantiska folkmassan och väntar och sakta men säkert slussas liiite närmare bron var femte minut eller så. Förra året, berättar Misato, hade det varit över en miljon besökare på den här hanabifestivalen! Då är den i och för sig utspridd på några fler platser också, men ändå. En miljon!
Bild: Packat med folk framför bron i Asakusa.
Den här bron vi står vid är just en lösning på problemet med den stora folkmassan. På bron har man en perfekt utsikt över området som skjuter upp fyrverkerierna och så klart vill alla stå här. Därför ordnar poliserna med ett system där man i sakta procession får "gå över" bron under tiden som fyrverkerierna avfyras. På så sätt kommer alla att få vara på bron under en liten del av fyrverkerierna. Det medför också att man aldrig får stå still då folkklungan ständigt puttas på av poliserna. Ja vilket system.
Makoto har med sig en "jinbei" åt mig att på mig under kvällen istället för en yukata. "Jinbei" är egentligen mer som en japansk pyjamas som man har på sig i hemmet men används också under festivaler och består av korta shorts och en skjorta. Bilder jag har sett på jinbei tidigare har varit rätt fula (bara kolla bilden på Wikipedia" så förstår ni) men den här tycker jag verkligen om. Även om jag hellre vill ha en yukata så kan jag nog tänka mig att köpa en jinbei om jag får möjlighet innan hemresan.
Bild: Jag försöker få på mig jinbein.
Bild: Misato och jag i traditionella japanska folkkläder, yukata och jinbei. Samt min "Nice guy"-fläkt som jag fick i present i torsdags.
Hanabi!!!
Fyrverkeriet börjar och bron öppnas så folkmassan sakta får börja gå. Med lämpliga intervaller stannar poliserna folkmassan så man kan fokusera lite på fyrverkerierna. Det är ett magnifikt skådespel där massor av fyrverkeripjäser skjuts från ett och samma ställe. Väldigt vackert! Men hur stort och populärt det här ändå är i Japan så kan jag inte låta bli att jämföra med nyårsfirandet i Sverige/Danmark som man själv beskådar varje år. Vi skjuter inte upp i närheten så mycket från ett och samma ställe som här. Men totalt sett så skjuter juh nästan varenda svensk/dansk upp något vilket ger ett fyrverkeri ofantligt mycket större än det här. Men det är en speciell känsla här med så mycket folk på liten yta, folk klädda i yukatas och ständiga "Oooh" "Woow" vid varje fyrverkeri.
Bild: Fyrverkerier!
Bild: Mer fyverkerier!
Bild: Folkklungan som sakta men säkert tar sig över bron. Det är huvuden som sträcker sig hela vägen bort i mitten till vänster.
När vi kommer över bron blir sikten lite sämre och vi börjar yra runt efter bra ställen att se fyrverkerierna på. Överallt på gatorna sitter folk och tittar och äter. Just att de "sitter" på gatan gör ett sånt intryck på mig då det inte är vanligt att se folk göra detta i Sverige. Vi hade nog mer stått och tittat. Men här sitter alla mitt på vägen som om det vore en skön gräsmatta.
Bild: Folk "sitter" på gatan och tittar på fyrverkerierna.
Mer tabearuki
Fortfarande hungriga hittar vi ett litet område med diverse maträtter. Jag beställer en stor grillad korv och en, i Japan väldigt känd dryck, Calpis. Senapen till korven är dock mer wasabi än senap och det är med konstanta tårar som jag sveper ner korven. Tur att jag tycker om wasabi då. :)
Glömd väska - inga problem
Vi går rundor och fotograferar och pratar och plötsligt inser Shinji att jag glömt min väska. Snabbt som attan rusar vi tillbaka samma väg som vi kom och hittar min väska snällt stående mitt på marken i parken. Jag har aldrig känt mig så "trygg" som i Japan när det gäller just stölder. Här lämnar jag ofta min väska stående lite här och där. Ibland till och med med öppna fack där pengar och annat ligger. Egentligen är det mest en fördom från min sida men den har verkligen hållit i sig och japanerna gör exakt likadant. Hiroaki berättade en dag att det är vanligt att japaner blir rånade på utlandsresor för att de inte är vana vid den brottslighet och den försiktighet man måste iakta. Katka, den andra utbytesstudenten, säger att hon gör exakt samma sak - lämnar sina saker lite överallt. Gäller att vänja sig av med det innan det är dags för hemresa. Även om Sverige inte är några större problem det heller. Men folk är nog mer rädda där. :)
Hanabi igen!
Det är dags för det andra av dom två fyrverkerierna och vi har en otrolig tur och anländer precis till den andra bron (eller är det samma?) när det startar. Avslutningen på det här fyrverkeriet är minst sagt maffigt och hela luften fylls av explosioner. Efter fyrverkeriet kommer poliser med långa "rep" som dom använder för att trycka folkmassan framför sig och bort från bron.
Bild: Gänget i full fart mot nästa bro att beskåda fyrverkerier på.
Trängsel på tågen - en underdrift
Hemresan kommer inte bli nådig och gänget föreslår att vi går till en annan station för att undvika den största folkrusningen och ha en möjlighet att komma med ett tåg. Tågen härifrån är inte lika rustade för folkmassor som linjen jag tar varje morgon och därför ger de här högtidsdagarna verkligen kaos i systemet.
Vi går i cirka en halvtimme innan vi kommer till en station som vi använder för att ta oss hemåt. Stackars Misato i sina "geta" (träskor som bärs i samband med en yukata/kimono), det kan inte vara skönt för fötterna. På vägen hem blir jag också tvungen att ta farväl av Yuki, Makoto och Shinji och jag tackar för allt de har varit med mig på.
Bara en heldag kvar innan det är dags att lämna Japan nu. Imorgon har Shimada-familjen dragit ihop en farvälfest och bjudit några av mina närmsta kompisar. Sista natten med gänget alltså. Men vad ska jag hitta på under dagen?
Dag 28 - Yokohama med Misato
Fredag den 25 Juli
Sovmorgon och mobiltorka
Sover för en gångs skull ganska bra här i Japan. Typiskt att man snart ska hem när man äntligen börjat vänja sig vid dygnsrytmen. Tar mig upp och sätter igång datorn för att kolla hur det går med planeringarna för dagen. Förhoppningsvis så blir det Yokohama och både jag och Hiroaki pratade igår om att åka.
Hiroaki skickar dock ett mail vid 11-tiden om att han inte kommer kunna åka idag då han har en del att stå i inför sin resa till Kroatien. Så det blir jag ensam som får ta mig till Yokohama för att träffa Misato. Lättare sagt än gjort då jag precis gjort slut på mina pengar på mobiltelefonen. Inte bara att det känns segt att behöva ladda en stor summa pengar som jag inte kommer hinna använda upp (minsta summan är cirka 160 kronor), jag måste även hitta någonstans att köpa ett refillkort.
Sen lunch med Rei
Misato har lite att göra under dagen och säger att det blir bäst runt 16 på dagen. Det passar mig perfekt då Rei som egentligen skulle med på fyrverkerifestivalen imorgon inte kan komma då och erbjuder därför lunch idag istället. Så jag tar mig till Shinjuku där Rei möter upp mig på stationen. Hon leder mig genom den oändligt krångliga Shinjukustationen där man går in och ut ur stora varuhus, upp med hissar, ner för trappor och tillslut undrar jag om vi inte är tillbaka där vi började... Men det är vi inte utan har istället kommit till en mysig, japansk restaurang som vi slår oss ner i. Traditionellt japanskt sitter man på golvet på sittkuddar. Vi beställer in dagens lunch och pratar under tiden om allt möjligt.
Bild: Rei på restaurangen på Shinjukustationen.
Bild: Den mysiga restaurangen där man sitter på golvet och äter.
Egentligen har jag bara träffat Rei när vi åkte till onsen (de varma källorna) tillsammans men vi kom bra överens och har hållit kontakten sedan dess. Reis mamma pratar bra engelska och därför vill även Rei lära sig. Hon tar därför privata engelskalektioner och ska idag efter lunchen iväg på en sådan. Hennes mamma är också intresserad i Sverige och hade gärna velat träffa mig. Nästa gång jag kommer till Japan så ska hon bjuda hem mig säger Rei.
Shinjukustationen - en labyrint utan dess like
Efter lunchen hjälper Rei mig till rätt tåg för att ta mig till Yokohama - vilket är tur då jag aldrig hade hittat själv. Det är svårt att förklara hur stor Shinjukustationen egentligen är men den innehåller minst lika många affärer som Väla köpcentrum gör förutom då de hundratal olika perronger och busshållsplatser. Hela stationen i sig är också väldigt krångligt uppbyggd då det är flera olika företag som har hand om det olika tåglinjerna. På grund av detta är det inte särskilt bra skyltat för det andra linjerna när man befinner sig inom en annan linjes område. Ta sig från ena änden till andra inne på stationen tar nog en 15-20 minuter.
Tågresa mot Yokohama i blindo
Rei säger att hon förhoppningsvis kommer kunna komma dagen jag ska åka och vinka av mig på stationen vilket är väldigt snällt av henne. Vi tar farväl för idag och jag skyndar för att hinna med tåget. Från och med nu gäller det helt enkelt att ha tur. Inga pengar på mobilen och inga möjligheter till internet samt att Misato inte ens vet att jag faktiskt är på tåget just nu och snart kommer anlända till Yokohama. På tåget får jag ett sms från Misato om vilket tåg jag ska ta - lite sent för tillfället och istället blir jag lite orolig att det är fel tåg jag är på.
Bild: Rei vinkar av mig efter att ha hjälpt mig hitta tåget till Yokohama.
Men Rei har gjort ett bra jobb och det visar sig vara helt rätt. En 25 minuter senare rullar det in på Yokohama station. Här går jag ut genom gaten och ställer mig för att vänta på att höra av Misato. Några minuter senare ringer hon och säger att hon är på väg och ytterligare en 20 minuter senare hittar hon mig yrandes på stationen. Tillsammans tar vi ett nytt tåg då vi ska till en annan del av Yokohama. Misato är snäll och har med sig en ny mobil till mig som jag kan låna de sista dagarna. Däremot har hon glömt laddaren men den klarar sig nog två dagar säger jag lugnande (det gjorde den inte...).
Bild: Huvudstationen i Yokohama. I väntan på Misato yrar jag runt och hittade bland annat två hjälporganisationsarbetare som samlade in pengar i sjuksköterskekläder.
Rundvandring i Misatos hemstad, Yokohama
Väl framme tar Misato mig runt överallt i Yokohama. Vi börjar med att se den högsta byggnaden i Japan, Yokohama Landmark Tower, med sina imponerande 296 meter och världens näst snabbaste hiss. Vi åker inte upp nu, men Misato säger att vi kan göra det senare om vi har tid då det är finare på kvällen. Vi går även förbi Yokohamas nöjesfält med sitt pariserhjul som en gång i tiden var världens största. På håll ser vi även den 860 meter långa Yokohama Bay Bridge som korsar Tokyobukten.
Bild: Tokyo Landmark Tower, Japans högsta byggnad med sina 296 meter.
Modern konst i Yokohama.
Bild: Misato med sin klassiska "Misato-pose".
Bild: Jag framför den stora konstbyggnaden i Yokohama. (OBS ingen klassisk Patrick-pose.)
Bild: Det stora pariserhjulet på Yokohamas nöjesfält.
Bild: Tokyo Bay Bridge.
Spännande glass
Vi vandrar vidare tills vi hittar en glassfestival. Här har dem de konstigaste glassorterna jag någonsin sett med exempel som krabba, ris, natto (blää!), olika blomsorter och Dracula-glassen med vitlökssmak som Misato försöker lura på mig. Ja, herregud. Jag vill juh bara ha en vanlig glass. :) Detta finns dock också, typ.
Bild: Bredvid glassfestivalen hade de torn som stod och sprutade ut vattenånga. Väldigt svalkande i den annars tryckande sommarvärmen.
Bild: Draculaglassen med vitlökssmak. Bläää!
Jag beställer en specialglass som jag inte vet vad den heter men som görs genom att dom smälter ner glassen och sen snabbt fryser den igen. På så sätt kan man smälta med nästan vilken smak som helst som annars inte blandas bra med glass. Glassen jag får har färska jordgubbar och bananbitar och är ruskigt god! Verkligen hur god som helst. Tyvärr inte så billig och ganska liten. Misato tar någon sorts turkisk (tror jag?) glass som glasskocken leker runt med som klister då den verkar kunna formas hur som helst. Även den är väldigt god. Dock är det varmt ute och man får kämpa som en galenpanna för att hinna med all glass som smälter. Misatos kjol faller ändå offer för hennes glass och hon springer panikartat iväg och hämtar papper.
Bild: De speciella faten där de tillagar min glass genom att först smälta den och sen kyla den.
Bild: Aah, den smälter!
Vacker havsutsikt (eller buktutsikt?!)
Något man annars knappt sett alls i Japan är vatten och därför är Yokohama en väldigt vacker syn med sina fina kuster och hamnar längs med Tokyobukten. Detta ger även den härliga följden att det inte är lika varmt då vattenångorna svalkar en. Vi vandrar ut på en lång bro där en konsert hålls och sätter oss ner för att vila benen i en park intill. Jag har alltid tänkt mig Yokohama som den lilla fiskeby den en gång i tiden var. Så jag blir minst sagt förvånad när jag får reda på att det är den näst största staden i Japan.
Bild: Vacker liten hamnpaviljong längs Yokohamas hamn.
Kina i Japan
Det börjar redan bli mörkt och nästa ställe vi går till är Yokohama Chinatown. Detta är inte bara det största Chinatown i Japan, utan i hela asien och ett av de största i hela världen. Herregud vad Yokohama ska vara "bäst" på många saker då. Misato är väldigt noga med att göra god reklam för sitt Yokohama och påpekar hela tiden hur mycket bättre Yokohama är än Tokyo. :)
Chinatown är en härlig upplevelse där färgglada affärer och gatustånd kantar vägarna. Överallt är det restauranger och mycket folk i rörelse och vart man än går så står gatuförsäljare och försöker vinka in en. Efter att ha gått gator upp och ner hittar vi en restaurang som inte verkar alltför dyr (rätt dyrt här annars i Chinatown) och går in för att äta middag. Vi äter kinesiska nudlar som är utskurna med kniv som ska vara väldigt klassiskt kinesiskt. Till dessa får man kött och andra godheter. Misato beställer dock sin med brosk istället!!! Jag trodde hon sa fel när hon sa "cartilage", men det är alltså stora broskbitar i soppan. Hon säger att det är bra för huden för all kollagen som den innehåller. Även om det skulle vara det så rynkar jag hellre ihop än att någonsin försöka äta det.
Bild: Den maffiga entrén till Chinatown.
Bild: Gatan i Chinatown.
Bild: Misatos broskbitar. Låter hemskt men hon säger att det är gott. Hmm...
Hemresa, stående
Klockan är mycket och vi tar tåget tillbaka till Yokohamas huvudstation. Här tar Misato ett eget tåg hem till hennes mamma då hon ska stanna där över natten och packa inför hennes resa till Taiwan den 1:e augusti. Så jag går själv på tåget tillbaka mot Shinjuku. Det är ett tåg där vissa vagnar är tvåvåningsvagnar och självklart hoppar jag på en sån och slår mig ner. Riktigt mysigt med rejäla säten och allt juh! Tills jag ser i taket att det finns brickor med tågkorts-bilder på och att jag har en röd lampa ovan mig medan alla andra har en grön lampa. Snabbt kopplar jag att det alltså kostar extra att sitta här och jag stressar vidare i tåget till de vanliga vagnarna där jag får ståplats. Mina stackars beeeeen! Får även ståplats på tåget från Shinjuku till Chitose Karasuyma. Mina stackars ben igeeen!
Mangatidning på över 800 sidor
På vägen hem till huset så går jag inom några olika butiker med nattöppet för att leta upp en mangatidning. Om det är något jag skrivit ner på min lista över saker jag måste ha med mig hem från Japan så är det en av deras feta mangatidningar. Jag lyckas hitta en riktigt tjock där man också får en handfläkt med Evangelion-motiv med. Givet köp! Manga i Sverige är ganska dyrt medans det i Japan är, rent ut sagt, snorbilligt. Den tidningen jag köpte nu är på över 800 sidor och kostar 38 kronor - och då är den ändå extra dyr då man får en fläkt med på köpet. Vanligtvis går de mest kända tidningarna som Shounen jump på 20 kronor.
Imorgon ska vi på Hanabi-festivalen (fyrverkerifestivalen) i Tokyo vilket jag verkligen ser fram emot. Men nu, god natt!
Sovmorgon och mobiltorka
Sover för en gångs skull ganska bra här i Japan. Typiskt att man snart ska hem när man äntligen börjat vänja sig vid dygnsrytmen. Tar mig upp och sätter igång datorn för att kolla hur det går med planeringarna för dagen. Förhoppningsvis så blir det Yokohama och både jag och Hiroaki pratade igår om att åka.
Hiroaki skickar dock ett mail vid 11-tiden om att han inte kommer kunna åka idag då han har en del att stå i inför sin resa till Kroatien. Så det blir jag ensam som får ta mig till Yokohama för att träffa Misato. Lättare sagt än gjort då jag precis gjort slut på mina pengar på mobiltelefonen. Inte bara att det känns segt att behöva ladda en stor summa pengar som jag inte kommer hinna använda upp (minsta summan är cirka 160 kronor), jag måste även hitta någonstans att köpa ett refillkort.
Sen lunch med Rei
Misato har lite att göra under dagen och säger att det blir bäst runt 16 på dagen. Det passar mig perfekt då Rei som egentligen skulle med på fyrverkerifestivalen imorgon inte kan komma då och erbjuder därför lunch idag istället. Så jag tar mig till Shinjuku där Rei möter upp mig på stationen. Hon leder mig genom den oändligt krångliga Shinjukustationen där man går in och ut ur stora varuhus, upp med hissar, ner för trappor och tillslut undrar jag om vi inte är tillbaka där vi började... Men det är vi inte utan har istället kommit till en mysig, japansk restaurang som vi slår oss ner i. Traditionellt japanskt sitter man på golvet på sittkuddar. Vi beställer in dagens lunch och pratar under tiden om allt möjligt.
Bild: Rei på restaurangen på Shinjukustationen.
Bild: Den mysiga restaurangen där man sitter på golvet och äter.
Egentligen har jag bara träffat Rei när vi åkte till onsen (de varma källorna) tillsammans men vi kom bra överens och har hållit kontakten sedan dess. Reis mamma pratar bra engelska och därför vill även Rei lära sig. Hon tar därför privata engelskalektioner och ska idag efter lunchen iväg på en sådan. Hennes mamma är också intresserad i Sverige och hade gärna velat träffa mig. Nästa gång jag kommer till Japan så ska hon bjuda hem mig säger Rei.
Shinjukustationen - en labyrint utan dess like
Efter lunchen hjälper Rei mig till rätt tåg för att ta mig till Yokohama - vilket är tur då jag aldrig hade hittat själv. Det är svårt att förklara hur stor Shinjukustationen egentligen är men den innehåller minst lika många affärer som Väla köpcentrum gör förutom då de hundratal olika perronger och busshållsplatser. Hela stationen i sig är också väldigt krångligt uppbyggd då det är flera olika företag som har hand om det olika tåglinjerna. På grund av detta är det inte särskilt bra skyltat för det andra linjerna när man befinner sig inom en annan linjes område. Ta sig från ena änden till andra inne på stationen tar nog en 15-20 minuter.
Tågresa mot Yokohama i blindo
Rei säger att hon förhoppningsvis kommer kunna komma dagen jag ska åka och vinka av mig på stationen vilket är väldigt snällt av henne. Vi tar farväl för idag och jag skyndar för att hinna med tåget. Från och med nu gäller det helt enkelt att ha tur. Inga pengar på mobilen och inga möjligheter till internet samt att Misato inte ens vet att jag faktiskt är på tåget just nu och snart kommer anlända till Yokohama. På tåget får jag ett sms från Misato om vilket tåg jag ska ta - lite sent för tillfället och istället blir jag lite orolig att det är fel tåg jag är på.
Bild: Rei vinkar av mig efter att ha hjälpt mig hitta tåget till Yokohama.
Men Rei har gjort ett bra jobb och det visar sig vara helt rätt. En 25 minuter senare rullar det in på Yokohama station. Här går jag ut genom gaten och ställer mig för att vänta på att höra av Misato. Några minuter senare ringer hon och säger att hon är på väg och ytterligare en 20 minuter senare hittar hon mig yrandes på stationen. Tillsammans tar vi ett nytt tåg då vi ska till en annan del av Yokohama. Misato är snäll och har med sig en ny mobil till mig som jag kan låna de sista dagarna. Däremot har hon glömt laddaren men den klarar sig nog två dagar säger jag lugnande (det gjorde den inte...).
Bild: Huvudstationen i Yokohama. I väntan på Misato yrar jag runt och hittade bland annat två hjälporganisationsarbetare som samlade in pengar i sjuksköterskekläder.
Rundvandring i Misatos hemstad, Yokohama
Väl framme tar Misato mig runt överallt i Yokohama. Vi börjar med att se den högsta byggnaden i Japan, Yokohama Landmark Tower, med sina imponerande 296 meter och världens näst snabbaste hiss. Vi åker inte upp nu, men Misato säger att vi kan göra det senare om vi har tid då det är finare på kvällen. Vi går även förbi Yokohamas nöjesfält med sitt pariserhjul som en gång i tiden var världens största. På håll ser vi även den 860 meter långa Yokohama Bay Bridge som korsar Tokyobukten.
Bild: Tokyo Landmark Tower, Japans högsta byggnad med sina 296 meter.
Modern konst i Yokohama.
Bild: Misato med sin klassiska "Misato-pose".
Bild: Jag framför den stora konstbyggnaden i Yokohama. (OBS ingen klassisk Patrick-pose.)
Bild: Det stora pariserhjulet på Yokohamas nöjesfält.
Bild: Tokyo Bay Bridge.
Spännande glass
Vi vandrar vidare tills vi hittar en glassfestival. Här har dem de konstigaste glassorterna jag någonsin sett med exempel som krabba, ris, natto (blää!), olika blomsorter och Dracula-glassen med vitlökssmak som Misato försöker lura på mig. Ja, herregud. Jag vill juh bara ha en vanlig glass. :) Detta finns dock också, typ.
Bild: Bredvid glassfestivalen hade de torn som stod och sprutade ut vattenånga. Väldigt svalkande i den annars tryckande sommarvärmen.
Bild: Draculaglassen med vitlökssmak. Bläää!
Jag beställer en specialglass som jag inte vet vad den heter men som görs genom att dom smälter ner glassen och sen snabbt fryser den igen. På så sätt kan man smälta med nästan vilken smak som helst som annars inte blandas bra med glass. Glassen jag får har färska jordgubbar och bananbitar och är ruskigt god! Verkligen hur god som helst. Tyvärr inte så billig och ganska liten. Misato tar någon sorts turkisk (tror jag?) glass som glasskocken leker runt med som klister då den verkar kunna formas hur som helst. Även den är väldigt god. Dock är det varmt ute och man får kämpa som en galenpanna för att hinna med all glass som smälter. Misatos kjol faller ändå offer för hennes glass och hon springer panikartat iväg och hämtar papper.
Bild: De speciella faten där de tillagar min glass genom att först smälta den och sen kyla den.
Bild: Aah, den smälter!
Vacker havsutsikt (eller buktutsikt?!)
Något man annars knappt sett alls i Japan är vatten och därför är Yokohama en väldigt vacker syn med sina fina kuster och hamnar längs med Tokyobukten. Detta ger även den härliga följden att det inte är lika varmt då vattenångorna svalkar en. Vi vandrar ut på en lång bro där en konsert hålls och sätter oss ner för att vila benen i en park intill. Jag har alltid tänkt mig Yokohama som den lilla fiskeby den en gång i tiden var. Så jag blir minst sagt förvånad när jag får reda på att det är den näst största staden i Japan.
Bild: Vacker liten hamnpaviljong längs Yokohamas hamn.
Kina i Japan
Det börjar redan bli mörkt och nästa ställe vi går till är Yokohama Chinatown. Detta är inte bara det största Chinatown i Japan, utan i hela asien och ett av de största i hela världen. Herregud vad Yokohama ska vara "bäst" på många saker då. Misato är väldigt noga med att göra god reklam för sitt Yokohama och påpekar hela tiden hur mycket bättre Yokohama är än Tokyo. :)
Chinatown är en härlig upplevelse där färgglada affärer och gatustånd kantar vägarna. Överallt är det restauranger och mycket folk i rörelse och vart man än går så står gatuförsäljare och försöker vinka in en. Efter att ha gått gator upp och ner hittar vi en restaurang som inte verkar alltför dyr (rätt dyrt här annars i Chinatown) och går in för att äta middag. Vi äter kinesiska nudlar som är utskurna med kniv som ska vara väldigt klassiskt kinesiskt. Till dessa får man kött och andra godheter. Misato beställer dock sin med brosk istället!!! Jag trodde hon sa fel när hon sa "cartilage", men det är alltså stora broskbitar i soppan. Hon säger att det är bra för huden för all kollagen som den innehåller. Även om det skulle vara det så rynkar jag hellre ihop än att någonsin försöka äta det.
Bild: Den maffiga entrén till Chinatown.
Bild: Gatan i Chinatown.
Bild: Misatos broskbitar. Låter hemskt men hon säger att det är gott. Hmm...
Hemresa, stående
Klockan är mycket och vi tar tåget tillbaka till Yokohamas huvudstation. Här tar Misato ett eget tåg hem till hennes mamma då hon ska stanna där över natten och packa inför hennes resa till Taiwan den 1:e augusti. Så jag går själv på tåget tillbaka mot Shinjuku. Det är ett tåg där vissa vagnar är tvåvåningsvagnar och självklart hoppar jag på en sån och slår mig ner. Riktigt mysigt med rejäla säten och allt juh! Tills jag ser i taket att det finns brickor med tågkorts-bilder på och att jag har en röd lampa ovan mig medan alla andra har en grön lampa. Snabbt kopplar jag att det alltså kostar extra att sitta här och jag stressar vidare i tåget till de vanliga vagnarna där jag får ståplats. Mina stackars beeeeen! Får även ståplats på tåget från Shinjuku till Chitose Karasuyma. Mina stackars ben igeeen!
Mangatidning på över 800 sidor
På vägen hem till huset så går jag inom några olika butiker med nattöppet för att leta upp en mangatidning. Om det är något jag skrivit ner på min lista över saker jag måste ha med mig hem från Japan så är det en av deras feta mangatidningar. Jag lyckas hitta en riktigt tjock där man också får en handfläkt med Evangelion-motiv med. Givet köp! Manga i Sverige är ganska dyrt medans det i Japan är, rent ut sagt, snorbilligt. Den tidningen jag köpte nu är på över 800 sidor och kostar 38 kronor - och då är den ändå extra dyr då man får en fläkt med på köpet. Vanligtvis går de mest kända tidningarna som Shounen jump på 20 kronor.
Imorgon ska vi på Hanabi-festivalen (fyrverkerifestivalen) i Tokyo vilket jag verkligen ser fram emot. Men nu, god natt!
Dag 27 - Skolavslutning och utekväll
Torsdag den 24 Juli
Bästa operationen hittills
Morgondagens operation var lätt den bästa operation hittills! En öppen högersidig colektomi på grund av en tumör i uppåtgående colon. ("Öppen" i motsats till titthålsoperation. "Colon" = Tjocktarmen. "Ektomi" = Borttagning.) Först och främst så var en väldigt trevlig kirurg med under operationen som inte opererade själv utan tog istället hand om mig (det var inte hans "uppgift" så klart men hade tid åt mig då han själv inte deltog). Dessutom då det är en "öppen" operation är det större risk för infektioner och för att jag ska få kunna stå nära och se något så ber kirurgerna mig att ta på mig operationskläder. Yaay!
Dags att svida om till kirurgkläder
Den snälle kirurgen tar med mig ut ur operationsrummet och visar hur man tvättar händerna ordentligt. Ehy, det är inte så lätt som det låter faktiskt! Ett rejält skrubbschema med speciella tvättsvampar och tvål- och vattenkranar som aktiveras via detektorer. Efter tvätt och torkning går vi med händerna framför kroppen likt zombier in i operationsrummet igen där sjuksköterskan har förberett två par kläder och handskar. Hon ber mig visa mina händer bredvid den andre kirurgen och säger "Oj då! Hmm." innan hon går iväg och hämtar större handskar än dom har framme normalt. Vi tar upp våra kirurgkläder och vecklar ut dom och sticker in armarna. Sedan hjälper sjuksystern mig att knyta den baktill innan jag tar på mig mina handskar.
Allt redo och jag får ställa mig precis intill den opererande kirurgen och den snälle kirurgen tar mina händer och lägger dom på patienten. Det är nämligen väldigt viktigt att hålla reda på sina händer så man inte står och hänger med dom och smutsar ner dom. Därför ska jag stå med mina armar framsträcka under hela operationen - vilket visar sig bli lite av en pärs för axlarna. När man är så här nära så är det inga problem att se. Allt känns väldigt nära och kirurgerna berättar och låter mig känna på tumören och andra organ.
Dissektion av tjocktarmen
När tumören är uttagen tillsammans med hela uppåtgående tjocktarmen så går jag och den snälle kirurgen och börjar dissekera tarmbiten för att hitta andra möjliga fynd samt leta upp lymfnoder som ska skickas på undersökning för att se om tumören spridit sig. Lite av ett skitjobb (bokstavligen talat) men det är spännande. ;) Under tiden så anastomoserar ("sätter ihop") de andra kirurgerna de två tarmdelarna hos patienten med en avancerad manöver.
Chiharu sover gott tills jag ringer
Till lunch hade Chiharu sagt att hon skulle komma in och luncha med mig. När jag ringer upp henne så svarar hon dock yrvaket att hon inte gått upp ännu och ber om ursäkt då hon är så trött. Var en lång dag igår och hade jag själv inte haft skola så hade jag nog också sovit så här länge så jag klandrar inte henne. Istället säger Chiharu att vi kan träffas efter skolan och gå på stan. Jag går därför själv och äter lunch i sjukhusrestaurangen och lyckas inte hitta någon av kirurgerna från mitt team. Men jag klarar mig bra ändå - även om ingen bjuder på lunchen denna gången. ;)
En stund med Professor Barron och farväl
På middagen igår så bjöd Professor Barron in mig att komma till hans kontor under dagen för att få se en video från hans senaste fest. Då jag inte kommer se honom mer i Japan tar jag tillfället i akt och beger mig till hans kontor. Detta efter att ha åkt hiss upp och ner 100 våningar först då jag inte hittar var hans kontor är någonstans...
Professor Barron välkomnar mig och plockar fram en DVD som hans kompis gjort åt honom. Filmen som till största del är ett bildspel utspelar sig i restaurangen vi var i igår och samlade är här en stor del av eliten inom lungsjukdomar i världen. Jag får även se Professor Barrons fru på en av bilderna och även en svensk läkare, Sven från Malmö, som Barron känner väl. Efteråt har Professorn en liten genomgång av några kanjin och visar mig hur Microsoft Word med japanska tecken fungerar. Jag tackar för allt han gjort för mig och han ber mig hålla kontakten. Han understryker hur viktigt det är att inte tappa bort sina kontakter och jag lovar att jag ska skriva till så många jag kan. Han lovar att hjälpa mig och jag någonsin vill till Tokyo Medical University igen. Professor Barron har varit en toppensnäll mentor här i Japan och jag hoppas få se honom i framtiden igen.
Sista operationen i Japan
Efter mötet rusar jag till opertion där jag är med på en laparoskopi av en rectumtumör. ("Laparoskopi" = Titthålsoperation i buken. "Rectum" = De sista 1-2 decimetrarna av tjocktarmen precis innan anus.) Laparoskopi är dock väldigt svårt och operationen blir därför mycket långsam. Även om man hela tiden har TV-skärmar att titta på så är det svårt att förstå "var" man egentligen är i kroppen. Men som tur är så kommer Shinohara-senseis AT-läkare (tjejen som jag lunchade med igår) in och jag står och pratar med henne en del av tiden istället. Shinohara-sensei är inte här idag och därför skriver jag en lapp till honom där jag tackar för allt han gjort för mig och att han tagit väl hand om mig. Den ger jag till AT-läkaren så hon kan ge den vidare.
Vet inte om jag tagit upp det i bloggen innan men jag har bett om att få vara ledig imorgon, fredag. Jag har inte många dagar kvar i Japan och jag spenderar dom nog hellre på en trevlig utflykt än i en operationssal, även om det är spännande här.
Operationen verkar aldrig ta slut så jag bestämmer mig för att försöka gå när de avslutat ett visst moment. Uppenbarligen valde jag helt fel moment dock då det inte vill sig som kirurgerna vill på just det momentet och efter 30-40 minuter ger jag upp och ber om att få gå. Detta är inga problem säger kirurgen och jag byter om och tar mig till studentlobbyn. Här sitter redan Chihari, Hiroaki och Masa och väntar.
Kakfest med Chiharu, Hiroaki och Masa
Efter jag bytt om och packat ner allt jag ska ha med mig från skolan (då jag inte kommer hit igen) så beger vi oss till stan. Jag är lite slut efter hela gårdagen samt dagens långa operationer så vi börjar med att gå på fika där jag beställer in "två" efterätter. Servitrisen stannar upp och frågar igen "Två?" varpå jag nickar och han bara skrattar. Finns inget bättre sätt att ladda batterierna, både fysiskt och mentalt, som med lite bakverk.
Bild: Mina två kakor. En chokladkaka som jag inte kommer ihåg namnet på och en amerikansk cheesecake.
Bild: Hiroaki på caféet i en sorts "jag bryter samman"-pose.
Bild: Chiharu och Masa.
Karaoke, tredje gången gillt
Efter lunchen bestämmer vi oss för karaoke. Tredje och sista karaoken här i Japan för denna gången! Under fikan kom jag och Hiroaki fram till att vi båda älskar "I would do anything for love" med Meatloaf så vi inleder med en varm duett av denna. Masa visar sig vara en riktigt bra sångare och Chiharu en väldigt bra "diggare". Hon sitter inte stilla genom en enda låt så hon och jag bildar dansgrupp i soffan under tiden som Masa och Hiroaki sjunger. Eller ja, så mycket "dans" det nu blir när man sitter ner. ;)
Bild: Meatloaf hade varit stolt över den här duetten.
Bild: Masa och Hiroaki försöker sig på "Sleeping in my car" med Roxette. Gogo Sweden. ;)
Bild: Chiharu håller igång under karaoken.
Masa har bett speciellt om att få följa med idag för att det är sista gången jag kan träffa honom innan jag åker hem. Masa läser sista året av läkarutbildningen nu och det visar sig att han har ett av sina stora prov imorgon! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att ta upp all hans lästid men han säger att han bara är glad att få komma ut idag. Efter karaoke måste han dock ändå ta farväl för att kunna gå hem och börja studera. Jag tackar för allt roligt han varit med på och önskar honom lycka till imorgon.
Yakiniku-festmåltid
Chiharu, Hiroaki och jag beger oss istället iväg för att äta middag. Kvällen till ära blir det yakiniku-restaurang. Yakiniku är som barbeque där man har en stor grill mitt i bordet där man själv grillar kött och annat. (Jag var faktiskt på yakiniku under en lunch med Kazuyo under min andra vecka.) Jag vet inte hur mycket kött vi beställer in, grillar och äter men det blir en hel del. Chiharu, matälskaren, har hand om grillningen och var och varannan sekund kommer små ljudeffekter från henne när hon tampas mot lågorna för att försöka få till fina köttbitar samt inte bränna sig (för mycket). Jag får smaka en hel del speciella köttbitar och annat. Inte minst en av rätterna där dom tvekar lite att berätta vad det är (och det ser minst sagt inte gott ut otillagat) så jag ber dom vänta att berätta tills efter jag smakat. Tur är nog det annars hade jag nog inte ätit det då det visar sig vara tarmar. Det var inte det bästa jag smakat precis. :) Smaken i sig är egentligen inte hemsk men det är som att tugga skosula.
Bild: Jag mobbar Chiharu för den fjantiga haklappen hon har på sig. Hon pekar på mig och säger att jag också ska ha en det så det är bara att knipa igen.
Bild: Yakiniku. Kött som håller på att bli färdig för att förtäras.
Chiharus unika diet
Till maten har vi även beställt "soft drink"-buffé vilket innebär att man får dricka hur mycket läsk och annat man vill ("soft drink" = läskedrycker och annat som inte innehåller alkohol). Som efterrätt tar vi glass, på Chiharus initiativ. Jag vägrade verkligen tro på det först, trodde hon skämtade, men Chiharu äter alltså alltid "glass" till frukost. Varje morgon, enbart glass. Hon säger själv att det är hennes egna Chiaru-diet som hon tror är den bästa för henne. Den gör henne lycklig. När jag frågar hur hon lyckas hålla figuren med detta så säger hon något om att hon gått upp 10 kilo de senaste åren. Nåja, hon måste varit grymt smal förr då för det syns i alla fall inte. :)
Bild: Chiharu: "I'm happy when I eat."
Bild: Chiharu i full fart med att sköta maten och Hiroaki ser ut som han är i djupa tankar.
Hemresa
Väldigt mätta och glada tar vi oss ut från restaurangen. Hiroaki bor precis i närheten så vi skiljs åt och han går hem. Jag och Chiharu ska till Shinjukustationen men Chiharu är för mätt för att gå så vi tar tunnelbanan dit. Väl där tar vi varsitt tåg mot våra respektive hem och väl hemma sitter jag uppe ett litet tag innan jag kryper till kojs. Då jag inte har skola imorrn så får jag juh äntligen lite sovmorgon! Misato är i Yokohama för tillfället hos sin familj och hon har bjudit in mig om jag vill komma imorgon. Det låter juh inte helt tokigt.
Bästa operationen hittills
Morgondagens operation var lätt den bästa operation hittills! En öppen högersidig colektomi på grund av en tumör i uppåtgående colon. ("Öppen" i motsats till titthålsoperation. "Colon" = Tjocktarmen. "Ektomi" = Borttagning.) Först och främst så var en väldigt trevlig kirurg med under operationen som inte opererade själv utan tog istället hand om mig (det var inte hans "uppgift" så klart men hade tid åt mig då han själv inte deltog). Dessutom då det är en "öppen" operation är det större risk för infektioner och för att jag ska få kunna stå nära och se något så ber kirurgerna mig att ta på mig operationskläder. Yaay!
Dags att svida om till kirurgkläder
Den snälle kirurgen tar med mig ut ur operationsrummet och visar hur man tvättar händerna ordentligt. Ehy, det är inte så lätt som det låter faktiskt! Ett rejält skrubbschema med speciella tvättsvampar och tvål- och vattenkranar som aktiveras via detektorer. Efter tvätt och torkning går vi med händerna framför kroppen likt zombier in i operationsrummet igen där sjuksköterskan har förberett två par kläder och handskar. Hon ber mig visa mina händer bredvid den andre kirurgen och säger "Oj då! Hmm." innan hon går iväg och hämtar större handskar än dom har framme normalt. Vi tar upp våra kirurgkläder och vecklar ut dom och sticker in armarna. Sedan hjälper sjuksystern mig att knyta den baktill innan jag tar på mig mina handskar.
Allt redo och jag får ställa mig precis intill den opererande kirurgen och den snälle kirurgen tar mina händer och lägger dom på patienten. Det är nämligen väldigt viktigt att hålla reda på sina händer så man inte står och hänger med dom och smutsar ner dom. Därför ska jag stå med mina armar framsträcka under hela operationen - vilket visar sig bli lite av en pärs för axlarna. När man är så här nära så är det inga problem att se. Allt känns väldigt nära och kirurgerna berättar och låter mig känna på tumören och andra organ.
Dissektion av tjocktarmen
När tumören är uttagen tillsammans med hela uppåtgående tjocktarmen så går jag och den snälle kirurgen och börjar dissekera tarmbiten för att hitta andra möjliga fynd samt leta upp lymfnoder som ska skickas på undersökning för att se om tumören spridit sig. Lite av ett skitjobb (bokstavligen talat) men det är spännande. ;) Under tiden så anastomoserar ("sätter ihop") de andra kirurgerna de två tarmdelarna hos patienten med en avancerad manöver.
Chiharu sover gott tills jag ringer
Till lunch hade Chiharu sagt att hon skulle komma in och luncha med mig. När jag ringer upp henne så svarar hon dock yrvaket att hon inte gått upp ännu och ber om ursäkt då hon är så trött. Var en lång dag igår och hade jag själv inte haft skola så hade jag nog också sovit så här länge så jag klandrar inte henne. Istället säger Chiharu att vi kan träffas efter skolan och gå på stan. Jag går därför själv och äter lunch i sjukhusrestaurangen och lyckas inte hitta någon av kirurgerna från mitt team. Men jag klarar mig bra ändå - även om ingen bjuder på lunchen denna gången. ;)
En stund med Professor Barron och farväl
På middagen igår så bjöd Professor Barron in mig att komma till hans kontor under dagen för att få se en video från hans senaste fest. Då jag inte kommer se honom mer i Japan tar jag tillfället i akt och beger mig till hans kontor. Detta efter att ha åkt hiss upp och ner 100 våningar först då jag inte hittar var hans kontor är någonstans...
Professor Barron välkomnar mig och plockar fram en DVD som hans kompis gjort åt honom. Filmen som till största del är ett bildspel utspelar sig i restaurangen vi var i igår och samlade är här en stor del av eliten inom lungsjukdomar i världen. Jag får även se Professor Barrons fru på en av bilderna och även en svensk läkare, Sven från Malmö, som Barron känner väl. Efteråt har Professorn en liten genomgång av några kanjin och visar mig hur Microsoft Word med japanska tecken fungerar. Jag tackar för allt han gjort för mig och han ber mig hålla kontakten. Han understryker hur viktigt det är att inte tappa bort sina kontakter och jag lovar att jag ska skriva till så många jag kan. Han lovar att hjälpa mig och jag någonsin vill till Tokyo Medical University igen. Professor Barron har varit en toppensnäll mentor här i Japan och jag hoppas få se honom i framtiden igen.
Sista operationen i Japan
Efter mötet rusar jag till opertion där jag är med på en laparoskopi av en rectumtumör. ("Laparoskopi" = Titthålsoperation i buken. "Rectum" = De sista 1-2 decimetrarna av tjocktarmen precis innan anus.) Laparoskopi är dock väldigt svårt och operationen blir därför mycket långsam. Även om man hela tiden har TV-skärmar att titta på så är det svårt att förstå "var" man egentligen är i kroppen. Men som tur är så kommer Shinohara-senseis AT-läkare (tjejen som jag lunchade med igår) in och jag står och pratar med henne en del av tiden istället. Shinohara-sensei är inte här idag och därför skriver jag en lapp till honom där jag tackar för allt han gjort för mig och att han tagit väl hand om mig. Den ger jag till AT-läkaren så hon kan ge den vidare.
Vet inte om jag tagit upp det i bloggen innan men jag har bett om att få vara ledig imorgon, fredag. Jag har inte många dagar kvar i Japan och jag spenderar dom nog hellre på en trevlig utflykt än i en operationssal, även om det är spännande här.
Operationen verkar aldrig ta slut så jag bestämmer mig för att försöka gå när de avslutat ett visst moment. Uppenbarligen valde jag helt fel moment dock då det inte vill sig som kirurgerna vill på just det momentet och efter 30-40 minuter ger jag upp och ber om att få gå. Detta är inga problem säger kirurgen och jag byter om och tar mig till studentlobbyn. Här sitter redan Chihari, Hiroaki och Masa och väntar.
Kakfest med Chiharu, Hiroaki och Masa
Efter jag bytt om och packat ner allt jag ska ha med mig från skolan (då jag inte kommer hit igen) så beger vi oss till stan. Jag är lite slut efter hela gårdagen samt dagens långa operationer så vi börjar med att gå på fika där jag beställer in "två" efterätter. Servitrisen stannar upp och frågar igen "Två?" varpå jag nickar och han bara skrattar. Finns inget bättre sätt att ladda batterierna, både fysiskt och mentalt, som med lite bakverk.
Bild: Mina två kakor. En chokladkaka som jag inte kommer ihåg namnet på och en amerikansk cheesecake.
Bild: Hiroaki på caféet i en sorts "jag bryter samman"-pose.
Bild: Chiharu och Masa.
Karaoke, tredje gången gillt
Efter lunchen bestämmer vi oss för karaoke. Tredje och sista karaoken här i Japan för denna gången! Under fikan kom jag och Hiroaki fram till att vi båda älskar "I would do anything for love" med Meatloaf så vi inleder med en varm duett av denna. Masa visar sig vara en riktigt bra sångare och Chiharu en väldigt bra "diggare". Hon sitter inte stilla genom en enda låt så hon och jag bildar dansgrupp i soffan under tiden som Masa och Hiroaki sjunger. Eller ja, så mycket "dans" det nu blir när man sitter ner. ;)
Bild: Meatloaf hade varit stolt över den här duetten.
Bild: Masa och Hiroaki försöker sig på "Sleeping in my car" med Roxette. Gogo Sweden. ;)
Bild: Chiharu håller igång under karaoken.
Masa har bett speciellt om att få följa med idag för att det är sista gången jag kan träffa honom innan jag åker hem. Masa läser sista året av läkarutbildningen nu och det visar sig att han har ett av sina stora prov imorgon! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att ta upp all hans lästid men han säger att han bara är glad att få komma ut idag. Efter karaoke måste han dock ändå ta farväl för att kunna gå hem och börja studera. Jag tackar för allt roligt han varit med på och önskar honom lycka till imorgon.
Yakiniku-festmåltid
Chiharu, Hiroaki och jag beger oss istället iväg för att äta middag. Kvällen till ära blir det yakiniku-restaurang. Yakiniku är som barbeque där man har en stor grill mitt i bordet där man själv grillar kött och annat. (Jag var faktiskt på yakiniku under en lunch med Kazuyo under min andra vecka.) Jag vet inte hur mycket kött vi beställer in, grillar och äter men det blir en hel del. Chiharu, matälskaren, har hand om grillningen och var och varannan sekund kommer små ljudeffekter från henne när hon tampas mot lågorna för att försöka få till fina köttbitar samt inte bränna sig (för mycket). Jag får smaka en hel del speciella köttbitar och annat. Inte minst en av rätterna där dom tvekar lite att berätta vad det är (och det ser minst sagt inte gott ut otillagat) så jag ber dom vänta att berätta tills efter jag smakat. Tur är nog det annars hade jag nog inte ätit det då det visar sig vara tarmar. Det var inte det bästa jag smakat precis. :) Smaken i sig är egentligen inte hemsk men det är som att tugga skosula.
Bild: Jag mobbar Chiharu för den fjantiga haklappen hon har på sig. Hon pekar på mig och säger att jag också ska ha en det så det är bara att knipa igen.
Bild: Yakiniku. Kött som håller på att bli färdig för att förtäras.
Chiharus unika diet
Till maten har vi även beställt "soft drink"-buffé vilket innebär att man får dricka hur mycket läsk och annat man vill ("soft drink" = läskedrycker och annat som inte innehåller alkohol). Som efterrätt tar vi glass, på Chiharus initiativ. Jag vägrade verkligen tro på det först, trodde hon skämtade, men Chiharu äter alltså alltid "glass" till frukost. Varje morgon, enbart glass. Hon säger själv att det är hennes egna Chiaru-diet som hon tror är den bästa för henne. Den gör henne lycklig. När jag frågar hur hon lyckas hålla figuren med detta så säger hon något om att hon gått upp 10 kilo de senaste åren. Nåja, hon måste varit grymt smal förr då för det syns i alla fall inte. :)
Bild: Chiharu: "I'm happy when I eat."
Bild: Chiharu i full fart med att sköta maten och Hiroaki ser ut som han är i djupa tankar.
Hemresa
Väldigt mätta och glada tar vi oss ut från restaurangen. Hiroaki bor precis i närheten så vi skiljs åt och han går hem. Jag och Chiharu ska till Shinjukustationen men Chiharu är för mätt för att gå så vi tar tunnelbanan dit. Väl där tar vi varsitt tåg mot våra respektive hem och väl hemma sitter jag uppe ett litet tag innan jag kryper till kojs. Då jag inte har skola imorrn så får jag juh äntligen lite sovmorgon! Misato är i Yokohama för tillfället hos sin familj och hon har bjudit in mig om jag vill komma imorgon. Det låter juh inte helt tokigt.
Hemma i Sverige!
Oj, jag är redan hemma i Sverige igen? En månad gick verkligen fort. Men mer om det senare. Morgondagen blir blogg-dag då jag måste få ner de sista trevliga dagarna i Japan. Just nu är det läggdags. Har varit uppe i cirka 25 timmar nu av vilka mer än hälften spenderats sittande på ett flygplan. Så man är både trött, mör och jetlaggad.
På återseende imorrn!
Dag 26 - Tsukiji och storslagen professorsmiddag
Onsdag den 23 Juli
Ojoj vad tidigt...
Känner mig måttligt pigg när mobilen börjar vibrera på golvet bredvid mig 04:30 på morgonen. Men jag vet att jag trots detta tidiga klockslag inte har särskilt mycket marginal på morgonen så jag tvingar mig upp från futonen. Anledningen till denna tidiga morgon är fiskmarknaden i Tsukiji. Denna hålls väldigt tidigt på morgonen, samt så måste jag vara i skolan 08:15 på morgonmötet så tiden är knapp. Men jag slipper i alla fall äta frukost, för det ska bli fin sushi i Tsukiji.
Mot Tsukiji
Tar det första tåget som går på morgonen och Machiko hoppar på tåget från hennes station, Meidaimae, cirka halvvägs till Shinjuku. Tillsammans tar vi sedan ett nytt tåg och byter efter några stationer till ytterligare ett nytt tåg innan vi anländer i Tsukiji en 20 minuter senare. Misato skulle mött oss på Shinjuku men Machiko får ett sms om att hennes Gate inte är öppen (är dom stängda ibland alltså?) så hon får ta ett nytt tåg till en annan station för att kunna komma ut från tunnelbanan.
Tsukiji
Väl framme i Tsukiji möter vi upp Emi, Hiro och Hama. Strax därefter hittar Misato fram tillsammans med en annan skolkamrat och Eisuke ansluter sig väldigt sent då han inte kom upp på morgonen. Att Tsukiji är en fiskemarknad på morgonen är svårt att ta miste på i alla fall. Det luktar fisk hela vägen ner i tunnelbanan och när man kommer upp till gatorna så kör fiskebilar kors och tvärs överallt. Vissa fullastade med fisk, andra fullastade med fiskare. Ett antal gånger är vi nära att få våra hälsenor överkörda av fiskbilarna men vi klarar oss trots allt. Långa stråk av fiskeaffärer ligger i trånga gränder och allt från fisk och skaldjur till ätpinnar och skålar säljs. Här ligger även en uppsjö olika restauranger, varav många sushirestauranger.
Bild: Här luktar redan fisk.
Bild: De smått livsfarliga fiskbilarna som kör i hög hastighet bland lådor och människor.
Sushiiii
Så det är dags för morgonens höjdpunkt - riktig sushi. Gänget lyckas lokalisera det som ska vara, enligt dem, den mest kända och bästa sushirestaurangen i Tsukiji. Den är dock så liten så vi får dela upp oss. Jag, Misato, Emi, Hama och Hiro går in här och resten går till en annan restaurang. Smakar det så kostar det och det var juh inte den billigaste maten hittills i Japan så vi bestämmer oss för att dela upp 3 menyer på oss 5. Dock så får så klart jag ett eget fat som jag försöker få de andra att äta från men de insisterar på att jag ska ha det.
Bild: Bäst sushi i Tsukiji säger dom. När vi åter kom ut därifrån stod en lång kö och väntade på att få komma in.
Sushin i sig har verkligen en smak utan jämförelse. Stora fina fiskbitar som smälter på tungan och har en fyllig, god smak. Bättre än så här blir det nog inte. Inte minst en av tonfiskarna. Man får två tonfiskbitar, varav den ena är mer fettig och också ruskigt mycket dyrare då den anses som den bästa biten på tonfisken. Den var helt klart min favorit. Sjöborre-sushin var dock ingen höjdare men förutom den så var alla bitar rena smakupplevelser. Ja, jo, det var sjöborren också men ingen positiv sådan...
Bild: Här är den. Sushin som får smaklökarna att ta några extra varv.
Bild: Det är inte mycket plats här inne dock. Emi och Misato på plats.
Hmm, Japan ses juh som landet med bästa sushin. Och i Japan så är det Tsukiji som är känd för att ha den bästa sushin. Och i Tsukiji så är alltså restaurangen vi åt på klassad som den bästa. Så då skulle man kanske kunna säga att jag ätit världens bästa sushi? Kanske bäst att inte säga det hundraprocentigt ännu - men det tål att tänka på.
Fisk, fisk och mera fisk
Med magen betydligt mer fylld än innan och plånboken betydligt tunnare så beger vi oss ut till själva marknaden. Den hålls i en jättestor lagerlokal och det är verkligen något speciellt att få vara där. Överallt står det lådor med fiskar, krabbor, musslor och gud vet vad. Jag hade ingen aning om att tonfiskar var så stora! Dom här är lite över en meter långa och tjocka som tunnor. Hiro berättar att en tonfisk kostar runt en halv mijon Yen, alltså cirka 25 000 kronor. Men det blir mycket tonfisk för en sån kan jag lova. Även här inne kör de livsfarliga små fiskbilarna runt och bokstavligen puttar på folk för att inte köra på dom. Överallt är det vatten och is som håller fisken kall i väntan på en lämplig köpare. Samt håller våra skor blöta. :)
Bild: Fiskmarknaden med lådvis med fisk.
Bild: Bläckfisken ser inte helt god ut dock - enligt mig.
Studenterna berättar även att väldigt få av dom faktiskt varit i Tsukiji innan. Det ligger som tidigar sagt 20 minuter från Shinjuku så jag blir smått förvånad. Men de säger att inga privatpersoner köper fisk här - utan bara företag. Så om man åker hit så är det för att äta sushi på restaurang som vi gjorde imorse, men även det är det många som inte gjort tidigare. Precis som att flera av studenterna aldrig hade varit i Akihabara innan vi åkte dit. Ja, jag fattar då inte hur dom tänker då jag hade haft ett "pendelkort" till Akihabara lätt om jag bott i Tokyo. Men så är väl smaken som baken. ;)
Bild: Sushigänget i Tsukiji. Från vänster: Emi, Misato, Machiko, jag, Hiro, Hama och Eisuke.
Efter att ha sett en hel del fisk och jag precis inser att jag kommer lukta fisk resten av dagen på både sjukhuset och kvällens stundande fest så beger vi oss tillbaka till Shinjuku. Kompisarna är verkligen fantastiska och i princip alla som kan följer mig hela vägen till sjukhuset, väntar tills jag byter om och vinkar sen av mig när jag i full fart springer in genom bakdörren till sjukhuset.
Japanska tangentbord sux
Efter morgonmötet får jag dock lite tid innan operationen börjar och bestämmer mig för att blogga lite. På väg mot studenternas internetlokal på 4:e våningen stannar jag till, kollar mig omkring och smiter sen in på 3:e våningen istället där AT-läkarna har sin internetlokal. Självklart har de mycket snabbare datorer (man skojjar inte bort hur långsamt det går ibland i studenternas internetlokal) och vem tror att jag är student när alla studenter har sommarlov. ;) Slutar dock med att jag spenderar större delen av tiden att försöka få till å, ä och ö. När jag då också råkar komma åt en knapp som börjar skriva allt med japanska tecken håller jag på att bli galen. "Språkfältet" är nämligen på japanska så det är inte särskilt lätt att lista ut vilket som är "vanliga" tecken.
Bråckoperation
Strax därefter beger jag mig till operationen där jag tittar på en bråckoperation. ("Bråck" är när någon vävnad slinker ut från det område där det egentligen ska vara genom att ta sig igenom en skiljevägg. Detta kan ge smärtor samt nedsatt funktion av organet. Exempel är diskbråck där en disk i kotpelaren trycker sig ut från sin plats och kan klämma på nerverna.) Läkaren ber om ursäkt för att jag inte ser så mycket då det är ett väldigt litet ljumskbråck och läkarna står böjda över patienten. Men operationen är ganska snabbt avklarad och efter det går jag till studentlobbyn, sätter mobilen på alarm och slänger mig på en soffa och somnar. Har lite sömntid att ta igen på grund av Tsukiji.
Blir dock inte mycket sömn då jag måste iväg innan nästa operation för att hitta en ATM-maskin och ta ut mer pengar. Har under 1000 Yen nu (50 kronor) och det är ingen höjdare inför kommande lunchen. Man kan juh inte blint räkna med att läkarna betalar varje dag (vilket de dock gjorde sen).
Bråck nummer två
Nästa operation är ännu en bråckoperation. Lite större bråck nu så jag ser mycket bättre. Operationen är dock ganska långsam då det är väldigt mycket kärl som måste brännas för att stoppa blödningar. Jag har lovat Shinohara-sensei lunch klockan 12:00 så när klockan närmar sig 12:20 börjar jag känna mig lite orolig. Men tillslut är läkarna klara och stygnen är satta. Ett snabbt svep och vips så bytar doktorerna sida och börjar om på nytt på nästa sida. "Ja, förlåt. Patienten har likadant på andra sidan." säger doktorn och ler lite medlidande som att han förstår att det nog inte blir lika spännande för mig en andra gång. Jag ber om ursäkt och lånar en interntelefon och ringer Shinohara-sensei som ber att få prata med kirurgen. Jag håller luren åt kirurgen så han kan prata och några meningsutbyten senare så får säger Shinohara-sensei att jag inte behöver se resten och att jag kan komma och luncha.
Lunch på 2:a våningen
Tillsammans går jag, Shinohara-sensei och hans AT-läkare som han har hand om (vars namn jag glömt men som är väldigt trevlig) och tar lunch. Denna gång går vi till den andra sjukhusrestaurangen på 2:a våningen som är för både patienter och läkare. Den på 6:e våningen som jag varit på innan är bara för läkare. Den här restaurangen är lite dyrare men oh så mycket bättre också. Här är det riktig restaurangmat, dricka och möjlighet till fina efterrätter. Dessutom är här servitriser som passar upp en och fyller på vatten och hämtar tallrikar. Så det är lätt värt den lilla extra slanten. Konstigt nog så går väldigt få läkare hit?
AT-läkaren kan tyvärr inte så bra engelska men hon är väldigt duktig som försöker så gott hon kan. Vi pratar på om anime och annat smått och gott. Efter lunchen berättar Shinohara-sensei att det är en gallblåseavlägsning via laparoskopi på eftermiddagen. ("Laparoskopi" är undersökning och operation av buken med hjälp av titthålsoperation, alltså man gör små hål i bukväggen som man sedan för in långa stavar med kameror och instrument genom. Detta minskar tiden det tar för patienten att återfriskna efter operationen då endast små yttre skador gjorts.) Precis som igår behöver jag inte gå om jag inte vill. Och eftersom jag bestämt tid med kompisar vid 17-tiden och gärna vill ha lite tid i staden innan dess så tackar jag för idag och byter om.
Karaoke-time!
Ojoj vad tidigt...
Känner mig måttligt pigg när mobilen börjar vibrera på golvet bredvid mig 04:30 på morgonen. Men jag vet att jag trots detta tidiga klockslag inte har särskilt mycket marginal på morgonen så jag tvingar mig upp från futonen. Anledningen till denna tidiga morgon är fiskmarknaden i Tsukiji. Denna hålls väldigt tidigt på morgonen, samt så måste jag vara i skolan 08:15 på morgonmötet så tiden är knapp. Men jag slipper i alla fall äta frukost, för det ska bli fin sushi i Tsukiji.
Mot Tsukiji
Tar det första tåget som går på morgonen och Machiko hoppar på tåget från hennes station, Meidaimae, cirka halvvägs till Shinjuku. Tillsammans tar vi sedan ett nytt tåg och byter efter några stationer till ytterligare ett nytt tåg innan vi anländer i Tsukiji en 20 minuter senare. Misato skulle mött oss på Shinjuku men Machiko får ett sms om att hennes Gate inte är öppen (är dom stängda ibland alltså?) så hon får ta ett nytt tåg till en annan station för att kunna komma ut från tunnelbanan.
Tsukiji
Väl framme i Tsukiji möter vi upp Emi, Hiro och Hama. Strax därefter hittar Misato fram tillsammans med en annan skolkamrat och Eisuke ansluter sig väldigt sent då han inte kom upp på morgonen. Att Tsukiji är en fiskemarknad på morgonen är svårt att ta miste på i alla fall. Det luktar fisk hela vägen ner i tunnelbanan och när man kommer upp till gatorna så kör fiskebilar kors och tvärs överallt. Vissa fullastade med fisk, andra fullastade med fiskare. Ett antal gånger är vi nära att få våra hälsenor överkörda av fiskbilarna men vi klarar oss trots allt. Långa stråk av fiskeaffärer ligger i trånga gränder och allt från fisk och skaldjur till ätpinnar och skålar säljs. Här ligger även en uppsjö olika restauranger, varav många sushirestauranger.
Bild: Här luktar redan fisk.
Bild: De smått livsfarliga fiskbilarna som kör i hög hastighet bland lådor och människor.
Sushiiii
Så det är dags för morgonens höjdpunkt - riktig sushi. Gänget lyckas lokalisera det som ska vara, enligt dem, den mest kända och bästa sushirestaurangen i Tsukiji. Den är dock så liten så vi får dela upp oss. Jag, Misato, Emi, Hama och Hiro går in här och resten går till en annan restaurang. Smakar det så kostar det och det var juh inte den billigaste maten hittills i Japan så vi bestämmer oss för att dela upp 3 menyer på oss 5. Dock så får så klart jag ett eget fat som jag försöker få de andra att äta från men de insisterar på att jag ska ha det.
Bild: Bäst sushi i Tsukiji säger dom. När vi åter kom ut därifrån stod en lång kö och väntade på att få komma in.
Sushin i sig har verkligen en smak utan jämförelse. Stora fina fiskbitar som smälter på tungan och har en fyllig, god smak. Bättre än så här blir det nog inte. Inte minst en av tonfiskarna. Man får två tonfiskbitar, varav den ena är mer fettig och också ruskigt mycket dyrare då den anses som den bästa biten på tonfisken. Den var helt klart min favorit. Sjöborre-sushin var dock ingen höjdare men förutom den så var alla bitar rena smakupplevelser. Ja, jo, det var sjöborren också men ingen positiv sådan...
Bild: Här är den. Sushin som får smaklökarna att ta några extra varv.
Bild: Det är inte mycket plats här inne dock. Emi och Misato på plats.
Hmm, Japan ses juh som landet med bästa sushin. Och i Japan så är det Tsukiji som är känd för att ha den bästa sushin. Och i Tsukiji så är alltså restaurangen vi åt på klassad som den bästa. Så då skulle man kanske kunna säga att jag ätit världens bästa sushi? Kanske bäst att inte säga det hundraprocentigt ännu - men det tål att tänka på.
Fisk, fisk och mera fisk
Med magen betydligt mer fylld än innan och plånboken betydligt tunnare så beger vi oss ut till själva marknaden. Den hålls i en jättestor lagerlokal och det är verkligen något speciellt att få vara där. Överallt står det lådor med fiskar, krabbor, musslor och gud vet vad. Jag hade ingen aning om att tonfiskar var så stora! Dom här är lite över en meter långa och tjocka som tunnor. Hiro berättar att en tonfisk kostar runt en halv mijon Yen, alltså cirka 25 000 kronor. Men det blir mycket tonfisk för en sån kan jag lova. Även här inne kör de livsfarliga små fiskbilarna runt och bokstavligen puttar på folk för att inte köra på dom. Överallt är det vatten och is som håller fisken kall i väntan på en lämplig köpare. Samt håller våra skor blöta. :)
Bild: Fiskmarknaden med lådvis med fisk.
Bild: Bläckfisken ser inte helt god ut dock - enligt mig.
Studenterna berättar även att väldigt få av dom faktiskt varit i Tsukiji innan. Det ligger som tidigar sagt 20 minuter från Shinjuku så jag blir smått förvånad. Men de säger att inga privatpersoner köper fisk här - utan bara företag. Så om man åker hit så är det för att äta sushi på restaurang som vi gjorde imorse, men även det är det många som inte gjort tidigare. Precis som att flera av studenterna aldrig hade varit i Akihabara innan vi åkte dit. Ja, jag fattar då inte hur dom tänker då jag hade haft ett "pendelkort" till Akihabara lätt om jag bott i Tokyo. Men så är väl smaken som baken. ;)
Bild: Sushigänget i Tsukiji. Från vänster: Emi, Misato, Machiko, jag, Hiro, Hama och Eisuke.
Efter att ha sett en hel del fisk och jag precis inser att jag kommer lukta fisk resten av dagen på både sjukhuset och kvällens stundande fest så beger vi oss tillbaka till Shinjuku. Kompisarna är verkligen fantastiska och i princip alla som kan följer mig hela vägen till sjukhuset, väntar tills jag byter om och vinkar sen av mig när jag i full fart springer in genom bakdörren till sjukhuset.
Japanska tangentbord sux
Efter morgonmötet får jag dock lite tid innan operationen börjar och bestämmer mig för att blogga lite. På väg mot studenternas internetlokal på 4:e våningen stannar jag till, kollar mig omkring och smiter sen in på 3:e våningen istället där AT-läkarna har sin internetlokal. Självklart har de mycket snabbare datorer (man skojjar inte bort hur långsamt det går ibland i studenternas internetlokal) och vem tror att jag är student när alla studenter har sommarlov. ;) Slutar dock med att jag spenderar större delen av tiden att försöka få till å, ä och ö. När jag då också råkar komma åt en knapp som börjar skriva allt med japanska tecken håller jag på att bli galen. "Språkfältet" är nämligen på japanska så det är inte särskilt lätt att lista ut vilket som är "vanliga" tecken.
Bråckoperation
Strax därefter beger jag mig till operationen där jag tittar på en bråckoperation. ("Bråck" är när någon vävnad slinker ut från det område där det egentligen ska vara genom att ta sig igenom en skiljevägg. Detta kan ge smärtor samt nedsatt funktion av organet. Exempel är diskbråck där en disk i kotpelaren trycker sig ut från sin plats och kan klämma på nerverna.) Läkaren ber om ursäkt för att jag inte ser så mycket då det är ett väldigt litet ljumskbråck och läkarna står böjda över patienten. Men operationen är ganska snabbt avklarad och efter det går jag till studentlobbyn, sätter mobilen på alarm och slänger mig på en soffa och somnar. Har lite sömntid att ta igen på grund av Tsukiji.
