Dag 11 - Riktig sushi
Småoperationer och Dubbel Cheeseburgare
Förmiddagen i skolan är jag och gruppen på två småoperationer. Dessa görs med lokalbedövning (i motsatts till sövning) och är oftast inte så stora i omfattningen. Den första operationen är en liten vätskefylld blåsa på fingret som skärs bort och sedan repareras genom att ta en liten hudbit från området under tummen.
Nästa operation är en fistel bakom örat som ska undersökas och opereras bort. En "fistel" är en onaturlig gång som bildats i kroppen om som kan vara "kommunicerande" (t.ex. en fistel i kinden förbinder munnens insida med kroppens utsida och är därför kommunicerande) eller "icke-kommunicerande" (och slutar då bara blint). Fisteln visar sig vara icke-kommunicerande och ganska kort. Den opereras bort och sys igen utan några problem.
Kort lunch så det blir McDonalds. Denna gång provar jag Dubbel Cheeseburgaren som var väldigt god. Men QP Cheese är nog snäppet bättre ändå. Hmm. Får bli MegaMac nästa gång lätt!
Brännskadeenheten
Eftermiddagen kopplas jag på en läkare som ska gå på brännskadeenheten och ta hand om en nyinkommen patient. Spännande tycker jag tills jag inser att vi ska stå och bada patienten i typ en timme. För mig som kommer från Sverige så är det så oförståeligt, men i Japan så är rollerna mellan läkare och sjuksköterska inte alls lika tydliga. Här har vi scenariot framför mig där en läkare och två sjuksköterskor står och schamponerar, skrubbar fötterna och rengör brännsåren på patienten. Att det bara ska behöva denna kompetensresurs (ursäkta uttrycket men det finns nog bättre saker en läkare och två sjuksköterskor kan göra under en timme) för att bada av någon är för mig en gåta. Men patienten ser hyfsad nöjd ut där denne blir ompysslad av två unga sjuksköterskor så det är väl ok. :p
I Sverige är det väldigt mycket så att läkarna nästan aldrig gör det en sjuksköterska gör och (vad jag sett) sjuksköterskor nästan aldrig gör det en undersköterska gör. I Japan vet jag inte om det bara är olika arbetsuppgifter eller lägre utbildningsnivå på sjuksköterskorna men läkarna tar bort förband, pysslar om sår, smörjer in salvor och lägger på nya förband. Möjligtvis kan sjuksköterskorna också göra detta när läkaren inte gör det eller så ingår det inte i deras arbetsuppgifter alls. Roligt med lite omväxling i alla fall.
Läkaren jag går med är väldigt trevlig men hela uppgiften med brännskadepatienten är lite loj och en stor del av tiden står jag bara och väntar när hon sitter vid datorn och skickar remisser och skriver journal. När hon till slut klockan 16:15 säger till mig att hon inte har mer för mig just nu (då har jag spenderat de senaste 20 minuterna med att vänta på att hon ska skriva färdig en remiss) pustar jag ut. Men icke sa nicke - jag ska gå till plastikkirurgmottagningen (långt ord) för att vara med där tills jag slutar... Jag tackar för dagen och går raka vägen till studentlobbyn, byter om och sticker hem. ^^ Mina fötter och ben är redan ömma så in i den grad att jag inte riktigt har någon känsel i dom och att då tvingas gå och "stå" i en obestämd mängd tid känns inte helt aktuellt. Min första "skubbning" alltså. :p
Även om detta bara rörde några minuter så hade japanska studenter nog aldrig vågat göra detta. De har en otrolig respekt för professorerna och de andra läkarna och följer slaviskt efter tills läkarna säger att de kan gå. Inte riktigt vad man själv är van vid hemma i Sverige där man själv tar ansvar för min utbildning och många skippar friskt det de inte tycker är så givande. Självklart har vi massor vi måste gå på också i Sverige men det är rätt stor skillnad ändå mellan Sverige och Japan. Jag får ofta intryckte i Japan att studenten även fyller funktionen av att vara "den som är där med lägst rang" och liksom finns där för att finnas, inte för att lära sig". Absolut inte alltid, men ibland är det väldigt ickegivande och trots det måste man vara kvar i flera timmar. I like it the Swedish way. ;)
Riktig sushi
På kvällen tar Norie-san och Seiichiro-san mig och Katka till en "riktig" sushi-restaurang i Chitose Karasuyama (stadsdelen där vi bor). De klagade innan på att kaiten sushi (rullbandssushi) är lågkvalitétssushi så detta ska verkligen bli spännande.
När man stiger in i restaurangen så dränks man i en symfoni av "IRRASHAIMASEEEE!" (typ "välkommen") från alla fem-sex sushikockarna som bokstavligen skriker det till en. Man känner sig i alla fall väldigt välkomnad och under resten av kvällen kan jag knappt hålla mig för skratt när en ny kund kommer in och mängder av irashaimaseeeeee kommer haglandes. På samma sätt hälsas varenda kund som går ut med en motsvarande fras.
