Pada-chan

Frukost med Shimada-familjen

Jag vaknar rätt tidigt. Allt känns så ovant så det är är inte helt lätt att slappna av och sova. Jag stiger i alla fall upp och går ner för att frukost (upp och ner ^^). Vid frukostbordet träffar jag för första gången Herr Shimada, Seiichiro-san. Jag hade fått höra av Misato att det var Norie-san som kunde mer engelska och blev därför förvånad när Seiichiro-san hälsade med ”Goodu morningu. Did you sleep well?”. Även under resten av frukosten så översatte Seeichiro-san när Norie-san inte förstod även om inte han heller förstod mer än kanske hälften av sakerna jag sa. :)

 

Frukosten är förvånandsvärt svensk, eller icke-japansk i alla fall. Jag fick vitt bröd med margarin och plommonsylt som Norie-san själv gjort (väldigt god!). Och som dricka hade jag mjölk som smakade precis som mjölken hemma i Sverige – alltså riktigt bra! :D Men jag har fått reda på i efterhand att många japaner äter en viss sorts bönor till frukost nästan varje dag, något som ser ganska läskigt ut faktiskt tycker jag :p. Seiichiro-san äter detta varje morgon men Norie-san föredrar mackor och yoghurt.

 

Det här är även första gången som jag verkligen får lite tid att prata med Shimada-familjen. Dom frågar mig allt möjligt från hur gammal jag är och var jag bor till vad jag skulle vilja göra här i Japan och vilken sorts läkare jag vill bli. Jag frågar även dem en massa saker och får bland annat reda på att Seiichiro-san jobbar stora delar av dagen och att han ärvt familjeföretaget Shimada electronics som gör hisspaneler. Dom har visst gjort hisspanelerna till en väldigt stor del av de största skyskraporna i Tokyo. Häftigt! Norie-san är tennis-freak och spelar i princip alla dagar som tennishallen har öppet.

 

Mot stationen!

Efter att ha ätit och samtalat färdigt beger jag mig mot stationen. Men denna gång med en karta som Norie-san ritat åt mig. Jag planerar inte att göra om misstaget från igår, inte minst när jag har en tid att passa. Mina lilla grupp har planerat att ta ut mig på sightseeing i Tokyo idag. Dessutom är det en sumo-match mellan de olika universitetssjukhusens studenter som vi ska gå på. Check! – det var en av de saker jag absolut ville se när jag åker till Japan. Yatta! ("Jippie") :D

 

Resan går bra men det regnar rejält! När jag igårkväll efter välkomstfesten gick in i en affär för att köpa ett paraply så kom en av killarna från festen fram och gav mig ett och sa det var en present. Han var dock rätt dragen men såg rätt nöjd ut över att få ge den spännande utlänningen en present. Det var verkligen snällt av honom men tyvärr så är den rätt liten och min väska har blivit lite blöt redan på väg till tåget. Jaja, får fixa ett större sen om det behövs.

 

När jag kommer till stationen möts jag av Misato och Shiori, som också är från ESS-klubben. Tillsammans tar vi tåget till ett av Tokyo Medical Universitys campus som ligger en bit från det riktiga sjukhuset och det campus som Hiroaki och Misato går på. Detta, lite mindre campus, går studenterna på från första till och med tredje året på läkarutbildningen (t.ex. går Emi där).

 

Bild: Misato och Shiori.

 

Det är på detta campus som sumo-matchen hålls. Väl nere i källaren så ser jag dom - Ett helt rum fullt av halvnakna killar som står och pratar med varandra och stretchar. Mitt i rummet är det en stor ring med sand, inringad av ett tjockt rep. Detta är området som sumobrottarna tävlar på och målet är i princip att få ut den andre ur ringen eller få omkull denne innan man själv slår i golvet. Inga slag och sparkar är tillåtna utan det gäller att "lyfta ut" varandra genom att ta tag i varandras bälten ("mawashi") eller dra omkull varandra.

