Dag 3 - Första skoldagen
Morgonstund har guld i mund
*RIIIING RIIIIING* Åh, herregud på ringklockan på mobilen jag fått låna under min vistelse här. Nog vaknar man alltid, men mer för att jag tror att det är jordbävningslarmet som går än att det är min väckarklocka. Stiger upp redan 05:50 idag då jag måste in tidigt för att träffa Hiroaki som ska hjälpa mig till rätta. Så en snabb frukost och sen bär det iväg.
Bild: En liten bild av rummet jag bor i hos Shimada-familjen.
Redan när tåget anländer så är det fullt så det är bara till att ställa sig lite intryckt i folkklungan och snällt vänta. Som tur är tar det bara 25 minuter in till Shinjukustationen så det är inga problem. Helt magiskt så hittar jag faktiskt till skolan genom att bara gå fel en enda gång. Sugoi desu ne! ("Coolt eller hur")
Tokyo Medical University
Väl framme träffar jag Hiroaki som ber om ursäkt för att skolan inte hunnit ordna ett skåp till mig, så så länge får jag använda hans. Det är dock inga problem för mig och jag tycker Hiroaki är hur snäll som helst som låter mig låna hans skåp. Jag slänger in väskan, drar på mig läkarrocken och proppar den full med stetoskop, papper, pennor, anatomiatlas och en japanskaordbok. Sen beger vi oss in till sjukhuset.
Kan juh säga redan nu att jag nog aldrig kommer hitta själv här inne. Det är som en cementlabyrint med hissar som avbyter varandra, trappor i mängder och identiska våningar med skyltar som jag fattar nada av. Tur då att Hiroaki är här för att hjälpa mig. :) Han tar mig upp till 3:e våningen och bort till en dörr längst bort i en mörk korridor. Han tar ett djupt andetag och knackar på. Vi väntar... Hiroaki torkar sig lite snabbt om pannan och först nu inser jag hur nervös "han" är! Jag är inte ett dugg nervös (vilket faktiskt är konstigt då jag är en väldigt blyg person) men Hiroaki ser helt blek ut.
Respekten i Japan inför ovanstående är väldigt stark och bara studenterna i klasserna ovan tilltalas ofta med ett "-senpai" efter deras namn för att visa att man ser upp till dom. Professorerna räknas som högst på sjukhuset och just nu ska Hiroaki försöka leda mig in till överprofessorn och de andra professorerna i neurokirurgi på sjukhuset. Jag är glad att jag inte "fattar" hur underlägsen jag egentligen är inför professornerna. ^^ Hiroaki går bort till dörren bredvid istället, knackar på och öppnar lite försiktigt, tittar snabbt in och backar sen och visar att jag kan gå in. Själv stannar han utanför. :)
Professorerna och min nya studentgrupp
I rummet möts jag av sex stycken läkare som sitter runt ett bord med artiklar i händerna. En av läkarna pekar på en stol bredvid sig och jag smyger tyst bort och sätter mig. De var visst i full gång med en genomgång av artikeln så jag sitter snällt och väntar. Efter någon minut är de klara och professorn bredvid mig välkomnar mig och presenterar sig som professor Miki och vänder sig sedan om och börjar tala till de andra på japanska. Någonstans i meningarna snappar jag upp "Andersson" och "Paturiku" och tillslut ber professor Miki mig att presentera mig på engelska för de andra. Jag drar lite kort om mig själv, att jag är från Sverige, att jag är glad över att få vara här och att jag hoppas de ska ta väl hand om mig. Alla där inne ser glada ut och jag känner mig, trots den lite tysta stämningen, väl mottagen. Det är nog inte likt professorerna att hoppa upp och ner och hälsa en med hjärtliga omfamningar. Så det här duger bra för mig.
Läkarna sätter igång med en liten fallgenomgång - på japanska så klart - och efter ett tag så knackar det på dörren och in stiger 6 stycken studenter. Professor Miki förklarar att de är placerade på neurokirurugavdelningen denna veckan och att jag ska gå med dem under veckan och ber mig att presentera mig. Efteråt så säger professorn till mig att följa efter studenterna och vi vandrar iväg till hissen och tar oss vidare till ett litet rum på 13:e våningen. Först nu i hissen inser jag att sjukhuset har hela 18 våningar! Det är kanske ändå större än vad jag trodde - eller i alla fall mer kompakt?
