Lägenheten i ordning (nästan i alla fall)
Tog mig ner till Lund igår och gjorde i ordning i min lägenhet. Hyresgästen hade varit väldigt duktig och städat bra. Han hade till och med tvättat fönstrena. Men som alltid så har man lite olika sätt att se på städningen och det behövdes i min mening ändå städas om. Som tur är var mamma med mig och hjälpte mig under tiden som pappa var på lasarettet. :)
Jag har beställt två läroböcker i Japanska som låg och väntade på mig i brevlådan. Får ta tag i dom när allt lugnat ner sig lite då jag känner att jag verkligen vill lära mig språket nu efter resan. Det mesta är i sin ordning i lägenheten just nu men det finns fortfarande en del småpill som jag "sparat" (inte orkat) och ska ta hand om idag eller imorgon.
Just nu är det morgon och om ett tag kommer min gudfar, Conny, och hämtar mig för att köra till föräldrarna i Laröd igen. Det är middag där med lite bekanta ikväll och man vet juh aldrig när man nästa gång kommer hem i och med att skolan drar igång. Så bäst att passa på! Dock kurrar magen lite oroväckande och kylskåpet är tomt på ätbara saker (jag räknar inte med överlevnadsvarorna som ketchup, senap och sötsursås) så jag ska springa ner och handla lite frukost nu.
Jag har beställt två läroböcker i Japanska som låg och väntade på mig i brevlådan. Får ta tag i dom när allt lugnat ner sig lite då jag känner att jag verkligen vill lära mig språket nu efter resan. Det mesta är i sin ordning i lägenheten just nu men det finns fortfarande en del småpill som jag "sparat" (inte orkat) och ska ta hand om idag eller imorgon.
Just nu är det morgon och om ett tag kommer min gudfar, Conny, och hämtar mig för att köra till föräldrarna i Laröd igen. Det är middag där med lite bekanta ikväll och man vet juh aldrig när man nästa gång kommer hem i och med att skolan drar igång. Så bäst att passa på! Dock kurrar magen lite oroväckande och kylskåpet är tomt på ätbara saker (jag räknar inte med överlevnadsvarorna som ketchup, senap och sötsursås) så jag ska springa ner och handla lite frukost nu.
Hårda bud från dag ett
Vi fick våra schemata för första skolveckan nyligen och det verkar inte bli en mjukstart precis. 8:30-17:00 som uppvärmning på måndagen och onsdagen går lös helt med 08:00-17:30...i Malmö (!). Kommer inte bli det lättaste efter att ha vänt dygnet lite väl mycket nu under sommaren.
Egentligen är det rätt korkat varför man (jag) stannar uppe till 2-3 på natten och sen går upp vid 10-tiden på morgonen istället för att bara försöka hålla vettiga tider hela sommaren. Det är juh faktiskt väldigt skönt att vara uppe på morgonen och ta en lugn frukost med tidning och allt annat som ger vuxenpoäng. Och så blir det inte en så stor omställning när det väl är dags för skola, jobb och annat igen.
Men problemet är att det är så skönt att vara uppe sent på kvällarna också. :D Det är mysigt när det är helt tomt, tyst och mörkt. Och sen har större delen av min kompisskara traditionen att sitta uppe väldigt sent så vill man spela med dom så får det helt enkelt bli sena nätter framför datorn.
Nu är i alla fall skolan snart igång igen så jag behöver inte "oroa" mig längre. Stanna uppe till 2 är helt enkelt inte ett alternativ längre då. I alla falla inte på vardagarna. ;)
Egentligen är det rätt korkat varför man (jag) stannar uppe till 2-3 på natten och sen går upp vid 10-tiden på morgonen istället för att bara försöka hålla vettiga tider hela sommaren. Det är juh faktiskt väldigt skönt att vara uppe på morgonen och ta en lugn frukost med tidning och allt annat som ger vuxenpoäng. Och så blir det inte en så stor omställning när det väl är dags för skola, jobb och annat igen.
Men problemet är att det är så skönt att vara uppe sent på kvällarna också. :D Det är mysigt när det är helt tomt, tyst och mörkt. Och sen har större delen av min kompisskara traditionen att sitta uppe väldigt sent så vill man spela med dom så får det helt enkelt bli sena nätter framför datorn.
Nu är i alla fall skolan snart igång igen så jag behöver inte "oroa" mig längre. Stanna uppe till 2 är helt enkelt inte ett alternativ längre då. I alla falla inte på vardagarna. ;)
Bloggen fortsätter
Tiden har gått snabbt och därför är det nu också väldigt längesen jag sist skrev något här på bloggen. Förhoppningsvis ska det nu bli bättring på detta i och med att skolan snart börjar och rutinerna återigen måste börja rulla.
Tiden sen jag kom hem från Japanresan har jag spenderat med flickvän, familj och kompisar. Inte långt efter min hemkomst kom min bror Jonathan hem från sin USA-resa (ni kan läsa hans blogg på www.jonteusa.blogg.se). Han fyllde 16 år bara tre dagar innan hemkomsten så därför hade vi ordnat med en överraskningsfest när han kom hem. Smått förvånad kliver han ut på altanen till glada toner av "Ja må han leva" där stora delar av släkten gömt sig för att fira honom.
Jag spenderade de kommande dagarna hemma hos föräldrarna innan jag åkte tillbaka till Lund för att invänta Thereses återkomst. Som ni kanske redan läst har hon varit i Norge under cirka fem veckors tid och sommarjobbat som sjuksköterska på ett vårdboende, men är nu på väg hem igen. Vi njuter av några lediga dagar med bio, restaurangbesök (nyrika Tessy bjöd så klart :p), filmkvällar och ren avkoppling innan vi tar oss hem till mina föräldrar för att ge oss ut på ny resa, destination Stockholm, med mina föräldrar och Jonathan.
Själv har jag bara under några enstaka, väldigt korta tillfällen besökt Stockholm och har därför ingen riktig uppfattning om staden (bortsett från de fördomar jag har så klart). Föräldrarna är med i en hus-bytes-sida på internet (tror det hette "Intervac") och har bestämt med ett par i Stockholm att byta deras lägenhet mot deras hus under en veckas tid. De visar sig bo i en fin lägenhet i Vasastan och vi finner oss snabbt till rätta där. Jag är imponerad över hur mycket jag faktiskt tycker om Stockholm. Stadskärnan är livfull, husen är fina och det finns mycket man kan hitta på och se. Och inte minst så huserar juh Gamla stan den roliga Science fiction bokhandeln dit jag och Jonathan springer så ofta vi kan för att vältra oss i anime, manga och brädspel. Jag och Tessy tog också en riktig långpromenad runt "nästan" hela Södermalm-ön med sina fantastiska omgivningar. Där kändes det inte längre som att man var i Stockholm utan mer som i Arild eller liknande sommar-utopier (inte riktigt lika fint som Arild, men nästan).
Sen hemresan från Stockholm har jag, Tessy och Jonathan stannat hos mina föräldrar där vi spelat massor med brädspel, umgåtts och ätit god mat. Senaste veckan har jag varit och spelat badminton två gånger med kompisarna, haft filmkväll och spelat en hel del datorspel med kompisarna över internet.
Min väldigt trevliga hyresgäst som hyrt min lägenhet under sommaren har nu flyttat ut igen och imorgon bär det av för mig mot Lund. Det sammanfaller dock bra med att min pappa ska till Lunds Lasarett så jag åker med honom och mamma ner imorgon på morgonen. Mamma ska hjälpa mig att ställa i ordning allt i lägenheten och efteråt går vi nog och äter något i Lund.
Pappa har även propsat på mig Madame Terror av Jan Guillou att läsa så jag ska ge den en chans nu under dagen.
Tiden sen jag kom hem från Japanresan har jag spenderat med flickvän, familj och kompisar. Inte långt efter min hemkomst kom min bror Jonathan hem från sin USA-resa (ni kan läsa hans blogg på www.jonteusa.blogg.se). Han fyllde 16 år bara tre dagar innan hemkomsten så därför hade vi ordnat med en överraskningsfest när han kom hem. Smått förvånad kliver han ut på altanen till glada toner av "Ja må han leva" där stora delar av släkten gömt sig för att fira honom.
Jag spenderade de kommande dagarna hemma hos föräldrarna innan jag åkte tillbaka till Lund för att invänta Thereses återkomst. Som ni kanske redan läst har hon varit i Norge under cirka fem veckors tid och sommarjobbat som sjuksköterska på ett vårdboende, men är nu på väg hem igen. Vi njuter av några lediga dagar med bio, restaurangbesök (nyrika Tessy bjöd så klart :p), filmkvällar och ren avkoppling innan vi tar oss hem till mina föräldrar för att ge oss ut på ny resa, destination Stockholm, med mina föräldrar och Jonathan.
Själv har jag bara under några enstaka, väldigt korta tillfällen besökt Stockholm och har därför ingen riktig uppfattning om staden (bortsett från de fördomar jag har så klart). Föräldrarna är med i en hus-bytes-sida på internet (tror det hette "Intervac") och har bestämt med ett par i Stockholm att byta deras lägenhet mot deras hus under en veckas tid. De visar sig bo i en fin lägenhet i Vasastan och vi finner oss snabbt till rätta där. Jag är imponerad över hur mycket jag faktiskt tycker om Stockholm. Stadskärnan är livfull, husen är fina och det finns mycket man kan hitta på och se. Och inte minst så huserar juh Gamla stan den roliga Science fiction bokhandeln dit jag och Jonathan springer så ofta vi kan för att vältra oss i anime, manga och brädspel. Jag och Tessy tog också en riktig långpromenad runt "nästan" hela Södermalm-ön med sina fantastiska omgivningar. Där kändes det inte längre som att man var i Stockholm utan mer som i Arild eller liknande sommar-utopier (inte riktigt lika fint som Arild, men nästan).
