Pada-chan

Man ska akta sig för att önska för mycket brukar man säga. Jag skrev i gårdagens inlägg att jag hoppades att det skulle bli lite mer arbete idag och jag fick verkligen vad jag tålde. Plötsligt satt jag med arbete upp över huvudet. Epikriser (slutanteckningar), patientmeddelanden, inskrivningsanteckningar och daganteckningar låg plötsligt i hög och väntade på att dikteras. Dessutom var det som vanligt ett antal patientsamtal inbokade där jag ska sitta med och föra anteckningar för att sedan kunna skriva samman ovan nämnda anteckningar. Jag stressade på hela dagen och offrade till och med en del av lunchen som redan var kort pga dålig lunchplanering. Men som tur är lät min läkare mig avstå från ett patientsamtal på eftermiddagen för att en av mina inskrivningsanteckningar var tvungen att bli färdig snarast och tack vare det fick jag plötsligt gott om tid istället. Slutet gott, allting gott.

Gillar redan mitt nya jobb väldigt mycket! Även om man gör liknande saker som man gör som student (skriver diverse anteckningar i patientjournaler) känns det helt annorlunda när man plötsligt har "ansvaret". Det är ingen läkare som senare läser igenom och signerar mina anteckningar (oftast inte i alla fall), utan det är jag som får stå för vad jag skrivit. En aning pressande, men framför allt väldigt roligt. Dessutom är verkligen all personal man träffar på helt fantastiskt trevlig. En jättegullig sjuksköterska bad mig om hjälp under eftermiddagen - om jag kunde signera några medicinlistor åt henne. Efter en hel del funderande gav jag upp och fick erkänna att jag faktiskt inte har en aning om hur man signerar medicinlistor varpå hon snällt förklarade hur man gjorde. Hon frågade alltså "mig" om hjälp och i slutändan sitter jag och gör vad hon säger åt mig. :) Men någon gång måste vara den första!

Resten av dagen blev dock mindre rolig som ni kanske redan sett på mitt föregående inlägg.

Då var det första gången det stod "Läkare Patrick" när jag skrev en daganteckning i journalen på sjukhuset. Idag började mitt och Thereses sommarvikariat som underläkare på Psykiatriska avdelningen på Ängelholms sjukhus. En del meckande i början för att komma på plats, få kort och nycklar, inloggning till journalsystemet och hitta sina respektive läkare. Men efter det fick jag vara med på tre patientsamtal som jag sedan gjorde daganteckningar på. Dessutom blev det mitt ansvar att undersöka en skadad tumme för att se om den var bruten samt skriva remiss till röntgen. Det var även första gången jag fick "signera" - alltså godkänna mina egna daganteckningar och min röntgenremiss - något som annars bara läkare får göra när man är student. Men även om det bara är "vikarierande underläkare" för tillfället så är det faktiskt en läkare jag är trots allt. :)

De har även lovat att vi ska få lära oss att själva utföra ECT-behandlingar (i fokmun känt som elchocksbehandling - se mitt tidigare inlägg om Elektrokonvulsiv behandling) vilket jag verkligen ser fram emot. Nu i början är det dock mest att läsa på om patienterna som ligger inne, sitta med på samtal och skriva daganteckningar. Men det är ändå kul på helt annat sätt än när man är student. Man har ju faktiskt ansvar helt plötsligt.

Hoppas morgondagen blir lika spännande som idag - till och med "lite" mer att göra på eftermiddagen hade inte varit helt fel. ;)

Dr Pada signing out

Det är inte så illa som rubriken låter. ST står för Specialisttjänstgöring och är det man som legitimerad läkare påbörjar för att specialisera sig vidare. Men det är inte så att jag gått miste om en viktigt ST-plats här idag.

