Dag 16 - Kabuki-teater i Ginza
För att klargöra lite så skrivs alltså inläggen som börjar med "Dag 1,2,3 osv" oftast i efterhand då dom är ganska omfattande och därför motsvaras de inte av dagen de läggs upp på bloggen. Till exempel så är jag alltså sjuk idag och igår (onsdag och tisdag) medan detta kabukiinlägg utspelar sig på söndagen. Ska nog börja ha dagarna med i min rubrik.
Dag 16, söndag - Kabuki-teater i Ginza
Jasså? Ginza? Kabuki?
Inte förrän någon gång på eftermiddagen igår i Kamakura sa Hiro, lite i förbifarten, att jag ska till Ginza idag (söndag). Det är härligt så mycket alla planerar resor åt mig - till och med så mycket att jag själv inte får reda på dom. ;)
Det är i alla fall Yuka igen, som tillsammans med Aya och Hiro hört att jag vill till Ginza och bestämmer sig för att slå ihop det med kabuki-teater. När jag först hörde angående kabukin så blev jag lite ställd. Det känns liksom...ja...lite väl udda för en utlänning? Jag har egentligen ingen direkt bild av vad kabuki är mer än att det är japansk teater som ofta är väldigt djup och liksom "sjungs" fram istället för vanliga repliker. Men samtidigt är det juh något jag inte kan uppleva någon annanstans så jag var självklart på!
Köa in absurdum
Vi möts upp på stationen klockan 11 och beger oss med nytt tåg till Ginza. Väl framme så ligger kabukiteatern precis ovanför stationen så det var juh nära och bra. Minder bra visar sig kön vara. Inte bara är den ganska lång, men den rör inte heller på sig. Och vi hinner bara stå där i några minuter innan en teaterpolis (eller vad han är?) kommer gående och informerar alla om att kommande föreställning är slutsåld och att vi får vänta till nästa där biljettsläppet börjar om lite mer än 2 timmar... Inte ett helt optimalt sätt att spendera sin dag i Ginza så tjejerna erbjuder sig godhjärtat att stå i kön medan Hiro tar med mig runt i Ginza. Självklart går jag mycket hellre i Ginza än står i kö men jag tycker samtidigt synd om tjejerna som ska stå där i 2 timmar. Men dom insisterar så vi ger oss av.
BIld: Utanför den magnifika kabukiteatern i Ginza. Från vänster: Aya, Hiro och jag.
Dags att göra Ginza osäker
Jag trodde nog att Ginza skulle imponera mer på mig än vad det gör. Visst är det stora byggnader överallt och massor med affärer, men det skiljer sig inte så mycket från Shinjuku. Och Ginza känns mycket mindre på något sätt. Troligtvis för att dess huvudgata är bred som en sexfilig motorväg och alla andra "egentligen stora gator" ser ut som smågränder i jämförelse. Därför blir det lite som att Ginza "är" denna gata och inget mer. Vilket i och för sig är imponerande nog för den är inte liten. Och den förstärks ytterligare av att traffiken är avstängd på söndagar (kanske andra dagar också men det kommer jag inte ihåg) och vägen då används som torg och kallas "pedestrian heaven" ("fotgängarnas himmel") av japanerna.
Bild: Ginza på väg mot huvudgatan.
Bild: Hiro på väg mot Ginzas huvudgata.
Bild: Huvudgatan i Ginza med sitt "pedestrian heaven".
Gata upp och ner kantas av de mest exklusiva butiker man kan tänka sig. Vart man än tittar ser man Gucci, Armani, Dolce & Gabbana, Swarovski, Tiffany, Prada, Omega och så vidare. Med andra ord går man till Ginza för att fönstershoppa, inte shoppa. I alla fall om man är fattig student som undertecknad. Jag såg också en Hasselbladsaffär - i och för sig snordyrt den också, men svensk i alla fall! (Hasselblad, för den som inte känner till det, är ett svenskt företag som tillverkar extremt bra men också snordyra kameror. Bland annat var kamerorna som användes vid den första månlandningen Hasselbladskameror.)
Bild: Pradabutiken i Ginza.
Bild: Swarovskibutiken i Ginza. Ser lyxigt värre ut.