Blir dock inte mycket sömn då jag måste iväg innan nästa operation för att hitta en ATM-maskin och ta ut mer pengar. Har under 1000 Yen nu (50 kronor) och det är ingen höjdare inför kommande lunchen. Man kan juh inte blint räkna med att läkarna betalar varje dag (vilket de dock gjorde sen).
Bråck nummer två
Nästa operation är ännu en bråckoperation. Lite större bråck nu så jag ser mycket bättre. Operationen är dock ganska långsam då det är väldigt mycket kärl som måste brännas för att stoppa blödningar. Jag har lovat Shinohara-sensei lunch klockan 12:00 så när klockan närmar sig 12:20 börjar jag känna mig lite orolig. Men tillslut är läkarna klara och stygnen är satta. Ett snabbt svep och vips så bytar doktorerna sida och börjar om på nytt på nästa sida. "Ja, förlåt. Patienten har likadant på andra sidan." säger doktorn och ler lite medlidande som att han förstår att det nog inte blir lika spännande för mig en andra gång. Jag ber om ursäkt och lånar en interntelefon och ringer Shinohara-sensei som ber att få prata med kirurgen. Jag håller luren åt kirurgen så han kan prata och några meningsutbyten senare så får säger Shinohara-sensei att jag inte behöver se resten och att jag kan komma och luncha.
Lunch på 2:a våningen
Tillsammans går jag, Shinohara-sensei och hans AT-läkare som han har hand om (vars namn jag glömt men som är väldigt trevlig) och tar lunch. Denna gång går vi till den andra sjukhusrestaurangen på 2:a våningen som är för både patienter och läkare. Den på 6:e våningen som jag varit på innan är bara för läkare. Den här restaurangen är lite dyrare men oh så mycket bättre också. Här är det riktig restaurangmat, dricka och möjlighet till fina efterrätter. Dessutom är här servitriser som passar upp en och fyller på vatten och hämtar tallrikar. Så det är lätt värt den lilla extra slanten. Konstigt nog så går väldigt få läkare hit?
AT-läkaren kan tyvärr inte så bra engelska men hon är väldigt duktig som försöker så gott hon kan. Vi pratar på om anime och annat smått och gott. Efter lunchen berättar Shinohara-sensei att det är en gallblåseavlägsning via laparoskopi på eftermiddagen. ("Laparoskopi" är undersökning och operation av buken med hjälp av titthålsoperation, alltså man gör små hål i bukväggen som man sedan för in långa stavar med kameror och instrument genom. Detta minskar tiden det tar för patienten att återfriskna efter operationen då endast små yttre skador gjorts.) Precis som igår behöver jag inte gå om jag inte vill. Och eftersom jag bestämt tid med kompisar vid 17-tiden och gärna vill ha lite tid i staden innan dess så tackar jag för idag och byter om.
Karaoke-time!
Efter lite shopping så är det karaoke som står på schemat och jag tar mig till JR-linjen (en annan tåglinje precis som Keio som jag brukar åka med) och hittar där Hama med en pinne nästan dubbel så hög som henne själv. Hama tränar "naginata" vilket är en kampsport där man använder sig av jättelånga bamburör (naginata) liknandes en halebard i utformningen. Strax därefter anländer ett nytt ansikte, Michiru som ska med och sjunga karaoke. Hon är väldigt trevlig och försöker sig direkt på att konversera lite på engelska med mig. Hama berättar dock att hon är en ”nästan professionell” sångerska så vi bestämmer demokratiskt att hon inte får följa med på karaoken.
Bild: Hama med sin naginata. Tusan, bilden räckte inte till för att se hela...
Misato, som står för organiseringen, har dock yrat bort sig någonstans och vi tar oss ut från stationen själva. Tre taiwanesiska studenter är i Japan denna vecka för att gå på något sorts möte som även Misato är inblandad i. Så hon har fått den ärofyllda uppgiften att ta hand om dessa tre och hjälpa dom till sitt hotell med mera. Även de är idag medbjudna till karaoken och strax utanför stationen kommer Misato springande med dem.
In i närmsta karaoketorn, upp till en våning högt upp, in i ett rum och så igång med sjungandet. Idag blir det en härlig blandning av engelska, japanska och taiwanesiska stycken som framförs. Cho har även några specialnummer där hon sjunger likt en operasångerska till japanska stycken. Låter imponerande häftigt och kan inte låta bli att spela in det på kameran vilket Cho kämpar ett tag med sen för att försöka radera. Härligt med svenska menyer i kameran – många som försökt radera bilder hittills men misslyckats på grund av detta. ^^ Jag är grymt sugen på att sjunga ”Suteki da ne” från Final Fantasy X men tyvärr så finns den bara med japansk textning. Suck på att jag inte tagit tag i att lära mig de två japanska teckensystemen Hiragana och Katakana särskilt bra ännu.
Bild: Cho i full gång med att hitta en lämplig låt. Taiwanesiska killarna inne på samma spår i "utländska stycken"-boken och Misato ser mest allmänt förvirrad ut. :)
Bild: Hama, Michiru och Misato rockar loss. Michiru verkade älska tamburinen vilket förde ett sånt oväsen så mina stackars öron höll på att springa och gömma sig.
Professorsmiddag på fin restaurang
Karaoken kan dock inte pågå för länge för på kvällen väntar middag. Inte vilken middag som helst heller. En professor har bjudit mig till en välkomst-/farvälfest tillsammans med studenter från ESS-gruppen. Som jag förstår det var han med och startade upp ESS en gång i tiden och håller fortfarande kontakten med nya studenter i ESS-gruppen.
Vi går till en mysig liten fransk restaurang där bord redan är förberedda för ett hyfsat stort antal personer. Som vanligt så är jag i det fördolda med mina egna dagsplaner så jag har ingen aning om hur många som kommer, eller ens vem den här Professor Azuma egentligen är.
Snart därpå börjar dock restaurangen fyllas och de flesta av mina ESS-kompisar dyker upp. Det gör även Professor Azuma som med bestämda steg tar sig fram till mig, skakar hand med ett fast grepp och välkomnar mig till Japan. Som en överraskning för mig kommer också Professor Barron som visar sig vara en mycket god vän till Professor Azuma. Till bords försöker Chiharu förklara menyn för mig som är på japanska och franska (5 år grundskole-/gymnasiefranska hjälper mig inte långt, jag är nog närmare att kunna läsa det på japanska...) men det är inte det lättaste och Professor Barron sveper in för räddning. Inte ens på engelska så förstår jag dock vad många av sakerna som serveras är. Ofta har jag ett hum, men olika fisksorter har aldrig varit min engelska-specialitet. Slutet gott dock när det visar sig att Professor Azuma beställer samma åt alla utom huvudrätten.
Bild: Professor Azuma med Masami.
Franska köket
Sedan börjar en middag som heter duga. Den ena mer välsmakande franska rätten efter den andra bärs in och allt från gott bröd och pumpasoppa till stek med vitlökssås förtärs. Professorerna skjussar även över mat till min talrik för att jag ska få smaka på deras huvudrätter. Till detta får alla även öl, rött vin och likör. Själv är jag typen som har en vana att alltid dricka upp vad som finns i mitt glas. Jag är inte så bra på att ”äta upp” allt på talriken, men dricka upp är jag nästan manisk med. Detta fungerar dock inget vidare här då det verkar kvitta hur mycket jag dricker så är alla tre glasen alltid fulla. Om inte Chiharu bredvid mig fyller på så är de två Professorerna intill mig mer än väl på hugget med flaskorna.
Bild: Chiharu och Asuka med det "obligatoriska" V-tecknet.
Bild: Misato, Michiru och Hama till bords.
Professor Azuma är en unik personlighet. Det märktes från första sekunden när han stegade in i restaurangen och klappade med händerna för att få servitrisens uppmärksamhet att han är en man som är van att bestämma. Även resten av kvällen så styr han samtal runt omkring sig och kan i princip när som helst avbryta den jag pratar med för tillfället för att själv ställa en fråga till mig. Trots detta är han dock en ytterst trevlig person som både roligt och smart berättar om allt möjligt inom Japan, japanskan, sjuksystem, ESS-studenterna och anekdoter om Professor Barron. ”Ta inte illa upp för jag känner dig inte så väl ännu, men Professor Barron är den enda utlänningen jag litar blint på” säger han i ett av sina utlägg om Professor Barron. Och jag förstår honom. Professor Barron är en genuint, trevlig person som bara verkar vilja folk väl. Vi får även reda på att det var just i den här restaurangen för längesen som Professor Barron hade sin första dejt med sin nuvarande fru. En vecka efter han träffat henne hade han bestämt sig för att han ville gifta sig med henne.
Bild: Cho och Masami är också medvetna om att V-tecknet är inne.
Bild: Yuki, Mako och Professor Barron avnjuter efterrätten med tillhörande espresso.
Hela middagen avslutas med en fantastisk efterrätt bestånde av en talrik med flera olika glassmaker, brylepudding och chokladkaka. Chiharu som älskar glass blir helt utom sig av glädje, och allmänt var det nog inte många efterrätter som inte åts upp helt av alla runt bordet. Har nog blivit en hel del för mycket rött vin just nu dock och jag använder minst 100% av min (tillgängliga...) hjärnkapacitet för att ställa mig upp utan att vingla. Vilket faktiskt lyckas bra då ingen dagen efter verkar ha märkt att jag faktiskt var rätt full. Yay!
Bild: Efterrätten var verkligen fantastisk.
När vi ätit upp gav 1:a-årsstudenterna mig en avskedspresent. En sensu (japansk handfläkt) där det står "Naisu ore" på ("I'm a nice guy"). Väldigt rolig och den kommer komma väl till hands i den pressande värmen.
Bild: Yuki överlämnar presenten.
Bild: Nice guy!
En givmild professor
Middagen och efterföljande snack pågår tills långt in på kvällen och när hela festen är slut betalar Professor Azuma för hela kalaset. Och ”det” var nog inte billigt. Bara min mat lär ha gått på en 4-500 kronor och då var vi 12 stycken samt ett gäng flaskor rödvin et cetera. Ja, jag kan bara imponeras över detta, faktiskt, väldigt trevliga system. För hur egoistiskt det än må låta för mig just "nu" så är det inte en helt dum tanke att den som tjänar mest betalar. På så vis så får även fattiga studenter möjligheter till fina middagar och sen i framtiden trevligt sällskap av studenter genom att bjuda igen för de åren man själv blev bjuden.
Farväl *snyft*
Efter middagen går vi i samlad trupp bort till stationen där jag redan måste säga farväl till Hama, Asuka och Michiru då de inte kommer kunna träffa mig fler gånger innan jag åker hem. Det känns väldigt tråkigt och kommer som en liten överraskning då det ändå är några dagar kvar. Jag förväntade mig inte att behöva säga farväl så snart.
Huset skakar?
Trots mitt ”tillstånd” lyckas jag faktiskt ta mig hem helskinnad till Chitose Karasuyma och Shimada-familjens hem. Väl inne på rummet känns det som att vinden rycker tag ordentligt i huset tills jag inser att det är ytterligare en jordbävning. Denna rätt rejäl faktisk och både Norie-san och Katka vaknar upp och kommer utspringande i hallen i pyjamaser. Men den går snabbt över så de återgår till sina sovrum. Ska det alltid vara jordbävningar när jag dricker förresten?..
Själv somnar jag ganska snabbt och drömmer om vilken härlig dag det varit. Men självklart en hel del vatten innan jag lägger mig! ;)
Dag 25 - Gastroskopi och Shibuya
Tisdag den 22 Juli
Dåligt blir bra
Detta är ett typexempel på en dag som jag bara trodde skulle bli skit, men som istället blev en jätteroligt dag! Få morgnar har jag känt så lite för att gå upp och gå till skolan som nu. Inte nog med att jag inte kommer gå med några studenter denna veckan, det kommer inte ens finnas några studenter på skolan eftersom alla gick på sommarlov förra fredagen! Även om jag förra veckan inte gick med andra studenter på Thoraxkirurgen (det var inga studenter placerade på den avdelningen den veckan) så träffade jag ändå studenter hela tiden på sjukhuset, i studentlobbyn, i internetrummet och efter skolan. Men denna veckan kommer det vara helt dött... Dessutom är det denna veckan som faktiskt alla har tid till mig då de äntligen har avslutat sina examinationer. Men nej, då ska jag gå i skolan och plåga mina stackars ben med långa operationer...alldeles själv.
Shinohara-sensei - ljuset i vardagen
Men jag han bara komma till morgonmötet på sjukhuset innan jag blev presenterad för Doktor Shinohara som ska ha hand om mig under min vecka på Gastrointestinalavdelningen (även känd som "Genereal surgery" här). ("Gastro" = Magsäcken, "Intestinal" = Tarmar. Så Gastrointestinal, eller GI kort och gott, involverar i princip alla organ som en liten matbit passerar på sin resa genom våran kropp. Allt från matstrupe, magsäck och tarm till lever och pankreas.) Shinohara-sensei visar sig vara en minst sagt genomtrevlig prick som inte bara tar hand om mig som en bra mentor, utan även som en kompis.
Shinohara-sensei har även forskat två år i USA och pratar därför riktigt bra engelska. Trots detta frågar han så klart mig hur länge jag varit i USA eller England och när jag säger 4 veckor så skrattar och skakar han bara på huvudet. Nästan alla japaner jag träffat är otroligt imponerade över svenskarnas engelska och flera gånger får jag säga att vi faktiskt i princip aldrig "pratar" engelska i Sverige. Vi kan det, men det är svenska vi pratar.
Gastroskopi all day long
Dagen till ära finns det dock inga operationer så jag följer med Shinohara-sensei på gastroskopi hela förmiddagen. ("Gastroskopi" = När man kör ner en lång slang genom matstrupen för att kolla matstrupen, magsäcken och början på tunntarmen efter blödningar, tumörer och andra styggheter.) Det är högt tempo i Japan och dom två läkarna på mottagningen hinner med cirka 20 patienter tillsammans på de två och en halv timmarna vi är där. Shinohara-sensei säger att Japan är skickliga på gastroskopier och jag tvivlar inte så snabbt och lätt han manövrerar gastroskopet genom patienterna.
Efter detta går jag, Shinohara-sensei och två andra läkare iväg och äter lunch på sjukhusrestaurangen. Självklart betalar Shinohara-sensei och jag förtär en väldigt god laxbit. Tycker själv att deras sjukhusrestaurang har ganska bra mat för det priset de tar. Till skillnad mot vår i Lund som har höga priser och kass mat...
Frivillig eftermiddag? Gott!
Efter lunchen berättar Shinohara-sensei att det är en operation på eftermiddagen som jag kan "gå på om jag vill". Detta är ett uttryck som jag älskar, så jag tackar för dagen och beger mig mot stan. Här går jag runt bland olika butiker och inhandlar några små animefigurer samt letar efter yukatas. Misato ringer mig och säger att hon ska till Shibuya för att fylla i några papper men att vi kan träffas innan dess.
Eftermiddag i Shibuya
Vi ses på Shinjukustationen och Misato säger att det har blivit en liten ändring och hon måste först till Shibuya och fixa papperna men att vi kan åka dit tillsammans och sen gå rundor där istället. Då jag bara varit en kväll i Shibuya, och då för att äta på en engelsk pub, så låter en rundvandring i Shibuya som en perfekt dag! Vi tar tåget in, Misato yrar runt några minuter för att försöka hitta stället hon ska skriva på papper i och tillslut är vi på väg mot rätt byggnad.
Bild: Misato med sitt rosa paraply. Väldigt många tjejer i Japan har ett litet paraply varma dagar för att skydda sig mot solen. Ingen dum idé så som det strålar på idag.
Misato ska på utbytesstudier till USA under augusti och idag ska hon träffa en handledare i Japan för att betala reseavgiften och skriva på lite papper. Föreningen som organiserar resan heter EF (Education First) och när handledaren får reda på att jag är från Sverige så berättar hon glatt att EF är svenskt till att börja med. Även om jag hört talas om det någon gång när jag gick i högstadiet så kan jag inte säga att jag känner till det precis. Det är nu ett väldigt stort företag som ordnar språkresor runt hela världen för studenter. Där ser man så lite man vet om ens eget lands företag - Bertil Hult, som grundade EF, blev till och med utvald till "årets svensk i världen" 2006.
109 med pannkakor
Efter det tar vi oss ut på gatorna i Shibuya och vandrar omkring. Vi går till ett shoppingcenter vid namn "109" som Misato berättar är ett av de kändaste klädbutikerna i hela Tokyo. Det är ett mekka för alla modemedvetna ungdomar och består av mängder med olika klädaffärer samlade i en smal, hög byggnad. Dock är det nog framför allt för den "kvinliga" delen av de modemedvetna ungdomarna då det till 99% är tjejer inne i huset. Många av affärerna är också skrikigt rosa. Här tar vi oss upp till översta våningen för att ta en fika. En av restaurangerna fångar min uppmärksamhet där man fikar på ett bord med rosa, luddig päls. Ser otroligt opraktiskt ut? Dessutom sminkar man sig under tiden man fikar och speglar och annat nyttigt finns vid varje bord där tjejer redan sitter och sminkar sig för fullt. Ja herregud...
Bild: Korsning i Shibuya. Jag upphör aldrig att imponeras över den enorma mängd människor som samtidigt korsar gatan i dessa gigantiska övergångsställen.
Bild: 109-affären.
Bild: Översta våningen i 109. Rosa-chock som överallt i det här huset.
Äntligen provar jag på en sorts pannkakor som jag sett överallt i Tokyo och den motsvarade minst sagt mina förhoppningar. Då godis inte varit Japans starkaste sida, i min mening, så är det här nog räddningen. Kommer inte ihåg vad den heter men det är som en pannkaka lindad likt en strut, fylld med grädde, sylt och färska bär. *mums*
Purikura!
Misato vill hitta en purikura-maskin (de små fotona som man kladdar på) så vi ger oss ut på jakt efter ett spelcenter där de oftast finns. Trots att vi båda är rätt säkra på att vi såg ett på vägen hit yrar vi runt i minst en halvtimme innan vi hittar ett. (Så klart hittar man då två på raken.) Det var lätt den bästa purikura-maskinen hittills med gott om tid på sig att kladda på bilderna och massor med valmöjligheter. Nu när vi bara är två så får vi också bilder i, i alla fall, hygglig storlek. Bestämmer mig för att jag ska dekorera mitt DS med purikura-bilder när jag kommer hem.
Bild: Misato och sin nyvunna vän Stitch i Purikura-båset. Stackars Stitch här inne har nog fått utstå ett tusental fotograferingar, men han ställer trots det upp även för oss.
Bild: Närmre titt på hur en Purikura-meny ser ut där man fritt får kladda på bilderna med linjer, figurer, foton och text. Vänstra halvan får Misato kladda på och högra är min halva.
Hem och lägga sig, lite för sent
Misato har fler ärenden att stå i så vi tar oss tillbaka till Shinjuku och skiljs åt för dagen. Jag beger mig hem till Shimada-familjen och äter middag. Imorgon ska vi till Tsukiji, berömd för sin fiskmarknad. Dock hålls denna fiskmarknad väldigt tidigt så jag får instruktioner om att ta tåget 5:16 från Chitose Karasuyama... Det innebär att jag måste gå upp vid 4-tiden alltså. Hur jag än gör så kommer jag inte få tillräckligt med sömn men när jag kryper till kojs vid 23:00 känner jag nog att jag kunde ansträngt mig lite mer. ;)
Dåligt blir bra
Detta är ett typexempel på en dag som jag bara trodde skulle bli skit, men som istället blev en jätteroligt dag! Få morgnar har jag känt så lite för att gå upp och gå till skolan som nu. Inte nog med att jag inte kommer gå med några studenter denna veckan, det kommer inte ens finnas några studenter på skolan eftersom alla gick på sommarlov förra fredagen! Även om jag förra veckan inte gick med andra studenter på Thoraxkirurgen (det var inga studenter placerade på den avdelningen den veckan) så träffade jag ändå studenter hela tiden på sjukhuset, i studentlobbyn, i internetrummet och efter skolan. Men denna veckan kommer det vara helt dött... Dessutom är det denna veckan som faktiskt alla har tid till mig då de äntligen har avslutat sina examinationer. Men nej, då ska jag gå i skolan och plåga mina stackars ben med långa operationer...alldeles själv.
Shinohara-sensei - ljuset i vardagen
Men jag han bara komma till morgonmötet på sjukhuset innan jag blev presenterad för Doktor Shinohara som ska ha hand om mig under min vecka på Gastrointestinalavdelningen (även känd som "Genereal surgery" här). ("Gastro" = Magsäcken, "Intestinal" = Tarmar. Så Gastrointestinal, eller GI kort och gott, involverar i princip alla organ som en liten matbit passerar på sin resa genom våran kropp. Allt från matstrupe, magsäck och tarm till lever och pankreas.) Shinohara-sensei visar sig vara en minst sagt genomtrevlig prick som inte bara tar hand om mig som en bra mentor, utan även som en kompis.
Shinohara-sensei har även forskat två år i USA och pratar därför riktigt bra engelska. Trots detta frågar han så klart mig hur länge jag varit i USA eller England och när jag säger 4 veckor så skrattar och skakar han bara på huvudet. Nästan alla japaner jag träffat är otroligt imponerade över svenskarnas engelska och flera gånger får jag säga att vi faktiskt i princip aldrig "pratar" engelska i Sverige. Vi kan det, men det är svenska vi pratar.
Gastroskopi all day long
Dagen till ära finns det dock inga operationer så jag följer med Shinohara-sensei på gastroskopi hela förmiddagen. ("Gastroskopi" = När man kör ner en lång slang genom matstrupen för att kolla matstrupen, magsäcken och början på tunntarmen efter blödningar, tumörer och andra styggheter.) Det är högt tempo i Japan och dom två läkarna på mottagningen hinner med cirka 20 patienter tillsammans på de två och en halv timmarna vi är där. Shinohara-sensei säger att Japan är skickliga på gastroskopier och jag tvivlar inte så snabbt och lätt han manövrerar gastroskopet genom patienterna.
Efter detta går jag, Shinohara-sensei och två andra läkare iväg och äter lunch på sjukhusrestaurangen. Självklart betalar Shinohara-sensei och jag förtär en väldigt god laxbit. Tycker själv att deras sjukhusrestaurang har ganska bra mat för det priset de tar. Till skillnad mot vår i Lund som har höga priser och kass mat...
Frivillig eftermiddag? Gott!
Efter lunchen berättar Shinohara-sensei att det är en operation på eftermiddagen som jag kan "gå på om jag vill". Detta är ett uttryck som jag älskar, så jag tackar för dagen och beger mig mot stan. Här går jag runt bland olika butiker och inhandlar några små animefigurer samt letar efter yukatas. Misato ringer mig och säger att hon ska till Shibuya för att fylla i några papper men att vi kan träffas innan dess.
Eftermiddag i Shibuya
Vi ses på Shinjukustationen och Misato säger att det har blivit en liten ändring och hon måste först till Shibuya och fixa papperna men att vi kan åka dit tillsammans och sen gå rundor där istället. Då jag bara varit en kväll i Shibuya, och då för att äta på en engelsk pub, så låter en rundvandring i Shibuya som en perfekt dag! Vi tar tåget in, Misato yrar runt några minuter för att försöka hitta stället hon ska skriva på papper i och tillslut är vi på väg mot rätt byggnad.
Bild: Misato med sitt rosa paraply. Väldigt många tjejer i Japan har ett litet paraply varma dagar för att skydda sig mot solen. Ingen dum idé så som det strålar på idag.
Misato ska på utbytesstudier till USA under augusti och idag ska hon träffa en handledare i Japan för att betala reseavgiften och skriva på lite papper. Föreningen som organiserar resan heter EF (Education First) och när handledaren får reda på att jag är från Sverige så berättar hon glatt att EF är svenskt till att börja med. Även om jag hört talas om det någon gång när jag gick i högstadiet så kan jag inte säga att jag känner till det precis. Det är nu ett väldigt stort företag som ordnar språkresor runt hela världen för studenter. Där ser man så lite man vet om ens eget lands företag - Bertil Hult, som grundade EF, blev till och med utvald till "årets svensk i världen" 2006.
109 med pannkakor
Efter det tar vi oss ut på gatorna i Shibuya och vandrar omkring. Vi går till ett shoppingcenter vid namn "109" som Misato berättar är ett av de kändaste klädbutikerna i hela Tokyo. Det är ett mekka för alla modemedvetna ungdomar och består av mängder med olika klädaffärer samlade i en smal, hög byggnad. Dock är det nog framför allt för den "kvinliga" delen av de modemedvetna ungdomarna då det till 99% är tjejer inne i huset. Många av affärerna är också skrikigt rosa. Här tar vi oss upp till översta våningen för att ta en fika. En av restaurangerna fångar min uppmärksamhet där man fikar på ett bord med rosa, luddig päls. Ser otroligt opraktiskt ut? Dessutom sminkar man sig under tiden man fikar och speglar och annat nyttigt finns vid varje bord där tjejer redan sitter och sminkar sig för fullt. Ja herregud...
Bild: Korsning i Shibuya. Jag upphör aldrig att imponeras över den enorma mängd människor som samtidigt korsar gatan i dessa gigantiska övergångsställen.
Bild: 109-affären.
Bild: Översta våningen i 109. Rosa-chock som överallt i det här huset.
Äntligen provar jag på en sorts pannkakor som jag sett överallt i Tokyo och den motsvarade minst sagt mina förhoppningar. Då godis inte varit Japans starkaste sida, i min mening, så är det här nog räddningen. Kommer inte ihåg vad den heter men det är som en pannkaka lindad likt en strut, fylld med grädde, sylt och färska bär. *mums*
Purikura!
Misato vill hitta en purikura-maskin (de små fotona som man kladdar på) så vi ger oss ut på jakt efter ett spelcenter där de oftast finns. Trots att vi båda är rätt säkra på att vi såg ett på vägen hit yrar vi runt i minst en halvtimme innan vi hittar ett. (Så klart hittar man då två på raken.) Det var lätt den bästa purikura-maskinen hittills med gott om tid på sig att kladda på bilderna och massor med valmöjligheter. Nu när vi bara är två så får vi också bilder i, i alla fall, hygglig storlek. Bestämmer mig för att jag ska dekorera mitt DS med purikura-bilder när jag kommer hem.
Bild: Misato och sin nyvunna vän Stitch i Purikura-båset. Stackars Stitch här inne har nog fått utstå ett tusental fotograferingar, men han ställer trots det upp även för oss.
Bild: Närmre titt på hur en Purikura-meny ser ut där man fritt får kladda på bilderna med linjer, figurer, foton och text. Vänstra halvan får Misato kladda på och högra är min halva.
Hem och lägga sig, lite för sent
Misato har fler ärenden att stå i så vi tar oss tillbaka till Shinjuku och skiljs åt för dagen. Jag beger mig hem till Shimada-familjen och äter middag. Imorgon ska vi till Tsukiji, berömd för sin fiskmarknad. Dock hålls denna fiskmarknad väldigt tidigt så jag får instruktioner om att ta tåget 5:16 från Chitose Karasuyama... Det innebär att jag måste gå upp vid 4-tiden alltså. Hur jag än gör så kommer jag inte få tillräckligt med sömn men när jag kryper till kojs vid 23:00 känner jag nog att jag kunde ansträngt mig lite mer. ;)
Dag 24 - Akihabara, maid café och japansk karaoke!
Måndag den 21 juli
Utflykt till Akihabara
Äntligen har dagen kommit då jag ska få bege mig till Akihabara - anime- och teknikmekkat i Tokyo! Då jag både är teknikfreak och anime-älskare så är det här en, minst sagt, väldigt uppskattad resa. Akihbara är en del av Tokyo, cirka 15-20 minuter från Shinjuku med tåg. Som till många andra ställen så är det juh inte så fasligt långt och jag skulle mycket väl kunna ta mig dit själv på de (få) lediga dagar jag haft. Men man är helt enkelt rätt lost om man går själv. Tiden går mest åt att hålla koll på var man kom ifrån så man väl hittar tillbaka sen och man kommer aldrig till dom där "rätta ställena" som man egentligen letar efter.
Därför är jag extra glad att Hiroaki, dagen till ära, bjudit med en tjejkompis som är animenörd! När jag åkte till Japan förväntade jag mig att var och varannan japan skulle titta på anime minst dagligen och att man själv skulle framstå som ett litet misslyckat anime-kapitel i jämförelse. Men konstigt nog tittar juh nästan ingen på anime! Jag fattar inte alltså. Det är likadant med manga. Vissa läser dem och "alla" har lite grundläggande koll och har läst sina favoritmangor en gång i tiden, men ingen av de jag umgås med läser något aktivt alls.
Vad är anime/manga
För er icke ännu invigda så kommer här en liten förklaring på "anime" och "manga": "Manga" är japanska serier tecknade i en viss stil som ofta skiljer sig rätt mycket från västerländska serier som Stålmannan, Fantomen och Smurfarna. Att förklara vad som är manga och vad som inte är känns rätt komplext men till skillnad mot västerländska serier som oftast riktar sig till en yngre kategori så finns det någon manga till alla. För barn, tonåringar, vuxna och pensionärer. För tennisspelare, matälskare, skräckfantaster och romantiker. Det finns till och med porr i manga-form. Det finns alltså något för alla! "Anime" är simpelt nog TV-versionen istället för tidningsformen. Ofta är dom grundade från en manga, eller är de helt egna serier som till och med kan ge upphov till en manga istället. Det finns otaliga bra exempel på anime- och manga-serier så jag rekommenderar varmt det till alla. Om någon vill ha tips på vad som passar just dom - hör av er!
Framme i Akihabara
Men vidare till storyn! Jag, Hiroaki, Machiko, Emi, Hama, Hiro och Makoto (stort gäng) tar oss till Akihabara med tåg där vi möter Eisuke och Akiko (animenörden!) och till slut även Yuki (som försovit sig). :) Gillar man anime så gillar man helt enkelt Akihabara! Överallt sitter megaaffischer med animefigurer och gata upp och ner kantas av bokaffärer, DVD-affärer och figuraffärer som säljer just anime. (När jag säger anime menar jag även manga - men orkar inte skriva anime/manga överallt så ni får ha överseende med detta.)
Bild: Akihabara here I come!
Bild: Akihabara!
Bild: Ännu mer Akihabara! Mängder av animereklam som den här täcker hela Akihabara.
Nästan direkt leder Akiko in oss i en flervåningsbutik med allt möjligt inom anime och manga. Första våningen vi kommer till har hundratusentals mangaböcker staplade i högar överallt! Jag känner inte ens igen en bråkdel. Synd att alla är på japanska annars hade jag nog köpt på mig ett lager - inte minst så billigt som det är i Japan. Här går alla runt och letar upp sina favorit-mangaserier och diskuterar med varandra samt rekommenderar serier som folk bör läsa. Jag är mer anime-typen (alltså rörliga bilder jämfört med serietidnings-formen) men gläds helt klart över att se detta överflöd av böcker. Dock skriker en expedit "NO CAMERA!!!" när jag fotograferar kompisarna bland böckerna och jag stoppar förskräckt ner kameran och ber om ursäkt. En minut senare tar Hiroaki upp sin kamera och säger att han skiter i vad han sa - säger han något till honom så säger han bara att han inte kan japanska... Tror han gjorde detta inte minst för att jag inte skulle ha dåligt samvete över att ha blivit tillsagd. Väldigt snällt av honom. :)
Bild: Manga i massor! Akiko skymtas bakom böckerna.
Anime i figurform
Nästa våning, och nästa våning och nääästa våning består av i princip bara olika anime-figurer. Detta är en stor affärsgrej i Japan och något jag själv inte kan vänta med att få köpa på mig ett lager av. Här finns allas favoritanimeseriers karaktärer avbildade i, ofta väldigt fina, skulpturer. Vissa är mer som leksaker med rörliga armar och massor med tillbehör medans andra helt enkelt är utställningsfigurer . Här går vi länge och tittar och jag kan säga att även om jag haft väldigt, väldigt mycket pengar så hade jag ändå inte haft råd att köpa allt jag "vill ha" här. :D Hiro går ständigt och suckar när han får syn på sin favorit-robot från "Ghost in the Shell"-serien och det slutar med att både han och Hiroaki köper sig varsin. Själv poserar jag framför en 1/1-modell av "Rei Ayanami" från "Evangelion" medans Makoto och Hiro spänner sig mot en extremt uppbiffad 1/1-modell av "Ryu" från "Street fighter"-serien. Machiko skäms över att vara i en animeaffär och försöker slinka undan men jag hinner ta en bild med henne bland figurerna så hon är ändå körd. ;)
Bild: Fullskalemodell av "Rei Ayanami".
Bild: Förutom att vissa animefigurerna i bakgrunden fyller den här bilden funktionen att ha fångat Machiko i en animeaffär - något hon nog kommer vara mindre glad över mig för att jag laddar upp här på bloggen.
Maid café - only in Japan
Magen börjar göra sig hörd och det är dags att uppsöka nästa sak som Akihabara är känd för - "Maid Café"! Kort och gott så är det ett café där man serveras mat och dryck av söta tjejer klädda som "maids" (svårt med svensk översättning här - men "gammeldags servitriskläder" kanske?). Dessa tjejer kan även leka lekar med en och spela TV-spel. Dock får man inte fotografera hur som helst här inne utan det kostar 500 Yen varje gång man vill ta ett foto tillsammans med en maid.
Vi har tidigare på gatan fått reklam från ett specifikt maid café och lyckas lokalisera detta. Vi välkomnas av en tjej i maid-uniform som börjar ställa iordning bord när hon ser att vi är 10 personer som ska klämma in oss här. Precis innanför dörren sitter faktiskt en familj med sina två barn och äter lunch - lite udda ställe att välja men varför inte. Hur illa det än kan låta med "maid café" så är det ganska oskyldigt. Självklart hade det här aldrig kunnat existera i Sverige, för antingen hade feministpartiet snabbt sammanställt en lag mot det eller hade dom helt enkelt själva raserat stället. Men i Japan frodas det och det är inte bara killar som går på det utan tjejerna i vår grupp verkar tycka att det är minst lika spännande.
Bild: Två maids på stan som gör reklam för maid caféet som vi går till.
På storskärm går en animeserie (om maids så klart) och en av möjligheterna på just det här caféet är att få göra repliker i en animeserie tillsammans med en maid som sen spelas in på DVD som man får. Självklart till ett pris.
Vi beställer in våran lunch där jag, och många andra, tar en ris-omelett (ris inbakat i en omelett). Detta kommer med den trevliga bonusen att maidsen skriver eller ritar något på din omelett med ketchup inför alla. Självklart kommer gruppen överens om att hon ska skriva "Pada-chan" på min men hon blir så förvirrad av "Pada" (inte så japanskt) så hon glömmer nästan "chan". Hon räddar det dock genom att skriva till "chan" nere i hörnet av talriken istället. Två av tjejerna får varsin hund och katt målad, Hiro får ett självporträtt, Machiko (som är väldigt "vuxen" enligt gänget) får Onee-san ("storasyster") på sin och Hiroakis "Goshujin-sama" ("mästare").
Bild: Min risomellet som maiden har kladdat på med ketchup.
Bild: Några fler omeletter inklusive kreationerna. Akiko och Machiko i bild.
En av maidsen ger sig på ett halvlyckat försök att kommunicera med mig men lyckas i alla fall lära sig att jag heter "Paturiku" och går runt och säger det sen under resten av vistelsen där. Vi stannar dock inte så länge och strax efter maten är uppäten tackar vi och beger oss ut på stan igen. Men nog var det något speciellt i alla fall med "maid café". :)
Resten av Akihabara
Det som inte är stora affärsbyggnader i Akihabara är små gatustånd där försäljarna säljer all möjligt små-elektronik man kan tänka sig. Även spelaffärer är stort i Akihabara och spelmaskins-centrum med allt från vinstspel som kranar och enarmade banditer till rena nöjesspel som bongotrummor, kortspel, fotbollsspel och andra konstiga japanska rytmspel finns överallt. Vid många automater står den "lokale mästaren" och går loss inför en liten skara beundrare.
Bild: Hiro har hittat en av många värdelösa prylar bland gatornas marknadsstånd.
Purikura
I ett av dessa hus letar vi upp en purikura (de där små fotobåsen där man tar kort som man sedan kladdar på och skriver ut som klistermärken) och klämmer in oss alla tio för att föreviga dagen. Lättare sagt än gjort att få in 10 huvuden på ett litet utrymme och när fotona ska skrivas ut blir dom minimala eftersom alla vill ha en egen uppsättning purikura. Men man ser vad det föreställer i alla fall och det är vansinnigt roligt att ta korten och sen kladda på dom.
Bild: Efter purikura:n går Hiro och Mako loss på bongotrum-spelet. Självklart kör jag också en runda efter dom. Härligt med bilden om "fotografering förbjuden" förresten. :D (Hiroakis bild.)
Karaoke i Shinjuku
Näst på tur står karaoke och för detta beger vi oss tillbaka till Shinjuku. På vägen avviker dock Akiko, Hiroaki och Hiro så vi är 7 som äntrar den magnifika karaokebyggnaden. Jag har sällan skådat något liknande - en relativt smal men väldigt hög skyskrapa som på toppen har ett stort palats som hämtat från Disney-loggan. Här bokar vi oss ett rum som man får ha i en och en halv timme (lite snålt med tid i min mening) och tar hissen upp.
BIld: Karaoketornet med sitt fantastiska palats högst upp.
Rummen är ganska stora och har en rymlig soffa och massor med mjuka pallar. En TV ihopkopplad med högtalarsystem och diskolampor sitter på vägen. På bordet ligger något som ser ut som 5 telefonkataloger i hög och det visar sig vara listorna med tillgängliga låtar. Det finns även en liten datorpanel som man kan söka på och välja låtar i.
Hama inleder stämningsfullt med introlåten till "Evangelion" och jag får ett starkt sug av att se om serien. Något jag gör en mental anteckning om att jag ska göra när jag kommer hem. Först halvvägs igenom låten inser jag att det inte finns några "hjälpröster" här som i Singstar utan det enbart är Hama själv som sjunger. Grymt imponerande med tanke på att jag tycker att det låter exakt som originallåten!
Bild: Karaokeanläggningen för tillfället spelandes introlåten till Evangelion. Jag är så ledsen att alla sångtexter är med japanska tecken så snabbt det är på japanska. Dom kunde juh skrivit med vanliga bokstäver också så vi utlänningar kan få avnjuta animemusik och japansk pop.
Mikrofonen går runt och allt från västerländsk musik, J-pop och ABBA flyter genom karaokesystemet. Själv går jag loss på "I would do anyhting for love", "The show must go on" och "Hey there Delilah". Känns väldigt konstigt dock att höra sin röst så starkt när man är van vid Singstar som tonar ner sin egen röst samt har de riktiga sångarnas röst kvar. Men det är väldigt roligt och även allsång och duetter tar plats. Jag lurar med Machiko att sjunga "Something stupid" i duett med mig och hon hämnades med Alladin-duett efter det (som jag egentligen hört massor med gånger men oftast på svenska...).
Bild: Karaoke i full gång! Från vänster: Yuki letar låtar, Emi med mikrofonen, Machiko, Hama och Eisuke.
Bild: Jag själv styr upp situationen (eller något).
Tiden går som bekant snabbt när man har roligt och det är inget undantag här. Efter en och en halv timme masar vi oss ut ur tornet igen.Som en sista utflykt går vi tillsammans till "Tokyo Hands" (8-våningsaffären med allt möjligt nyttigt och knäppt). Här tittar vi på solfjädrar, mobilsmycken, partydräkter, Totorro-figurer och en man som utför trolleritrick mitt i affären.
Donuts-kö i Japan
Halvvägs tillbaka till stationen så passerar vi en donut-restaurang (tja, restaurang eller vad kallar man det?) som är Japans svar på "Dunkin' Donuts" i USA. Just denna donuts-kedja är visst grymt populär i Japan. Utanför restaurangen/affären står en kö med minst 50 personer och då utbrister kompisarna "Oj, vilken liten kö det var idag! Otroligt!". Dom säger att det är ganska standard att stå 1-2 timmar i kö för att få köpa sig några donuts.
Bild: Kön till donuts-restaurangen. Dålig vinkel men kön är där i flera rader som slingrar sig fram mot dörren. Och det var alltså ovanligt lite.
Middag hos Shimada
Till kvällens middag hos Shimada-familjen är Jui-chan (fick lära mig idag att det är "Jui" och inte "Ju") och Haru-chan med. Jui-chan har väldigt roligt att försöka mata Haru-chan med nappflaskan vilket får ett ganska kladdigt slut. Hon säger även att hennes föräldrar (Norie-san och Seiichiro-sans dotter Aya och henne man) ska äta hemma hos sig vilket inte visar sig stämma. Halvvägs in i maten kommer de instapplande i köket och ser minst sagt förvånade ut över att vi redan äter. Trots att Aya springer fram och frågar Jui-chan varför hon sagt att dom inte ska äta där så äter Jui-chan bara glatt vidare på sin mat. Jag tror hon hoppades att det skulle bli mer till oss. ;)
Bild: Jui-chan tvångsmatar sin lillebror. Mamma Aya till vänster.
Här kom även en lite kulturskillnad. Ingen i familjen gjorde någon antydan alls till att Aya och hennes man skulle slå sig ner vid bordet och äta med oss. Istället går dom in till TV:n och sätter sig där medans vi äter färdigt. Inte först förrän vi är helt färdiga kommer dom in och sätter sig vid bordet och äter på det som är kvar. Kändes för mig väldigt främmande då det är en självklarthet att bjuda in alla gäster till matbordet i Sverige. Direkt och springa och hämta stolar, talrikar, glas och bestick är juh standard när man får "oväntat besök" vid en måltid. Men inte här uppenbarligen. :) Jag tycker nog ändå det är lite trevligare som vi gör det i Sverige.
Utflykt till Akihabara
Äntligen har dagen kommit då jag ska få bege mig till Akihabara - anime- och teknikmekkat i Tokyo! Då jag både är teknikfreak och anime-älskare så är det här en, minst sagt, väldigt uppskattad resa. Akihbara är en del av Tokyo, cirka 15-20 minuter från Shinjuku med tåg. Som till många andra ställen så är det juh inte så fasligt långt och jag skulle mycket väl kunna ta mig dit själv på de (få) lediga dagar jag haft. Men man är helt enkelt rätt lost om man går själv. Tiden går mest åt att hålla koll på var man kom ifrån så man väl hittar tillbaka sen och man kommer aldrig till dom där "rätta ställena" som man egentligen letar efter.
Därför är jag extra glad att Hiroaki, dagen till ära, bjudit med en tjejkompis som är animenörd! När jag åkte till Japan förväntade jag mig att var och varannan japan skulle titta på anime minst dagligen och att man själv skulle framstå som ett litet misslyckat anime-kapitel i jämförelse. Men konstigt nog tittar juh nästan ingen på anime! Jag fattar inte alltså. Det är likadant med manga. Vissa läser dem och "alla" har lite grundläggande koll och har läst sina favoritmangor en gång i tiden, men ingen av de jag umgås med läser något aktivt alls.
Vad är anime/manga
För er icke ännu invigda så kommer här en liten förklaring på "anime" och "manga": "Manga" är japanska serier tecknade i en viss stil som ofta skiljer sig rätt mycket från västerländska serier som Stålmannan, Fantomen och Smurfarna. Att förklara vad som är manga och vad som inte är känns rätt komplext men till skillnad mot västerländska serier som oftast riktar sig till en yngre kategori så finns det någon manga till alla. För barn, tonåringar, vuxna och pensionärer. För tennisspelare, matälskare, skräckfantaster och romantiker. Det finns till och med porr i manga-form. Det finns alltså något för alla! "Anime" är simpelt nog TV-versionen istället för tidningsformen. Ofta är dom grundade från en manga, eller är de helt egna serier som till och med kan ge upphov till en manga istället. Det finns otaliga bra exempel på anime- och manga-serier så jag rekommenderar varmt det till alla. Om någon vill ha tips på vad som passar just dom - hör av er!
Framme i Akihabara
Men vidare till storyn! Jag, Hiroaki, Machiko, Emi, Hama, Hiro och Makoto (stort gäng) tar oss till Akihabara med tåg där vi möter Eisuke och Akiko (animenörden!) och till slut även Yuki (som försovit sig). :) Gillar man anime så gillar man helt enkelt Akihabara! Överallt sitter megaaffischer med animefigurer och gata upp och ner kantas av bokaffärer, DVD-affärer och figuraffärer som säljer just anime. (När jag säger anime menar jag även manga - men orkar inte skriva anime/manga överallt så ni får ha överseende med detta.)
Bild: Akihabara here I come!
Bild: Akihabara!
Bild: Ännu mer Akihabara! Mängder av animereklam som den här täcker hela Akihabara.
Nästan direkt leder Akiko in oss i en flervåningsbutik med allt möjligt inom anime och manga. Första våningen vi kommer till har hundratusentals mangaböcker staplade i högar överallt! Jag känner inte ens igen en bråkdel. Synd att alla är på japanska annars hade jag nog köpt på mig ett lager - inte minst så billigt som det är i Japan. Här går alla runt och letar upp sina favorit-mangaserier och diskuterar med varandra samt rekommenderar serier som folk bör läsa. Jag är mer anime-typen (alltså rörliga bilder jämfört med serietidnings-formen) men gläds helt klart över att se detta överflöd av böcker. Dock skriker en expedit "NO CAMERA!!!" när jag fotograferar kompisarna bland böckerna och jag stoppar förskräckt ner kameran och ber om ursäkt. En minut senare tar Hiroaki upp sin kamera och säger att han skiter i vad han sa - säger han något till honom så säger han bara att han inte kan japanska... Tror han gjorde detta inte minst för att jag inte skulle ha dåligt samvete över att ha blivit tillsagd. Väldigt snällt av honom. :)
Bild: Manga i massor! Akiko skymtas bakom böckerna.
Anime i figurform
Nästa våning, och nästa våning och nääästa våning består av i princip bara olika anime-figurer. Detta är en stor affärsgrej i Japan och något jag själv inte kan vänta med att få köpa på mig ett lager av. Här finns allas favoritanimeseriers karaktärer avbildade i, ofta väldigt fina, skulpturer. Vissa är mer som leksaker med rörliga armar och massor med tillbehör medans andra helt enkelt är utställningsfigurer . Här går vi länge och tittar och jag kan säga att även om jag haft väldigt, väldigt mycket pengar så hade jag ändå inte haft råd att köpa allt jag "vill ha" här. :D Hiro går ständigt och suckar när han får syn på sin favorit-robot från "Ghost in the Shell"-serien och det slutar med att både han och Hiroaki köper sig varsin. Själv poserar jag framför en 1/1-modell av "Rei Ayanami" från "Evangelion" medans Makoto och Hiro spänner sig mot en extremt uppbiffad 1/1-modell av "Ryu" från "Street fighter"-serien. Machiko skäms över att vara i en animeaffär och försöker slinka undan men jag hinner ta en bild med henne bland figurerna så hon är ändå körd. ;)
Bild: Fullskalemodell av "Rei Ayanami".
Bild: Förutom att vissa animefigurerna i bakgrunden fyller den här bilden funktionen att ha fångat Machiko i en animeaffär - något hon nog kommer vara mindre glad över mig för att jag laddar upp här på bloggen.
Maid café - only in Japan
Magen börjar göra sig hörd och det är dags att uppsöka nästa sak som Akihabara är känd för - "Maid Café"! Kort och gott så är det ett café där man serveras mat och dryck av söta tjejer klädda som "maids" (svårt med svensk översättning här - men "gammeldags servitriskläder" kanske?). Dessa tjejer kan även leka lekar med en och spela TV-spel. Dock får man inte fotografera hur som helst här inne utan det kostar 500 Yen varje gång man vill ta ett foto tillsammans med en maid.
Vi har tidigare på gatan fått reklam från ett specifikt maid café och lyckas lokalisera detta. Vi välkomnas av en tjej i maid-uniform som börjar ställa iordning bord när hon ser att vi är 10 personer som ska klämma in oss här. Precis innanför dörren sitter faktiskt en familj med sina två barn och äter lunch - lite udda ställe att välja men varför inte. Hur illa det än kan låta med "maid café" så är det ganska oskyldigt. Självklart hade det här aldrig kunnat existera i Sverige, för antingen hade feministpartiet snabbt sammanställt en lag mot det eller hade dom helt enkelt själva raserat stället. Men i Japan frodas det och det är inte bara killar som går på det utan tjejerna i vår grupp verkar tycka att det är minst lika spännande.
Bild: Två maids på stan som gör reklam för maid caféet som vi går till.
På storskärm går en animeserie (om maids så klart) och en av möjligheterna på just det här caféet är att få göra repliker i en animeserie tillsammans med en maid som sen spelas in på DVD som man får. Självklart till ett pris.
Vi beställer in våran lunch där jag, och många andra, tar en ris-omelett (ris inbakat i en omelett). Detta kommer med den trevliga bonusen att maidsen skriver eller ritar något på din omelett med ketchup inför alla. Självklart kommer gruppen överens om att hon ska skriva "Pada-chan" på min men hon blir så förvirrad av "Pada" (inte så japanskt) så hon glömmer nästan "chan". Hon räddar det dock genom att skriva till "chan" nere i hörnet av talriken istället. Två av tjejerna får varsin hund och katt målad, Hiro får ett självporträtt, Machiko (som är väldigt "vuxen" enligt gänget) får Onee-san ("storasyster") på sin och Hiroakis "Goshujin-sama" ("mästare").
Bild: Min risomellet som maiden har kladdat på med ketchup.
Bild: Några fler omeletter inklusive kreationerna. Akiko och Machiko i bild.
En av maidsen ger sig på ett halvlyckat försök att kommunicera med mig men lyckas i alla fall lära sig att jag heter "Paturiku" och går runt och säger det sen under resten av vistelsen där. Vi stannar dock inte så länge och strax efter maten är uppäten tackar vi och beger oss ut på stan igen. Men nog var det något speciellt i alla fall med "maid café". :)
Resten av Akihabara
Det som inte är stora affärsbyggnader i Akihabara är små gatustånd där försäljarna säljer all möjligt små-elektronik man kan tänka sig. Även spelaffärer är stort i Akihabara och spelmaskins-centrum med allt från vinstspel som kranar och enarmade banditer till rena nöjesspel som bongotrummor, kortspel, fotbollsspel och andra konstiga japanska rytmspel finns överallt. Vid många automater står den "lokale mästaren" och går loss inför en liten skara beundrare.
Bild: Hiro har hittat en av många värdelösa prylar bland gatornas marknadsstånd.
Purikura
I ett av dessa hus letar vi upp en purikura (de där små fotobåsen där man tar kort som man sedan kladdar på och skriver ut som klistermärken) och klämmer in oss alla tio för att föreviga dagen. Lättare sagt än gjort att få in 10 huvuden på ett litet utrymme och när fotona ska skrivas ut blir dom minimala eftersom alla vill ha en egen uppsättning purikura. Men man ser vad det föreställer i alla fall och det är vansinnigt roligt att ta korten och sen kladda på dom.
Bild: Efter purikura:n går Hiro och Mako loss på bongotrum-spelet. Självklart kör jag också en runda efter dom. Härligt med bilden om "fotografering förbjuden" förresten. :D (Hiroakis bild.)
Karaoke i Shinjuku
Näst på tur står karaoke och för detta beger vi oss tillbaka till Shinjuku. På vägen avviker dock Akiko, Hiroaki och Hiro så vi är 7 som äntrar den magnifika karaokebyggnaden. Jag har sällan skådat något liknande - en relativt smal men väldigt hög skyskrapa som på toppen har ett stort palats som hämtat från Disney-loggan. Här bokar vi oss ett rum som man får ha i en och en halv timme (lite snålt med tid i min mening) och tar hissen upp.
BIld: Karaoketornet med sitt fantastiska palats högst upp.
Rummen är ganska stora och har en rymlig soffa och massor med mjuka pallar. En TV ihopkopplad med högtalarsystem och diskolampor sitter på vägen. På bordet ligger något som ser ut som 5 telefonkataloger i hög och det visar sig vara listorna med tillgängliga låtar. Det finns även en liten datorpanel som man kan söka på och välja låtar i.
Hama inleder stämningsfullt med introlåten till "Evangelion" och jag får ett starkt sug av att se om serien. Något jag gör en mental anteckning om att jag ska göra när jag kommer hem. Först halvvägs igenom låten inser jag att det inte finns några "hjälpröster" här som i Singstar utan det enbart är Hama själv som sjunger. Grymt imponerande med tanke på att jag tycker att det låter exakt som originallåten!
Bild: Karaokeanläggningen för tillfället spelandes introlåten till Evangelion. Jag är så ledsen att alla sångtexter är med japanska tecken så snabbt det är på japanska. Dom kunde juh skrivit med vanliga bokstäver också så vi utlänningar kan få avnjuta animemusik och japansk pop.
Mikrofonen går runt och allt från västerländsk musik, J-pop och ABBA flyter genom karaokesystemet. Själv går jag loss på "I would do anyhting for love", "The show must go on" och "Hey there Delilah". Känns väldigt konstigt dock att höra sin röst så starkt när man är van vid Singstar som tonar ner sin egen röst samt har de riktiga sångarnas röst kvar. Men det är väldigt roligt och även allsång och duetter tar plats. Jag lurar med Machiko att sjunga "Something stupid" i duett med mig och hon hämnades med Alladin-duett efter det (som jag egentligen hört massor med gånger men oftast på svenska...).
Bild: Karaoke i full gång! Från vänster: Yuki letar låtar, Emi med mikrofonen, Machiko, Hama och Eisuke.
Bild: Jag själv styr upp situationen (eller något).
Tiden går som bekant snabbt när man har roligt och det är inget undantag här. Efter en och en halv timme masar vi oss ut ur tornet igen.Som en sista utflykt går vi tillsammans till "Tokyo Hands" (8-våningsaffären med allt möjligt nyttigt och knäppt). Här tittar vi på solfjädrar, mobilsmycken, partydräkter, Totorro-figurer och en man som utför trolleritrick mitt i affären.
Donuts-kö i Japan
Halvvägs tillbaka till stationen så passerar vi en donut-restaurang (tja, restaurang eller vad kallar man det?) som är Japans svar på "Dunkin' Donuts" i USA. Just denna donuts-kedja är visst grymt populär i Japan. Utanför restaurangen/affären står en kö med minst 50 personer och då utbrister kompisarna "Oj, vilken liten kö det var idag! Otroligt!". Dom säger att det är ganska standard att stå 1-2 timmar i kö för att få köpa sig några donuts.
Bild: Kön till donuts-restaurangen. Dålig vinkel men kön är där i flera rader som slingrar sig fram mot dörren. Och det var alltså ovanligt lite.
Middag hos Shimada
Till kvällens middag hos Shimada-familjen är Jui-chan (fick lära mig idag att det är "Jui" och inte "Ju") och Haru-chan med. Jui-chan har väldigt roligt att försöka mata Haru-chan med nappflaskan vilket får ett ganska kladdigt slut. Hon säger även att hennes föräldrar (Norie-san och Seiichiro-sans dotter Aya och henne man) ska äta hemma hos sig vilket inte visar sig stämma. Halvvägs in i maten kommer de instapplande i köket och ser minst sagt förvånade ut över att vi redan äter. Trots att Aya springer fram och frågar Jui-chan varför hon sagt att dom inte ska äta där så äter Jui-chan bara glatt vidare på sin mat. Jag tror hon hoppades att det skulle bli mer till oss. ;)
Bild: Jui-chan tvångsmatar sin lillebror. Mamma Aya till vänster.
Här kom även en lite kulturskillnad. Ingen i familjen gjorde någon antydan alls till att Aya och hennes man skulle slå sig ner vid bordet och äta med oss. Istället går dom in till TV:n och sätter sig där medans vi äter färdigt. Inte först förrän vi är helt färdiga kommer dom in och sätter sig vid bordet och äter på det som är kvar. Kändes för mig väldigt främmande då det är en självklarthet att bjuda in alla gäster till matbordet i Sverige. Direkt och springa och hämta stolar, talrikar, glas och bestick är juh standard när man får "oväntat besök" vid en måltid. Men inte här uppenbarligen. :) Jag tycker nog ändå det är lite trevligare som vi gör det i Sverige.
Dag 23 - Japanskaplugg och Tokyo Tower
Söndag den 20:e Juli
Japanskaplugg och sumobrottning med Norie-san
Blev rätt sent igår så vaknar inte förrän 11 idag. Men det är lugnt för har inget inplanerat förrän på kvällen. Egentligen skulle jag till Mount Takao med en grupp personer, men han som organiserade allt blev sjuk igår och resan ställdes därför in. Misato, som självklart inte kan rå för att hennes kompis blir sjuk, känner dåligt samvete för detta och erbjuder istället en middag på kvällen. Trots att hon har sin sista skrivning nu på tisdag, om två dagar. För snällt av henne. :)
Datorn stod på under natten för att tugga japanskaböcker och "Japanese in Mangaland" kom äntligen ner. Laddade större delen av filen i cirka 2-3 Kb/s då det verkar ha varit tunt med seeds. Spenderar sedan större delen av dagen till att plugga. Tar tag i att åter lära mig hiragana (ett av de tre skriftsystemen som japanskan använder sig av) då jag glömt den sen jag läste japanskan i gymnasiet.
Norie-san bjuder även på grönt te och kakor som vi intar framför en sumo-brottning på TV:n. Samtidigt har vi lite språkskola där hon lär mig olika saker på japanska och är väldigt stolt över mina hiragana som hon upprepade gånger säger är jättefina. Ungdomarna idag i Japan måste skriva rätt fult om mina är fina men jag vet juh hur mina pluggkompisar i Sverige skriver svenska så jag förstår nog ändå. Hon förklarar även lite om kanji (ett annat av de tre skriftsystemen i japanskan - det som nog de flesta förknippar med japanska tecken som är de stora kluddiga tecknena som lånats från kinesiskan en gång i tiden) och visar mig några riktigt avancerade. Hon säger själv att hon är lite av ett kanji-freak och fnissar lite när hon ritar två kanji (för "depression" tror jag) som hon säger att Seiichiro-san nog inte hade kunnat.
Haru-chan (Norie-sans dotterson och bror till Ju-chan) är också där och jag blir störtförtjust i hans lilla leksak som har alla hiragana på en Nalle puh-dator där man hör uttalet på hiraganan samt ser i vilken ordningen strecken ritas på en liten display. Dessutom är varje hiragana kopplat till ett djur med bilder så man även lär sig de olika japanska namnen på dessa. I love it! Kommer sno med mig den upp på rummet sen vilket Norie-san uppmuntrar.
Koreansk restaurang utan Misato
Misato blir dock tvungen att ställa in middagen ikväll för sin egen del då plugget behöver mer tid, men säger att jag ska åka med de andra istället. Jag tar mig in till Shinjukustationen och möter upp Hiro och två andra ESS-medlemmar. Tillsammans tar vi två tunnelbanetåg för att nå Akabanebashi där vi ska gå till Tokyo Tower! Det hade jag ingen aning om så blev minst sagt förvånad när de kläckte ur sig det.
I Akabanebashi möter vi en sista ESS-medlem och tillsammans går vi på koreansk restaurang. Där beställer jag, efter råd från Hiro, in "bibimbap" som är ris, kött och grönsaker serverat i en väldigt varm stenskål. Det var mycket gott men tycker nog ändå att den japanska maten är bättre. På koreansk restaurang äter man också med ätpinnar av metall vilket är lite klurigt till en början då de är mycket halare.
Bild: Bibimbap (inte helt lätt ord?) som man innan man äter det ska blanda runt innehållet i så att ägget tillagas. Syns dock inte här men stenskålen är fruktansvärt varm och risken för att bränna sig hög.
Tokyo på 150 meters höjd
Efter måltiden beger vi oss till vårt mål för dagen, Tokyo Tower! Det enormt höga tornet på 333 meter som i sin orangea och vita färg sticker upp som en obelisk mitt i Tokyo. (Färgerna efter lagstadga som säger att alla torn som är av en viss längd måste ha dessa på grund av flygtrafiken.) I tornet köper vi biljetter och ställer oss i den segt långa kön till hissen. Med hiss tar vi oss upp till huvud-observationsdäcket som ligger 150 meter upp i tornet. Special-observationsdäcket 250 meter upp kostar extra att åka till och en kompis rekommenderade det lägre då man annars kommer alldeles för högt upp för att kunna se något alls faktiskt. Hissen i Tokyo Tower är något speciellt också. Den går egentligen riktigt snabbt (tog nog inte mer än en halv minut upp) men känns inte alls obehaglig då insidan lyser starkt av lugnande färger och avslappnande musik spelas. Dock trångt som på tågen under rusningstimmarna.
BIld: Tokyo tower på avstånd.
Bild: Tokyo Tower från marken. Den är rätt hög ändå...
Bild: Kön mot hissarna.
Bild: Kön skjussas dock ständigt på av 5-6 tjejer med vita hattar som konstant går runt och säger "varsågoda, gå framåt, varsågoda, följ med...".
Utsikten är fantastisk och fylls av miljoner av ljusprickar från lampor i hela Tokyo. Överallt tävlar skyskraporna om att vara högst, störst och unikast och skapar en skyline som man sällan skådat. Tyvärr är det lite för mörkt för att kunna se särskilt långt. Vid dagsljus ska man nämligen kunna se ända bort till Mount Fuji. På observationsdäcket har dom även glasbitar på marken som man kan ställa sig på och titta 150 meter rakt ner. Det kittlar lite i magen får jag erkänna. :)
Bild: Utsikt från Tokyo Tower.
Bild: Ytterligare en utsiktsbild från Tokyo Tower.
Bild: Utsikt från Tokyo Tower med Rainbow Bridge borta i horisonten.
Oturligt nog tar kamerans batteri slut mitt under vandringen här uppe och jag får slopet sluta fotografera. Jag älskar verkligen min kamera och det finns inte många fel på den i mina ögon (en Canon Ixus 75) men att visa batterinivå-indikatorn först när det är cirka 30 sekunders batteritid kvar är en av de saker som jag gärna hade förbättrat på den.
150 meter neråt igen
Det finns bara en sak som är längre än kön för att ta sig upp - och det är kön för att ta sig ner. Den slingrar sig faktiskt lite mer än ett varv uppe i observationsdäcket och tar nog en 15-20 minuter innan man når hissdörrarna i. Sedan beger vi oss tillbaka till stationen och tar tåg vidare hemåt. Klockan är mycket och jag måste vila ut mig inför morgondagens tur till teknik- och anime-mekkat Akihabara.
Japanskaplugg och sumobrottning med Norie-san
Blev rätt sent igår så vaknar inte förrän 11 idag. Men det är lugnt för har inget inplanerat förrän på kvällen. Egentligen skulle jag till Mount Takao med en grupp personer, men han som organiserade allt blev sjuk igår och resan ställdes därför in. Misato, som självklart inte kan rå för att hennes kompis blir sjuk, känner dåligt samvete för detta och erbjuder istället en middag på kvällen. Trots att hon har sin sista skrivning nu på tisdag, om två dagar. För snällt av henne. :)
Datorn stod på under natten för att tugga japanskaböcker och "Japanese in Mangaland" kom äntligen ner. Laddade större delen av filen i cirka 2-3 Kb/s då det verkar ha varit tunt med seeds. Spenderar sedan större delen av dagen till att plugga. Tar tag i att åter lära mig hiragana (ett av de tre skriftsystemen som japanskan använder sig av) då jag glömt den sen jag läste japanskan i gymnasiet.
Norie-san bjuder även på grönt te och kakor som vi intar framför en sumo-brottning på TV:n. Samtidigt har vi lite språkskola där hon lär mig olika saker på japanska och är väldigt stolt över mina hiragana som hon upprepade gånger säger är jättefina. Ungdomarna idag i Japan måste skriva rätt fult om mina är fina men jag vet juh hur mina pluggkompisar i Sverige skriver svenska så jag förstår nog ändå. Hon förklarar även lite om kanji (ett annat av de tre skriftsystemen i japanskan - det som nog de flesta förknippar med japanska tecken som är de stora kluddiga tecknena som lånats från kinesiskan en gång i tiden) och visar mig några riktigt avancerade. Hon säger själv att hon är lite av ett kanji-freak och fnissar lite när hon ritar två kanji (för "depression" tror jag) som hon säger att Seiichiro-san nog inte hade kunnat.
Haru-chan (Norie-sans dotterson och bror till Ju-chan) är också där och jag blir störtförtjust i hans lilla leksak som har alla hiragana på en Nalle puh-dator där man hör uttalet på hiraganan samt ser i vilken ordningen strecken ritas på en liten display. Dessutom är varje hiragana kopplat till ett djur med bilder så man även lär sig de olika japanska namnen på dessa. I love it! Kommer sno med mig den upp på rummet sen vilket Norie-san uppmuntrar.
Koreansk restaurang utan Misato
Misato blir dock tvungen att ställa in middagen ikväll för sin egen del då plugget behöver mer tid, men säger att jag ska åka med de andra istället. Jag tar mig in till Shinjukustationen och möter upp Hiro och två andra ESS-medlemmar. Tillsammans tar vi två tunnelbanetåg för att nå Akabanebashi där vi ska gå till Tokyo Tower! Det hade jag ingen aning om så blev minst sagt förvånad när de kläckte ur sig det.
I Akabanebashi möter vi en sista ESS-medlem och tillsammans går vi på koreansk restaurang. Där beställer jag, efter råd från Hiro, in "bibimbap" som är ris, kött och grönsaker serverat i en väldigt varm stenskål. Det var mycket gott men tycker nog ändå att den japanska maten är bättre. På koreansk restaurang äter man också med ätpinnar av metall vilket är lite klurigt till en början då de är mycket halare.
Bild: Bibimbap (inte helt lätt ord?) som man innan man äter det ska blanda runt innehållet i så att ägget tillagas. Syns dock inte här men stenskålen är fruktansvärt varm och risken för att bränna sig hög.
