Pada-chan

Måndag den 28 Juli

Morgonstund har flygresa i mund
Mobilen börjar glatt vibrera på tatamimattan 06:30 på morgonen men jag ligger ändå redan vaken. Trots att jag lade mig sent igår så är det svårt att få ro både inför att lämna Japan samt den stundande flygresan. Jag tar mig upp och plockar för sista gången fram Norie-sans hemmagjorda plommonmarmelad ur kylen och lägger en stor brödbit i den överdimensionerade brödrosten. Även om ögonen är grusiga och huvudet känns tungt så är tankarna klara. Och för tillfället kretsar de kring min oro inför flygresan. Jag är aldrig rädd för "att" flyga - det rör mig inte det minsta. Men allt som kan gå fel på vägen ombord på flygplanet som att jag har för tunga väskor, att incheckningen är felaktig, att resan till flygplatsen strular och liknande är min sorts huvudbry.

Det mildras dock av att Seiichiro-san kommer in i köket med ett glatt "Ohayou" ("God morgon") och börjar plocka fram sin älsklingsfrukos, natto. Vi sitter och småpratar lite medans vi äter och inte långt senare kommer Norie-san nerfarandes från övervåningen och börjar skära upp honungsmelon åt mig. Efter frukosten borstar jag tänderna och slänger tandborste och tandkräm i soporna. Inget att släpa med sig hem. Här hittar jag även mitt hårvax som jag glömt packa ner och blir lite orolig för vad jag ska göra med det. Jag gillar verkligen mitt hårvax och trycker resolut ner det i mitt handbagage även då jag vet att liknande produkter inte får medtagas i flygplanskabinen.

Resan till stationen
Väskorna är nerburna, soporna står, sorterade efter plast och icke-plast, i två påsar och min kudde och mitt genomskinliga paraply står i entrén. Allt redo! Norie-san är snäll och ska köra mig till tågstationen och jag tar farväl av Seiichiro-san en sista gång innan vi beger oss ut till bilen. På väg från huset träffar vi på Ayas man, på väg till jobbet, (de bor två hus från Norie-san och Seiichiro-san) och Norie-san erbjuder honom också skjuts till stationen.

Jag vet inte riktigt vad som får henne att ändra beslutet men halvvägs till stationen så säger Norie-san plötsligt att hon kör mig till Shinjuku istället. Ayas man får hoppa av innan stationen i Chitosie Karasuyama och Norie-san sätter fart mot Shinjuku. Så gott det nu går i trafikstockningen framför oss. Det hade nog faktiskt gått snabbare med tåget men det känns väldigt tryggt att bli körd hela vägen. Dessutom är det en sista möjlighet att konversera lite med Norie-san som ständigt under resan berömmer mig för min japanska som jag själv tycker är obefintlig. Ska jag vara ärlig så har jag faktiskt lärt mig otroligt mycket under bara en månad men jag önskar ändå att jag kunnat så mycket mer och har svurit flera gånger här att jag ska ta tag i det när jag kommer hem.

Sista farväl av Cho och Rei
Väl framme i Shinjuku lastar vi av mina väskor vid bussterminalen och snart nog kommer Misato, Cho och Rei springandes. Misato ska följa med mig hela vägen till Narita flygplats, en resa på cirka en och en halv timme, medans Cho och Rei har kommit för att vinka av mig på stationen. Jag är glad att få se dom alla och vi pratar länge (för länge) innan vi tar farväl. Cho ger mig också det finaste minnet från hela resan - en bok där hon samlat in fotografier och kommentarer från alla ESS-medlemmar jag träffat och satt samman i en underbar scrapbook. Jag är henne evigt tacksam för denna fina present och säger att jag kommer kasta ur den bärbara datorn före denna bok om det visar sig att min väska är för tung på flygplatsen.


Bild: Gänget som troget möter mig vid busshållsplatsen denna tidiga morgon. Från vänster: Misato, Rei och Cho.


Bild: Jag, Misato och Rei framför busshållsplatsen.

Vi missar den första bussen för att vi står och pratar på men när den andra bussen anländer blir jag tvungen att ta farväl av Rei och Cho. Jag och Misato hoppar på bussen och vinkar ett sista farväl när bussen sakta rullar ut från terminalen och ut i storstadstrafiken.


Bild: Då jag skämtsamt klagar på V-tecknet en gång för mycket så ber Cho mig göra en "svensk pose" istället. Ja, vad gör man? (Mjo, uppenbarligen kunde jag nog kommit på något bättre men inte lätt när det inte finns någon "svensk pose" egentligen.)

Bussresa med svenskalektion
Misatos mamma har varit snäll och packat ner frukost åt oss i form av två risbollar, "nigiri", men ingen av oss är så hungriga så vi äter bara en liten bit var. Förutom att bara sitta och prata under resan så får Misato även privatlektioner i svenska. Nästa sommar kommer nämligen Misato till Sverige för att vara på utbytesstudier på Karolinska i Stockholm och tills dess är hon fast besluten att lära sig lite svenska. Många, många minuter sitter jag och försöker lära henne det "rullande" R:et och det är verkligen konstigt att inse att ljudet inte "finns" i japanskan. Det är som att få en hund att jama. "Rrrrrroligt" säger jag varpå Misato med största ansträngning säger "Jjjjjoligt". Men det artar sig faktiskt och jag är i slutet väldigt imponerad över hur bra hennes svenska låter. Eftersom hon gärna vill gå igenom våra tre lustiga krumelurer å, ä och ö så blir hennes vokabulär lite konstig då jag lär henne orden "ål", "ärlig" och "öl". Efter även lite grammatiska genomgångar så klarar hon själv att få ihop "Klaga inte på mig, jag är ärlig". Inte så vidare användbar kanske men grammatisk korrekt. :)


Bild: Misatos kalender där svenskaundervisningen antecknades.

Väldigt roligt också att när jag efter den en och en halv timmes långa bussresan inser att de flesta på bussen är svenskar som nu alltså suttit och lyssnat på vårt, in i absurdum, upprepade å, ä och ö samt R-övningar. Misato skäms massor och skyller på mig som inte håller koll på mina landsmän. Äsch, dom var stockholmare så dom fattade nog inte vad vi snackade om ändå. ;)

Kaos i incheckningen
På Narita får jag lätt panik då självbetjäningsautomaten säger att jag inte har någon resa bokad för dagen. Men Misato upplyser mig om att jag nog måste hitta en SAS-automat och inte använda en av Lufthansas automater. Det visar sig dock att SAS inte har några självserviceautomater här på Narita så jag får snällt ställa mig i kön trots att jag redan checkat in via internet. Hiroaki dyker också upp, färdigincheckad och allt. Min internet-incheckning är ändå klar så allt jag behöver göra är att lämna in mitt bagage när jag kommer fram. Lättare sagt än gjort...

Efter några flummiga meningar från min sida utbrister tjejen i incheckningen "Ok! Bara säg mig V A D är ditt bagage! Vad ska du ha med dig ombord på planet!" Min plan med att ha på mig trippla tröjor och liknande gick juh lite i stöpet då jag glömde ta på mig dem. Så där står jag med mitt stora (och egentligen alldeles för tunga) handbagage, min huvudkudde, ett paraply, min gröna tröja, mina gråa tröja och min jacka. Hon skakar på huvudet och säger att det här inte går. "Du får bara ha med dig 8 kg allt som allt" säger hon medans jag försöker ljuga ihop att jag kommer ha på mig kläderna då jag "är rädd att bli förkyld". Hon vill få mig att packa ner några saker i min stora resväska då den har ett kilo till godo men jag, rädd för det svarta hål som kan ha bildats inuti i min väska på grund av att ha trotsats fysikens lagar om massa, säger att det är en omöjlighet. När jag nästan är på väg att fråga hur mycket jag måste sänga ut ger hon med sig och viftar iväg mig med ett "Jaja, det får väl gå". *Puh*

Som Therese sa sen i efterhand så är det faktiskt väldigt orättvisst att lilla jag ska skolas för ett extrakilo medans resenärer som väger 100 kg får åka med utan ett ljud. Det är juh ändå kilona som är huvudfrågan här.

Tack för allt Misato
Jag, Misato och Hiroaki sätter oss ner i väntterminalen och pratar. Jag fyller i min sista veckorapport till sjukhuset och får även, under högtidlig procession, mitt diplom för avslutade utbytesstudier av Misato. Misato har även en avskedspresent åt mig - en handduk med tryck från den senaste Ghibli-filmen "Ponyo"! Jag lovar att jag ska se filmen så snart jag får möjlighet i Sverige. Då jag och Therese har sett så många vi kommit över av Miyazakis filmer så lär den här inte få vänta särskilt länge.


Bild: Misato överlämnar mitt diplom för avslutade utbytesstudier.

Tillsammans går vi alla till säkerhetskontrollen och här tar jag ett sista farväl av Misato och tackar för allt hon gjort för mig under resan. Hon har verkligen varit en ängel som organiserat allt och när hon inte kunnat följa med själv medlat kontakt till andra som tagit hand om mig. Jag har henne att tacka för så mycket av min resa.

Och tack till dig Hiroaki och lycka till på din resa
Jag är hyfsat nervös vid säkerhetskontrollen då jag är rädd att dom ska klaga på mitt hav av kläder, kuddar och paraplyn jag har med mig men dom säger inte ett knyst och jag pustar ut. Allt klart! Jag är inne! Jag och Hiroaki tar det lugnt och vandrar långsamt medans vi pratar på den sista tiden vi har tillsammans. "Mitt äventyr tar slut och ditt börjar. Cirkeln är sluten." säger jag till honom och önskar att dom tar lika väl om honom i Kroatien som dom gjort med mig här i Japan.

Vi tar några sista bilder tillsammans och tar sedan farväl. Jag ställer mig i kön till flygplanskabinen och ser Hiroaki försvinna iväg bort mot sin gate.


Bild: Jag och Hiroaki tar en sista bild innan vi går mot varsin gate på Narita flygplats.

Operasång på flera kilometers höjd
På flygplanet hamnar jag bredvid en japansk operasångerska. Då hennes engelska är nästan obefintlig är jag själv väldigt imponerad över hur mycket vi kan samtala på japanska. Tyvärr är hon lite blyg och det är oftast jag som tar upp samtal men hon är väldigt trevlig och berättar att hon är på väg till Italien för språkresa, där hon också ska träffa sin Maestro inom opera. Ett antal gånger svarar hon med "Si" i våra konversationer varpå hon börjar skratta och alla våra samtal är en härlig blandning av japanska, engelska, italienska och svenska.


Bild: Utsikt över Japan då planet lyfter. Vackert berg omgivet av moln i bakgrunden.

Vad gör man av 11 timmars stillasittande?
11 timmars flygresa är dock riktigt långt alltså! Jag hade glömt hur långt det är sedan jag åkte hit men när man kollar på klockan efter två ganska långa filmer och inser att man har över 6 timmar kvar så förstår man. Men även om den kändes som att den aldrig tog slut så var flygresan rätt behaglig. Jag tittade på "10 000 BC" och "The other Boleyn Girl", spelade "Trauma Center: Under the Knife 2" på DS, lyssnade på klassisk musik samt Opera (fick juh ge det en chans när man har en operasångerska bredvid sig), pluggade japanska, samtalde lite smått med operasångerskan och försökte sova (utan framgång).

Jag "kan" verkligen inte somna i flygplan. Den här gången var det närmsta jag kommit sen jag var barn tror jag då jag faktiskt nickade till! Dock ramlade huvudet framåt så kraftigt att jag blev helt pigg efter det och aldrig lyckades somna sen igen. Så ganska exakt "1 sekunds" sömn blev det i alla fall. SAS:s mat är verkligen fantastisk. Vi serverades snacks, middag med bland annat sushi, efterrätt, frukost med nudlar och frukter, fika och ständig uppassning med te, vatten och annan dricka. Allt bidrar till att göra flygresan väldigt bekväm. Dessutom hade en av musikkanalerna ett av mina favoritstycken, "Canon i D-dur" av Pachelbel, vilket medförde att jag satt och bytade till den kanalen hela tiden i hopp om att det stycket skulle spelas just då (musiken loopas hela tiden men dock med cirka en timmes mellanrum).

Flygplanet tog en väg via Stockholm och sen ner mot Danmark och innan landningen fick jag möjligheten att se både Helsingborg, Landskrona och Malmö från luften på ganska nära håll. En riktigt rolig upplevelse! Snart nog landade vi och resan var över.


Bild: Landskrona med Ven.

Snäll tågkontrollant, eller?...
Danmark it is alltså och min blogg om "Japan" har därmed upphört. Jag är dock inte riktigt hemma ännu och även tågresan tål att nämnas. Smart nog så finns det nämligen ingen möjlighet att köpa tågbiljetter nere vid spåret utan det ska man göra uppe på flygplatsen säger tågkontrollanten. Men han säger till mig att det är lugnt och att det bara att hoppa på. Jag frågar flera gånger om detta är ok och han bara vinkar ombord mig med "Det är lugnt.". Väldigt snällt av honom och jag tar plats tillsammans med resten av folket som är på väg i riktning mot Malmö. Tåget bytar dock vagnar i Malmö och vad han inte sa något om var att han inte kommer vara kvar på vagnarna mot Lund sen! "...och vi kommer snart gå runt och kolla era biljetter" säger rösten ombord på tåget. Herregud vad nervös jag är! Hur ska jag förklarar det här? "Nä, jag har ingen biljett men han på Kastrup sa det var ok att jag åkte utan."... Böterna är dryga för att inte ha biljett och jag försöker resonera att jag helt enkelt får betala nu och lösa det senare med Skånetrafiken. Det gör inte saken bättre att det är smockfullt med folk runt omkring mig som stå och lyssna på det pinsamma som komma skall.

Gud hade nog sitt skift i Skåne just då dock för det var så mycket folk ombord på tåget att tågkontrollanten aldrig han till vår vagn förrän dörrarna öppnades i Lund. Min vilopuls är nog höjd 2-3 slag permanent men jag är ändå väldigt glad när jag hoppar av på stationen över att ha sluppit en scen.

Home, sweet home
Egentligen så innehåller detta blogginlägg långt mer än ett dygns timmars innehåll. Men under hemresan så flyger jag med solen vilket innebär att jag efter 11 timmars flygresa landar 4 timmar senare i Köpenhamn enligt klockan.

Flyget landade vid 16:00 och bara lite mer än en och en halv timme senare stänger jag dörren till Thereses lägenhet bakom mig. Dock är rullgardinerna här uppdragna och det är nog minst 50 grader varmt här inne. Jag som hade hoppats på att komma hem till ett svalt och trevligt Sverige för att bara kliva in i nästa svett-episod. Saker som imponerar mig här hemma är dock att man ser himlen när man går omkring i staden. Inga höga skyskrapor överallt som blockerar sikten!

Börjar packa upp mina saker, överföra fotona från den bärbara datorn och slänga smutskläder i tvättkorgen. Tack vare Japans "underbara" luftfuktighet är alla kläder i min väska fuktiga och får gå till tvätten. Jag ringer även föräldrarna och det visar sig att de var i min (Thereses) lägenhet bara en halvtimme innan jag kom hem! De har precis kommit hem från Polen och körde inom mig, i hopp om jag skulle vara hemma redan, på vägen från Sturup. Riktigt synd!

Däremot lämnade stjärnskottet pappa mitt busskort i brevlådan så jag skulle kunna ta mig hem till Helsingborg sen. Väldigt bra om det bara inte hade varit att han stoppade det i grannens brevlåda istället. Som jag letade i brevlådorna och pappa i telefonen "Jag är _hundra_ på att jag stoppade det i din brevlåda! Joel är vittne." Och när jag tillslut hittade kortet "Jaha, ja då är det dålig märkning på era brevlådor." ^^

The blog will continue
Nu har jag en del bloggande att ta igen (de sista 4 dagarnas blogg har skrivits samman här hemma men anteckningar har gjorts hela tiden i Japan). Kommer så snart jag hinner eller orkar även skriva en liten (ja, den lär juh inte bli så liten om jag känner mig rätt) epilog om min resa med lite tankar och funderingar. Efter allt detta kommer jag fortfarande att hålla igång bloggen med saker jag gör under sommaren och, när skolan startat igen, vad som händer bakom kulisserna på läkarutbildningen. Tills nästa inlägg, "Mata ne!" ("Vi ses!").

/Patrick Andersson 2008-08-04

Söndag den 27 Juli

Packningshets
Nu är det dags att på allvar sätta igång med packningen. Jag är ruskigt rädd att jag inte kommer klara mina 20 kg för resväskan och 8 kg handbagage så jag planerar redan att överfylla mitt handbagage och hoppas på att de inte väger det samt ha på mig massor med kläder! :) På kvällen vankas avskedsfest men jag vill väldigt gärna ta en sista shoppingtur i Shinjuku och köpa några sista souvenirer så jag beger mig mot stan. Jag hinner dock inte många meter förrän Katka ropar efter mig att jag kan få låna hennes cykel till stationen.

Cykla i Japan
Jag har faktiskt väldigt testa på att cykla i Japan ända sedan jag kom hit. Det verkar så spännande kaotiskt. Det finns inte någon bestämd cykelväg (inte vad jag vet i alla fall) så cyklisterna är överallt. Ofta får man hoppa åt sidan då de kommer cyklandes på de väldigt smala trottoarerna. Är det för mycket folk på trottoarerna så cyklar de ner på vägen och sen upp på trottoaren igen när det är mindre folk. De cyklar på både höger och vänster sida av vägen och korsar vägen ganska friskt. De verkar även stå över rödljus då de cyklar mot både röd gubbe och rött ljus. Cykling i Japan låter alltså minst sagt livsfarligt. Men som jag sagt innan med trafiken i Japan så är den väldigt lugn (bortsett från cyklisterna då) och bilarna och gående väjer som rutin för cyklisterna, precis som cyklisterna sicksackar sig fram mellan gående och bilister. Roligt att nämna är att cyklar i Japan inte behöver någon ringklocka för deras bromsar låter som att hela svenska fotbollslandslaget gnisslar tänder i kör och får även den mest lomhörde att hoppa åt sidan.

Jag hoppar upp på Katkas, alldeles för lågt inställda, cykel och ger mig iväg. Jag imponeras verkligen över hur lätta dom är att cykla på. I princip alla cyklar i Japan ser exakt likadana ut - fråga mig inte varför - och det är minst sagt en fröjd att tillryggalägga sträckan mellan Shimada-familjens hus och stationen på en bråkdel av tiden. Även jag får sicksacka mellan trottoar och väg och cykla flera gånger på fel sida av vägen. Så jag förstår de andra cyklisterna. Det är inte lätt när det inte finns något bestämt ställe att vara på som cyklist.

Cykelparkeringsgarage
Väl framme vid stationen går jag till ett cykelparkeringshus som Katka rekommenderat. Här tar man sig ner under jorden och stället sin cykel bland flera tusen andra. Med ett finurligt system så kan cyklar ställas ovanpå varandra och efter att ha lastat upp min cykel köper jag en biljett för 100 Yen (6 kronor), som man sätter på cykeln, och beger mig upp till ytan igen.


Bild: Katkas cykel på dess plats. Smidigt med tvåvåningsgarage!

Sista shoppingrundan i Shinjuku
Väl i Shinjuku så känner jag mig rätt stolt över hur bra jag hittar. Jag har minst sagt haft ett helsike att hitta rätt i Tokyo. Jag glömde nog skriva om det, men en av dagarna då jag ville till ett visst ställe gick jag i minst 30 minuter rakt fram (tyckte jag i alla fall) och kom tillslut till exakt samma ställe som jag började på. Det är för mig idag fortfarande ett mirakel och när jag får tid ska jag kolla på några kartor vad som egentligen hände den dagen. Men idag går allt som smort och jag hittar till en ATM-maskin där jag plockar ut lite pengar och hittar sedan till det stora Tokyo Hands-huset. Här shoppar jag på mig några presenter och beger mig vidare ut i staden.

Japanska rytmspel och "fel affär"
Jag kan inte låta bli att gå in i spelautomatsaffär och testa på det japanska rytmspelet som jag sett så många gånger på video (tror det heter "Pop'n music"). Tyvärr valde jag nog en för lätt svårighetsnivå och får inte särskilt mycket utmaning. Men det är roligt och hade jag haft mer tid hade jag lätt velat ge det några fler omgångar. Efteråt lockas jag in i en intilligande butik med massa animefigurer och animefilmer. Jag märker dock att desto längre och längre in i butiken jag kommer desto mer byts animefigurerna och filmerna ut mot affischer på nakna japanskor och porrfilmer. Snabbt skyndar jag mig ut och hoppas att jag inte stöter på någon jag känner på vägen. :) Inte första gången butiker i Japan använder just anime för att locka in folk och sen visar sig vara något helt annat.


Bild: Arkadhallen där jag spelade Pop'n music-rytmspelet.

Pachinko överallt
Ett annat exempel på detta är den uppsjö av Pachinko-hallar som finns i Japan. Pachinko är ett sorts "spel" där man häller kulor i en automat som är som en blandning mellan ett flipperspel och en enarmad bandit. Som jag förstått så gör man inte så mycket själv utan hoppas mest på att kulorna landar rätt. Har inte testat själv dock då det är riktigt dyrt! Jag gick däremot in i en Pachinko-hall en gång och herregud vilket oväsen det var där inne. Det var helt sjukt! Man hörde ingenting mer än det extrema oväsendet av kulor som flög åt alla håll och ljudeffekter från de hundratals maskiner som stod uppradade. Konstigt nog är det här hur populärt som helst och vilket Pachinko-hall som helst som man tittar in i är fullsatt. Men för att knyta tillbaka till ämnet så innehåller alltså även dessa stora bilder på animeserier överallt på utsidan för att locka besökare medan det enda av anime man hittar där inne är som bäst målningarna på Pachinko-maskinen.

