Pada-chan

I senaste inlägget pratade jag lite om vad vi underhåller oss med på öron-näsa-hals-delen av kursen. Men samtidigt går vi även en ögon-kurs där vi i samma anda tränar på att undersöka varandra. En viktig del av ögonundersökningen är att, med ett litet handmikroskop ("oftalmoskop"), titta in i ögat och undersöka näthinnan. För att göra detta lättare när vi övar så droppas vi stackare med atropin i ena ögat. (Egentligen inte "atropin" i sig, men en svagare form av det.) Atropin åstadkommer en vidgning ("dilatering") av pupillen vilket gör att man kommer åt en större del av näthinnan och på så sätt ser lättare in i ögat.

Dock så är det ju faktiskt så att vi har våra pupiller av en anledning. Eftersom man inte kan fokusera särskilt bra utan sin pupill (det var ett helsike att försöka läsa i sitt anteckningsblock) samt att man blir väldigt ljuskänslig när ens pupill inte drar ihop sig till följd av ljusinflöde så droppas bara ett av våra ögon. Detta får den roliga effekten att vi alla går omkring med en normal och en jättestor pupill. Vi ser minst sagt knäppa ut.

StarCraft the Boardgame är ett strategispel för 2-6 spelare där spelaren tar kontrollen över en av de tre olika raserna Terran (människor), Protoss (en högteknologisk utomjordisk ras) eller Zerg (slemmiga aggressiva rymdvarelser) och genom strategi och krig försöker ta makten över galaxen. Brädspelet är grundat på datorspelet med samma namn, men även om mycket i spelet är likadant som datorspelet skiljer sig brädspelet i det hela stora. Spelet är inriktad på små, snabba strider där noggrann planering och strategiskt djup spelar stor roll. Till skillnad mot datorspelet handlar det nu inte om "en" strid utan istället flera planeter som man strider om genom flertalet konflikter. Resurshantering, forskning och kontroll över de olika planeternas strategiska element är vägen till vinst.

För att man ska vinna ska man antingen uppnå 15 poäng eller fullborda sitt eget lags unika mål. Det finns totalt sex olika lag, två för varje ras, och en av sakerna som gör just StarCraft unikt är att varje lag har sitt alldeles egna sätt att vinna på. Dessa unika mål varierar starkt och exempel är att ha baser på tre olika planeter eller att kontrollera sex områden med resurser på.

Mycket! Väldigt mycket! Boxen till spelet är av modellen riktigt stor och innehåller bland annat över 300 kort, 12 stora planeter, mängder av kartongbitar för allt möjligt och, mest imponerande av allt, över 180 stycken plastfigurer för de olika enheterna i spelet. Alla väldigt fint avbildade från datorspelet.

Varje spelrunda är indelad i tre faser: Planering, utförande och omgruppering. Under planeringsfasen turas spelarna om att lägga ut fyra stycken order upp och ner så inte motståndarna vet vilka planer man har. De tre orderna man kan välja mellan är producera, forska eller mobilisera. När alla lagt ut fyra order går spelet över i nästa fas, utförandet. Här börjar en spelare att vända upp en order och utföra dess funktion, t.ex. bygga enheter och byggnader med produktions-ordern, transportera sina trupper och inleda en strid med mobiliserings-ordern eller forska fram en ny teknologi med forsknings-ordern. När alla order på brädet är avklarade går spelet in i omgrupperingsfasen där man i princip "städar upp" lite och förbereder för nästa runda.

Spelet avanceras av forskningsorderna som tvingar spelarna att även dra ett event-kort. Dessa event-kort ger spelaren en bonus i någon form samtidigt som det har funktionen av en spelklocka. Korten är indelade i tre faser och är organiserade så man först drar fas 1 och först när de är slut börjar på fas 2 och sist fas 3. Det är inte förrän under fas 3 som spelarna kan vinna med sina unika mål som nämndes längre upp.

Problemet är att för att kunna få ett varierat spel så skiljer sig de unika målen åt stort. Och vissa av dem skulle vara väldigt lätta att uppnå direkt i början medans andra är praktiskt taget omöjliga. T.ex. har Tassadar som unikt mål att ha "mer territorium än vad någon annan spelare har". Detta är knepigt vid stage 3 då alla börjat sprida ut sig men i början är det lätt att bara placera ut sina enheter och uppfylla sitt vinstmål. Det är också en härlig känsla när man ser att stage 3 närmar sig och alla i nästan vild panik börjar buffla på varandra till höger och vänster för att se till att ingen annan än en själv har uppfyllt sitt mål.