Sen hemresan från Stockholm har jag, Tessy och Jonathan stannat hos mina föräldrar där vi spelat massor med brädspel, umgåtts och ätit god mat. Senaste veckan har jag varit och spelat badminton två gånger med kompisarna, haft filmkväll och spelat en hel del datorspel med kompisarna över internet.
Min väldigt trevliga hyresgäst som hyrt min lägenhet under sommaren har nu flyttat ut igen och imorgon bär det av för mig mot Lund. Det sammanfaller dock bra med att min pappa ska till Lunds Lasarett så jag åker med honom och mamma ner imorgon på morgonen. Mamma ska hjälpa mig att ställa i ordning allt i lägenheten och efteråt går vi nog och äter något i Lund.
Pappa har även propsat på mig Madame Terror av Jan Guillou att läsa så jag ska ge den en chans nu under dagen.
Dag 31 - Farväl, tack och adjö
Måndag den 28 Juli
Morgonstund har flygresa i mund
Mobilen börjar glatt vibrera på tatamimattan 06:30 på morgonen men jag ligger ändå redan vaken. Trots att jag lade mig sent igår så är det svårt att få ro både inför att lämna Japan samt den stundande flygresan. Jag tar mig upp och plockar för sista gången fram Norie-sans hemmagjorda plommonmarmelad ur kylen och lägger en stor brödbit i den överdimensionerade brödrosten. Även om ögonen är grusiga och huvudet känns tungt så är tankarna klara. Och för tillfället kretsar de kring min oro inför flygresan. Jag är aldrig rädd för "att" flyga - det rör mig inte det minsta. Men allt som kan gå fel på vägen ombord på flygplanet som att jag har för tunga väskor, att incheckningen är felaktig, att resan till flygplatsen strular och liknande är min sorts huvudbry.
Det mildras dock av att Seiichiro-san kommer in i köket med ett glatt "Ohayou" ("God morgon") och börjar plocka fram sin älsklingsfrukos, natto. Vi sitter och småpratar lite medans vi äter och inte långt senare kommer Norie-san nerfarandes från övervåningen och börjar skära upp honungsmelon åt mig. Efter frukosten borstar jag tänderna och slänger tandborste och tandkräm i soporna. Inget att släpa med sig hem. Här hittar jag även mitt hårvax som jag glömt packa ner och blir lite orolig för vad jag ska göra med det. Jag gillar verkligen mitt hårvax och trycker resolut ner det i mitt handbagage även då jag vet att liknande produkter inte får medtagas i flygplanskabinen.
Resan till stationen
Väskorna är nerburna, soporna står, sorterade efter plast och icke-plast, i två påsar och min kudde och mitt genomskinliga paraply står i entrén. Allt redo! Norie-san är snäll och ska köra mig till tågstationen och jag tar farväl av Seiichiro-san en sista gång innan vi beger oss ut till bilen. På väg från huset träffar vi på Ayas man, på väg till jobbet, (de bor två hus från Norie-san och Seiichiro-san) och Norie-san erbjuder honom också skjuts till stationen.
Jag vet inte riktigt vad som får henne att ändra beslutet men halvvägs till stationen så säger Norie-san plötsligt att hon kör mig till Shinjuku istället. Ayas man får hoppa av innan stationen i Chitosie Karasuyama och Norie-san sätter fart mot Shinjuku. Så gott det nu går i trafikstockningen framför oss. Det hade nog faktiskt gått snabbare med tåget men det känns väldigt tryggt att bli körd hela vägen. Dessutom är det en sista möjlighet att konversera lite med Norie-san som ständigt under resan berömmer mig för min japanska som jag själv tycker är obefintlig. Ska jag vara ärlig så har jag faktiskt lärt mig otroligt mycket under bara en månad men jag önskar ändå att jag kunnat så mycket mer och har svurit flera gånger här att jag ska ta tag i det när jag kommer hem.
Sista farväl av Cho och Rei
Väl framme i Shinjuku lastar vi av mina väskor vid bussterminalen och snart nog kommer Misato, Cho och Rei springandes. Misato ska följa med mig hela vägen till Narita flygplats, en resa på cirka en och en halv timme, medans Cho och Rei har kommit för att vinka av mig på stationen. Jag är glad att få se dom alla och vi pratar länge (för länge) innan vi tar farväl. Cho ger mig också det finaste minnet från hela resan - en bok där hon samlat in fotografier och kommentarer från alla ESS-medlemmar jag träffat och satt samman i en underbar scrapbook. Jag är henne evigt tacksam för denna fina present och säger att jag kommer kasta ur den bärbara datorn före denna bok om det visar sig att min väska är för tung på flygplatsen.
Bild: Gänget som troget möter mig vid busshållsplatsen denna tidiga morgon. Från vänster: Misato, Rei och Cho.
Bild: Jag, Misato och Rei framför busshållsplatsen.
Vi missar den första bussen för att vi står och pratar på men när den andra bussen anländer blir jag tvungen att ta farväl av Rei och Cho. Jag och Misato hoppar på bussen och vinkar ett sista farväl när bussen sakta rullar ut från terminalen och ut i storstadstrafiken.
Bild: Då jag skämtsamt klagar på V-tecknet en gång för mycket så ber Cho mig göra en "svensk pose" istället. Ja, vad gör man? (Mjo, uppenbarligen kunde jag nog kommit på något bättre men inte lätt när det inte finns någon "svensk pose" egentligen.)
Bussresa med svenskalektion
Misatos mamma har varit snäll och packat ner frukost åt oss i form av två risbollar, "nigiri", men ingen av oss är så hungriga så vi äter bara en liten bit var. Förutom att bara sitta och prata under resan så får Misato även privatlektioner i svenska. Nästa sommar kommer nämligen Misato till Sverige för att vara på utbytesstudier på Karolinska i Stockholm och tills dess är hon fast besluten att lära sig lite svenska. Många, många minuter sitter jag och försöker lära henne det "rullande" R:et och det är verkligen konstigt att inse att ljudet inte "finns" i japanskan. Det är som att få en hund att jama. "Rrrrrroligt" säger jag varpå Misato med största ansträngning säger "Jjjjjoligt". Men det artar sig faktiskt och jag är i slutet väldigt imponerad över hur bra hennes svenska låter. Eftersom hon gärna vill gå igenom våra tre lustiga krumelurer å, ä och ö så blir hennes vokabulär lite konstig då jag lär henne orden "ål", "ärlig" och "öl". Efter även lite grammatiska genomgångar så klarar hon själv att få ihop "Klaga inte på mig, jag är ärlig". Inte så vidare användbar kanske men grammatisk korrekt. :)
Bild: Misatos kalender där svenskaundervisningen antecknades.
Väldigt roligt också att när jag efter den en och en halv timmes långa bussresan inser att de flesta på bussen är svenskar som nu alltså suttit och lyssnat på vårt, in i absurdum, upprepade å, ä och ö samt R-övningar. Misato skäms massor och skyller på mig som inte håller koll på mina landsmän. Äsch, dom var stockholmare så dom fattade nog inte vad vi snackade om ändå. ;)
Kaos i incheckningen
På Narita får jag lätt panik då självbetjäningsautomaten säger att jag inte har någon resa bokad för dagen. Men Misato upplyser mig om att jag nog måste hitta en SAS-automat och inte använda en av Lufthansas automater. Det visar sig dock att SAS inte har några självserviceautomater här på Narita så jag får snällt ställa mig i kön trots att jag redan checkat in via internet. Hiroaki dyker också upp, färdigincheckad och allt. Min internet-incheckning är ändå klar så allt jag behöver göra är att lämna in mitt bagage när jag kommer fram. Lättare sagt än gjort...
Efter några flummiga meningar från min sida utbrister tjejen i incheckningen "Ok! Bara säg mig V A D är ditt bagage! Vad ska du ha med dig ombord på planet!" Min plan med att ha på mig trippla tröjor och liknande gick juh lite i stöpet då jag glömde ta på mig dem. Så där står jag med mitt stora (och egentligen alldeles för tunga) handbagage, min huvudkudde, ett paraply, min gröna tröja, mina gråa tröja och min jacka. Hon skakar på huvudet och säger att det här inte går. "Du får bara ha med dig 8 kg allt som allt" säger hon medans jag försöker ljuga ihop att jag kommer ha på mig kläderna då jag "är rädd att bli förkyld". Hon vill få mig att packa ner några saker i min stora resväska då den har ett kilo till godo men jag, rädd för det svarta hål som kan ha bildats inuti i min väska på grund av att ha trotsats fysikens lagar om massa, säger att det är en omöjlighet. När jag nästan är på väg att fråga hur mycket jag måste sänga ut ger hon med sig och viftar iväg mig med ett "Jaja, det får väl gå". *Puh*
Som Therese sa sen i efterhand så är det faktiskt väldigt orättvisst att lilla jag ska skolas för ett extrakilo medans resenärer som väger 100 kg får åka med utan ett ljud. Det är juh ändå kilona som är huvudfrågan här.