Vidare med shoppingen
Jag tar mig vidare till det gigantiska Yodobashi Camera där jag införskaffar några sista animefigurer innan hemresan. Nästan framme vid stationen kommer jag ihåg en sak jag glömt och beger mig iväg till en fotoutskrifts-maskin. Jag har nämligen med mig bilder på mig och Shimada-familjen på ett USB-minne som jag tänkt skriva ut som kort och ge som en avskedspresent. Det och resten av det svenska godiset som jag inte redan delat ut. Fotomaskinen är simpel att förstå sig på och det är ganska billigt att skriva ut en handfull kort.

Jinbei
Väl i Chitose Karasuyama cyklar jag runt lite bland affärerna och lyckas faktiskt hitta en jinbei till mig (se föregående inlägg för info om jinbei)! Nöjd med mitt köp beger jag mig hemåt och kör lite drive-by-filmning när jag cyklar på vägen. Ett smart sätt att föreviga den sträcka jag gått varje dag utan att det tar de 25 minuterna det tar att gå.

Farväl Katka, men först "Vem är Katka"...
Det är dags att ta farväl av Katka som ska jobba ikväll och därför inte kommer kunna träffa mig mer. Trots att vi inte haft så mycket tid tillsammans på grund av våra skolor och hennes kvällsjob så har hon alltid varit väldigt trevlig och snäll och hon ger mig sin email-adress så vi kan hålla kontakten i framtiden.

Hmm, slog mig nu att jag glömt göra ett blogginlägg om Katka som jag planerat väldigt länge. Nästan lite sent men här kommer en kort sammanfattning om vem egentligen Katka är:

Katka är precis som jag en utbytesstudent som bor hos Shimada-familjen. Hon kommer från Tjeckien och har där läst japanska i några år på universitetet. Hon kom till Japan och Shimada-familjen redan i september förra året och har alltså snart varit här i ett år. Här går hon på ett japanskt universitet och läser japanska som en fortsättning på hennes studier från Tjeckien (om jag förstått allt rätt vilket jag säkert inte har). Hon pratar därför väldigt bra japanska och under tiden jag varit här var hon med i en japanskatävling för utländska där hon kom på 3:e plats (eller 2:a?). Väldigt imponerande i och med att de flesta andra tävlande var från Asien vars hemspråk ligger mycket närmre japanskan än Katkas tjeckiska.
 
Många kvällar jobbar Katka som servitris på en engelsk pub i Shibuya. På grund av detta samt att jag alltid är iväg på små utflykter så ser vi tyvärr inte varandra särskilt mycket och middagarna vi haft tillsammans hemma hos Shimada är lätträknade. Dagen efter jag åker hem till Sverige kommer hennes pojkvän från Tjeckien och ska stanna i Japan i en månad. Tillsammans ska de åka runt hela Japan på utflykter och sedan ska de tillsammans åka hem till Tjeckien. Vad Katka sedan ska göra av sin japanska sen vet hon inte men hon vill gärna jobba på något japanskt företag i Tjeckien.

Där har vi min studentgrannes historia i korthet och jag hoppas det bringade lite klarhet i vem hon egentligen är. :)


Bild: Katka med Norie-san som försöker gömma sig bakom hennes rygg.

Avskedspresenter med Norie-san och Seiichiro-san
Jag överlämnar bilerna som en present till Norie-san och Seichiro-san och de verkar bli väldigt glada. Jag får även skriva mitt namn i deras gästbok där jag fyller i min adress, mail och en hälsning. Får under kvällen reda på att Shimada-familjen alltså haft mer än 100 utbytesstudenter under de mer än 20 åren de varit värdfamilj. Dom måste genuint älska att ha nytt folk hos sig varje år.
 
Återigen får jag en massa presenter av dem också. Jag vet inte hur mycket dom gett mig nu under min vistelse, men bland annat får jag en japansk "arbetsjacka" från Seiichiro-sans företag. Norie-san visar mig även hennes kimonos och yukatas. Herregud vad många hon har och vackra som få är de! De måste vara värda en förmögenhet! Hon säger lite skämtsamt att jag tyvärr inte får med mig några hem som souvenirer. Atsingen. ;)


Bild: Norie-sans vackra "obi" (skärpet man har tillsammans med en kimono) mitt i röran på mitt rum.

Avskedsfest
Kvällen har kommit och det är dags för fest! Hiroaki, Misato och Chiharu anländer och jag visar dom runt på mitt rum och tillsammans umgås vi med Shimada-familjen. Norie-san står för fullt och förbereder en festmåltid och Chiharu, matglad som hon är, dyker snabbt in och börjar hjälpa till. Hiroaki har även med sig en present till mig. Några kända kakor från sin hemstad som jag har att ta med mig hem till Sverige och äta. Är dock ett både stort och tugnt paket men han har varnat i förväg och jag har självklart lovat att få med mig det hem. Väldigt gulligt av honom.


Bild: Chiharu i full fart med att bland till en sås till middagen. Misato tittar på.


Bild: Mästerkocken själv i egen hög (nja, inte så hög faktiskt) person.

Till middagen kommer också Katkas senpai från hennes universitet. (Svårt att hitta en direkt översättning på "senpai", men en person som går i en klass ovanför dig i skolan är din senpai och "ska" därför tituleras med detta. Till exempel säger Misato ibland Mori-senpai till Hiroaki då Misato går i 4:e året och Hiroaki (Mori i efternamn) i 5:e året.) Han ska snart återvända till Tjeckien han också efter att ha varit i Japan i över 2 år så han ville ta farväl av Shimada-familjen och det fanns ingen bättre dag än idag verkar det som. Ska inte gå in på det för djupt här men tyvärr så gjorde han inget jättetrevligt intryck på mig och blev mer ett störomoment under resten av kvällen.


Bild: Misato, jag och Seiichiro-san. På bordet kinesisk likör (eller något?) som Misato hade med sig. Smakade ungefär som vodka med soja. Förlåt Misato men *blä*!

Festmåltid sista kvällen till ära
Middagen var fantastisk och Norie-san hade lagat allt från köttfärslimpa och sushi till tempura och god sallad. Sushin är lite speciell då den inte är de bitarna man är van att se sushi som, utan är istället en stor skål med blandat  ris, fisk och allt annat som hör sushi till. Funkar minst lika bra som "vanlig" sushi. Till efterrätt bjuder Katkas senpai på japanska kakor han har med och jag på det svenska godiset. Aya, Norie-sans dotter, med familj kommer även och hälsar på och lilla Jui-chan har med sig en present till mig. Ett Totoro-pussel och en Totoro-nyckelring (från "Tonari no Totoro" eller "Min granne Totoro" av Ghibli studio). De fick reda på av Norie-san att jag älskade Ghibli-filmerna vilket även Aya och Jui-chan gör.


Bild: Chiharu bär in maten.


Bild: Festmåltiden som förgyllde våran kväll! I karet som Chiharu slevar runt i finns Norie-sans sushi och nere till höger syns tempura som jag tycker är ruskigt gott!

Planering inför morgondagen
Jag och Misato sätter oss för att utbyta digitalkamerabilder. Hon har med sig en stor hårddisk då jag vill ge alla kompisar i Japan alla bilder jag tagit som minnen. Samtidigt får jag bilderna från Misatos digitalkamera. Det visar sig även att Hiroakis och mitt plan går i princip exakt samtidigt imorgon från Narita flygplats! Så det blir helt perfekt med sällskap på flygplatsen då man lätt känner sig ganska vilsen där annars. Tyvärr så måste han vara ganska tidigt på flygplatsen för att checka in medans jag redan checkat in på internet och egentligen inte behöver anlända förrän 20 minuter innan planet går. Jag vill juh såklart åka med Hiroaki ändå på morgonen för att ha sällskap, men det är lite problem i och med att folk vill vinka av mig på morgonen och det blir lite väl tidigt i så fall.
 
Efter, vad som känns som, timmar av funderande och diskuterande fram och tillbaka så bestämmer vi oss för att Hiroaki åker själv på morgonen, jag träffar folket som vill vinka av mig lite senare och sen åker Misato med mig hela vägen till flygplatsen. Detta är mer än jag kunnat kräva av någon och jag tackar så jättemycket och erbjuder mig att betala hennes bussresa imorgon vilket hon självklart inte vill gå med på.

Tyvärr måste Hiroaki gå ganska snart därefter då han ska packa de sista sakerna inför hans resa. Detta medför att alla går, inte minst på grund av att Norie-san erbjuder skjuts till stationen. Katkas senpai stannar dock för att sova över (great...) och jag avviker för att packa de absolut sista sakerna. Det är så mycket man inte riktigt kan packa ner i förväg eftersom man kommer behöva dom ända in i slutet och därför blir det här en sista packning av min stora reväska.

Absolut sista packningen
Förtvivlat sorterar jag smutstvätt och ren tvätt och kan inte riktigt begripa hur det blivit så mycket smutstvätt på bara två dagar. Men eftersom jag varit hemma mer än vanligt dessa dagar så blir det att jag duschar mer och byter kläder oftare. Detta ger mig endast ett fåtal rena kläder kvar.

Packningen går egentligen ganska smort. Men när jag ska stänga väskan i slutet så går jag på en nit. Efter många svordomar utspelar sig en strapats där jag står på väskan med hela min tyngd, framåtlutat och försöker dra ihop den sista centimetern för att kunna stänga väskan. Det måste sett väldigt lustigt ut men det fungerade! Och då vänder jag mig om och hittar mina hårstylingprodukter på bordet... Men, men, det löste sig det också - förutom hårvaxet som jag glömt nere i badrumsskåpet och blir tvungen att packa ner i ryggsäcken imorgon trots att man absolut inte får ha något liknande i väskan under flygresan.

Svårt att somna...
Allt klart och jag sätter mig vid datorn, pratar med Therese, svarar på några mail, pratar lite på MSN och tittar på något animeavsnitt. Egentligen borde jag lagt mig för längesen men jag kan inte släppa oron att det är något viktigt jag glömt inför imorgon. Dessutom vill jag faktiskt inte vara för pigg på flyget då jag aldrig kommer lyckas somna då. Och somnar jag inte på flyget så kommer jag anlända klockan 16:00 i Danmark efter att redan ha varit uppe i 18 timmar och dygnsrytmen kommer vara helt förstörd.

Tillslut lyckas jag dock somna. Min sista natt i Japan på min futon.

Lördag den 26 Juli

Mobilterror á la Misato
Som jag sade igår så fick jag låna en av Misatos mobiler för att kunna hålla kontakten med omvärlden igen. Vad hon glömde berätta om var dock hennes alarm på mobilen. Om det nu bara hade varit "ett" alarm så... Vaknar 06:00 av ett tjutande oljud. Förvirrad som jag är tar det ett tag innan jag kopplar det till Misatos telefon och lyckas hitta knappen för att stänga av det. Självklart tar jag bort snoozen också och lägger mig för att sova vidare. 10 minuter senare börjar det återigen tjuta, denna gång med en ny glad och trallig melodi. Hittar mobilen igen och stänger av även detta alarm. När mobilen efter 10 minuter till börjar tjuta får jag panik! Jag stänger juh av de jäkla alarmen varför fortsätter den ringa!!! Lyckas manövrera mig in i alarmmenyn och hittar där att Misato har ställt in "fem" (!) individuella alarm med 10 minuters mellanrum för att hon ska komma upp på morgnarna. Tillslut lyckas jag komma på hur man tar bort alla alarmen, drar täcket över huvudet tredje gången gillt och gör en mental anteckning om att Misato ligger riktigt brunt till nästa gång jag ser henne.

Misato har nämligen berättat tidigare att hon har _åtta_ olika alarm på morgonen, utspridda över hela sin lägenhet. Tre mobiltelefoner och resten riktigt väckarklockor. Dessutom hjälper hennes granne, som är en vän till hennes föräldrar, henne att vakna ibland genom att gå upp och väcka henne. Svårväckt (eller svår-ta-tag-i-att-gå-upp) är bara förnamnet.

Shopping med Norie-san
Tillslut vaknar jag av egen maskin efter den "goda" natten. Ikväll är det den stora Hanabifestivalen i Tokyo ("Hanabi" = Fyrverkeri) och jag och några ESS-kompisar ska gå. Men det är bara morgon nu och jag börjar så smått samla ihop mina saker inför packningen. Vill inte behöva stressa ihjäl mig med allt sånt precis innan det är dags att sticka. Norie-san lovade dock mig igår att ta med mig till ett köpcenter nära Chitose Karasuyama för att kunna köpa några sista souvenirer så efter frukosten beger vi oss iväg med bil.


Bild: Vägarna i Tokyo kan vara väldigt, väldigt små och trafiken är minst sagt lite kaotisk här. Men folk är vana och kör lite sicksack för att ta sig förbi varandra.

Min privata japanskalärare
Även om Norie-san är väldigt duktig och har börjat ta engelskalektioner så är engelskakommunikationen oftast rätt svår. Detta gör det till ett perfekt tillfälle att träna japanska för mig och jag får nog säga att samtalen med just Norie-san är dom som har lärt mig mest hittills. Oftast så lär jag mig av det som händer för tillället eftersom hon har svårt att förklara på engelska vad saker och ting är. Till exempel så lär jag mig vad "smal", "bred" och "väg" heter på japanska när Norie-san kör, genom att jag pekar på vägen och visar med händerna och säger "Nihongo de nani?" ("Vad heter det på japanska?") Norie-san är väldigt duktig på att själv ta och saker och lära mig och det är roligt så mycket man kan lära sig utan att ens få det förklarat på engelska eller svenska.

I love Ghibli
I den lilla stadsdelen vi kommer fram till går vi runt i ett stort varuhus där jag bland annat hittar en massa Ghibli-saker. "Ghibli" är företaget som gjort alla de underbara, och väldigt kända, animefilmerna som "Spirited Away", "Howl's moving Castle" och "Princess Mononoke". Nästan alla Ghibli-filmer är kända hos vilken japan som helst och de flesta har sett nästan allihopa. Norie-san blir imponerad över mitt intresse och berättar att det kända Ghibli-museet ligger precis här i närheten. Tyvärr måste man köpa biljett i förväg och vi har ändå ingen tid att gå dit. Men nästa gång så vill jag verkligen ta en tur där.


Bild: Shopping med Norie-san i den lilla orten nära intill Chitose Karasuyama.

Vi köper på oss en massa goda bakverk innan vi beger oss hem och på vägen tillbaka kör Norie-san förbi museet så jag åtminstone får se det från utsidan.

Bullfest och vit skjorta
Hemma kalasar vi på våra nyvunna bakelser och jag sätter sedan igång att mer seriöst packa. Katka och jag bytar digitalkamerabilder då vi inte kommer ses så mycket mer innan jag åker och båda vill vara säkra på att få varandras bilder. Sedan klär jag mig för kvällens Hanabifestival och beger mig mot tågstationen. Klär mig kvällen till ära i vit långarmad skjorta (samt för att nästan allt annat är på tork efter tvätten). Detta kommer jag få utstå mycket problem med sen då det verkar som att japanerna bara har vita skjortor på sig när de arbetar. Misato frågar flera gånger varför jag är så "formellt klädd". I Sverige ses det ju tvärtom som fint att ha på sig en skjorta, trots att det även är det som används på kontor och liknande.

Yukatas!
På Shinjukus station möter jag Yuki, Makoto, Shinji (han säger att vi träffats innan men jag kommer inte ihåg vart) och Misato. Misato kommer även klädd i en yukata, dagen till ära. ("Yukata" är sommarens motsvarighet på en "kimono" och är därför lite tunnare och lättare.) Yuki säger att hon letade efter sin yukata men inte hittade den. Överallt på stationen kommer killar och tjejer klädda i yukatas, om än inte "så" många som jag hade trott ändå. Tycker att yukatas är jättefina, både på killar och tjejer, och har själv letat efter en lämlig till mig utan framgång. De som jag tycker är snygga är oftast väldigt dyra.

Asakusa och tabearuki
Det är extra mycket folk på stationen idag då hanabifestivalen är väldigt populär. Vi lyckas tränga oss på ett tåg mot Asakusa och anländer välbehållna efter 20 minuters trängande på tåget. I Asakusa har dom stängt hela huvudgatan för biltrafik och hela området är smockfullt med folk. Vi tar oss in mot tempelmarknaden i Asakusa och jag hittar en fin souvenir som jag köper med mig. Trots att vi är hungriga så finns det inte riktigt tid för middag så vi kör på en japansk "tabearuki" vilket bokstavligen betyder "äta gå" och innebär att man köper småmat som man äter när man går runt. I vårt fall blir det en hamburgerglass (!) och en kakigori (som en slushice). Hamburgerglassen var väldigt god om det inte hade varit för "brödet" som var saltat kex. Salt och glass är ingen toppenkombination i min mening.


Bild: Marknadsståenden i Asakusa.


Bild: Gänget i Asakusa. Från vänster: Shinji, Makoto, Misato och Yuki.


Bild: Hamburgerglassen. God glass, mindre gott bröd. Men ändå ett positivt helhetsintryck.


Bild: Tjejer i yukatas mitt i folkvimlet bland marknadsstånden.


Bild: Hamburgerglassbutiken. Men framför allt en kille i sin yukata och till och med geta (träskorna).


Bild: Jag och min kakigori - denna gång serverad i en flaska precis som en slushice.

Bron
Tiden för fyrverkerierna närmar sig och vi tar oss ut till åskådarplatsen i form av den stora bron i Asakusa. Här står vi i den gigantiska folkmassan och väntar och sakta men säkert slussas liiite närmare bron var femte minut eller så. Förra året, berättar Misato, hade det varit över en miljon besökare på den här hanabifestivalen! Då är den i och för sig utspridd på några fler platser också, men ändå. En miljon!


Bild: Packat med folk framför bron i Asakusa.

Den här bron vi står vid är just en lösning på problemet med den stora folkmassan. På bron har man en perfekt utsikt över området som skjuter upp fyrverkerierna och så klart vill alla stå här. Därför ordnar poliserna med ett system där man i sakta procession får "gå över" bron under tiden som fyrverkerierna avfyras. På så sätt kommer alla att få vara på bron under en liten del av fyrverkerierna. Det medför också att man aldrig får stå still då folkklungan ständigt puttas på av poliserna. Ja vilket system.

Makoto har med sig en "jinbei" åt mig att på mig under kvällen istället för en yukata. "Jinbei" är egentligen mer som en japansk pyjamas som man har på sig i hemmet men används också under festivaler och består av korta shorts och en skjorta. Bilder jag har sett på jinbei tidigare har varit rätt fula (bara kolla bilden på Wikipedia" så förstår ni) men den här tycker jag verkligen om. Även om jag hellre vill ha en yukata så kan jag nog tänka mig att köpa en jinbei om jag får möjlighet innan hemresan.


Bild: Jag försöker få på mig jinbein.


Bild: Misato och jag i traditionella japanska folkkläder, yukata och jinbei. Samt min "Nice guy"-fläkt som jag fick i present i torsdags.

Hanabi!!!
Fyrverkeriet börjar och bron öppnas så folkmassan sakta får börja gå. Med lämpliga intervaller stannar poliserna folkmassan så man kan fokusera lite på fyrverkerierna. Det är ett magnifikt skådespel där massor av fyrverkeripjäser skjuts från ett och samma ställe. Väldigt vackert! Men hur stort och populärt det här ändå är i Japan så kan jag inte låta bli att jämföra med nyårsfirandet i Sverige/Danmark som man själv beskådar varje år. Vi skjuter inte upp i närheten så mycket från ett och samma ställe som här. Men totalt sett så skjuter juh nästan varenda svensk/dansk upp något vilket ger ett fyrverkeri ofantligt mycket större än det här. Men det är en speciell känsla här med så mycket folk på liten yta, folk klädda i yukatas och ständiga "Oooh" "Woow" vid varje fyrverkeri.


Bild: Fyrverkerier!


Bild: Mer fyverkerier!


Bild: Folkklungan som sakta men säkert tar sig över bron. Det är huvuden som sträcker sig hela vägen bort i mitten till vänster.

När vi kommer över bron blir sikten lite sämre och vi börjar yra runt efter bra ställen att se fyrverkerierna på. Överallt på gatorna sitter folk och tittar och äter. Just att de "sitter" på gatan gör ett sånt intryck på mig då det inte är vanligt att se folk göra detta i Sverige. Vi hade nog mer stått och tittat. Men här sitter alla mitt på vägen som om det vore en skön gräsmatta.


Bild: Folk "sitter" på gatan och tittar på fyrverkerierna.

Mer tabearuki
Fortfarande hungriga hittar vi ett litet område med diverse maträtter. Jag beställer en stor grillad korv och en, i Japan väldigt känd dryck, Calpis. Senapen till korven är dock mer wasabi än senap och det är med konstanta tårar som jag sveper ner korven. Tur att jag tycker om wasabi då. :)

Glömd väska - inga problem
Vi går rundor och fotograferar och pratar och plötsligt inser Shinji att jag glömt min väska. Snabbt som attan rusar vi tillbaka samma väg som vi kom och hittar min väska snällt stående mitt på marken i parken. Jag har aldrig känt mig så "trygg" som i Japan när det gäller just stölder. Här lämnar jag ofta min väska stående lite här och där. Ibland till och med med öppna fack där pengar och annat ligger. Egentligen är det mest en fördom från min sida men den har verkligen hållit i sig och japanerna gör exakt likadant. Hiroaki berättade en dag att det är vanligt att japaner blir rånade på utlandsresor för att de inte är vana vid den brottslighet och den försiktighet man måste iakta. Katka, den andra utbytesstudenten, säger att hon gör exakt samma sak - lämnar sina saker lite överallt. Gäller att vänja sig av med det innan det är dags för hemresa. Även om Sverige inte är några större problem det heller. Men folk är nog mer rädda där. :)

Hanabi igen!
Det är dags för det andra av dom två fyrverkerierna och vi har en otrolig tur och anländer precis till den andra bron (eller är det samma?) när det startar. Avslutningen på det här fyrverkeriet är minst sagt maffigt och hela luften fylls av explosioner. Efter fyrverkeriet kommer poliser med långa "rep" som dom använder för att trycka folkmassan framför sig och bort från bron.