Idag och i måndags har vi dock haft ett rollspel där vi i par om två eller tre personer tar plats som läkare och ska ta han om ett akutfall som simulerat av en docka. Dockan är extremt autentisk och den har andning, puls, hjärtslag, den pratar (en sjuksköterska pratar i en mikrofon) och man kan sätta nålar på den och ge diverse läkemedel. Samtidigt står en specialistläkare inom neurologi eller neurokirurgi och berättar vad man hittar vid de olika undersökningar samt spelar  olika konsulter som man kan ringa upp.

Allt är ett fantastiskt övningstillfälle där man kan utsätta sig för sådant som aldrig kommer upp på utbildningen. Vad säger man till en konsult man ringer? Vad gör man om man inte får tag på anestesi? Hur snabbt ger man läkemedlena? Vilka doser ger man?! Hur ofta ska man upprepa olika undersökningar? Hur snabbt ska patienten iväg till röntgen? Ska man ge en patient lugnande läkemedel om den är orolig?

Allt detta är viktiga frågor som i det närmsta kan paralysera en i akutsituationen om man inte vet svaret, och just därför behöver de få komma fram under en sådan här övning och inte senare i verkligheten. Att sedan hålla den stora mängd kunskap om sjukdomar, undersökningar och behandlingar i huvudet när det är kris är även det en konst i sig. Man får lätt ett tunnelseende och hänger upp sig på en liten detalj som inte fungerar, samtidigt som man helt glömmer att kontrollera känseln eller glömmer att ta en blododling innan man forsar in antibiotikat. Detta trots att man teoretiskt gått igenom det hundra gånger.

Så hur kommer vi till rubriken då? Vi fick två övningstillfällen var och i gruppen med två personer var det inga problem att dela upp rollerna som AT- och ST-läkare (AT är mindre erfaren och ST är den som bossar) medans i min grupp med tre personer blev det en som inte skulle få bli ST-läkare någon gång alls. Tyvärr föll denna lott på mig. Vi försökte rädda det genom att säga att vi var två ST-läkare där den ena hade lite mer ansvar. Men detta gjorde det tyvärr bara mer förvirrande då jag varken hade ledarrollen eller var uppenbart underordnad. När det kommer till lagarbete är det viktigt att veta sin plats. Oavsett om man är högste ansvarig eller en som bara lyder vad som sägs så krävs det att man vet sin ställning tidigt. Resultatet blev att jag följde den andre ST-läkarens order men samtidigt försökte få överblick  och försöka besluta om olika undersökningar, vilket inte var så lätt. Det blev ett konstigt mellanläge och i slutändan är jag rätt missnöjd med min insats. Extra tråkigt då jag verkligen hade laddat upp inför ST-platsen idag och gått igenom om och om igen vad man ska tänka på och vilka ordinationer man bör ge i olika akuta situationer.

Nåja, inget är förgäves då jag ändå lärt mig vad jag repeterat och känner att det skulle gå bra att själv få ansvaret i framtiden. Men jag hade gärna utsatts för det idag och vetat var man brister och vad man kan göra åt det. Jag får hoppas på fler övningstillfällen, även om jag vet att det nog inte kommer fler under grundutbildningen.

Jag lägger ner pennan för sista gången. Slänger en utmattat blick på högen av papper framför mig och häver mig upp och går med bestämda steg fram emot katedern. Tre papper fyllda med A, B, C, D eller E som noga visar mina svar från tentan. Legitimation? "Behövs inte, jag känner igen dig" säger läraren och ler. Jag går tillbaka till min bänk, samlar ihop pennor, papper och tilltugg, tar min väska och går ut. Ut i solen. Bort från allt...

Det är något alldeles speciellt med att gå ut från en så stor tenta. Veckor av slit och plugg som slutligen utkristalliserats i 5 ynka timmar då "de små grå" får jobba frenetiskt för att försöka frambringa all kunskap som sitter någonstans djupt bakom pannbenet. Och sen är allt plötsligt slut. Allt bara rinner av en. All stress, alla måsten är borta och kvar finns en pirrighet så olikt den som fanns precis innan tentan. Den här pirrigheten innebär motsatsen, frihet. Men samtidigt en upprymdhet över att allt är slut och det starka behovet att behöva ventilera alla ens funderingar och åsikter över tentan.