Studenterna verkar väldigt trevliga och presenterar sig på lite halvknaglig engelska och välkomnar mig. De är 4 killar och 2 tjejer, och det tog mig nog mindre än 1 sekund att glömma allas namn. Suck på mig och namn alltså... Dom har väldigt coola läkarrockar som är knäppta uppe på ena axeln och man blir lite smått avundsjuk alltså. :D
Första operationen!
Efter en liten pratstund så dyker professor Miki upp igen och tar med oss till vår första operation. Vi går in på neurokirurgavdelning där vi byter om till gråa kläder (som studenter har jämfört med gröna som läkarna har). Utanför operationssalen tar vi på oss munskydd och hårnät och spritar våra händer. Professor Miki går med oss in i rummet där en patient för tillfället genomgår en operation för att ta bort en hjärntumör. Professorn visar oss de olika skärmarna där inne, förklarar lite vad det är man ser hos patienten och håller en liten minilektion för studenterna. På japanska givetvis men han stannar då och då och översätter till några engelska ord så jag ska förstå vad dom pratar om. Efter det tittar vi några minuter och sen går vi där ifrån igen. Meningen var nog att vi skulle se mer hur det fungerade här denna dagen än att följa själva operationen.
Curry-lunch
Sedan släpps vi iväg till lunch i två timmar och studenterna tar med mig till en närliggande skyskrapa med restaurangavdelning i botten. Här går vi till en curryrestaurang där man får välja vilken sorts kött och grejjor man vill ha och sedan betalar man utefter en skala för hur stark man vill ha sin mat. :D Jag blir rekommenderad att köra på "normal" för denna gången och det är nog bäst att inte chansa. Maten är riktigt god och äts, otroligt nog, med sked istället för ätpinnar.
Efter lunchen går vi tillbaka till studentrummet där gruppen förklarar att man spenderar sin lediga tid med att plugga, äta, umgås, läsa manga och sova. Och sant nog så ligger det redan 2 pers och sover på varsin bänk och ett flertal mangaböcker ligger utspridda över borden. Dessutom finns det 3 stora dryckesautomater där man köpa allt från Cola och mineralvatten till iste (med grönt te) och fruktyoghurtar. Jag kan inte låta bli att imponeras över dom. Dom är juh bara så coola! Tre gigantiska maskiner med allt inom dryckesväg man kan tänkas vilja ha, lättillgängligt och till ett väldigt bra pris. (Vad en is-grönt-te kostar säger er nog inte så mycket men exempelvis går en 33cl Coca Cola på 6,50:-.)
Lektion
13:00 går vi tillbaka till vårt lilla rum på 13:e våningen där en av läkarna kommer in och håller en liten föreläsning om hjärntumörer. Han var grymt snäll och översatte vartenda ord han skrev på tavlan till engelska så jag skulle förstå. Däremot märker jag att han inte ens kan säga "förstår du" till mig på engelska. Men den engelska medicinska terminologin sitter i alla fall. :)
Shopping med Hiroaki och Yoshi
Förläsningen varar en knapp timme och efteråt letar Hiroaki upp mig och frågar om jag vill gå på stan med honom och en av studenterna från min nya grupp, Yoshi. Jag har länge velat se hur "shopping"-delen av Tokyo är så jag tackar glatt "Ja" och vi beger oss av till fots. Yoshi är väldigt trevlig och har en hyfsad engelskakunskap han också. Han och Hirokai tar med mig till ett område nära Shinjukustationen (vars namn jag konstant glömmer bort, men det är i alla fall Shinjuku fortfarande) där gatorna är fyllda av skyskrapor med affärer. På skyskraporna sitter gigantiska TV-apparater hundratals meter upp i luften och visar reklam och korsningen vi gick över är nog den mest traffikerade (med människor) jag någonsin sett. Tokyo är verkligen fantastiskt.