Bild: Gänget i full fart mot nästa bro att beskåda fyrverkerier på.

Trängsel på tågen - en underdrift
Hemresan kommer inte bli nådig och gänget föreslår att vi går till en annan station för att undvika den största folkrusningen och ha en möjlighet att komma med ett tåg. Tågen härifrån är inte lika rustade för folkmassor som linjen jag tar varje morgon och därför ger de här högtidsdagarna verkligen kaos i systemet.

Vi går i cirka en halvtimme innan vi kommer till en station som vi använder för att ta oss hemåt. Stackars Misato i sina "geta" (träskor som bärs i samband med en yukata/kimono), det kan inte vara skönt för fötterna. På vägen hem blir jag också tvungen att ta farväl av Yuki, Makoto och Shinji och jag tackar för allt de har varit med mig på.

Bara en heldag kvar innan det är dags att lämna Japan nu. Imorgon har Shimada-familjen dragit ihop en farvälfest och bjudit några av mina närmsta kompisar. Sista natten med gänget alltså. Men vad ska jag hitta på under dagen?

Fredag den 25 Juli

Sovmorgon och mobiltorka
Sover för en gångs skull ganska bra här i Japan. Typiskt att man snart ska hem när man äntligen börjat vänja sig vid dygnsrytmen. Tar mig upp och sätter igång datorn för att kolla hur det går med planeringarna för dagen. Förhoppningsvis så blir det Yokohama och både jag och Hiroaki pratade igår om att åka.

Hiroaki skickar dock ett mail vid 11-tiden om att han inte kommer kunna åka idag då han har en del att stå i inför sin resa till Kroatien. Så det blir jag ensam som får ta mig till Yokohama för att träffa Misato. Lättare sagt än gjort då jag precis gjort slut på mina pengar på mobiltelefonen. Inte bara att det känns segt att behöva ladda en stor summa pengar som jag inte kommer hinna använda upp (minsta summan är cirka 160 kronor), jag måste även hitta någonstans att köpa ett refillkort.

Sen lunch med Rei
Misato har lite att göra under dagen och säger att det blir bäst runt 16 på dagen. Det passar mig perfekt då Rei som egentligen skulle med på fyrverkerifestivalen imorgon inte kan komma då och erbjuder därför lunch idag istället. Så jag tar mig till Shinjuku där Rei möter upp mig på stationen. Hon leder mig genom den oändligt krångliga Shinjukustationen där man går in och ut ur stora varuhus, upp med hissar, ner för trappor och tillslut undrar jag om vi inte är tillbaka där vi började... Men det är vi inte utan har istället kommit till en mysig, japansk restaurang som vi slår oss ner i. Traditionellt japanskt sitter man på golvet på sittkuddar. Vi beställer in dagens lunch och pratar under tiden om allt möjligt.


Bild: Rei på restaurangen på Shinjukustationen.


Bild: Den mysiga restaurangen där man sitter på golvet och äter.

Egentligen har jag bara träffat Rei när vi åkte till onsen (de varma källorna)  tillsammans men vi kom bra överens och har hållit kontakten sedan dess. Reis mamma pratar bra engelska och därför vill även Rei lära sig. Hon tar därför privata engelskalektioner och ska idag efter lunchen iväg på en sådan. Hennes mamma är också intresserad i Sverige och hade gärna velat träffa mig. Nästa gång jag kommer till Japan så ska hon bjuda hem mig säger Rei.

Shinjukustationen - en labyrint utan dess like
Efter lunchen hjälper Rei mig till rätt tåg för att ta mig till Yokohama - vilket är tur då jag aldrig hade hittat själv. Det är svårt att förklara hur stor Shinjukustationen egentligen är men den innehåller minst lika många affärer som Väla köpcentrum gör förutom då de hundratal olika perronger och busshållsplatser. Hela stationen i sig är också väldigt krångligt uppbyggd då det är flera olika företag som har hand om det olika tåglinjerna. På grund av detta är det inte särskilt bra skyltat för det andra linjerna när man befinner sig inom en annan linjes område. Ta sig från ena änden till andra inne på stationen tar nog en 15-20 minuter.

Tågresa mot Yokohama i blindo
Rei säger att hon förhoppningsvis kommer kunna komma dagen jag ska åka och vinka av mig på stationen vilket är väldigt snällt av henne. Vi tar farväl för idag och jag skyndar för att hinna med tåget. Från och med nu gäller det helt enkelt att ha tur. Inga pengar på mobilen och inga möjligheter till internet samt att Misato inte ens vet att jag faktiskt är på tåget just nu och snart kommer anlända till Yokohama. På tåget får jag ett sms från Misato om vilket tåg jag ska ta - lite sent för tillfället och istället blir jag lite orolig att det är fel tåg jag är på.


Bild: Rei vinkar av mig efter att ha hjälpt mig hitta tåget till Yokohama.

Men Rei har gjort ett bra jobb och det visar sig vara helt rätt. En 25 minuter senare rullar det in på Yokohama station. Här går jag ut genom gaten och ställer mig för att vänta på att höra av Misato. Några minuter senare ringer hon och säger att hon är på väg och ytterligare en 20 minuter senare hittar hon mig yrandes på stationen. Tillsammans tar vi ett nytt tåg då vi ska till en annan del av Yokohama. Misato är snäll och har med sig en ny mobil till mig som jag kan låna de sista dagarna. Däremot har hon glömt laddaren men den klarar sig nog två dagar säger jag lugnande (det gjorde den inte...).


Bild: Huvudstationen i Yokohama. I väntan på Misato yrar jag runt och hittade bland annat två hjälporganisationsarbetare som samlade in pengar i sjuksköterskekläder.

Rundvandring i Misatos hemstad, Yokohama
Väl framme tar Misato mig runt överallt i Yokohama. Vi börjar med att se den högsta byggnaden i Japan, Yokohama Landmark Tower, med sina imponerande 296 meter och världens näst snabbaste hiss. Vi åker inte upp nu, men Misato säger att vi kan göra det senare om vi har tid då det är finare på kvällen. Vi går även förbi Yokohamas nöjesfält med sitt pariserhjul som en gång i tiden var världens största. På håll ser vi även den 860 meter långa Yokohama Bay Bridge som korsar Tokyobukten.


Bild: Tokyo Landmark Tower, Japans högsta byggnad med sina 296 meter.


Modern konst i Yokohama.


Bild: Misato med sin klassiska "Misato-pose".


Bild: Jag framför den stora konstbyggnaden i Yokohama. (OBS ingen klassisk Patrick-pose.)


Bild: Det stora pariserhjulet på Yokohamas nöjesfält.


Bild: Tokyo Bay Bridge.

Spännande glass
Vi  vandrar vidare tills vi hittar en glassfestival. Här har dem de konstigaste glassorterna jag någonsin sett med exempel som krabba, ris, natto (blää!), olika blomsorter och Dracula-glassen med vitlökssmak som Misato försöker lura på mig. Ja, herregud. Jag vill juh bara ha en vanlig glass. :) Detta finns dock också, typ.


Bild: Bredvid glassfestivalen hade de torn som stod och sprutade ut vattenånga. Väldigt svalkande i den annars tryckande sommarvärmen.


Bild: Draculaglassen med vitlökssmak. Bläää!

Jag beställer en specialglass som jag inte vet vad den heter men som görs genom att dom smälter ner glassen och sen snabbt fryser den igen. På så sätt kan man smälta med nästan vilken smak som helst som annars inte blandas bra med glass. Glassen jag får har färska jordgubbar och bananbitar och är ruskigt god! Verkligen hur god som helst. Tyvärr inte så billig och ganska liten. Misato tar någon sorts turkisk (tror jag?) glass som glasskocken leker runt med som klister då den verkar kunna formas hur som helst. Även den är väldigt god. Dock är det varmt ute och man får kämpa som en galenpanna för att hinna med all glass som smälter. Misatos kjol faller ändå offer för hennes glass och hon springer panikartat iväg och hämtar papper.


Bild: De speciella faten där de tillagar min glass genom att först smälta den och sen kyla den.


Bild: Aah, den smälter!

Vacker havsutsikt (eller buktutsikt?!)
Något man annars knappt sett alls i Japan är vatten och därför är Yokohama en väldigt vacker syn med sina fina kuster och hamnar längs med Tokyobukten. Detta ger även den härliga följden att det inte är lika varmt då vattenångorna svalkar en. Vi vandrar ut på en lång bro där en konsert hålls och sätter oss ner för att vila benen i en park intill. Jag har alltid tänkt mig Yokohama som den lilla fiskeby den en gång i tiden var. Så jag blir minst sagt förvånad när jag får reda på att det är den näst största staden i Japan.


Bild: Vacker liten hamnpaviljong längs Yokohamas hamn.

Kina i Japan
Det börjar redan bli mörkt och nästa ställe vi går till är Yokohama Chinatown. Detta är inte bara det största Chinatown i Japan, utan i hela asien och ett av de största i hela världen. Herregud vad Yokohama ska vara "bäst" på många saker då. Misato är väldigt noga med att göra god reklam för sitt Yokohama och påpekar hela tiden hur mycket bättre Yokohama är än Tokyo. :)

Chinatown är en härlig upplevelse där färgglada affärer och gatustånd kantar vägarna. Överallt är det restauranger och mycket folk i rörelse och vart man än går så står gatuförsäljare och försöker vinka in en. Efter att ha gått gator upp och ner hittar vi en restaurang som inte verkar alltför dyr (rätt dyrt här annars i Chinatown) och går in för att äta middag. Vi äter kinesiska nudlar som är utskurna med kniv som ska vara väldigt klassiskt kinesiskt. Till dessa får man kött och andra godheter. Misato beställer dock sin med brosk istället!!! Jag trodde hon sa fel när hon sa "cartilage", men det är alltså stora broskbitar i soppan. Hon säger att det är bra för huden för all kollagen som den innehåller. Även om det skulle vara det så rynkar jag hellre ihop än att någonsin försöka äta det.


Bild: Den maffiga entrén till Chinatown.


Bild: Gatan i Chinatown.


Bild: Misatos broskbitar. Låter hemskt men hon säger att det är gott. Hmm...

Hemresa, stående
Klockan är mycket och vi tar tåget tillbaka till Yokohamas huvudstation. Här tar Misato ett eget tåg hem till hennes mamma då hon ska stanna där över natten och packa inför hennes resa till Taiwan den 1:e augusti. Så jag går själv på tåget tillbaka mot Shinjuku. Det är ett tåg där vissa vagnar är tvåvåningsvagnar och självklart hoppar jag på en sån och slår mig ner. Riktigt mysigt med rejäla säten och allt juh! Tills jag ser i taket att det finns brickor med tågkorts-bilder på och att jag har en röd lampa ovan mig medan alla andra har en grön lampa. Snabbt kopplar jag att det alltså kostar extra att sitta här och jag stressar vidare i tåget till de vanliga vagnarna där jag får ståplats. Mina stackars beeeeen! Får även ståplats på tåget från Shinjuku till Chitose Karasuyma. Mina stackars ben igeeen!

Mangatidning på över 800 sidor
På vägen hem till huset så går jag inom några olika butiker med nattöppet för att leta upp en mangatidning. Om det är något jag skrivit ner på min lista över saker jag måste ha med mig hem från Japan så är det en av deras feta mangatidningar. Jag lyckas hitta en riktigt tjock där man också får en handfläkt med Evangelion-motiv med. Givet köp! Manga i Sverige är ganska dyrt medans det i Japan är, rent ut sagt, snorbilligt. Den tidningen jag köpte nu är på över 800 sidor och kostar 38 kronor - och då är den ändå extra dyr då man får en fläkt med på köpet. Vanligtvis går de mest kända tidningarna som Shounen jump på 20 kronor.

Imorgon ska vi på Hanabi-festivalen (fyrverkerifestivalen) i Tokyo vilket jag verkligen ser fram emot. Men nu, god natt!

Torsdag den 24 Juli

Bästa operationen hittills
Morgondagens operation var lätt den bästa operation hittills! En öppen högersidig colektomi på grund av en tumör i uppåtgående colon. ("Öppen" i motsats till titthålsoperation. "Colon" = Tjocktarmen. "Ektomi" = Borttagning.) Först och främst så var en väldigt trevlig kirurg med under operationen som inte opererade själv utan tog istället hand om mig (det var inte hans "uppgift" så klart men hade tid åt mig då han själv inte deltog). Dessutom då det är en "öppen" operation är det större risk för infektioner och för att jag ska få kunna stå nära och se något så ber kirurgerna mig att ta på mig operationskläder. Yaay!

Dags att svida om till kirurgkläder
Den snälle kirurgen tar med mig ut ur operationsrummet och visar hur man tvättar händerna ordentligt. Ehy, det är inte så lätt som det låter faktiskt! Ett rejält skrubbschema med speciella tvättsvampar och tvål- och vattenkranar som aktiveras via detektorer. Efter tvätt och torkning går vi med händerna framför kroppen likt zombier in i operationsrummet igen där sjuksköterskan har förberett två par kläder och handskar. Hon ber mig visa mina händer bredvid den andre kirurgen och säger "Oj då! Hmm." innan hon går iväg och hämtar större handskar än dom har framme normalt. Vi tar upp våra kirurgkläder och vecklar ut dom och sticker in armarna. Sedan hjälper sjuksystern mig att knyta den baktill innan jag tar på mig mina handskar.

Allt redo och jag får ställa mig precis intill den opererande kirurgen och den snälle kirurgen tar mina händer och lägger dom på patienten. Det är nämligen väldigt viktigt att hålla reda på sina händer så man inte står och hänger med dom och smutsar ner dom. Därför ska jag stå med mina armar framsträcka under hela operationen - vilket visar sig bli lite av en pärs för axlarna. När man är så här nära så är det inga problem att se. Allt känns väldigt nära och kirurgerna berättar och låter mig känna på tumören och andra organ.

Dissektion av tjocktarmen
När tumören är uttagen tillsammans med hela uppåtgående tjocktarmen så går jag och den snälle kirurgen och börjar dissekera tarmbiten för att hitta andra möjliga fynd samt leta upp lymfnoder som ska skickas på undersökning för att se om tumören spridit sig. Lite av ett skitjobb (bokstavligen talat) men det är spännande. ;) Under tiden så anastomoserar ("sätter ihop") de andra kirurgerna de två tarmdelarna hos patienten med en avancerad manöver.

Chiharu sover gott tills jag ringer
Till lunch hade Chiharu sagt att hon skulle komma in och luncha med mig. När jag ringer upp henne så svarar hon dock yrvaket att hon inte gått upp ännu och ber om ursäkt då hon är så trött. Var en lång dag igår och hade jag själv inte haft skola så hade jag nog också sovit så här länge så jag klandrar inte henne. Istället säger Chiharu att vi kan träffas efter skolan och gå på stan. Jag går därför själv och äter lunch i sjukhusrestaurangen och lyckas inte hitta någon av kirurgerna från mitt team. Men jag klarar mig bra ändå - även om ingen bjuder på lunchen denna gången. ;)

En stund med Professor Barron och farväl
På middagen igår så bjöd Professor Barron in mig att komma till hans kontor under dagen för att få se en video från hans senaste fest. Då jag inte kommer se honom mer i Japan tar jag tillfället i akt och beger mig till hans kontor. Detta efter att ha åkt hiss upp och ner 100 våningar först då jag inte hittar var hans kontor är någonstans...

Professor Barron välkomnar mig och plockar fram en DVD som hans kompis gjort åt honom. Filmen som till största del är ett bildspel utspelar sig i restaurangen vi var i igår och samlade är här en stor del av eliten inom lungsjukdomar i världen. Jag får även se Professor Barrons fru på en av bilderna och även en svensk läkare, Sven från Malmö, som Barron känner väl. Efteråt har Professorn en liten genomgång av några kanjin och visar mig hur Microsoft Word med japanska tecken fungerar. Jag tackar för allt han gjort för mig och han ber mig hålla kontakten. Han understryker hur viktigt det är att inte tappa bort sina kontakter och jag lovar att jag ska skriva till så många jag kan. Han lovar att hjälpa mig och jag någonsin vill till Tokyo Medical University igen. Professor Barron har varit en toppensnäll mentor här i Japan och jag hoppas få se honom i framtiden igen.

Sista operationen i Japan
Efter mötet rusar jag till opertion där jag är med på en laparoskopi av en rectumtumör. ("Laparoskopi" = Titthålsoperation i buken. "Rectum" = De sista 1-2 decimetrarna av tjocktarmen precis innan anus.) Laparoskopi är dock väldigt svårt och operationen blir därför mycket långsam. Även om man hela tiden har TV-skärmar att titta på så är det svårt att förstå "var" man egentligen är i kroppen. Men som tur är så kommer Shinohara-senseis AT-läkare (tjejen som jag lunchade med igår) in och jag står och pratar med henne en del av tiden istället. Shinohara-sensei är inte här idag och därför skriver jag en lapp till honom där jag tackar för allt han gjort för mig och att han tagit väl hand om mig. Den ger jag till AT-läkaren så hon kan ge den vidare.

Vet inte om jag tagit upp det i bloggen innan men jag har bett om att få vara ledig imorgon, fredag. Jag har inte många dagar kvar i Japan och jag spenderar dom nog hellre på en trevlig utflykt än i en operationssal, även om det är spännande här.

Operationen verkar aldrig ta slut så jag bestämmer mig för att försöka gå när de avslutat ett visst moment. Uppenbarligen valde jag helt fel moment dock då det inte vill sig som kirurgerna vill på just det momentet och efter 30-40 minuter ger jag upp och ber om att få gå. Detta är inga problem säger kirurgen och jag byter om och tar mig till studentlobbyn. Här sitter redan Chihari, Hiroaki och Masa och väntar.

Kakfest med Chiharu, Hiroaki och Masa
Efter jag bytt om och packat ner allt jag ska ha med mig från skolan (då jag inte kommer hit igen) så beger vi oss till stan. Jag är lite slut efter hela gårdagen samt dagens långa operationer så vi börjar med att gå på fika där jag beställer in "två" efterätter. Servitrisen stannar upp och frågar igen "Två?" varpå jag nickar och han bara skrattar. Finns inget bättre sätt att ladda batterierna, både fysiskt och mentalt, som med lite bakverk.


Bild: Mina två kakor. En chokladkaka som jag inte kommer ihåg namnet på och en amerikansk cheesecake.


Bild: Hiroaki på caféet i en sorts "jag bryter samman"-pose.


Bild: Chiharu och Masa.

Karaoke, tredje gången gillt
Efter lunchen bestämmer vi oss för karaoke. Tredje och sista karaoken här i Japan för denna gången! Under fikan kom jag och Hiroaki fram till att vi båda älskar "I would do anything for love" med Meatloaf så vi inleder med en varm duett av denna. Masa visar sig vara en riktigt bra sångare och Chiharu en väldigt bra "diggare". Hon sitter inte stilla genom en enda låt så hon och jag bildar dansgrupp i soffan under tiden som Masa och Hiroaki sjunger. Eller ja, så mycket "dans" det nu blir när man sitter ner. ;)


Bild: Meatloaf hade varit stolt över den här duetten.


Bild: Masa och Hiroaki försöker sig på "Sleeping in my car" med Roxette. Gogo Sweden. ;)


Bild: Chiharu håller igång under karaoken.

Masa har bett speciellt om att få följa med idag för att det är sista gången jag kan träffa honom innan jag åker hem. Masa läser sista året av läkarutbildningen nu och det visar sig att han har ett av sina stora prov imorgon! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att ta upp all hans lästid men han säger att han bara är glad att få komma ut idag. Efter karaoke måste han dock ändå ta farväl för att kunna gå hem och börja studera. Jag tackar för allt roligt han varit med på och önskar honom lycka till imorgon.

Yakiniku-festmåltid
Chiharu, Hiroaki och jag beger oss istället iväg för att äta middag. Kvällen till ära blir det yakiniku-restaurang. Yakiniku är som barbeque där man har en stor grill mitt i bordet där man själv grillar kött och annat. (Jag var faktiskt på yakiniku under en lunch med Kazuyo under min andra vecka.) Jag vet inte hur mycket kött vi beställer in, grillar och äter men det blir en hel del. Chiharu, matälskaren, har hand om grillningen och var och varannan sekund kommer små ljudeffekter från henne när hon tampas mot lågorna för att försöka få till fina köttbitar samt inte bränna sig (för mycket). Jag får smaka en hel del speciella köttbitar och annat. Inte minst en av rätterna där dom tvekar lite att berätta vad det är (och det ser minst sagt inte gott ut otillagat) så jag ber dom vänta att berätta tills efter jag smakat. Tur är nog det annars hade jag nog inte ätit det då det visar sig vara tarmar. Det var inte det bästa jag smakat precis. :) Smaken i sig är egentligen inte hemsk men det är som att tugga skosula.


Bild: Jag mobbar Chiharu för den fjantiga haklappen hon har på sig. Hon pekar på mig och säger att jag också ska ha en det så det är bara att knipa igen.


Bild: Yakiniku. Kött som håller på att bli färdig för att förtäras.

Chiharus unika diet
Till maten har vi även beställt "soft drink"-buffé vilket innebär att man får dricka hur mycket läsk och annat man vill ("soft drink" = läskedrycker och annat som inte innehåller alkohol). Som efterrätt tar vi glass, på Chiharus initiativ. Jag vägrade verkligen tro på det först, trodde hon skämtade, men Chiharu äter alltså alltid "glass" till frukost. Varje morgon, enbart glass. Hon säger själv att det är hennes egna Chiaru-diet som hon tror är den bästa för henne. Den gör henne lycklig. När jag frågar hur hon lyckas hålla figuren med detta så säger hon något om att hon gått upp 10 kilo de senaste åren. Nåja, hon måste varit grymt smal förr då för det syns i alla fall inte. :)


Bild: Chiharu: "I'm happy when I eat."