Tack för allt Misato
Jag, Misato och Hiroaki sätter oss ner i väntterminalen och pratar. Jag fyller i min sista veckorapport till sjukhuset och får även, under högtidlig procession, mitt diplom för avslutade utbytesstudier av Misato. Misato har även en avskedspresent åt mig - en handduk med tryck från den senaste Ghibli-filmen "Ponyo"! Jag lovar att jag ska se filmen så snart jag får möjlighet i Sverige. Då jag och Therese har sett så många vi kommit över av Miyazakis filmer så lär den här inte få vänta särskilt länge.
Bild: Misato överlämnar mitt diplom för avslutade utbytesstudier.
Tillsammans går vi alla till säkerhetskontrollen och här tar jag ett sista farväl av Misato och tackar för allt hon gjort för mig under resan. Hon har verkligen varit en ängel som organiserat allt och när hon inte kunnat följa med själv medlat kontakt till andra som tagit hand om mig. Jag har henne att tacka för så mycket av min resa.
Och tack till dig Hiroaki och lycka till på din resa
Jag är hyfsat nervös vid säkerhetskontrollen då jag är rädd att dom ska klaga på mitt hav av kläder, kuddar och paraplyn jag har med mig men dom säger inte ett knyst och jag pustar ut. Allt klart! Jag är inne! Jag och Hiroaki tar det lugnt och vandrar långsamt medans vi pratar på den sista tiden vi har tillsammans. "Mitt äventyr tar slut och ditt börjar. Cirkeln är sluten." säger jag till honom och önskar att dom tar lika väl om honom i Kroatien som dom gjort med mig här i Japan.
Vi tar några sista bilder tillsammans och tar sedan farväl. Jag ställer mig i kön till flygplanskabinen och ser Hiroaki försvinna iväg bort mot sin gate.
Bild: Jag och Hiroaki tar en sista bild innan vi går mot varsin gate på Narita flygplats.
Operasång på flera kilometers höjd
På flygplanet hamnar jag bredvid en japansk operasångerska. Då hennes engelska är nästan obefintlig är jag själv väldigt imponerad över hur mycket vi kan samtala på japanska. Tyvärr är hon lite blyg och det är oftast jag som tar upp samtal men hon är väldigt trevlig och berättar att hon är på väg till Italien för språkresa, där hon också ska träffa sin Maestro inom opera. Ett antal gånger svarar hon med "Si" i våra konversationer varpå hon börjar skratta och alla våra samtal är en härlig blandning av japanska, engelska, italienska och svenska.
Bild: Utsikt över Japan då planet lyfter. Vackert berg omgivet av moln i bakgrunden.
Vad gör man av 11 timmars stillasittande?
11 timmars flygresa är dock riktigt långt alltså! Jag hade glömt hur långt det är sedan jag åkte hit men när man kollar på klockan efter två ganska långa filmer och inser att man har över 6 timmar kvar så förstår man. Men även om den kändes som att den aldrig tog slut så var flygresan rätt behaglig. Jag tittade på "10 000 BC" och "The other Boleyn Girl", spelade "Trauma Center: Under the Knife 2" på DS, lyssnade på klassisk musik samt Opera (fick juh ge det en chans när man har en operasångerska bredvid sig), pluggade japanska, samtalde lite smått med operasångerskan och försökte sova (utan framgång).
Jag "kan" verkligen inte somna i flygplan. Den här gången var det närmsta jag kommit sen jag var barn tror jag då jag faktiskt nickade till! Dock ramlade huvudet framåt så kraftigt att jag blev helt pigg efter det och aldrig lyckades somna sen igen. Så ganska exakt "1 sekunds" sömn blev det i alla fall. SAS:s mat är verkligen fantastisk. Vi serverades snacks, middag med bland annat sushi, efterrätt, frukost med nudlar och frukter, fika och ständig uppassning med te, vatten och annan dricka. Allt bidrar till att göra flygresan väldigt bekväm. Dessutom hade en av musikkanalerna ett av mina favoritstycken, "Canon i D-dur" av Pachelbel, vilket medförde att jag satt och bytade till den kanalen hela tiden i hopp om att det stycket skulle spelas just då (musiken loopas hela tiden men dock med cirka en timmes mellanrum).
Flygplanet tog en väg via Stockholm och sen ner mot Danmark och innan landningen fick jag möjligheten att se både Helsingborg, Landskrona och Malmö från luften på ganska nära håll. En riktigt rolig upplevelse! Snart nog landade vi och resan var över.
Bild: Landskrona med Ven.
Snäll tågkontrollant, eller?...
Danmark it is alltså och min blogg om "Japan" har därmed upphört. Jag är dock inte riktigt hemma ännu och även tågresan tål att nämnas. Smart nog så finns det nämligen ingen möjlighet att köpa tågbiljetter nere vid spåret utan det ska man göra uppe på flygplatsen säger tågkontrollanten. Men han säger till mig att det är lugnt och att det bara att hoppa på. Jag frågar flera gånger om detta är ok och han bara vinkar ombord mig med "Det är lugnt.". Väldigt snällt av honom och jag tar plats tillsammans med resten av folket som är på väg i riktning mot Malmö. Tåget bytar dock vagnar i Malmö och vad han inte sa något om var att han inte kommer vara kvar på vagnarna mot Lund sen! "...och vi kommer snart gå runt och kolla era biljetter" säger rösten ombord på tåget. Herregud vad nervös jag är! Hur ska jag förklarar det här? "Nä, jag har ingen biljett men han på Kastrup sa det var ok att jag åkte utan."... Böterna är dryga för att inte ha biljett och jag försöker resonera att jag helt enkelt får betala nu och lösa det senare med Skånetrafiken. Det gör inte saken bättre att det är smockfullt med folk runt omkring mig som stå och lyssna på det pinsamma som komma skall.
Gud hade nog sitt skift i Skåne just då dock för det var så mycket folk ombord på tåget att tågkontrollanten aldrig han till vår vagn förrän dörrarna öppnades i Lund. Min vilopuls är nog höjd 2-3 slag permanent men jag är ändå väldigt glad när jag hoppar av på stationen över att ha sluppit en scen.
Home, sweet home
Egentligen så innehåller detta blogginlägg långt mer än ett dygns timmars innehåll. Men under hemresan så flyger jag med solen vilket innebär att jag efter 11 timmars flygresa landar 4 timmar senare i Köpenhamn enligt klockan.
Flyget landade vid 16:00 och bara lite mer än en och en halv timme senare stänger jag dörren till Thereses lägenhet bakom mig. Dock är rullgardinerna här uppdragna och det är nog minst 50 grader varmt här inne. Jag som hade hoppats på att komma hem till ett svalt och trevligt Sverige för att bara kliva in i nästa svett-episod. Saker som imponerar mig här hemma är dock att man ser himlen när man går omkring i staden. Inga höga skyskrapor överallt som blockerar sikten!
Börjar packa upp mina saker, överföra fotona från den bärbara datorn och slänga smutskläder i tvättkorgen. Tack vare Japans "underbara" luftfuktighet är alla kläder i min väska fuktiga och får gå till tvätten. Jag ringer även föräldrarna och det visar sig att de var i min (Thereses) lägenhet bara en halvtimme innan jag kom hem! De har precis kommit hem från Polen och körde inom mig, i hopp om jag skulle vara hemma redan, på vägen från Sturup. Riktigt synd!
Däremot lämnade stjärnskottet pappa mitt busskort i brevlådan så jag skulle kunna ta mig hem till Helsingborg sen. Väldigt bra om det bara inte hade varit att han stoppade det i grannens brevlåda istället. Som jag letade i brevlådorna och pappa i telefonen "Jag är _hundra_ på att jag stoppade det i din brevlåda! Joel är vittne." Och när jag tillslut hittade kortet "Jaha, ja då är det dålig märkning på era brevlådor." ^^
The blog will continue
Nu har jag en del bloggande att ta igen (de sista 4 dagarnas blogg har skrivits samman här hemma men anteckningar har gjorts hela tiden i Japan). Kommer så snart jag hinner eller orkar även skriva en liten (ja, den lär juh inte bli så liten om jag känner mig rätt) epilog om min resa med lite tankar och funderingar. Efter allt detta kommer jag fortfarande att hålla igång bloggen med saker jag gör under sommaren och, när skolan startat igen, vad som händer bakom kulisserna på läkarutbildningen. Tills nästa inlägg, "Mata ne!" ("Vi ses!").
/Patrick Andersson 2008-08-04
Morgonstund har flygresa i mund
Mobilen börjar glatt vibrera på tatamimattan 06:30 på morgonen men jag ligger ändå redan vaken. Trots att jag lade mig sent igår så är det svårt att få ro både inför att lämna Japan samt den stundande flygresan. Jag tar mig upp och plockar för sista gången fram Norie-sans hemmagjorda plommonmarmelad ur kylen och lägger en stor brödbit i den överdimensionerade brödrosten. Även om ögonen är grusiga och huvudet känns tungt så är tankarna klara. Och för tillfället kretsar de kring min oro inför flygresan. Jag är aldrig rädd för "att" flyga - det rör mig inte det minsta. Men allt som kan gå fel på vägen ombord på flygplanet som att jag har för tunga väskor, att incheckningen är felaktig, att resan till flygplatsen strular och liknande är min sorts huvudbry.