"Vad skrev du där? Borde det inte varit D på fråga 5? Va tusan ska vi kunna relativa självmordsfrekvenssiffror för?! Måste de alltid lägga de värsta frågorna i början så man blir helt matt?"

Men nu är allt det över. Det var faktiskt en bra tenta, bortsett från några knäppa frågor. Vill dock, som vanligt, påpeka att de ofta dock frågar om väldigt detaljerade och inte sällan ovidkommande saker. Visst är det saker som man kanske kan och har hört - men ofta finns det så många fler relevanta frågor som aldrig får se tentamorgonens ljus. Vilket är synd. Stor eloge till T9 som har en tentagenomgång efter tentan där vi elever får reda på svaren på alla frågorna samt får argumentera varför vissa frågor inte alls borde få finnas med eller fler svarsalternativ borde vara rätt. Underbart! Dessutom slipper man sitta på nålar i en vecka för att vänta på resultatet då man kan rätta sin tenta där direkt. Men det återstår dock att se vilka frågor som beslutas strykas eller ändras vilket i så fall kan inbringa lite fler rätt. :)

Kompendier man får ut i samband med föreläsningar kan ofta vara en tråkig, färglös historia som inte alls är lika bra som det som föreläsaren visar upp på projektorduken. Denna termin har dock varit fantastisk bra gällande just kompendier, inte minst ÖGON som gett ut en hel pärm full av färgglada tydliga kompendier.

Så det är minst sagt humor när vi idag har föreläsningen om färgseende och färgsinnesproblem och kompendiet är i svartvitt när i princip alla tidigare ögon-föreläsningar haft färg på sina. Är inte det ironiskt så.

Här kommer något så spännande som en bild på näthinnan i min ögonbotten. Under ögonkursen valdes några personer ut att få sina ögonbottnar fotograferade. Dessa användes sedan i examinationen då folk fick titta in i, till exempel, mina ögon och säga vilken av fyra bilder som är min näthinna.

Näthinnan bekläder insidan av ögonen och strukturen där stavarna och tapparna som vi "ser" med sitter. Med stavar ser vi svart och vitt och med tapparna kan vi se färg. Jag brukar använda minnesregeln "man tappar färg på burk" för att komma ihåg vilket som är vilket - dum minnesregel men den funkar. Näthinnan är också direkt en del av "hjärnan" och den enda delen av hjärnan som man kan se utifrån i normala fallet - som i den här bilden.

Genom att titta in på näthinnan kan man hitta många olika sjukdomar och ännu fler tecken till andra sjukdomar. Till exempel kan man ha svamp som växer på näthinnan och gör att man tappar synen där dessa kolonier finns. Näthinnan kan även lossna och ge en "näthinneavlossning" vilket gör att patienten ser blixtar överallt just när den håller på att lossna. Eftersom näthinnan även var en del av hjärnan kan man även se när trycket i hjärnan stiger som följd av t.ex. en hjärnblödning och på så vis snabbt komma till rätt diagnos och sätta in behandling.

Näthinna på medicinskt språk (latin) heter retina.

Jag och Tessy har båda fått anställningen som underläkare i psykiatri i Ängelholm under sommaren! Jippii!

Ganska snart efter vi börjat kursen i psykiatri under terminen blev jag väldigt sugen på att pröva att arbeta inom psykiatrin. På sistone har jag samtidigt velat prova på hur det är att jobba som underläkare både för erfarenheten skulle men även för att det verkar roligt. När vi såg att de sökte underläkare inom psykiatrin i både Helsingborg och Ängelholm skickade vi båda in en ansökan om anställning.Då vi var ganska sent ute jämfört med alla andra som sökt sommarvikariat blev vi minst sagt förvånade när vi blev kallade till intervju. Då de senare ringde och sa att vi fått jobbet båda två blev vi jätteglada!