Bild: Chiharu i full fart med att sköta maten och Hiroaki ser ut som han är i djupa tankar.

Hemresa
Väldigt mätta och glada tar vi oss ut från restaurangen. Hiroaki bor precis i närheten så vi skiljs åt och han går hem. Jag och Chiharu ska till Shinjukustationen men Chiharu är för mätt för att gå så vi tar tunnelbanan dit. Väl där tar vi varsitt tåg mot våra respektive hem och väl hemma sitter jag uppe ett litet tag innan jag kryper till kojs. Då jag inte har skola imorrn så får jag juh äntligen lite sovmorgon! Misato är i Yokohama för tillfället hos sin familj och hon har bjudit in mig om jag vill komma imorgon. Det låter juh inte helt tokigt.

Onsdag den 23 Juli

Ojoj vad tidigt...
Känner mig måttligt pigg när mobilen börjar vibrera på golvet bredvid mig 04:30 på morgonen. Men jag vet att jag trots detta tidiga klockslag inte har särskilt mycket marginal på morgonen så jag tvingar mig upp från futonen. Anledningen till denna tidiga morgon är fiskmarknaden i Tsukiji. Denna hålls väldigt tidigt på morgonen, samt så måste jag vara i skolan 08:15 på morgonmötet så tiden är knapp. Men jag slipper i alla fall äta frukost, för det ska bli fin sushi i Tsukiji.

Mot Tsukiji
Tar det första tåget som går på morgonen och Machiko hoppar på tåget från hennes station, Meidaimae, cirka halvvägs till Shinjuku. Tillsammans tar vi sedan ett nytt tåg och byter efter några stationer till ytterligare ett nytt tåg innan vi anländer i Tsukiji en 20 minuter senare. Misato skulle mött oss på Shinjuku men Machiko får ett sms om att hennes Gate inte är öppen (är dom stängda ibland alltså?) så hon får ta ett nytt tåg till en annan station för att kunna komma ut från tunnelbanan.

Tsukiji
Väl framme i Tsukiji möter vi upp Emi, Hiro och Hama. Strax därefter hittar Misato fram tillsammans med en annan skolkamrat och Eisuke ansluter sig väldigt sent då han inte kom upp på morgonen. Att Tsukiji är en fiskemarknad på morgonen är svårt att ta miste på i alla fall. Det luktar fisk hela vägen ner i tunnelbanan och när man kommer upp till gatorna så kör fiskebilar kors och tvärs överallt. Vissa fullastade med fisk, andra fullastade med fiskare. Ett antal gånger är vi nära att få våra hälsenor överkörda av fiskbilarna men vi klarar oss trots allt. Långa stråk av fiskeaffärer ligger i trånga gränder och allt från fisk och skaldjur till ätpinnar och skålar säljs. Här ligger även en uppsjö olika restauranger, varav många sushirestauranger.


Bild: Här luktar redan fisk.


Bild: De smått livsfarliga fiskbilarna som kör i hög hastighet bland lådor och människor.

Sushiiii
Så det är dags för morgonens höjdpunkt - riktig sushi. Gänget lyckas lokalisera det som ska vara, enligt dem, den mest kända och bästa sushirestaurangen i Tsukiji. Den är dock så liten så vi får dela upp oss. Jag, Misato, Emi, Hama och Hiro går in här och resten går till en annan restaurang. Smakar det så kostar det och det var juh inte den billigaste maten hittills i Japan så vi bestämmer oss för att dela upp 3 menyer på oss 5. Dock så får så klart jag ett eget fat som jag försöker få de andra att äta från men de insisterar på att jag ska ha det.


Bild: Bäst sushi i Tsukiji säger dom. När vi åter kom ut därifrån stod en lång kö och väntade på att få komma in.

Sushin i sig har verkligen en smak utan jämförelse. Stora fina fiskbitar som smälter på tungan och har en fyllig, god smak. Bättre än så här blir det nog inte. Inte minst en av tonfiskarna. Man får två tonfiskbitar, varav den ena är mer fettig och också ruskigt mycket dyrare då den anses som den bästa biten på tonfisken. Den var helt klart min favorit. Sjöborre-sushin var dock ingen höjdare men förutom den så var alla bitar rena smakupplevelser. Ja, jo, det var sjöborren också men ingen positiv sådan...


Bild: Här är den. Sushin som får smaklökarna att ta några extra varv.


Bild: Det är inte mycket plats här inne dock. Emi och Misato på plats.

Hmm, Japan ses juh som landet med bästa sushin. Och i Japan så är det Tsukiji som är känd för att ha den bästa sushin. Och i Tsukiji så är alltså restaurangen vi åt på klassad som den bästa. Så då skulle man kanske kunna säga att jag ätit världens bästa sushi? Kanske bäst att inte säga det hundraprocentigt ännu - men det tål att tänka på.

Fisk, fisk och mera fisk
Med magen betydligt mer fylld än innan och plånboken betydligt tunnare så beger vi oss ut till själva marknaden. Den hålls i en jättestor lagerlokal och det är verkligen något speciellt att få vara där. Överallt står det lådor med fiskar, krabbor, musslor och gud vet vad. Jag hade ingen aning om att tonfiskar var så stora! Dom här är lite över en meter långa och tjocka som tunnor. Hiro berättar att en tonfisk kostar runt en halv mijon Yen, alltså cirka 25 000 kronor. Men det blir mycket tonfisk för en sån kan jag lova. Även här inne kör de livsfarliga små fiskbilarna runt och bokstavligen puttar på folk för att inte köra på dom. Överallt är det vatten och is som håller fisken kall i väntan på en lämplig köpare. Samt håller våra skor blöta. :)


Bild: Fiskmarknaden med lådvis med fisk.


Bild: Bläckfisken ser inte helt god ut dock - enligt mig.

Studenterna berättar även att väldigt få av dom faktiskt varit i Tsukiji innan. Det ligger som tidigar sagt 20 minuter från Shinjuku så jag blir smått förvånad. Men de säger att inga privatpersoner köper fisk här - utan bara företag. Så om man åker hit så är det för att äta sushi på restaurang som vi gjorde imorse, men även det är det många som inte gjort tidigare. Precis som att flera av studenterna aldrig hade varit i Akihabara innan vi åkte dit. Ja, jag fattar då inte hur dom tänker då jag hade haft ett "pendelkort" till Akihabara lätt om jag bott i Tokyo. Men så är väl smaken som baken. ;)


Bild: Sushigänget i Tsukiji. Från vänster: Emi, Misato, Machiko, jag, Hiro, Hama och Eisuke.

Efter att ha sett en hel del fisk och jag precis inser att jag kommer lukta fisk resten av dagen på både sjukhuset och kvällens stundande fest så beger vi oss tillbaka till Shinjuku. Kompisarna är verkligen fantastiska och i princip alla som kan följer mig hela vägen till sjukhuset, väntar tills jag byter om och vinkar sen av mig när jag i full fart springer in genom bakdörren till sjukhuset.

Japanska tangentbord sux
Efter morgonmötet får jag dock lite tid innan operationen börjar och bestämmer mig för att blogga lite. På väg mot studenternas internetlokal på 4:e våningen stannar jag till, kollar mig omkring och smiter sen in på 3:e våningen istället där AT-läkarna har sin internetlokal. Självklart har de mycket snabbare datorer (man skojjar inte bort hur långsamt det går ibland i studenternas internetlokal) och vem tror att jag är student när alla studenter har sommarlov. ;) Slutar dock med att jag spenderar större delen av tiden att försöka få till å, ä och ö. När jag då också råkar komma åt en knapp som börjar skriva allt med japanska tecken håller jag på att bli galen. "Språkfältet" är nämligen på japanska så det är inte särskilt lätt att lista ut vilket som är "vanliga" tecken.

Bråckoperation
Strax därefter beger jag mig till operationen där jag tittar på en bråckoperation. ("Bråck" är när någon vävnad slinker ut från det område där det egentligen ska vara genom att ta sig igenom en skiljevägg. Detta kan ge smärtor samt nedsatt funktion av organet. Exempel är diskbråck där en disk i kotpelaren trycker sig ut från sin plats och kan klämma på nerverna.) Läkaren ber om ursäkt för att jag inte ser så mycket då det är ett väldigt litet ljumskbråck och läkarna står böjda över patienten. Men operationen är ganska snabbt avklarad och efter det går jag till studentlobbyn, sätter mobilen på alarm och slänger mig på en soffa och somnar. Har lite sömntid att ta igen på grund av Tsukiji.

Blir dock inte mycket sömn då jag måste iväg innan nästa operation för att hitta en ATM-maskin och ta ut mer pengar. Har under 1000 Yen nu (50 kronor) och det är ingen höjdare inför kommande lunchen. Man kan juh inte blint räkna med att läkarna betalar varje dag (vilket de dock gjorde sen).

Bråck nummer två
Nästa operation är ännu en bråckoperation. Lite större bråck nu så jag ser mycket bättre. Operationen är dock ganska långsam då det är väldigt mycket kärl som måste brännas för att stoppa blödningar. Jag har lovat Shinohara-sensei lunch klockan 12:00 så när klockan närmar sig 12:20 börjar jag känna mig lite orolig. Men tillslut är läkarna klara och stygnen är satta. Ett snabbt svep och vips så bytar doktorerna sida och börjar om på nytt på nästa sida. "Ja, förlåt. Patienten har likadant på andra sidan." säger doktorn och ler lite medlidande som att han förstår att det nog inte blir lika spännande för mig en andra gång. Jag ber om ursäkt och lånar en interntelefon och ringer Shinohara-sensei som ber att få prata med kirurgen. Jag håller luren åt kirurgen så han kan prata och några meningsutbyten senare så får säger Shinohara-sensei att jag inte behöver se resten och att jag kan komma och luncha.

Lunch på 2:a våningen
Tillsammans går jag, Shinohara-sensei och hans AT-läkare som han har hand om (vars namn jag glömt men som är väldigt trevlig) och tar lunch. Denna gång går vi till den andra sjukhusrestaurangen på 2:a våningen som är för både patienter och läkare. Den på 6:e våningen som jag varit på innan är bara för läkare. Den här restaurangen är lite dyrare men oh så mycket bättre också. Här är det riktig restaurangmat, dricka och möjlighet till fina efterrätter. Dessutom är här servitriser som passar upp en och fyller på vatten och hämtar tallrikar. Så det är lätt värt den lilla extra slanten. Konstigt nog så går väldigt få läkare hit?

AT-läkaren kan tyvärr inte så bra engelska men hon är väldigt duktig som försöker så gott hon kan. Vi pratar på om anime och annat smått och gott. Efter lunchen berättar Shinohara-sensei att det är en gallblåseavlägsning via laparoskopi på eftermiddagen. ("Laparoskopi" är undersökning och operation av buken med hjälp av titthålsoperation, alltså man gör små hål i bukväggen som man sedan för in långa stavar med kameror och instrument genom. Detta minskar tiden det tar för patienten att återfriskna efter operationen då endast små yttre skador gjorts.) Precis som igår behöver jag inte gå om jag inte vill. Och eftersom jag bestämt tid med kompisar vid 17-tiden och gärna vill ha lite tid i staden innan dess så tackar jag för idag och byter om.

Karaoke-time!

Efter lite shopping så är det karaoke som står på schemat och jag tar mig till JR-linjen (en annan tåglinje precis som Keio som jag brukar åka med) och hittar där Hama med en pinne nästan dubbel så hög som henne själv. Hama tränar "naginata" vilket är en kampsport där man använder sig av jättelånga bamburör (naginata) liknandes en halebard i utformningen. Strax därefter anländer ett nytt ansikte, Michiru som ska med och sjunga karaoke. Hon är väldigt trevlig och försöker sig direkt på att konversera lite på engelska med mig. Hama berättar dock att hon är en ”nästan professionell” sångerska så vi bestämmer demokratiskt att hon inte får följa med på karaoken.


Bild: Hama med sin naginata. Tusan, bilden räckte inte till för att se hela...

Misato, som står för organiseringen, har dock yrat bort sig någonstans och vi tar oss ut från stationen själva. Tre taiwanesiska studenter är i Japan denna vecka för att gå på något sorts möte som även Misato är inblandad i. Så hon har fått den ärofyllda uppgiften att ta hand om dessa tre och hjälpa dom till sitt hotell med mera. Även de är idag medbjudna till karaoken och strax utanför stationen kommer Misato springande med dem.

In i närmsta karaoketorn, upp till en våning högt upp, in i ett rum och så igång med sjungandet. Idag blir det en härlig blandning av engelska, japanska och taiwanesiska stycken som framförs. Cho har även några specialnummer där hon sjunger likt en operasångerska till japanska stycken. Låter imponerande häftigt och kan inte låta bli att spela in det på kameran vilket Cho kämpar ett tag med sen för att försöka radera. Härligt med svenska menyer i kameran – många som försökt radera bilder hittills men misslyckats på grund av detta. ^^ Jag är grymt sugen på att sjunga ”Suteki da ne” från Final Fantasy X men tyvärr så finns den bara med japansk textning. Suck på att jag inte tagit tag i att lära mig de två japanska teckensystemen Hiragana och Katakana särskilt bra ännu.


Bild: Cho i full gång med att hitta en lämplig låt. Taiwanesiska killarna inne på samma spår i "utländska stycken"-boken och Misato ser mest allmänt förvirrad ut. :)


Bild: Hama, Michiru och Misato rockar loss. Michiru verkade älska tamburinen vilket förde ett sånt oväsen så mina stackars öron höll på att springa och gömma sig.

Professorsmiddag på fin restaurang
Karaoken kan dock inte pågå för länge för på kvällen väntar middag. Inte vilken middag som helst heller. En professor har bjudit mig till en välkomst-/farvälfest tillsammans med studenter från ESS-gruppen. Som jag förstår det var han med och startade upp ESS en gång i tiden och håller fortfarande kontakten med nya studenter i ESS-gruppen.

Vi går till en mysig liten fransk restaurang där bord redan är förberedda för ett hyfsat stort antal personer. Som vanligt så är jag i det fördolda med mina egna dagsplaner så jag har ingen aning om hur många som kommer, eller ens vem den här Professor Azuma egentligen är.

Snart därpå börjar dock restaurangen fyllas och de flesta av mina ESS-kompisar dyker upp. Det gör även Professor Azuma som med bestämda steg tar sig fram till mig, skakar hand med ett fast grepp och välkomnar mig till Japan. Som en överraskning för mig kommer också Professor Barron som visar sig vara en mycket god vän till Professor Azuma. Till bords försöker Chiharu förklara menyn för mig som är på japanska och franska (5 år grundskole-/gymnasiefranska hjälper mig inte långt, jag är nog närmare att kunna läsa det på japanska...) men det är inte det lättaste och Professor Barron sveper in för räddning. Inte ens på engelska så förstår jag dock vad många av sakerna som serveras är. Ofta har jag ett hum, men olika fisksorter har aldrig varit min engelska-specialitet. Slutet gott dock när det visar sig att Professor Azuma beställer samma åt alla utom huvudrätten.


Bild: Professor Azuma med Masami.

Franska köket
Sedan börjar en middag som heter duga. Den ena mer välsmakande franska rätten efter den andra bärs in och allt från gott bröd och pumpasoppa till stek med vitlökssås förtärs. Professorerna skjussar även över mat till min talrik för att jag ska få smaka på deras huvudrätter. Till detta får alla även öl, rött vin och likör. Själv är jag typen som har en vana att alltid dricka upp vad som finns i mitt glas. Jag är inte så bra på att ”äta upp” allt på talriken, men dricka upp är jag nästan manisk med. Detta fungerar dock inget vidare här då det verkar kvitta hur mycket jag dricker så är alla tre glasen alltid fulla. Om inte Chiharu bredvid mig fyller på så är de två Professorerna intill mig mer än väl på hugget med flaskorna.


Bild: Chiharu och Asuka med det "obligatoriska" V-tecknet.


Bild: Misato, Michiru och Hama till bords.

Professor Azuma är en unik personlighet. Det märktes från första sekunden när han stegade in i restaurangen och klappade med händerna för att få servitrisens uppmärksamhet att han är en man som är van att bestämma. Även resten av kvällen så styr han samtal runt omkring sig och kan i princip när som helst avbryta den jag pratar med för tillfället för att själv ställa en fråga till mig. Trots detta är han dock en ytterst trevlig person som både roligt och smart berättar om allt möjligt inom Japan, japanskan, sjuksystem, ESS-studenterna och anekdoter om Professor Barron. ”Ta inte illa upp för jag känner dig inte så väl ännu, men Professor Barron är den enda utlänningen jag litar blint på” säger han i ett av sina utlägg om Professor Barron. Och jag förstår honom. Professor Barron är en genuint, trevlig person som bara verkar vilja folk väl. Vi får även reda på att det var just i den här restaurangen för längesen som Professor Barron hade sin första dejt med sin nuvarande fru. En vecka efter han träffat henne hade han bestämt sig för att han ville gifta sig med henne.


Bild: Cho och Masami är också medvetna om att V-tecknet är inne.


Bild: Yuki, Mako och Professor Barron avnjuter efterrätten med tillhörande espresso.

Hela middagen avslutas med en fantastisk efterrätt bestånde av en talrik med flera olika glassmaker, brylepudding och chokladkaka. Chiharu som älskar glass blir helt utom sig av glädje, och allmänt var det nog inte många efterrätter som inte åts upp helt av alla runt bordet. Har nog blivit en hel del för mycket rött vin just nu dock och jag använder minst 100% av min (tillgängliga...) hjärnkapacitet för att ställa mig upp utan att vingla. Vilket faktiskt lyckas bra då ingen dagen efter verkar ha märkt att jag faktiskt var rätt full. Yay!


Bild: Efterrätten var verkligen fantastisk.

När vi ätit upp gav 1:a-årsstudenterna mig en avskedspresent. En sensu (japansk handfläkt) där det står "Naisu ore" på ("I'm a nice guy"). Väldigt rolig och den kommer komma väl till hands i den pressande värmen.


Bild: Yuki överlämnar presenten.


Bild: Nice guy!

En givmild professor
Middagen och efterföljande snack pågår tills långt in på kvällen och när hela festen är slut betalar Professor Azuma för hela kalaset. Och ”det” var nog inte billigt. Bara min mat lär ha gått på en 4-500 kronor och då var vi 12 stycken samt ett gäng flaskor rödvin et cetera. Ja, jag kan bara imponeras över detta, faktiskt, väldigt trevliga system. För hur egoistiskt det än må låta för mig just "nu" så är det inte en helt dum tanke att den som tjänar mest betalar. På så vis så får även fattiga studenter möjligheter till fina middagar och sen i framtiden trevligt sällskap av studenter genom att bjuda igen för de åren man själv blev bjuden.

Farväl *snyft*
Efter middagen går vi i samlad trupp bort till stationen där jag redan måste säga farväl till Hama, Asuka och Michiru då de inte kommer kunna träffa mig fler gånger innan jag åker hem. Det känns väldigt tråkigt och kommer som en liten överraskning  då det ändå är några dagar kvar. Jag förväntade mig inte att behöva säga farväl så snart.

Huset skakar?
Trots mitt ”tillstånd” lyckas jag faktiskt ta mig hem helskinnad till Chitose Karasuyma och Shimada-familjens hem. Väl inne på rummet känns det som att vinden rycker tag ordentligt i huset tills jag inser att det är ytterligare en jordbävning. Denna rätt rejäl faktisk och både Norie-san och Katka vaknar upp och kommer utspringande i hallen i pyjamaser. Men den går snabbt över så de återgår till sina sovrum. Ska det alltid vara jordbävningar när jag dricker förresten?.. 

Själv somnar jag ganska snabbt och drömmer om vilken härlig dag det varit. Men självklart en hel del vatten innan jag lägger mig! ;)

Tisdag den 22 Juli

Dåligt blir bra
Detta är ett typexempel på en dag som jag bara trodde skulle bli skit, men som istället blev en jätteroligt dag! Få morgnar har jag känt så lite för att gå upp och gå till skolan som nu. Inte nog med att jag inte kommer gå med några studenter denna veckan, det kommer inte ens finnas några studenter på skolan eftersom alla gick på sommarlov förra fredagen! Även om jag förra veckan inte gick med andra studenter på Thoraxkirurgen (det var inga studenter placerade på den avdelningen den veckan) så träffade jag ändå studenter hela tiden på sjukhuset, i studentlobbyn, i internetrummet och efter skolan. Men denna veckan kommer det vara helt dött... Dessutom är det denna veckan som faktiskt alla har tid till mig då de äntligen har avslutat sina examinationer. Men nej, då ska jag gå i skolan och plåga mina stackars ben med långa operationer...alldeles själv.

Shinohara-sensei - ljuset i vardagen
Men jag han bara komma till morgonmötet på sjukhuset innan jag blev presenterad för Doktor Shinohara som ska ha hand om mig under min vecka på Gastrointestinalavdelningen (även känd som "Genereal surgery" här). ("Gastro" = Magsäcken, "Intestinal" = Tarmar. Så Gastrointestinal, eller GI kort och gott, involverar i princip alla organ som en liten matbit passerar på sin resa genom våran kropp. Allt från matstrupe, magsäck och tarm till lever och pankreas.) Shinohara-sensei visar sig vara en minst sagt genomtrevlig prick som inte bara tar hand om mig som en bra mentor, utan även som en kompis.

Shinohara-sensei har även forskat två år i USA och pratar därför riktigt bra engelska. Trots detta frågar han så klart mig hur länge jag varit i USA eller England och när jag säger 4 veckor så skrattar och skakar han bara på huvudet. Nästan alla japaner jag träffat är otroligt imponerade över svenskarnas engelska och flera gånger får jag säga att vi faktiskt i princip aldrig "pratar" engelska i Sverige. Vi kan det, men det är svenska vi pratar.