Tokyo på 150 meters höjd
Efter måltiden beger vi oss till vårt mål för dagen, Tokyo Tower! Det enormt höga tornet på 333 meter som i sin orangea och vita färg sticker upp som en obelisk mitt i Tokyo. (Färgerna efter lagstadga som säger att alla torn som är av en viss längd måste ha dessa på grund av flygtrafiken.) I tornet köper vi biljetter och ställer oss i den segt långa kön till hissen. Med hiss tar vi oss upp till huvud-observationsdäcket som ligger 150 meter upp i tornet. Special-observationsdäcket 250 meter upp kostar extra att åka till och en kompis rekommenderade det lägre då man annars kommer alldeles för högt upp för att kunna se något alls faktiskt. Hissen i Tokyo Tower är något speciellt också. Den går egentligen riktigt snabbt (tog nog inte mer än en halv minut upp) men känns inte alls obehaglig då insidan lyser starkt av lugnande färger och avslappnande musik spelas. Dock trångt som på tågen under rusningstimmarna.
BIld: Tokyo tower på avstånd.
Bild: Tokyo Tower från marken. Den är rätt hög ändå...
Bild: Kön mot hissarna.
Bild: Kön skjussas dock ständigt på av 5-6 tjejer med vita hattar som konstant går runt och säger "varsågoda, gå framåt, varsågoda, följ med...".
Utsikten är fantastisk och fylls av miljoner av ljusprickar från lampor i hela Tokyo. Överallt tävlar skyskraporna om att vara högst, störst och unikast och skapar en skyline som man sällan skådat. Tyvärr är det lite för mörkt för att kunna se särskilt långt. Vid dagsljus ska man nämligen kunna se ända bort till Mount Fuji. På observationsdäcket har dom även glasbitar på marken som man kan ställa sig på och titta 150 meter rakt ner. Det kittlar lite i magen får jag erkänna. :)
Bild: Utsikt från Tokyo Tower.
Bild: Ytterligare en utsiktsbild från Tokyo Tower.
Bild: Utsikt från Tokyo Tower med Rainbow Bridge borta i horisonten.
Oturligt nog tar kamerans batteri slut mitt under vandringen här uppe och jag får slopet sluta fotografera. Jag älskar verkligen min kamera och det finns inte många fel på den i mina ögon (en Canon Ixus 75) men att visa batterinivå-indikatorn först när det är cirka 30 sekunders batteritid kvar är en av de saker som jag gärna hade förbättrat på den.
150 meter neråt igen
Det finns bara en sak som är längre än kön för att ta sig upp - och det är kön för att ta sig ner. Den slingrar sig faktiskt lite mer än ett varv uppe i observationsdäcket och tar nog en 15-20 minuter innan man når hissdörrarna i. Sedan beger vi oss tillbaka till stationen och tar tåg vidare hemåt. Klockan är mycket och jag måste vila ut mig inför morgondagens tur till teknik- och anime-mekkat Akihabara.
Dag 22 - Uppvaknandet och lite fönstershopping
Lördag
Uppvaknandet
Efter att ha satt min mobil på evig snooze sover jag och Hiroaki vidare. Det tar dock inte lång tid innan vi väcks av att hans bror kommer hem klockan 7 på morgonen efter en hel natts karaokesjungande. Det var tur att även han var lite "sliten" där på morgonen för det hade varit lite pinsamt annars att träffa någon för första gången liggandes på en filt i hans vardagsrum.
Även brodern läser till läkare (1:a året) och deras pappa är också läkare. Det är pappan som står för deras fina lägenhet samt deras utbildning och levnadspengar. Precis som för alla andra studenter i Japan. CSN existerar inte här och en våg av "wooooah" sprider sig ofta när jag berättar om summan pengar som vi faktiskt "får" av CSN för att studera. Samt då att utbildningarna är gratis (de flesta i alla fall).
Ändå bakfull?
När jag tillslut pallrar mig upp för gott, någon timme senare, går jag in till Hiroakis dator för att svara på lite mail. Har, tack vare dricka-mycket-vatten-innan-man-lägger-sig-tricket, ingen baksmälla men känner ändå helt plötsligt hur jag börjar vingla när jag sitter och skriver. Det vill liksom inte sluta gunga... Tills jag inser att det är en JORDBÄVNING! Hela skyskrapan står och gungar! Jag rusar ut i storarummet igen där precis Hiroaki tagit sig upp och jag kommenterar att det är en jordbävning varpå han nickar till lite och går iväg för att borsta tänderna. Så uppenbarligen är det här är ingen allvarlig jordbävning, och det är säkert vardagsmat för japanerna ändå. Vi är trots allt långt upp i en skyskrapa så alla rörelser känns väl lite extra. Annars säger dom att dom har cirka en jordbävning i månaden på ett ungefär (som man "känner" antar jag?).
Bild: Utsikt från Hiroakis storarumsfönster som är ett enda stort panoramafönster.
Har dock ett dilemma här. Känner mig inte som världens fräschaste just nu men har inga ombyteskläder med mig. Och vägen hem till Chitose Karasuyama är ganska lång och jag vill ta en sväng på stan innan dess. Så lösningen blir en dusch hos Hiroaki och sen på med de svettiga paltorna igen. Det får vara för idag. Man blir juh ändå svettig när man stiger utanför dörren så. ;)
Ser även på vägen ut från Hiroakis lägenhet att dom har en egen receptionist vid entrén! Herregud vilket lyx-place det är han bor i.
En stund på stan
Tillsammans åker jag och Hiroaki in till stan och träffar Hiro för att gå och luncha. Först tar vi vägarna förbi en spel/animebutik men utbudet där är i princip 90% Gundam (en viss animeserie) så jag hittar inget som intresserar mig där. Första lunchstället vi går till ligger inne på Shinjukustationens övre våningar. Men köerna utanför restaurangerna är flera meter långa och priserna skojar man inte bort så vi går vidare. Tillslut hittar vi en väldigt fin restaurang högt upp i en byggnad där jag för andra gången får den goda rätten med friterad kyckling i vinägersås (tror det heter Karaage med vinägersås men är inte säker). Något jag ska försöka mig på att laga när jag kommer hem till Sverige!
Bild: Friterad kyckling (karaage?) med vinägersås och strimlad vitkål. Serveras med ris och misosoppa.
Bild: Jag och Hiro i restaurangen.
Efter det beger sig Hiroaki hem för att ta tag i sin stundande utbytesresa till Kroatien. Han åker faktiskt samma dag som jag åker tillbaka till Sverige och jag antar att det är en månad han ska vara där. Jag och Hiro går lite rundor på stan och kollar böcker, presenter och kläder innan jag tar tåget hem till Chitose Karasuyama.
Japanskaböcker
Resten av dagen spenderar jag med att umgås lite med Shimada-familjen samt leta japanska pluggböcker på nätet. Hittade efter mycket om och men japanskaboken jag är intresserad av på internet ("Japanese in Mangaland") som jag laddar ner för att se om den är värd att satsa på. Det är inte bara det att jag vill ha en så bra japanskabok som möjligt - utan jag tänker mer och mer på vikten på min packning. En pluggbok är, som många känner till, oftast inte så lättviktig precis. Och har jag bara 20 kg att ta hem - hade nog 18 när jag kom hit eller något - så får man räkna sina inköp noga. :) När jag även sett att boken finns i Sverige till ett väldigt lagom pris funderar jag mer på att köpa den när jag kommer hem istället. Inte så lång tid kvar här ändå att plugga på.
Uppvaknandet
Efter att ha satt min mobil på evig snooze sover jag och Hiroaki vidare. Det tar dock inte lång tid innan vi väcks av att hans bror kommer hem klockan 7 på morgonen efter en hel natts karaokesjungande. Det var tur att även han var lite "sliten" där på morgonen för det hade varit lite pinsamt annars att träffa någon för första gången liggandes på en filt i hans vardagsrum.
Även brodern läser till läkare (1:a året) och deras pappa är också läkare. Det är pappan som står för deras fina lägenhet samt deras utbildning och levnadspengar. Precis som för alla andra studenter i Japan. CSN existerar inte här och en våg av "wooooah" sprider sig ofta när jag berättar om summan pengar som vi faktiskt "får" av CSN för att studera. Samt då att utbildningarna är gratis (de flesta i alla fall).
Ändå bakfull?
När jag tillslut pallrar mig upp för gott, någon timme senare, går jag in till Hiroakis dator för att svara på lite mail. Har, tack vare dricka-mycket-vatten-innan-man-lägger-sig-tricket, ingen baksmälla men känner ändå helt plötsligt hur jag börjar vingla när jag sitter och skriver. Det vill liksom inte sluta gunga... Tills jag inser att det är en JORDBÄVNING! Hela skyskrapan står och gungar! Jag rusar ut i storarummet igen där precis Hiroaki tagit sig upp och jag kommenterar att det är en jordbävning varpå han nickar till lite och går iväg för att borsta tänderna. Så uppenbarligen är det här är ingen allvarlig jordbävning, och det är säkert vardagsmat för japanerna ändå. Vi är trots allt långt upp i en skyskrapa så alla rörelser känns väl lite extra. Annars säger dom att dom har cirka en jordbävning i månaden på ett ungefär (som man "känner" antar jag?).
Bild: Utsikt från Hiroakis storarumsfönster som är ett enda stort panoramafönster.
Har dock ett dilemma här. Känner mig inte som världens fräschaste just nu men har inga ombyteskläder med mig. Och vägen hem till Chitose Karasuyama är ganska lång och jag vill ta en sväng på stan innan dess. Så lösningen blir en dusch hos Hiroaki och sen på med de svettiga paltorna igen. Det får vara för idag. Man blir juh ändå svettig när man stiger utanför dörren så. ;)
Ser även på vägen ut från Hiroakis lägenhet att dom har en egen receptionist vid entrén! Herregud vilket lyx-place det är han bor i.
En stund på stan
Tillsammans åker jag och Hiroaki in till stan och träffar Hiro för att gå och luncha. Först tar vi vägarna förbi en spel/animebutik men utbudet där är i princip 90% Gundam (en viss animeserie) så jag hittar inget som intresserar mig där. Första lunchstället vi går till ligger inne på Shinjukustationens övre våningar. Men köerna utanför restaurangerna är flera meter långa och priserna skojar man inte bort så vi går vidare. Tillslut hittar vi en väldigt fin restaurang högt upp i en byggnad där jag för andra gången får den goda rätten med friterad kyckling i vinägersås (tror det heter Karaage med vinägersås men är inte säker). Något jag ska försöka mig på att laga när jag kommer hem till Sverige!
Bild: Friterad kyckling (karaage?) med vinägersås och strimlad vitkål. Serveras med ris och misosoppa.
Bild: Jag och Hiro i restaurangen.
Efter det beger sig Hiroaki hem för att ta tag i sin stundande utbytesresa till Kroatien. Han åker faktiskt samma dag som jag åker tillbaka till Sverige och jag antar att det är en månad han ska vara där. Jag och Hiro går lite rundor på stan och kollar böcker, presenter och kläder innan jag tar tåget hem till Chitose Karasuyama.
Japanskaböcker
Resten av dagen spenderar jag med att umgås lite med Shimada-familjen samt leta japanska pluggböcker på nätet. Hittade efter mycket om och men japanskaboken jag är intresserad av på internet ("Japanese in Mangaland") som jag laddar ner för att se om den är värd att satsa på. Det är inte bara det att jag vill ha en så bra japanskabok som möjligt - utan jag tänker mer och mer på vikten på min packning. En pluggbok är, som många känner till, oftast inte så lättviktig precis. Och har jag bara 20 kg att ta hem - hade nog 18 när jag kom hit eller något - så får man räkna sina inköp noga. :) När jag även sett att boken finns i Sverige till ett väldigt lagom pris funderar jag mer på att köpa den när jag kommer hem istället. Inte så lång tid kvar här ändå att plugga på.
Dag 21 - Svenskmöte, avslutningsfest och Absolut Vodka
Fredag
Lungoperation
Sista dagen på thoraxkirurgen idag. Har varit rätt få dagar där då jag var sjuk på onsdagen och det inte var några operationer på torsdagen men idag blir det av i alla fall.
Förmiddagen inleds med - ja gissa - en pulmektomi på grund av lungcancer. Men denna gång är det faktiskt lite nytt då det inte blir en "segmentell" pulmektomi utan en "lobär" pulmektomi. ("Lobär" innebär att man plockar bort en hel lunglob. Höger lunga består av tre lunglober: nedre, mellersta och övre, medan vänster lunga bara har två lober: övre och undre. Jämfört med en segmentell pulmektomi så tar alltså en lobär bort en hyfsat stor del av lungkapaciteten. Den är också mer komplicerad då man måste stänga av stora artärer och vener samt bronken som försörjer den lob man ska ta bort.)
Operationen blir därför mycket längre än de segmentella pulmektomierna och speciellt att stänga blodkärlen till lungloben är tidskrävande och tar många försök innan man hittat alla. Så lunch blir det inte förrän framåt 13:30.
Sjukhus-Gyudon
Återigen en snabblunch i sjukhusrestaurangen, denna gång med Gyudon. Efter det är det snabbt tillbaka till operationsrummet för eftermiddagens operation: En bronkiell tumör som ska opereras bort med bronkoskopi. ("Bronker" kallas luftrören efter att luftstrupen (trachea) delat sig i två. Efter delningen bildas de två huvudbronkerna och sen delas de flera gånger till mindre och mindre bronker. "Bronkoskopi" innebär att man går in med en lång slang med en kamera genom luftstrupen, ner i bronkerna. Och i det här fallet tar man även ner saxar och dylikt för att skära bort tumörerna och sen plocka upp dom med tänger.)
Kirurgerna är skickliga med bronkoskopet och allt som allt så är dom fem stycken kirurger som står runt patienten och sköter de olika slangarna, saxarna och andra instrumenten.
Trängsel vid bordet
Har noll koll på hur det är i Sverige men jag blir ständigt förvånad över hur "många" kirurger som närvarar vid varje operation. Oftast är dom i alla fall fyra - där en-två opererar, en hjälper till och den siste mest står och hänger. Dom bytas vid lite då och då men oftast gör den sista kirurgen en massa småarbete som att gå och plocka upp trasor, förbereda instrumenten och bara stå och kommentera. Och då är det inte så att det är oerfarna kirurger som gör själva operationen så att dom behöver en överkirurg som bevakar. Oftast är det den skickligaste kirurgen som gör det stora jobbet. Skumt. :)
Efter operationen tackar jag kirurgerna för veckan som gått, ringer upp Honda och tackar honom och beger mig sedan till studentlobbyn för att svida om.
Svenskar i Japan
Johan, från Sverige, har varit i Japan och rest runt i närmare två månader redan och kommer till Tokyo idag. Jag känner knappt honom alls (träffades på en fest en gång) men Ronny, Lage med flera har sett till att vi lyckats få kontakt med varandra här och sen har vi bestämt att vi ska träffas idag. I väntan på att han ska anlända till Shinjuku beger jag mig ut på stan för att göra Tokyo osäker.
Ja, mest är det nog "jag" som är osäker för jag hittar fortfarande inte så bra här. Oftast är jag ledd av en smärre trupp japanska kompisar så jag glömmer oftast kolla på vägen själv. Men jag hittar i alla fall till "Kinokuniya" (7-våningsbokaffären) där jag letar efter japanska-pluggböcker samt till "Tokyo Hands" som är en gigantisk affär på 8 våningar med allt möjligt. Här köper jag två par hashi (ätpinnar) åt mig själv. Ett par som ihopfällbara, av plast som kommer i ett praktiskt litet förvaringsrör, samt ett par mer traditionella, fina hashi av trä. Plast-historien blir perfekt att ha med i skolan i Sverige då jag slipper mecka med bestick som är jobbiga att ta hem när dom är smutsiga. :)
Bild: Trängsel som vanligt i Shinjuku.
Bild: Kinokuniyas 7:e våning. Våningen helt med utländska böcker.
Bild: Tokyo hands 7:e våning. Den roligaste våningen i min mening då den innehåller allt möjligt roligt som spel, partykläder, konstiga figurer, t-shirtar, solfjädrar och gud vet vad. Tyvärr har jag ingen bättre bild här då det var "fotografering förbjuden" - så fick smussla lite med kameran.
Bild: Blev riktigt glad när jag såg en t-shirt med Mumindalen-tryck. Fanns faktiskt flera sådana här. Många med Lilla My på. Lång väg för en liten serie som Mumindalen att sprida sig till Japan.
Det är även under mina små turer på stan som jag äntligen kommer i kontakt med en iPhone 3G som jag kan få leka ett tag med. (Se tidigare inlägg för detta).
Johan
Äntligen är Johan nästan framme i Shinjuku (20:00) och jag beger mig till stationen för att möta upp honom. Han var inte helt svår att se då han är minst ett huvud (ofta två huvuden) längre än dom flesta japaner. Känns avslappnande att få prata svenska med någon här. Det är en jättebra träning med japanskan och engelskan men man är antingen inte riktigt förstådd eller förstår inte riktigt själv. Så det här är avkoppling för vänster hjärnhalva.
Tillsammans går vi och äter ramen och går på engelsk pub och snackar. Johan läser egentligen Datateknik i Lund men har tagit ett uppehållsår för att läsa japanska. Resan han nu är på är organiserad av Lunds Universitet och han bor i en mindre stad tillsammans med ett gäng andra utbytesstudenter.
Bild: Johan på engelska puben "The Hub".
Avslutningsfest med 5:e-klassarna
När vi väl skiljs åt igen på Shinjukustationen ser jag att Hiroaki försökt ringa mig ett flertal gånger. Jag går precis igenom min gate och ringer upp honom för att höra vad han vill. Idag var sista skoldagen för 5:e-klassarna och dom har just nu en stor avslutningsfest som han gärna vill att jag ska komma till. Ju skriker på i bakgrunden och vill att jag ska komma också så jag går ut genom min gate igen (kostar 130 Yen :p) och beger mig mot OIOI-byggnaden.
Hiroaki möter upp mig på gatan och tar med mig till festen och jisses vad mycket folk det är här. Närmare 60 pers sitter i stort rum med låga långbord fyllda med diverse drycker. Det är just 5:e-klassarna jag umgåtts mycket med i Japan eftersom det är med dom jag haft mina placeringar på sjukhuset och därför känner jag igen flertalet personer som i kör börjar skrika efter mig när jag stiger in. Ju hoppar fram och kramar om mig och trycker ner mig vid närmsta bord. Här sitter redan Chiharu och Kazuyo som jag känner sen innan, samt Kana som jag träffat en gång tidigare (hon var väldigt angelägen om att lära sig bra engelska och bad mig prata med henne en dag i studentlobbyn) och Maki som jag stött på hela veckan då hon varit på samma morgonmöten som jag men har fortfarande inte pratat så mycket med henne.
Flertalet personer kommer skickandes med sina mobiltelefoner och vill utbyta mejladresser samt småprata. Festen här har redan hållit på i närmare 3 timmar så de flesta är rätt berusade - på ett roligt sätt dock. :) Festen är precis på väg att ta slut men innan dess samlas vi alla och tar en jättegruppbild tillsammans. Sen "borde jag" bege mig mot stationen då mitt sista tåg går om cirka 20 minuter men Hiroaki insisterar på att jag ska följa med på "second party". Det är juh inte många dagar kvar i Japan för mig och det här kanske är sista gången jag ser många av studenterna så jag tackar självklart ja och blir erbjuden att istället sova över hemma hos Hiroaki inatt.
Bild: Hiroaki, Maki och jag. (Bild från en annan persons kamera dock så inte så bra kvalité. Har inget bra fotoprogram här på datorn heller så mina röda ögon får sitta kvar tills jag kommer hem och kan ordna till det.)
Bild: Grymt dålig kvalité på den här gruppbilden men inte så mycket att göra åt då det inte var min kamera. Man får i alla fall ett hum om hur många som var där. Från vänster: ...Just kidding. ;) Men jag sitter i alla fall nere till vänster.
Efterfest hos Hiroaki med vodka
Jag, Hiroaki och hans två bästa vänner Maki (tjejen som jag hade träffat flera gånger på sjukhuset under veckan) och Keigo beger oss hem mot Hiroaki för efterfest. Självklart måste man ha förfriskningar för detta så vi beger oss in i en liten kvällsbutik (alkohol säljs i de flesta butiker i Japan jämfört med Sverige) för att bunkra upp. Här blir jag glatt överraskad av att, mitt bland all japansk alkohol, se "Absolut Vodka". Jag säger till Hiroaki att den är svensk varpå han direkt packar ner den i korgen och säger "nothing to discuss". (Jag tror de ångrar sig senare dock - som tidigare nämnt så är juh inte japaner jättetåliga när det gäller alkohol. ^^)
När vi tillslut anländer till Hiroakis lägenhet blir jag minst sagt grymt imponerad. Han bor alltså i en nybyggd, typ 30-våningsskyskrapa på 13:e våningen. Ingången består av två stora glasdörrar som öppnas med en elektronisk bricka och säkerhetskod. Allt är toppmodernt och en stor designfåtölj står i foajén och välkomnar en. Dörren till hans lägenhet öppnas även den via en elektronisk bricka och allt i lägenheten är futuristiskt. Skulle inte förvåna mig om hans lägenhet är lyxigare än Hilton-hotellet som ligger i Tokyo. Det enda som drar ner intrycket lite är Hiroakis och hans brors (dom delar lägenhet) städning, eller vad man nu kallar det. Hiroaki ber hundra gånger om ursäkt för varenda klädhög vi går förbi och säger att han inte hade planerat något besök för dagen. :) Äsch, det är juh en dubbel ungkarlslya så vad förväntar man sig. Den är ändå grymt snygg!
Bild: Här kommer ett gäng bilder med alldeles för höga ISO-tal men det är tyvärr väldigt mörkt ute. Här är i alla fall Hiroakis lägenhet. Lagom hög.
Bild: Ingången till huset. Till vänster syns kontrollpanelen för bricka och kod.
Bild: Foajén i huset.
Bild: Ja, ok inte världens mest spännande sak att ta en bild på. Men det är den mest högteknologiska dörren jag någonsin sett till en vanlig lägenhet. Upplåsning med elektronisk bricka även här.
Anime med shots
Gänget korkar upp vodkaflaskan och blandar 50/50 med cider . Jag tycker faktiskt det smakar liteväl svagt men resten av gänget sitter och vrider sig och gör konstiga grimaser samtidigt som dom klagar på att det är jättestarkt. Dåligt virke i dom. Conny hade skämts över dom om han varit med. ;) I sann svensk anda inleder jag en typisk drinklek med temat "anime med shots". Jag har såklart redan slått på TV:n för att leta efter anime (som jag hört oftast bara går väldigt sent på natten i Japan - konstigt jag som hade tänkt mig att det gick dygnet runt här) och lyckades hitta två olika serier. Vi väljer en med en bläckfisk och bestämmer oss för att det är "shot på bläckfisken". Bläckfisken visar sig dock vara ett ganska stående inslag i serien så tempot på drickandet blir högt.
Under tiden diskuterar vi allt möjligt om japansk och svensk kultur och skillnaderna där emellan. Både Maki och Keigo är väldigt trevliga och lätta att prata med. Dessutom har de plockat med sig mängder av "japanska snacks" att ha till drickandet. Bläckfisk-snacket luktar dock exakt som hundmat och smakar nog inte långt därifrån (har aldrig provat hundmat så kan inte riktigt jämföra) men riskakorna, fläskbitarna och ost/fisk-pinnarna (ja, lite skum blandning) är helt klart ätbart.
Bild: Hiroaki, Keigo och Maki med dom äckliga bläckfisk-snacksen som luktade hundmat.
Bild: Det finns alltså kvalitétsdricka även i Japan visar Maki stolt upp.
Bild: Keigo, Maki och jag skålar vidare.
Bild: Anime med shots - underbart!
Ett antal bläckfisk-scener senare så spenderar dock Hiroaki en avsevärd del av tiden inne på toan och Keigo stupar i Hiroakis säng under tiden. Hiroaki drar fram två filtar åt sig själv och mig att ligga på ute i storarummet och Maki tar en filt för att lägga sig på golvet inne i Hiroakis rum. Själv positionerar jag mig vid vattenkranen och börjar förebygga baksmällan genom att häva i mig kopiösa mängder vatten (vilket som vanligt fungerar toppen). Sedan lägger jag mig tillrätta bredvid Hiroaki som pendlar mellan att småsova på sin filt till att flyga upp och rusa in på toa. Stackarn. :( Vi sover i alla fall hyfsat gott tills mitt alarm går igång klockan 06:30 på morgonen. Hade visst glömt att stänga av det...
Bild: Vet inte om Hiroaki sett den här bilden ännu? Han var i alla fall väldigt söt när han låg som en liten boll i sin filt och sov. Bortsett från att han då fick springa upp med jämna mellanrum för att besöka toaletten. Nåja, ska vara glad att han gick till toaletten...
Lungoperation
Sista dagen på thoraxkirurgen idag. Har varit rätt få dagar där då jag var sjuk på onsdagen och det inte var några operationer på torsdagen men idag blir det av i alla fall.
Förmiddagen inleds med - ja gissa - en pulmektomi på grund av lungcancer. Men denna gång är det faktiskt lite nytt då det inte blir en "segmentell" pulmektomi utan en "lobär" pulmektomi. ("Lobär" innebär att man plockar bort en hel lunglob. Höger lunga består av tre lunglober: nedre, mellersta och övre, medan vänster lunga bara har två lober: övre och undre. Jämfört med en segmentell pulmektomi så tar alltså en lobär bort en hyfsat stor del av lungkapaciteten. Den är också mer komplicerad då man måste stänga av stora artärer och vener samt bronken som försörjer den lob man ska ta bort.)
Operationen blir därför mycket längre än de segmentella pulmektomierna och speciellt att stänga blodkärlen till lungloben är tidskrävande och tar många försök innan man hittat alla. Så lunch blir det inte förrän framåt 13:30.
Sjukhus-Gyudon
Återigen en snabblunch i sjukhusrestaurangen, denna gång med Gyudon. Efter det är det snabbt tillbaka till operationsrummet för eftermiddagens operation: En bronkiell tumör som ska opereras bort med bronkoskopi. ("Bronker" kallas luftrören efter att luftstrupen (trachea) delat sig i två. Efter delningen bildas de två huvudbronkerna och sen delas de flera gånger till mindre och mindre bronker. "Bronkoskopi" innebär att man går in med en lång slang med en kamera genom luftstrupen, ner i bronkerna. Och i det här fallet tar man även ner saxar och dylikt för att skära bort tumörerna och sen plocka upp dom med tänger.)
Kirurgerna är skickliga med bronkoskopet och allt som allt så är dom fem stycken kirurger som står runt patienten och sköter de olika slangarna, saxarna och andra instrumenten.
Trängsel vid bordet
Har noll koll på hur det är i Sverige men jag blir ständigt förvånad över hur "många" kirurger som närvarar vid varje operation. Oftast är dom i alla fall fyra - där en-två opererar, en hjälper till och den siste mest står och hänger. Dom bytas vid lite då och då men oftast gör den sista kirurgen en massa småarbete som att gå och plocka upp trasor, förbereda instrumenten och bara stå och kommentera. Och då är det inte så att det är oerfarna kirurger som gör själva operationen så att dom behöver en överkirurg som bevakar. Oftast är det den skickligaste kirurgen som gör det stora jobbet. Skumt. :)
Efter operationen tackar jag kirurgerna för veckan som gått, ringer upp Honda och tackar honom och beger mig sedan till studentlobbyn för att svida om.
Svenskar i Japan
Johan, från Sverige, har varit i Japan och rest runt i närmare två månader redan och kommer till Tokyo idag. Jag känner knappt honom alls (träffades på en fest en gång) men Ronny, Lage med flera har sett till att vi lyckats få kontakt med varandra här och sen har vi bestämt att vi ska träffas idag. I väntan på att han ska anlända till Shinjuku beger jag mig ut på stan för att göra Tokyo osäker.
Ja, mest är det nog "jag" som är osäker för jag hittar fortfarande inte så bra här. Oftast är jag ledd av en smärre trupp japanska kompisar så jag glömmer oftast kolla på vägen själv. Men jag hittar i alla fall till "Kinokuniya" (7-våningsbokaffären) där jag letar efter japanska-pluggböcker samt till "Tokyo Hands" som är en gigantisk affär på 8 våningar med allt möjligt. Här köper jag två par hashi (ätpinnar) åt mig själv. Ett par som ihopfällbara, av plast som kommer i ett praktiskt litet förvaringsrör, samt ett par mer traditionella, fina hashi av trä. Plast-historien blir perfekt att ha med i skolan i Sverige då jag slipper mecka med bestick som är jobbiga att ta hem när dom är smutsiga. :)
Bild: Trängsel som vanligt i Shinjuku.
Bild: Kinokuniyas 7:e våning. Våningen helt med utländska böcker.
Bild: Tokyo hands 7:e våning. Den roligaste våningen i min mening då den innehåller allt möjligt roligt som spel, partykläder, konstiga figurer, t-shirtar, solfjädrar och gud vet vad. Tyvärr har jag ingen bättre bild här då det var "fotografering förbjuden" - så fick smussla lite med kameran.
Bild: Blev riktigt glad när jag såg en t-shirt med Mumindalen-tryck. Fanns faktiskt flera sådana här. Många med Lilla My på. Lång väg för en liten serie som Mumindalen att sprida sig till Japan.
Det är även under mina små turer på stan som jag äntligen kommer i kontakt med en iPhone 3G som jag kan få leka ett tag med. (Se tidigare inlägg för detta).
Johan
Äntligen är Johan nästan framme i Shinjuku (20:00) och jag beger mig till stationen för att möta upp honom. Han var inte helt svår att se då han är minst ett huvud (ofta två huvuden) längre än dom flesta japaner. Känns avslappnande att få prata svenska med någon här. Det är en jättebra träning med japanskan och engelskan men man är antingen inte riktigt förstådd eller förstår inte riktigt själv. Så det här är avkoppling för vänster hjärnhalva.
Tillsammans går vi och äter ramen och går på engelsk pub och snackar. Johan läser egentligen Datateknik i Lund men har tagit ett uppehållsår för att läsa japanska. Resan han nu är på är organiserad av Lunds Universitet och han bor i en mindre stad tillsammans med ett gäng andra utbytesstudenter.
Bild: Johan på engelska puben "The Hub".
Avslutningsfest med 5:e-klassarna
När vi väl skiljs åt igen på Shinjukustationen ser jag att Hiroaki försökt ringa mig ett flertal gånger. Jag går precis igenom min gate och ringer upp honom för att höra vad han vill. Idag var sista skoldagen för 5:e-klassarna och dom har just nu en stor avslutningsfest som han gärna vill att jag ska komma till. Ju skriker på i bakgrunden och vill att jag ska komma också så jag går ut genom min gate igen (kostar 130 Yen :p) och beger mig mot OIOI-byggnaden.
Hiroaki möter upp mig på gatan och tar med mig till festen och jisses vad mycket folk det är här. Närmare 60 pers sitter i stort rum med låga långbord fyllda med diverse drycker. Det är just 5:e-klassarna jag umgåtts mycket med i Japan eftersom det är med dom jag haft mina placeringar på sjukhuset och därför känner jag igen flertalet personer som i kör börjar skrika efter mig när jag stiger in. Ju hoppar fram och kramar om mig och trycker ner mig vid närmsta bord. Här sitter redan Chiharu och Kazuyo som jag känner sen innan, samt Kana som jag träffat en gång tidigare (hon var väldigt angelägen om att lära sig bra engelska och bad mig prata med henne en dag i studentlobbyn) och Maki som jag stött på hela veckan då hon varit på samma morgonmöten som jag men har fortfarande inte pratat så mycket med henne.
Flertalet personer kommer skickandes med sina mobiltelefoner och vill utbyta mejladresser samt småprata. Festen här har redan hållit på i närmare 3 timmar så de flesta är rätt berusade - på ett roligt sätt dock. :) Festen är precis på väg att ta slut men innan dess samlas vi alla och tar en jättegruppbild tillsammans. Sen "borde jag" bege mig mot stationen då mitt sista tåg går om cirka 20 minuter men Hiroaki insisterar på att jag ska följa med på "second party". Det är juh inte många dagar kvar i Japan för mig och det här kanske är sista gången jag ser många av studenterna så jag tackar självklart ja och blir erbjuden att istället sova över hemma hos Hiroaki inatt.
Bild: Hiroaki, Maki och jag. (Bild från en annan persons kamera dock så inte så bra kvalité. Har inget bra fotoprogram här på datorn heller så mina röda ögon får sitta kvar tills jag kommer hem och kan ordna till det.)
Bild: Grymt dålig kvalité på den här gruppbilden men inte så mycket att göra åt då det inte var min kamera. Man får i alla fall ett hum om hur många som var där. Från vänster: ...Just kidding. ;) Men jag sitter i alla fall nere till vänster.
Efterfest hos Hiroaki med vodka
Jag, Hiroaki och hans två bästa vänner Maki (tjejen som jag hade träffat flera gånger på sjukhuset under veckan) och Keigo beger oss hem mot Hiroaki för efterfest. Självklart måste man ha förfriskningar för detta så vi beger oss in i en liten kvällsbutik (alkohol säljs i de flesta butiker i Japan jämfört med Sverige) för att bunkra upp. Här blir jag glatt överraskad av att, mitt bland all japansk alkohol, se "Absolut Vodka". Jag säger till Hiroaki att den är svensk varpå han direkt packar ner den i korgen och säger "nothing to discuss". (Jag tror de ångrar sig senare dock - som tidigare nämnt så är juh inte japaner jättetåliga när det gäller alkohol. ^^)
När vi tillslut anländer till Hiroakis lägenhet blir jag minst sagt grymt imponerad. Han bor alltså i en nybyggd, typ 30-våningsskyskrapa på 13:e våningen. Ingången består av två stora glasdörrar som öppnas med en elektronisk bricka och säkerhetskod. Allt är toppmodernt och en stor designfåtölj står i foajén och välkomnar en. Dörren till hans lägenhet öppnas även den via en elektronisk bricka och allt i lägenheten är futuristiskt. Skulle inte förvåna mig om hans lägenhet är lyxigare än Hilton-hotellet som ligger i Tokyo. Det enda som drar ner intrycket lite är Hiroakis och hans brors (dom delar lägenhet) städning, eller vad man nu kallar det. Hiroaki ber hundra gånger om ursäkt för varenda klädhög vi går förbi och säger att han inte hade planerat något besök för dagen. :) Äsch, det är juh en dubbel ungkarlslya så vad förväntar man sig. Den är ändå grymt snygg!
Bild: Här kommer ett gäng bilder med alldeles för höga ISO-tal men det är tyvärr väldigt mörkt ute. Här är i alla fall Hiroakis lägenhet. Lagom hög.
Bild: Ingången till huset. Till vänster syns kontrollpanelen för bricka och kod.
Bild: Foajén i huset.
Bild: Ja, ok inte världens mest spännande sak att ta en bild på. Men det är den mest högteknologiska dörren jag någonsin sett till en vanlig lägenhet. Upplåsning med elektronisk bricka även här.
Anime med shots
Gänget korkar upp vodkaflaskan och blandar 50/50 med cider . Jag tycker faktiskt det smakar liteväl svagt men resten av gänget sitter och vrider sig och gör konstiga grimaser samtidigt som dom klagar på att det är jättestarkt. Dåligt virke i dom. Conny hade skämts över dom om han varit med. ;) I sann svensk anda inleder jag en typisk drinklek med temat "anime med shots". Jag har såklart redan slått på TV:n för att leta efter anime (som jag hört oftast bara går väldigt sent på natten i Japan - konstigt jag som hade tänkt mig att det gick dygnet runt här) och lyckades hitta två olika serier. Vi väljer en med en bläckfisk och bestämmer oss för att det är "shot på bläckfisken". Bläckfisken visar sig dock vara ett ganska stående inslag i serien så tempot på drickandet blir högt.
Under tiden diskuterar vi allt möjligt om japansk och svensk kultur och skillnaderna där emellan. Både Maki och Keigo är väldigt trevliga och lätta att prata med. Dessutom har de plockat med sig mängder av "japanska snacks" att ha till drickandet. Bläckfisk-snacket luktar dock exakt som hundmat och smakar nog inte långt därifrån (har aldrig provat hundmat så kan inte riktigt jämföra) men riskakorna, fläskbitarna och ost/fisk-pinnarna (ja, lite skum blandning) är helt klart ätbart.
Bild: Hiroaki, Keigo och Maki med dom äckliga bläckfisk-snacksen som luktade hundmat.
Bild: Det finns alltså kvalitétsdricka även i Japan visar Maki stolt upp.
Bild: Keigo, Maki och jag skålar vidare.
Bild: Anime med shots - underbart!
Ett antal bläckfisk-scener senare så spenderar dock Hiroaki en avsevärd del av tiden inne på toan och Keigo stupar i Hiroakis säng under tiden. Hiroaki drar fram två filtar åt sig själv och mig att ligga på ute i storarummet och Maki tar en filt för att lägga sig på golvet inne i Hiroakis rum. Själv positionerar jag mig vid vattenkranen och börjar förebygga baksmällan genom att häva i mig kopiösa mängder vatten (vilket som vanligt fungerar toppen). Sedan lägger jag mig tillrätta bredvid Hiroaki som pendlar mellan att småsova på sin filt till att flyga upp och rusa in på toa. Stackarn. :( Vi sover i alla fall hyfsat gott tills mitt alarm går igång klockan 06:30 på morgonen. Hade visst glömt att stänga av det...
Bild: Vet inte om Hiroaki sett den här bilden ännu? Han var i alla fall väldigt söt när han låg som en liten boll i sin filt och sov. Bortsett från att han då fick springa upp med jämna mellanrum för att besöka toaletten. Nåja, ska vara glad att han gick till toaletten...
iPhone! Jag har äntligen hållit i den!
Igår, när jag strövade omkring bland Shinjukus många affärer, så såg jag den äntligen!
Här i Japan har jag sett reklamen om att den snart kommer i butikerna,sett köerna till den på morgonen då den släpptes, skyltarna om att den är helt slutsåld och utöver det läst på allt jag kunnat om den på internet när jag fått lite ledig tid. Men igår fick jag alltså äntligen se en riktigt iPhone 3G som jag snabbt sprang fram och började leka med. Även om det var så luftfuktigt så det knappt gick och dra fingret över skärmen på grund av friktion så kan jag bara säga att det inte minskat mitt habegär ett dugg. Jag "ska" ha en!
Nu ska jag bara hitta ett smidigt sätt att komma runt hela Telia-historien då jag vill ha Tele2:s studentabonnemang istället. Men det blir ett problem när jag kommer hem till Sverige. Ja, det och att då få tag på en iPhone alltså. Men det löser sig nog. :)
Bild: Suddig bild på iPhonen jag fick leka med. Här inne i Google maps och testar GPS:en som snabbt och smidigt lokaliserar mig. *suck* Tänk om jag haft den nu i Tokyo så mycket lättare det hade varit att hitta runt.
Här i Japan har jag sett reklamen om att den snart kommer i butikerna,sett köerna till den på morgonen då den släpptes, skyltarna om att den är helt slutsåld och utöver det läst på allt jag kunnat om den på internet när jag fått lite ledig tid. Men igår fick jag alltså äntligen se en riktigt iPhone 3G som jag snabbt sprang fram och började leka med. Även om det var så luftfuktigt så det knappt gick och dra fingret över skärmen på grund av friktion så kan jag bara säga att det inte minskat mitt habegär ett dugg. Jag "ska" ha en!
Nu ska jag bara hitta ett smidigt sätt att komma runt hela Telia-historien då jag vill ha Tele2:s studentabonnemang istället. Men det blir ett problem när jag kommer hem till Sverige. Ja, det och att då få tag på en iPhone alltså. Men det löser sig nog. :)
Bild: Suddig bild på iPhonen jag fick leka med. Här inne i Google maps och testar GPS:en som snabbt och smidigt lokaliserar mig. *suck* Tänk om jag haft den nu i Tokyo så mycket lättare det hade varit att hitta runt.
Dag 20 - Ledig dag = Slappedag
Torsdag
Idag är en ganska blogg-händelselös dag så för en gångs skull ska jag hålla mig hyfsat kort.
Slapp deluxe
Som jag sa igår så är det inga operationer idag och därför stannar jag hemma. Har ägnat dagen åt att blogga ifatt (äntligen!!!), plugga japanska, slösurfa, läsa forum om iphonen och ge elorgeln en ärlig chans. Den får inga mer chanser nu dock... Känner mig ännu bättre idag i halsen men näsan har övergått från att rinna till att tillverka snor som är så kletigt att det nog skulle fungera som tapetklister. Skulle dessutom kunna ha en egen butik så mycket som tillverkas.
En nackdel jag hittat med att vara hemma här dock är att jag glömmer att äta lunch. Det har jag alltid gjort på restauranger ända sedan jag kom hit. Så idag blev det några vingummin, en banan och en nektarin när jag tillslut insåg att jag var riktigt hungrig. Men, men, det är juh inte ofta det händer här så jag överlever nog. (Men mamma kommer bli galen när hon läser det.) :P
Date med Johan
Annars kan jag passa på att säga att jag fått kontakt med Johan (känd som Quezacoatl bland vännerna) som just nu är i Japan och reser runt och imorgon kommer till Tokyo. Jag antar att det är Ronny jag har att tacka för medling av kommunikation så jag passar på att tacka, det är verkligen snällt av dig! (Om det nu är Ronnys förtjänst det vill säga.) Jag och Johan har i alla fall bestämt träff imorgon vid 19-tiden och det ska bli spännande och höra vad han hittat på. Egentligen känner vi inte varandra alls nästan. Tror bara vi träffats en gång fysiskt och några få gånger suttit i samma konversationsrum på internet, men det är dags att förbättra detta!
Ramen i Chitose Karasuyama
Seiichiro-san är ute med jobbkompisar idag så jag och Norie-san tar oss in till stan och äter ramen. Helt okej ramen tycker jag, inte den bästa men okej, men Norie-san säger direkt när vi går ut från restaurangen att hon ska ta mig till ett annat ställe nästa gång. Hon tyckte inte det var lika "okej". ^^
Nu ska jag slösurfa lite och leta upp lämpliga japanska-pluggböcker som jag kan tänka mig att köpa. Så det blir lite allvar med språkpluggandet. Sen blir det läggdags för imorgon är det tidigt igen som gäller!
Idag är en ganska blogg-händelselös dag så för en gångs skull ska jag hålla mig hyfsat kort.
Slapp deluxe
Som jag sa igår så är det inga operationer idag och därför stannar jag hemma. Har ägnat dagen åt att blogga ifatt (äntligen!!!), plugga japanska, slösurfa, läsa forum om iphonen och ge elorgeln en ärlig chans. Den får inga mer chanser nu dock... Känner mig ännu bättre idag i halsen men näsan har övergått från att rinna till att tillverka snor som är så kletigt att det nog skulle fungera som tapetklister. Skulle dessutom kunna ha en egen butik så mycket som tillverkas.
En nackdel jag hittat med att vara hemma här dock är att jag glömmer att äta lunch. Det har jag alltid gjort på restauranger ända sedan jag kom hit. Så idag blev det några vingummin, en banan och en nektarin när jag tillslut insåg att jag var riktigt hungrig. Men, men, det är juh inte ofta det händer här så jag överlever nog. (Men mamma kommer bli galen när hon läser det.) :P
Date med Johan
Annars kan jag passa på att säga att jag fått kontakt med Johan (känd som Quezacoatl bland vännerna) som just nu är i Japan och reser runt och imorgon kommer till Tokyo. Jag antar att det är Ronny jag har att tacka för medling av kommunikation så jag passar på att tacka, det är verkligen snällt av dig! (Om det nu är Ronnys förtjänst det vill säga.) Jag och Johan har i alla fall bestämt träff imorgon vid 19-tiden och det ska bli spännande och höra vad han hittat på. Egentligen känner vi inte varandra alls nästan. Tror bara vi träffats en gång fysiskt och några få gånger suttit i samma konversationsrum på internet, men det är dags att förbättra detta!
Ramen i Chitose Karasuyama
Seiichiro-san är ute med jobbkompisar idag så jag och Norie-san tar oss in till stan och äter ramen. Helt okej ramen tycker jag, inte den bästa men okej, men Norie-san säger direkt när vi går ut från restaurangen att hon ska ta mig till ett annat ställe nästa gång. Hon tyckte inte det var lika "okej". ^^
Nu ska jag slösurfa lite och leta upp lämpliga japanska-pluggböcker som jag kan tänka mig att köpa. Så det blir lite allvar med språkpluggandet. Sen blir det läggdags för imorgon är det tidigt igen som gäller!
Ikapp!!!
Ojojoj! Episkt ögonblick! Jag är ifatt med bloggandet för första gången någonsin under resan! Förhoppningsvis kommer jag kunna skriva inläggen lite tidigare efter de inträffar nu så man får ett hum om vad jag gjorde den senaste dagen.
Dag 19 - Sjukskrivning och varma källor
Onsdag
Sjukskrivning
På morgonen känner jag mig om något ännu sämre. Jag masar mig därför upp och ringer numret till Honda-senseis mobiltelefon men får prata med någon som inte alls verkar förstå vad jag säger så jag antar att jag fått fel nummer. Klär därför på mig och går ner och ringer sjukhuset där jag får prata med en väldigt engelskkunnig receptionist som kopplar mig till Honda-sensei. Han säger att det är bra att jag stannar hemma och kurerar mig och berättar samtidigt att det inte är några operationer imorgon (torsdag) så jag behöver inte komma till sjukhuset då. Yay!
Efter det är det bums i säng igen och när jag vaknar en fyra timmar senare känner jag mig faktiskt mycket bättre. Halsen är nästan återställd, men snuvan vägrar ge med sig.
Relalaxa
Eftermiddagen ägnar jag åt att bara ta det lugnt. Surfa lite, blogga, prata med Therese och plugga lite japanska. Efter det ringer Yoshi (studenten från neurogruppen) och frågar hur det är med mig och om jag fortfarande kan åka till onsen idag ("Onsen" = varma källor) som vi planerat. Vi skulle egentligen åkt förra onsdagen men det blev dåligt väder så vi sköt fram det en vecka. Denna gången hade de helgarderat sig genom att välja en inomhus-onsen men så klart ska juh jag gå och bli sjuk. Men jag vill verkligen iväg till onsen och då jag faktiskt mår rätt mycket bättre bestämmer vi att vi åker idag och att han ska höra av sig när han slutar skolan.
Mot onsen
Träff på Shinjukustationen är bestämd och jag vandrar iväg till stationen och tar tåget. På tåget ringer Saeko, för att höra om allt går bra med resan och berätta att dom står på stationen och väntar, men som jag nämnt tidigare så är det inte riktigt acceptabelt att "prata" i mobil på tåget. Jag ignorerar första samtalet men svarar andra gången och försöker så tyst som möjligt prata in i telefonluren. Trots att de valt Saeko, som är duktig på engelska, så faller kommunikationen på att hon inte hör mig istället och efter samtalet skickar hon ett SMS med förtydligande i fall jag inte skulle hört vad hon sa. :)
På stationen möts jag av Saeko och Rei (som jag träffat som hastigast i studentlobbyn tidigare men inte utbytt så många ord med ännu) och vi går ut till vägen där Yoshi sitter i bilen och väntar. Idag är det nämligen bilutflykt och Yoshi ska köra oss fyra till onsen-anläggningen medan Banno och Tsuru kör i en egen bil. I Japan verkar det vara mer eller mindre standard med inbyggd GPS i bilarna. Minst sagt coolt och det är inga dåliga -GPS:er dom har heller med megaskärm, touchscreen och fjärrkontroll.
På vägen mot onsen-anläggningen (som faktiskt är ett spa med mer än bara varma källor) så kör vi över Rainbow Bridge för att komma till Odaiba-ön som onsenet ligger på. Odaiba är en "artificiell ö", alltså en ö som japanerna själva byggt och innehåller en rad häftiga byggnader som "Fuji Television"-byggnaden med sin minst sagt unika stil.
Bild: Rei surar för att Saeko och Yoshi mobbar henne för att hon är 30. I Japan har dom lustigt nog ett eget ord för just en 30-åring (typ "misoji" eller något) som Yoshi konstant kallade Rei och hon avskydde.
Oedo-Onsen-Monogatari
Spaanläggningen vi nu anlänt till heter Oedo-Onsen-Monogatari (hemsida www.ooedoonsen.jp där man kan klicka på "english" längst upp för att få den på engelska). Den ser riktigt lyxig ut och när vi betalat entrén får vi ett litet armband med en nyckel och en streckkod på. Nyckeln går till vårat skåp och streckkoden, som är en riktigt smart finess, används sen inne på spaanläggningen varje gång man köper något istället för att behöva ha med sig kontanter. När man sen lämnar för dagen betalar man i kassan på vägen ut. Riktigt bra!
Innan man går in får man en yukata som man byter om till. Det finns en mängd olika mönster och färger att välja mellan men självklart så har kill-yukatana bilder på samurajer och skräckinjagande kabuki-skådespelare medans tjejernas versioner har motiv av geishor. Jag som aldrig burit en yukata innan får hjälp av Yoshi i omklädningsrummet hur man sätter på sig den och sen beger vi oss in till "torget". ("Yukata" = En lättare kimono som bärs under sommarhalvåret. Dessa yukata är ännu tunnare än vanligt då de används på ett onsen.)
Bild: Mängderna av yukatas man kan välja mellan. Yoshi kan inte bestämma sig.
Bild: Jag i yukata.
Som sagt så var det här inte bara en onsen (varma källor) utan en hel spaanläggning innehållandes restauranger, affärer, spelmaskiner och små tävlingsbås. Allt organiserat som ett torg uppbyggd i trovärdig edo-stil (Edo = äldre japansk tidsålder) med fint träarbete och röda lampor i taket. (Spelmaskinerna var inte lika trovärdiga dock. :P )
Bild: En lite suddig bild på hur det ser ut inne på torget. Trots den svarta "himlen" så är vi inomhus under tak.
Efter att bara ha strosat omkring lite inne på torget går vi för att beställa mat. Jag och Yoshi tar ramen, medan resten av gruppen tar udon och några andra rätter jag inte känner igen. Yoshi ger även en rolig demonstration på hur man "surplar" ramen på japanskt sätt som jag spelar in på kameran.
Bild: Yoshi och Ban-chan.
Bild: Tsuru och Saeko.
Bild: Rei som surplar i sig sin udon.
Dags att hoppa i plurret
Men nu är det dags för det vi egentligen är här för - onsen! Jag har varit minst sagt nervös för hur det här ska fungera då man hört många olika skildringar om hur det går till. Först och främst så är man alltså helt naken med bara en minihandduk att skyla sig med och som man oftast inte får ta med ner i vattnet. Dessutom vet jag inte om man fortfarande kör med mixade bad där män och kvinnor badar tillsammans som man gjorde förr. Och rengöringen innan badet ska vara väldigt viktig då det anses som oacceptabelt att smutsa ner det fina källvattnet som man badar i.
Bild: Tyvärr får man inte fotografera inne i badet men jag var bara tvungen att ha en bild på detta. Har hört rykten tidigare att det anses som väldigt fult med tatureringar i Japan och sant nog har jag nog inte sett någon japan med tatueringar hittills.
Men allt går hur bra som helst. Att man är spritt språngande naken är inget man kommer ifrån men det vänjer man sig vid ganska snabbt. Och mixade bad slutade dom visst med redan för flera hundra år sedan även om vissa onsen fortfarande använder sig av det. Rengöringen utförs sittande på en liten pall framför små dushar där det finns schampo, tvål och annat. Här sitter alla på en lång rad och tvättar av sig och man sitter en ganska lång tid och tvättar sig noga från topp till tå.
Sen beger vi oss ut utomhus (dom har visst både inomhus- och utomhusbad) till den vackra källan dekorerad med stora stenblock och bambupinnar. Här sjunker vi ner i det varma sköna vattnet och ligger och tittar upp mot den mörka stjärnhimlen och småpratar. Helt fantastiskt! Och jag förstår att många japaner behöver något sånt här så stressigt som många har det i sina arbetsliv. Det här är verkligen en avslappning för själen. Tsuru har lite problem dock då han ser väldigt dåligt utan sina glasögon och inte har med några linser. Så han kommer stapplande ut till badet och trevar sig fram mellan klippblocken för att inte slå sig. Men han klarar sig.
Vi provar även på den riktigt varma bastun inomhus samt bubbelbadet med jetstrålar som masserar både fötter och rygg. Den kalla bassängen hoppar jag dock. ;) Innan vi beger oss in till torget igen går vi ut och relaxar i utomhuskällan i några minuter till.
Dessert och purikura
I omklädningsrummet så finns det både rakhyvlar, hårtorkar, after-shave och hårgele att bruka innan man återigen tar på sig sin yukata. Varma som vi nu är går vi bort och beställer desserter att svalka oss med. Killarna beställer två kakigori (riven is med smak - som en slushice) och jag tar en mangoglass. Strax därpå ansluter sig tjejerna igen efter sitt bad och beställer även de varsin dessert. Dessutom tar vi varsin läskedryck som är väldigt poppis i Japan. Den innehåller en störande liten glaskula som jag inte riktigt fattar poängen med för den täpper till hålet för drycken varje gång jag försöker dricka. Yoshi tar, som traditionen säger (enligt honom?), en iskall mjölk.
Bild: Melon-kakigori. Från vänster: Tsuru, Yoshi och Ban-chan.
Bild: Yoshi med sin grönt te-kakigori (som smakade rätt illa tyckte jag) och min melonglass.
Innan vi lämnar onsenet så går vi in i ett "purikura" - ett japanskt fotobås där man tar en massa bilder som man sedan får kladda på, välja bakgrund och sen skriva ut i form av små klistermärken. En klassisk japan-grej! Riktigt roligt och intensivt men jobbigt att det är på tid och Rei utkämpar en omöjlig strid med att fixa till alla våra 5 foton innan tiden tar slut och fotona skrivs ut.
Bild: Rei vid ingången till purikura-maskinen. Det blev grymt varmt när vi var alla 6 där inne dock så vi fick gå ut med jämna mellanrum och svalka oss.
Bild: Rei editerar våra bilder i purikura-maskinen.
Bild: De färdiga bilderna som Yoshi håller upp framför Rei som står och klipper till dom så att alla ska få några bilder var.
Rainbow Bridge by night
Som en sista utflykt vill Yoshi visa Rainbow Bridge på kvällen och vi kör till en intilliggande strand med perfekt utsikt över bron i kvällsmörkret. Just den här stranden är visst en väldigt populär dating-plats och (med komiskt exakta avstånd) sitter par längs med hela strandkanten, så långt ögat kan se.
Bild: Rainbow Bridge i kvällsmörkret. Väldigt vacker. Bakom oss sitter nu mängder av "kärleks-par" och tittar på just denna bro, eller mer på varandra kanske?
Bild: Hela gruppen på stranden framför Rainbow Bridge. Från vänster: Tsuru, jag, Ban-chan, Saeko, Rei och Yoshi.
Hemresan gör jag i Bannos bil då Yoshi ska köra direkt till Yokohama och väl framme vid stationen hjälper Rei mig till rätt Gate då hon också ska ta tåget.
Onsen var verkligen något speciellt och det är synd att motsvarande här hemma i Sverige är så dyrt - för jag skulle gärna gå på spa oftare. Men dessutom finns juh inte riktigt traditionen att som kompisar åka på spa i Sverige. Synd, för det är verkligen trevligt.
Sjukskrivning
På morgonen känner jag mig om något ännu sämre. Jag masar mig därför upp och ringer numret till Honda-senseis mobiltelefon men får prata med någon som inte alls verkar förstå vad jag säger så jag antar att jag fått fel nummer. Klär därför på mig och går ner och ringer sjukhuset där jag får prata med en väldigt engelskkunnig receptionist som kopplar mig till Honda-sensei. Han säger att det är bra att jag stannar hemma och kurerar mig och berättar samtidigt att det inte är några operationer imorgon (torsdag) så jag behöver inte komma till sjukhuset då. Yay!
Efter det är det bums i säng igen och när jag vaknar en fyra timmar senare känner jag mig faktiskt mycket bättre. Halsen är nästan återställd, men snuvan vägrar ge med sig.
Relalaxa
Eftermiddagen ägnar jag åt att bara ta det lugnt. Surfa lite, blogga, prata med Therese och plugga lite japanska. Efter det ringer Yoshi (studenten från neurogruppen) och frågar hur det är med mig och om jag fortfarande kan åka till onsen idag ("Onsen" = varma källor) som vi planerat. Vi skulle egentligen åkt förra onsdagen men det blev dåligt väder så vi sköt fram det en vecka. Denna gången hade de helgarderat sig genom att välja en inomhus-onsen men så klart ska juh jag gå och bli sjuk. Men jag vill verkligen iväg till onsen och då jag faktiskt mår rätt mycket bättre bestämmer vi att vi åker idag och att han ska höra av sig när han slutar skolan.
Mot onsen
Träff på Shinjukustationen är bestämd och jag vandrar iväg till stationen och tar tåget. På tåget ringer Saeko, för att höra om allt går bra med resan och berätta att dom står på stationen och väntar, men som jag nämnt tidigare så är det inte riktigt acceptabelt att "prata" i mobil på tåget. Jag ignorerar första samtalet men svarar andra gången och försöker så tyst som möjligt prata in i telefonluren. Trots att de valt Saeko, som är duktig på engelska, så faller kommunikationen på att hon inte hör mig istället och efter samtalet skickar hon ett SMS med förtydligande i fall jag inte skulle hört vad hon sa. :)
På stationen möts jag av Saeko och Rei (som jag träffat som hastigast i studentlobbyn tidigare men inte utbytt så många ord med ännu) och vi går ut till vägen där Yoshi sitter i bilen och väntar. Idag är det nämligen bilutflykt och Yoshi ska köra oss fyra till onsen-anläggningen medan Banno och Tsuru kör i en egen bil. I Japan verkar det vara mer eller mindre standard med inbyggd GPS i bilarna. Minst sagt coolt och det är inga dåliga -GPS:er dom har heller med megaskärm, touchscreen och fjärrkontroll.
På vägen mot onsen-anläggningen (som faktiskt är ett spa med mer än bara varma källor) så kör vi över Rainbow Bridge för att komma till Odaiba-ön som onsenet ligger på. Odaiba är en "artificiell ö", alltså en ö som japanerna själva byggt och innehåller en rad häftiga byggnader som "Fuji Television"-byggnaden med sin minst sagt unika stil.
Bild: Rei surar för att Saeko och Yoshi mobbar henne för att hon är 30. I Japan har dom lustigt nog ett eget ord för just en 30-åring (typ "misoji" eller något) som Yoshi konstant kallade Rei och hon avskydde.
Oedo-Onsen-Monogatari
Spaanläggningen vi nu anlänt till heter Oedo-Onsen-Monogatari (hemsida www.ooedoonsen.jp där man kan klicka på "english" längst upp för att få den på engelska). Den ser riktigt lyxig ut och när vi betalat entrén får vi ett litet armband med en nyckel och en streckkod på. Nyckeln går till vårat skåp och streckkoden, som är en riktigt smart finess, används sen inne på spaanläggningen varje gång man köper något istället för att behöva ha med sig kontanter. När man sen lämnar för dagen betalar man i kassan på vägen ut. Riktigt bra!
Innan man går in får man en yukata som man byter om till. Det finns en mängd olika mönster och färger att välja mellan men självklart så har kill-yukatana bilder på samurajer och skräckinjagande kabuki-skådespelare medans tjejernas versioner har motiv av geishor. Jag som aldrig burit en yukata innan får hjälp av Yoshi i omklädningsrummet hur man sätter på sig den och sen beger vi oss in till "torget". ("Yukata" = En lättare kimono som bärs under sommarhalvåret. Dessa yukata är ännu tunnare än vanligt då de används på ett onsen.)
Bild: Mängderna av yukatas man kan välja mellan. Yoshi kan inte bestämma sig.
Bild: Jag i yukata.
Som sagt så var det här inte bara en onsen (varma källor) utan en hel spaanläggning innehållandes restauranger, affärer, spelmaskiner och små tävlingsbås. Allt organiserat som ett torg uppbyggd i trovärdig edo-stil (Edo = äldre japansk tidsålder) med fint träarbete och röda lampor i taket. (Spelmaskinerna var inte lika trovärdiga dock. :P )
Bild: En lite suddig bild på hur det ser ut inne på torget. Trots den svarta "himlen" så är vi inomhus under tak.
Efter att bara ha strosat omkring lite inne på torget går vi för att beställa mat. Jag och Yoshi tar ramen, medan resten av gruppen tar udon och några andra rätter jag inte känner igen. Yoshi ger även en rolig demonstration på hur man "surplar" ramen på japanskt sätt som jag spelar in på kameran.
Bild: Yoshi och Ban-chan.
Bild: Tsuru och Saeko.
Bild: Rei som surplar i sig sin udon.
Dags att hoppa i plurret
Men nu är det dags för det vi egentligen är här för - onsen! Jag har varit minst sagt nervös för hur det här ska fungera då man hört många olika skildringar om hur det går till. Först och främst så är man alltså helt naken med bara en minihandduk att skyla sig med och som man oftast inte får ta med ner i vattnet. Dessutom vet jag inte om man fortfarande kör med mixade bad där män och kvinnor badar tillsammans som man gjorde förr. Och rengöringen innan badet ska vara väldigt viktig då det anses som oacceptabelt att smutsa ner det fina källvattnet som man badar i.
Bild: Tyvärr får man inte fotografera inne i badet men jag var bara tvungen att ha en bild på detta. Har hört rykten tidigare att det anses som väldigt fult med tatureringar i Japan och sant nog har jag nog inte sett någon japan med tatueringar hittills.
Men allt går hur bra som helst. Att man är spritt språngande naken är inget man kommer ifrån men det vänjer man sig vid ganska snabbt. Och mixade bad slutade dom visst med redan för flera hundra år sedan även om vissa onsen fortfarande använder sig av det. Rengöringen utförs sittande på en liten pall framför små dushar där det finns schampo, tvål och annat. Här sitter alla på en lång rad och tvättar av sig och man sitter en ganska lång tid och tvättar sig noga från topp till tå.
Sen beger vi oss ut utomhus (dom har visst både inomhus- och utomhusbad) till den vackra källan dekorerad med stora stenblock och bambupinnar. Här sjunker vi ner i det varma sköna vattnet och ligger och tittar upp mot den mörka stjärnhimlen och småpratar. Helt fantastiskt! Och jag förstår att många japaner behöver något sånt här så stressigt som många har det i sina arbetsliv. Det här är verkligen en avslappning för själen. Tsuru har lite problem dock då han ser väldigt dåligt utan sina glasögon och inte har med några linser. Så han kommer stapplande ut till badet och trevar sig fram mellan klippblocken för att inte slå sig. Men han klarar sig.
Vi provar även på den riktigt varma bastun inomhus samt bubbelbadet med jetstrålar som masserar både fötter och rygg. Den kalla bassängen hoppar jag dock. ;) Innan vi beger oss in till torget igen går vi ut och relaxar i utomhuskällan i några minuter till.
Dessert och purikura
I omklädningsrummet så finns det både rakhyvlar, hårtorkar, after-shave och hårgele att bruka innan man återigen tar på sig sin yukata. Varma som vi nu är går vi bort och beställer desserter att svalka oss med. Killarna beställer två kakigori (riven is med smak - som en slushice) och jag tar en mangoglass. Strax därpå ansluter sig tjejerna igen efter sitt bad och beställer även de varsin dessert. Dessutom tar vi varsin läskedryck som är väldigt poppis i Japan. Den innehåller en störande liten glaskula som jag inte riktigt fattar poängen med för den täpper till hålet för drycken varje gång jag försöker dricka. Yoshi tar, som traditionen säger (enligt honom?), en iskall mjölk.
Bild: Melon-kakigori. Från vänster: Tsuru, Yoshi och Ban-chan.
Bild: Yoshi med sin grönt te-kakigori (som smakade rätt illa tyckte jag) och min melonglass.
Innan vi lämnar onsenet så går vi in i ett "purikura" - ett japanskt fotobås där man tar en massa bilder som man sedan får kladda på, välja bakgrund och sen skriva ut i form av små klistermärken. En klassisk japan-grej! Riktigt roligt och intensivt men jobbigt att det är på tid och Rei utkämpar en omöjlig strid med att fixa till alla våra 5 foton innan tiden tar slut och fotona skrivs ut.
Bild: Rei vid ingången till purikura-maskinen. Det blev grymt varmt när vi var alla 6 där inne dock så vi fick gå ut med jämna mellanrum och svalka oss.
Bild: Rei editerar våra bilder i purikura-maskinen.
Bild: De färdiga bilderna som Yoshi håller upp framför Rei som står och klipper till dom så att alla ska få några bilder var.
Rainbow Bridge by night
Som en sista utflykt vill Yoshi visa Rainbow Bridge på kvällen och vi kör till en intilliggande strand med perfekt utsikt över bron i kvällsmörkret. Just den här stranden är visst en väldigt populär dating-plats och (med komiskt exakta avstånd) sitter par längs med hela strandkanten, så långt ögat kan se.
Bild: Rainbow Bridge i kvällsmörkret. Väldigt vacker. Bakom oss sitter nu mängder av "kärleks-par" och tittar på just denna bro, eller mer på varandra kanske?
Bild: Hela gruppen på stranden framför Rainbow Bridge. Från vänster: Tsuru, jag, Ban-chan, Saeko, Rei och Yoshi.
Hemresan gör jag i Bannos bil då Yoshi ska köra direkt till Yokohama och väl framme vid stationen hjälper Rei mig till rätt Gate då hon också ska ta tåget.
Onsen var verkligen något speciellt och det är synd att motsvarande här hemma i Sverige är så dyrt - för jag skulle gärna gå på spa oftare. Men dessutom finns juh inte riktigt traditionen att som kompisar åka på spa i Sverige. Synd, för det är verkligen trevligt.
Dag 18 - Förkylning och lungrepetition
Tisdag
Sjuuuuk!
Vaknar på morgonen och känner att jag knapp kan svälja. Halsen känns helt tjock och det gör ont varje gång jag försöker svälja. Dessutom rinner näsan. Kan sätta vad som helst på att det var det nedrans kalla operationsrummet igår som har ställt till med det här.
Lungtumör
Stressigt på morgonen så jag halvspringer mot skolan från stationen och blir om möjligt ännu svettigare än vad jag brukar vara när jag anländer. Under förmiddagen är det åter dags för operation och precis som igår så är det en lungtumör som ska opereras bort med en segmentell pulmektomi.
Efter man har autostichat (se föregående inlägg) så häller man en massa vatten ner i bröstkorgen för att se om det läcker något. Precis som när man letar efter en läcka på cykeldäcksslangen. Lustigt. När man opererar på en lunga, som man gör i det här fallet, så är lungan "avstängd" så ingen luft kan nå den. Om det finns luft i lungan så tar den nämligen upp hela insidan av bröstkorgen och då har man svårt att både se och komma åt.
