Pada-chan

Har igår och idag befunnit mig på Bröstmottagningen samt Naevusmottagningen (naevus = födelsemärke) vilket varit en väldigt trevlig placering. Höjdpunkten var dock passet på Naevusmottagningen där jag för första gången fick operera en patient. Visst var det bara en så trivial sak som ett födelsemärke men det är en tillräckligt stor operation och massor med saker som ska hållas reda på och göras rätt. Dessutom är det ofta en kosmetisk fråga så man måste vara väldigt försiktig.

Patienten jag opererade ville ta bort ett födelsemärke. Innan mig hade mina två kurskamrater redan fått göra varsin borttagning av födelsemärke. Detta passade mig perfekt då jag fått gott om tid att lära mig hur det skulle göras när läkaren gick igenom med dem. Dessutom blev det lite mer av ett prov eftersom läkaren gav mindre och mindre assistering efterhand som vi lärde oss.

Operationen gick till så att jag först markerar hur man ska skära. I det här fallet var det en upphöjd, rund hudförändring. Att bara skära ett runt sår går dock inte då det inte läker fint alls. Därför får man skära lite ovalt som formen på ett öga med förändringen som man vill ta bort som irisen i mitten. Innan dess bedövar jag runt om hudförändringen (min första injektion för den delen också tror jag!) och sen är det dags att sterilklä sig. Eftersom det inte är en stor operation behövs inga kirurgrockar, men likväl handskar påtagna på sterilt vis. Sen tvättar jag runt förändringen och lägger över operationsduk.

Dags för snittet! Skalpellen sätts ihop och jag skär min "ögonform" kring förändringen. Sedan lyfter jag med pincetten så jag kommer till och skära loss hela hudbiten och slutresultatet ska bli som formen av en hallonbåt. När det är färdigt är det dags att sy igen och tillskillnad mot vad vi egentligen ska kunna sy så fick jag sy med intrakutana stygn denna gången. Intrakutant innebär att man syr "i huden" och kommer aldrig igenom hudytan. Därför kommer tråden aldrig synas när man väl är färdig och tråden består av ett material som löses upp av sig själv efter en viss tid. Intrakutant är dock ganska knepigt och sy men resultatet blev väldigt bra. Dock tog läkaren över lite onödigt mycket där.

Läkaren är väldigt bra som handledare. Hon är bestämd, hård och tvekar inte en sekund för att säga exakt vartenda litet fel man gör. Men samtidigt lär man sig vad man gör fel och man är innerst inne glad att få höra det nu och har möjlighet att lära sig rätt från början. Men det är ingen dans på rosor att få kritik, än mindre inför patienten som ligger där och förväntar sig att allt går rätt till. Men patienterna som kommer till naevusmottagningen är beredda på att det är kandidater där som gör det och läkaren som assisterar oss har som mål att resultatet inte ska bli en skvätt sämre än om en färdig läkare själv hade gjort det. Och det är ju bra!

Synd att det är studenter på naevusmottagningen varje vecka annars hade jag kunnat tänka mig att sticka dit någon dag när man har tid. Det var väldigt roligt att få så mycket ansvar och känna att man gör allt själv och ändå ha assistens hela tiden.

Under hela den kliniska delen av läkarutbildningen, vilket är termin 6-11 och som innebär att man är ute på sjukhuset större delen av tiden, har vi fredagen av satt till föreläsningar. Ofta har dessa varit med varierande kvalité och inte allt för sällan känns det som att de har 8 timmar på fredagen till sitt förfogande och därför "måste" dom fylla ut alla 8 timmar.

Idag var inget undantag. Vissa av föreläsningarna var kanon. Den första fick en nästan att gråta en skvätt när man insåg att man äntligen lyckas lära sig lite om vilka opioider (morfin-liknande läkemedel) och vilka andra värktabletter man ska använda vid vilken situation. Andra fick en att gråta av andra orsaker... Inte minst placebo-föreläsningen som faktiskt tävlar om att vara en av de absolut innehållsvärdelösaste föreläsningarna under hela utbildningen.