Bild: Hiroaki och Yoshi i den über-traffikerade korsningen.
Yoshi pekar på en av de högsta skyskraporna där det med stora bokstäver står "OIOI" och säger att det är OIOI-byggnaden varpå Hiroaki snabbt inskjuter in att det inte alls är OIOI utan att det uttalas "Marui". Yoshi skrattar och förklarar att det har blivit ett stående skämt att alla tror den heter OIOI första gången dom ser den. Detta kan tyckas oväsentligt men det är faktiskt enda sättet jag sedan kunnat förklara för folk var jag var den dagen och shoppade. Alla skrattar och säger att dom fattar var vi var när jag säger "OIOI-building". :D
Bild: OIOI-byggnaden.
Vi går runt till lite olika klädaffärer och tittar. Priserna är väl ganska lika dom i Sverige - en aning billigare ändå tror jag. I en "lite för dyr" klädaffär börjar expediten plötsligt prata med mig och verkar väldigt intresserad av att jag är utlänning. Det är rätt roande så ovanligt det ändå är med utlänningar i en så stor stad som Tokyo. Eller rättare sagt så drunknar nog de få utlänningar i den stora mängd japaner som finns. Men det är nog även så att Japan är ett rätt svårt land för utlänningar både vad det gäller språk, seder och acceptans hos japanerna.
Yoshi blir tvungen att sticka med Hiroaki stannar och tar med mig till de två coolaste butikerna hittills. Först en 7-vånings bokaffär (!) där en våning är avsatt enbart till utländska böcker. Helt fantastiskt alltså! Hiroaki säger att i princip vilken bok som helst som man vill ha finns att få tag på där. Jag inhandlar en ny japansk-engelsk-ordbok då min nuvarande tegelsten är allt annat än smidig att ha i rockfickan på sjukhuset (ajaj så ont jag har i axlarna). Efter bokaffären så tar Hiroaki mig, såklart på min önskan, till en mangafigur-affär. En hel affär med bara figurer av manga- och animekaraktärer, Star Trek, Star Wars, spelfigurer, ja allt man kan tänka sig inom den sfären. Sjukt häftigt. Jag har tänkt inhandla en möjlig födelsedagspresent till en viss bror och tänkte att det här måste vara perfekt för honom (hoppas han inte läser min blogg nu - men han har nog för lite tålamod för det så det är lugnt). I affären fanns även en del kanske mindre lämpliga figurer som barbiedockor med alla möjliga accessoarer där man kan välja mellan dockor med 5 olika bröststorlekar - Haha, only in Japan!
Bild: 2 olika sorters dockor, båda med 5 olika bröststorlekar.
Välkomstfest med Patric Barron och resten av mitt lilla gäng
Jag och Hiroaki tar en liten fika innan vi beger oss tillbaka till sjukhuset. Det är nämligen så att professor Patric Barron (skottländaren som bott i Japan i 40 år) vill hålla en välkomstmiddag för mig tillsammans med de andra medlemmarna ur ESS (English Speaking Society). En bit efter 19 springer vi in på hans kontor och möter förutom Patric själv även Misato, Emi, och Chiharu. Någon minut senare kommer även Machiko och en ny kille, Masa. Misato och Emi har bestämt att vi ska gå till något så roligt som "Mu mu restaurang" med den spännande undertiteln "Body balance dining". Jag tänkte mig först en restaurang där man sitter på vippbrädor eller liknande när man äter men det visar sig vara en restaurang där all mat ska vara nyttig och bra för kroppen. Låter trist va ;) - det var det inte kan jag lova!
Restaurangen ligger i en av de ståtligaste skyskraporna i Tokyo - Sumitomo. Det är en trekantig skyskrapa på över 50 våningar som är ihålig så att man inifrån byggnaden kan se hela vägen upp genom byggnaden till himlen. Häftigt! Hissen var också något av det coolaste jag sett där man fick välja mellan våning 1, 48, 49, 50, 51 eller 52. Herregud vad det slog lock i öronen när hissen på imponerande typ 30 sekunder susade hela vägen upp till våning 49.
Bild: Sumitomo-hissen med våning 1 och sen direkt 48-52.