Och visst är det skillnad på sushi och sushi. Laxbiten som ligger på sushin jag beställer här är nästan 2 cm tjock och smälter ändå hur lätt som helst i munnen. Sushibitarna beställer man en och en genom att bara skrika till kockarna t.ex. "Sumimasen, salmon kudasai!" (Ursäkta, lax tack!) så kommer två sushibitar med lax serverade inom en halv minut. Allt är väldigt lyxigt och fint. Jag provar förutom lax även tonfisk, ägg, sardiner, tempura och räkor. Självklart betalade underbara Seiichiro-san så jag fick aldrig se vad det kostade som jämförelse men det är nog inga 130 Yen fatet precis.
Bild: Tonfisk-sushi. Checka tjockleken alltså!
Bild: Kocken iordningställer underbart fina sushifat. Tyvärr inte till oss - men ändå vackert att se på.
Till sushin beställer Seiichiro varm saké åt mig och sig själv vilket är en liten upplevelse i sig. Kan väl inte säga att det är särskilt "gott" men att den är rykande varm gör allt lite roligare. Även Katka blir jättesugen när hon ser att den är varm och beställer in en kopp åt sig så hon kan vara med. Norie-san är snäll nog att ställa upp som chaufför och avstår därför.
Bild: Katka tränas i att hälla upp sushi som en "värddam" ska göra efter instruktioner från Norie-san. Just det, vissa traditioner måste man hålla på!
Mätta och belåtna stapplar vi ut ur restaurangen påskjutsade av en våg av farväl-ord från sushikocksgänget. Väl ute så ska jag ta en bild och får hjälp av en snäll servitris som kommer ut och erbjuder sig att ta bilden åt oss. Men hon hittar inte knappen för att ta bilden - då hon håller kameran upp och ner. :D
Bild: Det mätta och glada sushi-gänget utanför restaurangen. (När tillslut fotografen fick kameran på rätt håll.)
Väl hemma pratar jag med Therese över Skype och hör hur det är med henne där borta i Norge (jättemysigt att få höra henne) och sen är det läggdags.
Förmiddagen i skolan är jag och gruppen på två småoperationer. Dessa görs med lokalbedövning (i motsatts till sövning) och är oftast inte så stora i omfattningen. Den första operationen är en liten vätskefylld blåsa på fingret som skärs bort och sedan repareras genom att ta en liten hudbit från området under tummen.
Nästa operation är en fistel bakom örat som ska undersökas och opereras bort. En "fistel" är en onaturlig gång som bildats i kroppen om som kan vara "kommunicerande" (t.ex. en fistel i kinden förbinder munnens insida med kroppens utsida och är därför kommunicerande) eller "icke-kommunicerande" (och slutar då bara blint). Fisteln visar sig vara icke-kommunicerande och ganska kort. Den opereras bort och sys igen utan några problem.
Kort lunch så det blir McDonalds. Denna gång provar jag Dubbel Cheeseburgaren som var väldigt god. Men QP Cheese är nog snäppet bättre ändå. Hmm. Får bli MegaMac nästa gång lätt!
Brännskadeenheten
Eftermiddagen kopplas jag på en läkare som ska gå på brännskadeenheten och ta hand om en nyinkommen patient. Spännande tycker jag tills jag inser att vi ska stå och bada patienten i typ en timme. För mig som kommer från Sverige så är det så oförståeligt, men i Japan så är rollerna mellan läkare och sjuksköterska inte alls lika tydliga. Här har vi scenariot framför mig där en läkare och två sjuksköterskor står och schamponerar, skrubbar fötterna och rengör brännsåren på patienten. Att det bara ska behöva denna kompetensresurs (ursäkta uttrycket men det finns nog bättre saker en läkare och två sjuksköterskor kan göra under en timme) för att bada av någon är för mig en gåta. Men patienten ser hyfsad nöjd ut där denne blir ompysslad av två unga sjuksköterskor så det är väl ok. :p
I Sverige är det väldigt mycket så att läkarna nästan aldrig gör det en sjuksköterska gör och (vad jag sett) sjuksköterskor nästan aldrig gör det en undersköterska gör. I Japan vet jag inte om det bara är olika arbetsuppgifter eller lägre utbildningsnivå på sjuksköterskorna men läkarna tar bort förband, pysslar om sår, smörjer in salvor och lägger på nya förband. Möjligtvis kan sjuksköterskorna också göra detta när läkaren inte gör det eller så ingår det inte i deras arbetsuppgifter alls. Roligt med lite omväxling i alla fall.