Så kort och gott var det en klassisk fredag som innehåller både bra och dåliga föreläsningar. Oftast tycker man dock att de kunde halverat tiden man är på föreläsningar och istället gjort alla matnyttiga. Att läsa själv i böckerna är inte dåligt precis så man vill gärna ha tid till det också. Men man är ofta rädd att gå miste om något fint på en föreläsning som man kanske inte skulle förstå eller uppmärksamma i böckerna. Så därför kommer jag sitta där igen nästa fredag och be för att få åtminstone ett par bra föreläsningar.

Jag är riktigt glad att jag bestämde mig för att gå till skolan idag trots att inga av mina klasskompisar skulle gå. Som ensam student tillsammans med AT-läkaren Lukas fick jag assistera på alla operationer. Dessutom fick jag äntligen sy min första patient! Det var intrakutana stygn efter en ljumskbråcksoperation och det gick faktiskt bra. I alla fall för att vara första gången.

Förresten så är AT-läkaren Lukas en väldigt trevlig bekantskap. Helt oväntat kom vi på att vi delade ett brinnande intresse för brädspel och liknande konstigheter. Så nu är brädspelskväll bestämd nästa vecka och förhoppningsvis blir det många fler.

Tog även en bild på hur fin (dum) man ser ut inne på kirurgavdelningarna. Vi är tvungna att konstant bära gröna huvudboningar för att förhindra att hårstrån sprids överallt så det är bara att vänja sig.


Bild: Jag i kirurgutstyrsel med matchande huvudbonad. Snyggt så det bara stänker om det.

Har nog bestämt mig för att åka till Landskrona imorgon ändå. Det är grymt roligt i Landskrona och att vara färre personer där gör det bara bättre.

Så, 219-bussen 06:58 imorgon it is! Strax god natt!

Då vi var så många studenter i Landskrona (vi fyra från Lund samt en AT-läkare) så bestämde vi oss för att dela upp oss. Jag och Erik gick därför på tisdagen och var lediga idag. Inte helt fel med en ledig dag bara så där. ;)

Imorgon hade vi dock inte bestämt något och nu på kvällen får jag reda på att alla mina tre klasskompisar har bestämt sig för att inte gå. Så vad gör nu jag? Att inte gå innebär ännu en härligt slapp dag, och sådana kan man inte få nog av. Om jag går så blir jag dock ensam student där tillsammans med AT-läkaren och får därför assistera på alla operationer (det är alltid två som assisterar varav den ena alltid blir AT-läkare som har lite högre prioritet). Och det hade inte varit helt fel det heller. Dilemma...

Gårdagens kirurg i Landskrona var väldigt trevlig men dagens var ännu bättre! Kirurgen idag var glad och trevlig, tog hand om en, lät en assistera på alla operationer och förklarade pedagogiskt och tålmodigt om allt som man såg.

Under dagen fick jag vara med på en ljumskbråckoperation, en porta-cath-insättning (en sak som ger ett lättare sätt att ge upprepade injektioner på), en mastektomi (man tar bort ett bröst, oftast på grund av tumörväxt), en hemorrojdoperation och en operation av en pilonidalcysta. Operationerna i Landskrona är lagom korta och man får tid att sträcka på benen mellan varje pass då nästa patient förbereds. Så länge operationerna som här är cirka en timme långa är det bara roligt att vara assistent (den som sterilklär sig och står med kirurgen och hjälper till) men längre operationer kan jag tänka mig blir rätt sega.