Mu mu restaurang är väldigt mysig med dämpad belysning, nersänkta bord och en makalös utsikt! Jag vet inte namnet på ens en tiondel av maten jag fick äta där men allt var riktigt gott och spännande och för att inte tala om vackert. Dessutom fick jag prova plommon-saké som om jag kan hitta på flaska lätt ska ta med hem till Sverige. Patric Barron är väldigt trevlig att ha och göra med och han berättade alla möjliga historier om Tokyo och Japans utveckling - han har juh trots allt varit med i över 40 år. Han berättade dessutom att han oftast går hem från jobbet vid 7-8 -tiden på kvällen för att sätta sig och göra lite pappersarbete till in på midnatten. När tusan har dom ledigt egentligen!? Men han bara viftade bort frågan med att så har dom flesta det och att han faktiskt snart skulle ta semester. Jag nämnde inget om att jag hört att man har mycket färre semesterdagar i Japan än i till exempel Sverige utöver dessa galna tider.
Bild: Hela gänget på Mu mu restaurang. Patric i mitten. Från vänster: Emi, mig, Misato, Machiko, Patric, Chiharu, Maso och Hiroaki.
Jag vet inte riktigt vad som hände sen dock. Jag gick iväg för att gå på toa och när jag kommer tillbaka så tog det bara en minut innan det var dags att gå - och det utan att jag fått se röken av någon nota. Jag misstänker att Patric betalade men det känns ädnå lite fel. Man är själv inte van vid det här givmilda bjudandet och jag kan tänka mig att notan inte var nådig. Patric beställde även in en flaska av husets vin förutom den uppsjö av spännande rätter som passerade vårt bord.
Bild: Utsikten ner genom ihåligheten i Sumitomo-byggnaden från 49:e våningen.
Vi beger oss till stationen och Machiko ska med samma tåg som mig (Yatta!) så jag lyckas åter en gång att komma på rätt tåg hemåt. Men så enkelt ska jag inte tro att det kan vara att komma hem...
Lost in Japan nr 2
Machiko hoppar av några stationer innan mig och efter det ställer jag mig lite smått orolig upp och börjar leta på tågkartan vart min station är. Jag hittar min station, Chitose-Karasuyama, men jag tycker inte att stationerna stämmer riktigt. Hmm. Varje gång tåget stannar så kollar jag namnet på stationen och letar febrilt på kartan. Helt plötsligt när tåget stannar på en station så ser jag att den stationen kommer "efter" min station på tågkartan! Med ca 1 sekunds betänketid så hoppar jag av på stationen. Jag vill juh inte åka ännu längre bort från min station utan hoppas att jag kan fånga ett tåg på väg mot andra hållet.
Jag yrar runt lite bland perongerna och hittar tillslut tåget som går i riktning mot Shinjukustationen. Tåget anländer snart och jag hoppar på. Det räcker att jag hör första stationen och en snabb blick på tågkartan för att inse att jag inte alls hade åkt för långt utan att jag hade hoppat av för tidigt och nu var på väg ännu längre bort från min station. Aaargh! Av tåget snabbt som tusan, ner för trappor, upp för andra trappor och in på ett nytt tåg med vad jag tror är destination "ditt jag ska" (för jag har ingen aning om vad slutstationen är för mina tåg bara varifrån de går på Shinjukustationen). Detta visar sig dock gå bra och en 3-4 stationer senare hoppas jag utmattad av på Chitose-Karasuyama.
Vad jag så här i efterhand misstänker hände är att just det tåget hade tågkartan på "fel" håll. Hittills har nämligen alla tåg haft tågkartan på ett visst håll, men igår så såg jag för första gången (eller uppenbarligen andra...) en tågkarta som var vänd åt andra hållet och det är en möjlig förklaring till att det såg ut som att jag hade åkt för långt. Dom är inte helt lätta att läsa dom här kartorna, i alla fall inte när man har lite smått panik.
Bild: Tågkartan för Keio-linjens tunnelbanetåg som jag åker.
Men slutet gott, allting gott. Bums i säng. Zzzz!