Det mildras dock av att Seiichiro-san kommer in i köket med ett glatt "Ohayou" ("God morgon") och börjar plocka fram sin älsklingsfrukos, natto. Vi sitter och småpratar lite medans vi äter och inte långt senare kommer Norie-san nerfarandes från övervåningen och börjar skära upp honungsmelon åt mig. Efter frukosten borstar jag tänderna och slänger tandborste och tandkräm i soporna. Inget att släpa med sig hem. Här hittar jag även mitt hårvax som jag glömt packa ner och blir lite orolig för vad jag ska göra med det. Jag gillar verkligen mitt hårvax och trycker resolut ner det i mitt handbagage även då jag vet att liknande produkter inte får medtagas i flygplanskabinen.
Resan till stationen
Väskorna är nerburna, soporna står, sorterade efter plast och icke-plast, i två påsar och min kudde och mitt genomskinliga paraply står i entrén. Allt redo! Norie-san är snäll och ska köra mig till tågstationen och jag tar farväl av Seiichiro-san en sista gång innan vi beger oss ut till bilen. På väg från huset träffar vi på Ayas man, på väg till jobbet, (de bor två hus från Norie-san och Seiichiro-san) och Norie-san erbjuder honom också skjuts till stationen.
Jag vet inte riktigt vad som får henne att ändra beslutet men halvvägs till stationen så säger Norie-san plötsligt att hon kör mig till Shinjuku istället. Ayas man får hoppa av innan stationen i Chitosie Karasuyama och Norie-san sätter fart mot Shinjuku. Så gott det nu går i trafikstockningen framför oss. Det hade nog faktiskt gått snabbare med tåget men det känns väldigt tryggt att bli körd hela vägen. Dessutom är det en sista möjlighet att konversera lite med Norie-san som ständigt under resan berömmer mig för min japanska som jag själv tycker är obefintlig. Ska jag vara ärlig så har jag faktiskt lärt mig otroligt mycket under bara en månad men jag önskar ändå att jag kunnat så mycket mer och har svurit flera gånger här att jag ska ta tag i det när jag kommer hem.
Sista farväl av Cho och Rei
Väl framme i Shinjuku lastar vi av mina väskor vid bussterminalen och snart nog kommer Misato, Cho och Rei springandes. Misato ska följa med mig hela vägen till Narita flygplats, en resa på cirka en och en halv timme, medans Cho och Rei har kommit för att vinka av mig på stationen. Jag är glad att få se dom alla och vi pratar länge (för länge) innan vi tar farväl. Cho ger mig också det finaste minnet från hela resan - en bok där hon samlat in fotografier och kommentarer från alla ESS-medlemmar jag träffat och satt samman i en underbar scrapbook. Jag är henne evigt tacksam för denna fina present och säger att jag kommer kasta ur den bärbara datorn före denna bok om det visar sig att min väska är för tung på flygplatsen.
Bild: Gänget som troget möter mig vid busshållsplatsen denna tidiga morgon. Från vänster: Misato, Rei och Cho.
Bild: Jag, Misato och Rei framför busshållsplatsen.
Vi missar den första bussen för att vi står och pratar på men när den andra bussen anländer blir jag tvungen att ta farväl av Rei och Cho. Jag och Misato hoppar på bussen och vinkar ett sista farväl när bussen sakta rullar ut från terminalen och ut i storstadstrafiken.
Bild: Då jag skämtsamt klagar på V-tecknet en gång för mycket så ber Cho mig göra en "svensk pose" istället. Ja, vad gör man? (Mjo, uppenbarligen kunde jag nog kommit på något bättre men inte lätt när det inte finns någon "svensk pose" egentligen.)
Bussresa med svenskalektion
Misatos mamma har varit snäll och packat ner frukost åt oss i form av två risbollar, "nigiri", men ingen av oss är så hungriga så vi äter bara en liten bit var. Förutom att bara sitta och prata under resan så får Misato även privatlektioner i svenska. Nästa sommar kommer nämligen Misato till Sverige för att vara på utbytesstudier på Karolinska i Stockholm och tills dess är hon fast besluten att lära sig lite svenska. Många, många minuter sitter jag och försöker lära henne det "rullande" R:et och det är verkligen konstigt att inse att ljudet inte "finns" i japanskan. Det är som att få en hund att jama. "Rrrrrroligt" säger jag varpå Misato med största ansträngning säger "Jjjjjoligt". Men det artar sig faktiskt och jag är i slutet väldigt imponerad över hur bra hennes svenska låter. Eftersom hon gärna vill gå igenom våra tre lustiga krumelurer å, ä och ö så blir hennes vokabulär lite konstig då jag lär henne orden "ål", "ärlig" och "öl". Efter även lite grammatiska genomgångar så klarar hon själv att få ihop "Klaga inte på mig, jag är ärlig". Inte så vidare användbar kanske men grammatisk korrekt. :)
Bild: Misatos kalender där svenskaundervisningen antecknades.
Väldigt roligt också att när jag efter den en och en halv timmes långa bussresan inser att de flesta på bussen är svenskar som nu alltså suttit och lyssnat på vårt, in i absurdum, upprepade å, ä och ö samt R-övningar. Misato skäms massor och skyller på mig som inte håller koll på mina landsmän. Äsch, dom var stockholmare så dom fattade nog inte vad vi snackade om ändå. ;)
Kaos i incheckningen
På Narita får jag lätt panik då självbetjäningsautomaten säger att jag inte har någon resa bokad för dagen. Men Misato upplyser mig om att jag nog måste hitta en SAS-automat och inte använda en av Lufthansas automater. Det visar sig dock att SAS inte har några självserviceautomater här på Narita så jag får snällt ställa mig i kön trots att jag redan checkat in via internet. Hiroaki dyker också upp, färdigincheckad och allt. Min internet-incheckning är ändå klar så allt jag behöver göra är att lämna in mitt bagage när jag kommer fram. Lättare sagt än gjort...
Efter några flummiga meningar från min sida utbrister tjejen i incheckningen "Ok! Bara säg mig V A D är ditt bagage! Vad ska du ha med dig ombord på planet!" Min plan med att ha på mig trippla tröjor och liknande gick juh lite i stöpet då jag glömde ta på mig dem. Så där står jag med mitt stora (och egentligen alldeles för tunga) handbagage, min huvudkudde, ett paraply, min gröna tröja, mina gråa tröja och min jacka. Hon skakar på huvudet och säger att det här inte går. "Du får bara ha med dig 8 kg allt som allt" säger hon medans jag försöker ljuga ihop att jag kommer ha på mig kläderna då jag "är rädd att bli förkyld". Hon vill få mig att packa ner några saker i min stora resväska då den har ett kilo till godo men jag, rädd för det svarta hål som kan ha bildats inuti i min väska på grund av att ha trotsats fysikens lagar om massa, säger att det är en omöjlighet. När jag nästan är på väg att fråga hur mycket jag måste sänga ut ger hon med sig och viftar iväg mig med ett "Jaja, det får väl gå". *Puh*
Som Therese sa sen i efterhand så är det faktiskt väldigt orättvisst att lilla jag ska skolas för ett extrakilo medans resenärer som väger 100 kg får åka med utan ett ljud. Det är juh ändå kilona som är huvudfrågan här.
Tack för allt Misato
Jag, Misato och Hiroaki sätter oss ner i väntterminalen och pratar. Jag fyller i min sista veckorapport till sjukhuset och får även, under högtidlig procession, mitt diplom för avslutade utbytesstudier av Misato. Misato har även en avskedspresent åt mig - en handduk med tryck från den senaste Ghibli-filmen "Ponyo"! Jag lovar att jag ska se filmen så snart jag får möjlighet i Sverige. Då jag och Therese har sett så många vi kommit över av Miyazakis filmer så lär den här inte få vänta särskilt länge.
Bild: Misato överlämnar mitt diplom för avslutade utbytesstudier.
Tillsammans går vi alla till säkerhetskontrollen och här tar jag ett sista farväl av Misato och tackar för allt hon gjort för mig under resan. Hon har verkligen varit en ängel som organiserat allt och när hon inte kunnat följa med själv medlat kontakt till andra som tagit hand om mig. Jag har henne att tacka för så mycket av min resa.
Och tack till dig Hiroaki och lycka till på din resa
Jag är hyfsat nervös vid säkerhetskontrollen då jag är rädd att dom ska klaga på mitt hav av kläder, kuddar och paraplyn jag har med mig men dom säger inte ett knyst och jag pustar ut. Allt klart! Jag är inne! Jag och Hiroaki tar det lugnt och vandrar långsamt medans vi pratar på den sista tiden vi har tillsammans. "Mitt äventyr tar slut och ditt börjar. Cirkeln är sluten." säger jag till honom och önskar att dom tar lika väl om honom i Kroatien som dom gjort med mig här i Japan.
Vi tar några sista bilder tillsammans och tar sedan farväl. Jag ställer mig i kön till flygplanskabinen och ser Hiroaki försvinna iväg bort mot sin gate.
Bild: Jag och Hiroaki tar en sista bild innan vi går mot varsin gate på Narita flygplats.
Operasång på flera kilometers höjd
På flygplanet hamnar jag bredvid en japansk operasångerska. Då hennes engelska är nästan obefintlig är jag själv väldigt imponerad över hur mycket vi kan samtala på japanska. Tyvärr är hon lite blyg och det är oftast jag som tar upp samtal men hon är väldigt trevlig och berättar att hon är på väg till Italien för språkresa, där hon också ska träffa sin Maestro inom opera. Ett antal gånger svarar hon med "Si" i våra konversationer varpå hon börjar skratta och alla våra samtal är en härlig blandning av japanska, engelska, italienska och svenska.
Bild: Utsikt över Japan då planet lyfter. Vackert berg omgivet av moln i bakgrunden.
