Pada-chan

Min älskade skärm har muckat en hel del med mig på sistone och släkt ner sig och vägrat starta upp igen utan vigorösa återupplivningsförsök. Tillslut har jag tröttnat och ring PCCity då den faktiskt inte är mer än 2 år och lite till. Då jag ändå varit sugen på en större skärm tog jag även tillfället i akt och beställde en ny redan samma dag. Vad som händer med den gamla får jag se men förhoppningsvis kan den reapreras/bytas ut så kan jag sälja den senare.

Jag var rädd för att 24 tum skulle vara för stort (och för dyrt...) så jag köpte en 22-tummare med 1080p-upplösning. För den som inte är så väl insatt i dessa termer så är 1080p den upplösning som krävs för att en skärm ska klassas som "full HD" och ger så pass knivskarp bild att man blir smått tårögd. På stora TV-apparater är det viktigt med hög upplösning (även om det krävs rätt rejäla storlekar innan man verkligen ser skillnad på full HD och halv HD) men även en datorskärm kräver hög upplösning då man sitter så nära dem.


Bild: Min gamla skärm till vänster (19 tum) och min nya till höger (22 tum med 16:9-förhållande, den gamla har 4:3). Min gamla skärm var faktiskt högre än den nya trots dess 3 tum mindre. Men bredden kompenserar rätt lätt för det då den nya är över 10 cm bredare.

Inet som jag bestälde från är fantastiska. Jag lade beställningen vid 12-tiden på måndagen och kunde hämta min skärm på morgonen nästa dag. Alltså mindre än 24 timmar från sista klicket på hemsidan tills den står på mitt skrivbord. Jag är grymt nöjd än så länge med skärmen. Den är en modell Benq E2200HD med underbar upplösning och snyggt yttre. Dess 16:9-förhållande (bredd/höjd) ger en väldigt bred skärm och det är hur smidigt som helst att ha ett internetfönster till höger på skärmen och ett worddokument till vänster. Skärmen har ett speciellt "filmläge" som ger bättre flyt och bild men sämre skärpa vilket är perfekt för att just titta på film. Jag kör just nu Windows i 1080p-upplösning, alltså 1920x1080, och det är helt lagom för ögonen och bilden är, som förväntat, kristallklar.


Bild: Skärmen i full gång. Internet tar upp endast halva högersidan av skärmen och resterande halva är fri att göra vad man vill med. Ursäktar röran som tentaplugget skapar men det är inte läge att städa undan för en bild mitt i plugget.

Än så länge sjukt nöjd alltså men speldelen återstår att utvärdera. Hittills hoppade jag bara snabbt in i World of Warcraft (som jag hade glömt avbeställa månadsavgiften inför tentaplugget på) och det fungerade helt felfritt. Som min kompis sade "Widescreen är det bästa som hänt mitt WoW-spelande" och jag förstår vad han menar när man äntligen får lite plats att se sin karaktär i mitten då alla knappar och rutor får gott om plats i kanterna på den breda skärmen.

En rolig sak att nämna är PCCitys förhållande till konsumentköplagen. Jag ringde deras support och sa att skärmen gått sönder och jag vill lämna in den. När supporten fick reda på att den var mer än två år sa han bara att då gäller inte garantin längre. Då sa jag att konsumentköplagen gäller alla varor och det i 3 år. Då plötsligt säger han att den så klart gör det och att jag kan lämna in skärmen till närmsta PCCity-varuhus. Men det är bara så fult! Hade man inte varit insatt i att den lagen gäller i 3 år så hade de bara "lurat" en till att tro att det är kört. Dåligt stil tycker jag. Men nu hoppas jag på att de tar in den och byter ut den så jag kan sälja den och få lite pengar emellan för att finansiera min nya skärm. ;)

Nu var det dags igen. Dagar där man, instängd på sitt rum, försöker pressa in allt man har läst och hört under terminen för att slutligen kasta ur sig allt några dagar senare på en 5-timmars lång skrivning. Det är tentaplugg.

Denna terminen sägs vara den värsta under hela utbildningen, och jag kan förstå varför. Först och främst är det den enda terminen där kursen vi läser verkligen sträcker sig över hela terminen, alltså 20 veckor, och därför ska det även tenteras av 20 veckor (30p) på en enda tenta. Förutom denna skriftliga tentamen har vi dagen innan en praktisk examination (så kallad OSCE) där vi valsas runt bland smårum där vi på 5 minuter per rum ska prestera en praktisk färdighet som till exempel visa hur man undersöker en buk, göra en höftundersökning, granska några röntgenbilder, visa hur vi handlägger ett akutfall eller sätter en nål. Dessa OSCE-examinationer är i grund och botten en god tanke men hela situationerna blir så artificella att det blir svårt att få en klinisk kopppling av dem. Istället är de mest extremt stressande.