Detta är ett system som jag själv tycker är grymt bra. De olika vinstsätten är balanserade och ändå så pass olika att man får tänka mer än en gång för att ha full koll på situationen. Det gör även att alla lagen får sitt eget lilla sätt att spelas på.

Ja, på planeterna finns, förutom mineral och gas som används för att producera byggnader och enheter, även conquest-poäng som varje runda man håller ett sådant ger ett poäng. Detta håller man koll på med en separat poängräknare och om någon spelare någonsin uppnår 15 poäng så vinner den direkt.

Bild: En ensam marine (röd) försöker hålla ett conquest point (den röda cirkeln han står på) mot en armé av zergs (lila). Han må vara modig, men jag misstänker att det inte kommer hjälpa honom här.

Jag antar att man bara har ett visst antal kort per enhet, vad händer när de korten tar slut?
Man kan bara använda stridskorten som man har på hand och dessa är oftast inte så många. Detta ska simulera de olika enheternas hälsa ("health points" från datorspelet) då om man redan stridit med en enhet är det mindre sannolikhet att man har kort kvar till den enheten och därför större risk att bli tvungen att använda kort till andra enheter (vilket ger mycket sämre stridsvärden). På så vis kan man se det som att enheterna blivit "skadade" från den tidigare strider.

Bild: Fas 3 har sparkat igång och de tre raserna strider på planterna för att uppnå sina mål och tillslut ta hem vinsten.

Jag antar svaret, men för att förtydliga - är det här ett bra stridssystem alltså?
Det är ett fantastiskt stridssystem. Det är lite kluddigt att försöka förklara i text och därför ger jag mig inte in i någon längre beskrivning, men när man väl sitter med det så är det väldigt simpelt och logiskt.

Kan man producera alla olika enheter direkt från början?
Nej, från början har man bara sin första byggnad i level 1, som då bara kan producera sitt lags förstaenhet. Varje gång man bygger kan man antingen bygga en ny byggnad (finns tre olika, en för infanterister, en för markfordon och en för luftfordon i princip) eller uppgradera en man redan har. För varje gång man uppgraderar en byggnad låser man upp en ny enhet som man kan producera. Då StarCraft är ett väldigt snabbt spel kommer man sällan ha tid eller råd att bygga alla sina byggnader under en match och får därför oftast fokusera på en eller två byggnader. Något som ytterligare gör varje match unik och tvingar en att välja vilken väg man vill gå. "Ska jag satsa på luft eller är det kanske bättre med någon tanks och understöd av infanterister?" "Vilka enheter går fienderna, har jag täckt upp alla mina fronter?"


Bild: Protoss enheter, kort med mera som behövs för att spela.

Är det inte så att vissa enheter är klart bättre än andra då?
Både ja och nej. Spelet är i stort ruskigt välbalanserat och spelet går att vinna med i princip vilken enhet som helst om man använder den i rätt tillfälle och på rätt sätt. På samma sätt är ingen enhet övermäktig då de bättre enheterna är mycket dyrare och därför både är svårare att bygga samt en större förlust när man förlorar en. Men tyvärr är luftenheter lite bättre än mark då de nästan alltid kan konfrontera både mark och luft medans en hel del markenheter är bundna till att enbart kunna beskjuta andra markenheter. Detta var ett känt problem från datorspelet också och något som ordnades i tilläggspaketet Brood War på PC och som jag hoppas kommer ordnas även i brädspelsvarianten i kommande expansion. Trots allt är det ändå en mindre detalj då jag själv många gånger spelat med enbart markenheter och vunnit.

Kan du berätta lite snabbt hur forskningen fungerar?
Varje lag har helt unika teknologier som ofta är bundna till specifika enheter. Det finns i regel två sorters teknologier - en sorts som man forskar fram och som sedan alltid finns där och ger en någon sorts bonus eller ny förmåga, samt en annan sort som är nya stridskort specifika för vissa enheter som antingen förbättrar stridsvärden eller ger enheten helt nya förmågor.


Bild: En ghost, en av Terrans enheter, kan uppgradera sig med inte mindre än tre olika teknologier. Utan sina uppgraderingar är den ganska värdelös, men fullt kittad kan den minst sagt orsaka stor skada.