Jag är väldigt glad att Hiro är med mig idag och, som jag glömde nämna i förra inlägget, att han var med i Kamakura igår för han är väldigt duktig på historia och berättar alltid en massa spännande fakta om varför byggnader heter som dom gör och varför saker ligger där dom ligger. Perfekt att ha med till kabukiföreställningen sen också. ;)
Vi vandrar omkring lite i Ginza och går sedan för att äta snabblunch. Det blir Gyudon ("skål med biff" på japanska) som är en simpel skål med ris och biffkött. Det är väldigt populärt i Japan, går snabbt att äta och är grymt billigt. Min lunch kostade 380 Yen, alltså cirka 20 kronor, och är därför ett populärt vad bland studenter som take-away-mat på lunchrasten. (Det var faktiskt detta jag åt en av dagarna på neurokirurgen som just take-away men visste nog inte då att det hette Gyudon.)
Bild: Stället där vi åt Gyudon.
Bild: Gyudon. Inte mycket men räcker precis för att bli lagom mätt. Och vatten får man ta hur mycket man vill.
We're going in
Efter den korta turen i Ginza beger vi oss tillbaka till tjejerna, som har ätit take away-lunch i kön, och ställer oss för att köa. Cirka 20 minuter senare öppnar biljettluckorna och vi masar oss in för att köpa biljetter. Jag har varit rädd att det kommer bli rätt tråkigt då jag inte kommer förstå något men gänget upplyser mig att man kan hyra en "engelsk guide" som är en öronsnäcka man stoppar in och som sen översätter replikerna och ger information om pjäsen, förklarar handlingen, information om skådespelarna med mera. Efter det så säger dom att även alla dom ska ta guider, men japanska guider! Språket som används i kabuki är så gammalt och så oanvänt av den vardagliga befolkningen att inte ens de flesta japaner själv förstår det. Så det är vanligt säger dom att folk hyr en japansk guide när de ser på kabuki på japanska. Lite roligt. :D
Blev smått överraskad över priset då det endast kostade 1000 Yen (cirka 60 kronor) + 400 Yen för guiden (cirka 25 kronor). Trodde det här skulle vara jättedyrt. I och för sig får vi enbart ståplatser lääängst bak i teatern men det duger för mig och föreställningen är inte mer än en timme. Så klarar jag fyra timmars stående på operationerna klarar jag nog en timme här.
(Tyvärr får man inte fotografera alls inne på teatern - något de är väldigt noga med att berätta till mig på engelska vart jag än går. Hmpf, misstänker de oss utlänningar? *smyger snabbt ner kameran i väskan igen*)
Kabuki
Föreställningen börjar. Det är ganska svårt att beskriva vad kabuki egentligen är. Gå gärna själv in och läs på Wikipedia eller liknande, jag har inte gjort det ännu så min förklaring här är helt grundad på vad jag ser framför mig. Till skillnad mot vår europeiska teater så är kabuki väldigt mycket färgstarkare. Alla skådespelare är klädda i extrema versioner av traditionella japanska kläder och är sminkade vita med starka läppstift, ögonskuggor och liknande. Tyvärr är våra platser så långt bak så det är lite svårt att se detlajerna men Hiro är välförberedd och har med sig två kikare som jag lånar lite då och då för att titta närmare.
Även rörelserna är väldigt mycket mer framhävda i kabuki då skådespelarna sitter nästan blixtstilla när de inte gör en "handling" som ska just visa på en rörelse. Detta får rörelserna att vara så mer effektfyllda och utöver det så är rörelserna väldigt stiliserade genom att involvera överdrivna handrörelser, ofta dansanta steg och ljudeffekter. Även typiskt för kabuki är effektfyllda huvudnickningar och poseringar med ljudeffekter som skådespelarna gör när dom vill markera olika handlingar. Svårt att förklara dock...
Bild: Hittade faktiskt en bild på Google på rollen som Tadanoubu från just den pjäsen vi såg. (Bilden är alltså ej tagen av mig.)
Talet är så annorlunda det kan bli. Först och främst så spelas kabukiteater enbart av män, som alltså även gör kvinnorollerna. När skådespelarna talar så gör de det i förvrängda tonlägen som nästan låter som när en utvecklingsstörd pratar (detta är verkligen inte menat som en förolämpning på något sätt utan det är det närmsta sanningen jag kan komma med deras tal som dyker upp och ner i tonläge och inte riktigt verkar ligga rätt någon gång). Jag kan inte säga att det är "sång" precis - men det är inte tal. Nästan mer som när en präst halvsjunger under en predikan i kyrkan.
Utöver talet så ackompanjeras hela skådespelet av musik och ljudeffekter av en dold orkester. Mest framträdande är de två stenarna som slås mot en träplatta varje gång något actionladdat händer som strider eller tvära kast i handlingen. Känner starkt igen dessa ljud från animeserier som t.ex. Naruto och förstår nu alltså var de kommer ifrån.