Äntligen börjar jag även förstå anatomin över inguinalkanalen. Detta tack vare att man ser anatomin vid operationen samt att kirurgen är duktig på att förklara. Detta är självklart totalt ointressant för "ej läkarstudernade" men vad tusan. "Inguinalkanalen" är en "kanal" som går igenom muskelskiktet i buken och där bland annat sädesledaren löper. Problemet som gör denna kanal så svår att förstå är att det inte är en egen "kanal" i sig utan mer en öppning i muskler, ligament och muskelsenor som sammafaller så det blir ett litet hålrum. Det är genom denna kanal som bråck i ljumsken ofta sitter. Anatomi lär mig sig annars bäst med bilder - men just inguinalkanalen är en sådan struktur som man helt enkelt inte kan rita jättebra bilder på - och därför blir det också väldigt svår att ta till sig. Men det tar sig!

Är måndag-torsdag denna veckan placerad i Landskrona på kirurgavdelningen. Börjar så klart med att komma för sent, lite på grund av för sen buss men framför allt på grund av dåligt val av buss (jag orkade inte gå upp tidigare med andra ord).

Ingen tog hårt på det i alla fall och hela dagen där visar sig faktiskt bli riktigt bra! Kirurgen som har hand om oss är hur snäll som helst. Dagens operationer var enbart bråck-operationer vilka är cirka en timme långa. Lagom och bra för de stackars benen. Vi var lite väl många studenter men fick ändå testa på att vara assistenter (sterilklä sig och hjälpa kirurgen). Det är något speciellt häftigt över att tvätta sig sjukligt noga, gå med händerna i vädret in i operationssalen, ha en sköterska som hjälper en på med operationskläderna och håller fram handskarna åt en.

Även om det bara var bråckoperationer idag så hade vi ändå turen att få ett ljumskbråck, ett epigastriebråck och ett ärrbråck. Det var även en hemorrojd-operation på eftermiddagen men läkaren tyckte inte den var så intressant så vi fick sluta vid 12:30. Inte helt fel det heller.

Jag ser verkligen fram emot morgondagen i Landskrona och nu ska jag sätta mig och plugga på alla bråck-möjligheter tills huvudet snurrar av transversusmuskulaturer, aponeuroser och inguinalligament.

Fick idag smita ifrån ultraljudsföreläsningen för att gå och fotografera mig och få passerkort till sjukhusets operationssalar (tror jag i alla fall att det är?). Gick otroligt smidigt och kortet gjordes på bara några sekunder under tiden jag fyllde i papper.

Så det här kortet kommer jag få dras med nu under resten av min utbildning. Men hmm, det blev inte helt pjåkigt ändå. jag som annars verkar ha en nästan mystisk fotokinetik-förbannelse över mig.

Igår och idag har varit de två enda dagarna som jag skulle spendera på kärlkirurgen i Malmö på hela terminen. Det har varit två väldigt trevliga dagar trots extrajobbet att ta sig till Malmö. Läkaren, Bengt Lindberg hette han nog, var en synnerligen trevlig man som ständigt berättade spännande saker och förhörde oss till höger och vänster, fast alltid med glimten i ögat.

För att spamma en massa komplicerade ord så har dagarna på kärlkirurgen bestått av arteriella skador, aterom, abdominella aortaaneurysm, venös insufficiens, claudicatio, carotisstenoser, Takayasus sjukdom, Subclavian steal syndrome, njurartärstenos, akuta tarmischemier och mycket mer. Det mesta har vi helt enkelt bara diskuterat, vissa saker har vi själva fått presentera för varandra som en hemläxa och vi har även fått träffa patienter med vissa av ovanstående sjukdomar.

Dessutom fick jag återigen äta på den fantastiskt goda indiska restaurangen Ganesha. Om ni inte provat det förut så bara gogo! Även om man inte är en sucker för indisk mat så är det grymt gott. En kycklinggryta och en mix av vegetariska grönsaker, ris och tre olika såser samt naanbröd och vatten, allt för 52 kronor. Har redan ätit där ett gäng gånger nu och känner ändå att jag vill äta där varje gång jag är i Malmö. :D

Jag har inte tvättat en enda gång sedan skolan drog igång igen. Detta har fungerat bra då jag faktiskt har ett hyfsat lager med underkläder och strumpor (de som brukar ta slut först). Men nu i helgen var dom slut och jag traskade ner för att boka tvättid. Inte en enda tid på tre hela dagar! Det är ju bara så typiskt. Brukar aldrig vara fullbokade dagar i mitt hus men just nu så är hela tre dagar fullbokade.