Förutom att denna terminen är 5 veckor längre än andra så har dock de tidigare och senare terminerna även detta upplägg med både en skriftlig (MEQ) tenta och en praktisk (OSCE) examination. Vad som får T8 (termin 8) att vara så extra jävlig är dess FAS-tentamen bara några dagar efter den skriftliga tentan. FAS-tentamen gör man bara en gång under utbildningen (denna termin...) och där ska man testas på kunskap från både termin 6,7 och 8. Alltså en praktisk/teoretisk examination på ett och ett halvt års kunskap. Under FAS-tentamen får man ensam en patient som man undersöker i ett rum under övervakning av en läkare. Detta säger de ska ta en timme (säg gärna vilken riktig patientundersökning som har råd att ta "en" timme?) och efter det går man in i ett rum där ytterligare två läkare tillsluter och dessa tre frågar sedan ut en under den kommande timmen om patienten, vad man ska göra för undersökningar samt frågar om allt mellan himmel jord.

Som tur är säger våra kursansvariga att denna FAS-examination inte är något att fasa (*haha*) över utan man ska helt enkelt bete sig rätt kasst för att misslyckas. Men säg någon termin där de inte sagt att man inte ska oroa sig över tentan. Uppenbarligen har de glömt hur det är att tenteras själv.

Men, men. Det ska säkert gå vägen och jag pluggar på så gott jag orkar! Men idag är det ju nyårsafton och det tillåter lite vila och firande. Jag och Therese ska hem till min familj idag och fördriver morgonen medans vi väntar på att min gudfar Conny ska hämta upp oss på väg mot Helsingborg och Hittarp (eller Laröd - whatever).

Gott nytt år!!!

Som nog många av er fick erfara imorse så var det jordbävning i Skåne! Det går dygnet runt på nyheterna så jag ska inte orda mer om det mer än att jag, som många andra, vaknade av det imorse och trodde att jag drömde. Då jag varit med om jordbävningar i Japan kände jag dock igen det rätt snabbt och trots att det inte kändes så allvarligt så känns det smått overkligt och därför lite läskigt. Vi ska i alla fall vara glada (?) som fick vara med om det då det inte är så ofta detta händer i Sverige.

Lite fakta jag snappat upp under dagen om jordbäcningen i Skåne 2008:
- Inträffade 06:20 imorse (tittade på klockan direkt när jag vaknade av det)
- Epicentrum (där det är som starkast och därför också därifrån det utgått) var inte långt ifrån Lund, lite åt sydöst.
- Inte bara Skåne drabbades, utan även delar av Småland, Blekinge, Halland och Danmark.
- Jordbävningen hade en styrka på 4,8 på richterskalan.
- Det var den starkaste jordbävningen på 104 år (sist 1904 drabbades Sverige av den starkaste jordbävningen i modern tid med en styrka på 5,4 på richterskalan).
- Efterskalv under dagarna är att vänta.

Så ja. Då är det bara att gå ut och ha panik över att jorden snart kommer gå under - för en jordbävning i självaste Sverige var väl ändå inget vi väntade oss. ;)

Veckorna på ortopeden har hittills varit rätt skakiga i sina föreläsningar. Inte bara har de varit inställda och flyttade in absurdum, utan många har även hållits i en sådan hastighet att det nästan glöder från pennan när man försöker anteckna i kapp.

Det är ändå rätt fascinerande med folk som kan hålla en tvåtimmarsföreläsning utan att hämta andan en enda gång. Hur tänker man liksom? "Ja, men om jag slänger in tre gånger så många bilder som jag egentligen hinner med och drar allt tre gånger så snabbt så borde väl folk lära sig tre gånger så mycket!"... Så är faktiskt inte fallet. Man blir kanske tre gånger mer frustrerad över att man missar tre gånger så mycket anteckningar samtidigt som man blir tre gånger så utmattad och önskar ha ihjäl föreläsaren, minst, tre gånger. Nä, det blir faktiskt inget bra alls.

Var på min första ortopediska operation nu i veckan. Operationen var en höftled som slitits ner så pass att den var tvungen att bytas ut för att inte ge för mycket smärtor. Ortopediska operationer är speciella på många sätt, men det första man lägger märke till är den ökade skyddsklädseln vid operationen. Vanligtvis är det redan väldigt skyddat med steriltvätt, munskydd, sterila operationsrockar och sterila handskar. Men här var man tvungen att ha en huvudbonad som täcker hela huvudet och går ner i skjortan - jag har annars konverterat till en skönare och trendigare (eller något?) mössa som bara täcker håret nu när jag klippt mig lite kortare. Dessutom har man stänkskydd över ögonen - glömde jag säga att ortopediska operationer är ganska blodiga episoder? Nej, vill inte skrämma upp någon. De är faktiskt inte så farliga - men de stänker en del eftersom det används motorsågar (modellen mindre) och högtryckstvättar.


