Dag 14 - Vilse på sjukhuset och Plastic fantastic
Vilse på sjukhuset eller vad man ska kalla det...
Dagen börjar som alla andra med uppstigning vid 6:50, frukost, promenad till stationen, "manin densha" i en 15-20 minuter och sen en rask promenad till sjukhuset. Men efter det så blev saker inte särskilt normala...
Jag kommer som vanligt till studentlobbyn och sätter mig ner för att invänta mina gruppkompisar. Jag är lite extra tidig då tåget jag ramlade in på idag var perfekt lämpad för min ressträcka. På vägen till skolan möttes jag förresten av en lååång rad med japaner som stod i kö för att få köpa den nya iPhone 3G som kom ut idag. Som jag har väntat och äntligen är den här - men får se om jag har råd samt är villig att lägga så mycket pengar på den. Men mer om den en annan gång.
Bild: Kö till iPhone 3G. Ooh vad jag hade stått där om jag haft pengar, haft tid och varit i rätt land...inte mycket som stämde med andra ord.
Innan 08:35 (som vi alltid möts i studentlobbyn) kommer en student fram till mig när jag sitter och väntar och säger att det är telefon till mig. Han kan knappt ett enda ord engelska men som tur är fattar jag "denwa" ("telefon") ochgår bort för att svara i studenttelefonen. (Dom har en telefon i studentlobbyn som vem som helst kan ringa till och så svarar någon student och vidarbefordrar till rätt person.)
Men ingen är i telefonluren när jag kommer dit och jag letar upp killen igen som sa det var till mig och försöker få honom att hjälpa mig. Då säger han att det är okej och att jag ska gå till 14:e våningen på sjukhuset och träffa en doktor som jag inte riktigt hör namnet på när han säger det. Jag känner ändå sällan igen namnen då dom är ovana för svenska öron samt kan vara antingen för- eller efternamn. Men jag upprepar på japanska om det verkligen är 14:e våningen jag ska till och han nickar och trycker iväg mig.
Diabetesavdelningen
Smått förvirrad tar jag mig in i sjukhuset och upp till 14:e våningen och letar upp en sjuksköterska. Tyvärr kan ingen av dom två jag får tag på engelska utan dom letar upp en tredje sköterska som ska kunna lite. Men kommunikationen går ruskigt dåligt och dom tre står mest och tittar på varandra. Inte minst då jag juh inte vet namnet på doktorn jag ska träffa. Men då plötsligt hoppar den ena sjuksköterskan till när en läkare kommer gående mot oss. Hon springer bort till honom och strax därefter kommer han fram till mig, introducerar sig och börjar ställa tonvis med frågor om var jag kommer ifrån, hur jag haft det i Japan än så länge och vilket år jag är på i läkarutbildningen i Sverige. Sedan säger han att jag ska följa med honom idag på diabetesavdelningen.
Flera gånger försöker jag då fråga honom om det verkligen är rätt då diabetes tillhör "internmedicin" och jag ska vara på kirurgi, närmare bestämt plastikkirurgi. Men han insisterar och nämner också något om att Professor Barron (Patric Barron från Skottland som jag träffat tidigare) kommer komma senare. Så allt låter väl bra tycker jag: Läkaren pratar bra engelska och verkar vara helt beredd på att jag ska vara här idag så det är kanske Professor Barron som har placerat mig här för dagen tänker jag.
Efter det går vi runt till olika diabetespatienter och tittar på diabetesfötter (diabetiker får ofta väldigt hemska sår på fötterna på grund av försämrad blodcirkulation samt nervförlust så dom tappar känseln), infektioner och en patient med överfunktion av binjuren. Läkaren är trevlig och förklarar allt för mig och ställer lärorika frågor under tiden. Allt bra med andra ord.
Förvirringen startar
Tills telefonen ringer och läkaren går iväg för att prata. Han kommer tillbaka men stannar bara några sekunder då telefonen ringer igen och han åter går iväg. Tillslut kommer han tillbaka och frågar om jag känner en Misato Tomura? Jag tar telefonen och möts av en väldigt oroad Misato i andra änden. Hon undrar vad jag gör på diabetesavdelningen och varför jag inte sagt något till läkarna på plastikkirurgavdelningen. Lite smått chockad försöker jag förklara situationen så som den hänt för mig men det verkar inte riktigt nå fram. Misato säger i alla fall till mig att ringa Professor Barron så snabbt som möjligt och jag får ett nummer.