Situationen var ohållbar så jag begav mig till stan igår och köpte nya underkläder. I och för sig alltid roligt att förnya sin garderob lite. ;)

Under fredagen hade vi skademarkörsövning på ATLS-konceptet. För att förklara lite så är skademarkörer människor som är sminkade och skådespelar för att simulera skadade personer som man kan öva på. ATLS ("Advanced Trauma Life Support") är ett system för hur man ska ta hand om akuta trauma-fall. Utan fasta riktlinjer för detta är det lätt att drabbas av panik och missa viktiga saker vid ett trauma och därför bildades ATLS.

Lite smått ovetandes om hur det hela skulle gå till var man lite nervös när man stod utanför dörren och en läkare läser upp det fiktiva fallet för en och förklarar att en kvinna råkat ut för en bilolycka och kastats ut genom fönstret på bilen. Hon har kommit med ambulans och har ett ganska lågt tryck och en snabb puls. Lite mer information ges och sedan får vi gå in i rummet där vi möts av en tjej liggandes på en brits, med nackkrage och blod som rinner ur näsan samt andra skrapsår i ansiktet. Bara att sätta igång!

Det kvittar verkligen hur mycket man har läst om ATLS och hur väl man än kan rabbla alla ABCDE-stegen i huvudet för när man väl står där, hands-on, så bara snurrar den kunskapen runt i huvudet. Jag och min klasskompis Richard kämpade på så gott vi kunde men gjorde fel i princip överallt. Man glömmer de mest uppenbara sakerna, man gör undersökningar vars resultat egentligen inte tillför något och man ställs inför situationer som inte följer protokollet till punkt och pricka. Och det är exakt därför vi är här och tränar. Även om läkarna som tittar på kallas för examinatorer så kan man inte bli underkänd här. Utan detta är vår första chans att träna praktisk traumahantering och meningen är att vi ska lära oss här.

Examinatorerna hjälper till och rättar en samt ger tips på vad man bör göra. Även om man känner sig som en komplett sopa så är det det som är meningen då man, som bekant, lär sig av sina misstag. Jag lärde mig massor och jag ser fram emot att få träna igen. Dessutom har jag beställt en Traumatologibok som jag hoppas dimper ner i brevlådan på måndag. Ser fram emot att få läsa lite mer om just traumahantering.

Luftgas är något som starkt höjer stämningen inne på akutrummet - och då är det inte personalen som tar det, faktiskt. ;) Patienter blir väldigt roliga och trevliga av det och jag fick i en patient idag att jag var förra årets Idol-vinnare. En ren lögn självklart, men inte illa menat. Hon insisterade nämligen på att hon träffat mig tidigare och sa att hon trodde jag var en kändis. Så jag slängde till med Idol-vinnare 2007 vilket hon, med stor hjälp av lustgasen, köpte utan problem. Jag lovade att signera hennes bandage efteråt och hon frågade upprepade gånger om "kändisen" fortfarande var där. Tyvärr hade mitt pass redan slutat för dagen och jag fick aldrig någon möjlighet att signera bandaget då hon for upp till röntgen. Hoppas hon har överseende med detta. :)

Första träningspasset idag på Gerdahalllen sedan...tja...ett år? Tyvärr passade bara ett enkelt gympapass med tiden som jag slutade på akuten men jag går inte och grämmer mig för det. Så slut har jag inte varit på...tja...ett år? ;) Det var faktiskt ett ganska intensivt pass även om det framför allt berodde på att jag tappat det mesta av formen under ett års degighet.

Nog för att det mot slutet blev så tråkigt som bara ett gympapass kan bli så ser jag ändå fram emot fredagens "gympa med extra-stångpass". Gympa med mer stång än vanligt ledd av den alltid lika hurtiga och inspirerande Stefan Emanuelsson.