Gastroskopi all day long
Dagen till ära finns det dock inga operationer så jag följer med Shinohara-sensei på gastroskopi hela förmiddagen. ("Gastroskopi" = När man kör ner en lång slang genom matstrupen för att kolla matstrupen, magsäcken och början på tunntarmen efter blödningar, tumörer och andra styggheter.) Det är högt tempo i Japan och dom två läkarna på mottagningen hinner med cirka 20 patienter tillsammans på de två och en halv timmarna vi är där. Shinohara-sensei säger att Japan är skickliga på gastroskopier och jag tvivlar inte så snabbt och lätt han manövrerar gastroskopet genom patienterna.

Efter detta går jag, Shinohara-sensei och två andra läkare iväg och äter lunch på sjukhusrestaurangen. Självklart betalar Shinohara-sensei och jag förtär en väldigt god laxbit. Tycker själv att deras sjukhusrestaurang har ganska bra mat för det priset de tar. Till skillnad mot vår i Lund som har höga priser och kass mat...

Frivillig eftermiddag? Gott!
Efter lunchen berättar Shinohara-sensei att det är en operation på eftermiddagen som jag kan "gå på om jag vill". Detta är ett uttryck som jag älskar, så jag tackar för dagen och beger mig mot stan. Här går jag runt bland olika butiker och inhandlar några små animefigurer samt letar efter yukatas. Misato ringer mig och säger att hon ska till Shibuya för att fylla i några papper men att vi kan träffas innan dess.

Eftermiddag i Shibuya
Vi ses på Shinjukustationen och Misato säger att det har blivit en liten ändring och hon måste först till Shibuya och fixa papperna men att vi kan åka dit tillsammans och sen gå rundor där istället. Då jag bara varit en kväll i Shibuya, och då för att äta på en engelsk pub, så låter en rundvandring i Shibuya som en perfekt dag! Vi tar tåget in, Misato yrar runt några minuter för att försöka hitta stället hon ska skriva på papper i och tillslut är vi på väg mot rätt byggnad.


Bild: Misato med sitt rosa paraply. Väldigt många tjejer i Japan har ett litet paraply varma dagar för att skydda sig mot solen. Ingen dum idé så som det strålar på idag.

Misato ska på utbytesstudier till USA under augusti och idag ska hon träffa en handledare i Japan för att betala reseavgiften och skriva på lite papper. Föreningen som organiserar resan heter EF (Education First) och när handledaren får reda på att jag är från Sverige så berättar hon glatt att EF är svenskt till att börja med. Även om jag hört talas om det någon gång när jag gick i högstadiet så kan jag inte säga att jag känner till det precis. Det är nu ett väldigt stort företag som ordnar språkresor runt hela världen för studenter. Där ser man så lite man vet om ens eget lands företag - Bertil Hult, som grundade EF, blev till och med utvald till "årets svensk i världen" 2006.

109 med pannkakor
Efter det tar vi oss ut på gatorna i Shibuya och vandrar omkring. Vi går till ett shoppingcenter vid namn "109" som Misato berättar är ett av de kändaste klädbutikerna i hela Tokyo. Det är ett mekka för alla modemedvetna ungdomar och består av mängder med olika klädaffärer samlade i en smal, hög byggnad. Dock är det nog framför allt för den "kvinliga" delen av de modemedvetna ungdomarna då det till 99% är tjejer inne i huset. Många av affärerna är också skrikigt rosa. Här tar vi oss upp till översta våningen för att ta en fika. En av restaurangerna fångar min uppmärksamhet där man fikar på ett bord med rosa, luddig päls. Ser otroligt opraktiskt ut? Dessutom sminkar man sig under tiden man fikar och speglar och annat nyttigt finns vid varje bord där tjejer redan sitter och sminkar sig för fullt. Ja herregud...


Bild: Korsning i Shibuya. Jag upphör aldrig att imponeras över den enorma mängd människor som samtidigt korsar gatan i dessa gigantiska övergångsställen.


Bild: 109-affären.


Bild: Översta våningen i 109. Rosa-chock som överallt i det här huset.

Äntligen provar jag på en sorts pannkakor som jag sett överallt i Tokyo och den motsvarade minst sagt mina förhoppningar. Då godis inte varit Japans starkaste sida, i min mening, så är det här nog räddningen. Kommer inte ihåg vad den heter men det är som en pannkaka lindad likt en strut, fylld med grädde, sylt och färska bär. *mums*

Purikura!
Misato vill hitta en purikura-maskin (de små fotona som man kladdar på) så vi ger oss ut på jakt efter ett spelcenter där de oftast finns. Trots att vi båda är rätt säkra på att vi såg ett på vägen hit yrar vi runt i minst en halvtimme innan vi hittar ett. (Så klart hittar man då två på raken.) Det var lätt den bästa purikura-maskinen hittills med gott om tid på sig att kladda på bilderna och massor med valmöjligheter. Nu när vi bara är två så får vi också bilder i, i alla fall, hygglig storlek. Bestämmer mig för att jag ska dekorera mitt DS med purikura-bilder när jag kommer hem.


Bild: Misato och sin nyvunna vän Stitch i Purikura-båset. Stackars Stitch här inne har nog fått utstå ett tusental fotograferingar, men han ställer trots det upp även för oss.


Bild: Närmre titt på hur en Purikura-meny ser ut där man fritt får kladda på bilderna med linjer, figurer, foton och text. Vänstra halvan får Misato kladda på och högra är min halva.

Hem och lägga sig, lite för sent
Misato har fler ärenden att stå i så vi tar oss tillbaka till Shinjuku och skiljs åt för dagen. Jag beger mig hem till Shimada-familjen och äter middag. Imorgon ska vi till Tsukiji, berömd för sin fiskmarknad. Dock hålls denna fiskmarknad väldigt tidigt så jag får instruktioner om att ta tåget 5:16 från Chitose Karasuyama... Det innebär att jag måste gå upp vid 4-tiden alltså. Hur jag än gör så kommer jag inte få tillräckligt med sömn men när jag kryper till kojs vid 23:00 känner jag nog att jag kunde ansträngt mig lite mer. ;)

Måndag den 21 juli

Utflykt till Akihabara
Äntligen har dagen kommit då jag ska få bege mig till Akihabara - anime- och teknikmekkat i Tokyo! Då jag både är teknikfreak och anime-älskare så är det här en, minst sagt, väldigt uppskattad resa. Akihbara är en del av Tokyo, cirka 15-20 minuter från Shinjuku med tåg. Som till många andra ställen så är det juh inte så fasligt långt och jag skulle mycket väl kunna ta mig dit själv på de (få) lediga dagar jag haft. Men man är helt enkelt rätt lost om man går själv. Tiden går mest åt att hålla koll på var man kom ifrån så man väl hittar tillbaka sen och man kommer aldrig till dom där "rätta ställena" som man egentligen letar efter.

Därför är jag extra glad att Hiroaki, dagen till ära, bjudit med en tjejkompis som är animenörd! När jag åkte till Japan förväntade jag mig att var och varannan japan skulle titta på anime minst dagligen och att man själv skulle framstå som ett litet misslyckat anime-kapitel i jämförelse. Men konstigt nog tittar juh nästan ingen på anime! Jag fattar inte alltså. Det är likadant med manga. Vissa läser dem och "alla" har lite grundläggande koll och har läst sina favoritmangor en gång i tiden, men ingen av de jag umgås med läser något aktivt alls.

Vad är anime/manga
För er icke ännu invigda så kommer här en liten förklaring på "anime" och "manga": "Manga" är japanska serier tecknade i en viss stil som ofta skiljer sig rätt mycket från västerländska serier som Stålmannan, Fantomen och Smurfarna. Att förklara vad som är manga och vad som inte är känns rätt komplext men till skillnad mot västerländska serier som oftast riktar sig till en yngre kategori så finns det någon manga till alla. För barn, tonåringar, vuxna och pensionärer. För tennisspelare, matälskare, skräckfantaster och romantiker. Det finns till och med porr i manga-form. Det finns alltså något för alla! "Anime" är simpelt nog TV-versionen istället för tidningsformen. Ofta är dom grundade från en manga, eller är de helt egna serier som till och med kan ge upphov till en manga istället. Det finns otaliga bra exempel på anime- och manga-serier så jag rekommenderar varmt det till alla. Om någon vill ha tips på vad som passar just dom - hör av er!

Framme i Akihabara
Men vidare till storyn! Jag, Hiroaki, Machiko, Emi, Hama, Hiro och Makoto (stort gäng) tar oss till Akihabara med tåg där vi möter Eisuke och Akiko (animenörden!) och till slut även Yuki (som försovit sig). :) Gillar man anime så gillar man helt enkelt Akihabara! Överallt sitter megaaffischer med animefigurer och gata upp och ner kantas av bokaffärer, DVD-affärer och figuraffärer som säljer just anime. (När jag säger anime menar jag även manga - men orkar inte skriva anime/manga överallt så ni får ha överseende med detta.)


Bild: Akihabara here I come!


Bild: Akihabara!


Bild: Ännu mer Akihabara! Mängder av animereklam som den här täcker hela Akihabara.

Nästan direkt leder Akiko in oss i en flervåningsbutik med allt möjligt inom anime och manga. Första våningen vi kommer till har hundratusentals mangaböcker staplade i högar överallt! Jag känner inte ens igen en bråkdel. Synd att alla är på japanska annars hade jag nog köpt på mig ett lager - inte minst så billigt som det är i Japan. Här går alla runt och letar upp sina favorit-mangaserier och diskuterar med varandra samt rekommenderar serier som folk bör läsa. Jag är mer anime-typen (alltså rörliga bilder jämfört med serietidnings-formen) men gläds helt klart över att se detta överflöd av böcker. Dock skriker en expedit "NO CAMERA!!!" när jag fotograferar kompisarna bland böckerna och jag stoppar förskräckt ner kameran och ber om ursäkt. En minut senare tar Hiroaki upp sin kamera och säger att han skiter i vad han sa - säger han något till honom så säger han bara att han inte kan japanska... Tror han gjorde detta inte minst för att jag inte skulle ha dåligt samvete över att ha blivit tillsagd. Väldigt snällt av honom. :)


Bild: Manga i massor! Akiko skymtas bakom böckerna.

Anime i figurform
Nästa våning, och nästa våning och nääästa våning består av i princip bara olika anime-figurer. Detta är en stor affärsgrej i Japan och något jag själv inte kan vänta med att få köpa på mig ett lager av. Här finns allas favoritanimeseriers karaktärer avbildade i, ofta väldigt fina, skulpturer. Vissa är mer som leksaker med rörliga armar och massor med tillbehör medans andra helt enkelt är utställningsfigurer . Här går vi länge och tittar och jag kan säga att även om jag haft väldigt, väldigt mycket pengar så hade jag ändå inte haft råd att köpa allt jag "vill ha" här. :D Hiro går ständigt och suckar när han får syn på sin favorit-robot från "Ghost in the Shell"-serien och det slutar med att både han och Hiroaki köper sig varsin. Själv poserar jag framför en 1/1-modell av "Rei Ayanami" från "Evangelion" medans Makoto och Hiro spänner sig mot en extremt uppbiffad 1/1-modell av "Ryu" från "Street fighter"-serien. Machiko skäms över att vara i en animeaffär och försöker slinka undan men jag hinner ta en bild med henne bland figurerna så hon är ändå körd. ;)


Bild: Fullskalemodell av "Rei Ayanami".


Bild: Förutom att vissa animefigurerna i bakgrunden fyller den här bilden funktionen att ha fångat Machiko i en animeaffär - något hon nog kommer vara mindre glad över mig för att jag laddar upp här på bloggen.

Maid café - only in Japan
Magen börjar göra sig hörd och det är dags att uppsöka nästa sak som Akihabara är känd för - "Maid Café"! Kort och gott så är det ett café där man serveras mat och dryck av söta tjejer klädda som "maids" (svårt med svensk översättning här - men "gammeldags servitriskläder" kanske?). Dessa tjejer kan även leka lekar med en och spela TV-spel. Dock får man inte fotografera hur som helst här inne utan det kostar 500 Yen varje gång man vill ta ett foto tillsammans med en maid.


Vi har tidigare på gatan fått reklam från ett specifikt maid café och lyckas lokalisera detta. Vi välkomnas av en tjej i maid-uniform som börjar ställa iordning bord när hon ser att vi är 10 personer som ska klämma in oss här. Precis innanför dörren sitter faktiskt en familj med sina två barn och äter lunch - lite udda ställe att välja men varför inte. Hur illa det än kan låta med "maid café" så är det ganska oskyldigt. Självklart hade det här aldrig kunnat existera i Sverige, för antingen hade feministpartiet snabbt sammanställt en lag mot det eller hade dom helt enkelt själva raserat stället. Men i Japan frodas det och det är inte bara killar som går på det utan tjejerna i vår grupp verkar tycka att det är minst lika spännande.


Bild: Två maids på stan som gör reklam för maid caféet som vi går till.

På storskärm går en animeserie (om maids så klart) och en av möjligheterna på just det här caféet är att få göra repliker i en animeserie tillsammans med en maid som sen spelas in på DVD som man får. Självklart till ett pris.

Vi beställer in våran lunch där jag, och många andra, tar en ris-omelett (ris inbakat i en omelett). Detta kommer med den trevliga bonusen att maidsen skriver eller ritar något på din omelett med ketchup inför alla. Självklart kommer gruppen överens om att hon ska skriva "Pada-chan" på min men hon blir så förvirrad av "Pada" (inte så japanskt) så hon glömmer nästan "chan". Hon räddar det dock genom att skriva till "chan" nere i hörnet av talriken istället. Två av tjejerna får varsin hund och katt målad, Hiro får ett självporträtt, Machiko (som är väldigt "vuxen" enligt gänget) får Onee-san ("storasyster") på sin och Hiroakis "Goshujin-sama" ("mästare").


Bild: Min risomellet som maiden har kladdat på med ketchup.


Bild: Några fler omeletter inklusive kreationerna. Akiko och Machiko i bild.

En av maidsen ger sig på ett halvlyckat försök att kommunicera med mig men lyckas i alla fall lära sig att jag heter "Paturiku" och går runt och säger det sen under resten av vistelsen där. Vi stannar dock inte så länge och strax efter maten är uppäten tackar vi och beger oss ut på stan igen. Men nog var det något speciellt i alla fall med "maid café". :)

Resten av Akihabara
Det som inte är stora affärsbyggnader i Akihabara är små gatustånd där försäljarna säljer all möjligt små-elektronik man kan tänka sig. Även spelaffärer är stort i Akihabara och spelmaskins-centrum med allt från vinstspel som kranar och enarmade banditer till rena nöjesspel som bongotrummor, kortspel, fotbollsspel och andra konstiga japanska rytmspel finns överallt. Vid många automater står den "lokale mästaren" och går loss inför en liten skara beundrare.


Bild: Hiro har hittat en av många värdelösa prylar bland gatornas marknadsstånd.

Purikura
I ett av dessa hus letar vi upp en purikura (de där små fotobåsen där man tar kort som man sedan kladdar på och skriver ut som klistermärken) och klämmer in oss alla tio för att föreviga dagen. Lättare sagt än gjort att få in 10 huvuden på ett litet utrymme och när fotona ska skrivas ut blir dom minimala eftersom alla vill ha en egen uppsättning purikura. Men man ser vad det föreställer i alla fall och det är vansinnigt roligt att ta korten och sen kladda på dom.


Bild: Efter purikura:n går Hiro och Mako loss på bongotrum-spelet. Självklart kör jag också en runda efter dom. Härligt med bilden om "fotografering förbjuden" förresten. :D (Hiroakis bild.)

Karaoke i Shinjuku
Näst på tur står karaoke och för detta beger vi oss tillbaka till Shinjuku. På vägen avviker dock Akiko, Hiroaki och Hiro så vi är 7 som äntrar den magnifika karaokebyggnaden. Jag har sällan skådat något liknande - en relativt smal men väldigt hög skyskrapa som på toppen har ett stort palats som hämtat från Disney-loggan. Här bokar vi oss ett rum som man får ha i en och en halv timme (lite snålt med tid i min mening) och tar hissen upp.


BIld: Karaoketornet med sitt fantastiska palats högst upp.

Rummen är ganska stora och har en rymlig soffa och massor med mjuka pallar. En TV ihopkopplad med högtalarsystem och diskolampor sitter på vägen. På bordet ligger något som ser ut som 5 telefonkataloger i hög och det visar sig vara listorna med tillgängliga låtar. Det finns även en liten datorpanel som man kan söka på och välja låtar i.

Hama inleder stämningsfullt med introlåten till "Evangelion" och jag får ett starkt sug av att se om serien. Något jag gör en mental anteckning om att jag ska göra när jag kommer hem. Först halvvägs igenom låten inser jag att det inte finns några "hjälpröster" här som i Singstar utan det enbart är Hama själv som sjunger. Grymt imponerande med tanke på att jag tycker att det låter exakt som originallåten!


Bild: Karaokeanläggningen för tillfället spelandes introlåten till Evangelion. Jag är så ledsen att alla sångtexter är med japanska tecken så snabbt det är på japanska. Dom kunde juh skrivit med vanliga bokstäver också så vi utlänningar kan få avnjuta animemusik och japansk pop.

Mikrofonen går runt och allt från västerländsk musik, J-pop och ABBA flyter genom karaokesystemet. Själv går jag loss på "I would do anyhting for love", "The show must go on" och "Hey there Delilah". Känns väldigt konstigt dock att höra sin röst så starkt när man är van vid Singstar som tonar ner sin egen röst samt har de riktiga sångarnas röst kvar. Men det är väldigt roligt och även allsång och duetter tar plats. Jag lurar med Machiko att sjunga "Something stupid" i duett med mig och hon hämnades med Alladin-duett efter det (som jag egentligen hört massor med gånger men oftast på svenska...).


Bild: Karaoke i full gång! Från vänster: Yuki letar låtar, Emi med mikrofonen, Machiko, Hama och Eisuke.


Bild: Jag själv styr upp situationen (eller något).

Tiden går som bekant snabbt när man har roligt och det är inget undantag här. Efter en och en halv timme masar vi oss ut ur tornet igen.Som en sista utflykt går vi tillsammans till "Tokyo Hands" (8-våningsaffären med allt möjligt nyttigt och knäppt). Här tittar vi på solfjädrar, mobilsmycken, partydräkter, Totorro-figurer och en man som utför trolleritrick mitt i affären.

Donuts-kö i Japan
Halvvägs tillbaka till stationen så passerar vi en donut-restaurang (tja, restaurang eller vad kallar man det?) som är Japans svar på "Dunkin' Donuts" i USA. Just denna donuts-kedja är visst grymt populär i Japan. Utanför restaurangen/affären står en kö med minst 50 personer och då utbrister kompisarna "Oj, vilken liten kö det var idag! Otroligt!". Dom säger att det är ganska standard att stå 1-2 timmar i kö för att få köpa sig några donuts.


Bild: Kön till donuts-restaurangen. Dålig vinkel men kön är där i flera rader som slingrar sig fram mot dörren. Och det var alltså ovanligt lite.

Middag hos Shimada
Till kvällens middag hos Shimada-familjen är Jui-chan (fick lära mig idag att det är "Jui" och inte "Ju") och Haru-chan med. Jui-chan har väldigt roligt att försöka mata Haru-chan med nappflaskan vilket får ett ganska kladdigt slut. Hon säger även att hennes föräldrar (Norie-san och Seiichiro-sans dotter Aya och henne man) ska äta hemma hos sig vilket inte visar sig stämma. Halvvägs in i maten kommer de instapplande i köket och ser minst sagt förvånade ut över att vi redan äter. Trots att Aya springer fram och frågar Jui-chan varför hon sagt att dom inte ska äta där så äter Jui-chan bara glatt vidare på sin mat. Jag tror hon hoppades att det skulle bli mer till oss. ;)


Bild: Jui-chan tvångsmatar sin lillebror. Mamma Aya till vänster.

Här kom även en lite kulturskillnad. Ingen i familjen gjorde någon antydan alls till att Aya och hennes man skulle slå sig ner vid bordet och äta med oss. Istället går dom in till TV:n och sätter sig där medans vi äter färdigt. Inte först förrän vi är helt färdiga kommer dom in och sätter sig vid bordet och äter på det som är kvar. Kändes för mig väldigt främmande då det är en självklarthet att bjuda in alla gäster till matbordet i Sverige. Direkt och springa och hämta stolar, talrikar, glas och bestick är juh standard när man får "oväntat besök" vid en måltid. Men inte här uppenbarligen. :) Jag tycker nog ändå det är lite trevligare som vi gör det i Sverige.

Söndag den 20:e Juli

Japanskaplugg och sumobrottning med Norie-san
Blev rätt sent igår så vaknar inte förrän 11 idag. Men det är lugnt för har inget inplanerat förrän på kvällen. Egentligen skulle jag till Mount Takao med en grupp personer, men han som organiserade allt blev sjuk igår och resan ställdes därför in. Misato, som självklart inte kan rå för att hennes kompis blir sjuk, känner dåligt samvete för detta och erbjuder istället en middag på kvällen. Trots att hon har sin sista skrivning nu på tisdag, om två dagar. För snällt av henne. :)

Datorn stod på under natten för att tugga japanskaböcker och "Japanese in Mangaland" kom äntligen ner. Laddade större delen av filen i cirka 2-3 Kb/s då det verkar ha varit tunt med seeds. Spenderar sedan större delen av dagen till att plugga. Tar tag i att åter lära mig hiragana (ett av de tre skriftsystemen som japanskan använder sig av) då jag glömt den sen jag läste japanskan i gymnasiet.