Under operationen börjar min näsa rinna mer och mer och det är inte det lättaste att snyta sig i full mundering. En snäll sjuksköterska springer iväg och hämtar en filt åt mig att ha på mig så jag inte ska frysa och det är varmt välkomnat. Jag blir också lätt chockad när läkaren försöker förklara vad som finns i kudden som patienten ligger på men inte lyckas och sjuksköterskan bredvid (som sen hämtar filten) svarar med perfekt uttal "sand" på engelska. Det är lite smått fascinerande att efter att hon sagt bara "sand" och "yes" så kunde jag direkt säga att hon inte bara är ruskigt bra på engelska utan även att det är amerikanska hon pratar. :D Och det stämmer bra - när jag pratar med henne efter operationen visar det sig att hon bott i USA en stor del av sitt liv och att hon själv är väldigt medveten om att det är med stark amerikansk dialekt hon talar.
Detta är också första gången jag är med ändå från att patienten rullas in från avdelningen tills att den lämnas tillbaka på avdelningen också. Känns smått konstigt att det är kirurgerna som kör iväg patienten till sin avdelning då detta tar ganska lång tid och inte känns helt tvunget att det är två thoraxkirurger som gör det. Men jag är väl bara så inkörd i hur vi gör hemma i Sverige. Väl på avdelningen så tar läkarna det lugnt och väntar på lite papper och sitter och snackar. Tills dom tillslut säger till mig att vi har operation om 30 minuter igen så nu måste vi snart iväg på lunch. 30 minuters lunch? "Njä, 20 blir det nog" svarar dom...
Sjukhusrestaurangen
Dom tar med mig till sjukhusrestaurangen som jag faktiskt aldrig ätit i hittills. En massa olika rätter finns att välja mellan och egentligen är det ganska billigt där (men inte så gott säger kirurgerna). Dock så lastar kirurgerna på både en extra soppa och någon sorts riskaka för att jag ska få testa det men självklart betalar högste kirurgen. Jag tycker faktiskt maten är ganska bra där men blir smått förskräckt när jag ätit kanske en tjugondel av min mat när kirurgerna redan är färdiga. Okok, jag äter långsamt som få men det där var inte ens mänskligt så snabbt dom åt. Självklart hade jag juh glömt att det bara var en 20 minuters lunchrast allt som allt och börjar trycka i mig maten medans kirurgerna skrattar och säger att det är lugnt och att jag kan ta den tid som behövs.
Lungoperation...igen
Nästa operation är *trumvirvel* en lungtumör som ska opereras bort med segmentell pulmektomi... Det är verkligen en spännande operation - men tappar lite charmen efter tredje gången. Däremot visar det sig att autostitchern inte gjort ett fullgott jobb denna gången och det läcker luft när man häller på vatten efter operationen. Kirurgerna tar en timeout och diskuterar och efter det skrider dom till verket med att sy manuellt där det läcker och lyckas få stop på läckan. Skickligt!
Efter operationen börjar läkaren prata om morgondagens operationen och jag säger att jag får se om jag kommer om min förkylning blir värre. Det verkar vara först här som kirurgerna faktiskt inser att jag är sjuk... För nu säger han direkt till mig att gå hem och vila (jag behöver inte stanna på några möten) och sen ringer han Honda-sensei och ber om nummret som jag kan ringa till om jag är lika dålig imorgon och vill stanna hemma. Jag har fått väldigt lite respons för att vara sjuk hittills men dom kanske inte riktigt har förstått vad jag menade?
Misato-plugg och shopping
Innan jag går hem har jag lovat Misato att hjälpa henne med en engelsk artikel som hon ska ha tenta på imorgon och vi träffas i studentlobbyn (hon genomsvettig och andfådd efter att sprungit till skolan efter jag ringde och sa att jag var färdig) och går igenom den. Den är dock inte helt simpel och det är svårt för mig att sätta mig in i den då jag inte själv läst artikeln och frågorna till stor del handlar om textförståelse. Men jag gör ett försök i alla fall.
Efter det går jag till stan tillsammans med Hiroaki (som lämpligt dyker upp när jag ska sticka) och köper en present. Vad det är och till vem den är får dock förbli en hemlighet. ;)
På kvällen har Norie-san lagat en, som vanligt, fantastiskt vacker måltid. Jag kan inte låta bli att springa upp och hämta kameran för att fotografera det. Det var bland annat hemmalagad sushi med både lax och tonfisk.
Bild: Norie-san, Seiichiro-san och Katka till bords.
Bild: Maten i närbild. I mitten fiskskivorna och strimlad rå lök.
Jag har i princip redan bestämt mig för att inte gå till skolan imorrn men får se hur jag känner mig på morgonen med förkylningen. Finns juh de gånger man vaknar upp och bara känner massor för att gå till skolan (yeah right...) så jag får väl vänta och se.
Sjuuuuk!
Vaknar på morgonen och känner att jag knapp kan svälja. Halsen känns helt tjock och det gör ont varje gång jag försöker svälja. Dessutom rinner näsan. Kan sätta vad som helst på att det var det nedrans kalla operationsrummet igår som har ställt till med det här.
Lungtumör
Stressigt på morgonen så jag halvspringer mot skolan från stationen och blir om möjligt ännu svettigare än vad jag brukar vara när jag anländer. Under förmiddagen är det åter dags för operation och precis som igår så är det en lungtumör som ska opereras bort med en segmentell pulmektomi.
Efter man har autostichat (se föregående inlägg) så häller man en massa vatten ner i bröstkorgen för att se om det läcker något. Precis som när man letar efter en läcka på cykeldäcksslangen. Lustigt. När man opererar på en lunga, som man gör i det här fallet, så är lungan "avstängd" så ingen luft kan nå den. Om det finns luft i lungan så tar den nämligen upp hela insidan av bröstkorgen och då har man svårt att både se och komma åt.
Under operationen börjar min näsa rinna mer och mer och det är inte det lättaste att snyta sig i full mundering. En snäll sjuksköterska springer iväg och hämtar en filt åt mig att ha på mig så jag inte ska frysa och det är varmt välkomnat. Jag blir också lätt chockad när läkaren försöker förklara vad som finns i kudden som patienten ligger på men inte lyckas och sjuksköterskan bredvid (som sen hämtar filten) svarar med perfekt uttal "sand" på engelska. Det är lite smått fascinerande att efter att hon sagt bara "sand" och "yes" så kunde jag direkt säga att hon inte bara är ruskigt bra på engelska utan även att det är amerikanska hon pratar. :D Och det stämmer bra - när jag pratar med henne efter operationen visar det sig att hon bott i USA en stor del av sitt liv och att hon själv är väldigt medveten om att det är med stark amerikansk dialekt hon talar.
Detta är också första gången jag är med ändå från att patienten rullas in från avdelningen tills att den lämnas tillbaka på avdelningen också. Känns smått konstigt att det är kirurgerna som kör iväg patienten till sin avdelning då detta tar ganska lång tid och inte känns helt tvunget att det är två thoraxkirurger som gör det. Men jag är väl bara så inkörd i hur vi gör hemma i Sverige. Väl på avdelningen så tar läkarna det lugnt och väntar på lite papper och sitter och snackar. Tills dom tillslut säger till mig att vi har operation om 30 minuter igen så nu måste vi snart iväg på lunch. 30 minuters lunch? "Njä, 20 blir det nog" svarar dom...
Sjukhusrestaurangen
Dom tar med mig till sjukhusrestaurangen som jag faktiskt aldrig ätit i hittills. En massa olika rätter finns att välja mellan och egentligen är det ganska billigt där (men inte så gott säger kirurgerna). Dock så lastar kirurgerna på både en extra soppa och någon sorts riskaka för att jag ska få testa det men självklart betalar högste kirurgen. Jag tycker faktiskt maten är ganska bra där men blir smått förskräckt när jag ätit kanske en tjugondel av min mat när kirurgerna redan är färdiga. Okok, jag äter långsamt som få men det där var inte ens mänskligt så snabbt dom åt. Självklart hade jag juh glömt att det bara var en 20 minuters lunchrast allt som allt och börjar trycka i mig maten medans kirurgerna skrattar och säger att det är lugnt och att jag kan ta den tid som behövs.
Lungoperation...igen
Nästa operation är *trumvirvel* en lungtumör som ska opereras bort med segmentell pulmektomi... Det är verkligen en spännande operation - men tappar lite charmen efter tredje gången. Däremot visar det sig att autostitchern inte gjort ett fullgott jobb denna gången och det läcker luft när man häller på vatten efter operationen. Kirurgerna tar en timeout och diskuterar och efter det skrider dom till verket med att sy manuellt där det läcker och lyckas få stop på läckan. Skickligt!
Efter operationen börjar läkaren prata om morgondagens operationen och jag säger att jag får se om jag kommer om min förkylning blir värre. Det verkar vara först här som kirurgerna faktiskt inser att jag är sjuk... För nu säger han direkt till mig att gå hem och vila (jag behöver inte stanna på några möten) och sen ringer han Honda-sensei och ber om nummret som jag kan ringa till om jag är lika dålig imorgon och vill stanna hemma. Jag har fått väldigt lite respons för att vara sjuk hittills men dom kanske inte riktigt har förstått vad jag menade?
Misato-plugg och shopping
Innan jag går hem har jag lovat Misato att hjälpa henne med en engelsk artikel som hon ska ha tenta på imorgon och vi träffas i studentlobbyn (hon genomsvettig och andfådd efter att sprungit till skolan efter jag ringde och sa att jag var färdig) och går igenom den. Den är dock inte helt simpel och det är svårt för mig att sätta mig in i den då jag inte själv läst artikeln och frågorna till stor del handlar om textförståelse. Men jag gör ett försök i alla fall.
Efter det går jag till stan tillsammans med Hiroaki (som lämpligt dyker upp när jag ska sticka) och köper en present. Vad det är och till vem den är får dock förbli en hemlighet. ;)
På kvällen har Norie-san lagat en, som vanligt, fantastiskt vacker måltid. Jag kan inte låta bli att springa upp och hämta kameran för att fotografera det. Det var bland annat hemmalagad sushi med både lax och tonfisk.
Bild: Norie-san, Seiichiro-san och Katka till bords.
Bild: Maten i närbild. I mitten fiskskivorna och strimlad rå lök.
Jag har i princip redan bestämt mig för att inte gå till skolan imorrn men får se hur jag känner mig på morgonen med förkylningen. Finns juh de gånger man vaknar upp och bara känner massor för att gå till skolan (yeah right...) så jag får väl vänta och se.
Dag 17 - Thoraxkirurgen och ESS-möte
Måndag
Thoraxavdelningen
Ny vecka och ny avdelning. Idag är det dags att påbörja min vecka på thoraxavdelningen. (Thorax = "bröstkorgen" och innehåller organ som lungor och hjärta. Dock så är hjärta under en egen hjärtavdelning här på sjukhuset så det blir nog mest lunga för min del.) Tyvärr har jag redan fått reda på att inga studenter kommer vara på thorax denna vecka så jag får gå själv med läkarna.
När jag första veckan här i Japan fick höra att jag skulle gå med studenterna blev jag lite förvånad. Jag hade ändå förväntat mig att gå med bara läkarna och inte alls ha med studenterna att göra. Men efter två veckor med studenter så vill jag egentligen inte byta. Visst är sjukhuset spännande och så, men mest utbyte har jag ändå fått av att vara med studenterna och prata, äta lunch, hänga i sällskapsrummet och hitta på saker efter skolan. Så lite ensamt kommer det ändå att kännas.
Morgonmöte
Tidig morgon. Hiroaki har sagt till mig att komma till sjukhuset 7:50. Tillsammans går vi sedan till thoraxkirurgernas morgonmöte där det är så fullsmockat att folk får flytta på sig bara för att vi ska kunna öppna dörren. Jag blir ombedd att hålla en liten spontan introduktion om mig själv och sedan är mötet slut och jag introduceras för professorn och en annan läkare, Honda-sensei ("sensei" är en titel som används för läkare, lärare, jurister med mera samt andra som uppnått en viss skicklighetsnivå inom t.ex. konst och liknande). Efter det beger vi oss till det "stora" morgonmötet. Här samlas flera olika kirurgavdelningar och av studenterna där ser jag Chiharu som vinkar glatt när vi stiger in. Även här får jag hålla en liten introduktion om mig själv (börjar bli van nu) inför det cirka 40-tal läkare och studenter som sitter där inne.
Efter mötet introducerar Honda-sensei mig för en annan läkare som är specialist på tyreoidea ("sköldkörteln") och han berättar att det är en tyreodiea-operation nu efter mötet som jag ska vara med på. Så iväg och skruda om till operationskläder, eller rättare sagt student-operationskläder då vi studenter har gråa kläder jämfört med kirurgerna som har gröna.
Bilateral tyreoidektomi av Graves sjukdom ;)
Operationen är en bilateral tyreoidektomi på grund av Graves sjukdom. ("Tyreoidektomi" menas borttagning av tyreoidea, sköldkörteln, och "bilateral" innebär att man tar bort båda de två lober som tyreoidea består av. "Graves sjukdom" är en inte alltför ovanlig sjukdom som innebär att sköldkörteln blivit överaktiv och förstorad. Detta ger, förutom en sköldkörtel som kan bli så stor att den syns på halsen, symptom som stirrande blick, ibland utstående ögon, svettningar, darrningar och diarré.)
Kirurgerna jobbar snabbt och skickligt och efter en dryg timme plockar de ut en tyreoida stor som en avokado (normalstorlek är som en valnötskärna ungefär tror jag) och börjar sy igen hålet. Detta är nog en av de första gångerna under min vistelse i Japan som jag faktiskt fryser, och det rejält! De har det så jäkla kallt här inne i operationssalen och stackars mig i mina tunna studentplagg står och nästan huttrar i kylan. Därför blir jag lite smått orolig när läkarna byter sida och började med att lägga ett nytt snitt på andra sidan halsen. Nog för att jag vet att tyreoidea består av två lober men jag trodde ändå dom tog ut båda från en sida. Men det gjorde dom inte och nu börjar hela operationen om igen och jag får snällt frysa vidare när kirurgerna jobbar på. Allt som allt cirka 3 timmars frysande. Men det var en väldigt spännande operation - i alla fall första halvan.
MegaMac!!!
Lunchen blir kort men jag lyckas springa på Hiroaki så vi går bort till McDonalds för att ge mig den episka möjligheten att testa en MegaMac! Dessutom tar jag även en plusmeny och stöter då på det smarta systemet i Japan där man har delat upp plusmenyn i två delar. En för dricka och en för pommes där båda två kostar 20+40 Yen (3,50:-). BigMac är egentligen inte min favorit (den är ok helt enkelt) och MegaMac är som två BigMac på varandra. Men även om det inte var en kulinarisk smakupplevelse så var det i alla fall en "öppna munnen så mycket du kan"-upplevelse för stor var den! Men totalt sett var inte målet överdrivet då till och med jag får i mig allt. Men så älskar jag juh McDonalds! *mums* ;)
Bild: MegaMac! Stor som den var så gick den faktiskt in ändå. Och mätt blev man.
Lungtumör och pulmektomi
Eftermiddagen är det operation igen och den här gången är det en möjlig lungtumör som hittats och som nu ska undersökas med titthålskirurgi. Om det är en tumör kommer operationen övergå till en segmentell pulmektomi. ("Pulmektomi" innebär att man tar bort lungan och "segmentell" innebär att man bara tar bort en bit av lungan, ett segment.) Det visar sig vara en tumör och pulmektomin inleds. Här vill jag nämna den otroligt coola "auto stichern" som används. När man skär bort något från lungan så är det väldigt viktigt att man sluter tätt efter sig annars kommer det läcka luft. Och "auto stitchern" är som en stor plattång som används för att klippa i lungan och samtidigt som den klipper syr den med cirka 100 små stygn så det blir så tätt så inte ens lite luft slinker emellan. Riktigt smart grej.
Har stolt också nu sett en levande, fungerande lunga med mina egna ögon, genom ett hål i bröstkorgen! Ja, vissa vill bestiga Mount Everest, andra vill besöka de djupa regnskogarna i Amazonas, andra vill helt enkelt se en lunga med sina egna ögon. Och det har jag nu gjort! :D
Efter operationen tar Honda-sensei med mig på en liten rundvandring och ger mig också en egen interntelefon så jag kan ringa läkarna och dom kan nå mig. Yaay! Han säger sen att det är möte om en timme, 17:00, men att jag inte behöver gå. Jag har redan informerat om att jag behöver gå lite tidigare för att hinna till kvällens ESS-möte och Honda-sensei säger snällt att "ESS-mötet är mycket viktigare för mig än mötet". Han är verkligen snäll.
Money makes the world go around
Innan mötet har jag lite extratid och lyckas under den hitta en ATM-automat och ta ut lite pengar. Yatta! Jag har varit så rädd att jag inte skulle få ut mer pengar här och har därför inte köpt några prylar alls hittills. Men det ska det bli ändring på nu! :D
Bild: Den älskade ATM-automaten som pumpade ut mer pengar åt mig.
ESS - Vad betyder fotografier för oss?
Efter det tar jag mig till ESS-mötet i "Shinjuku Gyoemmae" helt på egen hand! Jag är faktiskt själv sjukt imponerad, även om jag tog en liten omväg, då det inkluderar både tunnelbaneresa med en okänd linje och en 10 minuters gångsträcka från stationen.
Dagens ESS-möte är det sista innan sommarlovet och Martin och Misato har förberett ett tema om fotografier. Martin, som egentligen är fotograf här i Tokyo, inleder med att berätta lite kort om fotografier och varför vi oftare ser fotografier som sanning jämfört med målade tavlor. Efter det ska gruppen säga vad man har fotografier till och vad de betyder för en. Till exempel får gruppen upp att fotografier kan användas som nyheter, som konst, som minnen, i utbildningssyften med mera. Efter det får vi titta på sex olika fotografier som Martin och Misato plockat ut och säga vad "vi" ser i dom. Vissa är lättare än andra men det är intressant så svårt det är att sätta ord på vissa fotografier samt hur fel en bild kan tolkas om man inte vet i vilket sammanhang den är tagen.
Bild: Martin i full gång med att plocka fram lite bilder som vi ska diskutera kring.
Bild: Diskussionen är i full gång. (Tyvärr lite suddig bild.)
Allt som allt var det återigen en väldigt spännande lektion tack vare Misatos och Martins planering och Martins väldigt skickliga berättarkonst. Men gruppen är lite väl tyst och jag märker att Martin blir lite otålig för att ingen säger något. Själv hade jag gärna babblat på, då jag tycker det är hur intressant som helst, men det är inte riktigt därför jag är här. Och meningen är ändå att ESS-medlemmarna ska lära sig prata engelska, inte jag som redan kan det. :)
Soba, dessert och bränd tunga
Efter mötet ger sig nästan hela ESS-gruppen (utan Martin dock) ut för att äta. På väg till restaurangen hittar vi en liten festival med dans och en massa stånd som säljer godis. Eisuke köper en färgglad chokladdoppad banan åt mig och resten av gruppen. Gott!
Bild: Festivaldans! Det svänger juh om det!
Bild: Minst sagt roliga bananer. Inte illa att de till och med smakade gott.
Det blir en fin soba-restaurang (de spagetti-tjocka nudlarna) med både middag och dessert. Tyvärr bränner jag tungan så allvarligt som jag faktiskt aldrig tror jag gjort någon gång innan när jag stoppar in en stor potatiscroquette i munnen som visar sig vara glödhet i mitten. Det hade inte varit vidare aptitligt att spotta ut den stora croquettebiten inför alla så jag försöker lite diskret få ut den med ätpinnarna men misslyckas. Tänkte en kort stund på vattnet som stod bredvid mig på bordet men i paniken så blev det inte riktigt av. Ajaj vad högra delen av tungan svider och sticker nu. Kommer juh inte kunna smaka något på flera dagar. :(
Bild: Eisuke och Machiko i djup diskussion om vad som ska beställas härnäst.
Bild: Soba mitt på bordet. Soban doppas sedan i soya som man har i småskålar och äts. Från vänster: Misato, Asuka, Yuki, Hama.
Bild: Mumsiga desserter med smak av melon, vanilj och soba (!).
På tåget hem spelar jag klart Professor Layton and the Curios Village på Nintendo DS. Ett fantastiskt spel måste jag säga! Helt klart det bästa spelet jag spelat på DS. Inte minst den riktigt välgjorda storyn som nästan fick mig att släppa en tår mot slutet. :)
Bild: Var bara tvungen att lägga upp en bild på den här lådan som jag såg på vägen mot stationen. Inget speciellt i Japan precis men är man från Sverige så är den minst sagt askul. :D
Thoraxavdelningen
Ny vecka och ny avdelning. Idag är det dags att påbörja min vecka på thoraxavdelningen. (Thorax = "bröstkorgen" och innehåller organ som lungor och hjärta. Dock så är hjärta under en egen hjärtavdelning här på sjukhuset så det blir nog mest lunga för min del.) Tyvärr har jag redan fått reda på att inga studenter kommer vara på thorax denna vecka så jag får gå själv med läkarna.
När jag första veckan här i Japan fick höra att jag skulle gå med studenterna blev jag lite förvånad. Jag hade ändå förväntat mig att gå med bara läkarna och inte alls ha med studenterna att göra. Men efter två veckor med studenter så vill jag egentligen inte byta. Visst är sjukhuset spännande och så, men mest utbyte har jag ändå fått av att vara med studenterna och prata, äta lunch, hänga i sällskapsrummet och hitta på saker efter skolan. Så lite ensamt kommer det ändå att kännas.
Morgonmöte
Tidig morgon. Hiroaki har sagt till mig att komma till sjukhuset 7:50. Tillsammans går vi sedan till thoraxkirurgernas morgonmöte där det är så fullsmockat att folk får flytta på sig bara för att vi ska kunna öppna dörren. Jag blir ombedd att hålla en liten spontan introduktion om mig själv och sedan är mötet slut och jag introduceras för professorn och en annan läkare, Honda-sensei ("sensei" är en titel som används för läkare, lärare, jurister med mera samt andra som uppnått en viss skicklighetsnivå inom t.ex. konst och liknande). Efter det beger vi oss till det "stora" morgonmötet. Här samlas flera olika kirurgavdelningar och av studenterna där ser jag Chiharu som vinkar glatt när vi stiger in. Även här får jag hålla en liten introduktion om mig själv (börjar bli van nu) inför det cirka 40-tal läkare och studenter som sitter där inne.
Efter mötet introducerar Honda-sensei mig för en annan läkare som är specialist på tyreoidea ("sköldkörteln") och han berättar att det är en tyreodiea-operation nu efter mötet som jag ska vara med på. Så iväg och skruda om till operationskläder, eller rättare sagt student-operationskläder då vi studenter har gråa kläder jämfört med kirurgerna som har gröna.
Bilateral tyreoidektomi av Graves sjukdom ;)
Operationen är en bilateral tyreoidektomi på grund av Graves sjukdom. ("Tyreoidektomi" menas borttagning av tyreoidea, sköldkörteln, och "bilateral" innebär att man tar bort båda de två lober som tyreoidea består av. "Graves sjukdom" är en inte alltför ovanlig sjukdom som innebär att sköldkörteln blivit överaktiv och förstorad. Detta ger, förutom en sköldkörtel som kan bli så stor att den syns på halsen, symptom som stirrande blick, ibland utstående ögon, svettningar, darrningar och diarré.)
Kirurgerna jobbar snabbt och skickligt och efter en dryg timme plockar de ut en tyreoida stor som en avokado (normalstorlek är som en valnötskärna ungefär tror jag) och börjar sy igen hålet. Detta är nog en av de första gångerna under min vistelse i Japan som jag faktiskt fryser, och det rejält! De har det så jäkla kallt här inne i operationssalen och stackars mig i mina tunna studentplagg står och nästan huttrar i kylan. Därför blir jag lite smått orolig när läkarna byter sida och började med att lägga ett nytt snitt på andra sidan halsen. Nog för att jag vet att tyreoidea består av två lober men jag trodde ändå dom tog ut båda från en sida. Men det gjorde dom inte och nu börjar hela operationen om igen och jag får snällt frysa vidare när kirurgerna jobbar på. Allt som allt cirka 3 timmars frysande. Men det var en väldigt spännande operation - i alla fall första halvan.
MegaMac!!!
Lunchen blir kort men jag lyckas springa på Hiroaki så vi går bort till McDonalds för att ge mig den episka möjligheten att testa en MegaMac! Dessutom tar jag även en plusmeny och stöter då på det smarta systemet i Japan där man har delat upp plusmenyn i två delar. En för dricka och en för pommes där båda två kostar 20+40 Yen (3,50:-). BigMac är egentligen inte min favorit (den är ok helt enkelt) och MegaMac är som två BigMac på varandra. Men även om det inte var en kulinarisk smakupplevelse så var det i alla fall en "öppna munnen så mycket du kan"-upplevelse för stor var den! Men totalt sett var inte målet överdrivet då till och med jag får i mig allt. Men så älskar jag juh McDonalds! *mums* ;)
Bild: MegaMac! Stor som den var så gick den faktiskt in ändå. Och mätt blev man.
Lungtumör och pulmektomi
Eftermiddagen är det operation igen och den här gången är det en möjlig lungtumör som hittats och som nu ska undersökas med titthålskirurgi. Om det är en tumör kommer operationen övergå till en segmentell pulmektomi. ("Pulmektomi" innebär att man tar bort lungan och "segmentell" innebär att man bara tar bort en bit av lungan, ett segment.) Det visar sig vara en tumör och pulmektomin inleds. Här vill jag nämna den otroligt coola "auto stichern" som används. När man skär bort något från lungan så är det väldigt viktigt att man sluter tätt efter sig annars kommer det läcka luft. Och "auto stitchern" är som en stor plattång som används för att klippa i lungan och samtidigt som den klipper syr den med cirka 100 små stygn så det blir så tätt så inte ens lite luft slinker emellan. Riktigt smart grej.
Har stolt också nu sett en levande, fungerande lunga med mina egna ögon, genom ett hål i bröstkorgen! Ja, vissa vill bestiga Mount Everest, andra vill besöka de djupa regnskogarna i Amazonas, andra vill helt enkelt se en lunga med sina egna ögon. Och det har jag nu gjort! :D
Efter operationen tar Honda-sensei med mig på en liten rundvandring och ger mig också en egen interntelefon så jag kan ringa läkarna och dom kan nå mig. Yaay! Han säger sen att det är möte om en timme, 17:00, men att jag inte behöver gå. Jag har redan informerat om att jag behöver gå lite tidigare för att hinna till kvällens ESS-möte och Honda-sensei säger snällt att "ESS-mötet är mycket viktigare för mig än mötet". Han är verkligen snäll.
Money makes the world go around
Innan mötet har jag lite extratid och lyckas under den hitta en ATM-automat och ta ut lite pengar. Yatta! Jag har varit så rädd att jag inte skulle få ut mer pengar här och har därför inte köpt några prylar alls hittills. Men det ska det bli ändring på nu! :D
Bild: Den älskade ATM-automaten som pumpade ut mer pengar åt mig.
ESS - Vad betyder fotografier för oss?
Efter det tar jag mig till ESS-mötet i "Shinjuku Gyoemmae" helt på egen hand! Jag är faktiskt själv sjukt imponerad, även om jag tog en liten omväg, då det inkluderar både tunnelbaneresa med en okänd linje och en 10 minuters gångsträcka från stationen.
Dagens ESS-möte är det sista innan sommarlovet och Martin och Misato har förberett ett tema om fotografier. Martin, som egentligen är fotograf här i Tokyo, inleder med att berätta lite kort om fotografier och varför vi oftare ser fotografier som sanning jämfört med målade tavlor. Efter det ska gruppen säga vad man har fotografier till och vad de betyder för en. Till exempel får gruppen upp att fotografier kan användas som nyheter, som konst, som minnen, i utbildningssyften med mera. Efter det får vi titta på sex olika fotografier som Martin och Misato plockat ut och säga vad "vi" ser i dom. Vissa är lättare än andra men det är intressant så svårt det är att sätta ord på vissa fotografier samt hur fel en bild kan tolkas om man inte vet i vilket sammanhang den är tagen.
Bild: Martin i full gång med att plocka fram lite bilder som vi ska diskutera kring.
Bild: Diskussionen är i full gång. (Tyvärr lite suddig bild.)
Allt som allt var det återigen en väldigt spännande lektion tack vare Misatos och Martins planering och Martins väldigt skickliga berättarkonst. Men gruppen är lite väl tyst och jag märker att Martin blir lite otålig för att ingen säger något. Själv hade jag gärna babblat på, då jag tycker det är hur intressant som helst, men det är inte riktigt därför jag är här. Och meningen är ändå att ESS-medlemmarna ska lära sig prata engelska, inte jag som redan kan det. :)
Soba, dessert och bränd tunga
Efter mötet ger sig nästan hela ESS-gruppen (utan Martin dock) ut för att äta. På väg till restaurangen hittar vi en liten festival med dans och en massa stånd som säljer godis. Eisuke köper en färgglad chokladdoppad banan åt mig och resten av gruppen. Gott!
Bild: Festivaldans! Det svänger juh om det!
Bild: Minst sagt roliga bananer. Inte illa att de till och med smakade gott.
Det blir en fin soba-restaurang (de spagetti-tjocka nudlarna) med både middag och dessert. Tyvärr bränner jag tungan så allvarligt som jag faktiskt aldrig tror jag gjort någon gång innan när jag stoppar in en stor potatiscroquette i munnen som visar sig vara glödhet i mitten. Det hade inte varit vidare aptitligt att spotta ut den stora croquettebiten inför alla så jag försöker lite diskret få ut den med ätpinnarna men misslyckas. Tänkte en kort stund på vattnet som stod bredvid mig på bordet men i paniken så blev det inte riktigt av. Ajaj vad högra delen av tungan svider och sticker nu. Kommer juh inte kunna smaka något på flera dagar. :(
Bild: Eisuke och Machiko i djup diskussion om vad som ska beställas härnäst.
Bild: Soba mitt på bordet. Soban doppas sedan i soya som man har i småskålar och äts. Från vänster: Misato, Asuka, Yuki, Hama.
Bild: Mumsiga desserter med smak av melon, vanilj och soba (!).
På tåget hem spelar jag klart Professor Layton and the Curios Village på Nintendo DS. Ett fantastiskt spel måste jag säga! Helt klart det bästa spelet jag spelat på DS. Inte minst den riktigt välgjorda storyn som nästan fick mig att släppa en tår mot slutet. :)
Bild: Var bara tvungen att lägga upp en bild på den här lådan som jag såg på vägen mot stationen. Inget speciellt i Japan precis men är man från Sverige så är den minst sagt askul. :D
Dag 16 - Kabuki-teater i Ginza
För att klargöra lite så skrivs alltså inläggen som börjar med "Dag 1,2,3 osv" oftast i efterhand då dom är ganska omfattande och därför motsvaras de inte av dagen de läggs upp på bloggen. Till exempel så är jag alltså sjuk idag och igår (onsdag och tisdag) medan detta kabukiinlägg utspelar sig på söndagen. Ska nog börja ha dagarna med i min rubrik.
Dag 16, söndag - Kabuki-teater i Ginza
Jasså? Ginza? Kabuki?
Inte förrän någon gång på eftermiddagen igår i Kamakura sa Hiro, lite i förbifarten, att jag ska till Ginza idag (söndag). Det är härligt så mycket alla planerar resor åt mig - till och med så mycket att jag själv inte får reda på dom. ;)
Det är i alla fall Yuka igen, som tillsammans med Aya och Hiro hört att jag vill till Ginza och bestämmer sig för att slå ihop det med kabuki-teater. När jag först hörde angående kabukin så blev jag lite ställd. Det känns liksom...ja...lite väl udda för en utlänning? Jag har egentligen ingen direkt bild av vad kabuki är mer än att det är japansk teater som ofta är väldigt djup och liksom "sjungs" fram istället för vanliga repliker. Men samtidigt är det juh något jag inte kan uppleva någon annanstans så jag var självklart på!
Köa in absurdum
Vi möts upp på stationen klockan 11 och beger oss med nytt tåg till Ginza. Väl framme så ligger kabukiteatern precis ovanför stationen så det var juh nära och bra. Minder bra visar sig kön vara. Inte bara är den ganska lång, men den rör inte heller på sig. Och vi hinner bara stå där i några minuter innan en teaterpolis (eller vad han är?) kommer gående och informerar alla om att kommande föreställning är slutsåld och att vi får vänta till nästa där biljettsläppet börjar om lite mer än 2 timmar... Inte ett helt optimalt sätt att spendera sin dag i Ginza så tjejerna erbjuder sig godhjärtat att stå i kön medan Hiro tar med mig runt i Ginza. Självklart går jag mycket hellre i Ginza än står i kö men jag tycker samtidigt synd om tjejerna som ska stå där i 2 timmar. Men dom insisterar så vi ger oss av.
BIld: Utanför den magnifika kabukiteatern i Ginza. Från vänster: Aya, Hiro och jag.
Dags att göra Ginza osäker
Jag trodde nog att Ginza skulle imponera mer på mig än vad det gör. Visst är det stora byggnader överallt och massor med affärer, men det skiljer sig inte så mycket från Shinjuku. Och Ginza känns mycket mindre på något sätt. Troligtvis för att dess huvudgata är bred som en sexfilig motorväg och alla andra "egentligen stora gator" ser ut som smågränder i jämförelse. Därför blir det lite som att Ginza "är" denna gata och inget mer. Vilket i och för sig är imponerande nog för den är inte liten. Och den förstärks ytterligare av att traffiken är avstängd på söndagar (kanske andra dagar också men det kommer jag inte ihåg) och vägen då används som torg och kallas "pedestrian heaven" ("fotgängarnas himmel") av japanerna.
Bild: Ginza på väg mot huvudgatan.
Bild: Hiro på väg mot Ginzas huvudgata.
Bild: Huvudgatan i Ginza med sitt "pedestrian heaven".
Gata upp och ner kantas av de mest exklusiva butiker man kan tänka sig. Vart man än tittar ser man Gucci, Armani, Dolce & Gabbana, Swarovski, Tiffany, Prada, Omega och så vidare. Med andra ord går man till Ginza för att fönstershoppa, inte shoppa. I alla fall om man är fattig student som undertecknad. Jag såg också en Hasselbladsaffär - i och för sig snordyrt den också, men svensk i alla fall! (Hasselblad, för den som inte känner till det, är ett svenskt företag som tillverkar extremt bra men också snordyra kameror. Bland annat var kamerorna som användes vid den första månlandningen Hasselbladskameror.)
Bild: Pradabutiken i Ginza.
Bild: Swarovskibutiken i Ginza. Ser lyxigt värre ut.
Jag är väldigt glad att Hiro är med mig idag och, som jag glömde nämna i förra inlägget, att han var med i Kamakura igår för han är väldigt duktig på historia och berättar alltid en massa spännande fakta om varför byggnader heter som dom gör och varför saker ligger där dom ligger. Perfekt att ha med till kabukiföreställningen sen också. ;)
Vi vandrar omkring lite i Ginza och går sedan för att äta snabblunch. Det blir Gyudon ("skål med biff" på japanska) som är en simpel skål med ris och biffkött. Det är väldigt populärt i Japan, går snabbt att äta och är grymt billigt. Min lunch kostade 380 Yen, alltså cirka 20 kronor, och är därför ett populärt vad bland studenter som take-away-mat på lunchrasten. (Det var faktiskt detta jag åt en av dagarna på neurokirurgen som just take-away men visste nog inte då att det hette Gyudon.)
Bild: Stället där vi åt Gyudon.
Bild: Gyudon. Inte mycket men räcker precis för att bli lagom mätt. Och vatten får man ta hur mycket man vill.
We're going in
Efter den korta turen i Ginza beger vi oss tillbaka till tjejerna, som har ätit take away-lunch i kön, och ställer oss för att köa. Cirka 20 minuter senare öppnar biljettluckorna och vi masar oss in för att köpa biljetter. Jag har varit rädd att det kommer bli rätt tråkigt då jag inte kommer förstå något men gänget upplyser mig att man kan hyra en "engelsk guide" som är en öronsnäcka man stoppar in och som sen översätter replikerna och ger information om pjäsen, förklarar handlingen, information om skådespelarna med mera. Efter det så säger dom att även alla dom ska ta guider, men japanska guider! Språket som används i kabuki är så gammalt och så oanvänt av den vardagliga befolkningen att inte ens de flesta japaner själv förstår det. Så det är vanligt säger dom att folk hyr en japansk guide när de ser på kabuki på japanska. Lite roligt. :D
Blev smått överraskad över priset då det endast kostade 1000 Yen (cirka 60 kronor) + 400 Yen för guiden (cirka 25 kronor). Trodde det här skulle vara jättedyrt. I och för sig får vi enbart ståplatser lääängst bak i teatern men det duger för mig och föreställningen är inte mer än en timme. Så klarar jag fyra timmars stående på operationerna klarar jag nog en timme här.
(Tyvärr får man inte fotografera alls inne på teatern - något de är väldigt noga med att berätta till mig på engelska vart jag än går. Hmpf, misstänker de oss utlänningar? *smyger snabbt ner kameran i väskan igen*)
Kabuki
Föreställningen börjar. Det är ganska svårt att beskriva vad kabuki egentligen är. Gå gärna själv in och läs på Wikipedia eller liknande, jag har inte gjort det ännu så min förklaring här är helt grundad på vad jag ser framför mig. Till skillnad mot vår europeiska teater så är kabuki väldigt mycket färgstarkare. Alla skådespelare är klädda i extrema versioner av traditionella japanska kläder och är sminkade vita med starka läppstift, ögonskuggor och liknande. Tyvärr är våra platser så långt bak så det är lite svårt att se detlajerna men Hiro är välförberedd och har med sig två kikare som jag lånar lite då och då för att titta närmare.
Även rörelserna är väldigt mycket mer framhävda i kabuki då skådespelarna sitter nästan blixtstilla när de inte gör en "handling" som ska just visa på en rörelse. Detta får rörelserna att vara så mer effektfyllda och utöver det så är rörelserna väldigt stiliserade genom att involvera överdrivna handrörelser, ofta dansanta steg och ljudeffekter. Även typiskt för kabuki är effektfyllda huvudnickningar och poseringar med ljudeffekter som skådespelarna gör när dom vill markera olika handlingar. Svårt att förklara dock...
Bild: Hittade faktiskt en bild på Google på rollen som Tadanoubu från just den pjäsen vi såg. (Bilden är alltså ej tagen av mig.)
Talet är så annorlunda det kan bli. Först och främst så spelas kabukiteater enbart av män, som alltså även gör kvinnorollerna. När skådespelarna talar så gör de det i förvrängda tonlägen som nästan låter som när en utvecklingsstörd pratar (detta är verkligen inte menat som en förolämpning på något sätt utan det är det närmsta sanningen jag kan komma med deras tal som dyker upp och ner i tonläge och inte riktigt verkar ligga rätt någon gång). Jag kan inte säga att det är "sång" precis - men det är inte tal. Nästan mer som när en präst halvsjunger under en predikan i kyrkan.
Utöver talet så ackompanjeras hela skådespelet av musik och ljudeffekter av en dold orkester. Mest framträdande är de två stenarna som slås mot en träplatta varje gång något actionladdat händer som strider eller tvära kast i handlingen. Känner starkt igen dessa ljud från animeserier som t.ex. Naruto och förstår nu alltså var de kommer ifrån.
Handlingen i sig vet jag inte riktigt vad man säger om men den är minst sagt svårförstådd. Som ett exempel drar jag här i ett ungefär vad pjäsen vi ser på handlar om (jaja, gryyymt tråkigt men skippa det här och nästa stycke om ni vill då). Pjäsen vi ser på är Yoshitsune senbon zakura ("Yoshitsune and the thousand cherry trees") och vi ser den tredje akten, Kawatsura hogen yakata ("The mansion of the priest kawatsura").
Historien handlar om Yoshitsune som hamnat i fejd med sin bror och därför flytt till en allierad i bergen för att gömma sig. Hans vän Tadanoubu skulle ta hand om Yoshitsunes älskarinna, Shizuka, men anländer tomhänt till gömstället och säger sig aldrig ha fått uppdraget att ta hand om henne. Shizuka anländer dock snart åtföljd av en annan Tadanoubu och när hon får reda på att det verkar finnas två förhör hon sin Tadanoubu som visar sig vara en "räv" i förklädnad. Räven har antagit människoskepnad för att kunna följa efter en trumma som Shizuka har som visar sig vara gjord på skinnet från hans rävföräldrar. Pjäsen får ett lyckligt slut då räven, trots att ha lurat alla att han är Tadanoubu, får behålla trumman och dansar glatt iväg med den i slutet. Faktiskt "flyger" iväg med linor i en väldigt effektfull avslutning.
Det är minst sagt en konstig historia och den blir inte mer "logisk" av det konstiga kabukispelet. Men trots det, när jag väl började fatta handlingen, så är den ganska bra. Jag känner både sorg och glädje för den stackars räven och om en pjäs får en att beröras så så kan den inte vara helt kass. Visst skulle jag inte gå på kabuki varje dag men det var helt klart en upplevelse som jag kommer ta med mig och komma ihåg för alltid.
Slut på utflykten
Eftersom kön gjorde att vi inte kom igång med föreställningen förrän lite senare så är det redan dags att bege sig hemåt när pjäsen är slut. Jag tackar Yuka och Aya för att de tagit med mig på så bra resmål och hoppas jag får se dom igen innan jag beger mig hem till Sverige. Väl tillbaka i Chitose Karasuyama går jag lite omvägar på vägen mot huset för att spana in området. Slår mig ofta på väg till skolan att jag i princip aldrig gått utanför den rutten jag tar mellan huset och stationen. Inte frivilligt i alla fall...
Imorrn är det dags för thoraxkirurgi! Tyvärr utan studenter *buhuu* men det ska bli spännande att gå med läkarna också.
Mata ashita! ("Ses imorgon!")
Dag 16, söndag - Kabuki-teater i Ginza
Jasså? Ginza? Kabuki?
Inte förrän någon gång på eftermiddagen igår i Kamakura sa Hiro, lite i förbifarten, att jag ska till Ginza idag (söndag). Det är härligt så mycket alla planerar resor åt mig - till och med så mycket att jag själv inte får reda på dom. ;)
Det är i alla fall Yuka igen, som tillsammans med Aya och Hiro hört att jag vill till Ginza och bestämmer sig för att slå ihop det med kabuki-teater. När jag först hörde angående kabukin så blev jag lite ställd. Det känns liksom...ja...lite väl udda för en utlänning? Jag har egentligen ingen direkt bild av vad kabuki är mer än att det är japansk teater som ofta är väldigt djup och liksom "sjungs" fram istället för vanliga repliker. Men samtidigt är det juh något jag inte kan uppleva någon annanstans så jag var självklart på!
Köa in absurdum
Vi möts upp på stationen klockan 11 och beger oss med nytt tåg till Ginza. Väl framme så ligger kabukiteatern precis ovanför stationen så det var juh nära och bra. Minder bra visar sig kön vara. Inte bara är den ganska lång, men den rör inte heller på sig. Och vi hinner bara stå där i några minuter innan en teaterpolis (eller vad han är?) kommer gående och informerar alla om att kommande föreställning är slutsåld och att vi får vänta till nästa där biljettsläppet börjar om lite mer än 2 timmar... Inte ett helt optimalt sätt att spendera sin dag i Ginza så tjejerna erbjuder sig godhjärtat att stå i kön medan Hiro tar med mig runt i Ginza. Självklart går jag mycket hellre i Ginza än står i kö men jag tycker samtidigt synd om tjejerna som ska stå där i 2 timmar. Men dom insisterar så vi ger oss av.
BIld: Utanför den magnifika kabukiteatern i Ginza. Från vänster: Aya, Hiro och jag.
Dags att göra Ginza osäker
Jag trodde nog att Ginza skulle imponera mer på mig än vad det gör. Visst är det stora byggnader överallt och massor med affärer, men det skiljer sig inte så mycket från Shinjuku. Och Ginza känns mycket mindre på något sätt. Troligtvis för att dess huvudgata är bred som en sexfilig motorväg och alla andra "egentligen stora gator" ser ut som smågränder i jämförelse. Därför blir det lite som att Ginza "är" denna gata och inget mer. Vilket i och för sig är imponerande nog för den är inte liten. Och den förstärks ytterligare av att traffiken är avstängd på söndagar (kanske andra dagar också men det kommer jag inte ihåg) och vägen då används som torg och kallas "pedestrian heaven" ("fotgängarnas himmel") av japanerna.
Bild: Ginza på väg mot huvudgatan.
Bild: Hiro på väg mot Ginzas huvudgata.
Bild: Huvudgatan i Ginza med sitt "pedestrian heaven".
Gata upp och ner kantas av de mest exklusiva butiker man kan tänka sig. Vart man än tittar ser man Gucci, Armani, Dolce & Gabbana, Swarovski, Tiffany, Prada, Omega och så vidare. Med andra ord går man till Ginza för att fönstershoppa, inte shoppa. I alla fall om man är fattig student som undertecknad. Jag såg också en Hasselbladsaffär - i och för sig snordyrt den också, men svensk i alla fall! (Hasselblad, för den som inte känner till det, är ett svenskt företag som tillverkar extremt bra men också snordyra kameror. Bland annat var kamerorna som användes vid den första månlandningen Hasselbladskameror.)
Bild: Pradabutiken i Ginza.
Bild: Swarovskibutiken i Ginza. Ser lyxigt värre ut.
Jag är väldigt glad att Hiro är med mig idag och, som jag glömde nämna i förra inlägget, att han var med i Kamakura igår för han är väldigt duktig på historia och berättar alltid en massa spännande fakta om varför byggnader heter som dom gör och varför saker ligger där dom ligger. Perfekt att ha med till kabukiföreställningen sen också. ;)
Vi vandrar omkring lite i Ginza och går sedan för att äta snabblunch. Det blir Gyudon ("skål med biff" på japanska) som är en simpel skål med ris och biffkött. Det är väldigt populärt i Japan, går snabbt att äta och är grymt billigt. Min lunch kostade 380 Yen, alltså cirka 20 kronor, och är därför ett populärt vad bland studenter som take-away-mat på lunchrasten. (Det var faktiskt detta jag åt en av dagarna på neurokirurgen som just take-away men visste nog inte då att det hette Gyudon.)
Bild: Stället där vi åt Gyudon.
Bild: Gyudon. Inte mycket men räcker precis för att bli lagom mätt. Och vatten får man ta hur mycket man vill.
We're going in
Efter den korta turen i Ginza beger vi oss tillbaka till tjejerna, som har ätit take away-lunch i kön, och ställer oss för att köa. Cirka 20 minuter senare öppnar biljettluckorna och vi masar oss in för att köpa biljetter. Jag har varit rädd att det kommer bli rätt tråkigt då jag inte kommer förstå något men gänget upplyser mig att man kan hyra en "engelsk guide" som är en öronsnäcka man stoppar in och som sen översätter replikerna och ger information om pjäsen, förklarar handlingen, information om skådespelarna med mera. Efter det så säger dom att även alla dom ska ta guider, men japanska guider! Språket som används i kabuki är så gammalt och så oanvänt av den vardagliga befolkningen att inte ens de flesta japaner själv förstår det. Så det är vanligt säger dom att folk hyr en japansk guide när de ser på kabuki på japanska. Lite roligt. :D
Blev smått överraskad över priset då det endast kostade 1000 Yen (cirka 60 kronor) + 400 Yen för guiden (cirka 25 kronor). Trodde det här skulle vara jättedyrt. I och för sig får vi enbart ståplatser lääängst bak i teatern men det duger för mig och föreställningen är inte mer än en timme. Så klarar jag fyra timmars stående på operationerna klarar jag nog en timme här.
(Tyvärr får man inte fotografera alls inne på teatern - något de är väldigt noga med att berätta till mig på engelska vart jag än går. Hmpf, misstänker de oss utlänningar? *smyger snabbt ner kameran i väskan igen*)
Kabuki
Föreställningen börjar. Det är ganska svårt att beskriva vad kabuki egentligen är. Gå gärna själv in och läs på Wikipedia eller liknande, jag har inte gjort det ännu så min förklaring här är helt grundad på vad jag ser framför mig. Till skillnad mot vår europeiska teater så är kabuki väldigt mycket färgstarkare. Alla skådespelare är klädda i extrema versioner av traditionella japanska kläder och är sminkade vita med starka läppstift, ögonskuggor och liknande. Tyvärr är våra platser så långt bak så det är lite svårt att se detlajerna men Hiro är välförberedd och har med sig två kikare som jag lånar lite då och då för att titta närmare.
Även rörelserna är väldigt mycket mer framhävda i kabuki då skådespelarna sitter nästan blixtstilla när de inte gör en "handling" som ska just visa på en rörelse. Detta får rörelserna att vara så mer effektfyllda och utöver det så är rörelserna väldigt stiliserade genom att involvera överdrivna handrörelser, ofta dansanta steg och ljudeffekter. Även typiskt för kabuki är effektfyllda huvudnickningar och poseringar med ljudeffekter som skådespelarna gör när dom vill markera olika handlingar. Svårt att förklara dock...
Bild: Hittade faktiskt en bild på Google på rollen som Tadanoubu från just den pjäsen vi såg. (Bilden är alltså ej tagen av mig.)
Talet är så annorlunda det kan bli. Först och främst så spelas kabukiteater enbart av män, som alltså även gör kvinnorollerna. När skådespelarna talar så gör de det i förvrängda tonlägen som nästan låter som när en utvecklingsstörd pratar (detta är verkligen inte menat som en förolämpning på något sätt utan det är det närmsta sanningen jag kan komma med deras tal som dyker upp och ner i tonläge och inte riktigt verkar ligga rätt någon gång). Jag kan inte säga att det är "sång" precis - men det är inte tal. Nästan mer som när en präst halvsjunger under en predikan i kyrkan.
Utöver talet så ackompanjeras hela skådespelet av musik och ljudeffekter av en dold orkester. Mest framträdande är de två stenarna som slås mot en träplatta varje gång något actionladdat händer som strider eller tvära kast i handlingen. Känner starkt igen dessa ljud från animeserier som t.ex. Naruto och förstår nu alltså var de kommer ifrån.
Handlingen i sig vet jag inte riktigt vad man säger om men den är minst sagt svårförstådd. Som ett exempel drar jag här i ett ungefär vad pjäsen vi ser på handlar om (jaja, gryyymt tråkigt men skippa det här och nästa stycke om ni vill då). Pjäsen vi ser på är Yoshitsune senbon zakura ("Yoshitsune and the thousand cherry trees") och vi ser den tredje akten, Kawatsura hogen yakata ("The mansion of the priest kawatsura").
Historien handlar om Yoshitsune som hamnat i fejd med sin bror och därför flytt till en allierad i bergen för att gömma sig. Hans vän Tadanoubu skulle ta hand om Yoshitsunes älskarinna, Shizuka, men anländer tomhänt till gömstället och säger sig aldrig ha fått uppdraget att ta hand om henne. Shizuka anländer dock snart åtföljd av en annan Tadanoubu och när hon får reda på att det verkar finnas två förhör hon sin Tadanoubu som visar sig vara en "räv" i förklädnad. Räven har antagit människoskepnad för att kunna följa efter en trumma som Shizuka har som visar sig vara gjord på skinnet från hans rävföräldrar. Pjäsen får ett lyckligt slut då räven, trots att ha lurat alla att han är Tadanoubu, får behålla trumman och dansar glatt iväg med den i slutet. Faktiskt "flyger" iväg med linor i en väldigt effektfull avslutning.
Det är minst sagt en konstig historia och den blir inte mer "logisk" av det konstiga kabukispelet. Men trots det, när jag väl började fatta handlingen, så är den ganska bra. Jag känner både sorg och glädje för den stackars räven och om en pjäs får en att beröras så så kan den inte vara helt kass. Visst skulle jag inte gå på kabuki varje dag men det var helt klart en upplevelse som jag kommer ta med mig och komma ihåg för alltid.
Slut på utflykten
Eftersom kön gjorde att vi inte kom igång med föreställningen förrän lite senare så är det redan dags att bege sig hemåt när pjäsen är slut. Jag tackar Yuka och Aya för att de tagit med mig på så bra resmål och hoppas jag får se dom igen innan jag beger mig hem till Sverige. Väl tillbaka i Chitose Karasuyama går jag lite omvägar på vägen mot huset för att spana in området. Slår mig ofta på väg till skolan att jag i princip aldrig gått utanför den rutten jag tar mellan huset och stationen. Inte frivilligt i alla fall...
Imorrn är det dags för thoraxkirurgi! Tyvärr utan studenter *buhuu* men det ska bli spännande att gå med läkarna också.
Mata ashita! ("Ses imorgon!")
Calling in sick
Vaknade imorse och kände mig om något lite sämre så jag masade mig upp och ringde till Tokyo Medical Univerisitys sjukhus (receptionisten talade riktigt bra engelska!) och bad att få prata med min ansvarige läkare, Honda-sensei. Han var väldigt förstående och sa att jag bör stanna hemma och vila. Dessutom sa han också att det inte är några thorax-operationer imorgon så jag behöver inte komma till sjukhuset då heller!
Så två dagar hemma att vila upp sig på! Yay! Jag sov verkligen inget vidare inatt så efter samtalet fick jag och lade mig igen och sov cirka 4 timmar till. När jag sen vaknade mådde jag faktiskt mycket bättre. Halsen är nästan återställd men näsan vill inte riktigt ge med sig. Men jag kan i alla fall sitta och snora på mitt rum utan att behöva skämmas över det.
Vaknade av samtal från Misato som kom med nästa bokningar angående lördag, söndag, måndag och nästa onsdag. Tur att jag börjat med en liten kalender så jag håller koll på vad som händer, för dubbelbokningar är inte lätt att undvika här precis.
Tyvärr är dock förkylningen lite misstajmad här. Det är nämligen idag som vi har planerat att åka till onsen (varma källor) efter att redan få ha flyttat fram datumet en gång innan. Tror dock jag känner mig tillräckligt bra att åka dit så det blir nog av. Kan juh inte missa ett sånt tillfälle. :D
Ska ta tag i bloggandet nu igen. Så stay tuned for more info!
Så två dagar hemma att vila upp sig på! Yay! Jag sov verkligen inget vidare inatt så efter samtalet fick jag och lade mig igen och sov cirka 4 timmar till. När jag sen vaknade mådde jag faktiskt mycket bättre. Halsen är nästan återställd men näsan vill inte riktigt ge med sig. Men jag kan i alla fall sitta och snora på mitt rum utan att behöva skämmas över det.
Vaknade av samtal från Misato som kom med nästa bokningar angående lördag, söndag, måndag och nästa onsdag. Tur att jag börjat med en liten kalender så jag håller koll på vad som händer, för dubbelbokningar är inte lätt att undvika här precis.
Tyvärr är dock förkylningen lite misstajmad här. Det är nämligen idag som vi har planerat att åka till onsen (varma källor) efter att redan få ha flyttat fram datumet en gång innan. Tror dock jag känner mig tillräckligt bra att åka dit så det blir nog av. Kan juh inte missa ett sånt tillfälle. :D
Ska ta tag i bloggandet nu igen. Så stay tuned for more info!
Sjuk i Japan...
Har tyvärr råkat på en förkylning här i Japan och mår just nu inte helt toppen.
Är hyfsat hundra på att det var gårdagens operation där jag stod i 3 timmar i ett svinkallt operationsrum och tittade på. Det var nog första gången jag frös på riktigt i Japan. Kirurgerna står juh med sina operationsrockar, mitt i lampskenet och arbetar för fullt så självklart är dom mycket varmare. Och jag förstår att man inte vill vara svettig när man ska operera så airconditionen där är superb. Men stackars mig i min silkestunna sjukhus-scrub led rejält.
När jag vaknade upp imorse gjorde det ruskigt ont när jag svalde och det kändes som en klump i halsen. Desutom vill min näsa inte sluta rinna. Och detta sista är ett problem i Japan för här anses det nämligen väldigt oförskämt att snyta sig offentligt. Inte helt lätt att fixa det under operationen. Smita ut ur operationsrummet eller in i en hörna, trixa av sig munskydd, snyta sig ljudlöst och sen få på sig masken igen.
Men läkarna var förstående när det väl "fattade" att jag var sjuk - vilket de först verkade göra vid 15:30-tiden. Men då sa kirurgen till mig att gå hem och krya på mig och så fick jag ett nummer jag kan ringa imorrn om jag inte ska komma till sjukhuset. Och det tror jag inte jag ska. Har fortfarande inte blivit någon förbättring och näsan rinner på värre och värre.
Ska försöka sova ordentligt i alla fall. Sömn är bästa medicinen mot en liten förkylning (eller i alla fall enda :P). Och jag har tackat nej till femton olika förslag på "mediciner" mot förkylning här i Japan. Jag vet inte vad det är dom vill ge mig men jag vet juh ändå att det inte finns något som hjälper mot virus mer än att vänta ut dom. Så imorrn hoppas jag i alla fall det blir lite bättre.
God natt!
Är hyfsat hundra på att det var gårdagens operation där jag stod i 3 timmar i ett svinkallt operationsrum och tittade på. Det var nog första gången jag frös på riktigt i Japan. Kirurgerna står juh med sina operationsrockar, mitt i lampskenet och arbetar för fullt så självklart är dom mycket varmare. Och jag förstår att man inte vill vara svettig när man ska operera så airconditionen där är superb. Men stackars mig i min silkestunna sjukhus-scrub led rejält.
När jag vaknade upp imorse gjorde det ruskigt ont när jag svalde och det kändes som en klump i halsen. Desutom vill min näsa inte sluta rinna. Och detta sista är ett problem i Japan för här anses det nämligen väldigt oförskämt att snyta sig offentligt. Inte helt lätt att fixa det under operationen. Smita ut ur operationsrummet eller in i en hörna, trixa av sig munskydd, snyta sig ljudlöst och sen få på sig masken igen.
Men läkarna var förstående när det väl "fattade" att jag var sjuk - vilket de först verkade göra vid 15:30-tiden. Men då sa kirurgen till mig att gå hem och krya på mig och så fick jag ett nummer jag kan ringa imorrn om jag inte ska komma till sjukhuset. Och det tror jag inte jag ska. Har fortfarande inte blivit någon förbättring och näsan rinner på värre och värre.
Ska försöka sova ordentligt i alla fall. Sömn är bästa medicinen mot en liten förkylning (eller i alla fall enda :P). Och jag har tackat nej till femton olika förslag på "mediciner" mot förkylning här i Japan. Jag vet inte vad det är dom vill ge mig men jag vet juh ändå att det inte finns något som hjälper mot virus mer än att vänta ut dom. Så imorrn hoppas jag i alla fall det blir lite bättre.
God natt!
Halvlek
Ja, då var det ganska exakt halva tiden i Japan avklarad, och halva kvar då alltså. Så vad säger man nu efter en halvmånad här? Har tiden gått snabbt? Kommer jag vilja åka hem? Kommer jag sakna alla vänner här? Kommer jag någonsin åka tillbaka?
Vart börjar man. Först och främst så har faktiskt inte tiden gått så snabbt, vilket jag är väldigt glad över! Jag känner att jag hunnit göra massor här. Jag har besökt en massa ställen, varit i många affärer, träffat mängder med nya kompisar, varit runt på sjukhuset, sett flera operationer, testat massor med ny god mat, hängt på MSN och Skype på kvällarna, haft kvalitetstid med värdfamiljen, lärt mig japanska, skrivit min blogg och utöver allt detta så känner jag mig faktiskt lite hemma här redan. Tack vare skol-delen så blir vardagen till viss del rutin och det skapar snabbt ett vanemönster som får en att känna som att "det är så här det alltid är juh". Vilket är är väldigt avslappnande för jag känner mig inte som en turist här. Jag känner mig som en svensk japan. Och jag är säker på att den kvarvarande halvmånaden kommer vara minst lika händelsefull och spännande.
Men jag kommer vilja åka hem. Jag saknar Therese, min familj och mina vänner. Och jag saknar att göra det som är mig också. Som att spela datorspel, spela piano, bara slappa, umgås med nära och kära och vara hemma hos familjen. Jag menar inte "saknar" som i att jag kryper på väggarna här (jo, min Therese dock) - men jag tror att när jag kommer hem så kommer jag vara glad över att jag har det som jag har hemma, precis som att jag är glad över att ha det som jag har här i Japan just nu.
Men självklart kommer det vara svårt att lämna alla nya kompisar. Inte minst då det finns en risk att jag aldrig mer kommer se merparten av dom igen. Det känns faktiskt väldigt tråkigt och kommer nog vara snäppet mer svårsmält när jag väl kommit hem.
Men tillbaka till Japan vill jag absolut. Jag har redan börjat fundera i banor som att söka redan nästa år. Men tyvärr behöver jag pengar också så jag får nog tänka på sommarjobb istället. :) Men, men, blir det inte idag så blir det imorgon som man säger. Någon gång kommer jag att sitta här igen på en tatamimatta och kanske rent ut av skriva en blogg om att jag sitter där. Therese och jag har redan pratat om att försöka åka hit också - om inte på utbytesstudier så i alla fall som turister. Älskvärt trevliga Shimada-familjen har sagt att vi är väldigt välkomna att komma och bo hos dom om vi är på besök.
Japan är verkligen fantastiskt, men det är Sverige också. ;)
Vart börjar man. Först och främst så har faktiskt inte tiden gått så snabbt, vilket jag är väldigt glad över! Jag känner att jag hunnit göra massor här. Jag har besökt en massa ställen, varit i många affärer, träffat mängder med nya kompisar, varit runt på sjukhuset, sett flera operationer, testat massor med ny god mat, hängt på MSN och Skype på kvällarna, haft kvalitetstid med värdfamiljen, lärt mig japanska, skrivit min blogg och utöver allt detta så känner jag mig faktiskt lite hemma här redan. Tack vare skol-delen så blir vardagen till viss del rutin och det skapar snabbt ett vanemönster som får en att känna som att "det är så här det alltid är juh". Vilket är är väldigt avslappnande för jag känner mig inte som en turist här. Jag känner mig som en svensk japan. Och jag är säker på att den kvarvarande halvmånaden kommer vara minst lika händelsefull och spännande.
Men jag kommer vilja åka hem. Jag saknar Therese, min familj och mina vänner. Och jag saknar att göra det som är mig också. Som att spela datorspel, spela piano, bara slappa, umgås med nära och kära och vara hemma hos familjen. Jag menar inte "saknar" som i att jag kryper på väggarna här (jo, min Therese dock) - men jag tror att när jag kommer hem så kommer jag vara glad över att jag har det som jag har hemma, precis som att jag är glad över att ha det som jag har här i Japan just nu.
Men självklart kommer det vara svårt att lämna alla nya kompisar. Inte minst då det finns en risk att jag aldrig mer kommer se merparten av dom igen. Det känns faktiskt väldigt tråkigt och kommer nog vara snäppet mer svårsmält när jag väl kommit hem.
Men tillbaka till Japan vill jag absolut. Jag har redan börjat fundera i banor som att söka redan nästa år. Men tyvärr behöver jag pengar också så jag får nog tänka på sommarjobb istället. :) Men, men, blir det inte idag så blir det imorgon som man säger. Någon gång kommer jag att sitta här igen på en tatamimatta och kanske rent ut av skriva en blogg om att jag sitter där. Therese och jag har redan pratat om att försöka åka hit också - om inte på utbytesstudier så i alla fall som turister. Älskvärt trevliga Shimada-familjen har sagt att vi är väldigt välkomna att komma och bo hos dom om vi är på besök.
Japan är verkligen fantastiskt, men det är Sverige också. ;)
Dag 15 - Heldag i Kamakura
Helg!
Äntligen helg! Idag, lördag, ska jag och några medlemmar hur ESS-klubben åka till Kamakura, en liten ort sydväst om Tokyo känd för sina många buddisttempel.
11:00 möter jag Hiroaki och Yuka utanför min Gate på Shinjukustationen. Yuka är ett nytt ansikte och även den som dragit igång hela den här utflykten. Hon går 3:e året på läkarutbildningen och är vän med Misato. Inom kort kommer även Yuki (som jag tråffade på ESS-mötet i torsdags), Masa (som jag träffat tidigare) och Aya (nytt ansikte från Yukas klass). TIllsammans sätter vi oss på tåget mot Kamakura - rättelse: ställer oss på tåget då det redan är fullt. Resan tar cirka 40-50 minuter (stående...) innan vi anländer i Norra Kamakura. (Stället heter verkligen "Norra Kamakura", "Kita Kamakura" på japanska.) Här möter Hiro upp oss (också ESS-student som jag träffade under mina första dagar här).
Bild: I väntan på tåget till Kamakura. Från vänster: Aya, Yuka och Yuki. (Inte lätt med dom två sista.)
Bild: Dom två andra filurerna. Hiroaki och Masa.
Soba i Norra Kamakura
I Norra Kamakura börjar vi med att äta lunch, bestående av "soba". Fick även här reda på att det inte var soba jag ätit innan, utan det hette "udon". Så nu har vi alltså:
- Ramen: Tunna nudlar.
- Soba: Halvtjocka nudlar (typ som spagetti).
- Udon: Väldigt tjocka nudlar.
Bild: Soba med grönsaker.
Bild: Tjejernas soba. Helt utan några grönsaker och liknande. Nudlarna doppas i skålen dom har bredvid som innehåller någon sorts sås. Från vänster: Aya, Yuka och Yuki.
Soba är inte alls illa men jag inbillar mig fortfarande att ramen är min favorit (eller har jag bara sett på för mycket Naruto?). Får väl testa ramen snart igen för och se om jag verkligen tycker det är så gott. Segt nog sitter en person precis intill mig och röker - men vi flyttar till ett eget bort precis när maten kommer in så det löser sig bra.
Skoluniformer
Norra Kamakura är också fullständigt bombarderat med skoluniformsbeklädda ungdomar. Dom verkar ha någon stor skola intill och karavaner av elever kommer gående titt som tätt till stationen. Tycker personligen att skoluniformer äger! Inte bara ser det riktigt coolt ut men ger också ett seriöst intryck av skolan och skapar gemenskap. Eleverna slipper på morgonen bestämma vad de ska ha på sig i skolan och mobbing för "fula kläder" och liknande är ett minne blott. Jag hade själv gärna haft skoluniform. :D
Bild: Tjejernas skoluniformer.
Bild: Och den manliga motsvarigheten. (Eller "pojkiga"? Vad säger man?)