Vad gör man av 11 timmars stillasittande?
11 timmars flygresa är dock riktigt långt alltså! Jag hade glömt hur långt det är sedan jag åkte hit men när man kollar på klockan efter två ganska långa filmer och inser att man har över 6 timmar kvar så förstår man. Men även om den kändes som att den aldrig tog slut så var flygresan rätt behaglig. Jag tittade på "10 000 BC" och "The other Boleyn Girl", spelade "Trauma Center: Under the Knife 2" på DS, lyssnade på klassisk musik samt Opera (fick juh ge det en chans när man har en operasångerska bredvid sig), pluggade japanska, samtalde lite smått med operasångerskan och försökte sova (utan framgång).
Jag "kan" verkligen inte somna i flygplan. Den här gången var det närmsta jag kommit sen jag var barn tror jag då jag faktiskt nickade till! Dock ramlade huvudet framåt så kraftigt att jag blev helt pigg efter det och aldrig lyckades somna sen igen. Så ganska exakt "1 sekunds" sömn blev det i alla fall. SAS:s mat är verkligen fantastisk. Vi serverades snacks, middag med bland annat sushi, efterrätt, frukost med nudlar och frukter, fika och ständig uppassning med te, vatten och annan dricka. Allt bidrar till att göra flygresan väldigt bekväm. Dessutom hade en av musikkanalerna ett av mina favoritstycken, "Canon i D-dur" av Pachelbel, vilket medförde att jag satt och bytade till den kanalen hela tiden i hopp om att det stycket skulle spelas just då (musiken loopas hela tiden men dock med cirka en timmes mellanrum).
Flygplanet tog en väg via Stockholm och sen ner mot Danmark och innan landningen fick jag möjligheten att se både Helsingborg, Landskrona och Malmö från luften på ganska nära håll. En riktigt rolig upplevelse! Snart nog landade vi och resan var över.
Bild: Landskrona med Ven.
Snäll tågkontrollant, eller?...
Danmark it is alltså och min blogg om "Japan" har därmed upphört. Jag är dock inte riktigt hemma ännu och även tågresan tål att nämnas. Smart nog så finns det nämligen ingen möjlighet att köpa tågbiljetter nere vid spåret utan det ska man göra uppe på flygplatsen säger tågkontrollanten. Men han säger till mig att det är lugnt och att det bara att hoppa på. Jag frågar flera gånger om detta är ok och han bara vinkar ombord mig med "Det är lugnt.". Väldigt snällt av honom och jag tar plats tillsammans med resten av folket som är på väg i riktning mot Malmö. Tåget bytar dock vagnar i Malmö och vad han inte sa något om var att han inte kommer vara kvar på vagnarna mot Lund sen! "...och vi kommer snart gå runt och kolla era biljetter" säger rösten ombord på tåget. Herregud vad nervös jag är! Hur ska jag förklarar det här? "Nä, jag har ingen biljett men han på Kastrup sa det var ok att jag åkte utan."... Böterna är dryga för att inte ha biljett och jag försöker resonera att jag helt enkelt får betala nu och lösa det senare med Skånetrafiken. Det gör inte saken bättre att det är smockfullt med folk runt omkring mig som stå och lyssna på det pinsamma som komma skall.
Gud hade nog sitt skift i Skåne just då dock för det var så mycket folk ombord på tåget att tågkontrollanten aldrig han till vår vagn förrän dörrarna öppnades i Lund. Min vilopuls är nog höjd 2-3 slag permanent men jag är ändå väldigt glad när jag hoppar av på stationen över att ha sluppit en scen.
Home, sweet home
Egentligen så innehåller detta blogginlägg långt mer än ett dygns timmars innehåll. Men under hemresan så flyger jag med solen vilket innebär att jag efter 11 timmars flygresa landar 4 timmar senare i Köpenhamn enligt klockan.
Flyget landade vid 16:00 och bara lite mer än en och en halv timme senare stänger jag dörren till Thereses lägenhet bakom mig. Dock är rullgardinerna här uppdragna och det är nog minst 50 grader varmt här inne. Jag som hade hoppats på att komma hem till ett svalt och trevligt Sverige för att bara kliva in i nästa svett-episod. Saker som imponerar mig här hemma är dock att man ser himlen när man går omkring i staden. Inga höga skyskrapor överallt som blockerar sikten!
Börjar packa upp mina saker, överföra fotona från den bärbara datorn och slänga smutskläder i tvättkorgen. Tack vare Japans "underbara" luftfuktighet är alla kläder i min väska fuktiga och får gå till tvätten. Jag ringer även föräldrarna och det visar sig att de var i min (Thereses) lägenhet bara en halvtimme innan jag kom hem! De har precis kommit hem från Polen och körde inom mig, i hopp om jag skulle vara hemma redan, på vägen från Sturup. Riktigt synd!
Däremot lämnade stjärnskottet pappa mitt busskort i brevlådan så jag skulle kunna ta mig hem till Helsingborg sen. Väldigt bra om det bara inte hade varit att han stoppade det i grannens brevlåda istället. Som jag letade i brevlådorna och pappa i telefonen "Jag är _hundra_ på att jag stoppade det i din brevlåda! Joel är vittne." Och när jag tillslut hittade kortet "Jaha, ja då är det dålig märkning på era brevlådor." ^^
The blog will continue
Nu har jag en del bloggande att ta igen (de sista 4 dagarnas blogg har skrivits samman här hemma men anteckningar har gjorts hela tiden i Japan). Kommer så snart jag hinner eller orkar även skriva en liten (ja, den lär juh inte bli så liten om jag känner mig rätt) epilog om min resa med lite tankar och funderingar. Efter allt detta kommer jag fortfarande att hålla igång bloggen med saker jag gör under sommaren och, när skolan startat igen, vad som händer bakom kulisserna på läkarutbildningen. Tills nästa inlägg, "Mata ne!" ("Vi ses!").
/Patrick Andersson 2008-08-04
Dag 30 - Sista Shinjukubesöket och avskedsfest (+vem är Katka)
Söndag den 27 Juli
Packningshets
Nu är det dags att på allvar sätta igång med packningen. Jag är ruskigt rädd att jag inte kommer klara mina 20 kg för resväskan och 8 kg handbagage så jag planerar redan att överfylla mitt handbagage och hoppas på att de inte väger det samt ha på mig massor med kläder! :) På kvällen vankas avskedsfest men jag vill väldigt gärna ta en sista shoppingtur i Shinjuku och köpa några sista souvenirer så jag beger mig mot stan. Jag hinner dock inte många meter förrän Katka ropar efter mig att jag kan få låna hennes cykel till stationen.
Cykla i Japan
Jag har faktiskt väldigt testa på att cykla i Japan ända sedan jag kom hit. Det verkar så spännande kaotiskt. Det finns inte någon bestämd cykelväg (inte vad jag vet i alla fall) så cyklisterna är överallt. Ofta får man hoppa åt sidan då de kommer cyklandes på de väldigt smala trottoarerna. Är det för mycket folk på trottoarerna så cyklar de ner på vägen och sen upp på trottoaren igen när det är mindre folk. De cyklar på både höger och vänster sida av vägen och korsar vägen ganska friskt. De verkar även stå över rödljus då de cyklar mot både röd gubbe och rött ljus. Cykling i Japan låter alltså minst sagt livsfarligt. Men som jag sagt innan med trafiken i Japan så är den väldigt lugn (bortsett från cyklisterna då) och bilarna och gående väjer som rutin för cyklisterna, precis som cyklisterna sicksackar sig fram mellan gående och bilister. Roligt att nämna är att cyklar i Japan inte behöver någon ringklocka för deras bromsar låter som att hela svenska fotbollslandslaget gnisslar tänder i kör och får även den mest lomhörde att hoppa åt sidan.
Jag hoppar upp på Katkas, alldeles för lågt inställda, cykel och ger mig iväg. Jag imponeras verkligen över hur lätta dom är att cykla på. I princip alla cyklar i Japan ser exakt likadana ut - fråga mig inte varför - och det är minst sagt en fröjd att tillryggalägga sträckan mellan Shimada-familjens hus och stationen på en bråkdel av tiden. Även jag får sicksacka mellan trottoar och väg och cykla flera gånger på fel sida av vägen. Så jag förstår de andra cyklisterna. Det är inte lätt när det inte finns något bestämt ställe att vara på som cyklist.
Cykelparkeringsgarage
Väl framme vid stationen går jag till ett cykelparkeringshus som Katka rekommenderat. Här tar man sig ner under jorden och stället sin cykel bland flera tusen andra. Med ett finurligt system så kan cyklar ställas ovanpå varandra och efter att ha lastat upp min cykel köper jag en biljett för 100 Yen (6 kronor), som man sätter på cykeln, och beger mig upp till ytan igen.
Bild: Katkas cykel på dess plats. Smidigt med tvåvåningsgarage!
Sista shoppingrundan i Shinjuku
Väl i Shinjuku så känner jag mig rätt stolt över hur bra jag hittar. Jag har minst sagt haft ett helsike att hitta rätt i Tokyo. Jag glömde nog skriva om det, men en av dagarna då jag ville till ett visst ställe gick jag i minst 30 minuter rakt fram (tyckte jag i alla fall) och kom tillslut till exakt samma ställe som jag började på. Det är för mig idag fortfarande ett mirakel och när jag får tid ska jag kolla på några kartor vad som egentligen hände den dagen. Men idag går allt som smort och jag hittar till en ATM-maskin där jag plockar ut lite pengar och hittar sedan till det stora Tokyo Hands-huset. Här shoppar jag på mig några presenter och beger mig vidare ut i staden.