Norie-san bjuder även på grönt te och kakor som vi intar framför en sumo-brottning på TV:n. Samtidigt har vi lite språkskola där hon lär mig olika saker på japanska och är väldigt stolt över mina hiragana som hon upprepade gånger säger är jättefina. Ungdomarna idag i Japan måste skriva rätt fult om mina är fina men jag vet juh hur mina pluggkompisar i Sverige skriver svenska så jag förstår nog ändå. Hon förklarar även lite om kanji (ett annat av de tre skriftsystemen i japanskan - det som nog de flesta förknippar med japanska tecken som är de stora kluddiga tecknena som lånats från kinesiskan en gång i tiden) och visar mig några riktigt avancerade. Hon säger själv att hon är lite av ett kanji-freak och fnissar lite när hon ritar två kanji (för "depression" tror jag) som hon säger att Seiichiro-san nog inte hade kunnat.

Haru-chan (Norie-sans dotterson och bror till Ju-chan) är också där och jag blir störtförtjust i hans lilla leksak som har alla hiragana på en Nalle puh-dator där man hör uttalet på hiraganan samt ser i vilken ordningen strecken ritas på en liten display. Dessutom är varje hiragana kopplat till ett djur med bilder så man även lär sig de olika japanska namnen på dessa. I love it! Kommer sno med mig den upp på rummet sen vilket Norie-san uppmuntrar.

Koreansk restaurang utan Misato
Misato blir dock tvungen att ställa in middagen ikväll för sin egen del då plugget behöver mer tid, men säger att jag ska åka med de andra istället. Jag tar mig in till Shinjukustationen och möter upp Hiro och två andra ESS-medlemmar. Tillsammans tar vi två tunnelbanetåg för att nå Akabanebashi där vi ska gå till Tokyo Tower! Det hade jag ingen aning om så blev minst sagt förvånad när de kläckte ur sig det.

I Akabanebashi möter vi en sista ESS-medlem och tillsammans går vi på koreansk restaurang. Där beställer jag, efter råd från Hiro, in "bibimbap" som är ris, kött och grönsaker serverat i en väldigt varm stenskål. Det var mycket gott men tycker nog ändå att den japanska maten är bättre. På koreansk restaurang äter man också med ätpinnar av metall vilket är lite klurigt till en början då de är mycket halare.


Bild: Bibimbap (inte helt lätt ord?) som man innan man äter det ska blanda runt innehållet i så att ägget tillagas. Syns dock inte här men stenskålen är fruktansvärt varm och risken för att bränna sig hög.

Tokyo på 150 meters höjd
Efter måltiden beger vi oss till vårt mål för dagen, Tokyo Tower! Det enormt höga tornet på 333 meter som i sin orangea och vita färg sticker upp som en obelisk mitt i Tokyo. (Färgerna efter lagstadga som säger att alla torn som är av en viss längd måste ha dessa på grund av flygtrafiken.) I tornet köper vi biljetter och ställer oss i den segt långa kön till hissen. Med hiss tar vi oss upp till huvud-observationsdäcket som ligger 150 meter upp i tornet. Special-observationsdäcket 250 meter upp kostar extra att åka till och en kompis rekommenderade det lägre då man annars kommer alldeles för högt upp för att kunna se något alls faktiskt. Hissen i Tokyo Tower är något speciellt också. Den går egentligen riktigt snabbt (tog nog inte mer än en halv minut upp) men känns inte alls obehaglig då insidan lyser starkt av lugnande färger och avslappnande musik spelas. Dock trångt som på tågen under rusningstimmarna.


BIld: Tokyo tower på avstånd.


Bild: Tokyo Tower från marken. Den är rätt hög ändå...


Bild: Kön mot hissarna.


Bild: Kön skjussas dock ständigt på av 5-6 tjejer med vita hattar som konstant går runt och säger "varsågoda, gå framåt, varsågoda, följ med...".

Utsikten är fantastisk och fylls av miljoner av ljusprickar från lampor i hela Tokyo. Överallt tävlar skyskraporna om att vara högst, störst och unikast och skapar en skyline som man sällan skådat. Tyvärr är det lite för mörkt för att kunna se särskilt långt. Vid dagsljus ska man nämligen kunna se ända bort till Mount Fuji. På observationsdäcket har dom även glasbitar på marken som man kan ställa sig på och titta 150 meter rakt ner. Det kittlar lite i magen får jag erkänna. :)


Bild: Utsikt från Tokyo Tower.


Bild: Ytterligare en utsiktsbild från Tokyo Tower.


Bild: Utsikt från Tokyo Tower med Rainbow Bridge borta i horisonten.

Oturligt nog tar kamerans batteri slut mitt under vandringen här uppe och jag får slopet sluta fotografera. Jag älskar verkligen min kamera och det finns inte många fel på den i mina ögon (en Canon Ixus 75) men att visa batterinivå-indikatorn först när det är cirka 30 sekunders batteritid kvar är en av de saker som jag gärna hade förbättrat på den.

150 meter neråt igen
Det finns bara en sak som är längre än kön för att ta sig upp - och det är kön för att ta sig ner. Den slingrar sig faktiskt lite mer än ett varv uppe i observationsdäcket och tar nog en 15-20 minuter innan man når hissdörrarna i. Sedan beger vi oss tillbaka till stationen och tar tåg vidare hemåt. Klockan är mycket och jag måste vila ut mig inför morgondagens tur till teknik- och anime-mekkat Akihabara.

Lördag

Uppvaknandet
Efter att ha satt min mobil på evig snooze sover jag och Hiroaki vidare. Det tar dock inte lång tid innan vi väcks av att hans bror kommer hem klockan 7 på morgonen efter en hel natts karaokesjungande. Det var tur att även han var lite "sliten" där på morgonen för det hade varit lite pinsamt annars att träffa någon för första gången liggandes på en filt i hans vardagsrum.

Även brodern läser till läkare (1:a året) och deras pappa är också läkare. Det är pappan som står för deras fina lägenhet samt deras utbildning och levnadspengar. Precis som för alla andra studenter i Japan. CSN existerar inte här och en våg av "wooooah" sprider sig ofta när jag berättar om summan pengar som vi faktiskt "får" av CSN för att studera. Samt då att utbildningarna är gratis (de flesta i alla fall).

Ändå bakfull?
När jag tillslut pallrar mig upp för gott, någon timme senare, går jag in till Hiroakis dator för att svara på lite mail. Har, tack vare dricka-mycket-vatten-innan-man-lägger-sig-tricket, ingen baksmälla men känner ändå helt plötsligt hur jag börjar vingla när jag sitter och skriver. Det vill liksom inte sluta gunga... Tills jag inser att det är en JORDBÄVNING! Hela skyskrapan står och gungar! Jag rusar ut i storarummet igen där precis Hiroaki tagit sig upp och jag kommenterar att det är en jordbävning varpå han nickar till lite och går iväg för att borsta tänderna. Så uppenbarligen är det här är ingen allvarlig jordbävning, och det är säkert vardagsmat för japanerna ändå. Vi är trots allt långt upp i en skyskrapa så alla rörelser känns väl lite extra. Annars säger dom att dom har cirka en jordbävning i månaden på ett ungefär (som man "känner" antar jag?).


Bild: Utsikt från Hiroakis storarumsfönster som är ett enda stort panoramafönster.

Har dock ett dilemma här. Känner mig inte som världens fräschaste just nu men har inga ombyteskläder med mig. Och vägen hem till Chitose Karasuyama är ganska lång och jag vill ta en sväng på stan innan dess. Så lösningen blir en dusch hos Hiroaki och sen på med de svettiga paltorna igen. Det får vara för idag. Man blir juh ändå svettig när man stiger utanför dörren så. ;)

Ser även på vägen ut från Hiroakis lägenhet att dom har en egen receptionist vid entrén! Herregud vilket lyx-place det är han bor i.

En stund på stan
Tillsammans åker jag och Hiroaki in till stan och träffar Hiro för att gå och luncha. Först tar vi vägarna förbi en spel/animebutik men utbudet där är i princip 90% Gundam (en viss animeserie) så jag hittar inget som intresserar mig där. Första lunchstället vi går till ligger inne på Shinjukustationens övre våningar. Men köerna utanför restaurangerna är flera meter långa och priserna skojar man inte bort så vi går vidare. Tillslut hittar vi en väldigt fin restaurang högt upp i en byggnad där jag för andra gången får den goda rätten med friterad kyckling i vinägersås (tror det heter Karaage med vinägersås men är inte säker). Något jag ska försöka mig på att laga när jag kommer hem till Sverige!


Bild: Friterad kyckling (karaage?) med vinägersås och strimlad vitkål. Serveras med ris och misosoppa.


Bild: Jag och Hiro i restaurangen.

Efter det beger sig Hiroaki hem för att ta tag i sin stundande utbytesresa till Kroatien. Han åker faktiskt samma dag som jag åker tillbaka till Sverige och jag antar att det är en månad han ska vara där. Jag och Hiro går lite rundor på stan och kollar böcker, presenter och kläder innan jag tar tåget hem till Chitose Karasuyama.

Japanskaböcker
Resten av dagen spenderar jag med att umgås lite med Shimada-familjen samt leta japanska pluggböcker på nätet. Hittade efter mycket om och men japanskaboken jag är intresserad av på internet ("Japanese in Mangaland") som jag laddar ner för att se om den är värd att satsa på. Det är inte bara det att jag vill ha en så bra japanskabok som möjligt - utan jag tänker mer och mer på vikten på min packning. En pluggbok är, som många känner till, oftast inte så lättviktig precis. Och har jag bara 20 kg att ta hem - hade nog 18 när jag kom hit eller något - så får man räkna sina inköp noga. :) När jag även sett att boken finns i Sverige till ett väldigt lagom pris funderar jag mer på att köpa den när jag kommer hem istället. Inte så lång tid kvar här ändå att plugga på.

Fredag

Lungoperation
Sista dagen på thoraxkirurgen idag. Har varit rätt få dagar där då jag var sjuk på onsdagen och det inte var några operationer på torsdagen men idag blir det av i alla fall.

Förmiddagen inleds med - ja gissa - en pulmektomi på grund av lungcancer. Men denna gång är det faktiskt lite nytt då det inte blir en "segmentell" pulmektomi utan en "lobär" pulmektomi. ("Lobär" innebär att man plockar bort en hel lunglob. Höger lunga består av tre lunglober: nedre, mellersta och övre, medan vänster lunga bara har två lober: övre och undre. Jämfört med en segmentell pulmektomi så tar alltså en lobär bort en hyfsat stor del av lungkapaciteten. Den är också mer komplicerad då man måste stänga av stora artärer och vener samt bronken som försörjer den lob man ska ta bort.)

Operationen blir därför mycket längre än de segmentella pulmektomierna och speciellt att stänga blodkärlen till lungloben är tidskrävande och tar många försök innan man hittat alla. Så lunch blir det inte förrän framåt 13:30.

Sjukhus-Gyudon
Återigen en snabblunch i sjukhusrestaurangen, denna gång med Gyudon. Efter det är det snabbt tillbaka till operationsrummet för eftermiddagens operation: En bronkiell tumör som ska opereras bort med bronkoskopi. ("Bronker" kallas luftrören efter att luftstrupen (trachea) delat sig i två. Efter delningen bildas de två huvudbronkerna och sen delas de flera gånger till mindre och mindre bronker. "Bronkoskopi" innebär att man går in med en lång slang med en kamera genom luftstrupen, ner i bronkerna. Och i det här fallet tar man även ner saxar och dylikt för att skära bort tumörerna och sen plocka upp dom med tänger.)

Kirurgerna är skickliga med bronkoskopet och allt som allt så är dom fem stycken kirurger som står runt patienten och sköter de olika slangarna, saxarna och andra instrumenten.

Trängsel vid bordet
Har noll koll på hur det är i Sverige men jag blir ständigt förvånad över hur "många" kirurger som närvarar vid varje operation. Oftast är dom i alla fall fyra - där en-två opererar, en hjälper till och den siste mest står och hänger. Dom bytas vid lite då och då men oftast gör den sista kirurgen en massa småarbete som att gå och plocka upp trasor, förbereda instrumenten och bara stå och kommentera. Och då är det inte så att det är oerfarna kirurger som gör själva operationen så att dom behöver en överkirurg som bevakar. Oftast är det den skickligaste kirurgen som gör det stora jobbet. Skumt. :)

Efter operationen tackar jag kirurgerna för veckan som gått, ringer upp Honda och tackar honom och beger mig sedan till studentlobbyn för att svida om.

Svenskar i Japan
Johan, från Sverige, har varit i Japan och rest runt i närmare två månader redan och kommer till Tokyo idag. Jag känner knappt honom alls (träffades på en fest en gång) men Ronny, Lage med flera har sett till att vi lyckats få kontakt med varandra här och sen har vi bestämt att vi ska träffas idag. I väntan på att han ska anlända till Shinjuku beger jag mig ut på stan för att göra Tokyo osäker.

Ja, mest är det nog "jag" som är osäker för jag hittar fortfarande inte så bra här. Oftast är jag ledd av en smärre trupp japanska kompisar så jag glömmer oftast kolla på vägen själv. Men jag hittar i alla fall till "Kinokuniya" (7-våningsbokaffären) där jag letar efter japanska-pluggböcker samt till "Tokyo Hands" som är en gigantisk affär på 8 våningar med allt möjligt. Här köper jag två par hashi (ätpinnar) åt mig själv. Ett par som ihopfällbara, av plast som kommer i ett praktiskt litet förvaringsrör, samt ett par mer traditionella, fina hashi av trä. Plast-historien blir perfekt att ha med i skolan i Sverige då jag slipper mecka med bestick som är jobbiga att ta hem när dom är smutsiga. :)


Bild: Trängsel som vanligt i Shinjuku.


Bild: Kinokuniyas 7:e våning. Våningen helt med utländska böcker.


Bild: Tokyo hands 7:e våning. Den roligaste våningen i min mening då den innehåller allt möjligt roligt som spel, partykläder, konstiga figurer, t-shirtar, solfjädrar och gud vet vad. Tyvärr har jag ingen bättre bild här då det var "fotografering förbjuden" - så fick smussla lite med kameran.


Bild: Blev riktigt glad när jag såg en t-shirt med Mumindalen-tryck. Fanns faktiskt flera sådana här. Många med Lilla My på. Lång väg för en liten serie som Mumindalen att sprida sig till Japan.

Det är även under mina små turer på stan som jag äntligen kommer i kontakt med en iPhone 3G som jag kan få leka ett tag med. (Se tidigare inlägg för detta).

Johan
Äntligen är Johan nästan framme i Shinjuku (20:00) och jag beger mig till stationen för att möta upp honom. Han var inte helt svår att se då han är minst ett huvud (ofta två huvuden) längre än dom flesta japaner. Känns avslappnande att få prata svenska med någon här. Det är en jättebra träning med japanskan och engelskan men man är antingen inte riktigt förstådd eller förstår inte riktigt själv. Så det här är avkoppling för vänster hjärnhalva.

Tillsammans går vi och äter ramen och går på engelsk pub och snackar. Johan läser egentligen Datateknik i Lund men har tagit ett uppehållsår för att läsa japanska. Resan han nu är på är organiserad av Lunds Universitet och han bor i en mindre stad tillsammans med ett gäng andra utbytesstudenter.


Bild: Johan på engelska puben "The Hub".

Avslutningsfest med 5:e-klassarna
När vi väl skiljs åt igen på Shinjukustationen ser jag att Hiroaki försökt ringa mig ett flertal gånger. Jag går precis igenom min gate och ringer upp honom för att höra vad han vill. Idag var sista skoldagen för 5:e-klassarna och dom har just nu en stor avslutningsfest som han gärna vill att jag ska komma till. Ju skriker på i bakgrunden och vill att jag ska komma också så jag går ut genom min gate igen (kostar 130 Yen :p) och beger mig mot OIOI-byggnaden.

Hiroaki möter upp mig på gatan och tar med mig till festen och jisses vad mycket folk det är här. Närmare 60 pers sitter i stort rum med låga långbord fyllda med diverse drycker. Det är just 5:e-klassarna jag umgåtts mycket med i Japan eftersom det är med dom jag haft mina placeringar på sjukhuset och därför känner jag igen flertalet personer som i kör börjar skrika efter mig när jag stiger in. Ju hoppar fram och kramar om mig och trycker ner mig vid närmsta bord. Här sitter redan Chiharu och Kazuyo som jag känner sen innan, samt Kana som jag träffat en gång tidigare (hon var väldigt angelägen om att lära sig bra engelska och bad mig prata med henne en dag i studentlobbyn) och Maki som jag stött på hela veckan då hon varit på samma morgonmöten som jag men har fortfarande inte pratat så mycket med henne.

Flertalet personer kommer skickandes med sina mobiltelefoner och vill utbyta mejladresser samt småprata. Festen här har redan hållit på i närmare 3 timmar så de flesta är rätt berusade - på ett roligt sätt dock. :) Festen är precis på väg att ta slut men innan dess samlas vi alla och tar en jättegruppbild tillsammans. Sen "borde jag" bege mig mot stationen då mitt sista tåg går om cirka 20 minuter men Hiroaki insisterar på att jag ska följa med på "second party". Det är juh inte många dagar kvar i Japan för mig och det här kanske är sista gången jag ser många av studenterna så jag tackar självklart ja och blir erbjuden att istället sova över hemma hos Hiroaki inatt.


Bild: Hiroaki, Maki och jag. (Bild från en annan persons kamera dock så inte så bra kvalité. Har inget bra fotoprogram här på datorn heller så mina röda ögon får sitta kvar tills jag kommer hem och kan ordna till det.)


Bild: Grymt dålig kvalité på den här gruppbilden men inte så mycket att göra åt då det inte var min kamera. Man får i alla fall ett hum om hur många som var där. Från vänster: ...Just kidding. ;) Men jag sitter i alla fall nere till vänster.

Efterfest hos Hiroaki med vodka
Jag, Hiroaki och hans två bästa vänner Maki (tjejen som jag hade träffat flera gånger på sjukhuset under veckan) och Keigo beger oss hem mot Hiroaki för efterfest. Självklart måste man ha förfriskningar för detta så vi beger oss in i en liten kvällsbutik (alkohol säljs i de flesta butiker i Japan jämfört med Sverige) för att bunkra upp. Här blir jag glatt överraskad av att, mitt bland all japansk alkohol, se "Absolut Vodka". Jag säger till Hiroaki att den är svensk varpå han direkt packar ner den i korgen och säger "nothing to discuss". (Jag tror de ångrar sig senare dock - som tidigare nämnt så är juh inte japaner jättetåliga när det gäller alkohol. ^^)

När vi tillslut anländer till Hiroakis lägenhet blir jag minst sagt grymt imponerad. Han bor alltså i en nybyggd, typ 30-våningsskyskrapa på 13:e våningen. Ingången består av två stora glasdörrar som öppnas med en elektronisk bricka och säkerhetskod. Allt är toppmodernt och en stor designfåtölj står i foajén och välkomnar en. Dörren till hans lägenhet öppnas även den via en elektronisk bricka och allt i lägenheten är futuristiskt. Skulle inte förvåna mig om hans lägenhet är lyxigare än Hilton-hotellet som ligger i Tokyo. Det enda som drar ner intrycket lite är Hiroakis och hans brors (dom delar lägenhet) städning, eller vad man nu kallar det. Hiroaki ber hundra gånger om ursäkt för varenda klädhög vi går förbi och säger att han inte hade planerat något besök för dagen. :) Äsch, det är juh en dubbel ungkarlslya så vad förväntar man sig. Den är ändå grymt snygg!


Bild: Här kommer ett gäng bilder med alldeles för höga ISO-tal men det är tyvärr väldigt mörkt ute. Här är i alla fall Hiroakis lägenhet. Lagom hög.


Bild: Ingången till huset. Till vänster syns kontrollpanelen för bricka och kod.


Bild: Foajén i huset.


Bild: Ja, ok inte världens mest spännande sak att ta en bild på. Men det är den mest högteknologiska dörren jag någonsin sett till en vanlig lägenhet. Upplåsning med elektronisk bricka även här.

Anime med shots
Gänget korkar upp vodkaflaskan och blandar 50/50 med cider . Jag tycker faktiskt det smakar liteväl svagt men resten av gänget sitter och vrider sig och gör konstiga grimaser samtidigt som dom klagar på att det är jättestarkt. Dåligt virke i dom. Conny hade skämts över dom om han varit med. ;) I sann svensk anda inleder jag en typisk drinklek med temat "anime med shots". Jag har såklart redan slått på TV:n för att leta efter anime (som jag hört oftast bara går väldigt sent på natten i Japan - konstigt jag som hade tänkt mig att det gick dygnet runt här) och lyckades hitta två olika serier. Vi väljer en med en bläckfisk och bestämmer oss för att det är "shot på bläckfisken". Bläckfisken visar sig dock vara ett ganska stående inslag i serien så tempot på drickandet blir högt.

Under tiden diskuterar vi allt möjligt om japansk och svensk kultur och skillnaderna där emellan. Både Maki och Keigo är väldigt trevliga och lätta att prata med. Dessutom har de plockat med sig mängder av "japanska snacks" att ha till drickandet. Bläckfisk-snacket luktar dock exakt som hundmat och smakar nog inte långt därifrån (har aldrig provat hundmat så kan inte riktigt jämföra) men riskakorna, fläskbitarna och ost/fisk-pinnarna (ja, lite skum blandning) är helt klart ätbart.


Bild: Hiroaki, Keigo och Maki med dom äckliga bläckfisk-snacksen som luktade hundmat.


Bild: Det finns alltså kvalitétsdricka även i Japan visar Maki stolt upp.


Bild: Keigo, Maki och jag skålar vidare.


Bild: Anime med shots - underbart!