Vi vandrar in mot första tempelområdet som ligger precis vid Norra Kamakuras station, Engakujitemplet. Här vandrar vi omkring i sagolika omgivningar med gamla japanska hus, tempel, stentrappor, kyrkogårdar och minnesmärken.
Bild: Samling framför templet. En snäll japanska fotograferar oss. Från vänster: Yuka, Aya, Yuki, jag, Hiro, Masa och Hiroaki. (Många namn!)
Bild: Husen är så vackra!
Bild: Insidan av det största templet.
Bild: En fin liten stenstaty som stod bredvid templet.
Meditation inklusive späkning
Vi beger oss till ett zenbuddisttempel för att delta i en meditation. När vi kommer in i templet är där fullt med folk i det mörka rummet och munkarna går tyst omkring och donar. Några personer sitter redan inne i storrummet och mediterar medan de flesta bara står och hänger ute i lilla rummet och inte riktigt verkar veta vad dom ska göra. Precis som oss.
En munk samlar ihop oss alla och håller en liten lektion om hur man mediterar. Under genomgången plockar han ut stackars Hiroaki som får hämta två kuddar och sätta sig framför oss alla och munken visar sedan på honom hur man ska hålla händerna, vilken hållning man ska ha och när man ska buga och be. Trots att allt är på japanska förstår jag i detalj hur många gånger man ska be, vilken fot man ska gå först med in i stora rummet, hur man ska sitta och vilken hand som ska ligga i vilken hand. Skickligt av munken måste jag säga.
Jag blir dock minst sagt lite rädd när munken sen går och hämtar en lång träpinne, likt ett basebollträ. Han ställer sig och börjar halvt posera med den samtidigt som han pratar på japanska. Uppenbarligen förklarar han vad man har den till men det förstår jag inte då även det är på japanska. Jag inser dock inerst inne att han inte kommer "slå" Hiroaki med den men det ser ändå rätt läskigt ut när han går runt med den.
Kort därefter ställer sig munken bakom Hiroaki, ber honom luta sig framåt och visar sen att ryggen är väldigt stark när man sitter framåtlutad. Sedan backar han lite, lyfter upp träpinnen och slår Hiroaki i ryggen så hårt så det ekar i hela rummet! Han slår två sådana slag på varje sida av ryggen. Yeeses! Det lät som att det gjorde jätteont! Det här var nog ingen meditation som man har på spa-anläggningarna hemma i Sweden precis.
Dags att meditera
Vi reser oss i alla fall upp, tar två kuddar och går in i stora salen och sätter oss på varsin plats (på väg dit bugar och ber vi ett femtiotal gånger - känns det som i alla fall) och börjar meditera. Men man hinner knappt sluta ögonen förrän en öronbedövande smäll ekar ut i salen. Det visar sig vara munken som slår ihop två trästycken borta från sitt hörn. Man blundar igen och bara några sekunder senare kommer samma smäll. (Herregud, ska det här vara meditation?) :) Efter det sitter man på helspänn och bara väntar på nästa smäll men istället kommer ett behaglig "pling" som när man slår en sked mot ett glas. Detta kommer flera gånger men varje gång fasar man för "smällen". Den kommer inte och jag lugnar ner mig och försöker slappna av.
Det är dock inte helt "skönt" att sitta i lotusställning med händerna i en viss position och ryggen och halsen raka så särskilt avslappnad känner jag mig inte. Plötsligt hör jag att munken går runt bland oss. Han stannar han upp, tystnad några sekunder och sen 4 ekande smällar av att någon blir slagen på ryggen! På väg mot mig så stannar munken flera gånger och slår folk på ryggen så det dånar i salen. Får nästan lite ont i öronen som det låter. När munken närmar sig mig så sträcker jag på rygg och hals så gott jag kan. Ser till att händerna ligger rätt och sitter helt stilla. Jag har juh ingen aning om varför vissa blir slagna och antar att det kanske är lite uppläxning för dålig hållning eller liknande.
När vi tillslut får en paus i mitten att sträcka på benen och gå på toa så frågar jag Hiroaki som säger att folk "väljer" att bli slagna. Man bugar helt enkelt när munken går förbi så stannar han och lappar till en. Nu när jag vet det så måste jag juh självklart prova! :D
Meditation del 2
Jag väntar spänt hela tiden på att munken ska närma sig och när han väl kommer bugar jag djupt och han stannar upp och vänder sig mot mig. Jag tittar fortfarande ner i marken och bugar samtidigt som munken bugar. Sedan sätter jag ihop min armar och lutar mig framåt. Dock inte tillräckligt djupt så prästen trycker på mina axlar så att jag ska luta mig ännu mer framåt. Tystnad i några sekunder och sen en grym smäll och ett rejält svidande i ryggen. Innan man hinner tänka utdelas tre slag till och jag reser mig upp och bugar mot munken som tack (...) samtidigt som han bugar. Jäklar vad det svider i ryggen nu. Men på något sätt så är det lite skönt samtidigt ändå. Känns liksom spännande. (Men nej Therese, få inga idéer!)
Som avslutning så sjunger alla (utom jag typ då texten är skriven med japanska tecken) en buddistisk sång ackompanjerad av munken på trumma. Det är en sort mumlande sång som svänger mer och mer och faktiskt är rätt mysig. Efter det ger vi oss ut färdigmediterade och glada. Det var verkligen en upplevelse!
Vi beger oss ut på ny upptäcksfärd och klättrar upp till ett litet tempel där man kan skriva önskningar till gudarna. Tjejerna springer bort och köper en fin skylt som dom ger till mig för att skriva en önskan på. Efter jag skrivit den (hoppas gudarna förstår engelska?) hänger jag upp den på en tavla tillsammans med alla andras önskningar. Efter det går vi runt lite ytterligare och beger oss sedan iväg in till Kamakura via tåg (tillskillnad mot Norra Kamakura som vi befinner oss i nu).
Bild: Klocka som byggdes på 1300-talet för att symbolisera fred.
Bild: Jag hänger upp min nyligen komponerade önskan.
Kamakura och Hachimangu-templet
Väl i Kamakura beger vi oss till fots genom Kamakuras centrum och vidare norrut till Hachimangu-helgedomen. Vägen dit kantras av vackra broar, småtempel, personer som kör rickshaw och en lååång trappa upp till det största av templena. Dom håller även ett bröllop nedanför templet och brudparet kommer gående iklädda vackra japanska traditionella bröllopskläder.
Bild: En vacker bro på väg mot templet. Ett väldigt vackert trå i bakgrunden också som man tyvärr inte ser lika bra på denna bilden.
Bild: Bröllopsprocession längs med gatan från templet. Brudgummen och bruden i mitten.
Vid templet köper vi alla varsin "fortune" ("framtid"?) som är ett papper man får som säger hur ens framtid kommer bli. Självklart drar jag typ den sämsta som säger att livet inte kommer gå särskilt bra med sjukdom, äktenskapsproblem, jobbproblem och allt annat trevligt. Hirokai drog en likadan. Men det finns lösningar på allt och lösningen här är att man tar sin fortune och binder fast den på ett sorts fortune-nät som sägs förmildra omständigheterna. Efter det går vi in i templet och kastar i ett mynt och ber för att försöka bättra på våran framtid ännu mer. Tur jag inte tror på sånt här...eller?
Bild: Trappa upp mot det största av Hachimangu-templena.
Bild: Min fortune. *buhu*
Bild: Aha! Lösningen på fortune-problem. Min är den rosa i mitten. (Rosa = engelska.)
På väg mot stationen igen går vi förbi en lotus-damm full med tusentals lotusplantor samt sköldpaddor och fiskar. Väl i centrat igen köper vi kakigori (riven is smaksatt med sirap - påminner mycket om våran Slush Ice) som är väldigt välkommen i den tryckande värmen. Det har i Japan blivit en vardag att alltid gå runt med kläder blöta av svett och idag är nog den värsta dagen hittills med strålande sol, vindstilla och en massa utomhuspromenader. Men det är sånt man får ta!
Bild: Jag och Hiro äter svalkande kakigori.
Innan dagen här är slut vill vi absolut hinna med den stora buddhastatyn (som stänger om typ 40 minuter visar det sig!) och vi beger oss med taxi i full fart mot den. Tyvärr så upptäcker Yuka att hon tappat bort sin mobil och springer istället iväg för att leta efter den och säger att hon kommer senare.
Du store Daibutsu
Den stora buddhastatyn, eller "daibutsu" på japanska, är en 13,5 meter hög bronsstaty föreställande buddha. Själv tycker jag inte 13 meter låter så högt men när man väl står framför honom så inser man hur mycket det är. Vanligtvis kan man även "gå in" i buddhastatyn men det visade sig stängde redan för 2 timmar sedan. Så vi får nöja oss med utsidan som inte är illa nog det.
Bild: Jag framför daibutsu. Han är inte liten alltså...
Bild: Aya, Yuka, Yuki och Hiro på väg från den store buddha.
Efter det är vi alla ganska nöjda och vi sätter oss på tåget hemåt (yay, sittplats!) där jag nästan somnar till om det inte hade varit för att glassrutan vibrerar till och slår mig i huvudet varje gång ett tåg passerar oss.
Pizza och cheesecake
I Shinjuku tar vi oss till en trevlig lite halvitaliensk restaurang (passerar på vägen en megastor mobilaffär med stora skyltar om att iPhone är slutsåld) där jag beställer en champinjonpizza och en cheesecake. Maten är riktigt god och det är en väldigt mysig restaurang med trevlig stämning. När vi ska betala så säger Masa att vi bara ger honom 1000 Yen var (57 kronor) så betalar han resten. Det var otroligt givmilt av honom då bara min beställning var på lite över 1500 Yen. Men han insisterar och alla tackar så hjärtligt.
Bild: Yuki med sin mat. Ris täckt av smält ost.
Bild: Yuka och Aya med sina maträtter.
Bild: Hirokai försöker iordningställa sitt te och jag berättar för honom att man "inte" ska sitta och pumpa upp och ner med te-pressen. Han försöker skylla på att Yuka har lärt honom det. :)
Vi vandrar iväg till stationen och tar farväl. Jag tackar för en toppenutflykt med trevligt restaurangbesök och sätter mig, nöjd över dagen, på tåget hem mot Chitose Karasuyama.
Äntligen helg! Idag, lördag, ska jag och några medlemmar hur ESS-klubben åka till Kamakura, en liten ort sydväst om Tokyo känd för sina många buddisttempel.
11:00 möter jag Hiroaki och Yuka utanför min Gate på Shinjukustationen. Yuka är ett nytt ansikte och även den som dragit igång hela den här utflykten. Hon går 3:e året på läkarutbildningen och är vän med Misato. Inom kort kommer även Yuki (som jag tråffade på ESS-mötet i torsdags), Masa (som jag träffat tidigare) och Aya (nytt ansikte från Yukas klass). TIllsammans sätter vi oss på tåget mot Kamakura - rättelse: ställer oss på tåget då det redan är fullt. Resan tar cirka 40-50 minuter (stående...) innan vi anländer i Norra Kamakura. (Stället heter verkligen "Norra Kamakura", "Kita Kamakura" på japanska.) Här möter Hiro upp oss (också ESS-student som jag träffade under mina första dagar här).
Bild: I väntan på tåget till Kamakura. Från vänster: Aya, Yuka och Yuki. (Inte lätt med dom två sista.)
Bild: Dom två andra filurerna. Hiroaki och Masa.
Soba i Norra Kamakura
I Norra Kamakura börjar vi med att äta lunch, bestående av "soba". Fick även här reda på att det inte var soba jag ätit innan, utan det hette "udon". Så nu har vi alltså:
- Ramen: Tunna nudlar.
- Soba: Halvtjocka nudlar (typ som spagetti).
- Udon: Väldigt tjocka nudlar.
Bild: Soba med grönsaker.
Bild: Tjejernas soba. Helt utan några grönsaker och liknande. Nudlarna doppas i skålen dom har bredvid som innehåller någon sorts sås. Från vänster: Aya, Yuka och Yuki.
Soba är inte alls illa men jag inbillar mig fortfarande att ramen är min favorit (eller har jag bara sett på för mycket Naruto?). Får väl testa ramen snart igen för och se om jag verkligen tycker det är så gott. Segt nog sitter en person precis intill mig och röker - men vi flyttar till ett eget bort precis när maten kommer in så det löser sig bra.
Skoluniformer
Norra Kamakura är också fullständigt bombarderat med skoluniformsbeklädda ungdomar. Dom verkar ha någon stor skola intill och karavaner av elever kommer gående titt som tätt till stationen. Tycker personligen att skoluniformer äger! Inte bara ser det riktigt coolt ut men ger också ett seriöst intryck av skolan och skapar gemenskap. Eleverna slipper på morgonen bestämma vad de ska ha på sig i skolan och mobbing för "fula kläder" och liknande är ett minne blott. Jag hade själv gärna haft skoluniform. :D
Bild: Tjejernas skoluniformer.
Bild: Och den manliga motsvarigheten. (Eller "pojkiga"? Vad säger man?)
Vi vandrar in mot första tempelområdet som ligger precis vid Norra Kamakuras station, Engakujitemplet. Här vandrar vi omkring i sagolika omgivningar med gamla japanska hus, tempel, stentrappor, kyrkogårdar och minnesmärken.
Bild: Samling framför templet. En snäll japanska fotograferar oss. Från vänster: Yuka, Aya, Yuki, jag, Hiro, Masa och Hiroaki. (Många namn!)
Bild: Husen är så vackra!
Bild: Insidan av det största templet.
Bild: En fin liten stenstaty som stod bredvid templet.
Meditation inklusive späkning
Vi beger oss till ett zenbuddisttempel för att delta i en meditation. När vi kommer in i templet är där fullt med folk i det mörka rummet och munkarna går tyst omkring och donar. Några personer sitter redan inne i storrummet och mediterar medan de flesta bara står och hänger ute i lilla rummet och inte riktigt verkar veta vad dom ska göra. Precis som oss.
En munk samlar ihop oss alla och håller en liten lektion om hur man mediterar. Under genomgången plockar han ut stackars Hiroaki som får hämta två kuddar och sätta sig framför oss alla och munken visar sedan på honom hur man ska hålla händerna, vilken hållning man ska ha och när man ska buga och be. Trots att allt är på japanska förstår jag i detalj hur många gånger man ska be, vilken fot man ska gå först med in i stora rummet, hur man ska sitta och vilken hand som ska ligga i vilken hand. Skickligt av munken måste jag säga.
Jag blir dock minst sagt lite rädd när munken sen går och hämtar en lång träpinne, likt ett basebollträ. Han ställer sig och börjar halvt posera med den samtidigt som han pratar på japanska. Uppenbarligen förklarar han vad man har den till men det förstår jag inte då även det är på japanska. Jag inser dock inerst inne att han inte kommer "slå" Hiroaki med den men det ser ändå rätt läskigt ut när han går runt med den.
Kort därefter ställer sig munken bakom Hiroaki, ber honom luta sig framåt och visar sen att ryggen är väldigt stark när man sitter framåtlutad. Sedan backar han lite, lyfter upp träpinnen och slår Hiroaki i ryggen så hårt så det ekar i hela rummet! Han slår två sådana slag på varje sida av ryggen. Yeeses! Det lät som att det gjorde jätteont! Det här var nog ingen meditation som man har på spa-anläggningarna hemma i Sweden precis.
Dags att meditera
Vi reser oss i alla fall upp, tar två kuddar och går in i stora salen och sätter oss på varsin plats (på väg dit bugar och ber vi ett femtiotal gånger - känns det som i alla fall) och börjar meditera. Men man hinner knappt sluta ögonen förrän en öronbedövande smäll ekar ut i salen. Det visar sig vara munken som slår ihop två trästycken borta från sitt hörn. Man blundar igen och bara några sekunder senare kommer samma smäll. (Herregud, ska det här vara meditation?) :) Efter det sitter man på helspänn och bara väntar på nästa smäll men istället kommer ett behaglig "pling" som när man slår en sked mot ett glas. Detta kommer flera gånger men varje gång fasar man för "smällen". Den kommer inte och jag lugnar ner mig och försöker slappna av.
Det är dock inte helt "skönt" att sitta i lotusställning med händerna i en viss position och ryggen och halsen raka så särskilt avslappnad känner jag mig inte. Plötsligt hör jag att munken går runt bland oss. Han stannar han upp, tystnad några sekunder och sen 4 ekande smällar av att någon blir slagen på ryggen! På väg mot mig så stannar munken flera gånger och slår folk på ryggen så det dånar i salen. Får nästan lite ont i öronen som det låter. När munken närmar sig mig så sträcker jag på rygg och hals så gott jag kan. Ser till att händerna ligger rätt och sitter helt stilla. Jag har juh ingen aning om varför vissa blir slagna och antar att det kanske är lite uppläxning för dålig hållning eller liknande.
När vi tillslut får en paus i mitten att sträcka på benen och gå på toa så frågar jag Hiroaki som säger att folk "väljer" att bli slagna. Man bugar helt enkelt när munken går förbi så stannar han och lappar till en. Nu när jag vet det så måste jag juh självklart prova! :D
Meditation del 2
Jag väntar spänt hela tiden på att munken ska närma sig och när han väl kommer bugar jag djupt och han stannar upp och vänder sig mot mig. Jag tittar fortfarande ner i marken och bugar samtidigt som munken bugar. Sedan sätter jag ihop min armar och lutar mig framåt. Dock inte tillräckligt djupt så prästen trycker på mina axlar så att jag ska luta mig ännu mer framåt. Tystnad i några sekunder och sen en grym smäll och ett rejält svidande i ryggen. Innan man hinner tänka utdelas tre slag till och jag reser mig upp och bugar mot munken som tack (...) samtidigt som han bugar. Jäklar vad det svider i ryggen nu. Men på något sätt så är det lite skönt samtidigt ändå. Känns liksom spännande. (Men nej Therese, få inga idéer!)
Som avslutning så sjunger alla (utom jag typ då texten är skriven med japanska tecken) en buddistisk sång ackompanjerad av munken på trumma. Det är en sort mumlande sång som svänger mer och mer och faktiskt är rätt mysig. Efter det ger vi oss ut färdigmediterade och glada. Det var verkligen en upplevelse!
Vi beger oss ut på ny upptäcksfärd och klättrar upp till ett litet tempel där man kan skriva önskningar till gudarna. Tjejerna springer bort och köper en fin skylt som dom ger till mig för att skriva en önskan på. Efter jag skrivit den (hoppas gudarna förstår engelska?) hänger jag upp den på en tavla tillsammans med alla andras önskningar. Efter det går vi runt lite ytterligare och beger oss sedan iväg in till Kamakura via tåg (tillskillnad mot Norra Kamakura som vi befinner oss i nu).
Bild: Klocka som byggdes på 1300-talet för att symbolisera fred.
Bild: Jag hänger upp min nyligen komponerade önskan.
Kamakura och Hachimangu-templet
Väl i Kamakura beger vi oss till fots genom Kamakuras centrum och vidare norrut till Hachimangu-helgedomen. Vägen dit kantras av vackra broar, småtempel, personer som kör rickshaw och en lååång trappa upp till det största av templena. Dom håller även ett bröllop nedanför templet och brudparet kommer gående iklädda vackra japanska traditionella bröllopskläder.
Bild: En vacker bro på väg mot templet. Ett väldigt vackert trå i bakgrunden också som man tyvärr inte ser lika bra på denna bilden.
Bild: Bröllopsprocession längs med gatan från templet. Brudgummen och bruden i mitten.
Vid templet köper vi alla varsin "fortune" ("framtid"?) som är ett papper man får som säger hur ens framtid kommer bli. Självklart drar jag typ den sämsta som säger att livet inte kommer gå särskilt bra med sjukdom, äktenskapsproblem, jobbproblem och allt annat trevligt. Hirokai drog en likadan. Men det finns lösningar på allt och lösningen här är att man tar sin fortune och binder fast den på ett sorts fortune-nät som sägs förmildra omständigheterna. Efter det går vi in i templet och kastar i ett mynt och ber för att försöka bättra på våran framtid ännu mer. Tur jag inte tror på sånt här...eller?
Bild: Trappa upp mot det största av Hachimangu-templena.
Bild: Min fortune. *buhu*
Bild: Aha! Lösningen på fortune-problem. Min är den rosa i mitten. (Rosa = engelska.)
På väg mot stationen igen går vi förbi en lotus-damm full med tusentals lotusplantor samt sköldpaddor och fiskar. Väl i centrat igen köper vi kakigori (riven is smaksatt med sirap - påminner mycket om våran Slush Ice) som är väldigt välkommen i den tryckande värmen. Det har i Japan blivit en vardag att alltid gå runt med kläder blöta av svett och idag är nog den värsta dagen hittills med strålande sol, vindstilla och en massa utomhuspromenader. Men det är sånt man får ta!
Bild: Jag och Hiro äter svalkande kakigori.
Innan dagen här är slut vill vi absolut hinna med den stora buddhastatyn (som stänger om typ 40 minuter visar det sig!) och vi beger oss med taxi i full fart mot den. Tyvärr så upptäcker Yuka att hon tappat bort sin mobil och springer istället iväg för att leta efter den och säger att hon kommer senare.
Du store Daibutsu
Den stora buddhastatyn, eller "daibutsu" på japanska, är en 13,5 meter hög bronsstaty föreställande buddha. Själv tycker jag inte 13 meter låter så högt men när man väl står framför honom så inser man hur mycket det är. Vanligtvis kan man även "gå in" i buddhastatyn men det visade sig stängde redan för 2 timmar sedan. Så vi får nöja oss med utsidan som inte är illa nog det.
Bild: Jag framför daibutsu. Han är inte liten alltså...
Bild: Aya, Yuka, Yuki och Hiro på väg från den store buddha.
Efter det är vi alla ganska nöjda och vi sätter oss på tåget hemåt (yay, sittplats!) där jag nästan somnar till om det inte hade varit för att glassrutan vibrerar till och slår mig i huvudet varje gång ett tåg passerar oss.
Pizza och cheesecake
I Shinjuku tar vi oss till en trevlig lite halvitaliensk restaurang (passerar på vägen en megastor mobilaffär med stora skyltar om att iPhone är slutsåld) där jag beställer en champinjonpizza och en cheesecake. Maten är riktigt god och det är en väldigt mysig restaurang med trevlig stämning. När vi ska betala så säger Masa att vi bara ger honom 1000 Yen var (57 kronor) så betalar han resten. Det var otroligt givmilt av honom då bara min beställning var på lite över 1500 Yen. Men han insisterar och alla tackar så hjärtligt.
Bild: Yuki med sin mat. Ris täckt av smält ost.
Bild: Yuka och Aya med sina maträtter.
Bild: Hirokai försöker iordningställa sitt te och jag berättar för honom att man "inte" ska sitta och pumpa upp och ner med te-pressen. Han försöker skylla på att Yuka har lärt honom det. :)
Vi vandrar iväg till stationen och tar farväl. Jag tackar för en toppenutflykt med trevligt restaurangbesök och sätter mig, nöjd över dagen, på tåget hem mot Chitose Karasuyama.
Fattiga läkare i Japan?
Jag blev minst sagt förvånad när jag under torsdagen satt och pratade läkarlöner med Ju och läkaren vi var med på barnavdelningen. Jag har ändå haft intrycket att läkare i Japan, precis som i Sverige, tjänar ganska bra. Men jag får nog tänka om...
Som AT-läkare i Sverige (det man jobbar som i cirka 2 år efter att universitetsutbildningen är färdig) finns det en minimilön på runt 24 000 har jag för mig. På de mer "otillgängliga" platserna i Sverige samt de mer givmilda kommunerna så kan man få upp emot en 27 000. Som jämförelse då så tjänar en AT-läkare i Japan 150 000 Yen i månaden. Cirka 8 600 kronor i månaden... Och då har dom 3 lediga dagar per månad! Det är juh helt sjukt!
Läkaren berättade att i princip alla läkare har extrajobb (som läkare på andra sjukhus eller inom samma sjukhus) för att klara av att kunna betala mat och liknande. Utan det går det inte. Lönen blir inte särskilt imponerande mycket högre heller som legitimerad läkare eller specialistläkare. Kommer inte ihåg exakt hur mycket det var nu men t.ex. så sa dom att de absolut högsta betalda professorerna på sjukhuset (vilket bara var en handfull) tjänade cirka 10 000 000 Yen om året. Omräknad till svenska blir det cirka 48 000 kronor i månaden. Och denna lön skillde sig starkt från de övriga läkarnas löner. (En Professor i Sverige vet jag kan tjäna i alla fall en bra bit över 80 000 i månaden.) När jag berättade vad en svensk AT-läkare eller specialistläkare tjänade på ett ungefär så hoppade nästan Ju av stolen och läkaren borta vid datorn suckade ett litet "det hade inte varit helt fel" och skakade på huvudet.
Så sammanfattat förstår jag inte riktigt hur lönerna baseras i Japan eller om alla löner är så låga? För utbildningen studenterna tar här på sjukhuset kostar totalt cirka en miljon kronor för de 6 åren de läser. Det tar ett tag att jobba ifatt det med 8 600 kronor i månaden. Till skillnad mot Sverige så betalar dock alltid föräldrarna sitt barns utbildning men jag har ändå svårt att se hur det går ihop.
Som AT-läkare i Sverige (det man jobbar som i cirka 2 år efter att universitetsutbildningen är färdig) finns det en minimilön på runt 24 000 har jag för mig. På de mer "otillgängliga" platserna i Sverige samt de mer givmilda kommunerna så kan man få upp emot en 27 000. Som jämförelse då så tjänar en AT-läkare i Japan 150 000 Yen i månaden. Cirka 8 600 kronor i månaden... Och då har dom 3 lediga dagar per månad! Det är juh helt sjukt!
Läkaren berättade att i princip alla läkare har extrajobb (som läkare på andra sjukhus eller inom samma sjukhus) för att klara av att kunna betala mat och liknande. Utan det går det inte. Lönen blir inte särskilt imponerande mycket högre heller som legitimerad läkare eller specialistläkare. Kommer inte ihåg exakt hur mycket det var nu men t.ex. så sa dom att de absolut högsta betalda professorerna på sjukhuset (vilket bara var en handfull) tjänade cirka 10 000 000 Yen om året. Omräknad till svenska blir det cirka 48 000 kronor i månaden. Och denna lön skillde sig starkt från de övriga läkarnas löner. (En Professor i Sverige vet jag kan tjäna i alla fall en bra bit över 80 000 i månaden.) När jag berättade vad en svensk AT-läkare eller specialistläkare tjänade på ett ungefär så hoppade nästan Ju av stolen och läkaren borta vid datorn suckade ett litet "det hade inte varit helt fel" och skakade på huvudet.
Så sammanfattat förstår jag inte riktigt hur lönerna baseras i Japan eller om alla löner är så låga? För utbildningen studenterna tar här på sjukhuset kostar totalt cirka en miljon kronor för de 6 åren de läser. Det tar ett tag att jobba ifatt det med 8 600 kronor i månaden. Till skillnad mot Sverige så betalar dock alltid föräldrarna sitt barns utbildning men jag har ändå svårt att se hur det går ihop.
Dag 14 - Vilse på sjukhuset och Plastic fantastic
Vilse på sjukhuset eller vad man ska kalla det...
Dagen börjar som alla andra med uppstigning vid 6:50, frukost, promenad till stationen, "manin densha" i en 15-20 minuter och sen en rask promenad till sjukhuset. Men efter det så blev saker inte särskilt normala...
Jag kommer som vanligt till studentlobbyn och sätter mig ner för att invänta mina gruppkompisar. Jag är lite extra tidig då tåget jag ramlade in på idag var perfekt lämpad för min ressträcka. På vägen till skolan möttes jag förresten av en lååång rad med japaner som stod i kö för att få köpa den nya iPhone 3G som kom ut idag. Som jag har väntat och äntligen är den här - men får se om jag har råd samt är villig att lägga så mycket pengar på den. Men mer om den en annan gång.
Bild: Kö till iPhone 3G. Ooh vad jag hade stått där om jag haft pengar, haft tid och varit i rätt land...inte mycket som stämde med andra ord.
Innan 08:35 (som vi alltid möts i studentlobbyn) kommer en student fram till mig när jag sitter och väntar och säger att det är telefon till mig. Han kan knappt ett enda ord engelska men som tur är fattar jag "denwa" ("telefon") ochgår bort för att svara i studenttelefonen. (Dom har en telefon i studentlobbyn som vem som helst kan ringa till och så svarar någon student och vidarbefordrar till rätt person.)
Men ingen är i telefonluren när jag kommer dit och jag letar upp killen igen som sa det var till mig och försöker få honom att hjälpa mig. Då säger han att det är okej och att jag ska gå till 14:e våningen på sjukhuset och träffa en doktor som jag inte riktigt hör namnet på när han säger det. Jag känner ändå sällan igen namnen då dom är ovana för svenska öron samt kan vara antingen för- eller efternamn. Men jag upprepar på japanska om det verkligen är 14:e våningen jag ska till och han nickar och trycker iväg mig.
Diabetesavdelningen
Smått förvirrad tar jag mig in i sjukhuset och upp till 14:e våningen och letar upp en sjuksköterska. Tyvärr kan ingen av dom två jag får tag på engelska utan dom letar upp en tredje sköterska som ska kunna lite. Men kommunikationen går ruskigt dåligt och dom tre står mest och tittar på varandra. Inte minst då jag juh inte vet namnet på doktorn jag ska träffa. Men då plötsligt hoppar den ena sjuksköterskan till när en läkare kommer gående mot oss. Hon springer bort till honom och strax därefter kommer han fram till mig, introducerar sig och börjar ställa tonvis med frågor om var jag kommer ifrån, hur jag haft det i Japan än så länge och vilket år jag är på i läkarutbildningen i Sverige. Sedan säger han att jag ska följa med honom idag på diabetesavdelningen.
Flera gånger försöker jag då fråga honom om det verkligen är rätt då diabetes tillhör "internmedicin" och jag ska vara på kirurgi, närmare bestämt plastikkirurgi. Men han insisterar och nämner också något om att Professor Barron (Patric Barron från Skottland som jag träffat tidigare) kommer komma senare. Så allt låter väl bra tycker jag: Läkaren pratar bra engelska och verkar vara helt beredd på att jag ska vara här idag så det är kanske Professor Barron som har placerat mig här för dagen tänker jag.
Efter det går vi runt till olika diabetespatienter och tittar på diabetesfötter (diabetiker får ofta väldigt hemska sår på fötterna på grund av försämrad blodcirkulation samt nervförlust så dom tappar känseln), infektioner och en patient med överfunktion av binjuren. Läkaren är trevlig och förklarar allt för mig och ställer lärorika frågor under tiden. Allt bra med andra ord.
Förvirringen startar
Tills telefonen ringer och läkaren går iväg för att prata. Han kommer tillbaka men stannar bara några sekunder då telefonen ringer igen och han åter går iväg. Tillslut kommer han tillbaka och frågar om jag känner en Misato Tomura? Jag tar telefonen och möts av en väldigt oroad Misato i andra änden. Hon undrar vad jag gör på diabetesavdelningen och varför jag inte sagt något till läkarna på plastikkirurgavdelningen. Lite smått chockad försöker jag förklara situationen så som den hänt för mig men det verkar inte riktigt nå fram. Misato säger i alla fall till mig att ringa Professor Barron så snabbt som möjligt och jag får ett nummer.
Barron låter lite orolig han också när han svarar men här är kommunkationen mycket lättare då han talar ypperlig engelska. Jag förklarar min situation och han verkar förstå och säger till mig att bege mig till plastikkirurgexpeditionen direkt. Väl där (efter typ 15 felvandringar då jag inte alls är van att gå själv i det här sjukhuset med hissar och trappor som inte går hela vägen upp eller ner utan slutar på helt slumpmässiga våningar) möts jag av sekreteraren som säger "Åhå, är du vilse igen!". Jag orkar inte riktigt förklara situationen igen utan frågar vart jag ska och får direktiv att gå till operationssalen.
Förvirringen fortsätter
Väl där möts jag av en annan utbytesstudent som har varit med på plastikkirugoperationerna under hela veckan och ska stanna i Japan i nästan ett år till. Han hoppar på mig nästan direkt med "Varför har du inte kommit hit?" och trots att jag försöker förklara verkar det inte alls gå in och han svarar med typ "Du ska inte vara på 14:e våningen, du skulle juh vara här". *suck* Jag följer med honom in i operationssalen och möts där av hela min grupp samt gänget av läkare som jag följt under veckan. Gruppen ser mest glada ut över att jag tillslut kommit rätt och överläkaren verkar väldigt förstående och hojtar ett "förlåt" direkt när jag kommer in i salen trots att han sitter hukad över en patient med nål och tråd i högsta hugg.
Återigen ger jag mig på ett försök till förklaring och en del verkar förstå vad som hänt medan andra kontrar med frågor som absolut menar att felet är mitt. Det visar sig bland annat att vi börjat redan klockan 8:00 idag (inte 8:45 som alla andra dagar) och det är juh rätt svårt för mig att veta då ingen sagt det och schemat jag har är på japanska och ej i tabellform. Studenterna ber om ursäkt för att dom glömt informera mig men den andre utbytesstudenten säger istället att jag missat en bra operation och att det är mitt fel.
Ett litet tag känner jag mig dum som gjort bort mig så men skakar snabbt av mig det då jag faktiskt inte tycker att jag gjort något fel. Mest troligast har det blivit ett kommunikationsfel på vägen då det varit mycket japanska med i svängarna. Men att en student klart och tydligt (om än på japanska men jag fattar "juu yon kai") säger till mig att gå till 14:e våningen där jag blir omhändertagen av en läkare som insisterar på att jag ska vara där är ändå rätt skumt. Det var verkligen en konstig morgon...
Bild: Haha, tänkt att jag missade denna helt på morgonen i studentlobbyn. Min grupp försökte visst rädda mig när jag inte dök upp på morgonen. Eftersom det alltid bara står på japanska så tittar jag aldrig på tavlan. Men idag kan man fyndigt säga att jag gjorde en tavla genom att inte titta på tavlan. ;)
10 fingrar och 10 tår
Men operationen är väldigt spännande även om jag missat början. Det är barnet från gårdagen som håller på att få sina fingrar och tår separerade. Och som Therese påpekade i en kommentar så sitter alltså inte tårna ihop med fingrarna utan två fingrar är ihopväxta, två tår på höger fot är ihopväxta och två tår på vänster fot är ihopväxta. Kristallklart? :) Operationen är imponerande och kirurgerna är snabba och skickliga när de separerar tårna och fingrarna och transplanterar hud och syr igen.
Lunchen är väldigt kort och det blir Take away. Jag äter en härlig lunchlåda bestånde av ris täckt av en omelett med ketchup. Låter kanske konstigt men är väldigt gott. Och billigt också, men dricka ingår då inte.
Bild: Min ris med omelett och ketchup. Mums.
Bild: Ayumi och Kazuya äter sin Take away-lunch.
Operation igen - Plastic fantastic
Eftermiddagen är det operation igen (mina ben dööööör!) som nästan är rena science fictionen. En patient har förlorat sin näsa i samband med cancer och för ett tag sedan har läkarna rekonstruerat näsbenet med hjälp av skelett från andra delar på kroppen.
Idag är det dags att "bygga näsan" och detta görs genom att en stor avlång hudbit skärs ut från precis mellan ögonen och hela vägen upp till mitten av skallen. Efter det så kollar man med en "doppler" (som mäter blodflödet) om man har någon cirkulation i den utskurna hudbiten och det har man. Man har alltså inte avlägsnat biten helt utan den siter ihop nere vid ögonen fortfarande. Meningen är att man sedan ska rotera den biten 180 grader så att delen som är hud från skalpen ska vändas ner till ansiktet och bygga upp en näsa. Men för att den konstgjorda näsan ska "leva" låter man blodförsörjningen sitta kvar och detta kommer nog se väldigt skumt ut då huden vid ögonen kommer vara vriden 180 grader. Men efter någon vecka kommer ny blodförsörjning ha växt in i biten och då kan man skära bort den "roterade" biten och göra allt snyggt.
Dessutom tas en bid hud från ljumsken som sätts på "insidan" av hudbiten från skalpen. Sedan läggs skalpbiten tillbaka och sys på plats så allt ser ut som när man startade. Jag och alla studenter är väldigt förvirrade över det här men lyckas tilllslut få svar från läkarna vad man pysslar med. Meningen är att hudbiten från ljumsken ska ligga och forma till sig först och kommer sedan att bli en konstgjord slemhinna till näsan (det som vi alla har i våra näsor och munnar och som är lite rosaaktigt är slemhinna).
Det är svårt att förklara och säkert ännu svårare att läsa och förstå men det är snabbt sammanfattat en helt fantastisk operation. Allt blev mycket bättre också av att jag dissade sederna och satte mig på en liten pall inne i ett hörn en del av tiden för att vila benen. Aaaah.
Systuga
Som avslutning på dagen ska gruppen ha OSCE. OSCE har även vi i Sverige och det är en examination som är helt och hållet praktisk istället för den klassiska skriftliga tentan. Många av momenten i OSCE:n gör man på riktiga patienter inför en läkare och innehåller moment som att lyssna på hjärtat och lungorna, känna på pulsar, ta ett neurologiskt status och skriva recept och smittskyddsanmälan. Så klart ska inte jag ska göra OSCE:n och antar därför att jag kommer få gå hem. Men istället får jag stanna i ett hörn och öva mig på att sy sår. Detta är jag riktigt glad för och det är väldigt lärorikt och roligt då det är första gången jag får pröva på det. Jag har sett dom sy rätt mycket på operationerna nu och greppar därför ganska snabbt hur det går till, men det är ett pilligt jobb det är det.
Lång dag - raka vägen hem...nästan
Eftersom dagen blev lång skippar jag att gå själv i Shinjuku som jag hade tänkt och beger mig istället hemåt. På vägen testar jag dock två nya vägar som slutar i mer eller mindre katastrof. Jag lovar, dom har verkligen byggt sina affärer och tunnelbanestationer så att man inte "ska" kunna hitta där. Trots att jag bara försöker gå en kort sträcka igenom köpcentret som ligger på stationen slutar det med att jag åker rulltrappor upp och ner, går runt i cirklar och till slut får gå hela vägen tillbaka till min vanliga gamla väg. Jisses vad jag är glad att jag blir runtvallad av en massa trevliga studenter här om dagarna för det är rena labyrinten.
Bild: Vardagsträngsel utanför Shinjukustationen.
Väl hemma bloggar jag och äter middag med Shimada-familjen. Förutom den råa bläckfisken och Tofun, som jag verkligen inte får i mig hur jag än försöker med wasabi och soya, så var det som vanligt väldigt gott. Efter måltiden har vi japanskalektion och Norie-san och Seiichiro-san går igenom lite verbböjningar genom att äta godis och vid olika "tidsperioder" i godisätande förklara hur det sägs på japanska. Väldigt lärorikt- och gott. ;)
Dagen börjar som alla andra med uppstigning vid 6:50, frukost, promenad till stationen, "manin densha" i en 15-20 minuter och sen en rask promenad till sjukhuset. Men efter det så blev saker inte särskilt normala...
Jag kommer som vanligt till studentlobbyn och sätter mig ner för att invänta mina gruppkompisar. Jag är lite extra tidig då tåget jag ramlade in på idag var perfekt lämpad för min ressträcka. På vägen till skolan möttes jag förresten av en lååång rad med japaner som stod i kö för att få köpa den nya iPhone 3G som kom ut idag. Som jag har väntat och äntligen är den här - men får se om jag har råd samt är villig att lägga så mycket pengar på den. Men mer om den en annan gång.
Bild: Kö till iPhone 3G. Ooh vad jag hade stått där om jag haft pengar, haft tid och varit i rätt land...inte mycket som stämde med andra ord.
Innan 08:35 (som vi alltid möts i studentlobbyn) kommer en student fram till mig när jag sitter och väntar och säger att det är telefon till mig. Han kan knappt ett enda ord engelska men som tur är fattar jag "denwa" ("telefon") ochgår bort för att svara i studenttelefonen. (Dom har en telefon i studentlobbyn som vem som helst kan ringa till och så svarar någon student och vidarbefordrar till rätt person.)
Men ingen är i telefonluren när jag kommer dit och jag letar upp killen igen som sa det var till mig och försöker få honom att hjälpa mig. Då säger han att det är okej och att jag ska gå till 14:e våningen på sjukhuset och träffa en doktor som jag inte riktigt hör namnet på när han säger det. Jag känner ändå sällan igen namnen då dom är ovana för svenska öron samt kan vara antingen för- eller efternamn. Men jag upprepar på japanska om det verkligen är 14:e våningen jag ska till och han nickar och trycker iväg mig.
Diabetesavdelningen
Smått förvirrad tar jag mig in i sjukhuset och upp till 14:e våningen och letar upp en sjuksköterska. Tyvärr kan ingen av dom två jag får tag på engelska utan dom letar upp en tredje sköterska som ska kunna lite. Men kommunikationen går ruskigt dåligt och dom tre står mest och tittar på varandra. Inte minst då jag juh inte vet namnet på doktorn jag ska träffa. Men då plötsligt hoppar den ena sjuksköterskan till när en läkare kommer gående mot oss. Hon springer bort till honom och strax därefter kommer han fram till mig, introducerar sig och börjar ställa tonvis med frågor om var jag kommer ifrån, hur jag haft det i Japan än så länge och vilket år jag är på i läkarutbildningen i Sverige. Sedan säger han att jag ska följa med honom idag på diabetesavdelningen.
Flera gånger försöker jag då fråga honom om det verkligen är rätt då diabetes tillhör "internmedicin" och jag ska vara på kirurgi, närmare bestämt plastikkirurgi. Men han insisterar och nämner också något om att Professor Barron (Patric Barron från Skottland som jag träffat tidigare) kommer komma senare. Så allt låter väl bra tycker jag: Läkaren pratar bra engelska och verkar vara helt beredd på att jag ska vara här idag så det är kanske Professor Barron som har placerat mig här för dagen tänker jag.
Efter det går vi runt till olika diabetespatienter och tittar på diabetesfötter (diabetiker får ofta väldigt hemska sår på fötterna på grund av försämrad blodcirkulation samt nervförlust så dom tappar känseln), infektioner och en patient med överfunktion av binjuren. Läkaren är trevlig och förklarar allt för mig och ställer lärorika frågor under tiden. Allt bra med andra ord.
Förvirringen startar
Tills telefonen ringer och läkaren går iväg för att prata. Han kommer tillbaka men stannar bara några sekunder då telefonen ringer igen och han åter går iväg. Tillslut kommer han tillbaka och frågar om jag känner en Misato Tomura? Jag tar telefonen och möts av en väldigt oroad Misato i andra änden. Hon undrar vad jag gör på diabetesavdelningen och varför jag inte sagt något till läkarna på plastikkirurgavdelningen. Lite smått chockad försöker jag förklara situationen så som den hänt för mig men det verkar inte riktigt nå fram. Misato säger i alla fall till mig att ringa Professor Barron så snabbt som möjligt och jag får ett nummer.
Barron låter lite orolig han också när han svarar men här är kommunkationen mycket lättare då han talar ypperlig engelska. Jag förklarar min situation och han verkar förstå och säger till mig att bege mig till plastikkirurgexpeditionen direkt. Väl där (efter typ 15 felvandringar då jag inte alls är van att gå själv i det här sjukhuset med hissar och trappor som inte går hela vägen upp eller ner utan slutar på helt slumpmässiga våningar) möts jag av sekreteraren som säger "Åhå, är du vilse igen!". Jag orkar inte riktigt förklara situationen igen utan frågar vart jag ska och får direktiv att gå till operationssalen.
Förvirringen fortsätter
Väl där möts jag av en annan utbytesstudent som har varit med på plastikkirugoperationerna under hela veckan och ska stanna i Japan i nästan ett år till. Han hoppar på mig nästan direkt med "Varför har du inte kommit hit?" och trots att jag försöker förklara verkar det inte alls gå in och han svarar med typ "Du ska inte vara på 14:e våningen, du skulle juh vara här". *suck* Jag följer med honom in i operationssalen och möts där av hela min grupp samt gänget av läkare som jag följt under veckan. Gruppen ser mest glada ut över att jag tillslut kommit rätt och överläkaren verkar väldigt förstående och hojtar ett "förlåt" direkt när jag kommer in i salen trots att han sitter hukad över en patient med nål och tråd i högsta hugg.
Återigen ger jag mig på ett försök till förklaring och en del verkar förstå vad som hänt medan andra kontrar med frågor som absolut menar att felet är mitt. Det visar sig bland annat att vi börjat redan klockan 8:00 idag (inte 8:45 som alla andra dagar) och det är juh rätt svårt för mig att veta då ingen sagt det och schemat jag har är på japanska och ej i tabellform. Studenterna ber om ursäkt för att dom glömt informera mig men den andre utbytesstudenten säger istället att jag missat en bra operation och att det är mitt fel.
Ett litet tag känner jag mig dum som gjort bort mig så men skakar snabbt av mig det då jag faktiskt inte tycker att jag gjort något fel. Mest troligast har det blivit ett kommunikationsfel på vägen då det varit mycket japanska med i svängarna. Men att en student klart och tydligt (om än på japanska men jag fattar "juu yon kai") säger till mig att gå till 14:e våningen där jag blir omhändertagen av en läkare som insisterar på att jag ska vara där är ändå rätt skumt. Det var verkligen en konstig morgon...
Bild: Haha, tänkt att jag missade denna helt på morgonen i studentlobbyn. Min grupp försökte visst rädda mig när jag inte dök upp på morgonen. Eftersom det alltid bara står på japanska så tittar jag aldrig på tavlan. Men idag kan man fyndigt säga att jag gjorde en tavla genom att inte titta på tavlan. ;)
10 fingrar och 10 tår
Men operationen är väldigt spännande även om jag missat början. Det är barnet från gårdagen som håller på att få sina fingrar och tår separerade. Och som Therese påpekade i en kommentar så sitter alltså inte tårna ihop med fingrarna utan två fingrar är ihopväxta, två tår på höger fot är ihopväxta och två tår på vänster fot är ihopväxta. Kristallklart? :) Operationen är imponerande och kirurgerna är snabba och skickliga när de separerar tårna och fingrarna och transplanterar hud och syr igen.
Lunchen är väldigt kort och det blir Take away. Jag äter en härlig lunchlåda bestånde av ris täckt av en omelett med ketchup. Låter kanske konstigt men är väldigt gott. Och billigt också, men dricka ingår då inte.
Bild: Min ris med omelett och ketchup. Mums.
Bild: Ayumi och Kazuya äter sin Take away-lunch.
Operation igen - Plastic fantastic
Eftermiddagen är det operation igen (mina ben dööööör!) som nästan är rena science fictionen. En patient har förlorat sin näsa i samband med cancer och för ett tag sedan har läkarna rekonstruerat näsbenet med hjälp av skelett från andra delar på kroppen.
Idag är det dags att "bygga näsan" och detta görs genom att en stor avlång hudbit skärs ut från precis mellan ögonen och hela vägen upp till mitten av skallen. Efter det så kollar man med en "doppler" (som mäter blodflödet) om man har någon cirkulation i den utskurna hudbiten och det har man. Man har alltså inte avlägsnat biten helt utan den siter ihop nere vid ögonen fortfarande. Meningen är att man sedan ska rotera den biten 180 grader så att delen som är hud från skalpen ska vändas ner till ansiktet och bygga upp en näsa. Men för att den konstgjorda näsan ska "leva" låter man blodförsörjningen sitta kvar och detta kommer nog se väldigt skumt ut då huden vid ögonen kommer vara vriden 180 grader. Men efter någon vecka kommer ny blodförsörjning ha växt in i biten och då kan man skära bort den "roterade" biten och göra allt snyggt.
Dessutom tas en bid hud från ljumsken som sätts på "insidan" av hudbiten från skalpen. Sedan läggs skalpbiten tillbaka och sys på plats så allt ser ut som när man startade. Jag och alla studenter är väldigt förvirrade över det här men lyckas tilllslut få svar från läkarna vad man pysslar med. Meningen är att hudbiten från ljumsken ska ligga och forma till sig först och kommer sedan att bli en konstgjord slemhinna till näsan (det som vi alla har i våra näsor och munnar och som är lite rosaaktigt är slemhinna).
Det är svårt att förklara och säkert ännu svårare att läsa och förstå men det är snabbt sammanfattat en helt fantastisk operation. Allt blev mycket bättre också av att jag dissade sederna och satte mig på en liten pall inne i ett hörn en del av tiden för att vila benen. Aaaah.
Systuga
Som avslutning på dagen ska gruppen ha OSCE. OSCE har även vi i Sverige och det är en examination som är helt och hållet praktisk istället för den klassiska skriftliga tentan. Många av momenten i OSCE:n gör man på riktiga patienter inför en läkare och innehåller moment som att lyssna på hjärtat och lungorna, känna på pulsar, ta ett neurologiskt status och skriva recept och smittskyddsanmälan. Så klart ska inte jag ska göra OSCE:n och antar därför att jag kommer få gå hem. Men istället får jag stanna i ett hörn och öva mig på att sy sår. Detta är jag riktigt glad för och det är väldigt lärorikt och roligt då det är första gången jag får pröva på det. Jag har sett dom sy rätt mycket på operationerna nu och greppar därför ganska snabbt hur det går till, men det är ett pilligt jobb det är det.
Lång dag - raka vägen hem...nästan
Eftersom dagen blev lång skippar jag att gå själv i Shinjuku som jag hade tänkt och beger mig istället hemåt. På vägen testar jag dock två nya vägar som slutar i mer eller mindre katastrof. Jag lovar, dom har verkligen byggt sina affärer och tunnelbanestationer så att man inte "ska" kunna hitta där. Trots att jag bara försöker gå en kort sträcka igenom köpcentret som ligger på stationen slutar det med att jag åker rulltrappor upp och ner, går runt i cirklar och till slut får gå hela vägen tillbaka till min vanliga gamla väg. Jisses vad jag är glad att jag blir runtvallad av en massa trevliga studenter här om dagarna för det är rena labyrinten.
Bild: Vardagsträngsel utanför Shinjukustationen.
Väl hemma bloggar jag och äter middag med Shimada-familjen. Förutom den råa bläckfisken och Tofun, som jag verkligen inte får i mig hur jag än försöker med wasabi och soya, så var det som vanligt väldigt gott. Efter måltiden har vi japanskalektion och Norie-san och Seiichiro-san går igenom lite verbböjningar genom att äta godis och vid olika "tidsperioder" i godisätande förklara hur det sägs på japanska. Väldigt lärorikt- och gott. ;)
Dag 13 - Operationsrace och ESS-klubben
Lite allmänt om japanska tågresor
Vid det här laget är jag så van vid de dagliga "manin densha" (överfyllda tågen) att jag ser det som en självklarhet. Men visst är det fortfarande roligt när ett tåg fullproppat med människor anländer och man förbereder sig för att torpedera sig in i folkklungan. Har dock varit ganska ok rätt många dagar nu. Det är självklart så mycket folk så man kan stå upp och sova utan att ramla (mycket praktiskt kan jag lova!) men man kan andas utan problem så överdrivet har det inte varit.
Oh! Däremot glömde jag juh att berätta om tisdagens tågresa där jag halvspringer mot tåget och är någon meter ifrån dörren när jag ser den rosa skylten "Women only!". Det var visst en vagn för enbart kvinnor. Jag har hört talas om det innan men inte sett det förrän nu och därför inte riktigt kollat på dörrarna när jag går på tåget. Men det var tur jag gjorde det idag då det nog inte hade setts med blida ögon om jag tryckt mig in i den vagnen. Det är nämligen ett känt fenoment på Japantågen att kvinnor blir tafsade på i den stora folkklungan. Det är juh svårt att sätta dit någon när man står tryckt mot en 5-6 personer samtidigt så den bästa lösningen dom hittat är att ha separata tågvagnar för kvinnor. Detta är dock som sagt första gången jag ser en så jag vet inte hur mycket det används idag eller om "tågtafsandet" fortfarande är ett stort problem.
Operationer och god mat
Väl i skolan är det dags för småoperationer igen. Tre stycken ska hinnas med innan lunch och läkarna sätter igång medan vi studenter masserar upp våra ben inför det förväntade ståendet. Bland operationerna utmärker sig en som extra spännande tycker jag där en patient har ärrvävnad eller något som i alla fall gör att denne inte kan ha full rörlighet i tummen. Man skär då ett litet sicksack-mönster i huden mellan tummen och pekfingret och liksom korsar hudbitarna och syr igen. Detta ändrar hudens spänst-riktning och ger mer rörlighet till tummen. Snabbt, enkelt och coolt.
Till lunch möter jag och Ju upp med Hiroaki och går till en restaurang som serverar typisk "japansk mat". Tyvärr kommer jag inte ihåg vad rätten jag äter heter (om jag ens fick höra det?) men det är i alla fall friterad kyckling och japanska grönsaker med en sorts sötsur sås till. Det var grymt gott och lätt något jag ska hitta igen och äta. Måste bara ta reda på vad det heter - får fråga Hiroaki senare.
Bild: Gruppen försöker komma på vart vi ska äta. Från vänster: Ju, Kazuya och Hiroaki. Kazuya droppar dock av innan vi når fram då hon inte hinner luncha visar det sig.
Bild: I Japanska restauranger är det nästan "alltid" fullt. Därför skriver man sitt namn på en kölista och så plockas man sen in efter hand.
Bild: Ju kunde så klart inte låta bli att skriva "mitt" namn. Gick inte så bra för servitören att uttala det. ^^
Bild: Den goda maten som jag inte vet vad den heter.
Barnavdelningen
På eftermiddagen går jag och Ju med läkaren som jag gick med på brännskadeavdelningen i tisdags. Denna gång är det barnavdelningen som gäller och där tittar vi till ett barn som har fingrar och tår som sitter ihop sedan födseln. Operationen kommer möjligtvis att bli av imorgon och jag ser fram emot att få närvara vid den.
Barnavdelningen i Japan är väldigt mysig med mycket färger och figurer och personalen är duktiga på att ta hand om barn. Själv tycker jag också det är väldigt mysigt att gå in och undersöka det lilla barnet när det ligger där och jollrar sött och skrattar åt en när man gör grimaser. Men jag inser också snabbt varför nog aldrig kommer bli barnläkare när de strax därefter börjar gråta. Jag pallar bara inte med det. :)
Efter barnavdelningen blir vi ombedda att gå till föreläsning. Men själv har jag redan bjudit in mig till ESS-klubbens möte för dagen och det börjar snart så jag ber om dispans. Det tar två läkare som diskuterar ett tag, ringer ett flera minuter långt samtal och sen diskuterar igen innan det är "ok" att jag inte går på den helt japanska halvtimmesföreläsningen. Herregud vad allt är strikt här.
ESS-lektion
Som sagt så har jag själv bjudit in mig till dagens ESS-möte då jag gärna vill se hur de japanska klubbarna fungerar. Dessutom är det ESS-gruppen som till stor del skött om mig här i Japan så det är juh roligt att träffa alla där också. Mötet hålls dock på skolans andra campus som är i en helt annan del av staden och jag får själv försöka ta tåget dit. Men efter ett grundligt sms av Misato, ännu grundligare förklaring av Hirokai och en slutgiltig förtydling av Ju så klarar jag resen ganska galant faktiskt.
Bild: Cool bild på tåget som rusar in på stationen framför resenärerna. Här syns även de moderna "dörrarna" som skyddar så att folk inte ramlar ut på spåret.
Bild: Ännu en finurlig tåglösning, även för icke-japanskatalande, för att se var man är. Grön pil visar nästa station.
Misato möter mig vid stationen och tar mig till campuset och salen där ESS-mötet ska hållas. Trots att klockan redan är 16:45 (tiden då det ska starta) är det nersläkt och tyst i salen. Inte förrän efter några minuter börja eleverna en och en dimpa in. Tillsammans med dem kommer även en av ESS-gruppens "lärare", Martin, som håller i stora delar av undervisningen. Martin verkar vara en trevlig person och är spännande nog född i Tyskland men har levt större delen av sitt liv i antingen England eller Japan. Han pratar därför med en perfekt brittisk accent och riktigt duktig på att förklara saker.
Till dagens ESS-möte har Misato förberett ett litet rollspel tillsammans med Asuka. Eftersom det är tentatider här så blir det inget "jätteseriöst" plugg utan lite mer lek. Temat är "vad skulle du göra om du vann en storvinst" och lektionen börjar med att Martin håller ett väldigt intressant föredrag på engelska om saker man bör tänka på om man vinner en stor summa pengar. Samt berättar lite kort om vad som händer med många personer som vinner (skiljsmässor, tragedier och liknande) och vad en väldigt vis person gjorde när han vann en massa pengar.
Bild: Martin och Misato går igenom reglerna för rollspelet.
Efter det sätter rollspelet igång och Misato delar in klassen i grupp A och B som får låtsaspengar motsvarande 5 miljoner Yen. Dessa ska grupperna sedan spendera hos mig, resebyrån, Asuka, affären, Martin, auktionen, samt Misato, aktier och fonder. Målet är att alla i gruppen ska få precis vad dom vill ha för pengarna och extrasaker som auktions-bjudning och akiteaffärer finns med för att bredda det hela lite. Men huvudpoängen är ändå att allt ska ske på engelska. Martin underhåller sig själv genom att ständigt försöka få nya bud på "kärleksdrycken" som säljs (Misatos idé som hon blir grovt mobbad för), jag säljer resor till Sverige (!) och månen och gruppmedlemmarna tassar omkring och spenderar sina låtsaspengar.
Bild: Grupp A i full gång med att planera sitt spenderande.
Bild: Asuka med sina egentillverkade pengar som används i rollspelet. "The Bank of Misato", haha!
I slutändan hålls en liten genomgång om vad grupperna gjorde för val och vad som är lite rätt och fel. Sen är dagens ESS-möte slut och Martin, som är fotograg egentligen, ger sig iväg för att göra ett "night shoot" men lovar att ta med mig ut på en drink nästa gång. Resten av gruppen samlas för att samtala lite inför deras möjliga framtida utbytesstudier (Misato är lite ansvarig för IFMSA-resor i Japan så hon går igenom allt med dom) och efter det går vi ut för att äta.
Bild: Misato går igenom de olika länderna folk kan resa till för utbytesstudier.
Bild: Under tiden de diskuterar på japanska underhåller jag mig på annat sätt.
Restaurang och hemresa
Vi går till ett simpelt ställe för lite snabb mat. Folk har nog varken tid eller pengar just nu att gå på något flottare då deras tentaperiod börjar nästa vecka med fyra tentor på måndag, onsdag, fredag samt nästa tisdag igen. Men maten är i vilket fall god då jag tar en Tonkatsu med någon sorts "vinsås". (Se tidigare inlägg för "tonkatsu").
Bild: "Husets special": Tonkatsu med vinsås. Mmm!
Efter det beger vi oss hemåt och längs vägen droppar folk av tills det bara är jag och Hama kvar som hjälper mig till min Gate på stationen. Sedan blir det lite Nintendo DS på tåget hem och snart därpå rakt i säng.
Bild: Misato och Hama precis innan Misato ger sig av hemåt och Hama visar mig vägen på stationen.
Vid det här laget är jag så van vid de dagliga "manin densha" (överfyllda tågen) att jag ser det som en självklarhet. Men visst är det fortfarande roligt när ett tåg fullproppat med människor anländer och man förbereder sig för att torpedera sig in i folkklungan. Har dock varit ganska ok rätt många dagar nu. Det är självklart så mycket folk så man kan stå upp och sova utan att ramla (mycket praktiskt kan jag lova!) men man kan andas utan problem så överdrivet har det inte varit.
Oh! Däremot glömde jag juh att berätta om tisdagens tågresa där jag halvspringer mot tåget och är någon meter ifrån dörren när jag ser den rosa skylten "Women only!". Det var visst en vagn för enbart kvinnor. Jag har hört talas om det innan men inte sett det förrän nu och därför inte riktigt kollat på dörrarna när jag går på tåget. Men det var tur jag gjorde det idag då det nog inte hade setts med blida ögon om jag tryckt mig in i den vagnen. Det är nämligen ett känt fenoment på Japantågen att kvinnor blir tafsade på i den stora folkklungan. Det är juh svårt att sätta dit någon när man står tryckt mot en 5-6 personer samtidigt så den bästa lösningen dom hittat är att ha separata tågvagnar för kvinnor. Detta är dock som sagt första gången jag ser en så jag vet inte hur mycket det används idag eller om "tågtafsandet" fortfarande är ett stort problem.
Operationer och god mat
Väl i skolan är det dags för småoperationer igen. Tre stycken ska hinnas med innan lunch och läkarna sätter igång medan vi studenter masserar upp våra ben inför det förväntade ståendet. Bland operationerna utmärker sig en som extra spännande tycker jag där en patient har ärrvävnad eller något som i alla fall gör att denne inte kan ha full rörlighet i tummen. Man skär då ett litet sicksack-mönster i huden mellan tummen och pekfingret och liksom korsar hudbitarna och syr igen. Detta ändrar hudens spänst-riktning och ger mer rörlighet till tummen. Snabbt, enkelt och coolt.
Till lunch möter jag och Ju upp med Hiroaki och går till en restaurang som serverar typisk "japansk mat". Tyvärr kommer jag inte ihåg vad rätten jag äter heter (om jag ens fick höra det?) men det är i alla fall friterad kyckling och japanska grönsaker med en sorts sötsur sås till. Det var grymt gott och lätt något jag ska hitta igen och äta. Måste bara ta reda på vad det heter - får fråga Hiroaki senare.
Bild: Gruppen försöker komma på vart vi ska äta. Från vänster: Ju, Kazuya och Hiroaki. Kazuya droppar dock av innan vi når fram då hon inte hinner luncha visar det sig.
Bild: I Japanska restauranger är det nästan "alltid" fullt. Därför skriver man sitt namn på en kölista och så plockas man sen in efter hand.
Bild: Ju kunde så klart inte låta bli att skriva "mitt" namn. Gick inte så bra för servitören att uttala det. ^^
Bild: Den goda maten som jag inte vet vad den heter.
Barnavdelningen
På eftermiddagen går jag och Ju med läkaren som jag gick med på brännskadeavdelningen i tisdags. Denna gång är det barnavdelningen som gäller och där tittar vi till ett barn som har fingrar och tår som sitter ihop sedan födseln. Operationen kommer möjligtvis att bli av imorgon och jag ser fram emot att få närvara vid den.
Barnavdelningen i Japan är väldigt mysig med mycket färger och figurer och personalen är duktiga på att ta hand om barn. Själv tycker jag också det är väldigt mysigt att gå in och undersöka det lilla barnet när det ligger där och jollrar sött och skrattar åt en när man gör grimaser. Men jag inser också snabbt varför nog aldrig kommer bli barnläkare när de strax därefter börjar gråta. Jag pallar bara inte med det. :)
Efter barnavdelningen blir vi ombedda att gå till föreläsning. Men själv har jag redan bjudit in mig till ESS-klubbens möte för dagen och det börjar snart så jag ber om dispans. Det tar två läkare som diskuterar ett tag, ringer ett flera minuter långt samtal och sen diskuterar igen innan det är "ok" att jag inte går på den helt japanska halvtimmesföreläsningen. Herregud vad allt är strikt här.
ESS-lektion
Som sagt så har jag själv bjudit in mig till dagens ESS-möte då jag gärna vill se hur de japanska klubbarna fungerar. Dessutom är det ESS-gruppen som till stor del skött om mig här i Japan så det är juh roligt att träffa alla där också. Mötet hålls dock på skolans andra campus som är i en helt annan del av staden och jag får själv försöka ta tåget dit. Men efter ett grundligt sms av Misato, ännu grundligare förklaring av Hirokai och en slutgiltig förtydling av Ju så klarar jag resen ganska galant faktiskt.
Bild: Cool bild på tåget som rusar in på stationen framför resenärerna. Här syns även de moderna "dörrarna" som skyddar så att folk inte ramlar ut på spåret.
Bild: Ännu en finurlig tåglösning, även för icke-japanskatalande, för att se var man är. Grön pil visar nästa station.
Misato möter mig vid stationen och tar mig till campuset och salen där ESS-mötet ska hållas. Trots att klockan redan är 16:45 (tiden då det ska starta) är det nersläkt och tyst i salen. Inte förrän efter några minuter börja eleverna en och en dimpa in. Tillsammans med dem kommer även en av ESS-gruppens "lärare", Martin, som håller i stora delar av undervisningen. Martin verkar vara en trevlig person och är spännande nog född i Tyskland men har levt större delen av sitt liv i antingen England eller Japan. Han pratar därför med en perfekt brittisk accent och riktigt duktig på att förklara saker.
Till dagens ESS-möte har Misato förberett ett litet rollspel tillsammans med Asuka. Eftersom det är tentatider här så blir det inget "jätteseriöst" plugg utan lite mer lek. Temat är "vad skulle du göra om du vann en storvinst" och lektionen börjar med att Martin håller ett väldigt intressant föredrag på engelska om saker man bör tänka på om man vinner en stor summa pengar. Samt berättar lite kort om vad som händer med många personer som vinner (skiljsmässor, tragedier och liknande) och vad en väldigt vis person gjorde när han vann en massa pengar.
Bild: Martin och Misato går igenom reglerna för rollspelet.
Efter det sätter rollspelet igång och Misato delar in klassen i grupp A och B som får låtsaspengar motsvarande 5 miljoner Yen. Dessa ska grupperna sedan spendera hos mig, resebyrån, Asuka, affären, Martin, auktionen, samt Misato, aktier och fonder. Målet är att alla i gruppen ska få precis vad dom vill ha för pengarna och extrasaker som auktions-bjudning och akiteaffärer finns med för att bredda det hela lite. Men huvudpoängen är ändå att allt ska ske på engelska. Martin underhåller sig själv genom att ständigt försöka få nya bud på "kärleksdrycken" som säljs (Misatos idé som hon blir grovt mobbad för), jag säljer resor till Sverige (!) och månen och gruppmedlemmarna tassar omkring och spenderar sina låtsaspengar.
Bild: Grupp A i full gång med att planera sitt spenderande.
Bild: Asuka med sina egentillverkade pengar som används i rollspelet. "The Bank of Misato", haha!
I slutändan hålls en liten genomgång om vad grupperna gjorde för val och vad som är lite rätt och fel. Sen är dagens ESS-möte slut och Martin, som är fotograg egentligen, ger sig iväg för att göra ett "night shoot" men lovar att ta med mig ut på en drink nästa gång. Resten av gruppen samlas för att samtala lite inför deras möjliga framtida utbytesstudier (Misato är lite ansvarig för IFMSA-resor i Japan så hon går igenom allt med dom) och efter det går vi ut för att äta.