*RIIIING RIIIIING* Åh, herregud på ringklockan på mobilen jag fått låna under min vistelse här. Nog vaknar man alltid, men mer för att jag tror att det är jordbävningslarmet som går än att det är min väckarklocka. Stiger upp redan 05:50 idag då jag måste in tidigt för att träffa Hiroaki som ska hjälpa mig till rätta. Så en snabb frukost och sen bär det iväg.
Bild: En liten bild av rummet jag bor i hos Shimada-familjen.
Redan när tåget anländer så är det fullt så det är bara till att ställa sig lite intryckt i folkklungan och snällt vänta. Som tur är tar det bara 25 minuter in till Shinjukustationen så det är inga problem. Helt magiskt så hittar jag faktiskt till skolan genom att bara gå fel en enda gång. Sugoi desu ne! ("Coolt eller hur")
Tokyo Medical University
Väl framme träffar jag Hiroaki som ber om ursäkt för att skolan inte hunnit ordna ett skåp till mig, så så länge får jag använda hans. Det är dock inga problem för mig och jag tycker Hiroaki är hur snäll som helst som låter mig låna hans skåp. Jag slänger in väskan, drar på mig läkarrocken och proppar den full med stetoskop, papper, pennor, anatomiatlas och en japanskaordbok. Sen beger vi oss in till sjukhuset.
Kan juh säga redan nu att jag nog aldrig kommer hitta själv här inne. Det är som en cementlabyrint med hissar som avbyter varandra, trappor i mängder och identiska våningar med skyltar som jag fattar nada av. Tur då att Hiroaki är här för att hjälpa mig. :) Han tar mig upp till 3:e våningen och bort till en dörr längst bort i en mörk korridor. Han tar ett djupt andetag och knackar på. Vi väntar... Hiroaki torkar sig lite snabbt om pannan och först nu inser jag hur nervös "han" är! Jag är inte ett dugg nervös (vilket faktiskt är konstigt då jag är en väldigt blyg person) men Hiroaki ser helt blek ut.
Respekten i Japan inför ovanstående är väldigt stark och bara studenterna i klasserna ovan tilltalas ofta med ett "-senpai" efter deras namn för att visa att man ser upp till dom. Professorerna räknas som högst på sjukhuset och just nu ska Hiroaki försöka leda mig in till överprofessorn och de andra professorerna i neurokirurgi på sjukhuset. Jag är glad att jag inte "fattar" hur underlägsen jag egentligen är inför professornerna. ^^ Hiroaki går bort till dörren bredvid istället, knackar på och öppnar lite försiktigt, tittar snabbt in och backar sen och visar att jag kan gå in. Själv stannar han utanför. :)
Professorerna och min nya studentgrupp
I rummet möts jag av sex stycken läkare som sitter runt ett bord med artiklar i händerna. En av läkarna pekar på en stol bredvid sig och jag smyger tyst bort och sätter mig. De var visst i full gång med en genomgång av artikeln så jag sitter snällt och väntar. Efter någon minut är de klara och professorn bredvid mig välkomnar mig och presenterar sig som professor Miki och vänder sig sedan om och börjar tala till de andra på japanska. Någonstans i meningarna snappar jag upp "Andersson" och "Paturiku" och tillslut ber professor Miki mig att presentera mig på engelska för de andra. Jag drar lite kort om mig själv, att jag är från Sverige, att jag är glad över att få vara här och att jag hoppas de ska ta väl hand om mig. Alla där inne ser glada ut och jag känner mig, trots den lite tysta stämningen, väl mottagen. Det är nog inte likt professorerna att hoppa upp och ner och hälsa en med hjärtliga omfamningar. Så det här duger bra för mig.
Läkarna sätter igång med en liten fallgenomgång - på japanska så klart - och efter ett tag så knackar det på dörren och in stiger 6 stycken studenter. Professor Miki förklarar att de är placerade på neurokirurugavdelningen denna veckan och att jag ska gå med dem under veckan och ber mig att presentera mig. Efteråt så säger professorn till mig att följa efter studenterna och vi vandrar iväg till hissen och tar oss vidare till ett litet rum på 13:e våningen. Först nu i hissen inser jag att sjukhuset har hela 18 våningar! Det är kanske ändå större än vad jag trodde - eller i alla fall mer kompakt?