Så i sommar är det jag och Tessy som springer runt på psykiatri-avdelningen i Ängelholm och pratar med patienter, gör inskrivningar och ordinerar läkemedel. Det ska bli spännande!

Under måndagen var vi på Syncentralen i Lund. Till syncentralen kommer folk som behöver hjälpmedel för att klara sig med ett synhandikapp. T.ex. förstoringsglas för att läsa, elektroniska bildförstorare, blindkäppar, datorprogram eller talsynteser till mobiltelefon. Ansvarige som hade hand om oss där var själv synskadad och inte förrän hon visade hur hon läste förstod man hur allvarligt det kan vara trots att man inte ser något på personen. När hon pratade för oss såg hon ut som vilken föreläsaren som helst som hade ögonkontakt med oss alla, men hos berättade att hon egentligen inte ser våra ögon alls utan har lärt sig vart man ska titta när man föreläser för att fånga folks uppmärksamhet. Dessutom när hon ska läsa tidningen är hon tvungen att använda ett rejält förstoringsglas, hålla tidningen 10 cm från ögonen och då ser hon bara meningar i taget pga den starka förstoringen.

Vi fick själva pilla runt på allehanda olika hjälpmedel samt testa på att gå med blindkäpp och ögonbindel. Dessutom fanns fiffiga glasögon med olika mönstringar i glasen som simulerar synfel som vi också fick testa.

Idag var det examination på praktiska moment inom ÖNH (öron, näsa, hals) och ögon. Detta inbegriper att själv kunna undersöka en patient i öron, näsa, hals och ögon, kunna vilka olika undersökningar man kan använda för att vidare undersöka ögon samt anatomi som är relevant för de olika organen. Det är inte en egentligen "examination" som en tentamen eller liknande, utan ett mindre förhör som ska vara som ett "körkort" för att få komma ut och undersöka patienter under de fortsatta 4½ veckorna på ÖNH och ögon.

Jag har inte ens nämnt denna examinationen tidigare i bloggen då det har varit så stressade dagar på sistone. Men idag är det pluggfritt efter skolan och dags att ta igen sig och ladda batterierna.

Examinationen börjar med öron, näsa och hals
I alla fall. Morgonen började med ÖNH-examination där vi delades in i tre grupper: en grupp som skulle undersöka, en som blev låtsaspatienter åt de som undersöker samt en sista grupp som framme vid tavlan skulle rita upp och förklara om anatomin som är relevant för undersökaren. Jag började i anatomigruppen och tillbringade tillsammans med tre klasskompisar en kvart med att rita upp ett öra och en trumhinna och sätta pilar till olika relevanta strukturer. Detta var mycket slappare än jag tänkt mig att det skulle bli då vi fyra vid tavlan fritt fick samtala och hjälpa varandra med ritandet och de olika strukturerna.

Efter det tog jag plats som undersökare och undersökte min klasskompis Eriks mun med både fingrar (och handskar så klart...) och tungspatlar samt tittade ner i halsen med en liten spegel. Undertiden man gör detta går examinatorn lugnt runt och ser till att vi sköter oss. Ingen en-i-taget-examination där man skämmer ut sig om man gör fel här inte. Även det slappt alltså.

Sista rundan byttes jag och Erik om att undersöka varandras ansikte och titta upp i näsan inifrån svalget (oh yes, det går) samt titta varandra i näsan. Efter det var det klart och alla var godkända och kände sig mycket bättre till mods.