Bild: Misato går igenom de olika länderna folk kan resa till för utbytesstudier.
Bild: Under tiden de diskuterar på japanska underhåller jag mig på annat sätt.
Restaurang och hemresa
Vi går till ett simpelt ställe för lite snabb mat. Folk har nog varken tid eller pengar just nu att gå på något flottare då deras tentaperiod börjar nästa vecka med fyra tentor på måndag, onsdag, fredag samt nästa tisdag igen. Men maten är i vilket fall god då jag tar en Tonkatsu med någon sorts "vinsås". (Se tidigare inlägg för "tonkatsu").
Bild: "Husets special": Tonkatsu med vinsås. Mmm!
Efter det beger vi oss hemåt och längs vägen droppar folk av tills det bara är jag och Hama kvar som hjälper mig till min Gate på stationen. Sedan blir det lite Nintendo DS på tåget hem och snart därpå rakt i säng.
Bild: Misato och Hama precis innan Misato ger sig av hemåt och Hama visar mig vägen på stationen.
Dag 12 - Plastikkirurgin fortsätter
Mina ben är trööööötta!
Ännu en skoldag som inte sätter benens intresse i främsta rummet. Förmiddagen spenderas konstant stående på plastikkirurgmottagningen. Många patienter hinns med på den korta tiden men tyvärr så är det svårt för mig att hänga med då det är mycket japanska. Många gånger är läkaren snäll och berättar vad det är patienten lider av men vissa gånger finns det inte tid och andra gånger så räcker det ändå inte riktigt för att få en fullvärdig förståelse.
Nåja, det är i alla fall milvis bättre än i båset bredvid där Professorn (låt oss hålla namnet onämnt) slänger Jus skolbok i soptunnan och skäller ut honom efter noter. I efterhand får jag reda på att Professorn blev arg när han såg att Ju inte hade strukit under så mycket i sin bok vilket han tolkar som att han inte läser tillräckligt och därmed inte sköter sina studier. Stackar Ju... Denna professor är väldigt (ö)känd för sitt svängiga humör och fruktas av studenter som inte sällan råkar illa ut. Men redan igår bevittnade jag faktiskt hur en annan läkare blev utskälld inför hela läkar-/studentgruppen vid morgonmötet. Jag förstod juh inte till hundra procent att det var en utskällning då den var på japanska med att läkarens svar alltid bara var ett tyst "hai...hai" ("ja....ja") fick mig ändå att misstänka det. Usch vad jobbigt det måste vara att alltid jobba med en sådan person.
Yakiniku
Jag och Katsuyo får lunch redan 11:30 och går och går och äter Yakiniku (barbeque) nere i ett restaurangkomplex i en närliggande skyskrapa. Kan väl inte säga att det var det godaste jag smakat i japan hittills men det var inte dåligt. Däremot kändes det rätt riskfyllt att tillaga maten (vilket man gör själv) över den öppna elden som titt som tätt börjar brinna med en himla kraft då fettet droppade ner i den. Inte helt lätt att försöka skyffla undan sina köttbitar med de korta trä-ätpinnarna då. Väl tillbaka efter lunchen kommer Ju och Ayumi (som varit med Professor X) som precis fått sin lunchrast, 12:45 typ, och hastar iväg för att slänga i sig take away-mat så det hinner till nästa lektion.
Bild: Yakaniku och eldplatsen där maten ska tillagas.
Reprimand från patienterna
I studentlobbyn sitter en skylt som jag ber en av de bättre engelsktalande studenterna att översätta åt mig och den säger att det kommit klagomål från patienterna på sjukhuset angående studenterna. Det är nämligen så att vissa studenter har på sig t-shirtar med starka motiv (som manga-figurer) som syns igenom den vita läkarrocken. Själv kan jag förstås inte tänka mig något allvarligare när man besöker ett sjukhus än t-shirt-figurer som kan synas genom läkarrocken så jag förstår helt varför dom klagar. Sen är det en allmän punkt om att studenterna är för stökiga. Och det kan jag säga direkt att dom inte är! Studenterna är juh oftast som små lamm som bara följer efter läkaren och bugar för varje patient så antingen finns det några riktiga rötägg eller är de japanska patienterna ganska kräsna.
Eftermiddagen var....eto....eto....
Oj, minneslucka...kan verkligen inte komma på vad vi gjorde av onsdag eftermiddag i skolan... Hmm, jag återkommer så snabbt jag kommer på det. Gomen ne! ("förlåt")
"Eto" är förresten ett roligt ord som japanerna eftertänksamt mumlar när de inte riktigt kan komma på vad det är dom ska säga. Används väldigt flitigt. Inte minst av mig nu för tiden.
Kvällsmåltid och bus
På kvällen serverar Norie-san, som vanligt, en väldigt god middag. Idag är det en helstekt fisk där man pillar loss köttet med ätpinnarna vilket går förvånandsvärt bra. Kanske dags att ta upp och ge min syster en hel del creds för min skicklighet med ätpinnar. Titt som tätt får jag höra ett "Ooh, sugoi!" när jag börjar äta med ätpinnarna (eller "hashi" som det heter på japanska) då de andra studenterna ofta är på väg att fråga mig om jag kan äta alls med de eller om de ska visa mig hur man gör. Varje gång får jag då förklara att min syster, Agnetha, som bott i USA i cirka 10 år är väldigt duktig på det och drillat mig i ätpinnesteknik sedan jag var yngre. Detta är något som kommit till otroligt god användning då man knappt klarar sig utan ett par "hashi" i Japan. Nu för tiden blir jag smått förvånad när det plockas fram en sked för att ris och tycker att det tar bort lite utmaningen i det. ;) Lyckligtvis är det få gånger japanerna äter med annat än sina roliga "hashi".
Efter måltiden kommer lilla Ju-chan på besök och Katka busar omkring med henne. När Katka inte orkar mer (värmen = orkar inte mycket här) så försöker Norie-san få Ju-chan att leka med mig istället men hon är så blyg så hon springer istället iväg och gömmer sig. Tillslut så tar jag initiativet och börjar jaga henne runt storarumsbordet vilket hon tycker är fasligt roligt och springer skrikande omkring. Hon tycker även det är hur kul som helst att jag slår huvudet i dörrkarmen när jag försöker gå upprätt där igenom. Hon ska självklart visa att hon inte gör det och promenerar stolt igenom - med typ 1,5 meter till godo. ;)
(Tyvärr väldigt få bilder för dagen - lovar bättring!)
Ännu en skoldag som inte sätter benens intresse i främsta rummet. Förmiddagen spenderas konstant stående på plastikkirurgmottagningen. Många patienter hinns med på den korta tiden men tyvärr så är det svårt för mig att hänga med då det är mycket japanska. Många gånger är läkaren snäll och berättar vad det är patienten lider av men vissa gånger finns det inte tid och andra gånger så räcker det ändå inte riktigt för att få en fullvärdig förståelse.
Nåja, det är i alla fall milvis bättre än i båset bredvid där Professorn (låt oss hålla namnet onämnt) slänger Jus skolbok i soptunnan och skäller ut honom efter noter. I efterhand får jag reda på att Professorn blev arg när han såg att Ju inte hade strukit under så mycket i sin bok vilket han tolkar som att han inte läser tillräckligt och därmed inte sköter sina studier. Stackar Ju... Denna professor är väldigt (ö)känd för sitt svängiga humör och fruktas av studenter som inte sällan råkar illa ut. Men redan igår bevittnade jag faktiskt hur en annan läkare blev utskälld inför hela läkar-/studentgruppen vid morgonmötet. Jag förstod juh inte till hundra procent att det var en utskällning då den var på japanska med att läkarens svar alltid bara var ett tyst "hai...hai" ("ja....ja") fick mig ändå att misstänka det. Usch vad jobbigt det måste vara att alltid jobba med en sådan person.
Yakiniku
Jag och Katsuyo får lunch redan 11:30 och går och går och äter Yakiniku (barbeque) nere i ett restaurangkomplex i en närliggande skyskrapa. Kan väl inte säga att det var det godaste jag smakat i japan hittills men det var inte dåligt. Däremot kändes det rätt riskfyllt att tillaga maten (vilket man gör själv) över den öppna elden som titt som tätt börjar brinna med en himla kraft då fettet droppade ner i den. Inte helt lätt att försöka skyffla undan sina köttbitar med de korta trä-ätpinnarna då. Väl tillbaka efter lunchen kommer Ju och Ayumi (som varit med Professor X) som precis fått sin lunchrast, 12:45 typ, och hastar iväg för att slänga i sig take away-mat så det hinner till nästa lektion.
Bild: Yakaniku och eldplatsen där maten ska tillagas.
Reprimand från patienterna
I studentlobbyn sitter en skylt som jag ber en av de bättre engelsktalande studenterna att översätta åt mig och den säger att det kommit klagomål från patienterna på sjukhuset angående studenterna. Det är nämligen så att vissa studenter har på sig t-shirtar med starka motiv (som manga-figurer) som syns igenom den vita läkarrocken. Själv kan jag förstås inte tänka mig något allvarligare när man besöker ett sjukhus än t-shirt-figurer som kan synas genom läkarrocken så jag förstår helt varför dom klagar. Sen är det en allmän punkt om att studenterna är för stökiga. Och det kan jag säga direkt att dom inte är! Studenterna är juh oftast som små lamm som bara följer efter läkaren och bugar för varje patient så antingen finns det några riktiga rötägg eller är de japanska patienterna ganska kräsna.
Eftermiddagen var....eto....eto....
Oj, minneslucka...kan verkligen inte komma på vad vi gjorde av onsdag eftermiddag i skolan... Hmm, jag återkommer så snabbt jag kommer på det. Gomen ne! ("förlåt")
"Eto" är förresten ett roligt ord som japanerna eftertänksamt mumlar när de inte riktigt kan komma på vad det är dom ska säga. Används väldigt flitigt. Inte minst av mig nu för tiden.
Kvällsmåltid och bus
På kvällen serverar Norie-san, som vanligt, en väldigt god middag. Idag är det en helstekt fisk där man pillar loss köttet med ätpinnarna vilket går förvånandsvärt bra. Kanske dags att ta upp och ge min syster en hel del creds för min skicklighet med ätpinnar. Titt som tätt får jag höra ett "Ooh, sugoi!" när jag börjar äta med ätpinnarna (eller "hashi" som det heter på japanska) då de andra studenterna ofta är på väg att fråga mig om jag kan äta alls med de eller om de ska visa mig hur man gör. Varje gång får jag då förklara att min syster, Agnetha, som bott i USA i cirka 10 år är väldigt duktig på det och drillat mig i ätpinnesteknik sedan jag var yngre. Detta är något som kommit till otroligt god användning då man knappt klarar sig utan ett par "hashi" i Japan. Nu för tiden blir jag smått förvånad när det plockas fram en sked för att ris och tycker att det tar bort lite utmaningen i det. ;) Lyckligtvis är det få gånger japanerna äter med annat än sina roliga "hashi".
Efter måltiden kommer lilla Ju-chan på besök och Katka busar omkring med henne. När Katka inte orkar mer (värmen = orkar inte mycket här) så försöker Norie-san få Ju-chan att leka med mig istället men hon är så blyg så hon springer istället iväg och gömmer sig. Tillslut så tar jag initiativet och börjar jaga henne runt storarumsbordet vilket hon tycker är fasligt roligt och springer skrikande omkring. Hon tycker även det är hur kul som helst att jag slår huvudet i dörrkarmen när jag försöker gå upprätt där igenom. Hon ska självklart visa att hon inte gör det och promenerar stolt igenom - med typ 1,5 meter till godo. ;)
(Tyvärr väldigt få bilder för dagen - lovar bättring!)
Dag 11 - Riktig sushi
Småoperationer och Dubbel Cheeseburgare
Förmiddagen i skolan är jag och gruppen på två småoperationer. Dessa görs med lokalbedövning (i motsatts till sövning) och är oftast inte så stora i omfattningen. Den första operationen är en liten vätskefylld blåsa på fingret som skärs bort och sedan repareras genom att ta en liten hudbit från området under tummen.
Nästa operation är en fistel bakom örat som ska undersökas och opereras bort. En "fistel" är en onaturlig gång som bildats i kroppen om som kan vara "kommunicerande" (t.ex. en fistel i kinden förbinder munnens insida med kroppens utsida och är därför kommunicerande) eller "icke-kommunicerande" (och slutar då bara blint). Fisteln visar sig vara icke-kommunicerande och ganska kort. Den opereras bort och sys igen utan några problem.
Kort lunch så det blir McDonalds. Denna gång provar jag Dubbel Cheeseburgaren som var väldigt god. Men QP Cheese är nog snäppet bättre ändå. Hmm. Får bli MegaMac nästa gång lätt!
Brännskadeenheten
Eftermiddagen kopplas jag på en läkare som ska gå på brännskadeenheten och ta hand om en nyinkommen patient. Spännande tycker jag tills jag inser att vi ska stå och bada patienten i typ en timme. För mig som kommer från Sverige så är det så oförståeligt, men i Japan så är rollerna mellan läkare och sjuksköterska inte alls lika tydliga. Här har vi scenariot framför mig där en läkare och två sjuksköterskor står och schamponerar, skrubbar fötterna och rengör brännsåren på patienten. Att det bara ska behöva denna kompetensresurs (ursäkta uttrycket men det finns nog bättre saker en läkare och två sjuksköterskor kan göra under en timme) för att bada av någon är för mig en gåta. Men patienten ser hyfsad nöjd ut där denne blir ompysslad av två unga sjuksköterskor så det är väl ok. :p
I Sverige är det väldigt mycket så att läkarna nästan aldrig gör det en sjuksköterska gör och (vad jag sett) sjuksköterskor nästan aldrig gör det en undersköterska gör. I Japan vet jag inte om det bara är olika arbetsuppgifter eller lägre utbildningsnivå på sjuksköterskorna men läkarna tar bort förband, pysslar om sår, smörjer in salvor och lägger på nya förband. Möjligtvis kan sjuksköterskorna också göra detta när läkaren inte gör det eller så ingår det inte i deras arbetsuppgifter alls. Roligt med lite omväxling i alla fall.
Läkaren jag går med är väldigt trevlig men hela uppgiften med brännskadepatienten är lite loj och en stor del av tiden står jag bara och väntar när hon sitter vid datorn och skickar remisser och skriver journal. När hon till slut klockan 16:15 säger till mig att hon inte har mer för mig just nu (då har jag spenderat de senaste 20 minuterna med att vänta på att hon ska skriva färdig en remiss) pustar jag ut. Men icke sa nicke - jag ska gå till plastikkirurgmottagningen (långt ord) för att vara med där tills jag slutar... Jag tackar för dagen och går raka vägen till studentlobbyn, byter om och sticker hem. ^^ Mina fötter och ben är redan ömma så in i den grad att jag inte riktigt har någon känsel i dom och att då tvingas gå och "stå" i en obestämd mängd tid känns inte helt aktuellt. Min första "skubbning" alltså. :p
Även om detta bara rörde några minuter så hade japanska studenter nog aldrig vågat göra detta. De har en otrolig respekt för professorerna och de andra läkarna och följer slaviskt efter tills läkarna säger att de kan gå. Inte riktigt vad man själv är van vid hemma i Sverige där man själv tar ansvar för min utbildning och många skippar friskt det de inte tycker är så givande. Självklart har vi massor vi måste gå på också i Sverige men det är rätt stor skillnad ändå mellan Sverige och Japan. Jag får ofta intryckte i Japan att studenten även fyller funktionen av att vara "den som är där med lägst rang" och liksom finns där för att finnas, inte för att lära sig". Absolut inte alltid, men ibland är det väldigt ickegivande och trots det måste man vara kvar i flera timmar. I like it the Swedish way. ;)
Riktig sushi
På kvällen tar Norie-san och Seiichiro-san mig och Katka till en "riktig" sushi-restaurang i Chitose Karasuyama (stadsdelen där vi bor). De klagade innan på att kaiten sushi (rullbandssushi) är lågkvalitétssushi så detta ska verkligen bli spännande.
När man stiger in i restaurangen så dränks man i en symfoni av "IRRASHAIMASEEEE!" (typ "välkommen") från alla fem-sex sushikockarna som bokstavligen skriker det till en. Man känner sig i alla fall väldigt välkomnad och under resten av kvällen kan jag knappt hålla mig för skratt när en ny kund kommer in och mängder av irashaimaseeeeee kommer haglandes. På samma sätt hälsas varenda kund som går ut med en motsvarande fras.
Och visst är det skillnad på sushi och sushi. Laxbiten som ligger på sushin jag beställer här är nästan 2 cm tjock och smälter ändå hur lätt som helst i munnen. Sushibitarna beställer man en och en genom att bara skrika till kockarna t.ex. "Sumimasen, salmon kudasai!" (Ursäkta, lax tack!) så kommer två sushibitar med lax serverade inom en halv minut. Allt är väldigt lyxigt och fint. Jag provar förutom lax även tonfisk, ägg, sardiner, tempura och räkor. Självklart betalade underbara Seiichiro-san så jag fick aldrig se vad det kostade som jämförelse men det är nog inga 130 Yen fatet precis.
Bild: Tonfisk-sushi. Checka tjockleken alltså!
Bild: Kocken iordningställer underbart fina sushifat. Tyvärr inte till oss - men ändå vackert att se på.
Till sushin beställer Seiichiro varm saké åt mig och sig själv vilket är en liten upplevelse i sig. Kan väl inte säga att det är särskilt "gott" men att den är rykande varm gör allt lite roligare. Även Katka blir jättesugen när hon ser att den är varm och beställer in en kopp åt sig så hon kan vara med. Norie-san är snäll nog att ställa upp som chaufför och avstår därför.
Bild: Katka tränas i att hälla upp sushi som en "värddam" ska göra efter instruktioner från Norie-san. Just det, vissa traditioner måste man hålla på!
Mätta och belåtna stapplar vi ut ur restaurangen påskjutsade av en våg av farväl-ord från sushikocksgänget. Väl ute så ska jag ta en bild och får hjälp av en snäll servitris som kommer ut och erbjuder sig att ta bilden åt oss. Men hon hittar inte knappen för att ta bilden - då hon håller kameran upp och ner. :D
Bild: Det mätta och glada sushi-gänget utanför restaurangen. (När tillslut fotografen fick kameran på rätt håll.)
Väl hemma pratar jag med Therese över Skype och hör hur det är med henne där borta i Norge (jättemysigt att få höra henne) och sen är det läggdags.
Förmiddagen i skolan är jag och gruppen på två småoperationer. Dessa görs med lokalbedövning (i motsatts till sövning) och är oftast inte så stora i omfattningen. Den första operationen är en liten vätskefylld blåsa på fingret som skärs bort och sedan repareras genom att ta en liten hudbit från området under tummen.
Nästa operation är en fistel bakom örat som ska undersökas och opereras bort. En "fistel" är en onaturlig gång som bildats i kroppen om som kan vara "kommunicerande" (t.ex. en fistel i kinden förbinder munnens insida med kroppens utsida och är därför kommunicerande) eller "icke-kommunicerande" (och slutar då bara blint). Fisteln visar sig vara icke-kommunicerande och ganska kort. Den opereras bort och sys igen utan några problem.
Kort lunch så det blir McDonalds. Denna gång provar jag Dubbel Cheeseburgaren som var väldigt god. Men QP Cheese är nog snäppet bättre ändå. Hmm. Får bli MegaMac nästa gång lätt!
Brännskadeenheten
Eftermiddagen kopplas jag på en läkare som ska gå på brännskadeenheten och ta hand om en nyinkommen patient. Spännande tycker jag tills jag inser att vi ska stå och bada patienten i typ en timme. För mig som kommer från Sverige så är det så oförståeligt, men i Japan så är rollerna mellan läkare och sjuksköterska inte alls lika tydliga. Här har vi scenariot framför mig där en läkare och två sjuksköterskor står och schamponerar, skrubbar fötterna och rengör brännsåren på patienten. Att det bara ska behöva denna kompetensresurs (ursäkta uttrycket men det finns nog bättre saker en läkare och två sjuksköterskor kan göra under en timme) för att bada av någon är för mig en gåta. Men patienten ser hyfsad nöjd ut där denne blir ompysslad av två unga sjuksköterskor så det är väl ok. :p
I Sverige är det väldigt mycket så att läkarna nästan aldrig gör det en sjuksköterska gör och (vad jag sett) sjuksköterskor nästan aldrig gör det en undersköterska gör. I Japan vet jag inte om det bara är olika arbetsuppgifter eller lägre utbildningsnivå på sjuksköterskorna men läkarna tar bort förband, pysslar om sår, smörjer in salvor och lägger på nya förband. Möjligtvis kan sjuksköterskorna också göra detta när läkaren inte gör det eller så ingår det inte i deras arbetsuppgifter alls. Roligt med lite omväxling i alla fall.
Läkaren jag går med är väldigt trevlig men hela uppgiften med brännskadepatienten är lite loj och en stor del av tiden står jag bara och väntar när hon sitter vid datorn och skickar remisser och skriver journal. När hon till slut klockan 16:15 säger till mig att hon inte har mer för mig just nu (då har jag spenderat de senaste 20 minuterna med att vänta på att hon ska skriva färdig en remiss) pustar jag ut. Men icke sa nicke - jag ska gå till plastikkirurgmottagningen (långt ord) för att vara med där tills jag slutar... Jag tackar för dagen och går raka vägen till studentlobbyn, byter om och sticker hem. ^^ Mina fötter och ben är redan ömma så in i den grad att jag inte riktigt har någon känsel i dom och att då tvingas gå och "stå" i en obestämd mängd tid känns inte helt aktuellt. Min första "skubbning" alltså. :p
Även om detta bara rörde några minuter så hade japanska studenter nog aldrig vågat göra detta. De har en otrolig respekt för professorerna och de andra läkarna och följer slaviskt efter tills läkarna säger att de kan gå. Inte riktigt vad man själv är van vid hemma i Sverige där man själv tar ansvar för min utbildning och många skippar friskt det de inte tycker är så givande. Självklart har vi massor vi måste gå på också i Sverige men det är rätt stor skillnad ändå mellan Sverige och Japan. Jag får ofta intryckte i Japan att studenten även fyller funktionen av att vara "den som är där med lägst rang" och liksom finns där för att finnas, inte för att lära sig". Absolut inte alltid, men ibland är det väldigt ickegivande och trots det måste man vara kvar i flera timmar. I like it the Swedish way. ;)
Riktig sushi
På kvällen tar Norie-san och Seiichiro-san mig och Katka till en "riktig" sushi-restaurang i Chitose Karasuyama (stadsdelen där vi bor). De klagade innan på att kaiten sushi (rullbandssushi) är lågkvalitétssushi så detta ska verkligen bli spännande.
När man stiger in i restaurangen så dränks man i en symfoni av "IRRASHAIMASEEEE!" (typ "välkommen") från alla fem-sex sushikockarna som bokstavligen skriker det till en. Man känner sig i alla fall väldigt välkomnad och under resten av kvällen kan jag knappt hålla mig för skratt när en ny kund kommer in och mängder av irashaimaseeeeee kommer haglandes. På samma sätt hälsas varenda kund som går ut med en motsvarande fras.
Och visst är det skillnad på sushi och sushi. Laxbiten som ligger på sushin jag beställer här är nästan 2 cm tjock och smälter ändå hur lätt som helst i munnen. Sushibitarna beställer man en och en genom att bara skrika till kockarna t.ex. "Sumimasen, salmon kudasai!" (Ursäkta, lax tack!) så kommer två sushibitar med lax serverade inom en halv minut. Allt är väldigt lyxigt och fint. Jag provar förutom lax även tonfisk, ägg, sardiner, tempura och räkor. Självklart betalade underbara Seiichiro-san så jag fick aldrig se vad det kostade som jämförelse men det är nog inga 130 Yen fatet precis.
Bild: Tonfisk-sushi. Checka tjockleken alltså!
Bild: Kocken iordningställer underbart fina sushifat. Tyvärr inte till oss - men ändå vackert att se på.
Till sushin beställer Seiichiro varm saké åt mig och sig själv vilket är en liten upplevelse i sig. Kan väl inte säga att det är särskilt "gott" men att den är rykande varm gör allt lite roligare. Även Katka blir jättesugen när hon ser att den är varm och beställer in en kopp åt sig så hon kan vara med. Norie-san är snäll nog att ställa upp som chaufför och avstår därför.
Bild: Katka tränas i att hälla upp sushi som en "värddam" ska göra efter instruktioner från Norie-san. Just det, vissa traditioner måste man hålla på!
Mätta och belåtna stapplar vi ut ur restaurangen påskjutsade av en våg av farväl-ord från sushikocksgänget. Väl ute så ska jag ta en bild och får hjälp av en snäll servitris som kommer ut och erbjuder sig att ta bilden åt oss. Men hon hittar inte knappen för att ta bilden - då hon håller kameran upp och ner. :D
Bild: Det mätta och glada sushi-gänget utanför restaurangen. (När tillslut fotografen fick kameran på rätt håll.)
Väl hemma pratar jag med Therese över Skype och hör hur det är med henne där borta i Norge (jättemysigt att få höra henne) och sen är det läggdags.
Tessy goes Norway
Under tiden jag irrar runt borta i Tokyo så har min lilla Therese farit iväg till Norge. Kolla gärna in hennes blogg för underbara bilder från Norges omgivningar och historier om livet som sjuksköterska i Norge. Hoppas du har det bäst i Norge sötnos! Love you!
www.betw.blogg.se
Bild: Min lilla Therese i Norge.
www.betw.blogg.se
Bild: Min lilla Therese i Norge.
Lång dag --> no blogg
En lång dag i skolan med efterföljande ESS-möte och restaurangbesök resultar idag till nada blogginlägg (förutom detta då). Ni får istället hålla till godo med en bild på söta lilla Ju-chan som leker med Katka. För er som undrar vem egentligen Katka är så kommer det att komma upp ett blogginlägg tillägnad just henne också. Allt i sinom tid.
-chan är ett suffix som används efter namn och betyder typ "söta lilla". Används i princip bara på småtjejer eller för tjejer inom en kompiskrets. Då kan man börja undra varför jag heter just Pada-chan... men mer om det en annan gång.
Bild: Ju-chan och Katka.
-chan är ett suffix som används efter namn och betyder typ "söta lilla". Används i princip bara på småtjejer eller för tjejer inom en kompiskrets. Då kan man börja undra varför jag heter just Pada-chan... men mer om det en annan gång.
Bild: Ju-chan och Katka.
Japaner röker, mycket - men organiserat
Många japaner röker. Riktigt många faktiskt. Har inte hittat några purfärska siffror men WHO:s undersökning 2002 visar att över hälften av männen röker. Bara lite över 10 % av kvinnorna röker men ökningen till de 10 %:en har gått snabbt.
Så många japaner röker och nästan överallt finns det cigarettautomater precis som läskautomaterna. Men det är faktiskt väldigt sällan man ser japaner röka ute på gatan ändå. Detta för att det faktiskt är förbjudet att röka på gatan förutom inom särskilda "rökområden", precis som rökrutor fast mycket större. I dessa rökrutor står varje morgon ett femtiotal personer och blossar på så att man går som genom en smog för att ta sig förbi. Men det kan jag faktiskt stå ut med när man sen slipper röken genom resten av Tokyo.
På restauranger finns det fortfarande ingen lag mot rökning men enligt studenterna så är det väldigt dålig stil att röka där så ingen gör det typ. Utom vissa restauranger där det lite hör till - men dom kan man hålla sig borta från.
Summa summarum: Tummen upp till rökrutor! Och tummen ner till att så många fortfarande röker!
Så många japaner röker och nästan överallt finns det cigarettautomater precis som läskautomaterna. Men det är faktiskt väldigt sällan man ser japaner röka ute på gatan ändå. Detta för att det faktiskt är förbjudet att röka på gatan förutom inom särskilda "rökområden", precis som rökrutor fast mycket större. I dessa rökrutor står varje morgon ett femtiotal personer och blossar på så att man går som genom en smog för att ta sig förbi. Men det kan jag faktiskt stå ut med när man sen slipper röken genom resten av Tokyo.
På restauranger finns det fortfarande ingen lag mot rökning men enligt studenterna så är det väldigt dålig stil att röka där så ingen gör det typ. Utom vissa restauranger där det lite hör till - men dom kan man hålla sig borta från.
Summa summarum: Tummen upp till rökrutor! Och tummen ner till att så många fortfarande röker!
Japaner älskar mobiler, men pratar inte i dom?
Ja här har vi ett specialavsnitt av högsta rang. Japaners mobiltelefoner.
Först och främst så har i princip alla japaner minst en mobiltelefon, många har flera. Detta är förståeligt då mobiltelefonerna i Japan verkligen är billiga och det finns nog lika många mobilbutiker som det finns brevlådor i Tokyo. Dock så är det japanernas egna märken som är billiga och alla dessa mobiler ser ganska likadana ut. Detta gör att det ser ut som att alla japaner har exakt likadan mobiltelefoner. Eller i alla fall en av de tre modeller som finns.
Men det finns juh en hel del nackdelar med de japanska mobiltelefonerna. Först och främst så har dom inte SIM-kort. Dom verkar ha något skumt motsvarande men detta leder till att man inte kan ta en europeisk mobil och använda den med ett japanskt abonnemang. Därutöver så använder sig även japanska mobilnätet av ett annat frekvensband än Europa eller USA. De flesta mobiltelefoner i Europa stödjer ej detta frekvensomfång och är därför stendöda i Japan. Tycker faktiskt också att det är sämre ljudkvalité i telefonerna här men det kan vara som jag bara inbillar mig.
Men det konstigaste med hela mobilkulturen är ändå skyltarna över hela Japan som säger att du inte får använda mobiltelefonen, eller i alla fall att du ska undvika att använda mobiltelefonen. Och dessa skyltar finns på i princip alla ställen där du skulle vilja använda en mobiltelefon. På tåget till exempel finns det skyltar överallt där det står "please refrain from using your mobile phone" och jag vet inte om jag tolkar det som att man inte bör använda den alls eller om man inte bör prata högt i den. Eller vad menar de? För i princip varenda kotte på tåget står konstant och SMS:ar (de har egentligen inte SMS i Japan men en sort mail-motsvarighet) så använder sina mobiler gör de juh. Men däremot ser man i princip aldrig någon prata i dom. De få gånger någon gör detta springer de alltid bort till tågdörrarna och ställer sig ihopkrupna som att de verkligen skäms.
Men visst det är skönt att slippa att folk står och gastar i mobiler (finns juh en anledning till att ordet "mobilblottare" har fötts) men anti-mobil-skyltar överallt känns lite skumt. Inte minst i ett land där "alla" har en mobiltelefon.
Måste också tillägga att jag tycker att japanernas motsvarighet till ljudlös som kallas "Manner mode" är hur gulligt som helst.
"Manner mode on!"
Bild: Ett exempel på en klassisk japansk mobiltelefon, inklusivea alla deras söta accessoarer. I det här fallet Misatos. omedvetet stulna för fotografering, mobiltelefon.
Först och främst så har i princip alla japaner minst en mobiltelefon, många har flera. Detta är förståeligt då mobiltelefonerna i Japan verkligen är billiga och det finns nog lika många mobilbutiker som det finns brevlådor i Tokyo. Dock så är det japanernas egna märken som är billiga och alla dessa mobiler ser ganska likadana ut. Detta gör att det ser ut som att alla japaner har exakt likadan mobiltelefoner. Eller i alla fall en av de tre modeller som finns.
Men det finns juh en hel del nackdelar med de japanska mobiltelefonerna. Först och främst så har dom inte SIM-kort. Dom verkar ha något skumt motsvarande men detta leder till att man inte kan ta en europeisk mobil och använda den med ett japanskt abonnemang. Därutöver så använder sig även japanska mobilnätet av ett annat frekvensband än Europa eller USA. De flesta mobiltelefoner i Europa stödjer ej detta frekvensomfång och är därför stendöda i Japan. Tycker faktiskt också att det är sämre ljudkvalité i telefonerna här men det kan vara som jag bara inbillar mig.
Men det konstigaste med hela mobilkulturen är ändå skyltarna över hela Japan som säger att du inte får använda mobiltelefonen, eller i alla fall att du ska undvika att använda mobiltelefonen. Och dessa skyltar finns på i princip alla ställen där du skulle vilja använda en mobiltelefon. På tåget till exempel finns det skyltar överallt där det står "please refrain from using your mobile phone" och jag vet inte om jag tolkar det som att man inte bör använda den alls eller om man inte bör prata högt i den. Eller vad menar de? För i princip varenda kotte på tåget står konstant och SMS:ar (de har egentligen inte SMS i Japan men en sort mail-motsvarighet) så använder sina mobiler gör de juh. Men däremot ser man i princip aldrig någon prata i dom. De få gånger någon gör detta springer de alltid bort till tågdörrarna och ställer sig ihopkrupna som att de verkligen skäms.
Men visst det är skönt att slippa att folk står och gastar i mobiler (finns juh en anledning till att ordet "mobilblottare" har fötts) men anti-mobil-skyltar överallt känns lite skumt. Inte minst i ett land där "alla" har en mobiltelefon.
Måste också tillägga att jag tycker att japanernas motsvarighet till ljudlös som kallas "Manner mode" är hur gulligt som helst.
"Manner mode on!"
Bild: Ett exempel på en klassisk japansk mobiltelefon, inklusivea alla deras söta accessoarer. I det här fallet Misatos. omedvetet stulna för fotografering, mobiltelefon.
Dag 10 - Plastikkirurgi
Still jet lagging
Ännu en tidig morgon. Jag har märkt att jag ofta vaknar upp vid 04:00 ganska exakt varje morgon. Hmm, varför jag skulle vilja vakna vid 21:00 hemma i Sverige kan man juh undra? Hiroaki möter mig i studentlobbyn på morgonen och säger att studenterna som är på plastikkirugi kommer komma och hämta mig.
Nya gruppen
Sant nog dyker två tjejer upp efter några minuter och introducerar sig lite blygt. Några minuter senare sticker ett motorcykelhjälms-beklätt huvud in i studentlobbyn och Hiroaki presenterar min tredje gruppmedel, Ju. Ju är dock redan försenad så jag och tjejerna ger oss iväg till sjukhuset.
Väl inne på plastikkirurgiavdelning hälsas jag välkommen av en av professorerna som verkar väldigt trevlig. Han säger att jag ska gå med honom på mottagningen på förmiddagen och sedan närvara vid en operation på eftermiddagen. Jag trodde att jag skulle förlora mina nya studentkompisar redan nu eftersom neurokirurggruppen alltid hade föreläsningar och liknande. Men det visade sig att Ju ska vara med mig på mottagningen och att vi alla ska till operationen senare.
I den här gruppen är dom egentligen också 6 personer men gruppen är uppdelad på dermatologi (huden) och plastik (ja du, resten?) så egentligen blir det bara vi 4 som kommer att hänga tillsammans.
Japansk sjukhusmottagning
Den japanska mottagningen skiljer sig rätt mycket från den svenska faktiskt. Mest noterbart är nog att läkaren jag är med har 4 patienter per halvtimme. Alltså mindre än 10 min per patient inklusive allt pappersarbete. Men även besöken i sig var annorlunda. Inte alltför sällan kommer patienten in, tar av sig bandaget och visar upp operationsärret eller liknande, doktorn kastar ett öga på det och sen får patienten ett nytt bandage och kan gå igen. Nu har jag inte varit på något motsvarande i Sverige men de mottagningar jag varit på där hemma har haft i alla fall en halvtimme per patient avsatt. Men det är klart - patienterna här var väl inte mycket att orda om sig själv då de flesta är på återbesök.
En annan skillnad är att det kändes som ett litet drop in-rum som man satt i. Även om allt var tidsbokat så sitter en överläkare och en underläkare och bokstavligen "ropar" patientens namn ut mot väntrummet (rummen var liksom som små bås avskiljda med flyttbara väggar som inte går hela vägen upp i taket) som kommer instapplande genom den lilla dörren. På grund av det höga tempot är det inte ovanligt att läkarna plockar fram nästa patientens journal redan när den första patienten håller på att klä på sig igen. Trots den lilla tiden patienterna får så verkar läkarna här väldigt duktiga och bortsett från att jag fattar nada av vad dom säger så är det ganska roligt med mottagning. Jag gillar patientkontakt.
Lunch med Hiroaki och Ju
Då bara jag och Ju var på mottagningen så inväntar vi någon ytterligare för att gå på lunch och lämpligtvis dyker Hiroaki upp och följer med oss. Vi går till en restaurang och äter "tonkatsu" som är friterat fläsk serverat med ris, misosoppa, riven vitkål och någon skum japansk rotfrukt. Väldigt gott och mättande. Som vanligt i Japan så äter man lite av varandras mat för att se hur den smakar och allas är väldigt goda även om jag nog är mest nöjd med min egen. ;)
Bild: Ju och våra maträtter. Jus var traditionell tonkatsu medan min är blandad med ägg och läggs i riset.
Plastikkirurgi á la grande
Eftermiddagen är det dags för den första plastikoperationen! Men först och främst vad gör en plastikkirurg? Själv kan jag inte säga att jag hade någon riktig koll mer än de skönhetsoperativa ingreppen vilket man inte alls gör på ett sjukhus. Men vad jag lyckats lista ut hittills så är den mesta kirurgi som inte direkt "botar" en sjukdom plastikkirurgi. Det som görs på sjukhuset kallas "rekonstruktiv plastikkirurgi" (i kontrast till den estetiska som bröstförstoringar och annat som görs på privata kliniker) och går ut på att åtgärda missbildningar, brännskador, sår efter operativa ingrepp och liknande. Det inkluderar även transplantationer av till exempel hud från andra områden eller rekonstruktioner av muskler och ben som gått förlorade på olika sätt.
Plastikkirurgiska avdelningen är av stort intresse för mig eftersom vi i våran grundutbildning i Sverige inte har någon plastikkirurgi alls. Detta tycker de japanska läkarna och studenterna är konstigt och jag håller helt med. (Kan inte svära på att dom inte ändrat det nu i Sverige, men de hade i alla fall inte det tidigare år.)
Dagens operation är en riktigt häftig historia. Kan börja med att säga att den startade redan klockan 09:15 imorse och tog inte slut förrän 03:00 på natten. Så cirka 18 timmar lång! Inte dåligt. Patienten har en tumör långt in på tungan som är ganska stor. Till följd av detta ska en stor del av tungan nu opereras bort. Samtidigt öppnar man då upp benet och skär loss en bit av den stora lårmuskeln (vastus lateralis-delen på quadriceps femoris för de som är intresserade) med medföljande artärer, vener och nerver. Av denna muskelbit bygger man sedan en ny tunga som sätts in i patientens mun för att fylla det stora hålet där tumören satt. Minst sagt Sugoooi!
När vi kommer in till operationen sitter en 5-6 läkare redan djupt engagerade i operationen samt en drös av sköterskor som hjälper till. Kirurgerna består av två team. Uppe på halsen sitter för tillfället öron/näsa/hals-kirurgerna och tar bort tumören medan plastikkirurgerna sitter nere vid låret och håller på att skära ut muskeldelen. Hela operationen i sig är väldigt spännande och det är lätt den största jag sett hittills. Men mindre spännande tycker mina ben det är efter två och en halv timmars stående. Även om jag ibland smiter bort och vilar benen på en stol så är det mest stående som gäller. Efter ytterligare en halvtimme börjar jag känna att det räcker för idag och frågar lite menande studenterna hur länge de tänker stanna med får inget riktigt svar.
Efter ett tag berättar en annan läkarstudent där inne, lite i förbifarten, att i Japan så stannar studenterna till kirurgen säger till dom att dom kan gå. Man går varken innan eller efter. Och om läkaren glömmer studenterna när dom sätter igång med sitt arbete så är det bara synd om studenten. Att själva fråga om man får gå därifrån antar jag är helt "out of the question". Så jag ställer mig snällt till rätta och efter ytterligare en timme bytar kirurgerna vid och "mikrokirurgin" startar (där blodkärl och nerver sys ihop med mikroprecision) då den rekonstruerade tungan ska sättas in.
Vi får komma fram en och en och titta en liten stund i "kikaren" samtidigt som kirurgen förklarar för oss vad vi ser. Efter det säger han att vi kan gå. Klockan är 17:00...*puh*. 4 timmars nästan konstant stående och mina ben protesterar vilt. Varför valde jag kirurgi? :D Som min flickvän Therese säger "Du har kanske kirurghänder, men inga kirurgben". Hon har en poäng.
Kvällsrunda med Hiroaki
Jag och Hiroaki bestämde på lunchen att mötas efteråt och vi ses nu i studentlobbyn och ger oss ut tillsammans till stan. Vi går rundor bland en massa affärer, bland annat en pianoaffär där jag letar efter noterna till Final Fantasy X-2 Piano Collection. Men tyvärr var den slut och producenten har slutat tillverka dom så jag får prova min lycka i Ginza senare där dom ska ha en mycket större affär. Jag köpte istället den helt nyutkomna Final Fantasy XI Piano Collection-boken där jag faktiskt inte ens hört musiken ännu. Men inga Final Fantasy-pianostycken har svikit mig ännu så jag passar på att köpa boken medans jag kan.
Final Fantasy Piano Collection - en kort introduktion
För er som inte vet vad Final Fantasy-serien är så är det flera japanska rollspel som blivit omåttligt populära sedan de släpptes på Nintendo 8-bitar för hur många år som helst. Namnet "Final Fantasy" visade just att detta var det sista spelet som utvecklarna skulle göra då det inte hade gått så bra för dom. Men spelet blev en megasuccé och föertaget tog ny kraft. I dagsläget har det släppts ett tjugotal unika Final Fantasy-spel till alla möjliga konsoller och endast få har inte blivit hyllade som mästerverk.
En av de stående höjdpunkterna i dessa spel är också musiken med den kända kompositören Nobuo Uematsu bakom notpennan. För er som aldrig lyssnat på någon Final Fantasy-musik (vilket jag antar att få av er har ^^) så rekommenderar jag "Suteki da ne" från FFX ("Final Fantasy tio") och "Melodies of Life" från FFIX av de vanliga styckena (med sång och allt sånt) medan av Piano Collection-versionerna är "Besaid Island" från FFX, "Melodies of Life" från FFIX och "Wind Crest" från FFX-2 alla väldigt bra. :)
Kvällsrundan med Hiroaki fortsätter
Vi fortsatte vår färd med att gå in på ett stort spelcenter med en massa spelmaskiner. Allt från gipklo-maskiner till arkadmaskiner och konstiga kortspelsmaskiner fanns samlat i detta 5-våninghus. Hade jag haft ett sådan nära mig i Sverige hade jag förmodligen spenderat en hel del pengar där. Vi går även in i ett flervåningsköpcenter med allt från himmel och jord med höjdpunkter som godis formade som sushibitar, en Darth Vader utformad som de gamla shogunerna och ett stort sortiment av "partykläder" i sann japansk anda som nurse-outfit, skolflicke-outfit och skolbaddräkts-outfit.
Bild: Game station med alla möjliga arkadspel och liknande.
Bild: Darth Shogun! Han hade lätt varit den mäktigaste av shogunerna om han funnits.
Bild: Ja...bara att välja och vraka alltså.
Bild: Och jag hoppas verkligen polisen står beredd och haffar de som köper en sån här. För något fel i DNA-koden måste det väl ändå vara om man vill dra på sig en sån?
Som avslutning går vi till en av Hiroakis favoritrestauranger där dom serverar bifftunga... Hiroaki ångrar bittert att han berättade i förväg vad det var för något eftersom jag vägrade beställa det. Men jag fick smaka från honom och det var faktiskt gott. Själv tog jag vanlig biffilé i barbequesås. Smarrigt värre, men någon äggröra (såg ut som snor) som man blandade i riset var mindre gott. :)
Bild: Hiroaki med sin omtalade bifftunga.
Bild: Nej, det där ägggrejset i riset var verkligen inte gott. Och det såg ut som snor.
Ännu en tidig morgon. Jag har märkt att jag ofta vaknar upp vid 04:00 ganska exakt varje morgon. Hmm, varför jag skulle vilja vakna vid 21:00 hemma i Sverige kan man juh undra? Hiroaki möter mig i studentlobbyn på morgonen och säger att studenterna som är på plastikkirugi kommer komma och hämta mig.
Nya gruppen
Sant nog dyker två tjejer upp efter några minuter och introducerar sig lite blygt. Några minuter senare sticker ett motorcykelhjälms-beklätt huvud in i studentlobbyn och Hiroaki presenterar min tredje gruppmedel, Ju. Ju är dock redan försenad så jag och tjejerna ger oss iväg till sjukhuset.
Väl inne på plastikkirurgiavdelning hälsas jag välkommen av en av professorerna som verkar väldigt trevlig. Han säger att jag ska gå med honom på mottagningen på förmiddagen och sedan närvara vid en operation på eftermiddagen. Jag trodde att jag skulle förlora mina nya studentkompisar redan nu eftersom neurokirurggruppen alltid hade föreläsningar och liknande. Men det visade sig att Ju ska vara med mig på mottagningen och att vi alla ska till operationen senare.
I den här gruppen är dom egentligen också 6 personer men gruppen är uppdelad på dermatologi (huden) och plastik (ja du, resten?) så egentligen blir det bara vi 4 som kommer att hänga tillsammans.
Japansk sjukhusmottagning
Den japanska mottagningen skiljer sig rätt mycket från den svenska faktiskt. Mest noterbart är nog att läkaren jag är med har 4 patienter per halvtimme. Alltså mindre än 10 min per patient inklusive allt pappersarbete. Men även besöken i sig var annorlunda. Inte alltför sällan kommer patienten in, tar av sig bandaget och visar upp operationsärret eller liknande, doktorn kastar ett öga på det och sen får patienten ett nytt bandage och kan gå igen. Nu har jag inte varit på något motsvarande i Sverige men de mottagningar jag varit på där hemma har haft i alla fall en halvtimme per patient avsatt. Men det är klart - patienterna här var väl inte mycket att orda om sig själv då de flesta är på återbesök.
En annan skillnad är att det kändes som ett litet drop in-rum som man satt i. Även om allt var tidsbokat så sitter en överläkare och en underläkare och bokstavligen "ropar" patientens namn ut mot väntrummet (rummen var liksom som små bås avskiljda med flyttbara väggar som inte går hela vägen upp i taket) som kommer instapplande genom den lilla dörren. På grund av det höga tempot är det inte ovanligt att läkarna plockar fram nästa patientens journal redan när den första patienten håller på att klä på sig igen. Trots den lilla tiden patienterna får så verkar läkarna här väldigt duktiga och bortsett från att jag fattar nada av vad dom säger så är det ganska roligt med mottagning. Jag gillar patientkontakt.
Lunch med Hiroaki och Ju
Då bara jag och Ju var på mottagningen så inväntar vi någon ytterligare för att gå på lunch och lämpligtvis dyker Hiroaki upp och följer med oss. Vi går till en restaurang och äter "tonkatsu" som är friterat fläsk serverat med ris, misosoppa, riven vitkål och någon skum japansk rotfrukt. Väldigt gott och mättande. Som vanligt i Japan så äter man lite av varandras mat för att se hur den smakar och allas är väldigt goda även om jag nog är mest nöjd med min egen. ;)
Bild: Ju och våra maträtter. Jus var traditionell tonkatsu medan min är blandad med ägg och läggs i riset.
Plastikkirurgi á la grande
Eftermiddagen är det dags för den första plastikoperationen! Men först och främst vad gör en plastikkirurg? Själv kan jag inte säga att jag hade någon riktig koll mer än de skönhetsoperativa ingreppen vilket man inte alls gör på ett sjukhus. Men vad jag lyckats lista ut hittills så är den mesta kirurgi som inte direkt "botar" en sjukdom plastikkirurgi. Det som görs på sjukhuset kallas "rekonstruktiv plastikkirurgi" (i kontrast till den estetiska som bröstförstoringar och annat som görs på privata kliniker) och går ut på att åtgärda missbildningar, brännskador, sår efter operativa ingrepp och liknande. Det inkluderar även transplantationer av till exempel hud från andra områden eller rekonstruktioner av muskler och ben som gått förlorade på olika sätt.
Plastikkirurgiska avdelningen är av stort intresse för mig eftersom vi i våran grundutbildning i Sverige inte har någon plastikkirurgi alls. Detta tycker de japanska läkarna och studenterna är konstigt och jag håller helt med. (Kan inte svära på att dom inte ändrat det nu i Sverige, men de hade i alla fall inte det tidigare år.)
Dagens operation är en riktigt häftig historia. Kan börja med att säga att den startade redan klockan 09:15 imorse och tog inte slut förrän 03:00 på natten. Så cirka 18 timmar lång! Inte dåligt. Patienten har en tumör långt in på tungan som är ganska stor. Till följd av detta ska en stor del av tungan nu opereras bort. Samtidigt öppnar man då upp benet och skär loss en bit av den stora lårmuskeln (vastus lateralis-delen på quadriceps femoris för de som är intresserade) med medföljande artärer, vener och nerver. Av denna muskelbit bygger man sedan en ny tunga som sätts in i patientens mun för att fylla det stora hålet där tumören satt. Minst sagt Sugoooi!
När vi kommer in till operationen sitter en 5-6 läkare redan djupt engagerade i operationen samt en drös av sköterskor som hjälper till. Kirurgerna består av två team. Uppe på halsen sitter för tillfället öron/näsa/hals-kirurgerna och tar bort tumören medan plastikkirurgerna sitter nere vid låret och håller på att skära ut muskeldelen. Hela operationen i sig är väldigt spännande och det är lätt den största jag sett hittills. Men mindre spännande tycker mina ben det är efter två och en halv timmars stående. Även om jag ibland smiter bort och vilar benen på en stol så är det mest stående som gäller. Efter ytterligare en halvtimme börjar jag känna att det räcker för idag och frågar lite menande studenterna hur länge de tänker stanna med får inget riktigt svar.
Efter ett tag berättar en annan läkarstudent där inne, lite i förbifarten, att i Japan så stannar studenterna till kirurgen säger till dom att dom kan gå. Man går varken innan eller efter. Och om läkaren glömmer studenterna när dom sätter igång med sitt arbete så är det bara synd om studenten. Att själva fråga om man får gå därifrån antar jag är helt "out of the question". Så jag ställer mig snällt till rätta och efter ytterligare en timme bytar kirurgerna vid och "mikrokirurgin" startar (där blodkärl och nerver sys ihop med mikroprecision) då den rekonstruerade tungan ska sättas in.
Vi får komma fram en och en och titta en liten stund i "kikaren" samtidigt som kirurgen förklarar för oss vad vi ser. Efter det säger han att vi kan gå. Klockan är 17:00...*puh*. 4 timmars nästan konstant stående och mina ben protesterar vilt. Varför valde jag kirurgi? :D Som min flickvän Therese säger "Du har kanske kirurghänder, men inga kirurgben". Hon har en poäng.
Kvällsrunda med Hiroaki
Jag och Hiroaki bestämde på lunchen att mötas efteråt och vi ses nu i studentlobbyn och ger oss ut tillsammans till stan. Vi går rundor bland en massa affärer, bland annat en pianoaffär där jag letar efter noterna till Final Fantasy X-2 Piano Collection. Men tyvärr var den slut och producenten har slutat tillverka dom så jag får prova min lycka i Ginza senare där dom ska ha en mycket större affär. Jag köpte istället den helt nyutkomna Final Fantasy XI Piano Collection-boken där jag faktiskt inte ens hört musiken ännu. Men inga Final Fantasy-pianostycken har svikit mig ännu så jag passar på att köpa boken medans jag kan.
Final Fantasy Piano Collection - en kort introduktion
För er som inte vet vad Final Fantasy-serien är så är det flera japanska rollspel som blivit omåttligt populära sedan de släpptes på Nintendo 8-bitar för hur många år som helst. Namnet "Final Fantasy" visade just att detta var det sista spelet som utvecklarna skulle göra då det inte hade gått så bra för dom. Men spelet blev en megasuccé och föertaget tog ny kraft. I dagsläget har det släppts ett tjugotal unika Final Fantasy-spel till alla möjliga konsoller och endast få har inte blivit hyllade som mästerverk.
En av de stående höjdpunkterna i dessa spel är också musiken med den kända kompositören Nobuo Uematsu bakom notpennan. För er som aldrig lyssnat på någon Final Fantasy-musik (vilket jag antar att få av er har ^^) så rekommenderar jag "Suteki da ne" från FFX ("Final Fantasy tio") och "Melodies of Life" från FFIX av de vanliga styckena (med sång och allt sånt) medan av Piano Collection-versionerna är "Besaid Island" från FFX, "Melodies of Life" från FFIX och "Wind Crest" från FFX-2 alla väldigt bra. :)
Kvällsrundan med Hiroaki fortsätter
Vi fortsatte vår färd med att gå in på ett stort spelcenter med en massa spelmaskiner. Allt från gipklo-maskiner till arkadmaskiner och konstiga kortspelsmaskiner fanns samlat i detta 5-våninghus. Hade jag haft ett sådan nära mig i Sverige hade jag förmodligen spenderat en hel del pengar där. Vi går även in i ett flervåningsköpcenter med allt från himmel och jord med höjdpunkter som godis formade som sushibitar, en Darth Vader utformad som de gamla shogunerna och ett stort sortiment av "partykläder" i sann japansk anda som nurse-outfit, skolflicke-outfit och skolbaddräkts-outfit.
Bild: Game station med alla möjliga arkadspel och liknande.
Bild: Darth Shogun! Han hade lätt varit den mäktigaste av shogunerna om han funnits.
Bild: Ja...bara att välja och vraka alltså.
Bild: Och jag hoppas verkligen polisen står beredd och haffar de som köper en sån här. För något fel i DNA-koden måste det väl ändå vara om man vill dra på sig en sån?
Som avslutning går vi till en av Hiroakis favoritrestauranger där dom serverar bifftunga... Hiroaki ångrar bittert att han berättade i förväg vad det var för något eftersom jag vägrade beställa det. Men jag fick smaka från honom och det var faktiskt gott. Själv tog jag vanlig biffilé i barbequesås. Smarrigt värre, men någon äggröra (såg ut som snor) som man blandade i riset var mindre gott. :)
Bild: Hiroaki med sin omtalade bifftunga.
Bild: Nej, det där ägggrejset i riset var verkligen inte gott. Och det såg ut som snor.
Dag 9 - Antikmarknad med Norie-san och Katka
Antikmarknad i Harajuku
Idag ska jag, Katka och Norie-san åka på antikmarknad och rundvandring i Harajuku. Seiichiro-san kör oss till tågstationen och sen tar vi två tåg för att nå fram till Harajuku.
På marknaden i Harajuku säljs allt mellan himmel och jord. Från gamla solfjädrar och kimonor till leksaker och iMac:ar (?). Men framför allt är det gamla, antika saker som står längs gatan där marknaden hålls. Det mesta är rätt slitet (är det antikt så är det juh antikt) men vissa fina saker som sölfjädrar, kimonos och tekannor hade varit fina att köpa - men jag får tänka på maxlasten på flyget hem...
Bild: Norie-san på marknaden i Harajuku.
Efter marknaden besöker vi ett konstmuseum med utställning av tavlor målade av kända japanska konstnärer från 1700- och 1800-talet. Många är väldigt fina med avbildade cermonier, tempel och japanska shoguner. Däremot är kvinnorna på bilderna genomgående fula måste jag säga. De ser inte särskilt naturtrogna ut och har konstiga drag som stora näsor och stora fötter - två saker som japaner verkligen inte har.
Bild: Konstmuseum i Harajuku. Fick inte fotografera inuti tyvärr.
Organic food och mer Cosplay
Till lunch äter vi "organic food" som är tillagat med gediget uppodlade grönsaker utan några som helst kemikalier. Många av grödorna odlar restaurangen till och med själv. Det var en buffé och vissa saker var goda medan andra var mindre goda i min smak. Kycklingklubbor med ätpinnar är inget dans på rosor heller ska ni veta. Inte för än jag sneglar åt sidan och ser Norie-san plocka upp den med hjälp av handen vågar jag göra samma sak. Jag som hade kämpat så.
På väg från Harajuku stannar vi till vid Cosplay-området igen då Katka verkligen vill se dom (jag också, jag också!). Idag var det bättre uppslutning men det är nog för varmt för att en hel del folk ska orka ta på sig sina tunga kläder och gå och posera i solen i flera timmar.
Bild: Cosplay-gänget i full fart med att konversera.
Bild: Härlig Cosplay-duo. Jag har faktiskt en bild där jag och Katka poserar tillsammans med dessa men den är på Katkas kamera så laddar upp den lite senare.
Engelsk pub i Shibuja
Eftermiddagen slappade jag hemma hos Shimada och råkade nästan slumra till någon minut mellan bloggandet och japanskapluggandet.
På kvällen beger sig jag, Norie-san och Seiichiro-san in till Shibuja, som ligger precis bredvid Harajuku, för att gå på en engelsk pub. Hur får man idéen att åka på engelsk pub i Japan? Jo, Katka har extrajobb där tre kvällar i veckan och Shimada-familjen har aldrig varit där och hälsat på henne. Så nu är ett perfekt tillfället och vi tar tåget in alla tre. Innan dess han dock fyra jäkla myggor sticka mig utanför Shimada-familjens hus! Gaaaah vad det kliar!
Shibuja är något helt magiskt. En av de mest folktäta områden i Tokyo med mängder av affärer, restauranger och en massa annat konstigt som hör Japan till. Mitt i denna smet hittar vi den lilla engelska puben med en engelsk flagga stolt svajandes utanför. Stämningen är som den ska vara. Mörk träinredning och skum belysning samt två engelskmän som sitter över varsin öl och diskuterar.
Bild: Korning i Shibuja. Attsingen vad mycket folk.
Katka står beredd och tar emot oss och visar oss till ett bord. Shimada-paret beställer varsin öl och jag en cocktail (jag gillar inte öl - jag vet inte hur många som hittills sagt att det är jättekonstigt. Blä på öl juh!). Därefter beställer vi in tre olika rätter: Bönsallad, Fish and chips och Cottage pie. Allt är väldigt gott och det är faktiskt lite skönt att få sätta tänderna i någon så onyttigt som friterad fisk efter alla nyttiga japanska rätter man ätit den senaste veckan. Inte något ont om dom - Jag hade nog gärna kunnat leva sunt om det är så gott. Men jag ska inte ljuga och måste säga att jag tycker om lite onyttig mat också. Det är juh bara så gott med en saftig hamburgare på McDonalds emellanåt!
Bild: Engelska pub-regler. Jätteroligt när Norie-san satt och försökte säga de olika svärorden.
Shimada-paret är för himla roliga och Norie-san började säga att hon är lite full efter att en tredjedel av hennes öl är borta. Det är dom japanska generna. :D Och sant nog så fnittrade hon massor varje gång bordet bakom oss säger något högljutt samt är väldigt rolig hela kvällen.
Vi tar oss ut genom baren och hem igen mätta och belåtna. Bara stackars Katka som ska jobba till klockan 00:00.
Bild: Norie-san och Seiichiro-san försöker fotografera mig på tåget hem men faller själv offer. Mohaha!
Idag ska jag, Katka och Norie-san åka på antikmarknad och rundvandring i Harajuku. Seiichiro-san kör oss till tågstationen och sen tar vi två tåg för att nå fram till Harajuku.
På marknaden i Harajuku säljs allt mellan himmel och jord. Från gamla solfjädrar och kimonor till leksaker och iMac:ar (?). Men framför allt är det gamla, antika saker som står längs gatan där marknaden hålls. Det mesta är rätt slitet (är det antikt så är det juh antikt) men vissa fina saker som sölfjädrar, kimonos och tekannor hade varit fina att köpa - men jag får tänka på maxlasten på flyget hem...
Bild: Norie-san på marknaden i Harajuku.
Efter marknaden besöker vi ett konstmuseum med utställning av tavlor målade av kända japanska konstnärer från 1700- och 1800-talet. Många är väldigt fina med avbildade cermonier, tempel och japanska shoguner. Däremot är kvinnorna på bilderna genomgående fula måste jag säga. De ser inte särskilt naturtrogna ut och har konstiga drag som stora näsor och stora fötter - två saker som japaner verkligen inte har.
Bild: Konstmuseum i Harajuku. Fick inte fotografera inuti tyvärr.
Organic food och mer Cosplay
Till lunch äter vi "organic food" som är tillagat med gediget uppodlade grönsaker utan några som helst kemikalier. Många av grödorna odlar restaurangen till och med själv. Det var en buffé och vissa saker var goda medan andra var mindre goda i min smak. Kycklingklubbor med ätpinnar är inget dans på rosor heller ska ni veta. Inte för än jag sneglar åt sidan och ser Norie-san plocka upp den med hjälp av handen vågar jag göra samma sak. Jag som hade kämpat så.
På väg från Harajuku stannar vi till vid Cosplay-området igen då Katka verkligen vill se dom (jag också, jag också!). Idag var det bättre uppslutning men det är nog för varmt för att en hel del folk ska orka ta på sig sina tunga kläder och gå och posera i solen i flera timmar.
Bild: Cosplay-gänget i full fart med att konversera.
Bild: Härlig Cosplay-duo. Jag har faktiskt en bild där jag och Katka poserar tillsammans med dessa men den är på Katkas kamera så laddar upp den lite senare.
Engelsk pub i Shibuja
Eftermiddagen slappade jag hemma hos Shimada och råkade nästan slumra till någon minut mellan bloggandet och japanskapluggandet.
På kvällen beger sig jag, Norie-san och Seiichiro-san in till Shibuja, som ligger precis bredvid Harajuku, för att gå på en engelsk pub. Hur får man idéen att åka på engelsk pub i Japan? Jo, Katka har extrajobb där tre kvällar i veckan och Shimada-familjen har aldrig varit där och hälsat på henne. Så nu är ett perfekt tillfället och vi tar tåget in alla tre. Innan dess han dock fyra jäkla myggor sticka mig utanför Shimada-familjens hus! Gaaaah vad det kliar!
Shibuja är något helt magiskt. En av de mest folktäta områden i Tokyo med mängder av affärer, restauranger och en massa annat konstigt som hör Japan till. Mitt i denna smet hittar vi den lilla engelska puben med en engelsk flagga stolt svajandes utanför. Stämningen är som den ska vara. Mörk träinredning och skum belysning samt två engelskmän som sitter över varsin öl och diskuterar.
Bild: Korning i Shibuja. Attsingen vad mycket folk.
Katka står beredd och tar emot oss och visar oss till ett bord. Shimada-paret beställer varsin öl och jag en cocktail (jag gillar inte öl - jag vet inte hur många som hittills sagt att det är jättekonstigt. Blä på öl juh!). Därefter beställer vi in tre olika rätter: Bönsallad, Fish and chips och Cottage pie. Allt är väldigt gott och det är faktiskt lite skönt att få sätta tänderna i någon så onyttigt som friterad fisk efter alla nyttiga japanska rätter man ätit den senaste veckan. Inte något ont om dom - Jag hade nog gärna kunnat leva sunt om det är så gott. Men jag ska inte ljuga och måste säga att jag tycker om lite onyttig mat också. Det är juh bara så gott med en saftig hamburgare på McDonalds emellanåt!
Bild: Engelska pub-regler. Jätteroligt när Norie-san satt och försökte säga de olika svärorden.
Shimada-paret är för himla roliga och Norie-san började säga att hon är lite full efter att en tredjedel av hennes öl är borta. Det är dom japanska generna. :D Och sant nog så fnittrade hon massor varje gång bordet bakom oss säger något högljutt samt är väldigt rolig hela kvällen.
Vi tar oss ut genom baren och hem igen mätta och belåtna. Bara stackars Katka som ska jobba till klockan 00:00.
Bild: Norie-san och Seiichiro-san försöker fotografera mig på tåget hem men faller själv offer. Mohaha!
Dag 8 - Helgutflykt med Kohei och company
Sovmorgoooon!
Äntligen sovmorgon! Jag har en hel del förlorade timmar som mer och mer började göra sig hörda och som behöver tas igen. Så idag sov jag till nästan 10:00. Går ner för att äta frukost och möts då av Norie-san som redan sitter och äter. Så sent? Jo, Norie-san älskar tennis! Hon älskar det så mycket så hon sitter uppe hela kvällarna/nätterna nu för att titta på Wimbledon-spelet. Så som följd kommer hon ofta inte upp särskilt tidigt på morgnarna.
Idag har en annan student som jag sprungit in i på Tokyo Medical Universitys studentlobby bokat mig för dagen för att gå på stan. Han heter Kohei och pratar riktigt bra engelska då han varit på utbytesstudier i både USA och England. Då han har föreläsning idag (lördag...) så bestämmer vi att mötas på skolan när han slutar och ta lunch.
Pizzabuffé och shopping
Väl där möts jag av Kohei och två andra studenter från hans grupp som ska följa med idag. Jag tycker det är hur kul som helst att det bara blir små grupper hela tiden som tar mig rundor här i Japan. Man känner sig väldigt välkommen och poppis. Men lunch först och detta avnjutes på en pizza-bufférestaurang med alla möjliga rätter förutom pizzorna som spagetti, sallader och efterrätter. Det var i den lite dyrare prisklassen (1500 Yen = 88 kronor) men det var väldigt god mat och en riktigt fin restaurang. Under måltiden ansluter sig ytterligare en student som hade försovit sig.
Bild: Jag och Tomona på pizzabufférestaurangen.
Vi ger oss ut på stan och som vanligt tillfrågas jag vart jag vill gå som inte har en aning om vad som finns och vad som är roligt att gå till. Jag kommer dock på att jag vill besöka ytterligare en affär med mangafigurer samt en elektronikaffär och Kohei bestämmer sig för att ta med mig till Yodobashi som är en jättekänd kameraaffär i Shinjuku med flera våningar för varje märke och utrustningstyp. Här inne tittar jag på en digitalvideokamera åt Therese som har tröttnat på sin kamera och vill ha en för just videoinspelning. Då priserna verkar vara minst sagt bättre i Japan så kan det juh vara värt att passa på. Jag frågar om jag fotografera videokamerorna i en affär för att kunna skicka till Tessy men försäljaren börjar mala på om att han inte tycker det är ok. Tillslut lyckas Kohei övertala honom så pass att han säger att han ska låtsas som att han inte ser det.
Efter det så beger vi oss till en ny mangafiguraffär som till och med överträffar den jag tidigare var i. Här står lådorna tätt och tonvis med figurer tittar ner på en från de höga hyllorna. I princip vilken anime/manga som helst finns nog representerad här i någon form tillsammans med andra figurer som Bruce Lee, Luke Skywalker och James Bond. Sugoooi!