Studenterna verkar väldigt trevliga och presenterar sig på lite halvknaglig engelska och välkomnar mig. De är 4 killar och 2 tjejer, och det tog mig nog mindre än 1 sekund att glömma allas namn. Suck på mig och namn alltså... Dom har väldigt coola läkarrockar som är knäppta uppe på ena axeln och man blir lite smått avundsjuk alltså. :D
Första operationen!
Efter en liten pratstund så dyker professor Miki upp igen och tar med oss till vår första operation. Vi går in på neurokirurgavdelning där vi byter om till gråa kläder (som studenter har jämfört med gröna som läkarna har). Utanför operationssalen tar vi på oss munskydd och hårnät och spritar våra händer. Professor Miki går med oss in i rummet där en patient för tillfället genomgår en operation för att ta bort en hjärntumör. Professorn visar oss de olika skärmarna där inne, förklarar lite vad det är man ser hos patienten och håller en liten minilektion för studenterna. På japanska givetvis men han stannar då och då och översätter till några engelska ord så jag ska förstå vad dom pratar om. Efter det tittar vi några minuter och sen går vi där ifrån igen. Meningen var nog att vi skulle se mer hur det fungerade här denna dagen än att följa själva operationen.
Curry-lunch
Sedan släpps vi iväg till lunch i två timmar och studenterna tar med mig till en närliggande skyskrapa med restaurangavdelning i botten. Här går vi till en curryrestaurang där man får välja vilken sorts kött och grejjor man vill ha och sedan betalar man utefter en skala för hur stark man vill ha sin mat. :D Jag blir rekommenderad att köra på "normal" för denna gången och det är nog bäst att inte chansa. Maten är riktigt god och äts, otroligt nog, med sked istället för ätpinnar.
Efter lunchen går vi tillbaka till studentrummet där gruppen förklarar att man spenderar sin lediga tid med att plugga, äta, umgås, läsa manga och sova. Och sant nog så ligger det redan 2 pers och sover på varsin bänk och ett flertal mangaböcker ligger utspridda över borden. Dessutom finns det 3 stora dryckesautomater där man köpa allt från Cola och mineralvatten till iste (med grönt te) och fruktyoghurtar. Jag kan inte låta bli att imponeras över dom. Dom är juh bara så coola! Tre gigantiska maskiner med allt inom dryckesväg man kan tänkas vilja ha, lättillgängligt och till ett väldigt bra pris. (Vad en is-grönt-te kostar säger er nog inte så mycket men exempelvis går en 33cl Coca Cola på 6,50:-.)
Lektion
13:00 går vi tillbaka till vårt lilla rum på 13:e våningen där en av läkarna kommer in och håller en liten föreläsning om hjärntumörer. Han var grymt snäll och översatte vartenda ord han skrev på tavlan till engelska så jag skulle förstå. Däremot märker jag att han inte ens kan säga "förstår du" till mig på engelska. Men den engelska medicinska terminologin sitter i alla fall. :)
Shopping med Hiroaki och Yoshi
Förläsningen varar en knapp timme och efteråt letar Hiroaki upp mig och frågar om jag vill gå på stan med honom och en av studenterna från min nya grupp, Yoshi. Jag har länge velat se hur "shopping"-delen av Tokyo är så jag tackar glatt "Ja" och vi beger oss av till fots. Yoshi är väldigt trevlig och har en hyfsad engelskakunskap han också. Han och Hirokai tar med mig till ett område nära Shinjukustationen (vars namn jag konstant glömmer bort, men det är i alla fall Shinjuku fortfarande) där gatorna är fyllda av skyskrapor med affärer. På skyskraporna sitter gigantiska TV-apparater hundratals meter upp i luften och visar reklam och korsningen vi gick över är nog den mest traffikerade (med människor) jag någonsin sett. Tokyo är verkligen fantastiskt.
Bild: Hiroaki och Yoshi i den über-traffikerade korsningen.