Vidare till ögon-examinationen
Efter en välbehövd lunch där man frenetiskt utbytt kunskaper med gruppen som haft ögon-examinationen på förmiddagen begav jag mig till ögonhuset där examinationen startade med ett teoretiskt förhör om olika undersökningar och anatomiska strukturer. Här var det en-i-taget-utfrågning med möjlighet att göra bort sig men det gick bra för mig och man fick bara en fråga var.

Det sista innan examinationen var avklarad var praktisk ögonundersökning. I förväg hade jag och tre andra i klassen fått våra ögonbottnar fotograferade (mer info om ögonbottnar i ett senare blogginlägg förhoppningsvis) vilka sedan sattes upp som foton att beskåda. Uppgiften var nu att titta in i en fotograferad persons öga och säga vilken av de fyra ögonbottnarna som tillhör honom/henne. Detta var riktigt roligt och ett härligt annorlunda sätt att examineras på. Tillslut fick vi visa att vi kunde hantera ett ögonmikroskop genom att titta in i varandras ögon och ögonbotten samt rensa lite skräp från ett fejk-öga under mikroskopets insyn. Sen var det klart!

Det var det som man säger. "Körkortet" är klart och förhoppningsvis kommer det inte vara så omöjligt att utföra en lämplig undersökning på en patient under de kommande veckorna. Spännande ska det bli i alla fall.

I senaste inlägget pratade jag lite om vad vi underhåller oss med på öron-näsa-hals-delen av kursen. Men samtidigt går vi även en ögon-kurs där vi i samma anda tränar på att undersöka varandra. En viktig del av ögonundersökningen är att, med ett litet handmikroskop ("oftalmoskop"), titta in i ögat och undersöka näthinnan. För att göra detta lättare när vi övar så droppas vi stackare med atropin i ena ögat. (Egentligen inte "atropin" i sig, men en svagare form av det.) Atropin åstadkommer en vidgning ("dilatering") av pupillen vilket gör att man kommer åt en större del av näthinnan och på så sätt ser lättare in i ögat.

Dock så är det ju faktiskt så att vi har våra pupiller av en anledning. Eftersom man inte kan fokusera särskilt bra utan sin pupill (det var ett helsike att försöka läsa i sitt anteckningsblock) samt att man blir väldigt ljuskänslig när ens pupill inte drar ihop sig till följd av ljusinflöde så droppas bara ett av våra ögon. Detta får den roliga effekten att vi alla går omkring med en normal och en jättestor pupill. Vi ser minst sagt knäppa ut.

"Elchocksbehandling" är en av de behandlingarna som nog väcker många hemska tankar hos oss. Man ser framför sig en kall brits där patienten ligger fastspänd med bälten, en trasa i munnen för att hon inte ska bita sig och en gammal maskin kopplad med sladdar till patientens huvud där den om några sekunder kommer "bränna" hjärnan och göra patienten till en grönsak.

Det är i alla fall så här det i princip alltid framställs i filmer. Egentligen är det väl inte fel, för det var nog så det var förr. Behandlingen var inte så mycket en behandling för patienten som det var för personalen att slippa en svårt psykotisk eller jobbig patient.

Idag är dock helt annorlunda. Till att börja med är termen "elchock" missvisande då man inte använder ström för att "bränna hjärnan" eller åstadkomma några personlighetsförändringar med. Utan man ger en kort strömstöt som utlöser ett epileptiskt anfall, ett generaliserat krampanfall. Det är därför det egentligen heter "elkrampsbehandling"/"elektrokonvulsiv behandling" (ECT, "electroconvulsive therapy" på engelska) då det är hjärnans egen elektriska aktivitet som åstadkommer behandlingen, inte strömmen som skickas in i hjärnan mer än att det utlöser själva anfallet. Krampanfallet är som en stor urladdning i hjärnan och på något sätt ändras det hur mycket substanser som frisätts i hjärnan samt receptorernas (mottagarnas) känslighet för dessa substanser. För att summera: En liten elstöt ger ett krampanfall som ändrar signaleringen av substanser i hjärnan.