 

Under matchens gång fick vi påökning i gruppen av Chiharu och Chii. Ytterligare två läkarstudenter från ESS som båda är väldigt trevliga! Dozo yoroshiku! ("Nice to meet you")

 

Det var faktiskt mycket roligare att se på sumobrottning än jag kunde föreställa mig. Varje match går väldigt snabbt. Oftast är en sammandrabbning över på 5-10 sekunder och istället så är det många som tävlar så det blir många matcher. Reglerna är strikta och både innan och efter sätter sig sumobrottarna i varsin ände av ringen och bugar för varandra. En vitklädd domare står med i ringen och startar matcherna och annonserar vinnaren. När vi kom hade matchen redan pågått ett tag så efter en 20 minuters tittande så är allt slut och vinnande går Tokyo Medical University ur striden av de fyra sjukhus som tävlade. Till skillnad mot riktiga sumobrottare, så som man tänker sig dom, så var de flesta här väldigt smala – nästan på gränsen till klena. Men så är det ingen professionell liga, utan det är vanliga studenter som är med i sumo-klubben på skolan.

 

Bild: Sumobrottning.

 

 Jag är i alla fall väldigt nöjd över att få sett det och tyckte det var riktigt spännande till och med. ;) Från publiken började en äldre man prata med mig på engelska och det visade sig att han var neurokirurg på ett av de andra sjukhusen i Tokyo, ”Nippon University”. Det kan man allt kalla slump då det är just neurokirurgavdelningen jag ska praktisera på den kommande veckan. När jag sa det till resten av gänget så tittade dom nästan lite skrämda bort mot honom och började buga för att visa sin vördnad även om han redan begett sig vidare för att se på matchen. Haha. :D

 

Tsukishima

På väg ut från matchen kom ytterligare ett gäng studenter som ville vara med och sightseeinga rundor med mig under dagen. Chii, Asuka, Hiro och Kani. (Fasligt många japanska namn så jag förstår om ni inte kommer ihåg några då jag själv inte ens kommer ihåg en tiondel.) Eftersom jag gärna ville se några japanska tempel så bestämde gruppen att vi skulle åka till Asakusa som hyser det buddistiska templet Sensō-ji. (”ō i japanskan uttalas som ett dubbelt så lånt o, alltså oo typ”). Men innan dess behövde vi lunch!

 

Vi tar oss till en tunnelbanestation och köper en endagsbiljett som man får åka hur mycket tunnelbana man vill på. Sen beger vi oss till Tsukishima för att jag ska få prova på en unik japansk maträtt, monjayaki. Monjayaki är en smet som man steker tillsammans med valfria olika ingredienser som grönsaker, kött, fisk och skaldjur. Men vad som mest utmärker mojayaki är att man tillagar den själv på bordet. Matborden består av nästan enbart en stor stekplatta samt ett liten del bord där man har en minimal ätskål som enbart används för att ta upp en munsbit på innan den förs till munnen. Själva tillagningen är en hel ritual i sig. Först ska olja hällas på plattan och röras ut. På detta häller man sedan av diverse grönsaker som man steker till. När dom är väl blandade och stekta lägger man dessa som en ”mur” i en cirkel. I denna cirkeln häller man sedan en sorts smet (om muren inte är ordentlig rinner detta iväg) och vissa andra ingredienser och rör tillslut ihop allt till en härlig röra. Detta plattas ut och är sedan redo att ätas! Äta gör man direkt från plattan med en liten metallspade.

 

Bild: Kani och Asuka i full gång med att tillaga sin monjayaki. Chii i bakgrunden.

 

 

Bild: Jag som äter lite på vår nylagade monjayaki. Det ser faktiskit rätt skumt ut men vår var professionellt tillagad av restaurangvärden - så den borde vara bra. ;)

 

Det smakade verkligen inte illa, men det var minst sagt annorlunda. :p Godare var då istället okonomiyaki som vi beställde efter monjayakin. Okonomiyaki är nästan samma sak och tillagas på samma sätt men är mer fast och smakar lite mer som en omelett proppad med smaskiga saker som räkor, bönor, fisk, purjolök med mera. Det var riktigt gott tyckte jag!