Barron låter lite orolig han också när han svarar men här är kommunkationen mycket lättare då han talar ypperlig engelska. Jag förklarar min situation och han verkar förstå och säger till mig att bege mig till plastikkirurgexpeditionen direkt. Väl där (efter typ 15 felvandringar då jag inte alls är van att gå själv i det här sjukhuset med hissar och trappor som inte går hela vägen upp eller ner utan slutar på helt slumpmässiga våningar) möts jag av sekreteraren som säger "Åhå, är du vilse igen!". Jag orkar inte riktigt förklara situationen igen utan frågar vart jag ska och får direktiv att gå till operationssalen.
Förvirringen fortsätter
Väl där möts jag av en annan utbytesstudent som har varit med på plastikkirugoperationerna under hela veckan och ska stanna i Japan i nästan ett år till. Han hoppar på mig nästan direkt med "Varför har du inte kommit hit?" och trots att jag försöker förklara verkar det inte alls gå in och han svarar med typ "Du ska inte vara på 14:e våningen, du skulle juh vara här". *suck* Jag följer med honom in i operationssalen och möts där av hela min grupp samt gänget av läkare som jag följt under veckan. Gruppen ser mest glada ut över att jag tillslut kommit rätt och överläkaren verkar väldigt förstående och hojtar ett "förlåt" direkt när jag kommer in i salen trots att han sitter hukad över en patient med nål och tråd i högsta hugg.
Återigen ger jag mig på ett försök till förklaring och en del verkar förstå vad som hänt medan andra kontrar med frågor som absolut menar att felet är mitt. Det visar sig bland annat att vi börjat redan klockan 8:00 idag (inte 8:45 som alla andra dagar) och det är juh rätt svårt för mig att veta då ingen sagt det och schemat jag har är på japanska och ej i tabellform. Studenterna ber om ursäkt för att dom glömt informera mig men den andre utbytesstudenten säger istället att jag missat en bra operation och att det är mitt fel.
Ett litet tag känner jag mig dum som gjort bort mig så men skakar snabbt av mig det då jag faktiskt inte tycker att jag gjort något fel. Mest troligast har det blivit ett kommunikationsfel på vägen då det varit mycket japanska med i svängarna. Men att en student klart och tydligt (om än på japanska men jag fattar "juu yon kai") säger till mig att gå till 14:e våningen där jag blir omhändertagen av en läkare som insisterar på att jag ska vara där är ändå rätt skumt. Det var verkligen en konstig morgon...
Bild: Haha, tänkt att jag missade denna helt på morgonen i studentlobbyn. Min grupp försökte visst rädda mig när jag inte dök upp på morgonen. Eftersom det alltid bara står på japanska så tittar jag aldrig på tavlan. Men idag kan man fyndigt säga att jag gjorde en tavla genom att inte titta på tavlan. ;)
10 fingrar och 10 tår
Men operationen är väldigt spännande även om jag missat början. Det är barnet från gårdagen som håller på att få sina fingrar och tår separerade. Och som Therese påpekade i en kommentar så sitter alltså inte tårna ihop med fingrarna utan två fingrar är ihopväxta, två tår på höger fot är ihopväxta och två tår på vänster fot är ihopväxta. Kristallklart? :) Operationen är imponerande och kirurgerna är snabba och skickliga när de separerar tårna och fingrarna och transplanterar hud och syr igen.
Lunchen är väldigt kort och det blir Take away. Jag äter en härlig lunchlåda bestånde av ris täckt av en omelett med ketchup. Låter kanske konstigt men är väldigt gott. Och billigt också, men dricka ingår då inte.
Bild: Min ris med omelett och ketchup. Mums.
Bild: Ayumi och Kazuya äter sin Take away-lunch.
Operation igen - Plastic fantastic
Eftermiddagen är det operation igen (mina ben dööööör!) som nästan är rena science fictionen. En patient har förlorat sin näsa i samband med cancer och för ett tag sedan har läkarna rekonstruerat näsbenet med hjälp av skelett från andra delar på kroppen.
Idag är det dags att "bygga näsan" och detta görs genom att en stor avlång hudbit skärs ut från precis mellan ögonen och hela vägen upp till mitten av skallen. Efter det så kollar man med en "doppler" (som mäter blodflödet) om man har någon cirkulation i den utskurna hudbiten och det har man. Man har alltså inte avlägsnat biten helt utan den siter ihop nere vid ögonen fortfarande. Meningen är att man sedan ska rotera den biten 180 grader så att delen som är hud från skalpen ska vändas ner till ansiktet och bygga upp en näsa. Men för att den konstgjorda näsan ska "leva" låter man blodförsörjningen sitta kvar och detta kommer nog se väldigt skumt ut då huden vid ögonen kommer vara vriden 180 grader. Men efter någon vecka kommer ny blodförsörjning ha växt in i biten och då kan man skära bort den "roterade" biten och göra allt snyggt.