Harajuku och Meijitemplet
Dagen är fortfarande ung och gänget tar med mig på tåget till Harajuku för att gå till Meijitemplet. På vägen dit passerar vi även en grupp ungdomar som kör Cosplay ("Costume play") och Kohei berättar att Harajuku är känt för just det. Ungdomar klär ut sig till sina favoritanimekaraktärer eller liknande och åker till Harajuku för att bara hänga, bli fotograferad och få chansen att känna sig lite som en stjärna. Ofta gör dom sina egna kläder vilket är minst sagt imponerande!
Bild: Cosplay i Harajuku. Inte dom bästa modellerna - ska ta fler bilder nästa gång.
Meijintempelområdet är riktigt stort och ligger i en skog mitt inne i Tokyo. Hur den skogen överlever är i sig ett mysterium. På väg mot templet går man igenom flera torii (portar av trä) som är vackra och imponerande stora. På väg in till templet tvättar man också händerna under ett speciellt tak. Handtvätten följer vissa regler och ska enligt Kohei vara till för att tvätta bort synd innan man går in i templet. Bäst att tvätta noga då...
Bild: Gruppen framför en torii. Från vänster: Tomona, Koehi, jag och Taka.
Bild: Handtvätt för att tvätta bort sin synd innan tempelinträdet.
Inne på tempelområdet bevittnar vi hela två bröllop (är visst poppis att gifta sig i ett tempel om man är lite välställd) där brudparet är klädda i traditionella japanska kläder. Som seden hör till bad vi i templet genom att kasta i ett mynt, buga två gånger, klappa händerna två gånger, be och tillslut buga.
Bild: Bruden gör sig redo för den magiska cermonin.
Efter templet ger vi oss iväg in i Harajukas stadskärna som är fullt med folk och ruskigt varmt. Vi går till en designbutik, tittar på kläder och strövar upp och ner längs de stora gatorna kantade av affärer. Harajuku sägs vara ungdomarnas stad och det märks verkligen där merparten av folket på stan är ungdomar inte allt för sällan klädda i poppiga japanska kläder och stylade frisyrer.
Bild: Folkträngsel i Harajuku.
På hemvägen tar vi tunnelbanan från den helt nybyggda stationen och spåret. Den byggdes för bara två veckor sedan. Inte för att det säger mig jättemycket eftersom jag fortfarande tycker att alla tunnelbanor känns unika men för kompisarna var det spännande. Bland annat hade den nya stationen stora mekaniska skyddsdörrar som öppnas när tåget har anlänt. Kan juh vara bra så ingen ramlar ut på spåret vilket inte är omöjligt scenario så mycket folk som det är i Tokyo.
Middag med familjen Shimada
Middag med hela familjen hemma hos Shimada vilket inkluderar jag, Katka, Norie-san, Seiichiro-san, deras dotter och hennes man samt deras två barn. Yu-chan (dottern) började spela på den elektroniska orgeln som familjen Shimada har hemma och då blev jag så klart tillfrågad om inte jag kunde spela något också. Självklart går jag och sätter mig och tänker precis påbörja ett av mina japanska stycken när det slår mig att elorgeln bara har typ hälften av bredden av ett vanligt piano. Istället har orglar två klaviaturer, ett ovan och ett under, vilket är bra för flera stämmor men inte särskilt praktiskt för klassiska stycken. Snabbt som attan får jag tänka igenom min repertoar och ta det som jag tror kan spelas på minst möjliga klaviaturbredd. Jag väljer Mozarts Turkiska march (A la turka) men även den är för "bred" och vissa anslag gör jag i orgelns trä där det borde funnits tangenter. :D Men bortsett från det gick det väldigt bra och familjen applåderade varpå Shimada-sans dotter kom fram och spelade Turkiska marchen hon också - fast med en hand, vänster hade hon glömt. Sedan visade hon hur man kan spela med en elorgel och det är häftig hur man kan få det att låta som en hel konsert med bara ett piano - även om det låter som samplade midi-låtar.
Äntligen sovmorgon! Jag har en hel del förlorade timmar som mer och mer började göra sig hörda och som behöver tas igen. Så idag sov jag till nästan 10:00. Går ner för att äta frukost och möts då av Norie-san som redan sitter och äter. Så sent? Jo, Norie-san älskar tennis! Hon älskar det så mycket så hon sitter uppe hela kvällarna/nätterna nu för att titta på Wimbledon-spelet. Så som följd kommer hon ofta inte upp särskilt tidigt på morgnarna.
Idag har en annan student som jag sprungit in i på Tokyo Medical Universitys studentlobby bokat mig för dagen för att gå på stan. Han heter Kohei och pratar riktigt bra engelska då han varit på utbytesstudier i både USA och England. Då han har föreläsning idag (lördag...) så bestämmer vi att mötas på skolan när han slutar och ta lunch.
Pizzabuffé och shopping
Väl där möts jag av Kohei och två andra studenter från hans grupp som ska följa med idag. Jag tycker det är hur kul som helst att det bara blir små grupper hela tiden som tar mig rundor här i Japan. Man känner sig väldigt välkommen och poppis. Men lunch först och detta avnjutes på en pizza-bufférestaurang med alla möjliga rätter förutom pizzorna som spagetti, sallader och efterrätter. Det var i den lite dyrare prisklassen (1500 Yen = 88 kronor) men det var väldigt god mat och en riktigt fin restaurang. Under måltiden ansluter sig ytterligare en student som hade försovit sig.
Bild: Jag och Tomona på pizzabufférestaurangen.
Vi ger oss ut på stan och som vanligt tillfrågas jag vart jag vill gå som inte har en aning om vad som finns och vad som är roligt att gå till. Jag kommer dock på att jag vill besöka ytterligare en affär med mangafigurer samt en elektronikaffär och Kohei bestämmer sig för att ta med mig till Yodobashi som är en jättekänd kameraaffär i Shinjuku med flera våningar för varje märke och utrustningstyp. Här inne tittar jag på en digitalvideokamera åt Therese som har tröttnat på sin kamera och vill ha en för just videoinspelning. Då priserna verkar vara minst sagt bättre i Japan så kan det juh vara värt att passa på. Jag frågar om jag fotografera videokamerorna i en affär för att kunna skicka till Tessy men försäljaren börjar mala på om att han inte tycker det är ok. Tillslut lyckas Kohei övertala honom så pass att han säger att han ska låtsas som att han inte ser det.
Efter det så beger vi oss till en ny mangafiguraffär som till och med överträffar den jag tidigare var i. Här står lådorna tätt och tonvis med figurer tittar ner på en från de höga hyllorna. I princip vilken anime/manga som helst finns nog representerad här i någon form tillsammans med andra figurer som Bruce Lee, Luke Skywalker och James Bond. Sugoooi!
Harajuku och Meijitemplet
Dagen är fortfarande ung och gänget tar med mig på tåget till Harajuku för att gå till Meijitemplet. På vägen dit passerar vi även en grupp ungdomar som kör Cosplay ("Costume play") och Kohei berättar att Harajuku är känt för just det. Ungdomar klär ut sig till sina favoritanimekaraktärer eller liknande och åker till Harajuku för att bara hänga, bli fotograferad och få chansen att känna sig lite som en stjärna. Ofta gör dom sina egna kläder vilket är minst sagt imponerande!
Bild: Cosplay i Harajuku. Inte dom bästa modellerna - ska ta fler bilder nästa gång.
Meijintempelområdet är riktigt stort och ligger i en skog mitt inne i Tokyo. Hur den skogen överlever är i sig ett mysterium. På väg mot templet går man igenom flera torii (portar av trä) som är vackra och imponerande stora. På väg in till templet tvättar man också händerna under ett speciellt tak. Handtvätten följer vissa regler och ska enligt Kohei vara till för att tvätta bort synd innan man går in i templet. Bäst att tvätta noga då...
Bild: Gruppen framför en torii. Från vänster: Tomona, Koehi, jag och Taka.
Bild: Handtvätt för att tvätta bort sin synd innan tempelinträdet.
Inne på tempelområdet bevittnar vi hela två bröllop (är visst poppis att gifta sig i ett tempel om man är lite välställd) där brudparet är klädda i traditionella japanska kläder. Som seden hör till bad vi i templet genom att kasta i ett mynt, buga två gånger, klappa händerna två gånger, be och tillslut buga.
Bild: Bruden gör sig redo för den magiska cermonin.
Efter templet ger vi oss iväg in i Harajukas stadskärna som är fullt med folk och ruskigt varmt. Vi går till en designbutik, tittar på kläder och strövar upp och ner längs de stora gatorna kantade av affärer. Harajuku sägs vara ungdomarnas stad och det märks verkligen där merparten av folket på stan är ungdomar inte allt för sällan klädda i poppiga japanska kläder och stylade frisyrer.
Bild: Folkträngsel i Harajuku.
På hemvägen tar vi tunnelbanan från den helt nybyggda stationen och spåret. Den byggdes för bara två veckor sedan. Inte för att det säger mig jättemycket eftersom jag fortfarande tycker att alla tunnelbanor känns unika men för kompisarna var det spännande. Bland annat hade den nya stationen stora mekaniska skyddsdörrar som öppnas när tåget har anlänt. Kan juh vara bra så ingen ramlar ut på spåret vilket inte är omöjligt scenario så mycket folk som det är i Tokyo.
Middag med familjen Shimada
Middag med hela familjen hemma hos Shimada vilket inkluderar jag, Katka, Norie-san, Seiichiro-san, deras dotter och hennes man samt deras två barn. Yu-chan (dottern) började spela på den elektroniska orgeln som familjen Shimada har hemma och då blev jag så klart tillfrågad om inte jag kunde spela något också. Självklart går jag och sätter mig och tänker precis påbörja ett av mina japanska stycken när det slår mig att elorgeln bara har typ hälften av bredden av ett vanligt piano. Istället har orglar två klaviaturer, ett ovan och ett under, vilket är bra för flera stämmor men inte särskilt praktiskt för klassiska stycken. Snabbt som attan får jag tänka igenom min repertoar och ta det som jag tror kan spelas på minst möjliga klaviaturbredd. Jag väljer Mozarts Turkiska march (A la turka) men även den är för "bred" och vissa anslag gör jag i orgelns trä där det borde funnits tangenter. :D Men bortsett från det gick det väldigt bra och familjen applåderade varpå Shimada-sans dotter kom fram och spelade Turkiska marchen hon också - fast med en hand, vänster hade hon glömt. Sedan visade hon hur man kan spela med en elorgel och det är häftig hur man kan få det att låta som en hel konsert med bara ett piano - även om det låter som samplade midi-låtar.
Terrorismen vs Japan
Konstigt nog verkar hela Japan mer eller mindre rädda för terrorism. Jag vet inte om det varit så länge eller om tragedin med mannen som körde rakt in i en folkklunga och sedan gick av och knivhögg en massa personer har skrämt folk.
I vilket fall som så är exemplena otaliga. Vart man än går så möts man av skyltar där det står saker som "stoppa terrorismen" och "rädda oss från terror" samt den spännande skylten i tunnelbanan som säger att man bland annat inte ska lukta på främmande väskor. Tusan, vad ska jag nu göra på mina tunnelbaneresor?
Bild: Lukta inte på främmande väskor!
I tunnelbanan så är även en massa soptunnor igensatta för att folk inte ska kunna lägga bomber i dom. Och skummast av allt är ändå att åtminstone en läskautomat jag sett kommer vara avstängd under tiden som ett viktigt toppmöte hålls i Japan där bland annat George Bush ska närvara. Inte för att jag riktigt ser kopplingen men det finns säkert en smart idé där bakom.
Så ja, är folk verkligen så rädda för terrorismen i Japan? Jag ska fråga mina kompisar här och se vad dom säger så återkommer jag då.
Bild: Bombskyddad soptunna.
I vilket fall som så är exemplena otaliga. Vart man än går så möts man av skyltar där det står saker som "stoppa terrorismen" och "rädda oss från terror" samt den spännande skylten i tunnelbanan som säger att man bland annat inte ska lukta på främmande väskor. Tusan, vad ska jag nu göra på mina tunnelbaneresor?
Bild: Lukta inte på främmande väskor!
I tunnelbanan så är även en massa soptunnor igensatta för att folk inte ska kunna lägga bomber i dom. Och skummast av allt är ändå att åtminstone en läskautomat jag sett kommer vara avstängd under tiden som ett viktigt toppmöte hålls i Japan där bland annat George Bush ska närvara. Inte för att jag riktigt ser kopplingen men det finns säkert en smart idé där bakom.
Så ja, är folk verkligen så rädda för terrorismen i Japan? Jag ska fråga mina kompisar här och se vad dom säger så återkommer jag då.
Bild: Bombskyddad soptunna.
Dag 7 - Sista dagen på neurokirurgen
Fallredovisningar och tacktal
Sista dagen på neurokirurgavdelningen idag och därmed också snart farväl till min trevliga grupp som tagit hand om mig där.
På förmiddagen har vi fallredovisningar med professor Miki. Alla studenter går upp och håller ett föredrag om en patient som dom läst på och försöker så gott dom kan att göra det på engelska på professorns uppmaning. Efter det så är det min tur att gå fram men jag har ingen patient utan ska helt enkelt säga vad jag tyckt om veckan på neurokirurgiska avdelningen. Jag tackar professorn och gruppen för att dom tagit så väl hand om mig och säger att det varit både roligt och lärorikt att få närvara. Efteråt informerar professor Miki oss om att dagens operation blir ett aneurysm i hjärnan som ska "clipsas" och sedan tar han farväl av mig och tackar för tiden jag var där. Han säger också snällt att jag alltid kan kontakta honom om det är något jag behöver hjälp med. Han har verkligen varit jättesnäll mot mig. Efter det sticker vi iväg på en ovanligt kort lunchrast då operationen redan startat. Vi behöver dock inte närvara vid själva proceduren att ta sig in till hjärnan utan kan komma när det är dags för clipningen om cirka en timme.
MacuDonaldsu
Så det blir japansk McDonalds till lunch! (Det stavas faktiskt som vanligt men japanerna uttalar det MacuDonaldsu.) Japanerna har en del unika burgare jämfört med Sverige och resten av världen. Först och främst som har dom en helt egen burgare, Teriyaki burger, som gruppen rekommenderar mig att prova. Självklart måste man juh kunna berätta att man ätit teriyakiburgare på McDonalds i framtiden så jag beställer en sådan. Förutom den så är Japan och USA de enda två länderna (enligt min grupp i alla fall) som har MegaMac! MegaMac ser nästan grotesk ut där den är som en dubbel BigMac. Varför små japaner ska äta den kan man dock fråga sig? Den tredje burgaren är dubbel cheeseburgare som jag inbillar mig att jag sett i Sverige i någon form, men är inte säker. Den är egentligen den jag är mest sugen på då jag älskar QP cheese i Sverige men man får juh prova en Teriyaki burger först.
Bild: McDonalds i Japan. Kanske ser ni MegaMacen som är bild nummer 2 bland småbilderna.
McDonalds i Japan är juh mycket billigare än i Sverige (!) då det jag i alla fall tror är en BigMac och C:O här kostar 640 Yen alltså cirka 37:-. Najs!
Teriyakiburgaren är god men lite för söt för att jag ska uppskatta den fullt ut. Nästa gång blir det lätt en dubbel cheeseburgare eller kanske rent utav en MegaMac för att få testat den också - den kostar trots allt bara 690 Yen, cirka 40:-.
Bild: Vi vilar upp oss inför operationen i studentlobbyn.
Aneurysm med clippning
Efter lunchen rusar vi iväg till operationen och kommer peeerfekt in när aneurysmet är blottlagt och clippingen är nära.
Aneurysm: Aneurysm är en utbuktning på ett blodkärl på grund av att blodkärlsväggen har blivit försvagad. Utbuktningen växer och växer och kan tillslut gå isönder. Aneurysmen bildas oftast på artärsidan (med högt tryck) och en stor blödning kan därför ske när de brister vilket oftast leder till att patienten avlider. De sitter oftast i centrum av hjärnan eller på den stora kroppspulsådern, aorta. För att bota dessa sätter man ett "clips" på själva halsen av utbuktningen vilket stänger av aneurysmet och gör att det inte händer något om det går isönder.
När vi kommer in i rummet så får vi gå bort och titta genom "kikaren" som läkaren har riktad in i patientens hjärna varpå läkaren förklarar vad det är man ser. Annars så finns det även en kamera i kikaren som hela tiden visar upp live på två stora TV-apparater vad som händer men det är roligt att få se det med egna ögon också.
Läkarna sätter in clippet som hamnar lite snett, ändrar runt på det tills det sitter rätt (det är väldigt svårt att få på plats och tar många försök) och sen kontrolleras alla intilliggande kärl samt aneurysmet med en mini-doppler. En doppler känner av blodets rörelse och ger ifrån sig ljud därefter. I det här fallet ska alltså blodkärlet ha ljud från dopplern både innan och efter aneurysmet medans aneurysmet i sig ska vara tyst. Delen efter blodkärlet visade sig inte ge ifrån sig något ljud och clipset får justeras lite ytterligare innan det ligger perfekt.
Allt som allt tittade vi på en timme och sen kunde vi gå för dagen. Slut med neurokirurgi för min del alltså! Nästa vecka blir det plastikkirurgi.
Avskedsfoton
Innan jag beger mig tar jag farväl av alla i gruppen en och en och gruppen drar med mig ut för att ta några avskedsfoton. Hiroaki ställer snällt upp som fotograf även om jag ser att han har massor att förbereda inför dagens examinationer. (Japanerna verkar oftare ha små examinationer än en stor i slutet på terminen som vi har i Sverige.)
Bild: Avskedsfoto med neurogruppen! Framifrån: Saeko, Tsuru, Shige, Banno, Yoshi och jag.
Efter det avböjer jag vänligt från inbjudan att gå på stan med några från gruppen då jag känner mig lite slut redan nu och måste vila upp mig inför helgens utflykter.
Sista dagen på neurokirurgavdelningen idag och därmed också snart farväl till min trevliga grupp som tagit hand om mig där.
På förmiddagen har vi fallredovisningar med professor Miki. Alla studenter går upp och håller ett föredrag om en patient som dom läst på och försöker så gott dom kan att göra det på engelska på professorns uppmaning. Efter det så är det min tur att gå fram men jag har ingen patient utan ska helt enkelt säga vad jag tyckt om veckan på neurokirurgiska avdelningen. Jag tackar professorn och gruppen för att dom tagit så väl hand om mig och säger att det varit både roligt och lärorikt att få närvara. Efteråt informerar professor Miki oss om att dagens operation blir ett aneurysm i hjärnan som ska "clipsas" och sedan tar han farväl av mig och tackar för tiden jag var där. Han säger också snällt att jag alltid kan kontakta honom om det är något jag behöver hjälp med. Han har verkligen varit jättesnäll mot mig. Efter det sticker vi iväg på en ovanligt kort lunchrast då operationen redan startat. Vi behöver dock inte närvara vid själva proceduren att ta sig in till hjärnan utan kan komma när det är dags för clipningen om cirka en timme.
MacuDonaldsu
Så det blir japansk McDonalds till lunch! (Det stavas faktiskt som vanligt men japanerna uttalar det MacuDonaldsu.) Japanerna har en del unika burgare jämfört med Sverige och resten av världen. Först och främst som har dom en helt egen burgare, Teriyaki burger, som gruppen rekommenderar mig att prova. Självklart måste man juh kunna berätta att man ätit teriyakiburgare på McDonalds i framtiden så jag beställer en sådan. Förutom den så är Japan och USA de enda två länderna (enligt min grupp i alla fall) som har MegaMac! MegaMac ser nästan grotesk ut där den är som en dubbel BigMac. Varför små japaner ska äta den kan man dock fråga sig? Den tredje burgaren är dubbel cheeseburgare som jag inbillar mig att jag sett i Sverige i någon form, men är inte säker. Den är egentligen den jag är mest sugen på då jag älskar QP cheese i Sverige men man får juh prova en Teriyaki burger först.
Bild: McDonalds i Japan. Kanske ser ni MegaMacen som är bild nummer 2 bland småbilderna.
McDonalds i Japan är juh mycket billigare än i Sverige (!) då det jag i alla fall tror är en BigMac och C:O här kostar 640 Yen alltså cirka 37:-. Najs!
Teriyakiburgaren är god men lite för söt för att jag ska uppskatta den fullt ut. Nästa gång blir det lätt en dubbel cheeseburgare eller kanske rent utav en MegaMac för att få testat den också - den kostar trots allt bara 690 Yen, cirka 40:-.
Bild: Vi vilar upp oss inför operationen i studentlobbyn.
Aneurysm med clippning
Efter lunchen rusar vi iväg till operationen och kommer peeerfekt in när aneurysmet är blottlagt och clippingen är nära.
Aneurysm: Aneurysm är en utbuktning på ett blodkärl på grund av att blodkärlsväggen har blivit försvagad. Utbuktningen växer och växer och kan tillslut gå isönder. Aneurysmen bildas oftast på artärsidan (med högt tryck) och en stor blödning kan därför ske när de brister vilket oftast leder till att patienten avlider. De sitter oftast i centrum av hjärnan eller på den stora kroppspulsådern, aorta. För att bota dessa sätter man ett "clips" på själva halsen av utbuktningen vilket stänger av aneurysmet och gör att det inte händer något om det går isönder.
När vi kommer in i rummet så får vi gå bort och titta genom "kikaren" som läkaren har riktad in i patientens hjärna varpå läkaren förklarar vad det är man ser. Annars så finns det även en kamera i kikaren som hela tiden visar upp live på två stora TV-apparater vad som händer men det är roligt att få se det med egna ögon också.
Läkarna sätter in clippet som hamnar lite snett, ändrar runt på det tills det sitter rätt (det är väldigt svårt att få på plats och tar många försök) och sen kontrolleras alla intilliggande kärl samt aneurysmet med en mini-doppler. En doppler känner av blodets rörelse och ger ifrån sig ljud därefter. I det här fallet ska alltså blodkärlet ha ljud från dopplern både innan och efter aneurysmet medans aneurysmet i sig ska vara tyst. Delen efter blodkärlet visade sig inte ge ifrån sig något ljud och clipset får justeras lite ytterligare innan det ligger perfekt.
Allt som allt tittade vi på en timme och sen kunde vi gå för dagen. Slut med neurokirurgi för min del alltså! Nästa vecka blir det plastikkirurgi.
Avskedsfoton
Innan jag beger mig tar jag farväl av alla i gruppen en och en och gruppen drar med mig ut för att ta några avskedsfoton. Hiroaki ställer snällt upp som fotograf även om jag ser att han har massor att förbereda inför dagens examinationer. (Japanerna verkar oftare ha små examinationer än en stor i slutet på terminen som vi har i Sverige.)
Bild: Avskedsfoto med neurogruppen! Framifrån: Saeko, Tsuru, Shige, Banno, Yoshi och jag.
Efter det avböjer jag vänligt från inbjudan att gå på stan med några från gruppen då jag känner mig lite slut redan nu och måste vila upp mig inför helgens utflykter.
Still going svettig...
När jag kom hem idag skulle jag kunna tro att jag precis hade duschat...om det inte hade varit för att jag precis var på väg till den. Suck för denna luftfuktighet och värme. Hela dagarna går man runt med jeansen och skjortan klistrad mot kroppen. Det värsta är väl nästan ändå att man börjar vänja sig. Eller?
Dag 6 - Bedside-undervisning och rollspel
Bedside teaching
Dagens första lektion är BST, "bedside teaching", som innebär att man går runt till patienter och lär sig saker praktiskt. Vi tas med runt bland patienterna och får en liten historia om patienterna samt så får de japanska studenterna prova på att rengöra en trakestomi (hål i halsen där ett rör kan användas för att andas).
Rast i 3 timmar igen (sällan...) och jag passar på att springa till datorrummet för att försöka skriva ut mina repliker inför dagens rollspel. I datorrummet träffar jag en japan som pratar riktigt bra engelska. Det visar sig att han bott sina första 8 år eller så i USA men sedan flyttat till Japan. (Men han var japan, inte amerikan.) Han berättar att även han tillhör ESS-gruppen och ska komma på kvällens rollspel om han får tid.
Ramen!
Till lunch idag är det dags för nästa nudelutmanare, ramen! Eller "lamen" som det uttalas så kraftigt här att de inte ens förstår när jag säger "ramen". (Rätt konstigt eftersom japanerna faktiskt säger en hel del R i vissa ord.) Ramen är mer som det jag tänker mig när jag tänker på japanska nudlar (även om den då är kinesisk). Lätt godare än soba i min mening och köpes via en rolig automat när man går in i restaurangen. Man väljer där vilken rätt man vill ha och betalar med sedlar och mynt varpå man får en liten lapp. Denna visar man sen upp när man väl får sittplats så lagar kocken till det på fem röda.
Bild: Ramen.
I Japan, i väldigt stor kontrast mot Sverige, så är det högst trevligt att surpla högljutt när man äter rätter som ramen. Det är svårare än jag trodde för på något sätt så sitter det i ryggmärgen att man inte sörplar och därför håller jag undermedvetet tillbaka. Men några försök och en rejäl tungbränning senare så sörplar jag på så pass att jag får beröm av Yoshi bredvid mig.
Örter och vatten-Wii
Innan nästa lektion så kommer läkaren in lite för tidigt och sätter sig ner och börjar prata med mig. Han är inte jättebra på engelska men vi lyckas ändå navigera in om EM-spelet i fotboll. Jag åkte juh till Japan precis innan finalen så jag har fortfarande inte sett den. Jag har till och med försökt avskärma mig så jag inte skulle se vem som vunnit (vilket faktiskt är ganska lätt här borta då jag inte fattar japanernas nyheter och sällan har tid att surfa in på nyhetssidor på nätet). Men det sprack lite när läkaren nu sa något om "Spanish champions". Men jag kan hoppas att han sa fel eller att jag fattade fel och har redan nu beställt en kopia av matchen från en klasskompis på skolan. Så inga spoilers tack! :p
Bild: Tavlan efter föreläsningen.
Innan lektionen visade Yoko sina örter som hon äter 3 gånger om dagen för att "få bättre hy". Det är kinesik läkekonst och ska visst vara väldigt populärt i Japan. Hon ser inte helt lycklig ut när hon äter dom dock och skakar vilt på huvudet när jag frågar om det är gott.
Under förläsningen om medvetandegrader berättar läkaren om en Wii-tävling i USA för några år sedan. Tävlingen gick ut på att dricka så mycket vatten man kunde och den som drack mest vann ett Nintendo Wii. Problemet är dock att vatten är väldigt farligt i för stora mängder och "vinnaren" i det här fallet drack så mycket vatten att hon fick allvarlig hyponatremi och dog. Väldigt tragiskt. Så drick vatten allihopa, men drick måttligt. Och för er som hört att man måste dricka 1,5 liter vatten om dagen så är det bara strunt.
Bild: Neurogruppen i vår lilla föreläsningsal. Frän vänster: Mig, Yoko, Saeko, Tsuru, Banno, Yoshi och Shige.
Rollspel
Klassen slutar för en gångs skull sent (strax innan 17) och såklart är det idag jag faktiskt har bråttom efter skolan då rollspelet börjar redan 17:00. Jag springer iväg och byter om och träffar på vägen till ESS-rummet Hiro (från dag 1) som också ska dit.
Så vad är nu det här för rollspel och vad är DOCS och ESS egentligen. ESS har jag redan pratat om innan och det är en grupp som övar sig att tala engelska - framför allt inom läkaryrket. DOCS är jag inte hundra på men det är en annan grupp som tränar sig i praktiska saker som att sätta nålar, ge första hjälpen, patientsamtal och liknande.
Dagens rollspel var just ett möte mellan de två grupperna, DOCS och ESS, där de två slår sina intressen ihop för att träna patientsamtal på engelska. Jag vet inte om det bara var bra timing eller något men jag är då specialinbjuden att vara med i rollspelet. Först och främst ska jag vara en av tre patienter som ska säga samma repliker, fast med vårat eget språk. Detta för att se skillnaderna som man ställs inför språkmässigt som läkare.
Jag blir glatt välkomnad i salen och lärarna som är ansvariga hälsar att dom sett fram emot att träffa mig. Därefter kommer en kille med en stor videokamera och ett rejält stativ. Filmning och allt alltså - great. :P Först ut är två andra studenter som kör samma repliker som jag och någon annan senare ska göra. När dom är klara säger Misato till mig att det är min tur och plockar ut en student från gruppen som får spela läkaren (med papper dock till skillnad mot mig). Innan jag går upp frågar jag Misato om hon vill att jag ska vara någon speciell patient, t.ex. en jobbig patient. Hon tycker det är en jättebra idé och jag skrider till verket.
Jag samlar på mig av mina skådespelarförmågor (gick snabbt, inte så mycket att orda om där) och stormar in i rummet och utbrister "I demand to see a doctor! Now! Are you a doctor? Then don't stand there, help me!" i väldigt brittisk överklasston. Stackars studenten som spelade läkaren blev rätt ställd, inte minst då hon nog inte kunde tillräckligt mycket engelska för att fatta vad jag egentligen sa. Resten av klassen skrattade högljutt i alla fall och läkaren började hämta sig och bad mig att sätta sig ner. Resten av föreställning gick bra och läkaren gjorde ett bra jobb att gå igenom de olika frågorna.
Efter det börjar själva genomgången då folk tar upp´läkarens fraser och diskuterar vad som är den bästa översättningen till engelska för att fråga saker som "varför har du kommit till sjukhuset idag", "har din avföring förändrats" och "var snäll och lyft upp din skjorta". Gruppen får komma med olika förslag hur man kan säga det och sedan kommer dom fram till ett förslag som dom tycker är bäst. Efter det så frågar dom mig vad jag tycker om deras förslag och vad jag tycker att man borde säga. Det är verkligen roligt att agera lärare och jag tycker att dom är väldigt duktiga och att hela idéen är ett väldigt bra initiativ.
Ett av dom många roliga alternativen som kom upp var "Show your breast" på "kan du dra upp skjortan". Eller "Has your shit changed?". :D
Bild: Misato och en annan student vid tavlan.
Nästa del handlar om svårigheten att uttrycka smärta. Studenterna delar in sig 2 och 2 och får alla en egen fras på japanska som beskriver en smärta. Sedan ska de komma fram till ett sätt att uttrycka detta på engelska. Min uppgift är att vara läkare och domare i ett och tar plats framme vid tavlan. Studenterna kommer fram två och två och jag frågor på engelska varför dom kommit till sjukhuset varpå patienten på japanska säger hur denne har ont och sedan leker den andra studenten tolk som ska översätta till engelska åt mig.
Dom är riktigt duktiga men alla förstår jag inte riktigt vad dom menar. Men det är inte självklara saker att få fram om det är en bultande huvudvärk, en skärande huvudvärk eller en brain freeze. Jag säger om jag förstår eller inte och sedan går Misato och Chiharu igenom det rätta svaret med viss förklaring och rättning från mig.
Bild: Gruppen är i full gång med att diskutera olika sätt att uttrycka smärta på engelska. Jag övervakar. ^^
Jag är själv förvånad över hur lite nervös jag var under hela rollspelet. Jag är annars väldigt nervös i offentliga situationer men det här, precis som mycket annat offentligt i Japan, har gått mycket bra. Kanske blir det här en del på vägen mot att bota min scenskräck.
Middag på "drinking restaurant" efter rollspelet
Efteråt gick jag, Misato, Machiko och tre andra studenter ut och åt middag på en typisk japansk "drinking restaurant". Förstod inte vad som gjorde den till "drinking" men god mat var det i alla fall. Upplägget på många rätter är så fantastisk. När jag skulle beställa en drink så "lurade" Misato mig att jag skulle ha en fruktdrink vilket, när den kom in, möttes av glada rop från de andra då det nog anses vara mest för tjejer. Äsch då, jag tyckte i alla fall den var väldigt god och så skulle den juh skakas väldigt sött innan man dricker den samtidigt som man säger "furu furu" ("skaka skaka"). :D
Bild: Vacker mat eller vad?
Dagens första lektion är BST, "bedside teaching", som innebär att man går runt till patienter och lär sig saker praktiskt. Vi tas med runt bland patienterna och får en liten historia om patienterna samt så får de japanska studenterna prova på att rengöra en trakestomi (hål i halsen där ett rör kan användas för att andas).
Rast i 3 timmar igen (sällan...) och jag passar på att springa till datorrummet för att försöka skriva ut mina repliker inför dagens rollspel. I datorrummet träffar jag en japan som pratar riktigt bra engelska. Det visar sig att han bott sina första 8 år eller så i USA men sedan flyttat till Japan. (Men han var japan, inte amerikan.) Han berättar att även han tillhör ESS-gruppen och ska komma på kvällens rollspel om han får tid.
Ramen!
Till lunch idag är det dags för nästa nudelutmanare, ramen! Eller "lamen" som det uttalas så kraftigt här att de inte ens förstår när jag säger "ramen". (Rätt konstigt eftersom japanerna faktiskt säger en hel del R i vissa ord.) Ramen är mer som det jag tänker mig när jag tänker på japanska nudlar (även om den då är kinesisk). Lätt godare än soba i min mening och köpes via en rolig automat när man går in i restaurangen. Man väljer där vilken rätt man vill ha och betalar med sedlar och mynt varpå man får en liten lapp. Denna visar man sen upp när man väl får sittplats så lagar kocken till det på fem röda.
Bild: Ramen.
I Japan, i väldigt stor kontrast mot Sverige, så är det högst trevligt att surpla högljutt när man äter rätter som ramen. Det är svårare än jag trodde för på något sätt så sitter det i ryggmärgen att man inte sörplar och därför håller jag undermedvetet tillbaka. Men några försök och en rejäl tungbränning senare så sörplar jag på så pass att jag får beröm av Yoshi bredvid mig.
Örter och vatten-Wii
Innan nästa lektion så kommer läkaren in lite för tidigt och sätter sig ner och börjar prata med mig. Han är inte jättebra på engelska men vi lyckas ändå navigera in om EM-spelet i fotboll. Jag åkte juh till Japan precis innan finalen så jag har fortfarande inte sett den. Jag har till och med försökt avskärma mig så jag inte skulle se vem som vunnit (vilket faktiskt är ganska lätt här borta då jag inte fattar japanernas nyheter och sällan har tid att surfa in på nyhetssidor på nätet). Men det sprack lite när läkaren nu sa något om "Spanish champions". Men jag kan hoppas att han sa fel eller att jag fattade fel och har redan nu beställt en kopia av matchen från en klasskompis på skolan. Så inga spoilers tack! :p
Bild: Tavlan efter föreläsningen.
Innan lektionen visade Yoko sina örter som hon äter 3 gånger om dagen för att "få bättre hy". Det är kinesik läkekonst och ska visst vara väldigt populärt i Japan. Hon ser inte helt lycklig ut när hon äter dom dock och skakar vilt på huvudet när jag frågar om det är gott.
Under förläsningen om medvetandegrader berättar läkaren om en Wii-tävling i USA för några år sedan. Tävlingen gick ut på att dricka så mycket vatten man kunde och den som drack mest vann ett Nintendo Wii. Problemet är dock att vatten är väldigt farligt i för stora mängder och "vinnaren" i det här fallet drack så mycket vatten att hon fick allvarlig hyponatremi och dog. Väldigt tragiskt. Så drick vatten allihopa, men drick måttligt. Och för er som hört att man måste dricka 1,5 liter vatten om dagen så är det bara strunt.
Bild: Neurogruppen i vår lilla föreläsningsal. Frän vänster: Mig, Yoko, Saeko, Tsuru, Banno, Yoshi och Shige.
Rollspel
Klassen slutar för en gångs skull sent (strax innan 17) och såklart är det idag jag faktiskt har bråttom efter skolan då rollspelet börjar redan 17:00. Jag springer iväg och byter om och träffar på vägen till ESS-rummet Hiro (från dag 1) som också ska dit.
Så vad är nu det här för rollspel och vad är DOCS och ESS egentligen. ESS har jag redan pratat om innan och det är en grupp som övar sig att tala engelska - framför allt inom läkaryrket. DOCS är jag inte hundra på men det är en annan grupp som tränar sig i praktiska saker som att sätta nålar, ge första hjälpen, patientsamtal och liknande.
Dagens rollspel var just ett möte mellan de två grupperna, DOCS och ESS, där de två slår sina intressen ihop för att träna patientsamtal på engelska. Jag vet inte om det bara var bra timing eller något men jag är då specialinbjuden att vara med i rollspelet. Först och främst ska jag vara en av tre patienter som ska säga samma repliker, fast med vårat eget språk. Detta för att se skillnaderna som man ställs inför språkmässigt som läkare.
Jag blir glatt välkomnad i salen och lärarna som är ansvariga hälsar att dom sett fram emot att träffa mig. Därefter kommer en kille med en stor videokamera och ett rejält stativ. Filmning och allt alltså - great. :P Först ut är två andra studenter som kör samma repliker som jag och någon annan senare ska göra. När dom är klara säger Misato till mig att det är min tur och plockar ut en student från gruppen som får spela läkaren (med papper dock till skillnad mot mig). Innan jag går upp frågar jag Misato om hon vill att jag ska vara någon speciell patient, t.ex. en jobbig patient. Hon tycker det är en jättebra idé och jag skrider till verket.
Jag samlar på mig av mina skådespelarförmågor (gick snabbt, inte så mycket att orda om där) och stormar in i rummet och utbrister "I demand to see a doctor! Now! Are you a doctor? Then don't stand there, help me!" i väldigt brittisk överklasston. Stackars studenten som spelade läkaren blev rätt ställd, inte minst då hon nog inte kunde tillräckligt mycket engelska för att fatta vad jag egentligen sa. Resten av klassen skrattade högljutt i alla fall och läkaren började hämta sig och bad mig att sätta sig ner. Resten av föreställning gick bra och läkaren gjorde ett bra jobb att gå igenom de olika frågorna.
Efter det börjar själva genomgången då folk tar upp´läkarens fraser och diskuterar vad som är den bästa översättningen till engelska för att fråga saker som "varför har du kommit till sjukhuset idag", "har din avföring förändrats" och "var snäll och lyft upp din skjorta". Gruppen får komma med olika förslag hur man kan säga det och sedan kommer dom fram till ett förslag som dom tycker är bäst. Efter det så frågar dom mig vad jag tycker om deras förslag och vad jag tycker att man borde säga. Det är verkligen roligt att agera lärare och jag tycker att dom är väldigt duktiga och att hela idéen är ett väldigt bra initiativ.
Ett av dom många roliga alternativen som kom upp var "Show your breast" på "kan du dra upp skjortan". Eller "Has your shit changed?". :D
Bild: Misato och en annan student vid tavlan.
Nästa del handlar om svårigheten att uttrycka smärta. Studenterna delar in sig 2 och 2 och får alla en egen fras på japanska som beskriver en smärta. Sedan ska de komma fram till ett sätt att uttrycka detta på engelska. Min uppgift är att vara läkare och domare i ett och tar plats framme vid tavlan. Studenterna kommer fram två och två och jag frågor på engelska varför dom kommit till sjukhuset varpå patienten på japanska säger hur denne har ont och sedan leker den andra studenten tolk som ska översätta till engelska åt mig.
Dom är riktigt duktiga men alla förstår jag inte riktigt vad dom menar. Men det är inte självklara saker att få fram om det är en bultande huvudvärk, en skärande huvudvärk eller en brain freeze. Jag säger om jag förstår eller inte och sedan går Misato och Chiharu igenom det rätta svaret med viss förklaring och rättning från mig.
Bild: Gruppen är i full gång med att diskutera olika sätt att uttrycka smärta på engelska. Jag övervakar. ^^
Jag är själv förvånad över hur lite nervös jag var under hela rollspelet. Jag är annars väldigt nervös i offentliga situationer men det här, precis som mycket annat offentligt i Japan, har gått mycket bra. Kanske blir det här en del på vägen mot att bota min scenskräck.
Middag på "drinking restaurant" efter rollspelet
Efteråt gick jag, Misato, Machiko och tre andra studenter ut och åt middag på en typisk japansk "drinking restaurant". Förstod inte vad som gjorde den till "drinking" men god mat var det i alla fall. Upplägget på många rätter är så fantastisk. När jag skulle beställa en drink så "lurade" Misato mig att jag skulle ha en fruktdrink vilket, när den kom in, möttes av glada rop från de andra då det nog anses vara mest för tjejer. Äsch då, jag tyckte i alla fall den var väldigt god och så skulle den juh skakas väldigt sött innan man dricker den samtidigt som man säger "furu furu" ("skaka skaka"). :D
Bild: Vacker mat eller vad?
Dag 5 - Manin densha, hydrocephalus och rullbandssushi
Manin densha - Japanese rushhour
Okej, det var packade tåg jag åkte med i måndags och tisdags inget snack om saken. Men idag...ja idag var det verkligen "manin densha" eller "japanese rushhour" som japanerna själva kallar det. Det finns en hel del olika sorters tåg som går längst den linjen jag åker med: Local train som stannar på alla stationer, Rapid train som stannar på färre stationer och Express train som bara stannar på de större stationerna. Sen finns det även två ytterligare som stannar på så få att de inte ens stannar på min station.
I måndags åkte jag i alla fall local train som tar en 25 min till Shinjukustationen. Men idag blev det visst ett express train (jag har juh ingen aning om när dom går så jag bara går till stationen och tar närmsta tåg) och herregud är ett milt uttryck just nu faktiskt.
När tåget glider in på stationen så står folk i tåget intryckta mot glaset precis som i en tecknad serie och när dörrarna öppnas så ramlar 4-5 personer ut genom varje dörr på perrongen. Skoningslöst börjar folk trycka sig in i tåget och när jag når själva folkmassan så trycker jag mig mot dem bestämt men inte för hårt. Inget händer...det är som att trycka sig mot en betongvägg. Jag står fortfarande på perrongen med en fot inne i tåget. Jag börjar trycka hårdare och folkväggen gungar till lite. Jag sätter ryggen emot, tar spjärn med båda fötterna på perrongen och trycker mig saaakta in i folkmassan. Jag lyckas få på ungefär halva mig på tåget när nästa person ska börja ta sig in. Han sätter ryggen mot mig och börjar trycka och man känner hur luften går ur en. Sakta lyckas han få på cirka halva sig själv och jag känner lättad hur jag liksom "sugs in" i folkklungan och ombord på tåget. Då ringer plötsligt tågsignalen och dörrarna börjar stängas.
Och vi pratar inte några Sverige-dörrar här inte med snälla detektorer som slutar stänga sig så snabbt ett hårstrå är emellan. Utan dörren smäller in i mannen framför mig samt min hand som fortfarande visst var utanför tåget. Snabbt kommer en tågkontrollant fram och börjar trycka på mannen framför mig. Han håller upp dörren med en hand och trycker med andra tills dörrarna precis går igenom framför oss. Min hand blir totalt inkilad mellan en tjej och en av metallstängerna och vi hinner inte långt förrän jag känner att blodförsörjningen i den börjar tryta.
Med min fria hand, som jag höll mot bröstet när jag gick på, lyckas jag få upp min digitalkamera och filma en liten snutt av situationen ombord. Tyvärr hade jag varken rörelseomfånget eller modet att filma särskilt mycket så tyvärr får jag inte med så mycket. Men nästa gång ska jag tusan i den fånga det här.
Så vad säger man nu om det här - det låter juh som en mardröm, men jag kan bara säga att jag tyckte det var hur kul som helst! Visst det är nog inte roligt 5 dagar i veckan, 52 veckor om året men just nu känns det bara så otroligt coolt att jag faktiskt tycker det är roligt att vara på ett "manin densha". Haha! Katka, den andra utbytesstudenten som bor hos Shimada-familjen, säger att hon vägrar åka med något annat än local train då hon får panik och verkligen avskyr "manin densha". Jo, får nog innerst inne hålla med om att det är det "naturliga" svaret. Men i det här fallet är det bra att vara lite knäpp - för det tjänar jag cirka 10-15 minuter på varje morgon. ;)
Bild: Trängsel i trapporna upp från tåget på Shinjukustationen.
Operation - Hydrocephalus
Efter den vanliga samlingen hos professorerna och rasten vi därefter får bär det åter igen av mot en operation. Idag är det ett liten barn med övertrycks-hydrocephalus som ska opereras med en shunt. Hydrocephalus innebär att vätskan som rinner runt inne i hjärnan får ett stopp någonstans så den ansamlas och därför trycker på den vanliga hjärnan. Detta ger symptom som huvudvärk, synstörningar, personlighetsförändringar med flera. Detta åtgärdas genom att ett rör ("shunt") läggs från hjärnan ner till buken (där man normalt ändå har vätska och förmåga att bli av med den) så överskottsvätskan rinner den vägen istället.
Operationen är väldigt spännande. Även om den faktiskt var ganska kort (2 timmar) så känns det dock rejält i benen som blir tunga samt blodbristen som följer i hjärnan. Att ta sig in genom de olika vävnaderna till skallen känns dock som att det tar en evighet. De skär pyttelite, pillar undan lite hinnor, skär pyttelite till, bränner något blodkärl och så vidare. Säkert en timme gick till för att skapa ett 2 cm stort hål in genom skalpens hud och hinnor - och då är man alltså inte ens igenom benet. Efter det går man vidare till att göra ett litet snitt nere i buken. Och det var efter det som the magic started.
Ett långt metallrör med ett snöre i trycks in genom hålet i buken och hela vägen under huden upp till halsen. Här har man också gjort ett litet hål (måste missat det?) där man tar ut metallröret och får tag i snöret. När man fortfarande håller fast snöret så dras metallröret ut igne och kvar sitter ett snöre under huden från halsen ner till buken. Sedan görs samma sak från skallen ner till halsen och de två snörena knyts omsorgsfullt ihop. Tadaa - ett snöre som går hela vägen från skallen till buken, under huden, är skapat. Sedan knyter man fast shunten ("röret") i snöret och drar försiktigt ut snöret så shunten istället lägger sig där snöret låg. Voila!
Efter det ska ett hål in till hjärnan borras så vätskan där inne ska kunna nå shunten men det behöver vi inte vara kvar på (kan tänka mig att det tar tid) så vi går istället på lunch.
Take away-lunch
Idag blir det takeaway med Gyu-don som jag tror det hette (ris med biff). Maten tar vi med oss till studentlobbyn där jag för första gången köper något i de coola dryckesautomaterna. En cola blev det dock (var för törstig för att våga mig på något okänt) men senare ska jag testa något spännande som grönt iste eller liknande.
Bild: Min neurogrupp på take away. Från vänster: Saeko, Tsuru, Yoko, Yoshi, Shige och Ban-chan.
Videolektion och artärförhör
När vi anländet till nästa lektion så ligger det ett videoband och ett brev där. Läkaren kan visst inte komma och istället ska vi titta på en film om hjärntumörer istället. Ja herregud vad tråkig den var. Inte nog med att den var enbart på japanska, personen som pratade hade ett så monotont röstläge att jag nog hade somnat även om den var på svenska.
Men gruppen är väldigt flexibel av sig! En la sig direkt för att sova på bänken. En sprang iväg till en professor för feedback på sin "report" (som japanerna verkar behöva skriva väldigt ofta). Några försökte lite smått intressera sig för filmen och jag stirrade blankt in i de alla möjliga tecknena som fyllde TV-rutan. Studenterna var snälla nog att förklara ibland vad dom pratade om men det gav inget riktigt sammanhang ändå för mig.
Fler och fler tröttnade och la sig för att sova, jag drog fram min japanska-engelska-uppslagsbok och försökte lära mig några ord och två studenter hjälpte mig med att förklara och ge exempel. När bandet var slut efter en och en halve timme hade jag tillsammans med de två studenterna komponerat en fin liten lista med ord, 3 studenter låg och sov och den sista var iväg och pratade med professorn om sitt arbete. Underbart. :D
Efter det kommer en läkare in och nästa PBL börjar. Jippii på dagens uppgift. "Rita" alla artärer (blodkärl) i hjärnan på ett papper och skriv deras namn. Ja, shit vad jag inte kommer ihåg hur hela circulus Willisi ser ut... Efter det gick läraren runt och tittade på allas papper, inklusive mitt. Jag vet inte vad han sa om mitt för han pratade ingen engelska alls men han log i alla fall och jag tolkade det som ett "bra försök - men fel". ;)
Sedan ritade i alla fall han upp en väldigt bra schematisk bild på de olika kärlen och pratade på lite om vad dom försörjde i hjärnan. Jag har märkt att i Japan så verkar det vara väldigt mycket fokus på att rita. Alla reporter som studenterna skriver ska innehålla handritade CT-bilder för att de ska lära sig vart allt sitter. Får väl hålla med om att det är bra för att lära sig anatomin men det känns rätt svårt - och vad händer när man väl kollar på en MR-bild, eller en slätröntgen? Ska man kunna rita allihopa?
Utsikt över Tokyo
Dagens skola är slut och jag ska träffa Misato för att fylla i några papper samt gå igenom morgondagens rollspel. Jag har nämligen blivit inbjuden till ESS-klubben och DOCS-klubben (träning i praktisk läkarkunskap) för att medverka i ett rollspel om just mötet med en engelskspråkig patient. Men mer om det imorgon. Pappret jag fyller i är rätt intetsägande och det enda jag egentligen skriver är "Lunds Univeristet" och året jag började där samt namn och personnummer. Jag inte riktigt vad jag skrev på men får väl hoppas att det inte var någon överlåtelse av min kropp till japanska medicinska studier eller liknande.
Hiroaki ansluter sig och vi bestämmer oss för att gå ut och äta och gå till något sevärt i Tokyo. För första gången bestämmer faktiskt jag - och säger att jag vill upp i en skyskrapa med bra utsikt över Tokyo. Duon beslutar sig om att Tokyos stadshus är bäst och vi beger oss från sjukhuset.
Tokyos stadshus är verkligen något speciellt. Två höga torn som reser sig i skyn fullproppade med parabolantenner längst upp och på marken någon sorts halvcirkulärt plaza. Minst sagt unik. Återigen en rolig hiss där man får välja mellan våning 1, 2 och 45 och ännu en gång slår det lock i öronen under den snabba färden uppåt. Väl uppe möts man av levande pianomusik och folk som sakta strövar omkring mellan de olika utsiktsfönsterna eller sitter på restaurangen och konverserar. Även små affärer finns här uppe som bland annat säljer ett mini-othello-bräde där spelpjäserna sitter fast på bordet och snurras runt för att byta färg. Hmm, funderar starkt på att köpa ett sådant.
Bild: Hiroaki och Misato framför Tokyos stadshus.
Utsikten är magisk. Skyskrapa efter skyskrapa avbyter varandra och emellan dessa ligger ljusskenet från den livliga staden nedanför. Vi hittar skyskrapan som innehåller Mu Mu restaurang och även vårat eget sjukhus men tyvärr är det för mörkt för att man ska kunna se Mount Fuji.
Bild: Utsikt från Tokyos stadshus.
Bild: Utsikt från Tokyos stadshus. Tokyo Medical University i mitten till höger.
Rullbandssushi i farliga Kabukicho
Men magen börjar göra sig hörd och det är dags att jaga föda. Och vad kan vara bättre än kaiten sushi (rullbandssushi) som Hiroaki föreslår. Vi ger oss av mot den del av Shinjuku kallad Kabukicho. Jag har som vanligt ingen aning om vad de olika delarna i Shinjuku är men Kabukicho har jag i efterhand fått reda på är lite "festområdet" eller vad man ska kalla det. Ett "farligt" område enligt Norie-san. Jag länge velat ha en sån liten fläkt som alla japaner springer runt och fläktar sig med men inte vetat var man får tag på en. Så står det plötsligt en på gatan där vi går som delar ut sådana gratis och jag vänder glatt dit för att få en. Inte förrän Misato och Hiroaki skrattar och ber mig vända på fläkten inser jag att det nog inte är en vanlig fläkt då den har 8 bilder på olika japanska tjejer. Och det såg inte ut att vara reklam för tandkräm precis. Jag försökte få Misato att förklara vad det egentligen var men hon vägrade säga mer än att män "underhålls" av dom. :)
I två kaiten sushi-restauranger som vi hittar är det redan så överfullt att vi får leta vidare. Tillslut hittar vi i alla fall en som har plats för oss.
Bild: Kaiten sushi-restaurangen vi åt på.
Det här är juh bara en så rolig restaurangidé, Kaiten sushi. Man sitter alltså längst en lång fyrkantig bar där det innanför går ett rullband fullastat med olika sushi-bitar. I mitten står två sushikockar och tillagar sushi både som dom själv känner för samt på beställning av kunderna. I denna restaurangen hade alla tallrikar samma pris, typ 138 Yen. Så man bara sätter sig ner och roffar åt sig en tallrik som har en rätt på som ser god ut och äter. När man sen ska betala så räknar kassörskan bara ihop hur många tallrikar man har. Dessutom finns det kranar längst barkanten som ger varmt vatten till det gröna teet. Grönt te är något jag faktiskt börjat gilla och något jag möjligtvis kommer fortsätta att drickan även hemma i Sverige.
Bild: Kaiten sushi med sina två kockar.
Sushin är riktigt god. Mycket godare än alla ställen jag provat i Sverige. Men jag måste ändå säga att "Kyoto Sushi" i Helsingborg har en väldigt bra standard då de inte är långt ifrån det här. Alla andra sushiställen jag provat i Sverige har i min mening varit rätt kassa så en skärpning krävs! Förutom just sushi som vi känner den (ris med rå fisk) fanns även stekta ägg formade som brödskivor samt skålar med någon skumt i som jag aldrig skulle våga prova (såg ut som rutten fisk typ). :P
Bild: Jag och Misato äter sushi.
Efteråt är Misato tvungen att gå hem för att hennes föräldar kommer på besök så jag och Hiroaki beger oss iväg till ett café där vi tar varsin dryck och sitter och småpratar lite. Efter det följer Hiroaki mig till stationen och jag tackar för en jättetrevlig kväll. Både Hiroaki och Misato är verkligen fantastiska och jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan dom. Arigato gozaimasu Misato-san to Hiroaki-san! ("Tack så mycket Misato och Hiroaki")
Okej, det var packade tåg jag åkte med i måndags och tisdags inget snack om saken. Men idag...ja idag var det verkligen "manin densha" eller "japanese rushhour" som japanerna själva kallar det. Det finns en hel del olika sorters tåg som går längst den linjen jag åker med: Local train som stannar på alla stationer, Rapid train som stannar på färre stationer och Express train som bara stannar på de större stationerna. Sen finns det även två ytterligare som stannar på så få att de inte ens stannar på min station.
I måndags åkte jag i alla fall local train som tar en 25 min till Shinjukustationen. Men idag blev det visst ett express train (jag har juh ingen aning om när dom går så jag bara går till stationen och tar närmsta tåg) och herregud är ett milt uttryck just nu faktiskt.
När tåget glider in på stationen så står folk i tåget intryckta mot glaset precis som i en tecknad serie och när dörrarna öppnas så ramlar 4-5 personer ut genom varje dörr på perrongen. Skoningslöst börjar folk trycka sig in i tåget och när jag når själva folkmassan så trycker jag mig mot dem bestämt men inte för hårt. Inget händer...det är som att trycka sig mot en betongvägg. Jag står fortfarande på perrongen med en fot inne i tåget. Jag börjar trycka hårdare och folkväggen gungar till lite. Jag sätter ryggen emot, tar spjärn med båda fötterna på perrongen och trycker mig saaakta in i folkmassan. Jag lyckas få på ungefär halva mig på tåget när nästa person ska börja ta sig in. Han sätter ryggen mot mig och börjar trycka och man känner hur luften går ur en. Sakta lyckas han få på cirka halva sig själv och jag känner lättad hur jag liksom "sugs in" i folkklungan och ombord på tåget. Då ringer plötsligt tågsignalen och dörrarna börjar stängas.
Och vi pratar inte några Sverige-dörrar här inte med snälla detektorer som slutar stänga sig så snabbt ett hårstrå är emellan. Utan dörren smäller in i mannen framför mig samt min hand som fortfarande visst var utanför tåget. Snabbt kommer en tågkontrollant fram och börjar trycka på mannen framför mig. Han håller upp dörren med en hand och trycker med andra tills dörrarna precis går igenom framför oss. Min hand blir totalt inkilad mellan en tjej och en av metallstängerna och vi hinner inte långt förrän jag känner att blodförsörjningen i den börjar tryta.
Med min fria hand, som jag höll mot bröstet när jag gick på, lyckas jag få upp min digitalkamera och filma en liten snutt av situationen ombord. Tyvärr hade jag varken rörelseomfånget eller modet att filma särskilt mycket så tyvärr får jag inte med så mycket. Men nästa gång ska jag tusan i den fånga det här.
Så vad säger man nu om det här - det låter juh som en mardröm, men jag kan bara säga att jag tyckte det var hur kul som helst! Visst det är nog inte roligt 5 dagar i veckan, 52 veckor om året men just nu känns det bara så otroligt coolt att jag faktiskt tycker det är roligt att vara på ett "manin densha". Haha! Katka, den andra utbytesstudenten som bor hos Shimada-familjen, säger att hon vägrar åka med något annat än local train då hon får panik och verkligen avskyr "manin densha". Jo, får nog innerst inne hålla med om att det är det "naturliga" svaret. Men i det här fallet är det bra att vara lite knäpp - för det tjänar jag cirka 10-15 minuter på varje morgon. ;)
Bild: Trängsel i trapporna upp från tåget på Shinjukustationen.
Operation - Hydrocephalus
Efter den vanliga samlingen hos professorerna och rasten vi därefter får bär det åter igen av mot en operation. Idag är det ett liten barn med övertrycks-hydrocephalus som ska opereras med en shunt. Hydrocephalus innebär att vätskan som rinner runt inne i hjärnan får ett stopp någonstans så den ansamlas och därför trycker på den vanliga hjärnan. Detta ger symptom som huvudvärk, synstörningar, personlighetsförändringar med flera. Detta åtgärdas genom att ett rör ("shunt") läggs från hjärnan ner till buken (där man normalt ändå har vätska och förmåga att bli av med den) så överskottsvätskan rinner den vägen istället.
Operationen är väldigt spännande. Även om den faktiskt var ganska kort (2 timmar) så känns det dock rejält i benen som blir tunga samt blodbristen som följer i hjärnan. Att ta sig in genom de olika vävnaderna till skallen känns dock som att det tar en evighet. De skär pyttelite, pillar undan lite hinnor, skär pyttelite till, bränner något blodkärl och så vidare. Säkert en timme gick till för att skapa ett 2 cm stort hål in genom skalpens hud och hinnor - och då är man alltså inte ens igenom benet. Efter det går man vidare till att göra ett litet snitt nere i buken. Och det var efter det som the magic started.
Ett långt metallrör med ett snöre i trycks in genom hålet i buken och hela vägen under huden upp till halsen. Här har man också gjort ett litet hål (måste missat det?) där man tar ut metallröret och får tag i snöret. När man fortfarande håller fast snöret så dras metallröret ut igne och kvar sitter ett snöre under huden från halsen ner till buken. Sedan görs samma sak från skallen ner till halsen och de två snörena knyts omsorgsfullt ihop. Tadaa - ett snöre som går hela vägen från skallen till buken, under huden, är skapat. Sedan knyter man fast shunten ("röret") i snöret och drar försiktigt ut snöret så shunten istället lägger sig där snöret låg. Voila!
Efter det ska ett hål in till hjärnan borras så vätskan där inne ska kunna nå shunten men det behöver vi inte vara kvar på (kan tänka mig att det tar tid) så vi går istället på lunch.
Take away-lunch
Idag blir det takeaway med Gyu-don som jag tror det hette (ris med biff). Maten tar vi med oss till studentlobbyn där jag för första gången köper något i de coola dryckesautomaterna. En cola blev det dock (var för törstig för att våga mig på något okänt) men senare ska jag testa något spännande som grönt iste eller liknande.
Bild: Min neurogrupp på take away. Från vänster: Saeko, Tsuru, Yoko, Yoshi, Shige och Ban-chan.
Videolektion och artärförhör
När vi anländet till nästa lektion så ligger det ett videoband och ett brev där. Läkaren kan visst inte komma och istället ska vi titta på en film om hjärntumörer istället. Ja herregud vad tråkig den var. Inte nog med att den var enbart på japanska, personen som pratade hade ett så monotont röstläge att jag nog hade somnat även om den var på svenska.
Men gruppen är väldigt flexibel av sig! En la sig direkt för att sova på bänken. En sprang iväg till en professor för feedback på sin "report" (som japanerna verkar behöva skriva väldigt ofta). Några försökte lite smått intressera sig för filmen och jag stirrade blankt in i de alla möjliga tecknena som fyllde TV-rutan. Studenterna var snälla nog att förklara ibland vad dom pratade om men det gav inget riktigt sammanhang ändå för mig.
Fler och fler tröttnade och la sig för att sova, jag drog fram min japanska-engelska-uppslagsbok och försökte lära mig några ord och två studenter hjälpte mig med att förklara och ge exempel. När bandet var slut efter en och en halve timme hade jag tillsammans med de två studenterna komponerat en fin liten lista med ord, 3 studenter låg och sov och den sista var iväg och pratade med professorn om sitt arbete. Underbart. :D
Efter det kommer en läkare in och nästa PBL börjar. Jippii på dagens uppgift. "Rita" alla artärer (blodkärl) i hjärnan på ett papper och skriv deras namn. Ja, shit vad jag inte kommer ihåg hur hela circulus Willisi ser ut... Efter det gick läraren runt och tittade på allas papper, inklusive mitt. Jag vet inte vad han sa om mitt för han pratade ingen engelska alls men han log i alla fall och jag tolkade det som ett "bra försök - men fel". ;)
Sedan ritade i alla fall han upp en väldigt bra schematisk bild på de olika kärlen och pratade på lite om vad dom försörjde i hjärnan. Jag har märkt att i Japan så verkar det vara väldigt mycket fokus på att rita. Alla reporter som studenterna skriver ska innehålla handritade CT-bilder för att de ska lära sig vart allt sitter. Får väl hålla med om att det är bra för att lära sig anatomin men det känns rätt svårt - och vad händer när man väl kollar på en MR-bild, eller en slätröntgen? Ska man kunna rita allihopa?
Utsikt över Tokyo
Dagens skola är slut och jag ska träffa Misato för att fylla i några papper samt gå igenom morgondagens rollspel. Jag har nämligen blivit inbjuden till ESS-klubben och DOCS-klubben (träning i praktisk läkarkunskap) för att medverka i ett rollspel om just mötet med en engelskspråkig patient. Men mer om det imorgon. Pappret jag fyller i är rätt intetsägande och det enda jag egentligen skriver är "Lunds Univeristet" och året jag började där samt namn och personnummer. Jag inte riktigt vad jag skrev på men får väl hoppas att det inte var någon överlåtelse av min kropp till japanska medicinska studier eller liknande.
Hiroaki ansluter sig och vi bestämmer oss för att gå ut och äta och gå till något sevärt i Tokyo. För första gången bestämmer faktiskt jag - och säger att jag vill upp i en skyskrapa med bra utsikt över Tokyo. Duon beslutar sig om att Tokyos stadshus är bäst och vi beger oss från sjukhuset.
Tokyos stadshus är verkligen något speciellt. Två höga torn som reser sig i skyn fullproppade med parabolantenner längst upp och på marken någon sorts halvcirkulärt plaza. Minst sagt unik. Återigen en rolig hiss där man får välja mellan våning 1, 2 och 45 och ännu en gång slår det lock i öronen under den snabba färden uppåt. Väl uppe möts man av levande pianomusik och folk som sakta strövar omkring mellan de olika utsiktsfönsterna eller sitter på restaurangen och konverserar. Även små affärer finns här uppe som bland annat säljer ett mini-othello-bräde där spelpjäserna sitter fast på bordet och snurras runt för att byta färg. Hmm, funderar starkt på att köpa ett sådant.
Bild: Hiroaki och Misato framför Tokyos stadshus.
Utsikten är magisk. Skyskrapa efter skyskrapa avbyter varandra och emellan dessa ligger ljusskenet från den livliga staden nedanför. Vi hittar skyskrapan som innehåller Mu Mu restaurang och även vårat eget sjukhus men tyvärr är det för mörkt för att man ska kunna se Mount Fuji.
Bild: Utsikt från Tokyos stadshus.
Bild: Utsikt från Tokyos stadshus. Tokyo Medical University i mitten till höger.
Rullbandssushi i farliga Kabukicho
Men magen börjar göra sig hörd och det är dags att jaga föda. Och vad kan vara bättre än kaiten sushi (rullbandssushi) som Hiroaki föreslår. Vi ger oss av mot den del av Shinjuku kallad Kabukicho. Jag har som vanligt ingen aning om vad de olika delarna i Shinjuku är men Kabukicho har jag i efterhand fått reda på är lite "festområdet" eller vad man ska kalla det. Ett "farligt" område enligt Norie-san. Jag länge velat ha en sån liten fläkt som alla japaner springer runt och fläktar sig med men inte vetat var man får tag på en. Så står det plötsligt en på gatan där vi går som delar ut sådana gratis och jag vänder glatt dit för att få en. Inte förrän Misato och Hiroaki skrattar och ber mig vända på fläkten inser jag att det nog inte är en vanlig fläkt då den har 8 bilder på olika japanska tjejer. Och det såg inte ut att vara reklam för tandkräm precis. Jag försökte få Misato att förklara vad det egentligen var men hon vägrade säga mer än att män "underhålls" av dom. :)
I två kaiten sushi-restauranger som vi hittar är det redan så överfullt att vi får leta vidare. Tillslut hittar vi i alla fall en som har plats för oss.
Bild: Kaiten sushi-restaurangen vi åt på.
Det här är juh bara en så rolig restaurangidé, Kaiten sushi. Man sitter alltså längst en lång fyrkantig bar där det innanför går ett rullband fullastat med olika sushi-bitar. I mitten står två sushikockar och tillagar sushi både som dom själv känner för samt på beställning av kunderna. I denna restaurangen hade alla tallrikar samma pris, typ 138 Yen. Så man bara sätter sig ner och roffar åt sig en tallrik som har en rätt på som ser god ut och äter. När man sen ska betala så räknar kassörskan bara ihop hur många tallrikar man har. Dessutom finns det kranar längst barkanten som ger varmt vatten till det gröna teet. Grönt te är något jag faktiskt börjat gilla och något jag möjligtvis kommer fortsätta att drickan även hemma i Sverige.