Bild: Jag iklädd mina operationskläder inklusive heltäckande mössa och munskydd med inbyggt visir. Allt sterilt. Blev ingen toppenbild här kanske men jag känner mig lite dum när jag står och fotograferar inne bland operationsavdelningarna. Men så länge det bara är mig jag fotograferar så borde ingen bry sig tycker jag. Men bäst att inte fråga. ;)

Operationen var grymt spännande och ortopeden var väldigt duktig på att förklara vad han gjorde och lät en känna på strukturerna och hjälpa till. Extra rolig var operationen då ortopeden var själv som läkare och faktiskt _frågade_ om jag inte kunde hjälpa honom då han inte klarade det själv. Det är inte ofta man som kandidat ses som en hjälp, utan verkar mest vara i vägen, så detta kändes som lyx. Jag fick framför allt hjälpa till att lyfta omkring med benet och hålla det i olika ställningar så att vinkeln i höftleden blev rätt. Det är häftigt så "stora" saker man gör i en ortopedisk operation som att ena gången bara hux flux såga av en decimeter skelett och en annan minut stå och banka ner proteser i benmärgen med en slägga.

Hmm, inser själv att allt låter ganska "groteskt". Men man kan nog säga att det faktiskt är ganska groteskt objektivt sett. När man väl är där är det så klart inget man tänker på och det är självklart att det måste till. Man kan inte stå och såga av lårbenet med en nagelfil eller försiktigt försöka putta in protesen med en pincett. Ortopedi är minst sagt som ett sorts hantverk.

Nu har jag hittills inte hunnit göra ett blogginlägg om grundspelet "StarCraft The board game", men här kommer redan nyheten om dess tilläggspaket som snart kommer stå på hyllorna i spelaffärerna.

Spelet breddar originalspelet med nya ledarkort som mer individualiserar varje lag så att man har en mer unik roll varje gång man spelar och inte alltid har samma möjligheter varje gång man är t.ex. Jim Rayonr eller Tassadar. Något som säkert kommer förgylla varje spelomgång och hålla variationen uppe. Dessutom tillförs även hjältar som kommer kunna kontrolleras och användas under spelets gång. Dessutom kommer spelet innehålla regler och historier för en hel scenarion jämfört med det alltid slumpmässiga spelupplägg man annars kör med.

Inget nämns om nya karaktärer eller liknande men man hoppas på att få se de Brood War-specifika enheterna som Medic, Lurker, Corsair, Dark templar m.fl. Jag ser minst sagt fram emot detta tilläggspaket då jag, och många andra, tycker att originalspelet är något i en helt egen klass. Om jag hittar orken så skriver jag en kort recension om grundspelet här på bloggen - men i alla fall kommer det komma information när Brood War kommer ut.


Bild: Omslaget på det kommande tilläggspaketet.

Fredagen till ära hade skolledningen satt upp ett antal "workshops", eller gruppföreläsningar där man interaktivt ska deltaga. Då jag under mina år på läkarutbildningen utsatts för en hel del flummiga föreläsningar och gruppövningar fruktade jag det värsta när titlar man kunde välja på innehöll saker som "interaktiv teater" och "svenskt grupparbete".

Men den här gången var det faktiskt riktigt bra! Det var en dag ägnad åt framför allt "ledarskap". Som läkare är man inte bara den högste medicinskt ansvarige, utan även den som ska leda sjukvårdsgruppen av läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster med flera. Man kommer ofta hamna i situationer där man måste ta snabba beslut, vissa gånger under stor press. Jaja, nu ska jag inte låta som trailersnubben på bion - men sanningen kvarstår och ser faktiskt ut så.

På förmiddagen var jag på "Svenskt grupparbete eller högpresterande team i en kritisk situation". Denna börjar med att man, uppdelad i grupper, får ett överlevnadsscenario utspelat framför sig och där gruppen sedan ska komma överens hur man ska göra för att klara sig. Scenariot här var att man kraschlandat någonstans i Lappland, iklädd ej så varma kläder och fick enbart välja ut 5 saker från flygplanet som man får ta med sig (inte så verkligt kanske men så får det vara ibland). Först gör man dessa val själv utan att någon annan får se vad man väljer. Sedan visar man varandra och måste då komma överens som en hel grupp vad man ska ta. Här gäller det att försöka ta reda på vad vi egentligen kan om överlevnad och om någon verkligen "vet" hur man gör upp eld av de begränsade resurser vi har att välja mellan (som en tändare utan gas, whiskey, stålull, konservburk med späck, extra kläder och stora tygstycken m.fl).

