Dag 4 - Skola och vila
Bättre morgontid
Nya starttiden i skolan är 8:40. Helt klart bättre än 8:00 men ändå lite segt när pendlingssträckan tar ca 1 timme och 10 minuter allt som allt. Jaja, jag lägger mig sent, sover fortfarande inte bra och är ändå hur pigg som helst under dagarna (oftast i alla fall) så det kvittar om det är tidigt eller sent jag behöver gå upp. Sen vaknar man juh alltid lagom genomfuktig av den här himla luftfuktigheten (notera att detta fortfarande var innan jag fick igång min luftkonditionering).
På morgonen samlas vi alla 8:40 inne hos professorerna som redan då har sitt lilla morgonmöte. Varför vi gör detta har jag egentligen ingen riktig aning då vi bara sitter där i en 5 minuter och sen vinkas iväg till vårt lilla rum där vi sedan sitter i en halvtimme tills första lektionen börjar.
PBL
Första lektionen är i alla fall PBL vilket ska bli väldigt spännande för mig! För er som inte läser till läkare så är det nämligen så att en stor del av vår läkarutbildning är upplagd enligt PBL-metodiken, "Problembaserat lärande". Detta fungerar i stora drag så att man får ett påhittat eller riktigt patientfall på måndagen. Man diskuterar igenom patienten, ställer upp symptomen och tar fram troliga sjukdomar som denne kan ha. Utifrån detta så tar man reda på vad vi inte vet och vad vi därför ska läsa på, våra "studiemål". Sen läser man på om detta under veckan. På fredagen träffas man sedan igen och går igenom vad man tagit reda på och vad man nu tror patienten har för sjukdom och vad man kan göra för att hjälpa denne. Till sist får man lite svar och feedback av tutorn (en lärare som övervakar och hjälper gruppen hela tiden).
Den japanska PBL:en skiljer sig ganska rejält från den svenska. Andemeningen är ändå samma - att man lär sig utifrån fall och verkliga situationer. Men i Japan verkar dom mer ha små förhör i grupp samt interaktiva seminarier med professorerna.
Det första som vi ställs inför på första PBL:en är typ ett "prov" med poäng och allt - och sjävklart blir jag meddragen där. :D På väggarna i rummet sätter professorn upp 4 olika transversella CT-skalle-bilder (röntgenbilder av hjärnan med hjärnan i ett snitt så att man tittar rakt ovanifrån ner i kraniet). Sedan får vi 40 minuter på oss (!) att gå och titta på de fyra bilderna och sen skriva diagnosen ("vilken sjukdom dom har") på tavlan i ett tabellsystem med alla våra namn. Med andra ord väldigt seriöst. Till hjälp får man slå i böcker och anteckningar hur mycket man vill - tack så himla mycket säger jag med alla engelska neurologiböcker som bara ligger i högar överallt och skräpar...not!
Men det gick faktiskt bra ändå! Jag fick 2 rätt av 4 tillsammans med 2 andra studenter. 1 fick 3 rätt och 2 stycken fick 1 rätt. *puh* har inte skämt ut Sverige helt alltså. Och den subaraknoidalblödningen som ena bilden hade var helt mango - ingen som klarade den.
Lunch (soba) och ledig tid
Sen var det lunch i 3 timmar... Hela veckan så är det hela tiden hur mycket ledig tid som helst. Det känns väldigt ineffektivt men studenterna här i Japan tar det på ett helt annat sätt. När vi i Sverige tycker att det är hemskt att få en håla och gör allt för att flytta lite på lektionerna så tar studenterna i Japan det som deras chans att socialisera med varandra eller gå till studentrummet och sova lite. Bara en gång har dom gett en liten kommentar om att läkaren inte hade kommit ännu och då var han 40 minuter föresenad till första lektionen.
Till lunch tog gruppen med mig för att äta japanska nudlar, "soba", vilket är väldigt populärt i Japan. De är ej att förväxla med dess släkting "ramen" som egentligen kommer från Kina men som är ännu populärare än soba. Enligt gruppen så ska ramen vara en av de populäraste rätterna i hela Japan. Men nu var det i alla fall soba som stod på tavlan! Restaurangen var riktigt fin med tatamimattor över hela golven (vilket som alltid i Japan innebär att man måste ta av sig sina skor och gå i strumpor) och nersänkta bord.
Bild: Killgänget i min nya studentgrupp på soba-restaurangen. Från vänster: Tsuru, Yoshi, Ban-chan, Shige och mig.
Soba är väldigt annorlunda mot hur jag tänker mig nudelrätter. Nudlarna är nämligen väldigt tjocka! Och då menar jag väldigt tjocka som i väldigt tjocka. Dom är lätt större än en halv centimeter i diameter. De serveras i en stor skål tillsammans med buljong, kött och lite grönt. Som vanligt i Japan så får man också ris till - även om detta alltså är en nudelrätt. Nudlarna i sig tyckte jag nog var i tjockaste laget - men sett till hela rätten så var det väldigt gott. Nästa gång vill jag prova ramen så får vi se vilket jag tycker mest om.