Läkaren jag går med är väldigt trevlig men hela uppgiften med brännskadepatienten är lite loj och en stor del av tiden står jag bara och väntar när hon sitter vid datorn och skickar remisser och skriver journal. När hon till slut klockan 16:15 säger till mig att hon inte har mer för mig just nu (då har jag spenderat de senaste 20 minuterna med att vänta på att hon ska skriva färdig en remiss) pustar jag ut. Men icke sa nicke - jag ska gå till plastikkirurgmottagningen (långt ord) för att vara med där tills jag slutar... Jag tackar för dagen och går raka vägen till studentlobbyn, byter om och sticker hem. ^^ Mina fötter och ben är redan ömma så in i den grad att jag inte riktigt har någon känsel i dom och att då tvingas gå och "stå" i en obestämd mängd tid känns inte helt aktuellt. Min första "skubbning" alltså. :p
Även om detta bara rörde några minuter så hade japanska studenter nog aldrig vågat göra detta. De har en otrolig respekt för professorerna och de andra läkarna och följer slaviskt efter tills läkarna säger att de kan gå. Inte riktigt vad man själv är van vid hemma i Sverige där man själv tar ansvar för min utbildning och många skippar friskt det de inte tycker är så givande. Självklart har vi massor vi måste gå på också i Sverige men det är rätt stor skillnad ändå mellan Sverige och Japan. Jag får ofta intryckte i Japan att studenten även fyller funktionen av att vara "den som är där med lägst rang" och liksom finns där för att finnas, inte för att lära sig". Absolut inte alltid, men ibland är det väldigt ickegivande och trots det måste man vara kvar i flera timmar. I like it the Swedish way. ;)
Riktig sushi
På kvällen tar Norie-san och Seiichiro-san mig och Katka till en "riktig" sushi-restaurang i Chitose Karasuyama (stadsdelen där vi bor). De klagade innan på att kaiten sushi (rullbandssushi) är lågkvalitétssushi så detta ska verkligen bli spännande.
När man stiger in i restaurangen så dränks man i en symfoni av "IRRASHAIMASEEEE!" (typ "välkommen") från alla fem-sex sushikockarna som bokstavligen skriker det till en. Man känner sig i alla fall väldigt välkomnad och under resten av kvällen kan jag knappt hålla mig för skratt när en ny kund kommer in och mängder av irashaimaseeeeee kommer haglandes. På samma sätt hälsas varenda kund som går ut med en motsvarande fras.
Och visst är det skillnad på sushi och sushi. Laxbiten som ligger på sushin jag beställer här är nästan 2 cm tjock och smälter ändå hur lätt som helst i munnen. Sushibitarna beställer man en och en genom att bara skrika till kockarna t.ex. "Sumimasen, salmon kudasai!" (Ursäkta, lax tack!) så kommer två sushibitar med lax serverade inom en halv minut. Allt är väldigt lyxigt och fint. Jag provar förutom lax även tonfisk, ägg, sardiner, tempura och räkor. Självklart betalade underbara Seiichiro-san så jag fick aldrig se vad det kostade som jämförelse men det är nog inga 130 Yen fatet precis.
Bild: Tonfisk-sushi. Checka tjockleken alltså!
Bild: Kocken iordningställer underbart fina sushifat. Tyvärr inte till oss - men ändå vackert att se på.
Till sushin beställer Seiichiro varm saké åt mig och sig själv vilket är en liten upplevelse i sig. Kan väl inte säga att det är särskilt "gott" men att den är rykande varm gör allt lite roligare. Även Katka blir jättesugen när hon ser att den är varm och beställer in en kopp åt sig så hon kan vara med. Norie-san är snäll nog att ställa upp som chaufför och avstår därför.
Bild: Katka tränas i att hälla upp sushi som en "värddam" ska göra efter instruktioner från Norie-san. Just det, vissa traditioner måste man hålla på!
Mätta och belåtna stapplar vi ut ur restaurangen påskjutsade av en våg av farväl-ord från sushikocksgänget. Väl ute så ska jag ta en bild och får hjälp av en snäll servitris som kommer ut och erbjuder sig att ta bilden åt oss. Men hon hittar inte knappen för att ta bilden - då hon håller kameran upp och ner. :D
Bild: Det mätta och glada sushi-gänget utanför restaurangen. (När tillslut fotografen fick kameran på rätt håll.)
Väl hemma pratar jag med Therese över Skype och hör hur det är med henne där borta i Norge (jättemysigt att få höra henne) och sen är det läggdags.
Kommentarer
Postat av: Martin Nilsson
Jobbigt det dar med att tvatta av patienter, vi var med om nagot liknande har om dagen, fast da var det ju vi som lag i rosenbladsbad och blev avtvattade av sma gulliga asiatiska tjejer. Livet ar hart ibland...
Trackback