Handlingen i sig vet jag inte riktigt vad man säger om men den är minst sagt svårförstådd. Som ett exempel drar jag här i ett ungefär vad pjäsen vi ser på handlar om (jaja, gryyymt tråkigt men skippa det här och nästa stycke om ni vill då). Pjäsen vi ser på är Yoshitsune senbon zakura ("Yoshitsune and the thousand cherry trees") och vi ser den tredje akten, Kawatsura hogen yakata ("The mansion of the priest kawatsura").
Historien handlar om Yoshitsune som hamnat i fejd med sin bror och därför flytt till en allierad i bergen för att gömma sig. Hans vän Tadanoubu skulle ta hand om Yoshitsunes älskarinna, Shizuka, men anländer tomhänt till gömstället och säger sig aldrig ha fått uppdraget att ta hand om henne. Shizuka anländer dock snart åtföljd av en annan Tadanoubu och när hon får reda på att det verkar finnas två förhör hon sin Tadanoubu som visar sig vara en "räv" i förklädnad. Räven har antagit människoskepnad för att kunna följa efter en trumma som Shizuka har som visar sig vara gjord på skinnet från hans rävföräldrar. Pjäsen får ett lyckligt slut då räven, trots att ha lurat alla att han är Tadanoubu, får behålla trumman och dansar glatt iväg med den i slutet. Faktiskt "flyger" iväg med linor i en väldigt effektfull avslutning.
Det är minst sagt en konstig historia och den blir inte mer "logisk" av det konstiga kabukispelet. Men trots det, när jag väl började fatta handlingen, så är den ganska bra. Jag känner både sorg och glädje för den stackars räven och om en pjäs får en att beröras så så kan den inte vara helt kass. Visst skulle jag inte gå på kabuki varje dag men det var helt klart en upplevelse som jag kommer ta med mig och komma ihåg för alltid.
Slut på utflykten
Eftersom kön gjorde att vi inte kom igång med föreställningen förrän lite senare så är det redan dags att bege sig hemåt när pjäsen är slut. Jag tackar Yuka och Aya för att de tagit med mig på så bra resmål och hoppas jag får se dom igen innan jag beger mig hem till Sverige. Väl tillbaka i Chitose Karasuyama går jag lite omvägar på vägen mot huset för att spana in området. Slår mig ofta på väg till skolan att jag i princip aldrig gått utanför den rutten jag tar mellan huset och stationen. Inte frivilligt i alla fall...
Imorrn är det dags för thoraxkirurgi! Tyvärr utan studenter *buhuu* men det ska bli spännande att gå med läkarna också.
Mata ashita! ("Ses imorgon!")
Dag 16, söndag - Kabuki-teater i Ginza
Jasså? Ginza? Kabuki?
Inte förrän någon gång på eftermiddagen igår i Kamakura sa Hiro, lite i förbifarten, att jag ska till Ginza idag (söndag). Det är härligt så mycket alla planerar resor åt mig - till och med så mycket att jag själv inte får reda på dom. ;)
Det är i alla fall Yuka igen, som tillsammans med Aya och Hiro hört att jag vill till Ginza och bestämmer sig för att slå ihop det med kabuki-teater. När jag först hörde angående kabukin så blev jag lite ställd. Det känns liksom...ja...lite väl udda för en utlänning? Jag har egentligen ingen direkt bild av vad kabuki är mer än att det är japansk teater som ofta är väldigt djup och liksom "sjungs" fram istället för vanliga repliker. Men samtidigt är det juh något jag inte kan uppleva någon annanstans så jag var självklart på!
Köa in absurdum
Vi möts upp på stationen klockan 11 och beger oss med nytt tåg till Ginza. Väl framme så ligger kabukiteatern precis ovanför stationen så det var juh nära och bra. Minder bra visar sig kön vara. Inte bara är den ganska lång, men den rör inte heller på sig. Och vi hinner bara stå där i några minuter innan en teaterpolis (eller vad han är?) kommer gående och informerar alla om att kommande föreställning är slutsåld och att vi får vänta till nästa där biljettsläppet börjar om lite mer än 2 timmar... Inte ett helt optimalt sätt att spendera sin dag i Ginza så tjejerna erbjuder sig godhjärtat att stå i kön medan Hiro tar med mig runt i Ginza. Självklart går jag mycket hellre i Ginza än står i kö men jag tycker samtidigt synd om tjejerna som ska stå där i 2 timmar. Men dom insisterar så vi ger oss av.
BIld: Utanför den magnifika kabukiteatern i Ginza. Från vänster: Aya, Hiro och jag.