Ett antal bläckfisk-scener senare så spenderar dock Hiroaki en avsevärd del av tiden inne på toan och Keigo stupar i Hiroakis säng under tiden. Hiroaki drar fram två filtar åt sig själv och mig att ligga på ute i storarummet och Maki tar en filt för att lägga sig på golvet inne i Hiroakis rum. Själv positionerar jag mig vid vattenkranen och börjar förebygga baksmällan genom att häva i mig kopiösa mängder vatten (vilket som vanligt fungerar toppen). Sedan lägger jag mig tillrätta bredvid Hiroaki som pendlar mellan att småsova på sin filt till att flyga upp och rusa in på toa. Stackarn. :( Vi sover i alla fall hyfsat gott tills mitt alarm går igång klockan 06:30 på morgonen. Hade visst glömt att stänga av det...


Bild: Vet inte om Hiroaki sett den här bilden ännu? Han var i alla fall väldigt söt när han låg som en liten boll i sin filt och sov. Bortsett från att han då fick springa upp med jämna mellanrum för att besöka toaletten. Nåja, ska vara glad att han gick till toaletten...

Igår, när jag strövade omkring bland Shinjukus många affärer, så såg jag den äntligen!

Här i Japan har jag sett reklamen om att den snart kommer i butikerna,sett köerna till den på morgonen då den släpptes, skyltarna om att den är helt slutsåld och utöver det läst på allt jag kunnat om den på internet när jag fått lite ledig tid. Men igår fick jag alltså äntligen se en riktigt iPhone 3G som jag snabbt sprang fram och började leka med. Även om det var så luftfuktigt så det knappt gick och dra fingret över skärmen på grund av friktion så kan jag bara säga att det inte minskat mitt habegär ett dugg. Jag "ska" ha en!

Nu ska jag bara hitta ett smidigt sätt att komma runt hela Telia-historien då jag vill ha Tele2:s studentabonnemang istället. Men det blir ett problem när jag kommer hem till Sverige. Ja, det och att då få tag på en iPhone alltså. Men det löser sig nog. :)


Bild: Suddig bild på iPhonen jag fick leka med. Här inne i Google maps och testar GPS:en som snabbt och smidigt lokaliserar mig. *suck* Tänk om jag haft den nu i Tokyo så mycket lättare det hade varit att hitta runt.

Torsdag

Idag är en ganska blogg-händelselös dag så för en gångs skull ska jag hålla mig hyfsat kort.

Slapp deluxe
Som jag sa igår så är det inga operationer idag och därför stannar jag hemma. Har ägnat dagen åt att blogga ifatt (äntligen!!!), plugga japanska, slösurfa, läsa forum om iphonen och ge elorgeln en ärlig chans. Den får inga mer chanser nu dock... Känner mig ännu bättre idag i halsen men näsan har övergått från att rinna till att tillverka snor som är så kletigt att det nog skulle fungera som tapetklister. Skulle dessutom kunna ha en egen butik så mycket som tillverkas.

En nackdel jag hittat med att vara hemma här dock är att jag glömmer att äta lunch. Det har jag alltid gjort på restauranger ända sedan jag kom hit. Så idag blev det några vingummin, en banan och en nektarin när jag tillslut insåg att jag var riktigt hungrig. Men, men, det är juh inte ofta det händer här så jag överlever nog. (Men mamma kommer bli galen när hon läser det.) :P

Date med Johan
Annars kan jag passa på att säga att jag fått kontakt med Johan (känd som Quezacoatl bland vännerna) som just nu är i Japan och reser runt och imorgon kommer till Tokyo. Jag antar att det är Ronny jag har att tacka för medling av kommunikation så jag passar på att tacka, det är verkligen snällt av dig! (Om det nu är Ronnys förtjänst det vill säga.) Jag och Johan har i alla fall bestämt träff imorgon vid 19-tiden och det ska bli spännande och höra vad han hittat på. Egentligen känner vi inte varandra alls nästan. Tror bara vi träffats en gång fysiskt och några få gånger suttit i samma konversationsrum på internet, men det är dags att förbättra detta!

Ramen i Chitose Karasuyama
Seiichiro-san är ute med jobbkompisar idag så jag och Norie-san tar oss in till stan och äter ramen. Helt okej ramen tycker jag, inte den bästa men okej, men Norie-san säger direkt när vi går ut från restaurangen att hon ska ta mig till ett annat ställe nästa gång. Hon tyckte inte det var lika "okej". ^^

Nu ska jag slösurfa lite och leta upp lämpliga japanska-pluggböcker som jag kan tänka mig att köpa. Så det blir lite allvar med språkpluggandet. Sen blir det läggdags för imorgon är det tidigt igen som gäller!

Ojojoj! Episkt ögonblick! Jag är ifatt med bloggandet för första gången någonsin under resan! Förhoppningsvis kommer jag kunna skriva inläggen lite tidigare efter de inträffar nu så man får ett hum om vad jag gjorde den senaste dagen.

Onsdag

Sjukskrivning
På morgonen känner jag mig om något ännu sämre. Jag masar mig därför upp och ringer numret till Honda-senseis mobiltelefon men får prata med någon som inte alls verkar förstå vad jag säger så jag antar att jag fått fel nummer. Klär därför på mig och går ner och ringer sjukhuset där jag får prata med en väldigt engelskkunnig receptionist som kopplar mig till Honda-sensei. Han säger att det är bra att jag stannar hemma och kurerar mig och berättar samtidigt att det inte är några operationer imorgon (torsdag) så jag behöver inte komma till sjukhuset då. Yay!

Efter det är det bums i säng igen och när jag vaknar en fyra timmar senare känner jag mig faktiskt mycket bättre. Halsen är nästan återställd, men snuvan vägrar ge med sig.

Relalaxa
Eftermiddagen ägnar jag åt att bara ta det lugnt. Surfa lite, blogga, prata med Therese och plugga lite japanska. Efter det ringer Yoshi (studenten från neurogruppen) och frågar hur det är med mig och om jag fortfarande kan åka till onsen idag ("Onsen" = varma källor) som vi planerat. Vi skulle egentligen åkt förra onsdagen men det blev dåligt väder så vi sköt fram det en vecka. Denna gången hade de helgarderat sig genom att välja en inomhus-onsen men så klart ska juh jag gå och bli sjuk. Men jag vill verkligen iväg till onsen och då jag faktiskt mår rätt mycket bättre bestämmer vi att vi åker idag och att han ska höra av sig när han slutar skolan.

Mot onsen
Träff på Shinjukustationen är bestämd och jag vandrar iväg till stationen och tar tåget. På tåget ringer Saeko, för att höra om allt går bra med resan och berätta att dom står på stationen och väntar, men som jag nämnt tidigare så är det inte riktigt acceptabelt att "prata" i mobil på tåget. Jag ignorerar första samtalet men svarar andra gången och försöker så tyst som möjligt prata in i telefonluren. Trots att de valt Saeko, som är duktig på engelska, så faller kommunikationen på att hon inte hör mig istället och efter samtalet skickar hon ett SMS med förtydligande i fall jag inte skulle hört vad hon sa. :)

På stationen möts jag av Saeko och Rei (som jag träffat som hastigast i studentlobbyn tidigare men inte utbytt så många ord med ännu) och vi går ut till vägen där Yoshi sitter i bilen och väntar. Idag är det nämligen bilutflykt och Yoshi ska köra oss fyra till onsen-anläggningen medan Banno och Tsuru kör i en egen bil. I Japan verkar det vara mer eller mindre standard med inbyggd GPS i bilarna. Minst sagt coolt och det är inga dåliga -GPS:er dom har heller med megaskärm, touchscreen och fjärrkontroll.

På vägen mot onsen-anläggningen (som faktiskt är ett spa med mer än bara varma källor) så kör vi över Rainbow Bridge för att komma till Odaiba-ön som onsenet ligger på. Odaiba är en "artificiell ö", alltså en ö som japanerna själva byggt och innehåller en rad häftiga byggnader som "Fuji Television"-byggnaden med sin minst sagt unika stil.


Bild: Rei surar för att Saeko och Yoshi mobbar henne för att hon är 30. I Japan har dom lustigt nog ett eget ord för just en 30-åring (typ "misoji" eller något) som Yoshi konstant kallade Rei och hon avskydde.

Oedo-Onsen-Monogatari
Spaanläggningen vi nu anlänt till heter Oedo-Onsen-Monogatari (hemsida www.ooedoonsen.jp där man kan klicka på "english" längst upp för att få den på engelska). Den ser riktigt lyxig ut och när vi betalat entrén får vi ett litet armband med en nyckel och en streckkod på. Nyckeln går till vårat skåp och streckkoden, som är en riktigt smart finess, används sen inne på spaanläggningen varje gång man köper något istället för att behöva ha med sig kontanter. När man sen lämnar för dagen betalar man i kassan på vägen ut. Riktigt bra!

Innan man går in får man en yukata som man byter om till. Det finns en mängd olika mönster och färger att välja mellan men självklart så har kill-yukatana bilder på samurajer och skräckinjagande kabuki-skådespelare medans tjejernas versioner har motiv av geishor. Jag som aldrig burit en yukata innan får hjälp av Yoshi i omklädningsrummet hur man sätter på sig den och sen beger vi oss in till "torget". ("Yukata" = En lättare kimono som bärs under sommarhalvåret. Dessa yukata är ännu tunnare än vanligt då de används på ett onsen.)


Bild: Mängderna av yukatas man kan välja mellan. Yoshi kan inte bestämma sig.


Bild: Jag i yukata.

Som sagt så var det här inte bara en onsen (varma källor) utan en hel spaanläggning innehållandes restauranger, affärer, spelmaskiner och små tävlingsbås. Allt organiserat som ett torg uppbyggd i trovärdig edo-stil (Edo = äldre japansk tidsålder) med fint träarbete och röda lampor i taket. (Spelmaskinerna var inte lika trovärdiga dock. :P )


Bild: En lite suddig bild på hur det ser ut inne på torget. Trots den svarta "himlen" så är vi inomhus under tak.

Efter att bara ha strosat omkring lite inne på torget går vi för att beställa mat. Jag och Yoshi tar ramen, medan resten av gruppen tar udon och några andra rätter jag inte känner igen. Yoshi ger även en rolig demonstration på hur man "surplar" ramen på japanskt sätt som jag spelar in på kameran.


Bild: Yoshi och Ban-chan.


Bild: Tsuru och Saeko.


Bild: Rei som surplar i sig sin udon.

Dags att hoppa i plurret
Men nu är det dags för det vi egentligen är här för - onsen! Jag har varit minst sagt nervös för hur det här ska fungera då man hört många olika skildringar om hur det går till. Först och främst så är man alltså helt naken med bara en minihandduk att skyla sig med och som man oftast inte får ta med ner i vattnet. Dessutom vet jag inte om man fortfarande kör med mixade bad där män och kvinnor badar tillsammans som man gjorde förr. Och rengöringen innan badet ska vara väldigt viktig då det anses som oacceptabelt att smutsa ner det fina källvattnet som man badar i.


Bild: Tyvärr får man inte fotografera inne i badet men jag var bara tvungen att ha en bild på detta. Har hört rykten tidigare att det anses som väldigt fult med tatureringar i Japan och sant nog har jag nog inte sett någon japan med tatueringar hittills.

Men allt går hur bra som helst. Att man är spritt språngande naken är inget man kommer ifrån men det vänjer man sig vid ganska snabbt. Och mixade bad slutade dom visst med redan för flera hundra år sedan även om vissa onsen fortfarande använder sig av det. Rengöringen utförs sittande på en liten pall framför små dushar där det finns schampo, tvål och annat. Här sitter alla på en lång rad och tvättar av sig och man sitter en ganska lång tid och tvättar sig noga från topp till tå.

Sen beger vi oss ut utomhus (dom har visst både inomhus- och utomhusbad) till den vackra källan dekorerad med stora stenblock och bambupinnar. Här sjunker vi ner i det varma sköna vattnet och ligger och tittar upp mot den mörka stjärnhimlen och småpratar. Helt fantastiskt! Och jag förstår att många japaner behöver något sånt här så stressigt som många har det i sina arbetsliv. Det här är verkligen en avslappning för själen. Tsuru har lite problem dock då han ser väldigt dåligt utan sina glasögon och inte har med några linser. Så han kommer stapplande ut till badet och trevar sig fram mellan klippblocken för att inte slå sig. Men han klarar sig.

Vi provar även på den riktigt varma bastun inomhus samt bubbelbadet med jetstrålar som masserar både fötter och rygg. Den kalla bassängen hoppar jag dock. ;) Innan vi beger oss in till torget igen går vi ut och relaxar i utomhuskällan i några minuter till.

Dessert och purikura
I omklädningsrummet så finns det både rakhyvlar, hårtorkar, after-shave och hårgele att bruka innan man återigen tar på sig sin yukata. Varma som vi nu är går vi bort och beställer desserter att svalka oss med. Killarna beställer två kakigori (riven is med smak - som en slushice) och jag tar en mangoglass. Strax därpå ansluter sig tjejerna igen efter sitt bad och beställer även de varsin dessert. Dessutom tar vi varsin läskedryck som är väldigt poppis i Japan. Den innehåller en störande liten glaskula som jag inte riktigt fattar poängen med för den täpper till hålet för drycken varje gång jag försöker dricka. Yoshi tar, som traditionen säger (enligt honom?), en iskall mjölk.


Bild: Melon-kakigori. Från vänster: Tsuru, Yoshi och Ban-chan.


Bild: Yoshi med sin grönt te-kakigori (som smakade rätt illa tyckte jag) och min melonglass.

Innan vi lämnar onsenet så går vi in i ett "purikura" - ett japanskt fotobås där man tar en massa bilder som man sedan får kladda på, välja bakgrund och sen skriva ut i form av små klistermärken. En klassisk japan-grej! Riktigt roligt och intensivt men jobbigt att det är på tid och Rei utkämpar en omöjlig strid med att fixa till alla våra 5 foton innan tiden tar slut och fotona skrivs ut.


Bild: Rei vid ingången till purikura-maskinen. Det blev grymt varmt när vi var alla 6 där inne dock så vi fick gå ut med jämna mellanrum och svalka oss.


Bild: Rei editerar våra bilder i purikura-maskinen.


Bild: De färdiga bilderna som Yoshi håller upp framför Rei som står och klipper till dom så att alla ska få några bilder var.

Rainbow Bridge by night
Som en sista utflykt vill Yoshi visa Rainbow Bridge på kvällen och vi kör till en intilliggande strand med perfekt utsikt över bron i kvällsmörkret. Just den här stranden är visst en väldigt populär dating-plats och (med komiskt exakta avstånd) sitter par längs med hela strandkanten, så långt ögat kan se.


Bild: Rainbow Bridge i kvällsmörkret. Väldigt vacker. Bakom oss sitter nu mängder av "kärleks-par" och tittar på just denna bro, eller mer på varandra kanske?


Bild: Hela gruppen på stranden framför Rainbow Bridge. Från vänster: Tsuru, jag, Ban-chan, Saeko, Rei och Yoshi.

Hemresan gör jag i Bannos bil då Yoshi ska köra direkt till Yokohama och väl framme vid stationen hjälper Rei mig till rätt Gate då hon också ska ta tåget.

Onsen var verkligen något speciellt och det är synd att motsvarande här hemma i Sverige är så dyrt - för jag skulle gärna gå på spa oftare. Men dessutom finns juh inte riktigt traditionen att som kompisar åka på spa i Sverige. Synd, för det är verkligen trevligt.

Tisdag

Sjuuuuk!
Vaknar på morgonen och känner att jag knapp kan svälja. Halsen känns helt tjock och det gör ont varje gång jag försöker svälja. Dessutom rinner näsan. Kan sätta vad som helst på att det var det nedrans kalla operationsrummet igår som har ställt till med det här.

Lungtumör
Stressigt på morgonen så jag halvspringer mot skolan från stationen och blir om möjligt ännu svettigare än vad jag brukar vara när jag anländer. Under förmiddagen är det åter dags för operation och precis som igår så är det en lungtumör som ska opereras bort med en segmentell pulmektomi.

Efter man har autostichat (se föregående inlägg) så häller man en massa vatten ner i bröstkorgen för att se om det läcker något. Precis som när man letar efter en läcka på cykeldäcksslangen. Lustigt. När man opererar på en lunga, som man gör i det här fallet, så är lungan "avstängd" så ingen luft kan nå den. Om det finns luft i lungan så tar den nämligen upp hela insidan av bröstkorgen och då har man svårt att både se och komma åt.

Under operationen börjar min näsa rinna mer och mer och det är inte det lättaste att snyta sig i full mundering. En snäll sjuksköterska springer iväg och hämtar en filt åt mig att ha på mig så jag inte ska frysa och det är varmt välkomnat. Jag blir också lätt chockad när läkaren försöker förklara vad som finns i kudden som patienten ligger på men inte lyckas och sjuksköterskan bredvid (som sen hämtar filten) svarar med perfekt uttal "sand" på engelska. Det är lite smått fascinerande att efter att hon sagt bara "sand" och "yes" så kunde jag direkt säga att hon inte bara är ruskigt bra på engelska utan även att det är amerikanska hon pratar. :D Och det stämmer bra - när jag pratar med henne efter operationen visar det sig att hon bott i USA en stor del av sitt liv och att hon själv är väldigt medveten om att det är med stark amerikansk dialekt hon talar.

Detta är också första gången jag är med ändå från att patienten rullas in från avdelningen tills att den lämnas tillbaka på avdelningen också. Känns smått konstigt att det är kirurgerna som kör iväg patienten till sin avdelning då detta tar ganska lång tid och inte känns helt tvunget att det är två thoraxkirurger som gör det. Men jag är väl bara så inkörd i hur vi gör hemma i Sverige. Väl på avdelningen så tar läkarna det lugnt och väntar på lite papper och sitter och snackar. Tills dom tillslut säger till mig att vi har operation om 30 minuter igen så nu måste vi snart iväg på lunch. 30 minuters lunch? "Njä, 20 blir det nog" svarar dom...

Sjukhusrestaurangen
Dom tar med mig till sjukhusrestaurangen som jag faktiskt aldrig ätit i hittills. En massa olika rätter finns att välja mellan och egentligen är det ganska billigt där (men inte så gott säger kirurgerna). Dock så lastar kirurgerna på både en extra soppa och någon sorts riskaka för att jag ska få testa det men självklart betalar högste kirurgen. Jag tycker faktiskt maten är ganska bra där men blir smått förskräckt när jag ätit kanske en tjugondel av min mat när kirurgerna redan är färdiga. Okok, jag äter långsamt som få men det där var inte ens mänskligt så snabbt dom åt. Självklart hade jag juh glömt att det bara var en 20 minuters lunchrast allt som allt och börjar trycka i mig maten medans kirurgerna skrattar och säger att det är lugnt och att jag kan ta den tid som behövs.

Lungoperation...igen
Nästa operation är *trumvirvel* en lungtumör som ska opereras bort med segmentell pulmektomi... Det är verkligen en spännande operation - men tappar lite charmen efter tredje gången. Däremot visar det sig att autostitchern inte gjort ett fullgott jobb denna gången och det läcker luft när man häller på vatten efter operationen. Kirurgerna tar en timeout och diskuterar och efter det skrider dom till verket med att sy manuellt där det läcker och lyckas få stop på läckan. Skickligt!

Efter operationen börjar läkaren prata om morgondagens operationen och jag säger att jag får se om jag kommer om min förkylning blir värre. Det verkar vara först här som kirurgerna faktiskt inser att jag är sjuk... För nu säger han direkt till mig att gå hem och vila (jag behöver inte stanna på några möten) och sen ringer han Honda-sensei och ber om nummret som jag kan ringa till om jag är lika dålig imorgon och vill stanna hemma. Jag har fått väldigt lite respons för att vara sjuk hittills men dom kanske inte riktigt har förstått vad jag menade?

Misato-plugg och shopping
Innan jag går hem har jag lovat Misato att hjälpa henne med en engelsk artikel som hon ska ha tenta på imorgon och vi träffas i studentlobbyn (hon genomsvettig och andfådd efter att sprungit till skolan efter jag ringde och sa att jag var färdig) och går igenom den. Den är dock inte helt simpel och det är svårt för mig att sätta mig in i den då jag inte själv läst artikeln och frågorna till stor del handlar om textförståelse. Men jag gör ett försök i alla fall.

Efter det går jag till stan tillsammans med Hiroaki (som lämpligt dyker upp när jag ska sticka) och köper en present. Vad det är och till vem den är får dock förbli en hemlighet. ;)

På kvällen har Norie-san lagat en, som vanligt, fantastiskt vacker måltid. Jag kan inte låta bli att springa upp och hämta kameran för att fotografera det. Det var bland annat hemmalagad sushi med både lax och tonfisk.


Bild: Norie-san, Seiichiro-san och Katka till bords.


Bild: Maten i närbild. I mitten fiskskivorna och strimlad rå lök.

Jag har i princip redan bestämt mig för att inte gå till skolan imorrn men får se hur jag känner mig på morgonen med förkylningen. Finns juh de gånger man vaknar upp och bara känner massor för att gå till skolan (yeah right...) så jag får väl vänta och se.

Måndag

Thoraxavdelningen
Ny vecka och ny avdelning. Idag är det dags att påbörja min vecka på thoraxavdelningen. (Thorax = "bröstkorgen" och innehåller organ som lungor och hjärta. Dock så är hjärta under en egen hjärtavdelning här på sjukhuset så det blir nog mest lunga för min del.) Tyvärr har jag redan fått reda på att inga studenter kommer vara på thorax denna vecka så jag får gå själv med läkarna.

 När jag första veckan här i Japan fick höra att jag skulle gå med studenterna blev jag lite förvånad. Jag hade ändå förväntat mig att gå med bara läkarna och inte alls ha med studenterna att göra. Men efter två veckor med studenter så vill jag egentligen inte byta. Visst är sjukhuset spännande och så, men mest utbyte har jag ändå fått av att vara med studenterna och prata, äta lunch, hänga i sällskapsrummet och hitta på saker efter skolan. Så lite ensamt kommer det ändå att kännas.