Japanska rytmspel och "fel affär"
Jag kan inte låta bli att gå in i spelautomatsaffär och testa på det japanska rytmspelet som jag sett så många gånger på video (tror det heter "Pop'n music"). Tyvärr valde jag nog en för lätt svårighetsnivå och får inte särskilt mycket utmaning. Men det är roligt och hade jag haft mer tid hade jag lätt velat ge det några fler omgångar. Efteråt lockas jag in i en intilligande butik med massa animefigurer och animefilmer. Jag märker dock att desto längre och längre in i butiken jag kommer desto mer byts animefigurerna och filmerna ut mot affischer på nakna japanskor och porrfilmer. Snabbt skyndar jag mig ut och hoppas att jag inte stöter på någon jag känner på vägen. :) Inte första gången butiker i Japan använder just anime för att locka in folk och sen visar sig vara något helt annat.
Bild: Arkadhallen där jag spelade Pop'n music-rytmspelet.
Pachinko överallt
Ett annat exempel på detta är den uppsjö av Pachinko-hallar som finns i Japan. Pachinko är ett sorts "spel" där man häller kulor i en automat som är som en blandning mellan ett flipperspel och en enarmad bandit. Som jag förstått så gör man inte så mycket själv utan hoppas mest på att kulorna landar rätt. Har inte testat själv dock då det är riktigt dyrt! Jag gick däremot in i en Pachinko-hall en gång och herregud vilket oväsen det var där inne. Det var helt sjukt! Man hörde ingenting mer än det extrema oväsendet av kulor som flög åt alla håll och ljudeffekter från de hundratals maskiner som stod uppradade. Konstigt nog är det här hur populärt som helst och vilket Pachinko-hall som helst som man tittar in i är fullsatt. Men för att knyta tillbaka till ämnet så innehåller alltså även dessa stora bilder på animeserier överallt på utsidan för att locka besökare medan det enda av anime man hittar där inne är som bäst målningarna på Pachinko-maskinen.
Vidare med shoppingen
Jag tar mig vidare till det gigantiska Yodobashi Camera där jag införskaffar några sista animefigurer innan hemresan. Nästan framme vid stationen kommer jag ihåg en sak jag glömt och beger mig iväg till en fotoutskrifts-maskin. Jag har nämligen med mig bilder på mig och Shimada-familjen på ett USB-minne som jag tänkt skriva ut som kort och ge som en avskedspresent. Det och resten av det svenska godiset som jag inte redan delat ut. Fotomaskinen är simpel att förstå sig på och det är ganska billigt att skriva ut en handfull kort.
Jinbei
Väl i Chitose Karasuyama cyklar jag runt lite bland affärerna och lyckas faktiskt hitta en jinbei till mig (se föregående inlägg för info om jinbei)! Nöjd med mitt köp beger jag mig hemåt och kör lite drive-by-filmning när jag cyklar på vägen. Ett smart sätt att föreviga den sträcka jag gått varje dag utan att det tar de 25 minuterna det tar att gå.
Farväl Katka, men först "Vem är Katka"...
Det är dags att ta farväl av Katka som ska jobba ikväll och därför inte kommer kunna träffa mig mer. Trots att vi inte haft så mycket tid tillsammans på grund av våra skolor och hennes kvällsjob så har hon alltid varit väldigt trevlig och snäll och hon ger mig sin email-adress så vi kan hålla kontakten i framtiden.
Hmm, slog mig nu att jag glömt göra ett blogginlägg om Katka som jag planerat väldigt länge. Nästan lite sent men här kommer en kort sammanfattning om vem egentligen Katka är:
Katka är precis som jag en utbytesstudent som bor hos Shimada-familjen. Hon kommer från Tjeckien och har där läst japanska i några år på universitetet. Hon kom till Japan och Shimada-familjen redan i september förra året och har alltså snart varit här i ett år. Här går hon på ett japanskt universitet och läser japanska som en fortsättning på hennes studier från Tjeckien (om jag förstått allt rätt vilket jag säkert inte har). Hon pratar därför väldigt bra japanska och under tiden jag varit här var hon med i en japanskatävling för utländska där hon kom på 3:e plats (eller 2:a?). Väldigt imponerande i och med att de flesta andra tävlande var från Asien vars hemspråk ligger mycket närmre japanskan än Katkas tjeckiska.
Många kvällar jobbar Katka som servitris på en engelsk pub i Shibuya. På grund av detta samt att jag alltid är iväg på små utflykter så ser vi tyvärr inte varandra särskilt mycket och middagarna vi haft tillsammans hemma hos Shimada är lätträknade. Dagen efter jag åker hem till Sverige kommer hennes pojkvän från Tjeckien och ska stanna i Japan i en månad. Tillsammans ska de åka runt hela Japan på utflykter och sedan ska de tillsammans åka hem till Tjeckien. Vad Katka sedan ska göra av sin japanska sen vet hon inte men hon vill gärna jobba på något japanskt företag i Tjeckien.
Där har vi min studentgrannes historia i korthet och jag hoppas det bringade lite klarhet i vem hon egentligen är. :)
Bild: Katka med Norie-san som försöker gömma sig bakom hennes rygg.
Avskedspresenter med Norie-san och Seiichiro-san
Jag överlämnar bilerna som en present till Norie-san och Seichiro-san och de verkar bli väldigt glada. Jag får även skriva mitt namn i deras gästbok där jag fyller i min adress, mail och en hälsning. Får under kvällen reda på att Shimada-familjen alltså haft mer än 100 utbytesstudenter under de mer än 20 åren de varit värdfamilj. Dom måste genuint älska att ha nytt folk hos sig varje år.
Återigen får jag en massa presenter av dem också. Jag vet inte hur mycket dom gett mig nu under min vistelse, men bland annat får jag en japansk "arbetsjacka" från Seiichiro-sans företag. Norie-san visar mig även hennes kimonos och yukatas. Herregud vad många hon har och vackra som få är de! De måste vara värda en förmögenhet! Hon säger lite skämtsamt att jag tyvärr inte får med mig några hem som souvenirer. Atsingen. ;)
Bild: Norie-sans vackra "obi" (skärpet man har tillsammans med en kimono) mitt i röran på mitt rum.
Avskedsfest
Kvällen har kommit och det är dags för fest! Hiroaki, Misato och Chiharu anländer och jag visar dom runt på mitt rum och tillsammans umgås vi med Shimada-familjen. Norie-san står för fullt och förbereder en festmåltid och Chiharu, matglad som hon är, dyker snabbt in och börjar hjälpa till. Hiroaki har även med sig en present till mig. Några kända kakor från sin hemstad som jag har att ta med mig hem till Sverige och äta. Är dock ett både stort och tugnt paket men han har varnat i förväg och jag har självklart lovat att få med mig det hem. Väldigt gulligt av honom.
Bild: Chiharu i full fart med att bland till en sås till middagen. Misato tittar på.
Bild: Mästerkocken själv i egen hög (nja, inte så hög faktiskt) person.
Till middagen kommer också Katkas senpai från hennes universitet. (Svårt att hitta en direkt översättning på "senpai", men en person som går i en klass ovanför dig i skolan är din senpai och "ska" därför tituleras med detta. Till exempel säger Misato ibland Mori-senpai till Hiroaki då Misato går i 4:e året och Hiroaki (Mori i efternamn) i 5:e året.) Han ska snart återvända till Tjeckien han också efter att ha varit i Japan i över 2 år så han ville ta farväl av Shimada-familjen och det fanns ingen bättre dag än idag verkar det som. Ska inte gå in på det för djupt här men tyvärr så gjorde han inget jättetrevligt intryck på mig och blev mer ett störomoment under resten av kvällen.
Bild: Misato, jag och Seiichiro-san. På bordet kinesisk likör (eller något?) som Misato hade med sig. Smakade ungefär som vodka med soja. Förlåt Misato men *blä*!
Festmåltid sista kvällen till ära
Middagen var fantastisk och Norie-san hade lagat allt från köttfärslimpa och sushi till tempura och god sallad. Sushin är lite speciell då den inte är de bitarna man är van att se sushi som, utan är istället en stor skål med blandat ris, fisk och allt annat som hör sushi till. Funkar minst lika bra som "vanlig" sushi. Till efterrätt bjuder Katkas senpai på japanska kakor han har med och jag på det svenska godiset. Aya, Norie-sans dotter, med familj kommer även och hälsar på och lilla Jui-chan har med sig en present till mig. Ett Totoro-pussel och en Totoro-nyckelring (från "Tonari no Totoro" eller "Min granne Totoro" av Ghibli studio). De fick reda på av Norie-san att jag älskade Ghibli-filmerna vilket även Aya och Jui-chan gör.
Bild: Chiharu bär in maten.
Bild: Festmåltiden som förgyllde våran kväll! I karet som Chiharu slevar runt i finns Norie-sans sushi och nere till höger syns tempura som jag tycker är ruskigt gott!