Igår var det en stressig dag på akuten för den "riktiga" vårdpersonalen (ej studerande som är helt ansvarsbefriade alltså). Men idag kom knappt en enda patient kändes det som!

Trots att jag tog mig en välbehövlig liten sovmorgon fick jag sitta och göra i princip ingenting i minst en timme på morgonen. Jag sa det igår men säger det igen - om ni någonsin ska till akuten, åk innan klockan 10-11 på morgonen. Man kan tycka att akuten är "akut". Men så är inte fallet alltid. Många har haft problem en längre tid och bestämmer sig tillslut att ta sig till akuten. Och då åker man självklart inte in tidigt i ottan utan går upp, äter frukost, fixar till sig och bestämmer sig tillslut att man nog bör åka in. Därav är det helt tomt fram till 10-11. :)

För att göra saken ännu bättre så var det idag 5 läkare och 2 läkarstudenter jämfört med 1 läkare på nattpasset och 20-30 väntandes patienter. Men det är väl inte för oss vanliga dödliga att lägga oss i saker som planering och effektivisering. :)

Jag fick i alla fall ta hand om en patient idag. En kvinna med misstänkt ileus ("tarmvred": tarmen blir tillklämd/snurrad eller liknande så att avföringen stoppas upp vilket gör väldigt ont och kan ge allvarliga komplikationer) utan tidigare sjukdomhistoria. Det är alltid roligare att ha hand om någon som inte har en journal lika stor som Sveriges lagbok då man känner lite att man är "först på plats" och får ta en grundlig anamnes (sjukdomshistoria) utan att känna att det redan står någonstans i journalen.

Dessutom inkom hela tre traumalarma. Traumalarm är patienter med prio 1 som i princip alltid inkommer med ambulans efter en allvarlig olycka eller skada. Det första var en liten flicka som ramlat och skadat sig, den andra en alkoholförgiftning och den sista ett hjärtstopp som inte gick att rädda.

Sista dagen imorrn på akuten! Kommer gå dit ytterligare lite senare imorgon. Känns inte lönt att bara sitta där och surfa för att det inte finns patienter. Dessutom stannade jag längre båda kvällspassen så jag försöker åtminstone rädda samvetet en aning med det. ;)

En hyfsat kass dag på kirurgakuten faktiskt. Mer än 7 timmar och inte en enda patient som jag fick ta hand om. Anledningen var paradoxalt nog att det var väldigt många patienter idag (!) vilket innebar att det fanns många prio 2 som ledde till att alla prio 3 fick sitta och vänta i väntrummet. Som läkarstudenter får vi inte ta hand om prio 2 (som är de "medelallvarliga" patienterna) själva och eftersom det strömmade in prio 2:or så fick alla prio 3:or (de mindre allvarliga) snällt vänta. Så när större delen av personalen springer runt i vilt kaos sitter jag och försöker få tiden att gå genom att plugga på i läkarböckerna. Så konstigt det kan bli ibland.

Men dagen var inte helt värdelös för det. Det var några stycken spännande traumapatienter (olyckor) bland annat en ridolycka och en dubbelsidig spontanpneumothorax (lungan faller ihop på grund av läckage). Spontanpneumothorax är inte helt ovanligt hos unga, långa, smala män. Men dubbelsidig sådan tillhör nog inte de vanligare.

Måste bara ge creds till Eric Dryver för att han är en sådan fantastisk mentor på akuten. Trots den överhopande mängden patienter så kallar _han_ upprepade gånger in mig och Eric för att hålla små miniföreläsningar för oss. Han är noga med att ta med en till patienterna och låter en få göra alla möjliga småsysslor kring hans patienter. Det förgyllde min kväll på akuten idag i alla fall!