 

Asakusa och Sensō-ji-templet

Efter den spännande måltiden bär det av till Asakusa, tempelområdet. Hittills har jag varit ganska unik som utlänning och blivit visad de lite mer, för turister, okända sakerna. Men Asakusa är ruskigt känt och det märktes på den stora folkmassa som fanns där när vi kom fram.

 

Vägen fram till Sensō-ji-temlet kantas av en lång rad av marknadsstånd. Här säljs allt från kimonos och yukatas (”typ en manlig kimono”) till risbollar och diverse japanska godissorter. På vägen mot templet köpte gruppen tre japanska godisar åt mig:

- En mjuk kaka innehållande anko - en smet gjord av söta röda bönor och som blir typ brun i färgen. Väldigt populärt i Japan som godis.

- Senbei - japansk hård riskaka med olja och salt. Smakade lite skumt men jag kan nog lätt lära mig att tycka om det. Lite smaken av popcorn fast med konsistensen av ett kex.

- Dango - bollar av rismjöl eller soyamjöl (tror jag?). Det var i alla fall gott! Det godaste av de olika godisarna i min mening.

 

Bild: Marknadsstånden på vägen mot Sensooji-templet.

 

Templet (Sensō-ji) i sig är fantastiskt! Det består av flera byggnader i olika storlek och alla i den, i min mening, ofantligt vackra japanska stilen. Templet byggdes 628 e.kr men bombades tyvärr sönder och samman under andra världskriget. Templet som jag nu besöker är istället återuppbyggda kopior av de gamla templena men ser väldigt realistiska ut. På väg in i det största templet finns en stor rökelsebrännare. I denna stoppar folk rökelser för de döda och röken som ångar ut sägs vara helande och därför går alla förbipasserande inom och sniffar i sig röken eller viftar den mot den del av kroppen de behöver läkning i.

 

Bild: En av tempelbyggnaderna i Asakusa.

 

Inne i templet kastar folk pengar i en stor önskebrunn, klappar med händerna två gånger och önskar sig något. Mest tur säger kompisarna att man får om man kastar i ett 5-yen-mynt (värt ca 30 öre). Utanför templet kan man även lägga 100 yen i en låda och ta ett lyckopapper. I pappret står det hur mycket tur man kommer få och gruppens svar varierade från lycka, stor lycka, jättelycka ner till väldigt, väldigt liten lycka. :) I pappret står det sedan mer i detalj vad detta betyder som att man kommer bli sjuk, att man kommer få gifta sig snart, om man bör resa eller inte och så vidare.

 

Jag älskar det som jag själv ser som den gamla japanska arkitekturen. Så besöka tempel och liknande byggnader är för mig en självklarhet och Asakusa var verkligen ingen besvikelse!

Bild: Det största av Asakusas tempel.

 

Hemresa och middag hos Shimada-familjen

Efter templet beger vi oss till stationen för att åka hem igen. Jag har känt mig lite småtrött emellanåt och då jag bara sovit en 4-5 timmar de senaste 45-50 timmarna så kändes det bäst att få komma hem och vila lite innan det är dags för skola nästa dag. Dessutom hinner jag även lagom hem till maten!

 

Norie-san är en utomordentlig kock. Vi serveras allt från friterade bläckfiskringar och aubergini till minbläckfiskar (som jag faktiskt inte vågade mig på dock) och tofubröd. Till middagen var även Shimada-sans dotter och man bjuden. De har även en liten 3-årig dotter som bara är för gullig när hon hela tiden springer rundor och gör en massa konstiga saker. Hennes försök att kommunicera med mig gick väl inget vidare men hon blev väldigt lycklig när hon fick smaka på några Ahlgrens bilar och kom sött fram och frågade mig om hon fick ta mer (dock på japanska, men jag fattade andemeningen).

 

Sen är det dags för lite bloggande innan jag går och lägger mig. Som vanligt är jag dock inte ett dugg trött trots att klockan närmar sig midnatt. Och alarmet blir jag tvungen att sätta på 05:50 eftersom jag måste ha lite marginal till skolan imorrn. Och så ska jag möta Hiroaki i studentlobbyn innan jag börjar så han kan visa mig vägen och ge mig ett skåp.