Yoshi pekar på en av de högsta skyskraporna där det med stora bokstäver står "OIOI" och säger att det är OIOI-byggnaden varpå Hiroaki snabbt inskjuter in att det inte alls är OIOI utan att det uttalas "Marui". Yoshi skrattar och förklarar att det har blivit ett stående skämt att alla tror den heter OIOI första gången dom ser den. Detta kan tyckas oväsentligt men det är faktiskt enda sättet jag sedan kunnat förklara för folk var jag var den dagen och shoppade. Alla skrattar och säger att dom fattar var vi var när jag säger "OIOI-building". :D
Bild: OIOI-byggnaden.
Vi går runt till lite olika klädaffärer och tittar. Priserna är väl ganska lika dom i Sverige - en aning billigare ändå tror jag. I en "lite för dyr" klädaffär börjar expediten plötsligt prata med mig och verkar väldigt intresserad av att jag är utlänning. Det är rätt roande så ovanligt det ändå är med utlänningar i en så stor stad som Tokyo. Eller rättare sagt så drunknar nog de få utlänningar i den stora mängd japaner som finns. Men det är nog även så att Japan är ett rätt svårt land för utlänningar både vad det gäller språk, seder och acceptans hos japanerna.
Yoshi blir tvungen att sticka med Hiroaki stannar och tar med mig till de två coolaste butikerna hittills. Först en 7-vånings bokaffär (!) där en våning är avsatt enbart till utländska böcker. Helt fantastiskt alltså! Hiroaki säger att i princip vilken bok som helst som man vill ha finns att få tag på där. Jag inhandlar en ny japansk-engelsk-ordbok då min nuvarande tegelsten är allt annat än smidig att ha i rockfickan på sjukhuset (ajaj så ont jag har i axlarna). Efter bokaffären så tar Hiroaki mig, såklart på min önskan, till en mangafigur-affär. En hel affär med bara figurer av manga- och animekaraktärer, Star Trek, Star Wars, spelfigurer, ja allt man kan tänka sig inom den sfären. Sjukt häftigt. Jag har tänkt inhandla en möjlig födelsedagspresent till en viss bror och tänkte att det här måste vara perfekt för honom (hoppas han inte läser min blogg nu - men han har nog för lite tålamod för det så det är lugnt). I affären fanns även en del kanske mindre lämpliga figurer som barbiedockor med alla möjliga accessoarer där man kan välja mellan dockor med 5 olika bröststorlekar - Haha, only in Japan!
Bild: 2 olika sorters dockor, båda med 5 olika bröststorlekar.
Välkomstfest med Patric Barron och resten av mitt lilla gäng
Jag och Hiroaki tar en liten fika innan vi beger oss tillbaka till sjukhuset. Det är nämligen så att professor Patric Barron (skottländaren som bott i Japan i 40 år) vill hålla en välkomstmiddag för mig tillsammans med de andra medlemmarna ur ESS (English Speaking Society). En bit efter 19 springer vi in på hans kontor och möter förutom Patric själv även Misato, Emi, och Chiharu. Någon minut senare kommer även Machiko och en ny kille, Masa. Misato och Emi har bestämt att vi ska gå till något så roligt som "Mu mu restaurang" med den spännande undertiteln "Body balance dining". Jag tänkte mig först en restaurang där man sitter på vippbrädor eller liknande när man äter men det visar sig vara en restaurang där all mat ska vara nyttig och bra för kroppen. Låter trist va ;) - det var det inte kan jag lova!
Restaurangen ligger i en av de ståtligaste skyskraporna i Tokyo - Sumitomo. Det är en trekantig skyskrapa på över 50 våningar som är ihålig så att man inifrån byggnaden kan se hela vägen upp genom byggnaden till himlen. Häftigt! Hissen var också något av det coolaste jag sett där man fick välja mellan våning 1, 48, 49, 50, 51 eller 52. Herregud vad det slog lock i öronen när hissen på imponerande typ 30 sekunder susade hela vägen upp till våning 49.
Bild: Sumitomo-hissen med våning 1 och sen direkt 48-52.