Det första gruppen måste komma överens om är om vi ska stanna eller försöka bege oss till närmsta by (minst 3 mil bort). Vi röstar och kommer fram till att vi stannar och sedan går en ganska lång tid innan vi bestämt oss för vilka 5 saker vi vill ta med oss. Efteråt går en handledare igenom vad han tycker om vårt arbete i grupp och dessutom fick en av oss i gruppen uppgiften att inte vara med att diskutera utan bara observera och sedan redovisa sina iaktagelser för oss.

Övningen i sig avslutades med diskussion i helklass och faktiskt ett facit på vad man skulle valt enligt amerikanska militären. Övningen var rolig och givande på sitt sätt men det kan nog vara svårt att översätta detta till sjukhusets arbete. Men, men.

Nästa övning gick ut på att se en sen ur filmen "Master and Commander" om just lagarbete (öppningsscenen när fartyget blir attackerat). Efteråt diskuterade vi vad vi såg. Detta var en utmärkt övning och filmen var perfekt. Här såg man lagarbete i sin sanna mening där ledare vet vad som ska göras och ifrågasätts ej. Dessutom vet varje person på båten exakt vad deras uppgift är och många förbereder sig redan innan de får order om att göra det. Riktigt bra! Avslutningsvis hade vi en föreläsning som tyvärr var rätt värdelös. Men förmiddagen var i stort sett bra.

Eftermiddagen var det en annan workshop med titeln "Beslutsfattande och grupprocesser under stress". Denna ledes av en militär, Tobias, och han var minst sagt riktigt skicklig på detta och hela eftermiddagen var både givande och rolig. Allt började väldigt bra med att de som var höjdrädda fick gå ut ur rummet (inklusive mig). Väl utanför sa Tobias till oss att välja ut den av oss som är "mest" höjdrädd. En av tjejerna, Emma, stannade och resten fick gå in. Väl inne valde han sedan ut en av oss som skulle vara "ordförande" eller något. Denna fick nu reda på att hon skulle instruera Emma, som fortfarande stod utanför dörren och inte hade en aning om vad som hände, att hon ska ta på sig en klättersele och klättra ut ur fönstret och ner på marken (cirka 7-8 meter ner). Repet skulle 4 från gruppen hålla i under tiden hon klättrade ner.

Emma släpptes in och fick selen på sig utan att veta vad som skulle hända. Hon såg lite frågandes ut och när hon tillslut fick reda på att hon skulle klättra ut ur byggnaden trodde hon vi skämtade. Hon såg en aning skräckslagen ut men gick ändå med på att göra det. Precis innan hon skulle hoppa ut ur fönstret (med viss oro) sa dock Tobias att hon inte skulle det och att hela övningen var färdig. Hela gruppen skrattade till och Emma pustade ut. Tobias förklarade meningen med exprimentet och uppmärksammade oss också på att man absolut inte kan klättra ut genom att bara fyra personer står och håller i repet. Detta hade ingen av oss reflekterat över och det är lite skrämmande vad man kan göra under en stark ledare utan att tänka efter.


Bild: Emma står vid fönstret, beredd att hoppa ut. Repet hålls lite lojt av fyra studenter. Tobias, officeraren, står och kontrollerar att repet sitter bra - precis innan han berättar att allt bara är påhittat och hon inte behöver klättra ut.

Resten av eftermiddagen fick vi dela in oss i mindre grupper och utföra en hel del diskussionsövningar och svåra ställningstagande. Själv var jag akutläkare som tillsammans med min grupp på två sjuksköterskor skulle bestämma oss för vilka två personer vi skulle ta med oss i ambulansen av ett gäng skadade civilia och soldater. Detta under en rytande Tobias som spelade officer och vägrade att vi ville ta med oss svårt skadade civila när hans mannar också var skadade, trotts den mer ringa skadan. Man kände sig rätt liten när man försökte argumentera emot honom med att de andra behövde vården mer och att hans soldater nog klarar sig med lite omläggning på plats samtidigt som han stod och sa att man var inkompetent och beordrade mig att ta hans soldater med sig och lämna de civila.

Efteråt fick vi dock alla en påminelse om att vårt uppdrag faktiskt var att ta hand om FN-soldater och då lämnar man faktiskt de civila hur gyrmt det än verkar. Verkligen är hård... Han upplyste oss dock också om att vi faktiskt inte står under officerarna och att det är vi, och ingen annan, som har det medicinska ansvaret och bedömmer vilka som ska få vård och vilka som man lämnar på stridsfältet.

Hela eftermiddagen var suverän och jag gick därifrån glad och inspirerad. Väl hemma kunde jag inte låta bli att dra fram min fina "traumatologi"-bok (läran om trauma, alltså akuta situationer) och börja läsa. Akutläkare är fortfarande något som står ganska högt på önskelistan. Men vad jag tillslut blir får vi se. :)