Planering inför morgondagen
Jag och Misato sätter oss för att utbyta digitalkamerabilder. Hon har med sig en stor hårddisk då jag vill ge alla kompisar i Japan alla bilder jag tagit som minnen. Samtidigt får jag bilderna från Misatos digitalkamera. Det visar sig även att Hiroakis och mitt plan går i princip exakt samtidigt imorgon från Narita flygplats! Så det blir helt perfekt med sällskap på flygplatsen då man lätt känner sig ganska vilsen där annars. Tyvärr så måste han vara ganska tidigt på flygplatsen för att checka in medans jag redan checkat in på internet och egentligen inte behöver anlända förrän 20 minuter innan planet går. Jag vill juh såklart åka med Hiroaki ändå på morgonen för att ha sällskap, men det är lite problem i och med att folk vill vinka av mig på morgonen och det blir lite väl tidigt i så fall.
Efter, vad som känns som, timmar av funderande och diskuterande fram och tillbaka så bestämmer vi oss för att Hiroaki åker själv på morgonen, jag träffar folket som vill vinka av mig lite senare och sen åker Misato med mig hela vägen till flygplatsen. Detta är mer än jag kunnat kräva av någon och jag tackar så jättemycket och erbjuder mig att betala hennes bussresa imorgon vilket hon självklart inte vill gå med på.
Tyvärr måste Hiroaki gå ganska snart därefter då han ska packa de sista sakerna inför hans resa. Detta medför att alla går, inte minst på grund av att Norie-san erbjuder skjuts till stationen. Katkas senpai stannar dock för att sova över (great...) och jag avviker för att packa de absolut sista sakerna. Det är så mycket man inte riktigt kan packa ner i förväg eftersom man kommer behöva dom ända in i slutet och därför blir det här en sista packning av min stora reväska.
Absolut sista packningen
Förtvivlat sorterar jag smutstvätt och ren tvätt och kan inte riktigt begripa hur det blivit så mycket smutstvätt på bara två dagar. Men eftersom jag varit hemma mer än vanligt dessa dagar så blir det att jag duschar mer och byter kläder oftare. Detta ger mig endast ett fåtal rena kläder kvar.
Packningen går egentligen ganska smort. Men när jag ska stänga väskan i slutet så går jag på en nit. Efter många svordomar utspelar sig en strapats där jag står på väskan med hela min tyngd, framåtlutat och försöker dra ihop den sista centimetern för att kunna stänga väskan. Det måste sett väldigt lustigt ut men det fungerade! Och då vänder jag mig om och hittar mina hårstylingprodukter på bordet... Men, men, det löste sig det också - förutom hårvaxet som jag glömt nere i badrumsskåpet och blir tvungen att packa ner i ryggsäcken imorgon trots att man absolut inte får ha något liknande i väskan under flygresan.
Svårt att somna...
Allt klart och jag sätter mig vid datorn, pratar med Therese, svarar på några mail, pratar lite på MSN och tittar på något animeavsnitt. Egentligen borde jag lagt mig för längesen men jag kan inte släppa oron att det är något viktigt jag glömt inför imorgon. Dessutom vill jag faktiskt inte vara för pigg på flyget då jag aldrig kommer lyckas somna då. Och somnar jag inte på flyget så kommer jag anlända klockan 16:00 i Danmark efter att redan ha varit uppe i 18 timmar och dygnsrytmen kommer vara helt förstörd.
Tillslut lyckas jag dock somna. Min sista natt i Japan på min futon.
Packningshets
Nu är det dags att på allvar sätta igång med packningen. Jag är ruskigt rädd att jag inte kommer klara mina 20 kg för resväskan och 8 kg handbagage så jag planerar redan att överfylla mitt handbagage och hoppas på att de inte väger det samt ha på mig massor med kläder! :) På kvällen vankas avskedsfest men jag vill väldigt gärna ta en sista shoppingtur i Shinjuku och köpa några sista souvenirer så jag beger mig mot stan. Jag hinner dock inte många meter förrän Katka ropar efter mig att jag kan få låna hennes cykel till stationen.
Cykla i Japan
Jag har faktiskt väldigt testa på att cykla i Japan ända sedan jag kom hit. Det verkar så spännande kaotiskt. Det finns inte någon bestämd cykelväg (inte vad jag vet i alla fall) så cyklisterna är överallt. Ofta får man hoppa åt sidan då de kommer cyklandes på de väldigt smala trottoarerna. Är det för mycket folk på trottoarerna så cyklar de ner på vägen och sen upp på trottoaren igen när det är mindre folk. De cyklar på både höger och vänster sida av vägen och korsar vägen ganska friskt. De verkar även stå över rödljus då de cyklar mot både röd gubbe och rött ljus. Cykling i Japan låter alltså minst sagt livsfarligt. Men som jag sagt innan med trafiken i Japan så är den väldigt lugn (bortsett från cyklisterna då) och bilarna och gående väjer som rutin för cyklisterna, precis som cyklisterna sicksackar sig fram mellan gående och bilister. Roligt att nämna är att cyklar i Japan inte behöver någon ringklocka för deras bromsar låter som att hela svenska fotbollslandslaget gnisslar tänder i kör och får även den mest lomhörde att hoppa åt sidan.
Jag hoppar upp på Katkas, alldeles för lågt inställda, cykel och ger mig iväg. Jag imponeras verkligen över hur lätta dom är att cykla på. I princip alla cyklar i Japan ser exakt likadana ut - fråga mig inte varför - och det är minst sagt en fröjd att tillryggalägga sträckan mellan Shimada-familjens hus och stationen på en bråkdel av tiden. Även jag får sicksacka mellan trottoar och väg och cykla flera gånger på fel sida av vägen. Så jag förstår de andra cyklisterna. Det är inte lätt när det inte finns något bestämt ställe att vara på som cyklist.
Cykelparkeringsgarage
Väl framme vid stationen går jag till ett cykelparkeringshus som Katka rekommenderat. Här tar man sig ner under jorden och stället sin cykel bland flera tusen andra. Med ett finurligt system så kan cyklar ställas ovanpå varandra och efter att ha lastat upp min cykel köper jag en biljett för 100 Yen (6 kronor), som man sätter på cykeln, och beger mig upp till ytan igen.
Bild: Katkas cykel på dess plats. Smidigt med tvåvåningsgarage!
Sista shoppingrundan i Shinjuku
Väl i Shinjuku så känner jag mig rätt stolt över hur bra jag hittar. Jag har minst sagt haft ett helsike att hitta rätt i Tokyo. Jag glömde nog skriva om det, men en av dagarna då jag ville till ett visst ställe gick jag i minst 30 minuter rakt fram (tyckte jag i alla fall) och kom tillslut till exakt samma ställe som jag började på. Det är för mig idag fortfarande ett mirakel och när jag får tid ska jag kolla på några kartor vad som egentligen hände den dagen. Men idag går allt som smort och jag hittar till en ATM-maskin där jag plockar ut lite pengar och hittar sedan till det stora Tokyo Hands-huset. Här shoppar jag på mig några presenter och beger mig vidare ut i staden.
Japanska rytmspel och "fel affär"
Jag kan inte låta bli att gå in i spelautomatsaffär och testa på det japanska rytmspelet som jag sett så många gånger på video (tror det heter "Pop'n music"). Tyvärr valde jag nog en för lätt svårighetsnivå och får inte särskilt mycket utmaning. Men det är roligt och hade jag haft mer tid hade jag lätt velat ge det några fler omgångar. Efteråt lockas jag in i en intilligande butik med massa animefigurer och animefilmer. Jag märker dock att desto längre och längre in i butiken jag kommer desto mer byts animefigurerna och filmerna ut mot affischer på nakna japanskor och porrfilmer. Snabbt skyndar jag mig ut och hoppas att jag inte stöter på någon jag känner på vägen. :) Inte första gången butiker i Japan använder just anime för att locka in folk och sen visar sig vara något helt annat.
Bild: Arkadhallen där jag spelade Pop'n music-rytmspelet.
Pachinko överallt
Ett annat exempel på detta är den uppsjö av Pachinko-hallar som finns i Japan. Pachinko är ett sorts "spel" där man häller kulor i en automat som är som en blandning mellan ett flipperspel och en enarmad bandit. Som jag förstått så gör man inte så mycket själv utan hoppas mest på att kulorna landar rätt. Har inte testat själv dock då det är riktigt dyrt! Jag gick däremot in i en Pachinko-hall en gång och herregud vilket oväsen det var där inne. Det var helt sjukt! Man hörde ingenting mer än det extrema oväsendet av kulor som flög åt alla håll och ljudeffekter från de hundratals maskiner som stod uppradade. Konstigt nog är det här hur populärt som helst och vilket Pachinko-hall som helst som man tittar in i är fullsatt. Men för att knyta tillbaka till ämnet så innehåller alltså även dessa stora bilder på animeserier överallt på utsidan för att locka besökare medan det enda av anime man hittar där inne är som bäst målningarna på Pachinko-maskinen.
Vidare med shoppingen
Jag tar mig vidare till det gigantiska Yodobashi Camera där jag införskaffar några sista animefigurer innan hemresan. Nästan framme vid stationen kommer jag ihåg en sak jag glömt och beger mig iväg till en fotoutskrifts-maskin. Jag har nämligen med mig bilder på mig och Shimada-familjen på ett USB-minne som jag tänkt skriva ut som kort och ge som en avskedspresent. Det och resten av det svenska godiset som jag inte redan delat ut. Fotomaskinen är simpel att förstå sig på och det är ganska billigt att skriva ut en handfull kort.
Jinbei
Väl i Chitose Karasuyama cyklar jag runt lite bland affärerna och lyckas faktiskt hitta en jinbei till mig (se föregående inlägg för info om jinbei)! Nöjd med mitt köp beger jag mig hemåt och kör lite drive-by-filmning när jag cyklar på vägen. Ett smart sätt att föreviga den sträcka jag gått varje dag utan att det tar de 25 minuterna det tar att gå.