Mu mu restaurang är väldigt mysig med dämpad belysning, nersänkta bord och en makalös utsikt! Jag vet inte namnet på ens en tiondel av maten jag fick äta där men allt var riktigt gott och spännande och för att inte tala om vackert. Dessutom fick jag prova plommon-saké som om jag kan hitta på flaska lätt ska ta med hem till Sverige. Patric Barron är väldigt trevlig att ha och göra med och han berättade alla möjliga historier om Tokyo och Japans utveckling - han har juh trots allt varit med i över 40 år. Han berättade dessutom att han oftast går hem från jobbet vid 7-8 -tiden på kvällen för att sätta sig och göra lite pappersarbete till in på midnatten. När tusan har dom ledigt egentligen!? Men han bara viftade bort frågan med att så har dom flesta det och att han faktiskt snart skulle ta semester. Jag nämnde inget om att jag hört att man har mycket färre semesterdagar i Japan än i till exempel Sverige utöver dessa galna tider.
Bild: Hela gänget på Mu mu restaurang. Patric i mitten. Från vänster: Emi, mig, Misato, Machiko, Patric, Chiharu, Maso och Hiroaki.
Jag vet inte riktigt vad som hände sen dock. Jag gick iväg för att gå på toa och när jag kommer tillbaka så tog det bara en minut innan det var dags att gå - och det utan att jag fått se röken av någon nota. Jag misstänker att Patric betalade men det känns ädnå lite fel. Man är själv inte van vid det här givmilda bjudandet och jag kan tänka mig att notan inte var nådig. Patric beställde även in en flaska av husets vin förutom den uppsjö av spännande rätter som passerade vårt bord.
Bild: Utsikten ner genom ihåligheten i Sumitomo-byggnaden från 49:e våningen.
Vi beger oss till stationen och Machiko ska med samma tåg som mig (Yatta!) så jag lyckas åter en gång att komma på rätt tåg hemåt. Men så enkelt ska jag inte tro att det kan vara att komma hem...
Lost in Japan nr 2
Machiko hoppar av några stationer innan mig och efter det ställer jag mig lite smått orolig upp och börjar leta på tågkartan vart min station är. Jag hittar min station, Chitose-Karasuyama, men jag tycker inte att stationerna stämmer riktigt. Hmm. Varje gång tåget stannar så kollar jag namnet på stationen och letar febrilt på kartan. Helt plötsligt när tåget stannar på en station så ser jag att den stationen kommer "efter" min station på tågkartan! Med ca 1 sekunds betänketid så hoppar jag av på stationen. Jag vill juh inte åka ännu längre bort från min station utan hoppas att jag kan fånga ett tåg på väg mot andra hållet.
Jag yrar runt lite bland perongerna och hittar tillslut tåget som går i riktning mot Shinjukustationen. Tåget anländer snart och jag hoppar på. Det räcker att jag hör första stationen och en snabb blick på tågkartan för att inse att jag inte alls hade åkt för långt utan att jag hade hoppat av för tidigt och nu var på väg ännu längre bort från min station. Aaargh! Av tåget snabbt som tusan, ner för trappor, upp för andra trappor och in på ett nytt tåg med vad jag tror är destination "ditt jag ska" (för jag har ingen aning om vad slutstationen är för mina tåg bara varifrån de går på Shinjukustationen). Detta visar sig dock gå bra och en 3-4 stationer senare hoppas jag utmattad av på Chitose-Karasuyama.
Vad jag så här i efterhand misstänker hände är att just det tåget hade tågkartan på "fel" håll. Hittills har nämligen alla tåg haft tågkartan på ett visst håll, men igår så såg jag för första gången (eller uppenbarligen andra...) en tågkarta som var vänd åt andra hållet och det är en möjlig förklaring till att det såg ut som att jag hade åkt för långt. Dom är inte helt lätta att läsa dom här kartorna, i alla fall inte när man har lite smått panik.
Bild: Tågkartan för Keio-linjens tunnelbanetåg som jag åker.
Men slutet gott, allting gott. Bums i säng. Zzzz!
Kommentarer
Postat av: Elisabet
Det låter som att du har en spännande tillvaro...
Postat av: Ronny
Pada-chan, vilse i Japan? :-D
Trackback