Då startar nästa pass om 7 timmar alltså... *gaaah!* Men jag har redan bestämt mig för att inte komma allt för tidigt imorgon. Först är det morgonmöte ändå som jag klarar mig utan. Dessutom är morgnarna ganska händelselösa då de flesta patienter brukar komma med "11-bussen" som de kallar det på akuten. Så vill ni någon gång till akuten - åk på morgonen. ;)

Första kliniska veckan (första veckan bestod enbart av föreläsningar, och med "klinisk" betyder det att man är ute bland patienter i princip) är jag placerad på kirurgakuten. Här ska jag gå tillsammans med min klasskompis Eric i fyra dagar och våra två första dagar avnjuter vi kvällspassen på 16-23.

Det känns skumt på måndag morgon. Att gå upp, äta frukost och sen har man cirka 6 timmar tills skolan börjar. Jag gillar skarpt det här med nattpassen. Tycker det är jättemysigt att vara på sjukhuset på natten då det är lugnt och skönt där och lite...ja..."mysigt" att vara där när det är så lite folk där. Och sen kan man bara sova när man kommer hem så går man upp lagom tills folk slutar jobba/gå i skolan och så. Men kvällspassen ligger på precis den tiden då alla andra är hemma och vill/kan umgås. Så kvällspass blir nog inget jag satsar på i framtiden precis. Men det är i och för sig roligt då det kommer väldigt mycket patienter under den tiden.

Akuten är alltid spännande. Det är hands on där man själv får ta hand om patienter och intervjua dem (ta "anamnes"), undersöka, skriva journal och remisser till röntgen och liknande. Man känner sig liksom lite närmare en riktig läkare. Samtidigt är det faktiskt inte alls så stressigt som "akuten" låter som. I alla fall inte för en student. ;) När man väl har hand om en patient är det faktiskt ruskigt mycket väntetid. Man måste vänta på provsvar, på röntgenundersökningar, på röntgensvar och så. Så det är verkligen segt att vara på akuten som patient, det vet jag. Men det är inte mycket läkarna kan göra åt då många praktiska saker tar tid.

Sen kommer nästa sak som gör att det tar ännu längre tid och det är att läkarna måste ha hand om flera patienter vilket gör att det är svårt att göra varje patient till lags. Prioriteringar är ett måste på akuten och patienter med allvarligare problem är helt enkelt högre prioriterade och de med lägre får vänta. Testa bara att komma in som en "prio 1" (t.ex. bilolycka, hjärtstillestånd och annat direkt livshotande) då står istället läkarna och väntar på dig i dörren och du är klar redan innan en "vanlig patient" får komma till sjuksköterskan i luckan vid akutingången. Jag tvivlar ändå på att någon av er vill byta. Eller?

Idag var det dock lite trögt på akuten. Det var inte många patienter när jag kom dit och de flesta som kom in var prio 2:or som är ganska allvarliga och vi studenter inte får ta hand om själv. Så mycket springa efter läkaren och mycket tid vid böckerna blev kontentan. Hade dock två väldigt bra läkare som hade hand om mig, Gudmundur och Eric Dryver (den sista en smärre legend på akuten för sin entusiasm och skicklighet). Jag hade hand om en patient men blev tvungen att överrapportera den till slut ändå då Eric inte hann med den då han hade fullt upp med de andra.

Prata med patienten och diktera fungerade förvånandsvärt bra. Det börjar sitta ganska fint. Men istället så är allting lite nytt med kirurg-tänket och man känner sig inte lika hemma bland de olika möjliga sjukdomar och diagnoser som finns att välja mellan.

Klockan är på tok för mycket just nu. Lite svårt när man vänder på dygnet så här. Ska hoppa i sängs direkt i alla fall så man är beredd inför morgondagen. Då är det nämligen 16-23 med den stora skillnaden att jag börjar 8 dagen efter... det blir ingen dans på rosor kan jag tänka mig.

God natt!