Farväl Katka, men först "Vem är Katka"...
Det är dags att ta farväl av Katka som ska jobba ikväll och därför inte kommer kunna träffa mig mer. Trots att vi inte haft så mycket tid tillsammans på grund av våra skolor och hennes kvällsjob så har hon alltid varit väldigt trevlig och snäll och hon ger mig sin email-adress så vi kan hålla kontakten i framtiden.
Hmm, slog mig nu att jag glömt göra ett blogginlägg om Katka som jag planerat väldigt länge. Nästan lite sent men här kommer en kort sammanfattning om vem egentligen Katka är:
Katka är precis som jag en utbytesstudent som bor hos Shimada-familjen. Hon kommer från Tjeckien och har där läst japanska i några år på universitetet. Hon kom till Japan och Shimada-familjen redan i september förra året och har alltså snart varit här i ett år. Här går hon på ett japanskt universitet och läser japanska som en fortsättning på hennes studier från Tjeckien (om jag förstått allt rätt vilket jag säkert inte har). Hon pratar därför väldigt bra japanska och under tiden jag varit här var hon med i en japanskatävling för utländska där hon kom på 3:e plats (eller 2:a?). Väldigt imponerande i och med att de flesta andra tävlande var från Asien vars hemspråk ligger mycket närmre japanskan än Katkas tjeckiska.
Många kvällar jobbar Katka som servitris på en engelsk pub i Shibuya. På grund av detta samt att jag alltid är iväg på små utflykter så ser vi tyvärr inte varandra särskilt mycket och middagarna vi haft tillsammans hemma hos Shimada är lätträknade. Dagen efter jag åker hem till Sverige kommer hennes pojkvän från Tjeckien och ska stanna i Japan i en månad. Tillsammans ska de åka runt hela Japan på utflykter och sedan ska de tillsammans åka hem till Tjeckien. Vad Katka sedan ska göra av sin japanska sen vet hon inte men hon vill gärna jobba på något japanskt företag i Tjeckien.
Där har vi min studentgrannes historia i korthet och jag hoppas det bringade lite klarhet i vem hon egentligen är. :)
Bild: Katka med Norie-san som försöker gömma sig bakom hennes rygg.
Avskedspresenter med Norie-san och Seiichiro-san
Jag överlämnar bilerna som en present till Norie-san och Seichiro-san och de verkar bli väldigt glada. Jag får även skriva mitt namn i deras gästbok där jag fyller i min adress, mail och en hälsning. Får under kvällen reda på att Shimada-familjen alltså haft mer än 100 utbytesstudenter under de mer än 20 åren de varit värdfamilj. Dom måste genuint älska att ha nytt folk hos sig varje år.
Återigen får jag en massa presenter av dem också. Jag vet inte hur mycket dom gett mig nu under min vistelse, men bland annat får jag en japansk "arbetsjacka" från Seiichiro-sans företag. Norie-san visar mig även hennes kimonos och yukatas. Herregud vad många hon har och vackra som få är de! De måste vara värda en förmögenhet! Hon säger lite skämtsamt att jag tyvärr inte får med mig några hem som souvenirer. Atsingen. ;)
Bild: Norie-sans vackra "obi" (skärpet man har tillsammans med en kimono) mitt i röran på mitt rum.
Avskedsfest
Kvällen har kommit och det är dags för fest! Hiroaki, Misato och Chiharu anländer och jag visar dom runt på mitt rum och tillsammans umgås vi med Shimada-familjen. Norie-san står för fullt och förbereder en festmåltid och Chiharu, matglad som hon är, dyker snabbt in och börjar hjälpa till. Hiroaki har även med sig en present till mig. Några kända kakor från sin hemstad som jag har att ta med mig hem till Sverige och äta. Är dock ett både stort och tugnt paket men han har varnat i förväg och jag har självklart lovat att få med mig det hem. Väldigt gulligt av honom.
Bild: Chiharu i full fart med att bland till en sås till middagen. Misato tittar på.
Bild: Mästerkocken själv i egen hög (nja, inte så hög faktiskt) person.
Till middagen kommer också Katkas senpai från hennes universitet. (Svårt att hitta en direkt översättning på "senpai", men en person som går i en klass ovanför dig i skolan är din senpai och "ska" därför tituleras med detta. Till exempel säger Misato ibland Mori-senpai till Hiroaki då Misato går i 4:e året och Hiroaki (Mori i efternamn) i 5:e året.) Han ska snart återvända till Tjeckien han också efter att ha varit i Japan i över 2 år så han ville ta farväl av Shimada-familjen och det fanns ingen bättre dag än idag verkar det som. Ska inte gå in på det för djupt här men tyvärr så gjorde han inget jättetrevligt intryck på mig och blev mer ett störomoment under resten av kvällen.
Bild: Misato, jag och Seiichiro-san. På bordet kinesisk likör (eller något?) som Misato hade med sig. Smakade ungefär som vodka med soja. Förlåt Misato men *blä*!
Festmåltid sista kvällen till ära
Middagen var fantastisk och Norie-san hade lagat allt från köttfärslimpa och sushi till tempura och god sallad. Sushin är lite speciell då den inte är de bitarna man är van att se sushi som, utan är istället en stor skål med blandat ris, fisk och allt annat som hör sushi till. Funkar minst lika bra som "vanlig" sushi. Till efterrätt bjuder Katkas senpai på japanska kakor han har med och jag på det svenska godiset. Aya, Norie-sans dotter, med familj kommer även och hälsar på och lilla Jui-chan har med sig en present till mig. Ett Totoro-pussel och en Totoro-nyckelring (från "Tonari no Totoro" eller "Min granne Totoro" av Ghibli studio). De fick reda på av Norie-san att jag älskade Ghibli-filmerna vilket även Aya och Jui-chan gör.
Bild: Chiharu bär in maten.
Bild: Festmåltiden som förgyllde våran kväll! I karet som Chiharu slevar runt i finns Norie-sans sushi och nere till höger syns tempura som jag tycker är ruskigt gott!
Planering inför morgondagen
Jag och Misato sätter oss för att utbyta digitalkamerabilder. Hon har med sig en stor hårddisk då jag vill ge alla kompisar i Japan alla bilder jag tagit som minnen. Samtidigt får jag bilderna från Misatos digitalkamera. Det visar sig även att Hiroakis och mitt plan går i princip exakt samtidigt imorgon från Narita flygplats! Så det blir helt perfekt med sällskap på flygplatsen då man lätt känner sig ganska vilsen där annars. Tyvärr så måste han vara ganska tidigt på flygplatsen för att checka in medans jag redan checkat in på internet och egentligen inte behöver anlända förrän 20 minuter innan planet går. Jag vill juh såklart åka med Hiroaki ändå på morgonen för att ha sällskap, men det är lite problem i och med att folk vill vinka av mig på morgonen och det blir lite väl tidigt i så fall.
Efter, vad som känns som, timmar av funderande och diskuterande fram och tillbaka så bestämmer vi oss för att Hiroaki åker själv på morgonen, jag träffar folket som vill vinka av mig lite senare och sen åker Misato med mig hela vägen till flygplatsen. Detta är mer än jag kunnat kräva av någon och jag tackar så jättemycket och erbjuder mig att betala hennes bussresa imorgon vilket hon självklart inte vill gå med på.
Tyvärr måste Hiroaki gå ganska snart därefter då han ska packa de sista sakerna inför hans resa. Detta medför att alla går, inte minst på grund av att Norie-san erbjuder skjuts till stationen. Katkas senpai stannar dock för att sova över (great...) och jag avviker för att packa de absolut sista sakerna. Det är så mycket man inte riktigt kan packa ner i förväg eftersom man kommer behöva dom ända in i slutet och därför blir det här en sista packning av min stora reväska.
Absolut sista packningen
Förtvivlat sorterar jag smutstvätt och ren tvätt och kan inte riktigt begripa hur det blivit så mycket smutstvätt på bara två dagar. Men eftersom jag varit hemma mer än vanligt dessa dagar så blir det att jag duschar mer och byter kläder oftare. Detta ger mig endast ett fåtal rena kläder kvar.
Packningen går egentligen ganska smort. Men när jag ska stänga väskan i slutet så går jag på en nit. Efter många svordomar utspelar sig en strapats där jag står på väskan med hela min tyngd, framåtlutat och försöker dra ihop den sista centimetern för att kunna stänga väskan. Det måste sett väldigt lustigt ut men det fungerade! Och då vänder jag mig om och hittar mina hårstylingprodukter på bordet... Men, men, det löste sig det också - förutom hårvaxet som jag glömt nere i badrumsskåpet och blir tvungen att packa ner i ryggsäcken imorgon trots att man absolut inte får ha något liknande i väskan under flygresan.
Svårt att somna...
Allt klart och jag sätter mig vid datorn, pratar med Therese, svarar på några mail, pratar lite på MSN och tittar på något animeavsnitt. Egentligen borde jag lagt mig för längesen men jag kan inte släppa oron att det är något viktigt jag glömt inför imorgon. Dessutom vill jag faktiskt inte vara för pigg på flyget då jag aldrig kommer lyckas somna då. Och somnar jag inte på flyget så kommer jag anlända klockan 16:00 i Danmark efter att redan ha varit uppe i 18 timmar och dygnsrytmen kommer vara helt förstörd.
Tillslut lyckas jag dock somna. Min sista natt i Japan på min futon.
