Pada-chan

Manin densha - Japanese rushhour
Okej, det var packade tåg jag åkte med i måndags och tisdags inget snack om saken. Men idag...ja idag var det verkligen "manin densha" eller "japanese rushhour" som japanerna själva kallar det. Det finns en hel del olika sorters tåg som går längst den linjen jag åker med: Local train som stannar på alla stationer, Rapid train som stannar på färre stationer och Express train som bara stannar på de större stationerna. Sen finns det även två ytterligare som stannar på så få att de inte ens stannar på min station.

I måndags åkte jag i alla fall local train som tar en 25 min till Shinjukustationen. Men idag blev det visst ett express train (jag har juh ingen aning om när dom går så jag bara går till stationen och tar närmsta tåg) och herregud är ett milt uttryck just nu faktiskt.

När tåget glider in på stationen så står folk i tåget intryckta mot glaset precis som i en tecknad serie och när dörrarna öppnas så ramlar 4-5 personer ut genom varje dörr på perrongen. Skoningslöst börjar folk trycka sig in i tåget och när jag når själva folkmassan så trycker jag mig mot dem bestämt men inte för hårt. Inget händer...det är som att trycka sig mot en betongvägg. Jag står fortfarande på perrongen med en fot inne i tåget. Jag börjar trycka hårdare och folkväggen gungar till lite. Jag sätter ryggen emot, tar spjärn med båda fötterna på perrongen och trycker mig saaakta in i folkmassan. Jag lyckas få på ungefär halva mig på tåget när nästa person ska börja ta sig in. Han sätter ryggen mot mig och börjar trycka och man känner hur luften går ur en. Sakta lyckas han få på cirka halva sig själv och jag känner lättad hur jag liksom "sugs in" i folkklungan och ombord på tåget. Då ringer plötsligt tågsignalen och dörrarna börjar stängas.

Och vi pratar inte några Sverige-dörrar här inte med snälla detektorer som slutar stänga sig så snabbt ett hårstrå är emellan. Utan dörren smäller in i mannen framför mig samt min hand som fortfarande visst var utanför tåget. Snabbt kommer en tågkontrollant fram och börjar trycka på mannen framför mig. Han håller upp dörren med en hand och trycker med andra tills dörrarna precis går igenom framför oss. Min hand blir totalt inkilad mellan en tjej och en av metallstängerna och vi hinner inte långt förrän jag känner att blodförsörjningen i den börjar tryta.

Med min fria hand, som jag höll mot bröstet när jag gick på, lyckas jag få upp min digitalkamera och filma en liten snutt av situationen ombord. Tyvärr hade jag varken rörelseomfånget eller modet att filma särskilt mycket så tyvärr får jag inte med så mycket. Men nästa gång ska jag tusan i den fånga det här.

Så vad säger man nu om det här - det låter juh som en mardröm, men jag kan bara säga att jag tyckte det var hur kul som helst! Visst det är nog inte roligt 5 dagar i veckan, 52 veckor om året men just nu känns det bara så otroligt coolt att jag faktiskt tycker det är roligt att vara på ett "manin densha". Haha! Katka, den andra utbytesstudenten som bor hos Shimada-familjen, säger att hon vägrar åka med något annat än local train då hon får panik och verkligen avskyr "manin densha". Jo, får nog innerst inne hålla med om att det är det "naturliga" svaret. Men i det här fallet är det bra att vara lite knäpp - för det tjänar jag cirka 10-15 minuter på varje morgon. ;)


Bild: Trängsel i trapporna upp från tåget på Shinjukustationen.

Operation - Hydrocephalus
Efter den vanliga samlingen hos professorerna och rasten vi därefter får bär det åter igen av mot en operation. Idag är det ett liten barn med övertrycks-hydrocephalus som ska opereras med en shunt. Hydrocephalus innebär att vätskan som rinner runt inne i hjärnan får ett stopp någonstans så den ansamlas och därför trycker på den vanliga hjärnan. Detta ger symptom som huvudvärk, synstörningar, personlighetsförändringar med flera. Detta åtgärdas genom att ett rör ("shunt") läggs från hjärnan ner till buken (där man normalt ändå har vätska och förmåga att bli av med den) så överskottsvätskan rinner den vägen istället.

Operationen är väldigt spännande. Även om den faktiskt var ganska kort (2 timmar) så känns det dock rejält i benen som blir tunga samt blodbristen som följer i hjärnan. Att ta sig in genom de olika vävnaderna till skallen känns dock som att det tar en evighet. De skär pyttelite, pillar undan lite hinnor, skär pyttelite till, bränner något blodkärl och så vidare. Säkert en timme gick till för att skapa ett 2 cm stort hål in genom skalpens hud och hinnor - och då är man alltså inte ens igenom benet. Efter det går man vidare till att göra ett litet snitt nere i buken. Och det var efter det som the magic started.