Idag är patienten även sövd under behandlingen samt ger man muskelrelaxerande medicinering vilket medför att det epileptiska krampanfallet nästan inte "syns" på utsidan. I hjärnan pågår alltså stormen av elektriska signaler samtidigt som armar och ben knappt skakar alls.

Själva anfallet tar mindre än 30 sekunder och behandlingen tar allt som allt med nedsövning, muskelrelaxering och elkrampsbehandling under 15-20 minuter. Snabbt och effektivt alltså. Och många patienter blir otroligt hjälpa av det här. Framför allt djupa depressioner botas på det här sättet men även vissa sorters psykos och maniska tillstånd kan hjälpas av ECT. Behandlingen tror man är i stort helt ofarligt, men en viss minnesförlust orsakas av krampanfallet. Man får alltid en total minnesförlust av själva tiden kring behandlingen men även en störning av korttidsminnet kan kvarstå under en tid framöver. Denna går dock över efter ett tag men kan vara jobbig för patienten.

Ytterligar en starkt stigmatiserad behandling inom psykiatrins område som idag ser helt annorlunda ut än vad den gjorde för 40-50 år sedan och som vi ofta ser på film fortfarande idag.

Under min placering hittills på psykosavdelningen på S:t Lars har jag mött en hel del spännande patienter som fått mig att fundera över hur det måste vara att vara just "psykiskt sjuk".

Få områden inom sjukvården är så stigmatiserade som psykiatrin. Att få diagnosen för en psykiatrisk sjukdom är en hemsk stämpel. Ett märke för livet. Och därför är psykiatrin behäftat med starka restriktioner på patientsekretess. Men varför? Varför är det så hemskt att vara psykiskt sjuk? Egentligen borde det inte vara värre än att få beskedet att man har diabetes, eller en hjärtinfarkt eller lunginflammation. Nej, att få beskedet att man har en psykiatrisk sjukdom vänder upp och ner på livet för väldigt många. Det måste ha och göra med att vårat allra innersta drabbas. Det som definerar vem vi "är". Vårt "psyke".

De känns konstigt och lite bryskt att använda termen "psykiskt sjuka". Men jag tycker inte det är fel - för det är precis vad det är, en "sjukdom" precis som så mycket annat. Att använda termer som "bipolaritet", "affektiva förändringar" eller "kognitivt sviktande" är möjligtvis en mask att gömma sig bakom men ändrar fortfarande inte hur folk tänker när de får reda på att det är en "psykisk sjukdom". Om folk istället börjar inse att psykiatriska åkommor är sjukdomar som allt annat tror jag att en förståelse kan börja växa fram för de många som redan lider av sin psykiska sjukdom och inte borde behöva lida över att "andra kan få reda på det".

För det är en sjukdom och det finns behandlingar. Ofta bra behandlingar. Många blir helt återställda precis som man kan bli efter en lunginflammation, andra får lite restsymptom som de som haft en hjärtinfarkt medans vissa aldrig blir friska precis som en diabetiker.Sjukvården har kommit långt och behandlingarna är oftast både effektiva och skonsamma. El-kramps-behandling (felaktigt känt som "elchocksbehandling") är idag en mycket bra behandling som räddar tusentals patienter från djup depression och psykoser, neuroleptika botar schizofrena patienter, antidepressiva tar miljontals människor ur mörkret och samtalsterapi får många att komma ur sina negativa tankesätt.

Jag försöker verkligen inte bagatalisera psykisk sjukdom. Det finns många psykiska sjukdomar som är hemska och besvärliga att leva med, om man ens överlever dem. Men det är stor skillnad på sjukvården idag och för 20 år sedan inom psykiatrin. Filmer som "A beautiful mind" och "Shine" ger en bild av psykvården som den var förr och det är den bilden folk har kvar, den jag själv hade innan jag började min placering här. Men det är något som måste ändras på. Tycker jag i alla fall.