Bild: Soba.
Tillbaka till skolan och hänga i studentlobbyn. Det är alltid en lika spännande upplevelse för mig. Varje gång jag går in där så blir jag presenterad för eller hälsad på av minst 3-4 nya studenter. Alla är intresserade och vill prata lite och höra vad jag gör här, vad jag tycker om landet, vilket som är min favoritsport (väldigt vanlig fråga här) och hur det är i Sverige. Allt ackompanjerat av en massa "eeeeh" och "aaaaah" och oftast en ganska kass engelska. ;)
Anatomiförhör
Dags för eftermiddagens lektion och förhören fortsätter. Denna gång samlas vi runt tavlan där en slätröntgenbild på kraniet slängs upp tillsammans med en anatomibild från en bok. Sen är det förhör på vad de olika benen i huvudet heter, vad olika delar av hjärnan heter och liknande. Och här var verkligen inte japanerna särskilt bra. Nästan varje gång så frågar läraren något på japanska till studenterna som svarar varpå läraren kontrar med ett "Eeeeeeeeh?" som i "är du "riiiiiktigt säker?" (=fel!) fast hundra gånger roligare in my opinion. Det låter så sjukt barnsligt och så ser han så pillemarisk ut när han säger det så jag kunde knappt hålla mig ibland. I vilket fall som så slutade det ofta med att gruppen inte klarat det och han frågade mig på engelska om jag visste var det satt eller vad det var och förvånandsvärt ofta klarade jag frågorna lätt varpå gruppen utbröt i "Eeeeh, sugoi!" ("Coolt" som ni kanske redan vet vid det här laget)
Jag frågade Hiroaki och Misato senare och det verkar som att deras anatomikunskaper måste dom läsa in i princip själv och därför försummas det ofta till fördel för det som ska examineras. Det var i alla fall väldigt roligt för mig - tror inte det kommer hålla i sig precis men jag är glad för tillfället.
Hem och slappa
Skolan slutade redan vid 14-tiden idag och eftersom jag faktiskt inte har något planerat ännu så bestämmer jag mig för att åka hem till Shimada-familjen och bara relaxa. Har en massa bloggande att ta tag i och det vore roligt att få testa Norie-sans mat.
Maten var fantastiskt god med friterade bläckfiskringar, stekta rivna morötter, fräsch sallad och några smårätter till. Gochisosama deshita! ("Tack för maten")
Nu ska jag bara blogga lite innan det är dags att lägga sig.
Nya starttiden i skolan är 8:40. Helt klart bättre än 8:00 men ändå lite segt när pendlingssträckan tar ca 1 timme och 10 minuter allt som allt. Jaja, jag lägger mig sent, sover fortfarande inte bra och är ändå hur pigg som helst under dagarna (oftast i alla fall) så det kvittar om det är tidigt eller sent jag behöver gå upp. Sen vaknar man juh alltid lagom genomfuktig av den här himla luftfuktigheten (notera att detta fortfarande var innan jag fick igång min luftkonditionering).
På morgonen samlas vi alla 8:40 inne hos professorerna som redan då har sitt lilla morgonmöte. Varför vi gör detta har jag egentligen ingen riktig aning då vi bara sitter där i en 5 minuter och sen vinkas iväg till vårt lilla rum där vi sedan sitter i en halvtimme tills första lektionen börjar.
PBL
Första lektionen är i alla fall PBL vilket ska bli väldigt spännande för mig! För er som inte läser till läkare så är det nämligen så att en stor del av vår läkarutbildning är upplagd enligt PBL-metodiken, "Problembaserat lärande". Detta fungerar i stora drag så att man får ett påhittat eller riktigt patientfall på måndagen. Man diskuterar igenom patienten, ställer upp symptomen och tar fram troliga sjukdomar som denne kan ha. Utifrån detta så tar man reda på vad vi inte vet och vad vi därför ska läsa på, våra "studiemål". Sen läser man på om detta under veckan. På fredagen träffas man sedan igen och går igenom vad man tagit reda på och vad man nu tror patienten har för sjukdom och vad man kan göra för att hjälpa denne. Till sist får man lite svar och feedback av tutorn (en lärare som övervakar och hjälper gruppen hela tiden).
Den japanska PBL:en skiljer sig ganska rejält från den svenska. Andemeningen är ändå samma - att man lär sig utifrån fall och verkliga situationer. Men i Japan verkar dom mer ha små förhör i grupp samt interaktiva seminarier med professorerna.
Det första som vi ställs inför på första PBL:en är typ ett "prov" med poäng och allt - och sjävklart blir jag meddragen där. :D På väggarna i rummet sätter professorn upp 4 olika transversella CT-skalle-bilder (röntgenbilder av hjärnan med hjärnan i ett snitt så att man tittar rakt ovanifrån ner i kraniet). Sedan får vi 40 minuter på oss (!) att gå och titta på de fyra bilderna och sen skriva diagnosen ("vilken sjukdom dom har") på tavlan i ett tabellsystem med alla våra namn. Med andra ord väldigt seriöst. Till hjälp får man slå i böcker och anteckningar hur mycket man vill - tack så himla mycket säger jag med alla engelska neurologiböcker som bara ligger i högar överallt och skräpar...not!