Bild: Kaiten sushi med sina två kockar.
Sushin är riktigt god. Mycket godare än alla ställen jag provat i Sverige. Men jag måste ändå säga att "Kyoto Sushi" i Helsingborg har en väldigt bra standard då de inte är långt ifrån det här. Alla andra sushiställen jag provat i Sverige har i min mening varit rätt kassa så en skärpning krävs! Förutom just sushi som vi känner den (ris med rå fisk) fanns även stekta ägg formade som brödskivor samt skålar med någon skumt i som jag aldrig skulle våga prova (såg ut som rutten fisk typ). :P
Bild: Jag och Misato äter sushi.
Efteråt är Misato tvungen att gå hem för att hennes föräldar kommer på besök så jag och Hiroaki beger oss iväg till ett café där vi tar varsin dryck och sitter och småpratar lite. Efter det följer Hiroaki mig till stationen och jag tackar för en jättetrevlig kväll. Både Hiroaki och Misato är verkligen fantastiska och jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan dom. Arigato gozaimasu Misato-san to Hiroaki-san! ("Tack så mycket Misato och Hiroaki")
Svenskar tutar och kör, Japaner kör
En av de saker som bara får mig att häpna här i Japan (ja okej, det är i och för sig rätt mycket men ändå) är trafiken. Tokyo är juh hyggligt stort, och automatiskt blir det då en hel del bilar, cyklar och gående. Men allt lever i en sån symbios här så att jag nästan blir tårögd ibland.
Jag kan börja med att säga att jag en endaste gång, på nu 6 dagar, hört en bil tuta. En enda gång! Och då har jag när jag är ute med olika grupper ofta stått mitt i vägen när bilarna kommer. Det enda som händer är att bilarna kör över till motsatt körfält och ler glatt när de kör förbi. Den dagen det händer i Sverige ska jag börja läsa Dostojevskijs böcker... Man går knappt några meter på Sveriges gator utan att bilisterna hänger på tutan. Inte minst bilar emellan där det ständigt verkar vara ett sorts undermedvetet Grand Prix med äran som första pris i Sverige. I Japan känns det så mycket lugnare i traffiken och folk visar verkligen varandra respekt.
Det samma gäller cyklar. Cyklisterna cyklar överallt på trottoarerna och sicksackar sig fram mellan de gående. I Sverige hade folk tyckt att det var vansinnigt nära att det gick illa medan man i Japan mer verkar tänka "Det gick juh bra så då är allt bra". Precis som cyklarna sicksackar sig fint fram mellan de gående så hjälper alltid gående till att flytta sig oavsett om man är på en väldigt smal trottoar.
Nä Sverige, se på Japan och lär hur traffiken ska se ut. Med mer respekt för varandra så blir det ett så mycket trevligare klimat att vara i. För tillfället så är trafiken i Sverige hemsk, medan den i Japan är "som den ska vara"!
Jag kan börja med att säga att jag en endaste gång, på nu 6 dagar, hört en bil tuta. En enda gång! Och då har jag när jag är ute med olika grupper ofta stått mitt i vägen när bilarna kommer. Det enda som händer är att bilarna kör över till motsatt körfält och ler glatt när de kör förbi. Den dagen det händer i Sverige ska jag börja läsa Dostojevskijs böcker... Man går knappt några meter på Sveriges gator utan att bilisterna hänger på tutan. Inte minst bilar emellan där det ständigt verkar vara ett sorts undermedvetet Grand Prix med äran som första pris i Sverige. I Japan känns det så mycket lugnare i traffiken och folk visar verkligen varandra respekt.
Det samma gäller cyklar. Cyklisterna cyklar överallt på trottoarerna och sicksackar sig fram mellan de gående. I Sverige hade folk tyckt att det var vansinnigt nära att det gick illa medan man i Japan mer verkar tänka "Det gick juh bra så då är allt bra". Precis som cyklarna sicksackar sig fint fram mellan de gående så hjälper alltid gående till att flytta sig oavsett om man är på en väldigt smal trottoar.
Nä Sverige, se på Japan och lär hur traffiken ska se ut. Med mer respekt för varandra så blir det ett så mycket trevligare klimat att vara i. För tillfället så är trafiken i Sverige hemsk, medan den i Japan är "som den ska vara"!
Dag 4 - Skola och vila
Bättre morgontid
Nya starttiden i skolan är 8:40. Helt klart bättre än 8:00 men ändå lite segt när pendlingssträckan tar ca 1 timme och 10 minuter allt som allt. Jaja, jag lägger mig sent, sover fortfarande inte bra och är ändå hur pigg som helst under dagarna (oftast i alla fall) så det kvittar om det är tidigt eller sent jag behöver gå upp. Sen vaknar man juh alltid lagom genomfuktig av den här himla luftfuktigheten (notera att detta fortfarande var innan jag fick igång min luftkonditionering).
På morgonen samlas vi alla 8:40 inne hos professorerna som redan då har sitt lilla morgonmöte. Varför vi gör detta har jag egentligen ingen riktig aning då vi bara sitter där i en 5 minuter och sen vinkas iväg till vårt lilla rum där vi sedan sitter i en halvtimme tills första lektionen börjar.
PBL
Första lektionen är i alla fall PBL vilket ska bli väldigt spännande för mig! För er som inte läser till läkare så är det nämligen så att en stor del av vår läkarutbildning är upplagd enligt PBL-metodiken, "Problembaserat lärande". Detta fungerar i stora drag så att man får ett påhittat eller riktigt patientfall på måndagen. Man diskuterar igenom patienten, ställer upp symptomen och tar fram troliga sjukdomar som denne kan ha. Utifrån detta så tar man reda på vad vi inte vet och vad vi därför ska läsa på, våra "studiemål". Sen läser man på om detta under veckan. På fredagen träffas man sedan igen och går igenom vad man tagit reda på och vad man nu tror patienten har för sjukdom och vad man kan göra för att hjälpa denne. Till sist får man lite svar och feedback av tutorn (en lärare som övervakar och hjälper gruppen hela tiden).
Den japanska PBL:en skiljer sig ganska rejält från den svenska. Andemeningen är ändå samma - att man lär sig utifrån fall och verkliga situationer. Men i Japan verkar dom mer ha små förhör i grupp samt interaktiva seminarier med professorerna.
Det första som vi ställs inför på första PBL:en är typ ett "prov" med poäng och allt - och sjävklart blir jag meddragen där. :D På väggarna i rummet sätter professorn upp 4 olika transversella CT-skalle-bilder (röntgenbilder av hjärnan med hjärnan i ett snitt så att man tittar rakt ovanifrån ner i kraniet). Sedan får vi 40 minuter på oss (!) att gå och titta på de fyra bilderna och sen skriva diagnosen ("vilken sjukdom dom har") på tavlan i ett tabellsystem med alla våra namn. Med andra ord väldigt seriöst. Till hjälp får man slå i böcker och anteckningar hur mycket man vill - tack så himla mycket säger jag med alla engelska neurologiböcker som bara ligger i högar överallt och skräpar...not!
Men det gick faktiskt bra ändå! Jag fick 2 rätt av 4 tillsammans med 2 andra studenter. 1 fick 3 rätt och 2 stycken fick 1 rätt. *puh* har inte skämt ut Sverige helt alltså. Och den subaraknoidalblödningen som ena bilden hade var helt mango - ingen som klarade den.
Lunch (soba) och ledig tid
Sen var det lunch i 3 timmar... Hela veckan så är det hela tiden hur mycket ledig tid som helst. Det känns väldigt ineffektivt men studenterna här i Japan tar det på ett helt annat sätt. När vi i Sverige tycker att det är hemskt att få en håla och gör allt för att flytta lite på lektionerna så tar studenterna i Japan det som deras chans att socialisera med varandra eller gå till studentrummet och sova lite. Bara en gång har dom gett en liten kommentar om att läkaren inte hade kommit ännu och då var han 40 minuter föresenad till första lektionen.
Till lunch tog gruppen med mig för att äta japanska nudlar, "soba", vilket är väldigt populärt i Japan. De är ej att förväxla med dess släkting "ramen" som egentligen kommer från Kina men som är ännu populärare än soba. Enligt gruppen så ska ramen vara en av de populäraste rätterna i hela Japan. Men nu var det i alla fall soba som stod på tavlan! Restaurangen var riktigt fin med tatamimattor över hela golven (vilket som alltid i Japan innebär att man måste ta av sig sina skor och gå i strumpor) och nersänkta bord.
Bild: Killgänget i min nya studentgrupp på soba-restaurangen. Från vänster: Tsuru, Yoshi, Ban-chan, Shige och mig.
Soba är väldigt annorlunda mot hur jag tänker mig nudelrätter. Nudlarna är nämligen väldigt tjocka! Och då menar jag väldigt tjocka som i väldigt tjocka. Dom är lätt större än en halv centimeter i diameter. De serveras i en stor skål tillsammans med buljong, kött och lite grönt. Som vanligt i Japan så får man också ris till - även om detta alltså är en nudelrätt. Nudlarna i sig tyckte jag nog var i tjockaste laget - men sett till hela rätten så var det väldigt gott. Nästa gång vill jag prova ramen så får vi se vilket jag tycker mest om.
Bild: Soba.
Tillbaka till skolan och hänga i studentlobbyn. Det är alltid en lika spännande upplevelse för mig. Varje gång jag går in där så blir jag presenterad för eller hälsad på av minst 3-4 nya studenter. Alla är intresserade och vill prata lite och höra vad jag gör här, vad jag tycker om landet, vilket som är min favoritsport (väldigt vanlig fråga här) och hur det är i Sverige. Allt ackompanjerat av en massa "eeeeh" och "aaaaah" och oftast en ganska kass engelska. ;)
Anatomiförhör
Dags för eftermiddagens lektion och förhören fortsätter. Denna gång samlas vi runt tavlan där en slätröntgenbild på kraniet slängs upp tillsammans med en anatomibild från en bok. Sen är det förhör på vad de olika benen i huvudet heter, vad olika delar av hjärnan heter och liknande. Och här var verkligen inte japanerna särskilt bra. Nästan varje gång så frågar läraren något på japanska till studenterna som svarar varpå läraren kontrar med ett "Eeeeeeeeh?" som i "är du "riiiiiktigt säker?" (=fel!) fast hundra gånger roligare in my opinion. Det låter så sjukt barnsligt och så ser han så pillemarisk ut när han säger det så jag kunde knappt hålla mig ibland. I vilket fall som så slutade det ofta med att gruppen inte klarat det och han frågade mig på engelska om jag visste var det satt eller vad det var och förvånandsvärt ofta klarade jag frågorna lätt varpå gruppen utbröt i "Eeeeh, sugoi!" ("Coolt" som ni kanske redan vet vid det här laget)
Jag frågade Hiroaki och Misato senare och det verkar som att deras anatomikunskaper måste dom läsa in i princip själv och därför försummas det ofta till fördel för det som ska examineras. Det var i alla fall väldigt roligt för mig - tror inte det kommer hålla i sig precis men jag är glad för tillfället.
Hem och slappa
Skolan slutade redan vid 14-tiden idag och eftersom jag faktiskt inte har något planerat ännu så bestämmer jag mig för att åka hem till Shimada-familjen och bara relaxa. Har en massa bloggande att ta tag i och det vore roligt att få testa Norie-sans mat.
Maten var fantastiskt god med friterade bläckfiskringar, stekta rivna morötter, fräsch sallad och några smårätter till. Gochisosama deshita! ("Tack för maten")
Nu ska jag bara blogga lite innan det är dags att lägga sig.
Nya starttiden i skolan är 8:40. Helt klart bättre än 8:00 men ändå lite segt när pendlingssträckan tar ca 1 timme och 10 minuter allt som allt. Jaja, jag lägger mig sent, sover fortfarande inte bra och är ändå hur pigg som helst under dagarna (oftast i alla fall) så det kvittar om det är tidigt eller sent jag behöver gå upp. Sen vaknar man juh alltid lagom genomfuktig av den här himla luftfuktigheten (notera att detta fortfarande var innan jag fick igång min luftkonditionering).
På morgonen samlas vi alla 8:40 inne hos professorerna som redan då har sitt lilla morgonmöte. Varför vi gör detta har jag egentligen ingen riktig aning då vi bara sitter där i en 5 minuter och sen vinkas iväg till vårt lilla rum där vi sedan sitter i en halvtimme tills första lektionen börjar.
PBL
Första lektionen är i alla fall PBL vilket ska bli väldigt spännande för mig! För er som inte läser till läkare så är det nämligen så att en stor del av vår läkarutbildning är upplagd enligt PBL-metodiken, "Problembaserat lärande". Detta fungerar i stora drag så att man får ett påhittat eller riktigt patientfall på måndagen. Man diskuterar igenom patienten, ställer upp symptomen och tar fram troliga sjukdomar som denne kan ha. Utifrån detta så tar man reda på vad vi inte vet och vad vi därför ska läsa på, våra "studiemål". Sen läser man på om detta under veckan. På fredagen träffas man sedan igen och går igenom vad man tagit reda på och vad man nu tror patienten har för sjukdom och vad man kan göra för att hjälpa denne. Till sist får man lite svar och feedback av tutorn (en lärare som övervakar och hjälper gruppen hela tiden).
Den japanska PBL:en skiljer sig ganska rejält från den svenska. Andemeningen är ändå samma - att man lär sig utifrån fall och verkliga situationer. Men i Japan verkar dom mer ha små förhör i grupp samt interaktiva seminarier med professorerna.
Det första som vi ställs inför på första PBL:en är typ ett "prov" med poäng och allt - och sjävklart blir jag meddragen där. :D På väggarna i rummet sätter professorn upp 4 olika transversella CT-skalle-bilder (röntgenbilder av hjärnan med hjärnan i ett snitt så att man tittar rakt ovanifrån ner i kraniet). Sedan får vi 40 minuter på oss (!) att gå och titta på de fyra bilderna och sen skriva diagnosen ("vilken sjukdom dom har") på tavlan i ett tabellsystem med alla våra namn. Med andra ord väldigt seriöst. Till hjälp får man slå i böcker och anteckningar hur mycket man vill - tack så himla mycket säger jag med alla engelska neurologiböcker som bara ligger i högar överallt och skräpar...not!
Men det gick faktiskt bra ändå! Jag fick 2 rätt av 4 tillsammans med 2 andra studenter. 1 fick 3 rätt och 2 stycken fick 1 rätt. *puh* har inte skämt ut Sverige helt alltså. Och den subaraknoidalblödningen som ena bilden hade var helt mango - ingen som klarade den.
Lunch (soba) och ledig tid
Sen var det lunch i 3 timmar... Hela veckan så är det hela tiden hur mycket ledig tid som helst. Det känns väldigt ineffektivt men studenterna här i Japan tar det på ett helt annat sätt. När vi i Sverige tycker att det är hemskt att få en håla och gör allt för att flytta lite på lektionerna så tar studenterna i Japan det som deras chans att socialisera med varandra eller gå till studentrummet och sova lite. Bara en gång har dom gett en liten kommentar om att läkaren inte hade kommit ännu och då var han 40 minuter föresenad till första lektionen.
Till lunch tog gruppen med mig för att äta japanska nudlar, "soba", vilket är väldigt populärt i Japan. De är ej att förväxla med dess släkting "ramen" som egentligen kommer från Kina men som är ännu populärare än soba. Enligt gruppen så ska ramen vara en av de populäraste rätterna i hela Japan. Men nu var det i alla fall soba som stod på tavlan! Restaurangen var riktigt fin med tatamimattor över hela golven (vilket som alltid i Japan innebär att man måste ta av sig sina skor och gå i strumpor) och nersänkta bord.
Bild: Killgänget i min nya studentgrupp på soba-restaurangen. Från vänster: Tsuru, Yoshi, Ban-chan, Shige och mig.
Soba är väldigt annorlunda mot hur jag tänker mig nudelrätter. Nudlarna är nämligen väldigt tjocka! Och då menar jag väldigt tjocka som i väldigt tjocka. Dom är lätt större än en halv centimeter i diameter. De serveras i en stor skål tillsammans med buljong, kött och lite grönt. Som vanligt i Japan så får man också ris till - även om detta alltså är en nudelrätt. Nudlarna i sig tyckte jag nog var i tjockaste laget - men sett till hela rätten så var det väldigt gott. Nästa gång vill jag prova ramen så får vi se vilket jag tycker mest om.
Bild: Soba.
Tillbaka till skolan och hänga i studentlobbyn. Det är alltid en lika spännande upplevelse för mig. Varje gång jag går in där så blir jag presenterad för eller hälsad på av minst 3-4 nya studenter. Alla är intresserade och vill prata lite och höra vad jag gör här, vad jag tycker om landet, vilket som är min favoritsport (väldigt vanlig fråga här) och hur det är i Sverige. Allt ackompanjerat av en massa "eeeeh" och "aaaaah" och oftast en ganska kass engelska. ;)
Anatomiförhör
Dags för eftermiddagens lektion och förhören fortsätter. Denna gång samlas vi runt tavlan där en slätröntgenbild på kraniet slängs upp tillsammans med en anatomibild från en bok. Sen är det förhör på vad de olika benen i huvudet heter, vad olika delar av hjärnan heter och liknande. Och här var verkligen inte japanerna särskilt bra. Nästan varje gång så frågar läraren något på japanska till studenterna som svarar varpå läraren kontrar med ett "Eeeeeeeeh?" som i "är du "riiiiiktigt säker?" (=fel!) fast hundra gånger roligare in my opinion. Det låter så sjukt barnsligt och så ser han så pillemarisk ut när han säger det så jag kunde knappt hålla mig ibland. I vilket fall som så slutade det ofta med att gruppen inte klarat det och han frågade mig på engelska om jag visste var det satt eller vad det var och förvånandsvärt ofta klarade jag frågorna lätt varpå gruppen utbröt i "Eeeeh, sugoi!" ("Coolt" som ni kanske redan vet vid det här laget)
Jag frågade Hiroaki och Misato senare och det verkar som att deras anatomikunskaper måste dom läsa in i princip själv och därför försummas det ofta till fördel för det som ska examineras. Det var i alla fall väldigt roligt för mig - tror inte det kommer hålla i sig precis men jag är glad för tillfället.
Hem och slappa
Skolan slutade redan vid 14-tiden idag och eftersom jag faktiskt inte har något planerat ännu så bestämmer jag mig för att åka hem till Shimada-familjen och bara relaxa. Har en massa bloggande att ta tag i och det vore roligt att få testa Norie-sans mat.
Maten var fantastiskt god med friterade bläckfiskringar, stekta rivna morötter, fräsch sallad och några smårätter till. Gochisosama deshita! ("Tack för maten")
Nu ska jag bara blogga lite innan det är dags att lägga sig.
En bild säger mer än tusen ord
Förresten så har jag lagt till bilder i mina tidigare inlägg så det är bara att scrolla neråt för att få en liten inblick i hur det ser ut här borta i Tokyooo. :)
Dag 3 - Första skoldagen
Morgonstund har guld i mund
*RIIIING RIIIIING* Åh, herregud på ringklockan på mobilen jag fått låna under min vistelse här. Nog vaknar man alltid, men mer för att jag tror att det är jordbävningslarmet som går än att det är min väckarklocka. Stiger upp redan 05:50 idag då jag måste in tidigt för att träffa Hiroaki som ska hjälpa mig till rätta. Så en snabb frukost och sen bär det iväg.
Bild: En liten bild av rummet jag bor i hos Shimada-familjen.
Redan när tåget anländer så är det fullt så det är bara till att ställa sig lite intryckt i folkklungan och snällt vänta. Som tur är tar det bara 25 minuter in till Shinjukustationen så det är inga problem. Helt magiskt så hittar jag faktiskt till skolan genom att bara gå fel en enda gång. Sugoi desu ne! ("Coolt eller hur")
Tokyo Medical University
Väl framme träffar jag Hiroaki som ber om ursäkt för att skolan inte hunnit ordna ett skåp till mig, så så länge får jag använda hans. Det är dock inga problem för mig och jag tycker Hiroaki är hur snäll som helst som låter mig låna hans skåp. Jag slänger in väskan, drar på mig läkarrocken och proppar den full med stetoskop, papper, pennor, anatomiatlas och en japanskaordbok. Sen beger vi oss in till sjukhuset.
Kan juh säga redan nu att jag nog aldrig kommer hitta själv här inne. Det är som en cementlabyrint med hissar som avbyter varandra, trappor i mängder och identiska våningar med skyltar som jag fattar nada av. Tur då att Hiroaki är här för att hjälpa mig. :) Han tar mig upp till 3:e våningen och bort till en dörr längst bort i en mörk korridor. Han tar ett djupt andetag och knackar på. Vi väntar... Hiroaki torkar sig lite snabbt om pannan och först nu inser jag hur nervös "han" är! Jag är inte ett dugg nervös (vilket faktiskt är konstigt då jag är en väldigt blyg person) men Hiroaki ser helt blek ut.
Respekten i Japan inför ovanstående är väldigt stark och bara studenterna i klasserna ovan tilltalas ofta med ett "-senpai" efter deras namn för att visa att man ser upp till dom. Professorerna räknas som högst på sjukhuset och just nu ska Hiroaki försöka leda mig in till överprofessorn och de andra professorerna i neurokirurgi på sjukhuset. Jag är glad att jag inte "fattar" hur underlägsen jag egentligen är inför professornerna. ^^ Hiroaki går bort till dörren bredvid istället, knackar på och öppnar lite försiktigt, tittar snabbt in och backar sen och visar att jag kan gå in. Själv stannar han utanför. :)
Professorerna och min nya studentgrupp
I rummet möts jag av sex stycken läkare som sitter runt ett bord med artiklar i händerna. En av läkarna pekar på en stol bredvid sig och jag smyger tyst bort och sätter mig. De var visst i full gång med en genomgång av artikeln så jag sitter snällt och väntar. Efter någon minut är de klara och professorn bredvid mig välkomnar mig och presenterar sig som professor Miki och vänder sig sedan om och börjar tala till de andra på japanska. Någonstans i meningarna snappar jag upp "Andersson" och "Paturiku" och tillslut ber professor Miki mig att presentera mig på engelska för de andra. Jag drar lite kort om mig själv, att jag är från Sverige, att jag är glad över att få vara här och att jag hoppas de ska ta väl hand om mig. Alla där inne ser glada ut och jag känner mig, trots den lite tysta stämningen, väl mottagen. Det är nog inte likt professorerna att hoppa upp och ner och hälsa en med hjärtliga omfamningar. Så det här duger bra för mig.
Läkarna sätter igång med en liten fallgenomgång - på japanska så klart - och efter ett tag så knackar det på dörren och in stiger 6 stycken studenter. Professor Miki förklarar att de är placerade på neurokirurugavdelningen denna veckan och att jag ska gå med dem under veckan och ber mig att presentera mig. Efteråt så säger professorn till mig att följa efter studenterna och vi vandrar iväg till hissen och tar oss vidare till ett litet rum på 13:e våningen. Först nu i hissen inser jag att sjukhuset har hela 18 våningar! Det är kanske ändå större än vad jag trodde - eller i alla fall mer kompakt?
Studenterna verkar väldigt trevliga och presenterar sig på lite halvknaglig engelska och välkomnar mig. De är 4 killar och 2 tjejer, och det tog mig nog mindre än 1 sekund att glömma allas namn. Suck på mig och namn alltså... Dom har väldigt coola läkarrockar som är knäppta uppe på ena axeln och man blir lite smått avundsjuk alltså. :D
Första operationen!
Efter en liten pratstund så dyker professor Miki upp igen och tar med oss till vår första operation. Vi går in på neurokirurgavdelning där vi byter om till gråa kläder (som studenter har jämfört med gröna som läkarna har). Utanför operationssalen tar vi på oss munskydd och hårnät och spritar våra händer. Professor Miki går med oss in i rummet där en patient för tillfället genomgår en operation för att ta bort en hjärntumör. Professorn visar oss de olika skärmarna där inne, förklarar lite vad det är man ser hos patienten och håller en liten minilektion för studenterna. På japanska givetvis men han stannar då och då och översätter till några engelska ord så jag ska förstå vad dom pratar om. Efter det tittar vi några minuter och sen går vi där ifrån igen. Meningen var nog att vi skulle se mer hur det fungerade här denna dagen än att följa själva operationen.
Curry-lunch
Sedan släpps vi iväg till lunch i två timmar och studenterna tar med mig till en närliggande skyskrapa med restaurangavdelning i botten. Här går vi till en curryrestaurang där man får välja vilken sorts kött och grejjor man vill ha och sedan betalar man utefter en skala för hur stark man vill ha sin mat. :D Jag blir rekommenderad att köra på "normal" för denna gången och det är nog bäst att inte chansa. Maten är riktigt god och äts, otroligt nog, med sked istället för ätpinnar.
Efter lunchen går vi tillbaka till studentrummet där gruppen förklarar att man spenderar sin lediga tid med att plugga, äta, umgås, läsa manga och sova. Och sant nog så ligger det redan 2 pers och sover på varsin bänk och ett flertal mangaböcker ligger utspridda över borden. Dessutom finns det 3 stora dryckesautomater där man köpa allt från Cola och mineralvatten till iste (med grönt te) och fruktyoghurtar. Jag kan inte låta bli att imponeras över dom. Dom är juh bara så coola! Tre gigantiska maskiner med allt inom dryckesväg man kan tänkas vilja ha, lättillgängligt och till ett väldigt bra pris. (Vad en is-grönt-te kostar säger er nog inte så mycket men exempelvis går en 33cl Coca Cola på 6,50:-.)
Lektion
13:00 går vi tillbaka till vårt lilla rum på 13:e våningen där en av läkarna kommer in och håller en liten föreläsning om hjärntumörer. Han var grymt snäll och översatte vartenda ord han skrev på tavlan till engelska så jag skulle förstå. Däremot märker jag att han inte ens kan säga "förstår du" till mig på engelska. Men den engelska medicinska terminologin sitter i alla fall. :)
Shopping med Hiroaki och Yoshi
Förläsningen varar en knapp timme och efteråt letar Hiroaki upp mig och frågar om jag vill gå på stan med honom och en av studenterna från min nya grupp, Yoshi. Jag har länge velat se hur "shopping"-delen av Tokyo är så jag tackar glatt "Ja" och vi beger oss av till fots. Yoshi är väldigt trevlig och har en hyfsad engelskakunskap han också. Han och Hirokai tar med mig till ett område nära Shinjukustationen (vars namn jag konstant glömmer bort, men det är i alla fall Shinjuku fortfarande) där gatorna är fyllda av skyskrapor med affärer. På skyskraporna sitter gigantiska TV-apparater hundratals meter upp i luften och visar reklam och korsningen vi gick över är nog den mest traffikerade (med människor) jag någonsin sett. Tokyo är verkligen fantastiskt.
Bild: Hiroaki och Yoshi i den über-traffikerade korsningen.
Yoshi pekar på en av de högsta skyskraporna där det med stora bokstäver står "OIOI" och säger att det är OIOI-byggnaden varpå Hiroaki snabbt inskjuter in att det inte alls är OIOI utan att det uttalas "Marui". Yoshi skrattar och förklarar att det har blivit ett stående skämt att alla tror den heter OIOI första gången dom ser den. Detta kan tyckas oväsentligt men det är faktiskt enda sättet jag sedan kunnat förklara för folk var jag var den dagen och shoppade. Alla skrattar och säger att dom fattar var vi var när jag säger "OIOI-building". :D
Bild: OIOI-byggnaden.
Vi går runt till lite olika klädaffärer och tittar. Priserna är väl ganska lika dom i Sverige - en aning billigare ändå tror jag. I en "lite för dyr" klädaffär börjar expediten plötsligt prata med mig och verkar väldigt intresserad av att jag är utlänning. Det är rätt roande så ovanligt det ändå är med utlänningar i en så stor stad som Tokyo. Eller rättare sagt så drunknar nog de få utlänningar i den stora mängd japaner som finns. Men det är nog även så att Japan är ett rätt svårt land för utlänningar både vad det gäller språk, seder och acceptans hos japanerna.
Yoshi blir tvungen att sticka med Hiroaki stannar och tar med mig till de två coolaste butikerna hittills. Först en 7-vånings bokaffär (!) där en våning är avsatt enbart till utländska böcker. Helt fantastiskt alltså! Hiroaki säger att i princip vilken bok som helst som man vill ha finns att få tag på där. Jag inhandlar en ny japansk-engelsk-ordbok då min nuvarande tegelsten är allt annat än smidig att ha i rockfickan på sjukhuset (ajaj så ont jag har i axlarna). Efter bokaffären så tar Hiroaki mig, såklart på min önskan, till en mangafigur-affär. En hel affär med bara figurer av manga- och animekaraktärer, Star Trek, Star Wars, spelfigurer, ja allt man kan tänka sig inom den sfären. Sjukt häftigt. Jag har tänkt inhandla en möjlig födelsedagspresent till en viss bror och tänkte att det här måste vara perfekt för honom (hoppas han inte läser min blogg nu - men han har nog för lite tålamod för det så det är lugnt). I affären fanns även en del kanske mindre lämpliga figurer som barbiedockor med alla möjliga accessoarer där man kan välja mellan dockor med 5 olika bröststorlekar - Haha, only in Japan!
Bild: 2 olika sorters dockor, båda med 5 olika bröststorlekar.
Välkomstfest med Patric Barron och resten av mitt lilla gäng
Jag och Hiroaki tar en liten fika innan vi beger oss tillbaka till sjukhuset. Det är nämligen så att professor Patric Barron (skottländaren som bott i Japan i 40 år) vill hålla en välkomstmiddag för mig tillsammans med de andra medlemmarna ur ESS (English Speaking Society). En bit efter 19 springer vi in på hans kontor och möter förutom Patric själv även Misato, Emi, och Chiharu. Någon minut senare kommer även Machiko och en ny kille, Masa. Misato och Emi har bestämt att vi ska gå till något så roligt som "Mu mu restaurang" med den spännande undertiteln "Body balance dining". Jag tänkte mig först en restaurang där man sitter på vippbrädor eller liknande när man äter men det visar sig vara en restaurang där all mat ska vara nyttig och bra för kroppen. Låter trist va ;) - det var det inte kan jag lova!
Restaurangen ligger i en av de ståtligaste skyskraporna i Tokyo - Sumitomo. Det är en trekantig skyskrapa på över 50 våningar som är ihålig så att man inifrån byggnaden kan se hela vägen upp genom byggnaden till himlen. Häftigt! Hissen var också något av det coolaste jag sett där man fick välja mellan våning 1, 48, 49, 50, 51 eller 52. Herregud vad det slog lock i öronen när hissen på imponerande typ 30 sekunder susade hela vägen upp till våning 49.
Bild: Sumitomo-hissen med våning 1 och sen direkt 48-52.
Mu mu restaurang är väldigt mysig med dämpad belysning, nersänkta bord och en makalös utsikt! Jag vet inte namnet på ens en tiondel av maten jag fick äta där men allt var riktigt gott och spännande och för att inte tala om vackert. Dessutom fick jag prova plommon-saké som om jag kan hitta på flaska lätt ska ta med hem till Sverige. Patric Barron är väldigt trevlig att ha och göra med och han berättade alla möjliga historier om Tokyo och Japans utveckling - han har juh trots allt varit med i över 40 år. Han berättade dessutom att han oftast går hem från jobbet vid 7-8 -tiden på kvällen för att sätta sig och göra lite pappersarbete till in på midnatten. När tusan har dom ledigt egentligen!? Men han bara viftade bort frågan med att så har dom flesta det och att han faktiskt snart skulle ta semester. Jag nämnde inget om att jag hört att man har mycket färre semesterdagar i Japan än i till exempel Sverige utöver dessa galna tider.
Bild: Hela gänget på Mu mu restaurang. Patric i mitten. Från vänster: Emi, mig, Misato, Machiko, Patric, Chiharu, Maso och Hiroaki.
Jag vet inte riktigt vad som hände sen dock. Jag gick iväg för att gå på toa och när jag kommer tillbaka så tog det bara en minut innan det var dags att gå - och det utan att jag fått se röken av någon nota. Jag misstänker att Patric betalade men det känns ädnå lite fel. Man är själv inte van vid det här givmilda bjudandet och jag kan tänka mig att notan inte var nådig. Patric beställde även in en flaska av husets vin förutom den uppsjö av spännande rätter som passerade vårt bord.
Bild: Utsikten ner genom ihåligheten i Sumitomo-byggnaden från 49:e våningen.
Vi beger oss till stationen och Machiko ska med samma tåg som mig (Yatta!) så jag lyckas åter en gång att komma på rätt tåg hemåt. Men så enkelt ska jag inte tro att det kan vara att komma hem...
Lost in Japan nr 2
Machiko hoppar av några stationer innan mig och efter det ställer jag mig lite smått orolig upp och börjar leta på tågkartan vart min station är. Jag hittar min station, Chitose-Karasuyama, men jag tycker inte att stationerna stämmer riktigt. Hmm. Varje gång tåget stannar så kollar jag namnet på stationen och letar febrilt på kartan. Helt plötsligt när tåget stannar på en station så ser jag att den stationen kommer "efter" min station på tågkartan! Med ca 1 sekunds betänketid så hoppar jag av på stationen. Jag vill juh inte åka ännu längre bort från min station utan hoppas att jag kan fånga ett tåg på väg mot andra hållet.
Jag yrar runt lite bland perongerna och hittar tillslut tåget som går i riktning mot Shinjukustationen. Tåget anländer snart och jag hoppar på. Det räcker att jag hör första stationen och en snabb blick på tågkartan för att inse att jag inte alls hade åkt för långt utan att jag hade hoppat av för tidigt och nu var på väg ännu längre bort från min station. Aaargh! Av tåget snabbt som tusan, ner för trappor, upp för andra trappor och in på ett nytt tåg med vad jag tror är destination "ditt jag ska" (för jag har ingen aning om vad slutstationen är för mina tåg bara varifrån de går på Shinjukustationen). Detta visar sig dock gå bra och en 3-4 stationer senare hoppas jag utmattad av på Chitose-Karasuyama.
Vad jag så här i efterhand misstänker hände är att just det tåget hade tågkartan på "fel" håll. Hittills har nämligen alla tåg haft tågkartan på ett visst håll, men igår så såg jag för första gången (eller uppenbarligen andra...) en tågkarta som var vänd åt andra hållet och det är en möjlig förklaring till att det såg ut som att jag hade åkt för långt. Dom är inte helt lätta att läsa dom här kartorna, i alla fall inte när man har lite smått panik.
Bild: Tågkartan för Keio-linjens tunnelbanetåg som jag åker.
Men slutet gott, allting gott. Bums i säng. Zzzz!
*RIIIING RIIIIING* Åh, herregud på ringklockan på mobilen jag fått låna under min vistelse här. Nog vaknar man alltid, men mer för att jag tror att det är jordbävningslarmet som går än att det är min väckarklocka. Stiger upp redan 05:50 idag då jag måste in tidigt för att träffa Hiroaki som ska hjälpa mig till rätta. Så en snabb frukost och sen bär det iväg.
Bild: En liten bild av rummet jag bor i hos Shimada-familjen.
Redan när tåget anländer så är det fullt så det är bara till att ställa sig lite intryckt i folkklungan och snällt vänta. Som tur är tar det bara 25 minuter in till Shinjukustationen så det är inga problem. Helt magiskt så hittar jag faktiskt till skolan genom att bara gå fel en enda gång. Sugoi desu ne! ("Coolt eller hur")
Tokyo Medical University
Väl framme träffar jag Hiroaki som ber om ursäkt för att skolan inte hunnit ordna ett skåp till mig, så så länge får jag använda hans. Det är dock inga problem för mig och jag tycker Hiroaki är hur snäll som helst som låter mig låna hans skåp. Jag slänger in väskan, drar på mig läkarrocken och proppar den full med stetoskop, papper, pennor, anatomiatlas och en japanskaordbok. Sen beger vi oss in till sjukhuset.
Kan juh säga redan nu att jag nog aldrig kommer hitta själv här inne. Det är som en cementlabyrint med hissar som avbyter varandra, trappor i mängder och identiska våningar med skyltar som jag fattar nada av. Tur då att Hiroaki är här för att hjälpa mig. :) Han tar mig upp till 3:e våningen och bort till en dörr längst bort i en mörk korridor. Han tar ett djupt andetag och knackar på. Vi väntar... Hiroaki torkar sig lite snabbt om pannan och först nu inser jag hur nervös "han" är! Jag är inte ett dugg nervös (vilket faktiskt är konstigt då jag är en väldigt blyg person) men Hiroaki ser helt blek ut.
Respekten i Japan inför ovanstående är väldigt stark och bara studenterna i klasserna ovan tilltalas ofta med ett "-senpai" efter deras namn för att visa att man ser upp till dom. Professorerna räknas som högst på sjukhuset och just nu ska Hiroaki försöka leda mig in till överprofessorn och de andra professorerna i neurokirurgi på sjukhuset. Jag är glad att jag inte "fattar" hur underlägsen jag egentligen är inför professornerna. ^^ Hiroaki går bort till dörren bredvid istället, knackar på och öppnar lite försiktigt, tittar snabbt in och backar sen och visar att jag kan gå in. Själv stannar han utanför. :)
Professorerna och min nya studentgrupp
I rummet möts jag av sex stycken läkare som sitter runt ett bord med artiklar i händerna. En av läkarna pekar på en stol bredvid sig och jag smyger tyst bort och sätter mig. De var visst i full gång med en genomgång av artikeln så jag sitter snällt och väntar. Efter någon minut är de klara och professorn bredvid mig välkomnar mig och presenterar sig som professor Miki och vänder sig sedan om och börjar tala till de andra på japanska. Någonstans i meningarna snappar jag upp "Andersson" och "Paturiku" och tillslut ber professor Miki mig att presentera mig på engelska för de andra. Jag drar lite kort om mig själv, att jag är från Sverige, att jag är glad över att få vara här och att jag hoppas de ska ta väl hand om mig. Alla där inne ser glada ut och jag känner mig, trots den lite tysta stämningen, väl mottagen. Det är nog inte likt professorerna att hoppa upp och ner och hälsa en med hjärtliga omfamningar. Så det här duger bra för mig.
Läkarna sätter igång med en liten fallgenomgång - på japanska så klart - och efter ett tag så knackar det på dörren och in stiger 6 stycken studenter. Professor Miki förklarar att de är placerade på neurokirurugavdelningen denna veckan och att jag ska gå med dem under veckan och ber mig att presentera mig. Efteråt så säger professorn till mig att följa efter studenterna och vi vandrar iväg till hissen och tar oss vidare till ett litet rum på 13:e våningen. Först nu i hissen inser jag att sjukhuset har hela 18 våningar! Det är kanske ändå större än vad jag trodde - eller i alla fall mer kompakt?
Studenterna verkar väldigt trevliga och presenterar sig på lite halvknaglig engelska och välkomnar mig. De är 4 killar och 2 tjejer, och det tog mig nog mindre än 1 sekund att glömma allas namn. Suck på mig och namn alltså... Dom har väldigt coola läkarrockar som är knäppta uppe på ena axeln och man blir lite smått avundsjuk alltså. :D
Första operationen!
Efter en liten pratstund så dyker professor Miki upp igen och tar med oss till vår första operation. Vi går in på neurokirurgavdelning där vi byter om till gråa kläder (som studenter har jämfört med gröna som läkarna har). Utanför operationssalen tar vi på oss munskydd och hårnät och spritar våra händer. Professor Miki går med oss in i rummet där en patient för tillfället genomgår en operation för att ta bort en hjärntumör. Professorn visar oss de olika skärmarna där inne, förklarar lite vad det är man ser hos patienten och håller en liten minilektion för studenterna. På japanska givetvis men han stannar då och då och översätter till några engelska ord så jag ska förstå vad dom pratar om. Efter det tittar vi några minuter och sen går vi där ifrån igen. Meningen var nog att vi skulle se mer hur det fungerade här denna dagen än att följa själva operationen.
Curry-lunch
Sedan släpps vi iväg till lunch i två timmar och studenterna tar med mig till en närliggande skyskrapa med restaurangavdelning i botten. Här går vi till en curryrestaurang där man får välja vilken sorts kött och grejjor man vill ha och sedan betalar man utefter en skala för hur stark man vill ha sin mat. :D Jag blir rekommenderad att köra på "normal" för denna gången och det är nog bäst att inte chansa. Maten är riktigt god och äts, otroligt nog, med sked istället för ätpinnar.
Efter lunchen går vi tillbaka till studentrummet där gruppen förklarar att man spenderar sin lediga tid med att plugga, äta, umgås, läsa manga och sova. Och sant nog så ligger det redan 2 pers och sover på varsin bänk och ett flertal mangaböcker ligger utspridda över borden. Dessutom finns det 3 stora dryckesautomater där man köpa allt från Cola och mineralvatten till iste (med grönt te) och fruktyoghurtar. Jag kan inte låta bli att imponeras över dom. Dom är juh bara så coola! Tre gigantiska maskiner med allt inom dryckesväg man kan tänkas vilja ha, lättillgängligt och till ett väldigt bra pris. (Vad en is-grönt-te kostar säger er nog inte så mycket men exempelvis går en 33cl Coca Cola på 6,50:-.)
Lektion
13:00 går vi tillbaka till vårt lilla rum på 13:e våningen där en av läkarna kommer in och håller en liten föreläsning om hjärntumörer. Han var grymt snäll och översatte vartenda ord han skrev på tavlan till engelska så jag skulle förstå. Däremot märker jag att han inte ens kan säga "förstår du" till mig på engelska. Men den engelska medicinska terminologin sitter i alla fall. :)
Shopping med Hiroaki och Yoshi
Förläsningen varar en knapp timme och efteråt letar Hiroaki upp mig och frågar om jag vill gå på stan med honom och en av studenterna från min nya grupp, Yoshi. Jag har länge velat se hur "shopping"-delen av Tokyo är så jag tackar glatt "Ja" och vi beger oss av till fots. Yoshi är väldigt trevlig och har en hyfsad engelskakunskap han också. Han och Hirokai tar med mig till ett område nära Shinjukustationen (vars namn jag konstant glömmer bort, men det är i alla fall Shinjuku fortfarande) där gatorna är fyllda av skyskrapor med affärer. På skyskraporna sitter gigantiska TV-apparater hundratals meter upp i luften och visar reklam och korsningen vi gick över är nog den mest traffikerade (med människor) jag någonsin sett. Tokyo är verkligen fantastiskt.
Bild: Hiroaki och Yoshi i den über-traffikerade korsningen.
Yoshi pekar på en av de högsta skyskraporna där det med stora bokstäver står "OIOI" och säger att det är OIOI-byggnaden varpå Hiroaki snabbt inskjuter in att det inte alls är OIOI utan att det uttalas "Marui". Yoshi skrattar och förklarar att det har blivit ett stående skämt att alla tror den heter OIOI första gången dom ser den. Detta kan tyckas oväsentligt men det är faktiskt enda sättet jag sedan kunnat förklara för folk var jag var den dagen och shoppade. Alla skrattar och säger att dom fattar var vi var när jag säger "OIOI-building". :D
Bild: OIOI-byggnaden.
Vi går runt till lite olika klädaffärer och tittar. Priserna är väl ganska lika dom i Sverige - en aning billigare ändå tror jag. I en "lite för dyr" klädaffär börjar expediten plötsligt prata med mig och verkar väldigt intresserad av att jag är utlänning. Det är rätt roande så ovanligt det ändå är med utlänningar i en så stor stad som Tokyo. Eller rättare sagt så drunknar nog de få utlänningar i den stora mängd japaner som finns. Men det är nog även så att Japan är ett rätt svårt land för utlänningar både vad det gäller språk, seder och acceptans hos japanerna.
Yoshi blir tvungen att sticka med Hiroaki stannar och tar med mig till de två coolaste butikerna hittills. Först en 7-vånings bokaffär (!) där en våning är avsatt enbart till utländska böcker. Helt fantastiskt alltså! Hiroaki säger att i princip vilken bok som helst som man vill ha finns att få tag på där. Jag inhandlar en ny japansk-engelsk-ordbok då min nuvarande tegelsten är allt annat än smidig att ha i rockfickan på sjukhuset (ajaj så ont jag har i axlarna). Efter bokaffären så tar Hiroaki mig, såklart på min önskan, till en mangafigur-affär. En hel affär med bara figurer av manga- och animekaraktärer, Star Trek, Star Wars, spelfigurer, ja allt man kan tänka sig inom den sfären. Sjukt häftigt. Jag har tänkt inhandla en möjlig födelsedagspresent till en viss bror och tänkte att det här måste vara perfekt för honom (hoppas han inte läser min blogg nu - men han har nog för lite tålamod för det så det är lugnt). I affären fanns även en del kanske mindre lämpliga figurer som barbiedockor med alla möjliga accessoarer där man kan välja mellan dockor med 5 olika bröststorlekar - Haha, only in Japan!
Bild: 2 olika sorters dockor, båda med 5 olika bröststorlekar.
Välkomstfest med Patric Barron och resten av mitt lilla gäng
Jag och Hiroaki tar en liten fika innan vi beger oss tillbaka till sjukhuset. Det är nämligen så att professor Patric Barron (skottländaren som bott i Japan i 40 år) vill hålla en välkomstmiddag för mig tillsammans med de andra medlemmarna ur ESS (English Speaking Society). En bit efter 19 springer vi in på hans kontor och möter förutom Patric själv även Misato, Emi, och Chiharu. Någon minut senare kommer även Machiko och en ny kille, Masa. Misato och Emi har bestämt att vi ska gå till något så roligt som "Mu mu restaurang" med den spännande undertiteln "Body balance dining". Jag tänkte mig först en restaurang där man sitter på vippbrädor eller liknande när man äter men det visar sig vara en restaurang där all mat ska vara nyttig och bra för kroppen. Låter trist va ;) - det var det inte kan jag lova!
Restaurangen ligger i en av de ståtligaste skyskraporna i Tokyo - Sumitomo. Det är en trekantig skyskrapa på över 50 våningar som är ihålig så att man inifrån byggnaden kan se hela vägen upp genom byggnaden till himlen. Häftigt! Hissen var också något av det coolaste jag sett där man fick välja mellan våning 1, 48, 49, 50, 51 eller 52. Herregud vad det slog lock i öronen när hissen på imponerande typ 30 sekunder susade hela vägen upp till våning 49.
Bild: Sumitomo-hissen med våning 1 och sen direkt 48-52.
Mu mu restaurang är väldigt mysig med dämpad belysning, nersänkta bord och en makalös utsikt! Jag vet inte namnet på ens en tiondel av maten jag fick äta där men allt var riktigt gott och spännande och för att inte tala om vackert. Dessutom fick jag prova plommon-saké som om jag kan hitta på flaska lätt ska ta med hem till Sverige. Patric Barron är väldigt trevlig att ha och göra med och han berättade alla möjliga historier om Tokyo och Japans utveckling - han har juh trots allt varit med i över 40 år. Han berättade dessutom att han oftast går hem från jobbet vid 7-8 -tiden på kvällen för att sätta sig och göra lite pappersarbete till in på midnatten. När tusan har dom ledigt egentligen!? Men han bara viftade bort frågan med att så har dom flesta det och att han faktiskt snart skulle ta semester. Jag nämnde inget om att jag hört att man har mycket färre semesterdagar i Japan än i till exempel Sverige utöver dessa galna tider.
Bild: Hela gänget på Mu mu restaurang. Patric i mitten. Från vänster: Emi, mig, Misato, Machiko, Patric, Chiharu, Maso och Hiroaki.
Jag vet inte riktigt vad som hände sen dock. Jag gick iväg för att gå på toa och när jag kommer tillbaka så tog det bara en minut innan det var dags att gå - och det utan att jag fått se röken av någon nota. Jag misstänker att Patric betalade men det känns ädnå lite fel. Man är själv inte van vid det här givmilda bjudandet och jag kan tänka mig att notan inte var nådig. Patric beställde även in en flaska av husets vin förutom den uppsjö av spännande rätter som passerade vårt bord.
Bild: Utsikten ner genom ihåligheten i Sumitomo-byggnaden från 49:e våningen.
Vi beger oss till stationen och Machiko ska med samma tåg som mig (Yatta!) så jag lyckas åter en gång att komma på rätt tåg hemåt. Men så enkelt ska jag inte tro att det kan vara att komma hem...
Lost in Japan nr 2
Machiko hoppar av några stationer innan mig och efter det ställer jag mig lite smått orolig upp och börjar leta på tågkartan vart min station är. Jag hittar min station, Chitose-Karasuyama, men jag tycker inte att stationerna stämmer riktigt. Hmm. Varje gång tåget stannar så kollar jag namnet på stationen och letar febrilt på kartan. Helt plötsligt när tåget stannar på en station så ser jag att den stationen kommer "efter" min station på tågkartan! Med ca 1 sekunds betänketid så hoppar jag av på stationen. Jag vill juh inte åka ännu längre bort från min station utan hoppas att jag kan fånga ett tåg på väg mot andra hållet.
Jag yrar runt lite bland perongerna och hittar tillslut tåget som går i riktning mot Shinjukustationen. Tåget anländer snart och jag hoppar på. Det räcker att jag hör första stationen och en snabb blick på tågkartan för att inse att jag inte alls hade åkt för långt utan att jag hade hoppat av för tidigt och nu var på väg ännu längre bort från min station. Aaargh! Av tåget snabbt som tusan, ner för trappor, upp för andra trappor och in på ett nytt tåg med vad jag tror är destination "ditt jag ska" (för jag har ingen aning om vad slutstationen är för mina tåg bara varifrån de går på Shinjukustationen). Detta visar sig dock gå bra och en 3-4 stationer senare hoppas jag utmattad av på Chitose-Karasuyama.
Vad jag så här i efterhand misstänker hände är att just det tåget hade tågkartan på "fel" håll. Hittills har nämligen alla tåg haft tågkartan på ett visst håll, men igår så såg jag för första gången (eller uppenbarligen andra...) en tågkarta som var vänd åt andra hållet och det är en möjlig förklaring till att det såg ut som att jag hade åkt för långt. Dom är inte helt lätta att läsa dom här kartorna, i alla fall inte när man har lite smått panik.
Bild: Tågkartan för Keio-linjens tunnelbanetåg som jag åker.
Men slutet gott, allting gott. Bums i säng. Zzzz!
Svettigt värre...
Jag har juh helt glömt att nämna det men det första som slog mig när jag tog steget ut från terminalen på Narita flygplats var hur jäkla varmt det var i Japan! Eller egentligen är det nog inte så att det är så mycket ”varmare” i luften i Japan, utan det är istället en mycket, mycket högre luftfuktighet här som man inte skojar bort.
Det är verkligen svårt att förklara hur illa det egentligen är. Bästa liknelsen är väl att man är ute och springer och sen kommer hem igen lite lagom genomsvettig. Kläderna sitter klistrade på kroppen och håret ligger lite kladdigt jobbigt på pannan och det känns som att man är insmord med olja. Så är det konstant i Japan. Med de få undantagen då du hittar ett ställe med bra luftkonditionering. Och lägg märke till ”bra” för det finns luftkonditionering över hela Japan men vissa är så värdelösa så de säkert alstrar mer värme av att vara igång än de egentligen lyckas kyla...
Nu för tiden så har jag aldrig en tröja eller jacka på mig, oavsett om det är 12 på dagen eller 12 på natten. Enda skillnaden är att jag svettas som en gris på dagen och svettas som en människa på natten. :P Det är som sagt inget man skojar bort. Vad jag ”hört” så ska det vara något vi utläningar vänjer oss av med efter ett tag, men i princip hela min klass ligger utslagna och viftar med fläktar och sina tröjor under dagens pass på sjukhuset. Ett av de mest frekventa orden i klassen är just "atsuiiiiii!" (atsui = varmt)
Jag har dock hittat luftkonditionering på mitt rum!!! Efter 4 dagars konstant svettande så länge jag var hemma så frågade tillslut jag hur man fick den stora vita klumpen i mitt rum att inte blåsa varmluft varje gång jag försökte sätta igång den. Det var juh helt enkelt så lätt som att hålla inne en knapp med två obegripliga tecken på och sen klicka på en annan knapp med lite fler obegripliga tecken på. Katshing! Jag fattar inte hur jag kunde missa det.
Dag 2 – Sigthseeing i Tokyo
Frukost med Shimada-familjen
Jag vaknar rätt tidigt. Allt känns så ovant så det är är inte helt lätt att slappna av och sova. Jag stiger i alla fall upp och går ner för att frukost (upp och ner ^^). Vid frukostbordet träffar jag för första gången Herr Shimada, Seiichiro-san. Jag hade fått höra av Misato att det var Norie-san som kunde mer engelska och blev därför förvånad när Seiichiro-san hälsade med ”Goodu morningu. Did you sleep well?”. Även under resten av frukosten så översatte Seeichiro-san när Norie-san inte förstod även om inte han heller förstod mer än kanske hälften av sakerna jag sa. :)
Frukosten är förvånandsvärt svensk, eller icke-japansk i alla fall. Jag fick vitt bröd med margarin och plommonsylt som Norie-san själv gjort (väldigt god!). Och som dricka hade jag mjölk som smakade precis som mjölken hemma i Sverige – alltså riktigt bra! :D Men jag har fått reda på i efterhand att många japaner äter en viss sorts bönor till frukost nästan varje dag, något som ser ganska läskigt ut faktiskt tycker jag :p. Seiichiro-san äter detta varje morgon men Norie-san föredrar mackor och yoghurt.
Det här är även första gången som jag verkligen får lite tid att prata med Shimada-familjen. Dom frågar mig allt möjligt från hur gammal jag är och var jag bor till vad jag skulle vilja göra här i Japan och vilken sorts läkare jag vill bli. Jag frågar även dem en massa saker och får bland annat reda på att Seiichiro-san jobbar stora delar av dagen och att han ärvt familjeföretaget Shimada electronics som gör hisspaneler. Dom har visst gjort hisspanelerna till en väldigt stor del av de största skyskraporna i Tokyo. Häftigt! Norie-san är tennis-freak och spelar i princip alla dagar som tennishallen har öppet.
Mot stationen!
Efter att ha ätit och samtalat färdigt beger jag mig mot stationen. Men denna gång med en karta som Norie-san ritat åt mig. Jag planerar inte att göra om misstaget från igår, inte minst när jag har en tid att passa. Mina lilla grupp har planerat att ta ut mig på sightseeing i Tokyo idag. Dessutom är det en sumo-match mellan de olika universitetssjukhusens studenter som vi ska gå på. Check! – det var en av de saker jag absolut ville se när jag åker till Japan. Yatta! ("Jippie") :D
Resan går bra men det regnar rejält! När jag igårkväll efter välkomstfesten gick in i en affär för att köpa ett paraply så kom en av killarna från festen fram och gav mig ett och sa det var en present. Han var dock rätt dragen men såg rätt nöjd ut över att få ge den spännande utlänningen en present. Det var verkligen snällt av honom men tyvärr så är den rätt liten och min väska har blivit lite blöt redan på väg till tåget. Jaja, får fixa ett större sen om det behövs.
När jag kommer till stationen möts jag av Misato och Shiori, som också är från ESS-klubben. Tillsammans tar vi tåget till ett av Tokyo Medical Universitys campus som ligger en bit från det riktiga sjukhuset och det campus som Hiroaki och Misato går på. Detta, lite mindre campus, går studenterna på från första till och med tredje året på läkarutbildningen (t.ex. går Emi där).
Bild: Misato och Shiori.
Det är på detta campus som sumo-matchen hålls. Väl nere i källaren så ser jag dom - Ett helt rum fullt av halvnakna killar som står och pratar med varandra och stretchar. Mitt i rummet är det en stor ring med sand, inringad av ett tjockt rep. Detta är området som sumobrottarna tävlar på och målet är i princip att få ut den andre ur ringen eller få omkull denne innan man själv slår i golvet. Inga slag och sparkar är tillåtna utan det gäller att "lyfta ut" varandra genom att ta tag i varandras bälten ("mawashi") eller dra omkull varandra.
Under matchens gång fick vi påökning i gruppen av Chiharu och Chii. Ytterligare två läkarstudenter från ESS som båda är väldigt trevliga! Dozo yoroshiku! ("Nice to meet you")
Det var faktiskt mycket roligare att se på sumobrottning än jag kunde föreställa mig. Varje match går väldigt snabbt. Oftast är en sammandrabbning över på 5-10 sekunder och istället så är det många som tävlar så det blir många matcher. Reglerna är strikta och både innan och efter sätter sig sumobrottarna i varsin ände av ringen och bugar för varandra. En vitklädd domare står med i ringen och startar matcherna och annonserar vinnaren. När vi kom hade matchen redan pågått ett tag så efter en 20 minuters tittande så är allt slut och vinnande går Tokyo Medical University ur striden av de fyra sjukhus som tävlade. Till skillnad mot riktiga sumobrottare, så som man tänker sig dom, så var de flesta här väldigt smala – nästan på gränsen till klena. Men så är det ingen professionell liga, utan det är vanliga studenter som är med i sumo-klubben på skolan.
Bild: Sumobrottning.
Jag är i alla fall väldigt nöjd över att få sett det och tyckte det var riktigt spännande till och med. ;) Från publiken började en äldre man prata med mig på engelska och det visade sig att han var neurokirurg på ett av de andra sjukhusen i Tokyo, ”Nippon University”. Det kan man allt kalla slump då det är just neurokirurgavdelningen jag ska praktisera på den kommande veckan. När jag sa det till resten av gänget så tittade dom nästan lite skrämda bort mot honom och började buga för att visa sin vördnad även om han redan begett sig vidare för att se på matchen. Haha. :D
Tsukishima
På väg ut från matchen kom ytterligare ett gäng studenter som ville vara med och sightseeinga rundor med mig under dagen. Chii, Asuka, Hiro och Kani. (Fasligt många japanska namn så jag förstår om ni inte kommer ihåg några då jag själv inte ens kommer ihåg en tiondel.) Eftersom jag gärna ville se några japanska tempel så bestämde gruppen att vi skulle åka till Asakusa som hyser det buddistiska templet Sensō-ji. (”ō i japanskan uttalas som ett dubbelt så lånt o, alltså oo typ”). Men innan dess behövde vi lunch!
Vi tar oss till en tunnelbanestation och köper en endagsbiljett som man får åka hur mycket tunnelbana man vill på. Sen beger vi oss till Tsukishima för att jag ska få prova på en unik japansk maträtt, monjayaki. Monjayaki är en smet som man steker tillsammans med valfria olika ingredienser som grönsaker, kött, fisk och skaldjur. Men vad som mest utmärker mojayaki är att man tillagar den själv på bordet. Matborden består av nästan enbart en stor stekplatta samt ett liten del bord där man har en minimal ätskål som enbart används för att ta upp en munsbit på innan den förs till munnen. Själva tillagningen är en hel ritual i sig. Först ska olja hällas på plattan och röras ut. På detta häller man sedan av diverse grönsaker som man steker till. När dom är väl blandade och stekta lägger man dessa som en ”mur” i en cirkel. I denna cirkeln häller man sedan en sorts smet (om muren inte är ordentlig rinner detta iväg) och vissa andra ingredienser och rör tillslut ihop allt till en härlig röra. Detta plattas ut och är sedan redo att ätas! Äta gör man direkt från plattan med en liten metallspade.
Bild: Kani och Asuka i full gång med att tillaga sin monjayaki. Chii i bakgrunden.
Bild: Jag som äter lite på vår nylagade monjayaki. Det ser faktiskit rätt skumt ut men vår var professionellt tillagad av restaurangvärden - så den borde vara bra. ;)
Det smakade verkligen inte illa, men det var minst sagt annorlunda. :p Godare var då istället okonomiyaki som vi beställde efter monjayakin. Okonomiyaki är nästan samma sak och tillagas på samma sätt men är mer fast och smakar lite mer som en omelett proppad med smaskiga saker som räkor, bönor, fisk, purjolök med mera. Det var riktigt gott tyckte jag!
Asakusa och Sensō-ji-templet
Efter den spännande måltiden bär det av till Asakusa, tempelområdet. Hittills har jag varit ganska unik som utlänning och blivit visad de lite mer, för turister, okända sakerna. Men Asakusa är ruskigt känt och det märktes på den stora folkmassa som fanns där när vi kom fram.
Vägen fram till Sensō-ji-temlet kantas av en lång rad av marknadsstånd. Här säljs allt från kimonos och yukatas (”typ en manlig kimono”) till risbollar och diverse japanska godissorter. På vägen mot templet köpte gruppen tre japanska godisar åt mig:
- En mjuk kaka innehållande anko - en smet gjord av söta röda bönor och som blir typ brun i färgen. Väldigt populärt i Japan som godis.
- Senbei - japansk hård riskaka med olja och salt. Smakade lite skumt men jag kan nog lätt lära mig att tycka om det. Lite smaken av popcorn fast med konsistensen av ett kex.
- Dango - bollar av rismjöl eller soyamjöl (tror jag?). Det var i alla fall gott! Det godaste av de olika godisarna i min mening.
Bild: Marknadsstånden på vägen mot Sensooji-templet.
Templet (Sensō-ji) i sig är fantastiskt! Det består av flera byggnader i olika storlek och alla i den, i min mening, ofantligt vackra japanska stilen. Templet byggdes 628 e.kr men bombades tyvärr sönder och samman under andra världskriget. Templet som jag nu besöker är istället återuppbyggda kopior av de gamla templena men ser väldigt realistiska ut. På väg in i det största templet finns en stor rökelsebrännare. I denna stoppar folk rökelser för de döda och röken som ångar ut sägs vara helande och därför går alla förbipasserande inom och sniffar i sig röken eller viftar den mot den del av kroppen de behöver läkning i.
Bild: En av tempelbyggnaderna i Asakusa.
Inne i templet kastar folk pengar i en stor önskebrunn, klappar med händerna två gånger och önskar sig något. Mest tur säger kompisarna att man får om man kastar i ett 5-yen-mynt (värt ca 30 öre). Utanför templet kan man även lägga 100 yen i en låda och ta ett lyckopapper. I pappret står det hur mycket tur man kommer få och gruppens svar varierade från lycka, stor lycka, jättelycka ner till väldigt, väldigt liten lycka. :) I pappret står det sedan mer i detalj vad detta betyder som att man kommer bli sjuk, att man kommer få gifta sig snart, om man bör resa eller inte och så vidare.
Jag älskar det som jag själv ser som den gamla japanska arkitekturen. Så besöka tempel och liknande byggnader är för mig en självklarhet och Asakusa var verkligen ingen besvikelse!
Bild: Det största av Asakusas tempel.
Hemresa och middag hos Shimada-familjen
Efter templet beger vi oss till stationen för att åka hem igen. Jag har känt mig lite småtrött emellanåt och då jag bara sovit en 4-5 timmar de senaste 45-50 timmarna så kändes det bäst att få komma hem och vila lite innan det är dags för skola nästa dag. Dessutom hinner jag även lagom hem till maten!
Norie-san är en utomordentlig kock. Vi serveras allt från friterade bläckfiskringar och aubergini till minbläckfiskar (som jag faktiskt inte vågade mig på dock) och tofubröd. Till middagen var även Shimada-sans dotter och man bjuden. De har även en liten 3-årig dotter som bara är för gullig när hon hela tiden springer rundor och gör en massa konstiga saker. Hennes försök att kommunicera med mig gick väl inget vidare men hon blev väldigt lycklig när hon fick smaka på några Ahlgrens bilar och kom sött fram och frågade mig om hon fick ta mer (dock på japanska, men jag fattade andemeningen).
Sen är det dags för lite bloggande innan jag går och lägger mig. Som vanligt är jag dock inte ett dugg trött trots att klockan närmar sig midnatt. Och alarmet blir jag tvungen att sätta på 05:50 eftersom jag måste ha lite marginal till skolan imorrn. Och så ska jag möta Hiroaki i studentlobbyn innan jag börjar så han kan visa mig vägen och ge mig ett skåp.
Japaner åker hiss!
Japanerna har lite speciella saker för sig när dom åker hiss. Jag vet inte riktigt om det är att dom inte "har" rörelsedetektorer mellan hissdörrarna som känner av när någon är mitt i dörröppningen men varje gång man går in i en hiss så står någon och håller inne "håll dörren öppen"-knappen. Om ingen är i hissen så går alltid den som är först in i hisse och börjar hålla inne denna knapp om fler ska på. Ibland börjar de till och med att hålla inne knappen utanför hissen (upp- eller nerpilen) när dörrarna öppnas för att sedan snabbt ta sig in och börja hålla inne knappen inuti hissen.
På motsvarande sätt så trycker dom alltid på en "stänga dörren"-knapp så snabbt alla är inne. Inte för sällan till och med när den siste "nästan" kommit in i hissen så att dörren slår igen perfekt bakom dem. Och det är inte så att dörren inte stängs automatiskt. Det tar bara en 5 sekunder som i Sverige innan dörren börjar stänga sig men folk fullkomligt kastar sig på knappen. En gång stod jag närmst knapparna men då jag inte kan läsa japanska tecken så vågar jag mig inte på knapparna. Då går personen bakom mig runt mig och ska trycka på knappen. Men dörrarna börjar stängas av sig själv innan hon han fram så det fungerade inte riktigt. :)
Det låter kanske inte så jättespännande allt det här men det är fascinerande att verkligen ALLA gör det. Det finns alltid en person i hissen som tar på sig det stora ansvaret. Och det handlar som sagt inte bara om att trycka. Utan man ska göra det snabbt som bara är möjligt. Men det är klart. 8-10 sådana knapptryckningar per dag så sparar man minst 20-30 sekunder den dagen. ;)
På motsvarande sätt så trycker dom alltid på en "stänga dörren"-knapp så snabbt alla är inne. Inte för sällan till och med när den siste "nästan" kommit in i hissen så att dörren slår igen perfekt bakom dem. Och det är inte så att dörren inte stängs automatiskt. Det tar bara en 5 sekunder som i Sverige innan dörren börjar stänga sig men folk fullkomligt kastar sig på knappen. En gång stod jag närmst knapparna men då jag inte kan läsa japanska tecken så vågar jag mig inte på knapparna. Då går personen bakom mig runt mig och ska trycka på knappen. Men dörrarna börjar stängas av sig själv innan hon han fram så det fungerade inte riktigt. :)
Det låter kanske inte så jättespännande allt det här men det är fascinerande att verkligen ALLA gör det. Det finns alltid en person i hissen som tar på sig det stora ansvaret. Och det handlar som sagt inte bara om att trycka. Utan man ska göra det snabbt som bara är möjligt. Men det är klart. 8-10 sådana knapptryckningar per dag så sparar man minst 20-30 sekunder den dagen. ;)