Måste ta och försöka sova ut lite inatt då jag varit grusligt trött idag. Detta inte minst på grund av att jag fick fint besök av Snich och Lage igår kväll som helt trevlig nog hade bestämt sig för att komma till min lägenhet klockan åtta på kvällen och laga spagetti och köttfärssås. Oväntat men mycket trevligt. Lage skulle hämta några kompisar på Sturup halv tolv därav besöket.

Vi hade i alla fall väldigt trevligt och jag och Snich hann till och med en go-match (ett japanskt brädspel med svarta och vita stenar på ett 19x19-bräde som kräver väldigt mycket logik och huvudbry). Det var inte igår man fick spela det och jag blev verkligen sugen på att få spela mer! Dessutom fick jag behålla resterna av köttfärsen vilket blev min middag idag. Tack så mycket kompisar! :)

I måndags började skolan igång och min åttonde termin på läkarprogrammet drog igång. Denna termin är tillägnad kirurgi och ortopedi framför allt men även några veckor läggs på anestesiologi (sövning/narkos och intensivvård), urologi (njurar och resten av kisseriet), onkologi (tumörer och cancer) och bilddiagnostik (ofta felaktigt kallat för bara "röntgen" då det egentligen innehåller många fler maskiner än bara röntgen-apparaterna).

Kursledningen verkar bra och snälla och de försöker trycka på att terminen inte alls ska bli jobbig då dom redan hört att alla har uppfattningen att det här är den värsta terminen på hela läkarutbildningen. Detta påstående mynnar nog i att det är den enda kursen som är hela 20 veckor lång, handlar om framför allt kirurgi (hallå liksom!) och avslutas med, förutom den vanliga tentan som alltså omfattar 20 veckors heltidsstudier, en FAS-tentamen som är en tentamen på de senaste tre terminerna. Så ja, man kan förstå varför terminen har ryktet om sig att vara "värst". Hoppas kursledningen tar åt sig av detta och gör det lite "lättare". ;)

Som jag redan gråtit ut om tidigare är första veckan tidsmässigt en killer. Så här lite mer än halvvägs igenom veckan måste jag dock säga att kvaliteten på föreläsningarna varit väldigt god och många föreläsningar har varit så bra som _exemplariska_! Däremot är tiderna fortfarande sjukt tuffa och sitta på föreläsning under åtta och en halv timme på en dag är bara för mycket. Idag var dessutom föreläsningarna i Malmö och en extra pendlingssträcka läggs på den redan allt för långa dagen.

Dagen och morgondagen är tillägnad enbart föresläningar om trauma (akut skadade patienter som t.ex. bilolyckor) och går igenom allt från det akuta omhändertagandet till olika problem man kan stöta på. Sista föreläsningen idag är värd att nämna där föreläsaren i urologi (kisseriet you remember) visade bild på bild på söndriga penisar med historier där den ena är mer "fascinerande" än den andra. Vi har i alla fall lärt oss att det inte är jättebra, faktiskt, att skära av sig sina testiklar och sen äta upp dem...

Morgondagen fortsätter i samma anda med 8:00-17:00 (och lite extratid efter den för oss Lundastudenter) traumaföreläsningar men man slipper i alla fall pendlingen till Malmö.

(Lite sent blogginlägg som skrevs på den bärbara i bilen den 31:e augusti)

Blev idag medlurad till Söderåsen av familjen och ett gäng kompisar till dem. Farliga saker som frisk luft och solsken utlovades. Vi promenerade runt sjön/bäcken som låg där, fikade på ett grönområde och tog oss upp på Kopparhatten för att se en del av utsikten över Söderåsen. Det var ett väldigt fint område och vädret idag gjorde det till en perfekt utflyktsdag. Dock var myggen många och getingarna knäppa och jag sitter nu i gudfaderns bil tillbaka mot Lund med ett fett myggbett mitt i pannan. Nästan lika härligt som att få en stor finne dagen innan skolan början.

Lyckades även glömma kameran hos föräldrarna så tyvärr blir det inga bilder därifrån – och ingen kamera för mig den närmsta veckan…