Ett långt metallrör med ett snöre i trycks in genom hålet i buken och hela vägen under huden upp till halsen. Här har man också gjort ett litet hål (måste missat det?) där man tar ut metallröret och får tag i snöret. När man fortfarande håller fast snöret så dras metallröret ut igne och kvar sitter ett snöre under huden från halsen ner till buken. Sedan görs samma sak från  skallen ner till halsen och de två snörena knyts omsorgsfullt ihop. Tadaa - ett snöre som går hela vägen från skallen till buken, under huden, är skapat. Sedan knyter man fast shunten ("röret") i snöret och drar försiktigt ut snöret så shunten istället lägger sig där snöret låg. Voila!

Efter det ska ett hål in till hjärnan borras så vätskan där inne ska kunna nå shunten men det behöver vi inte vara kvar på (kan tänka mig att det tar tid) så vi går istället på lunch.

Take away-lunch
Idag blir det takeaway med Gyu-don som jag tror det hette (ris med biff). Maten tar vi med oss till studentlobbyn där jag för första gången köper något i de coola dryckesautomaterna. En cola blev det dock (var för törstig för att våga mig på något okänt) men senare ska jag testa något spännande som grönt iste eller liknande.


Bild: Min neurogrupp på take away. Från vänster: Saeko, Tsuru, Yoko, Yoshi, Shige och Ban-chan.

Videolektion och artärförhör
När vi anländet till nästa lektion så ligger det ett videoband och ett brev där. Läkaren kan visst inte komma och istället ska vi titta på en film om hjärntumörer istället. Ja herregud vad tråkig den var. Inte nog med att den var enbart på japanska, personen som pratade hade ett så monotont röstläge att jag nog hade somnat även om den var på svenska.

Men gruppen är väldigt flexibel av sig! En la sig direkt för att sova på bänken. En sprang iväg till en professor för feedback på sin "report" (som japanerna verkar behöva skriva väldigt ofta). Några försökte lite smått intressera sig för filmen och jag stirrade blankt in i de alla möjliga tecknena som fyllde TV-rutan. Studenterna var snälla nog att förklara ibland vad dom pratade om men det gav inget riktigt sammanhang ändå för mig.

Fler och fler tröttnade och la sig för att sova, jag drog fram min japanska-engelska-uppslagsbok och försökte lära mig några ord och två studenter hjälpte mig med att förklara och ge exempel. När bandet var slut efter en och en halve timme hade jag tillsammans med de två studenterna komponerat en fin liten lista med ord, 3 studenter låg och sov och den sista var iväg och pratade med professorn om sitt arbete. Underbart. :D

Efter det kommer en läkare in och nästa PBL börjar. Jippii på dagens uppgift. "Rita" alla artärer (blodkärl) i hjärnan på ett papper och skriv deras namn. Ja, shit vad jag inte kommer ihåg hur hela circulus Willisi ser ut... Efter det gick läraren runt och tittade på allas papper, inklusive mitt. Jag vet inte vad han sa om mitt för han pratade ingen engelska alls men han log i alla fall och jag tolkade det som ett "bra försök - men fel". ;)

Sedan ritade i alla fall han upp en väldigt bra schematisk bild på de olika kärlen och pratade på lite om vad dom försörjde i hjärnan. Jag har märkt att i Japan så verkar det vara väldigt mycket fokus på att rita. Alla reporter som studenterna skriver ska innehålla handritade CT-bilder för att de ska lära sig vart allt sitter. Får väl hålla med om att det är bra för att lära sig anatomin men det känns rätt svårt - och vad händer när man väl kollar på en MR-bild, eller en slätröntgen? Ska man kunna rita allihopa?

Utsikt över Tokyo
Dagens skola är slut och jag ska träffa Misato för att fylla i några papper samt gå igenom morgondagens rollspel. Jag har nämligen blivit inbjuden till ESS-klubben och DOCS-klubben (träning i praktisk läkarkunskap) för att medverka i ett rollspel om just mötet med en engelskspråkig patient. Men mer om det imorgon. Pappret jag fyller i är rätt intetsägande och det enda jag egentligen skriver är "Lunds Univeristet" och året jag började där samt namn och personnummer. Jag inte riktigt vad jag skrev på men får väl hoppas att det inte var någon överlåtelse av min kropp till japanska medicinska studier eller liknande.