Är forskningen roligt, eller är det för komplicerat?
Forskning är både och rent ut sagt. Det är grymt roligt att försöka hitta den där perfekta strategin och man kan individualisera sin armé in absurdum med de olika teknologierna som finns tillgängliga. Men samtidigt är det en aning komplicerat och för nybörjan kan det vara bäst att skippa forskning helt bortsett från vissa uppenbart enkla teknologier.

Men kommer inte den som inte forskar i ett rejält underläge?
Faktiskt inte. Forskning kostar resurser, precis som enheter gör. Så forskar man mer så får man färre enheter. Detta är enligt mig en jättesmart idé. Som nybörjare kan man bara pumpa ut så många enheter man kan och attackera lite i blindo med sin jättearmé, medans den mer erfarne kan fokusera på forskning och ha en mycket mindre men kraftigare grupp enheter med unika förmågor som helt kan vända striden. I slutändan vinner självklart den som bemästrar forskning men det är inte så att de som inte gör det står sig slätt, utan även de har en god chans att vinna.

Okej, jag räknar redan över 1 500 ord hittills så det är nog dags att avrunda. Är det något du saknar i StarCraft The Board Game? Är det något som är dåligt?
Jag saknar enheterna från tilläggspaket Brood War som finns till PC. Denna expansion är på väg till brädspelet och jag hoppas det blir lika bra som motsvarande var till PC. Spelet är tidskrävande. Det krävs mycket planering hela tiden och därför sitter man ofta djupt i grubbel över vilka enheter man ska inrikta sig på samt var man ska lägga denna omgångens resurser. Ibland kan det gå lite långsamt, inte minst med nya spelare. Och då man inte interagerar alls på en annans spelares runda kan det bli frustrerande med någon som är långsammare än de andra. Det är ett minus för några - men inget jag själv stör mig på då jag ändå lägger den tiden på att planera för mig själv.


Bild: Tessy, Jonte och jag mitt i en omgång under semestern i Stockholm i somras.

Så vad tycker du om StarCraft The Board Game?
StarCraft The Boardgame är ett av de bästa brädspelen jag någonsin testat. Det är så grymt välgjort och ger mig en kick varje gång jag spelar det. Även om det är starkt uppbyggt kring datorspelet så är själva grundmekaniken helt unikt. Då datorspelet fokuserar på en strid på en planet baseras brädspelet på interplanetära strider där varje spelare anlägger baser på olika planeter, bygger upp arméer och försöker ta över varandras planeter, resurser och strategiska poäng. Allt i en härlig alla-mot-alla-känsla där tillfälliga allianser är lika viktiga som att veta när man ska vända sina vänner ryggen till.  Varning för tidsåtgången dock samt det lite krångliga regelhäftet. Men när reglerna väl sitter så har man ett spel framför sig som man aldrig vill släppa.

Betyg: 10/10

Jag och Thereses bror Tobias var på prova-på-klättring under lördagsförmiddagen, precis innan jag skulle ha helgjour. Jag har egentligen en ganska lång historia av klättring och klättrade aktivt i Helsingborg under fem år samt arbetade två somrar som klätterinstruktör på Camp Filborna i Helsingborg. En av anledningarna till att jag gav upp klättringen var pianot, och inte minst min pianolärare som tyckte det lät allt för riskfyllt för fingrarna.

Det märktes att underarmarna inte är lika vältränade längre. Efter bara någon minuts klättring kändes underarmarna som sten och ömmade som om någon slagit mig med en planka över handlederna. Det var därför rätt lagom med en och en halvtimmes klättring och visst var det kul att återigen få svinga sig runt bland greppen på väggarna och utmana sin egen envishet och seghet i färd mot toppen. Grottan de har som möjliggör takklättring är också hur kul som helst. Hela klättringslokalen på Östra Torn i Lund i sig är väldigt bra och instruktörerna var trevliga och hjälpsamma. Förhoppningsvis blir det kanske lite mer klättring framöver.

Äntligen vann jag mot Therese i hennes favoritspel Runebound: Sands of Al Khalim. Jag vet inte riktigt vad som gör det men hon har varit nästintill obesegrad under de åren vi spelat. Både när bara vi två kör, när vi tar med min bror eller när vi spelar med andra kompisar också.

Men i fredags kväll slog alltså rättvisan till. Äntligen!