Morgonmöte
Tidig morgon. Hiroaki har sagt till mig att komma till sjukhuset 7:50. Tillsammans går vi sedan till thoraxkirurgernas morgonmöte där det är så fullsmockat att folk får flytta på sig bara för att vi ska kunna öppna dörren. Jag blir ombedd att hålla en liten spontan introduktion om mig själv och sedan är mötet slut och jag introduceras för professorn och en annan läkare, Honda-sensei ("sensei" är en titel som används för läkare, lärare, jurister med mera samt andra som uppnått en viss skicklighetsnivå inom t.ex. konst och liknande). Efter det beger vi oss till det "stora" morgonmötet. Här samlas flera olika kirurgavdelningar och av studenterna där ser jag Chiharu som vinkar glatt när vi stiger in. Även här får jag hålla en liten introduktion om mig själv (börjar bli van nu) inför det cirka 40-tal läkare och studenter som sitter där inne.

Efter mötet introducerar Honda-sensei mig för en annan läkare som är specialist på tyreoidea ("sköldkörteln") och han berättar att det är en tyreodiea-operation nu efter mötet som jag ska vara med på. Så iväg och skruda om till operationskläder, eller rättare sagt student-operationskläder då vi studenter har gråa kläder jämfört med kirurgerna som har gröna.

Bilateral tyreoidektomi av Graves sjukdom ;)
Operationen är en bilateral tyreoidektomi på grund av Graves sjukdom. ("Tyreoidektomi" menas borttagning av tyreoidea, sköldkörteln, och "bilateral" innebär att man tar bort båda de två lober som tyreoidea består av. "Graves sjukdom" är en inte alltför ovanlig sjukdom som innebär att sköldkörteln blivit överaktiv och förstorad. Detta ger, förutom en sköldkörtel som kan bli så stor att den syns på halsen, symptom som stirrande blick, ibland utstående ögon, svettningar, darrningar och diarré.)

Kirurgerna jobbar snabbt och skickligt och efter en dryg timme plockar de ut en tyreoida stor som en avokado (normalstorlek är som en valnötskärna ungefär tror jag) och börjar sy igen hålet. Detta är nog en av de första gångerna under min vistelse i Japan som jag faktiskt fryser, och det rejält! De har det så jäkla kallt här inne i operationssalen och stackars mig i mina tunna studentplagg står och nästan huttrar i kylan. Därför blir jag lite smått orolig när läkarna byter sida och började med att lägga ett nytt snitt på andra sidan halsen. Nog för att jag vet att tyreoidea består av två lober men jag trodde ändå dom tog ut båda från en sida. Men det gjorde dom inte och nu börjar hela operationen om igen och jag får snällt frysa vidare när kirurgerna jobbar på. Allt som allt cirka 3 timmars frysande. Men det var en väldigt spännande operation - i alla fall första halvan.

MegaMac!!!
Lunchen blir kort men jag lyckas springa på Hiroaki så vi går bort till McDonalds för att ge mig den episka möjligheten att testa en MegaMac! Dessutom tar jag även en plusmeny och stöter då på det smarta systemet i Japan där man har delat upp plusmenyn i två delar. En för dricka och en för pommes där båda två kostar 20+40 Yen (3,50:-). BigMac är egentligen inte min favorit (den är ok helt enkelt) och MegaMac är som två BigMac på varandra. Men även om det inte var en kulinarisk smakupplevelse så var det i alla fall en "öppna munnen så mycket du kan"-upplevelse för stor var den! Men totalt sett var inte målet överdrivet då till och med jag får i mig allt. Men så älskar jag juh McDonalds! *mums* ;)


Bild: MegaMac! Stor som den var så gick den faktiskt in ändå. Och mätt blev man.

Lungtumör och pulmektomi
Eftermiddagen är det operation igen och den här gången är det en möjlig lungtumör som hittats och som nu ska undersökas med titthålskirurgi. Om det är en tumör kommer operationen övergå till en segmentell pulmektomi. ("Pulmektomi" innebär att man tar bort lungan och "segmentell" innebär att man bara tar bort en bit av lungan, ett segment.) Det visar sig vara en tumör och pulmektomin inleds. Här vill jag nämna den otroligt coola "auto stichern" som används. När man skär bort något från lungan så är det väldigt viktigt att man sluter tätt efter sig annars kommer det läcka luft. Och "auto stitchern" är som en stor plattång som används för att klippa i lungan och samtidigt som den klipper syr den med cirka 100 små stygn så det blir så tätt så inte ens lite luft slinker emellan. Riktigt smart grej.

Har stolt också nu sett en levande, fungerande lunga med mina egna ögon, genom ett hål i bröstkorgen! Ja, vissa vill bestiga Mount Everest, andra vill besöka de djupa regnskogarna i Amazonas, andra vill helt enkelt se en lunga med sina egna ögon. Och det har jag nu gjort! :D

Efter operationen tar Honda-sensei med mig på en liten rundvandring och ger mig också en egen interntelefon så jag kan ringa läkarna och dom kan nå mig. Yaay! Han säger sen att det är möte om en timme, 17:00, men att jag inte behöver gå. Jag har redan informerat om att jag behöver gå lite tidigare för att hinna till kvällens ESS-möte och Honda-sensei säger snällt att "ESS-mötet är mycket viktigare för mig än mötet". Han är verkligen snäll.

Money makes the world go around
Innan mötet har jag lite extratid och lyckas under den hitta en ATM-automat och ta ut lite pengar. Yatta! Jag har varit så rädd att jag inte skulle få ut mer pengar här och har därför inte köpt några prylar alls hittills. Men det ska det bli ändring på nu! :D


Bild: Den älskade ATM-automaten som pumpade ut mer pengar åt mig.

ESS - Vad betyder fotografier för oss?
Efter det tar jag mig till ESS-mötet i "Shinjuku Gyoemmae" helt på egen hand! Jag är faktiskt själv sjukt imponerad, även om jag tog en liten omväg, då det inkluderar både tunnelbaneresa med en okänd linje och en 10 minuters gångsträcka från stationen.

Dagens ESS-möte är det sista innan sommarlovet och Martin och Misato har förberett ett tema om fotografier. Martin, som egentligen är fotograf här i Tokyo, inleder med att berätta lite kort om fotografier och varför vi oftare ser fotografier som sanning jämfört med målade tavlor. Efter det ska gruppen säga vad man har fotografier till och vad de betyder för en. Till exempel får gruppen upp att fotografier kan användas som nyheter, som konst, som minnen, i utbildningssyften med mera. Efter det får vi titta på sex olika fotografier som Martin och Misato plockat ut och säga vad "vi" ser i dom. Vissa är lättare än andra men det är intressant så svårt det är att sätta ord på vissa fotografier samt hur fel en bild kan tolkas om man inte vet i vilket sammanhang den är tagen.


Bild: Martin i full gång med att plocka fram lite bilder som vi ska diskutera kring.


Bild: Diskussionen är i full gång. (Tyvärr lite suddig bild.)

Allt som allt var det återigen en väldigt spännande lektion tack vare Misatos och Martins planering och Martins väldigt skickliga berättarkonst. Men gruppen är lite väl tyst och jag märker att Martin blir lite otålig för att ingen säger något. Själv hade jag gärna babblat på, då jag tycker det är hur intressant som helst, men det är inte riktigt därför jag är här. Och meningen är ändå att ESS-medlemmarna ska lära sig prata engelska, inte jag som redan kan det. :)

Soba, dessert och bränd tunga
Efter mötet ger sig nästan hela ESS-gruppen (utan Martin dock) ut för att äta. På väg till restaurangen hittar vi en liten festival med dans och en massa stånd som säljer godis. Eisuke köper en färgglad chokladdoppad banan åt mig och resten av gruppen. Gott!


Bild: Festivaldans! Det svänger juh om det!


Bild: Minst sagt roliga bananer. Inte illa att de till och med smakade gott.

Det blir en fin soba-restaurang (de spagetti-tjocka nudlarna) med både middag och dessert. Tyvärr bränner jag tungan så allvarligt som jag faktiskt aldrig tror jag gjort någon gång innan när jag stoppar in en stor potatiscroquette i munnen som visar sig vara glödhet i mitten. Det hade inte varit vidare aptitligt att spotta ut den stora croquettebiten inför alla så jag försöker lite diskret få ut den med ätpinnarna men misslyckas. Tänkte en kort stund på vattnet som stod bredvid mig på bordet men i paniken så blev det inte riktigt av. Ajaj vad högra delen av tungan svider och sticker nu. Kommer juh inte kunna smaka något på flera dagar. :(


Bild: Eisuke och Machiko i djup diskussion om vad som ska beställas härnäst.


Bild: Soba mitt på bordet. Soban doppas sedan i soya som man har i småskålar och äts. Från vänster: Misato, Asuka, Yuki, Hama.


Bild: Mumsiga desserter med smak av melon, vanilj och soba (!).

På tåget hem spelar jag klart Professor Layton and the Curios Village på Nintendo DS. Ett fantastiskt spel måste jag säga! Helt klart det bästa spelet jag spelat på DS. Inte minst den riktigt välgjorda storyn som nästan fick mig att släppa en tår mot slutet. :)


Bild: Var bara tvungen att lägga upp en bild på den här lådan som jag såg på vägen mot stationen. Inget speciellt i Japan precis men är man från Sverige så är den minst sagt askul. :D

För att klargöra lite så skrivs alltså inläggen som börjar med "Dag 1,2,3 osv" oftast i efterhand då dom är ganska omfattande och därför motsvaras de inte av dagen de läggs upp på bloggen. Till exempel så är jag alltså sjuk idag och igår (onsdag och tisdag) medan detta kabukiinlägg utspelar sig på söndagen. Ska nog börja ha dagarna med i min rubrik.

Dag 16, söndag - Kabuki-teater i Ginza

Jasså? Ginza? Kabuki?
Inte förrän någon gång på eftermiddagen igår i Kamakura sa Hiro, lite i förbifarten, att jag ska till Ginza idag (söndag). Det är härligt så mycket alla planerar resor åt mig - till och med så mycket att jag själv inte får reda på dom. ;)

Det är i alla fall Yuka igen, som tillsammans med Aya och Hiro hört att jag vill till Ginza och bestämmer sig för att slå ihop det med kabuki-teater. När jag först hörde angående kabukin så blev jag lite ställd. Det känns liksom...ja...lite väl udda för en utlänning? Jag har egentligen ingen direkt bild av vad kabuki är mer än att det är japansk teater som ofta är väldigt djup och liksom "sjungs" fram istället för vanliga repliker. Men samtidigt är det juh något jag inte kan uppleva någon annanstans så jag var självklart på!

Köa in absurdum
Vi möts upp på stationen klockan 11 och beger oss med nytt tåg till Ginza. Väl framme så ligger kabukiteatern precis ovanför stationen så det var juh nära och bra. Minder bra visar sig kön vara. Inte bara är den ganska lång, men den rör inte heller på sig. Och vi hinner bara stå där i några minuter innan en teaterpolis (eller vad han är?) kommer gående och informerar alla om att kommande föreställning är slutsåld och att vi får vänta till nästa där biljettsläppet börjar om lite mer än 2 timmar... Inte ett helt optimalt sätt att spendera sin dag i Ginza så tjejerna erbjuder sig godhjärtat att stå i kön medan Hiro tar med mig runt i Ginza. Självklart går jag mycket hellre i Ginza än står i kö men jag tycker samtidigt synd om tjejerna som ska stå där i 2 timmar. Men dom insisterar så vi ger oss av.


BIld: Utanför den magnifika kabukiteatern i Ginza. Från vänster: Aya, Hiro och jag.

Dags att göra Ginza osäker
Jag trodde nog att Ginza skulle imponera mer på mig än vad det gör. Visst är det stora byggnader överallt och massor med affärer, men det skiljer sig inte så mycket från Shinjuku. Och Ginza känns mycket mindre på något sätt. Troligtvis för att dess huvudgata är bred som en sexfilig motorväg och alla andra "egentligen stora gator" ser ut som smågränder i jämförelse. Därför blir det lite som att Ginza "är" denna gata och inget mer. Vilket i och för sig är imponerande nog för den är inte liten. Och den förstärks ytterligare av att traffiken är avstängd på söndagar (kanske andra dagar också men det kommer jag inte ihåg) och vägen då används som torg och kallas "pedestrian heaven" ("fotgängarnas himmel") av japanerna.


Bild: Ginza på väg mot huvudgatan.


Bild: Hiro på väg mot Ginzas huvudgata.


Bild: Huvudgatan i Ginza med sitt "pedestrian heaven".

Gata upp och ner kantas av de mest exklusiva butiker man kan tänka sig. Vart man än tittar ser man Gucci, Armani, Dolce & Gabbana, Swarovski, Tiffany, Prada, Omega och så vidare. Med andra ord går man till Ginza för att fönstershoppa, inte shoppa. I alla fall om man är fattig student som undertecknad. Jag såg också en Hasselbladsaffär - i och för sig snordyrt den också, men svensk i alla fall! (Hasselblad, för den som inte känner till det, är ett svenskt företag som tillverkar extremt bra men också snordyra kameror. Bland annat var kamerorna som användes vid den första månlandningen Hasselbladskameror.)


Bild: Pradabutiken i Ginza.


Bild: Swarovskibutiken i Ginza. Ser lyxigt värre ut.

Jag är väldigt glad att Hiro är med mig idag och, som jag glömde nämna i förra inlägget, att han var med i Kamakura igår för han är väldigt duktig på historia och berättar alltid en massa spännande fakta om varför byggnader heter som dom gör och varför saker ligger där dom ligger. Perfekt att ha med till kabukiföreställningen sen också. ;)

Vi vandrar omkring lite i Ginza och går sedan för att äta snabblunch. Det blir Gyudon ("skål med biff" på japanska) som är en simpel skål med ris och biffkött. Det är väldigt populärt i Japan, går snabbt att äta och är grymt billigt. Min lunch kostade 380 Yen, alltså cirka 20 kronor, och är därför ett populärt vad bland studenter som take-away-mat på lunchrasten. (Det var faktiskt detta jag åt en av dagarna på neurokirurgen som just take-away men visste nog inte då att det hette Gyudon.)


Bild: Stället där vi åt Gyudon.


Bild: Gyudon. Inte mycket men räcker precis för att bli lagom mätt. Och vatten får man ta hur mycket man vill.

We're going in
Efter den korta turen i Ginza beger vi oss tillbaka till tjejerna, som har ätit take away-lunch i kön, och ställer oss för att köa. Cirka 20 minuter senare öppnar biljettluckorna och vi masar oss in för att köpa biljetter. Jag har varit rädd att det kommer bli rätt tråkigt då jag inte kommer förstå något men gänget upplyser mig att man kan hyra en "engelsk guide" som är en öronsnäcka man stoppar in och som sen översätter replikerna och ger information om pjäsen, förklarar handlingen, information om skådespelarna med mera. Efter det så säger dom att även alla dom ska ta guider, men japanska guider! Språket som används i kabuki är så gammalt och så oanvänt av den vardagliga befolkningen att inte ens de flesta japaner själv förstår det. Så det är vanligt säger dom att folk hyr en japansk guide när de ser på kabuki på japanska. Lite roligt. :D

Blev smått överraskad över priset då det endast kostade 1000 Yen (cirka 60 kronor) + 400 Yen för guiden (cirka 25 kronor). Trodde det här skulle vara jättedyrt. I och för sig får vi enbart ståplatser lääängst bak i teatern men det duger för mig och föreställningen är inte mer än en timme. Så klarar jag fyra timmars stående på operationerna klarar jag nog en timme här.

(Tyvärr får man inte fotografera alls inne på teatern - något de är väldigt noga med att berätta till mig på engelska vart jag än går. Hmpf, misstänker de oss utlänningar? *smyger snabbt ner kameran i väskan igen*)

Kabuki
Föreställningen börjar. Det är ganska svårt att beskriva vad kabuki egentligen är. Gå gärna själv in och läs på Wikipedia eller liknande, jag har inte gjort det ännu så min förklaring här är helt grundad på vad jag ser framför mig. Till skillnad mot vår europeiska teater så är kabuki väldigt mycket färgstarkare. Alla skådespelare är klädda i extrema versioner av traditionella japanska kläder och är sminkade vita med starka läppstift, ögonskuggor och liknande. Tyvärr är våra platser så långt bak så det är lite svårt att se detlajerna men Hiro är välförberedd och har med sig två kikare som jag lånar lite då och då för att titta närmare.

Även rörelserna är väldigt mycket mer framhävda i kabuki då skådespelarna sitter nästan blixtstilla när de inte gör en "handling" som ska just visa på en rörelse. Detta får rörelserna att vara så mer effektfyllda och utöver det så är rörelserna väldigt stiliserade genom att involvera överdrivna handrörelser, ofta dansanta steg och ljudeffekter. Även typiskt för kabuki är effektfyllda huvudnickningar och poseringar med ljudeffekter som skådespelarna gör när dom vill markera olika handlingar. Svårt att förklara dock...


Bild: Hittade faktiskt en bild på Google på rollen som Tadanoubu från just den pjäsen vi såg. (Bilden är alltså ej tagen av mig.)

Talet är så annorlunda det kan bli. Först och främst så spelas kabukiteater enbart av män, som alltså även gör kvinnorollerna. När skådespelarna talar så gör de det i förvrängda tonlägen som nästan låter som när en utvecklingsstörd pratar (detta är verkligen inte menat som en förolämpning på något sätt utan det är det närmsta sanningen jag kan komma med deras tal som dyker upp och ner i tonläge och inte riktigt verkar ligga rätt någon gång). Jag kan inte säga att det är "sång" precis - men det är inte tal. Nästan mer som när en präst halvsjunger under en predikan i kyrkan.

Utöver talet så ackompanjeras hela skådespelet av musik och ljudeffekter av en dold orkester. Mest framträdande är de två stenarna som slås mot en träplatta varje gång något actionladdat händer som strider eller tvära kast i handlingen. Känner starkt igen dessa ljud från animeserier som t.ex. Naruto och förstår nu alltså var de kommer ifrån.

Handlingen i sig vet jag inte riktigt vad man säger om men den är minst sagt svårförstådd. Som ett exempel drar jag här i ett ungefär vad pjäsen vi ser på handlar om (jaja, gryyymt tråkigt men skippa det här och nästa stycke om ni vill då). Pjäsen vi ser på är Yoshitsune senbon zakura ("Yoshitsune and the thousand cherry trees") och vi ser den tredje akten, Kawatsura hogen yakata ("The mansion of the priest kawatsura").

Historien handlar om Yoshitsune som hamnat i fejd med sin bror och därför flytt till en allierad i bergen för att gömma sig. Hans vän Tadanoubu skulle ta hand om Yoshitsunes älskarinna, Shizuka, men anländer tomhänt till gömstället och säger sig aldrig ha fått uppdraget att ta hand om henne. Shizuka anländer dock snart åtföljd av en annan Tadanoubu och när hon får reda på att det verkar finnas två förhör hon sin Tadanoubu som visar sig vara en "räv" i förklädnad. Räven har antagit människoskepnad för att kunna följa efter en trumma som Shizuka har som visar sig vara gjord på skinnet från hans rävföräldrar. Pjäsen får ett lyckligt slut då räven, trots att ha lurat alla att han är Tadanoubu, får behålla trumman och dansar glatt iväg med den i slutet. Faktiskt "flyger" iväg med linor i en väldigt effektfull avslutning.

Det är minst sagt en konstig historia och den blir inte mer "logisk" av det konstiga kabukispelet. Men trots det, när jag väl började fatta handlingen, så är den ganska bra. Jag känner både sorg och glädje för den stackars räven och om en pjäs får en att beröras så så kan den inte vara helt kass. Visst skulle jag inte gå på kabuki varje dag men det var helt klart en upplevelse som jag kommer ta med mig och komma ihåg för alltid.

Slut på utflykten
Eftersom kön gjorde att vi inte kom igång med föreställningen förrän lite senare så är det redan dags att bege sig hemåt när pjäsen är slut.  Jag tackar Yuka och Aya för att de tagit med mig på så bra resmål och hoppas jag får se dom igen innan jag beger mig hem till Sverige. Väl tillbaka i Chitose Karasuyama går jag lite omvägar på vägen mot huset för att spana in området. Slår mig ofta på väg till skolan att jag i princip aldrig gått utanför den rutten jag tar mellan huset och stationen. Inte frivilligt i alla fall...

Imorrn är det dags för thoraxkirurgi! Tyvärr utan studenter *buhuu* men det ska bli spännande att gå med läkarna också.

Mata ashita! ("Ses imorgon!")

Vaknade imorse och kände mig om något lite sämre så jag masade mig upp och ringde till Tokyo Medical Univerisitys sjukhus (receptionisten talade riktigt bra engelska!) och bad att få prata med min ansvarige läkare, Honda-sensei. Han var väldigt förstående och sa att jag bör stanna hemma och vila. Dessutom sa han också att det inte är några thorax-operationer imorgon så jag behöver inte komma till sjukhuset då heller!

Så två dagar hemma att vila upp sig på! Yay! Jag sov verkligen inget vidare inatt så efter samtalet fick jag och lade mig igen och sov cirka 4 timmar till. När jag sen vaknade mådde jag faktiskt mycket bättre. Halsen är nästan återställd men näsan vill inte riktigt ge med sig. Men jag kan i alla fall sitta och snora på mitt rum utan att behöva skämmas över det.

Vaknade av samtal från Misato som kom med nästa bokningar angående lördag, söndag, måndag och nästa onsdag. Tur att jag börjat med en liten kalender så jag håller koll på vad som händer, för dubbelbokningar är inte lätt att undvika här precis.

Tyvärr är dock förkylningen lite misstajmad här. Det är nämligen idag som vi har planerat att åka till onsen (varma källor) efter att redan få ha flyttat fram datumet en gång innan. Tror dock jag känner mig tillräckligt bra att åka dit så det blir nog av. Kan juh inte missa ett sånt tillfälle. :D

Ska ta tag i bloggandet nu igen. Så stay tuned for more info!