Pada-chan

Tisdag

Sjuuuuk!
Vaknar på morgonen och känner att jag knapp kan svälja. Halsen känns helt tjock och det gör ont varje gång jag försöker svälja. Dessutom rinner näsan. Kan sätta vad som helst på att det var det nedrans kalla operationsrummet igår som har ställt till med det här.

Lungtumör
Stressigt på morgonen så jag halvspringer mot skolan från stationen och blir om möjligt ännu svettigare än vad jag brukar vara när jag anländer. Under förmiddagen är det åter dags för operation och precis som igår så är det en lungtumör som ska opereras bort med en segmentell pulmektomi.

Efter man har autostichat (se föregående inlägg) så häller man en massa vatten ner i bröstkorgen för att se om det läcker något. Precis som när man letar efter en läcka på cykeldäcksslangen. Lustigt. När man opererar på en lunga, som man gör i det här fallet, så är lungan "avstängd" så ingen luft kan nå den. Om det finns luft i lungan så tar den nämligen upp hela insidan av bröstkorgen och då har man svårt att både se och komma åt.

Under operationen börjar min näsa rinna mer och mer och det är inte det lättaste att snyta sig i full mundering. En snäll sjuksköterska springer iväg och hämtar en filt åt mig att ha på mig så jag inte ska frysa och det är varmt välkomnat. Jag blir också lätt chockad när läkaren försöker förklara vad som finns i kudden som patienten ligger på men inte lyckas och sjuksköterskan bredvid (som sen hämtar filten) svarar med perfekt uttal "sand" på engelska. Det är lite smått fascinerande att efter att hon sagt bara "sand" och "yes" så kunde jag direkt säga att hon inte bara är ruskigt bra på engelska utan även att det är amerikanska hon pratar. :D Och det stämmer bra - när jag pratar med henne efter operationen visar det sig att hon bott i USA en stor del av sitt liv och att hon själv är väldigt medveten om att det är med stark amerikansk dialekt hon talar.

Detta är också första gången jag är med ändå från att patienten rullas in från avdelningen tills att den lämnas tillbaka på avdelningen också. Känns smått konstigt att det är kirurgerna som kör iväg patienten till sin avdelning då detta tar ganska lång tid och inte känns helt tvunget att det är två thoraxkirurger som gör det. Men jag är väl bara så inkörd i hur vi gör hemma i Sverige. Väl på avdelningen så tar läkarna det lugnt och väntar på lite papper och sitter och snackar. Tills dom tillslut säger till mig att vi har operation om 30 minuter igen så nu måste vi snart iväg på lunch. 30 minuters lunch? "Njä, 20 blir det nog" svarar dom...

Sjukhusrestaurangen
Dom tar med mig till sjukhusrestaurangen som jag faktiskt aldrig ätit i hittills. En massa olika rätter finns att välja mellan och egentligen är det ganska billigt där (men inte så gott säger kirurgerna). Dock så lastar kirurgerna på både en extra soppa och någon sorts riskaka för att jag ska få testa det men självklart betalar högste kirurgen. Jag tycker faktiskt maten är ganska bra där men blir smått förskräckt när jag ätit kanske en tjugondel av min mat när kirurgerna redan är färdiga. Okok, jag äter långsamt som få men det där var inte ens mänskligt så snabbt dom åt. Självklart hade jag juh glömt att det bara var en 20 minuters lunchrast allt som allt och börjar trycka i mig maten medans kirurgerna skrattar och säger att det är lugnt och att jag kan ta den tid som behövs.

Lungoperation...igen
Nästa operation är *trumvirvel* en lungtumör som ska opereras bort med segmentell pulmektomi... Det är verkligen en spännande operation - men tappar lite charmen efter tredje gången. Däremot visar det sig att autostitchern inte gjort ett fullgott jobb denna gången och det läcker luft när man häller på vatten efter operationen. Kirurgerna tar en timeout och diskuterar och efter det skrider dom till verket med att sy manuellt där det läcker och lyckas få stop på läckan. Skickligt!

Efter operationen börjar läkaren prata om morgondagens operationen och jag säger att jag får se om jag kommer om min förkylning blir värre. Det verkar vara först här som kirurgerna faktiskt inser att jag är sjuk... För nu säger han direkt till mig att gå hem och vila (jag behöver inte stanna på några möten) och sen ringer han Honda-sensei och ber om nummret som jag kan ringa till om jag är lika dålig imorgon och vill stanna hemma. Jag har fått väldigt lite respons för att vara sjuk hittills men dom kanske inte riktigt har förstått vad jag menade?

Misato-plugg och shopping
Innan jag går hem har jag lovat Misato att hjälpa henne med en engelsk artikel som hon ska ha tenta på imorgon och vi träffas i studentlobbyn (hon genomsvettig och andfådd efter att sprungit till skolan efter jag ringde och sa att jag var färdig) och går igenom den. Den är dock inte helt simpel och det är svårt för mig att sätta mig in i den då jag inte själv läst artikeln och frågorna till stor del handlar om textförståelse. Men jag gör ett försök i alla fall.

Efter det går jag till stan tillsammans med Hiroaki (som lämpligt dyker upp när jag ska sticka) och köper en present. Vad det är och till vem den är får dock förbli en hemlighet. ;)

På kvällen har Norie-san lagat en, som vanligt, fantastiskt vacker måltid. Jag kan inte låta bli att springa upp och hämta kameran för att fotografera det. Det var bland annat hemmalagad sushi med både lax och tonfisk.


Bild: Norie-san, Seiichiro-san och Katka till bords.


Bild: Maten i närbild. I mitten fiskskivorna och strimlad rå lök.

Jag har i princip redan bestämt mig för att inte gå till skolan imorrn men får se hur jag känner mig på morgonen med förkylningen. Finns juh de gånger man vaknar upp och bara känner massor för att gå till skolan (yeah right...) så jag får väl vänta och se.