Men det gick faktiskt bra ändå! Jag fick 2 rätt av 4 tillsammans med 2 andra studenter. 1 fick 3 rätt och 2 stycken fick 1 rätt. *puh* har inte skämt ut Sverige helt alltså. Och den subaraknoidalblödningen som ena bilden hade var helt mango - ingen som klarade den.
Lunch (soba) och ledig tid
Sen var det lunch i 3 timmar... Hela veckan så är det hela tiden hur mycket ledig tid som helst. Det känns väldigt ineffektivt men studenterna här i Japan tar det på ett helt annat sätt. När vi i Sverige tycker att det är hemskt att få en håla och gör allt för att flytta lite på lektionerna så tar studenterna i Japan det som deras chans att socialisera med varandra eller gå till studentrummet och sova lite. Bara en gång har dom gett en liten kommentar om att läkaren inte hade kommit ännu och då var han 40 minuter föresenad till första lektionen.
Till lunch tog gruppen med mig för att äta japanska nudlar, "soba", vilket är väldigt populärt i Japan. De är ej att förväxla med dess släkting "ramen" som egentligen kommer från Kina men som är ännu populärare än soba. Enligt gruppen så ska ramen vara en av de populäraste rätterna i hela Japan. Men nu var det i alla fall soba som stod på tavlan! Restaurangen var riktigt fin med tatamimattor över hela golven (vilket som alltid i Japan innebär att man måste ta av sig sina skor och gå i strumpor) och nersänkta bord.
Bild: Killgänget i min nya studentgrupp på soba-restaurangen. Från vänster: Tsuru, Yoshi, Ban-chan, Shige och mig.
Soba är väldigt annorlunda mot hur jag tänker mig nudelrätter. Nudlarna är nämligen väldigt tjocka! Och då menar jag väldigt tjocka som i väldigt tjocka. Dom är lätt större än en halv centimeter i diameter. De serveras i en stor skål tillsammans med buljong, kött och lite grönt. Som vanligt i Japan så får man också ris till - även om detta alltså är en nudelrätt. Nudlarna i sig tyckte jag nog var i tjockaste laget - men sett till hela rätten så var det väldigt gott. Nästa gång vill jag prova ramen så får vi se vilket jag tycker mest om.
Bild: Soba.
Tillbaka till skolan och hänga i studentlobbyn. Det är alltid en lika spännande upplevelse för mig. Varje gång jag går in där så blir jag presenterad för eller hälsad på av minst 3-4 nya studenter. Alla är intresserade och vill prata lite och höra vad jag gör här, vad jag tycker om landet, vilket som är min favoritsport (väldigt vanlig fråga här) och hur det är i Sverige. Allt ackompanjerat av en massa "eeeeh" och "aaaaah" och oftast en ganska kass engelska. ;)
Anatomiförhör
Dags för eftermiddagens lektion och förhören fortsätter. Denna gång samlas vi runt tavlan där en slätröntgenbild på kraniet slängs upp tillsammans med en anatomibild från en bok. Sen är det förhör på vad de olika benen i huvudet heter, vad olika delar av hjärnan heter och liknande. Och här var verkligen inte japanerna särskilt bra. Nästan varje gång så frågar läraren något på japanska till studenterna som svarar varpå läraren kontrar med ett "Eeeeeeeeh?" som i "är du "riiiiiktigt säker?" (=fel!) fast hundra gånger roligare in my opinion. Det låter så sjukt barnsligt och så ser han så pillemarisk ut när han säger det så jag kunde knappt hålla mig ibland. I vilket fall som så slutade det ofta med att gruppen inte klarat det och han frågade mig på engelska om jag visste var det satt eller vad det var och förvånandsvärt ofta klarade jag frågorna lätt varpå gruppen utbröt i "Eeeeh, sugoi!" ("Coolt" som ni kanske redan vet vid det här laget)
Jag frågade Hiroaki och Misato senare och det verkar som att deras anatomikunskaper måste dom läsa in i princip själv och därför försummas det ofta till fördel för det som ska examineras. Det var i alla fall väldigt roligt för mig - tror inte det kommer hålla i sig precis men jag är glad för tillfället.
Hem och slappa
Skolan slutade redan vid 14-tiden idag och eftersom jag faktiskt inte har något planerat ännu så bestämmer jag mig för att åka hem till Shimada-familjen och bara relaxa. Har en massa bloggande att ta tag i och det vore roligt att få testa Norie-sans mat.
Maten var fantastiskt god med friterade bläckfiskringar, stekta rivna morötter, fräsch sallad och några smårätter till. Gochisosama deshita! ("Tack för maten")
Nu ska jag bara blogga lite innan det är dags att lägga sig.
Kommentarer
Postat av: Ronny
Jäklar.. Du går verkligen in för det här med bloggandet :-P
Trackback