Dags att göra Ginza osäker
Jag trodde nog att Ginza skulle imponera mer på mig än vad det gör. Visst är det stora byggnader överallt och massor med affärer, men det skiljer sig inte så mycket från Shinjuku. Och Ginza känns mycket mindre på något sätt. Troligtvis för att dess huvudgata är bred som en sexfilig motorväg och alla andra "egentligen stora gator" ser ut som smågränder i jämförelse. Därför blir det lite som att Ginza "är" denna gata och inget mer. Vilket i och för sig är imponerande nog för den är inte liten. Och den förstärks ytterligare av att traffiken är avstängd på söndagar (kanske andra dagar också men det kommer jag inte ihåg) och vägen då används som torg och kallas "pedestrian heaven" ("fotgängarnas himmel") av japanerna.
Bild: Ginza på väg mot huvudgatan.
Bild: Hiro på väg mot Ginzas huvudgata.
Bild: Huvudgatan i Ginza med sitt "pedestrian heaven".
Gata upp och ner kantas av de mest exklusiva butiker man kan tänka sig. Vart man än tittar ser man Gucci, Armani, Dolce & Gabbana, Swarovski, Tiffany, Prada, Omega och så vidare. Med andra ord går man till Ginza för att fönstershoppa, inte shoppa. I alla fall om man är fattig student som undertecknad. Jag såg också en Hasselbladsaffär - i och för sig snordyrt den också, men svensk i alla fall! (Hasselblad, för den som inte känner till det, är ett svenskt företag som tillverkar extremt bra men också snordyra kameror. Bland annat var kamerorna som användes vid den första månlandningen Hasselbladskameror.)
Bild: Pradabutiken i Ginza.
Bild: Swarovskibutiken i Ginza. Ser lyxigt värre ut.
Jag är väldigt glad att Hiro är med mig idag och, som jag glömde nämna i förra inlägget, att han var med i Kamakura igår för han är väldigt duktig på historia och berättar alltid en massa spännande fakta om varför byggnader heter som dom gör och varför saker ligger där dom ligger. Perfekt att ha med till kabukiföreställningen sen också. ;)
Vi vandrar omkring lite i Ginza och går sedan för att äta snabblunch. Det blir Gyudon ("skål med biff" på japanska) som är en simpel skål med ris och biffkött. Det är väldigt populärt i Japan, går snabbt att äta och är grymt billigt. Min lunch kostade 380 Yen, alltså cirka 20 kronor, och är därför ett populärt vad bland studenter som take-away-mat på lunchrasten. (Det var faktiskt detta jag åt en av dagarna på neurokirurgen som just take-away men visste nog inte då att det hette Gyudon.)
Bild: Stället där vi åt Gyudon.
Bild: Gyudon. Inte mycket men räcker precis för att bli lagom mätt. Och vatten får man ta hur mycket man vill.
We're going in
Efter den korta turen i Ginza beger vi oss tillbaka till tjejerna, som har ätit take away-lunch i kön, och ställer oss för att köa. Cirka 20 minuter senare öppnar biljettluckorna och vi masar oss in för att köpa biljetter. Jag har varit rädd att det kommer bli rätt tråkigt då jag inte kommer förstå något men gänget upplyser mig att man kan hyra en "engelsk guide" som är en öronsnäcka man stoppar in och som sen översätter replikerna och ger information om pjäsen, förklarar handlingen, information om skådespelarna med mera. Efter det så säger dom att även alla dom ska ta guider, men japanska guider! Språket som används i kabuki är så gammalt och så oanvänt av den vardagliga befolkningen att inte ens de flesta japaner själv förstår det. Så det är vanligt säger dom att folk hyr en japansk guide när de ser på kabuki på japanska. Lite roligt. :D
Blev smått överraskad över priset då det endast kostade 1000 Yen (cirka 60 kronor) + 400 Yen för guiden (cirka 25 kronor). Trodde det här skulle vara jättedyrt. I och för sig får vi enbart ståplatser lääängst bak i teatern men det duger för mig och föreställningen är inte mer än en timme. Så klarar jag fyra timmars stående på operationerna klarar jag nog en timme här.
(Tyvärr får man inte fotografera alls inne på teatern - något de är väldigt noga med att berätta till mig på engelska vart jag än går. Hmpf, misstänker de oss utlänningar? *smyger snabbt ner kameran i väskan igen*)
Kabuki
Föreställningen börjar. Det är ganska svårt att beskriva vad kabuki egentligen är. Gå gärna själv in och läs på Wikipedia eller liknande, jag har inte gjort det ännu så min förklaring här är helt grundad på vad jag ser framför mig. Till skillnad mot vår europeiska teater så är kabuki väldigt mycket färgstarkare. Alla skådespelare är klädda i extrema versioner av traditionella japanska kläder och är sminkade vita med starka läppstift, ögonskuggor och liknande. Tyvärr är våra platser så långt bak så det är lite svårt att se detlajerna men Hiro är välförberedd och har med sig två kikare som jag lånar lite då och då för att titta närmare.