Hiroaki ansluter sig och vi bestämmer oss för att gå ut och äta och gå till något sevärt i Tokyo. För första gången bestämmer faktiskt jag - och säger att jag vill upp i en skyskrapa med bra utsikt över Tokyo. Duon beslutar sig om att Tokyos stadshus är bäst och vi beger oss från sjukhuset.

Tokyos stadshus är verkligen något speciellt. Två höga torn som reser sig i skyn fullproppade med parabolantenner längst upp och på marken någon sorts halvcirkulärt plaza. Minst sagt unik. Återigen en rolig hiss där man får välja mellan våning 1, 2 och 45 och ännu en gång slår det lock i öronen under den snabba färden uppåt. Väl uppe möts man av levande pianomusik och folk som sakta strövar omkring mellan de olika utsiktsfönsterna eller sitter på restaurangen och konverserar. Även små affärer finns här uppe som bland annat säljer ett mini-othello-bräde där spelpjäserna sitter fast på bordet och snurras runt för att byta färg. Hmm, funderar starkt på att köpa ett sådant.


Bild: Hiroaki och Misato framför Tokyos stadshus.

Utsikten är magisk. Skyskrapa efter skyskrapa avbyter varandra och emellan dessa ligger ljusskenet från den livliga staden nedanför. Vi hittar skyskrapan som innehåller Mu Mu restaurang och även vårat eget sjukhus men tyvärr är det för mörkt för att man ska kunna se Mount Fuji.


Bild: Utsikt från Tokyos stadshus.


Bild: Utsikt från Tokyos stadshus. Tokyo Medical University i mitten till höger.

Rullbandssushi i farliga Kabukicho
Men magen börjar göra sig hörd och det är dags att jaga föda. Och vad kan vara bättre än kaiten sushi (rullbandssushi) som Hiroaki föreslår. Vi ger oss av mot den del av Shinjuku kallad Kabukicho. Jag har som vanligt ingen aning om vad de olika delarna i Shinjuku är men Kabukicho har jag i efterhand fått reda på är lite "festområdet" eller vad man ska kalla det. Ett "farligt" område enligt Norie-san.  Jag länge velat ha en sån liten fläkt som alla japaner springer runt och fläktar sig med men inte vetat var man får tag på en. Så står det plötsligt en på gatan där vi går som delar ut sådana gratis och jag vänder glatt dit för att få en. Inte förrän Misato och Hiroaki skrattar och ber mig vända på fläkten inser jag att det nog inte är en vanlig fläkt då den har 8 bilder på olika japanska tjejer. Och det såg inte ut att vara reklam för tandkräm precis. Jag försökte få Misato att förklara vad det egentligen var men hon vägrade säga mer än att män "underhålls" av dom. :)

I två kaiten sushi-restauranger som vi hittar är det redan så överfullt att vi får leta vidare. Tillslut hittar vi i alla fall en som har plats för oss.


Bild: Kaiten sushi-restaurangen vi åt på.

Det här är juh bara en så rolig restaurangidé, Kaiten sushi. Man sitter alltså längst en lång fyrkantig bar där det innanför går ett rullband fullastat med olika sushi-bitar. I mitten står två sushikockar och tillagar sushi både som dom själv känner för samt på beställning av kunderna. I denna restaurangen hade alla tallrikar samma pris, typ 138 Yen. Så man bara sätter sig ner och roffar åt sig en tallrik som har en rätt på som ser god ut och äter. När man sen ska betala så räknar kassörskan bara ihop hur många tallrikar man har. Dessutom finns det kranar längst barkanten som ger varmt vatten till det gröna teet. Grönt te är något jag faktiskt börjat gilla och något jag möjligtvis kommer fortsätta att drickan även hemma i Sverige.


Bild: Kaiten sushi med sina två kockar.

Sushin är riktigt god. Mycket godare än alla ställen jag provat i Sverige. Men jag måste ändå säga att "Kyoto Sushi" i Helsingborg har en väldigt bra standard då de inte är långt ifrån det här. Alla andra sushiställen jag provat i Sverige har i min mening varit rätt kassa så en skärpning krävs! Förutom just sushi som vi känner den (ris med rå fisk) fanns även stekta ägg formade som brödskivor samt skålar med någon skumt i som jag aldrig skulle våga prova (såg ut som rutten fisk typ). :P


Bild: Jag och Misato äter sushi.

Efteråt är Misato tvungen att gå hem för att hennes föräldar kommer på besök så jag och Hiroaki beger oss iväg till ett café där vi tar varsin dryck och sitter och småpratar lite. Efter det följer Hiroaki mig till stationen och jag tackar för en jättetrevlig kväll. Både Hiroaki och Misato är verkligen fantastiska och jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan dom. Arigato gozaimasu Misato-san to Hiroaki-san! ("Tack så mycket Misato och Hiroaki")