Även rörelserna är väldigt mycket mer framhävda i kabuki då skådespelarna sitter nästan blixtstilla när de inte gör en "handling" som ska just visa på en rörelse. Detta får rörelserna att vara så mer effektfyllda och utöver det så är rörelserna väldigt stiliserade genom att involvera överdrivna handrörelser, ofta dansanta steg och ljudeffekter. Även typiskt för kabuki är effektfyllda huvudnickningar och poseringar med ljudeffekter som skådespelarna gör när dom vill markera olika handlingar. Svårt att förklara dock...
Bild: Hittade faktiskt en bild på Google på rollen som Tadanoubu från just den pjäsen vi såg. (Bilden är alltså ej tagen av mig.)
Talet är så annorlunda det kan bli. Först och främst så spelas kabukiteater enbart av män, som alltså även gör kvinnorollerna. När skådespelarna talar så gör de det i förvrängda tonlägen som nästan låter som när en utvecklingsstörd pratar (detta är verkligen inte menat som en förolämpning på något sätt utan det är det närmsta sanningen jag kan komma med deras tal som dyker upp och ner i tonläge och inte riktigt verkar ligga rätt någon gång). Jag kan inte säga att det är "sång" precis - men det är inte tal. Nästan mer som när en präst halvsjunger under en predikan i kyrkan.
Utöver talet så ackompanjeras hela skådespelet av musik och ljudeffekter av en dold orkester. Mest framträdande är de två stenarna som slås mot en träplatta varje gång något actionladdat händer som strider eller tvära kast i handlingen. Känner starkt igen dessa ljud från animeserier som t.ex. Naruto och förstår nu alltså var de kommer ifrån.
Handlingen i sig vet jag inte riktigt vad man säger om men den är minst sagt svårförstådd. Som ett exempel drar jag här i ett ungefär vad pjäsen vi ser på handlar om (jaja, gryyymt tråkigt men skippa det här och nästa stycke om ni vill då). Pjäsen vi ser på är Yoshitsune senbon zakura ("Yoshitsune and the thousand cherry trees") och vi ser den tredje akten, Kawatsura hogen yakata ("The mansion of the priest kawatsura").
Historien handlar om Yoshitsune som hamnat i fejd med sin bror och därför flytt till en allierad i bergen för att gömma sig. Hans vän Tadanoubu skulle ta hand om Yoshitsunes älskarinna, Shizuka, men anländer tomhänt till gömstället och säger sig aldrig ha fått uppdraget att ta hand om henne. Shizuka anländer dock snart åtföljd av en annan Tadanoubu och när hon får reda på att det verkar finnas två förhör hon sin Tadanoubu som visar sig vara en "räv" i förklädnad. Räven har antagit människoskepnad för att kunna följa efter en trumma som Shizuka har som visar sig vara gjord på skinnet från hans rävföräldrar. Pjäsen får ett lyckligt slut då räven, trots att ha lurat alla att han är Tadanoubu, får behålla trumman och dansar glatt iväg med den i slutet. Faktiskt "flyger" iväg med linor i en väldigt effektfull avslutning.
Det är minst sagt en konstig historia och den blir inte mer "logisk" av det konstiga kabukispelet. Men trots det, när jag väl började fatta handlingen, så är den ganska bra. Jag känner både sorg och glädje för den stackars räven och om en pjäs får en att beröras så så kan den inte vara helt kass. Visst skulle jag inte gå på kabuki varje dag men det var helt klart en upplevelse som jag kommer ta med mig och komma ihåg för alltid.
Slut på utflykten
Eftersom kön gjorde att vi inte kom igång med föreställningen förrän lite senare så är det redan dags att bege sig hemåt när pjäsen är slut. Jag tackar Yuka och Aya för att de tagit med mig på så bra resmål och hoppas jag får se dom igen innan jag beger mig hem till Sverige. Väl tillbaka i Chitose Karasuyama går jag lite omvägar på vägen mot huset för att spana in området. Slår mig ofta på väg till skolan att jag i princip aldrig gått utanför den rutten jag tar mellan huset och stationen. Inte frivilligt i alla fall...
Imorrn är det dags för thoraxkirurgi! Tyvärr utan studenter *buhuu* men det ska bli spännande att gå med läkarna också.
Mata ashita! ("Ses imorgon!")
Kommentarer
Trackback