Dessutom tas en bid hud från ljumsken som sätts på "insidan" av hudbiten från skalpen. Sedan läggs skalpbiten tillbaka och sys på plats så allt ser ut som när man startade. Jag och alla studenter är väldigt förvirrade över det här men lyckas tilllslut få svar från läkarna vad man pysslar med. Meningen är att hudbiten från ljumsken ska ligga och forma till sig först och kommer sedan att bli en konstgjord slemhinna till näsan (det som vi alla har i våra näsor och munnar och som är lite rosaaktigt är slemhinna).
Det är svårt att förklara och säkert ännu svårare att läsa och förstå men det är snabbt sammanfattat en helt fantastisk operation. Allt blev mycket bättre också av att jag dissade sederna och satte mig på en liten pall inne i ett hörn en del av tiden för att vila benen. Aaaah.
Systuga
Som avslutning på dagen ska gruppen ha OSCE. OSCE har även vi i Sverige och det är en examination som är helt och hållet praktisk istället för den klassiska skriftliga tentan. Många av momenten i OSCE:n gör man på riktiga patienter inför en läkare och innehåller moment som att lyssna på hjärtat och lungorna, känna på pulsar, ta ett neurologiskt status och skriva recept och smittskyddsanmälan. Så klart ska inte jag ska göra OSCE:n och antar därför att jag kommer få gå hem. Men istället får jag stanna i ett hörn och öva mig på att sy sår. Detta är jag riktigt glad för och det är väldigt lärorikt och roligt då det är första gången jag får pröva på det. Jag har sett dom sy rätt mycket på operationerna nu och greppar därför ganska snabbt hur det går till, men det är ett pilligt jobb det är det.
Lång dag - raka vägen hem...nästan
Eftersom dagen blev lång skippar jag att gå själv i Shinjuku som jag hade tänkt och beger mig istället hemåt. På vägen testar jag dock två nya vägar som slutar i mer eller mindre katastrof. Jag lovar, dom har verkligen byggt sina affärer och tunnelbanestationer så att man inte "ska" kunna hitta där. Trots att jag bara försöker gå en kort sträcka igenom köpcentret som ligger på stationen slutar det med att jag åker rulltrappor upp och ner, går runt i cirklar och till slut får gå hela vägen tillbaka till min vanliga gamla väg. Jisses vad jag är glad att jag blir runtvallad av en massa trevliga studenter här om dagarna för det är rena labyrinten.
Bild: Vardagsträngsel utanför Shinjukustationen.
Väl hemma bloggar jag och äter middag med Shimada-familjen. Förutom den råa bläckfisken och Tofun, som jag verkligen inte får i mig hur jag än försöker med wasabi och soya, så var det som vanligt väldigt gott. Efter måltiden har vi japanskalektion och Norie-san och Seiichiro-san går igenom lite verbböjningar genom att äta godis och vid olika "tidsperioder" i godisätande förklara hur det sägs på japanska. Väldigt lärorikt- och gott. ;)
Dagen börjar som alla andra med uppstigning vid 6:50, frukost, promenad till stationen, "manin densha" i en 15-20 minuter och sen en rask promenad till sjukhuset. Men efter det så blev saker inte särskilt normala...
Jag kommer som vanligt till studentlobbyn och sätter mig ner för att invänta mina gruppkompisar. Jag är lite extra tidig då tåget jag ramlade in på idag var perfekt lämpad för min ressträcka. På vägen till skolan möttes jag förresten av en lååång rad med japaner som stod i kö för att få köpa den nya iPhone 3G som kom ut idag. Som jag har väntat och äntligen är den här - men får se om jag har råd samt är villig att lägga så mycket pengar på den. Men mer om den en annan gång.
Bild: Kö till iPhone 3G. Ooh vad jag hade stått där om jag haft pengar, haft tid och varit i rätt land...inte mycket som stämde med andra ord.
Innan 08:35 (som vi alltid möts i studentlobbyn) kommer en student fram till mig när jag sitter och väntar och säger att det är telefon till mig. Han kan knappt ett enda ord engelska men som tur är fattar jag "denwa" ("telefon") ochgår bort för att svara i studenttelefonen. (Dom har en telefon i studentlobbyn som vem som helst kan ringa till och så svarar någon student och vidarbefordrar till rätt person.)
Men ingen är i telefonluren när jag kommer dit och jag letar upp killen igen som sa det var till mig och försöker få honom att hjälpa mig. Då säger han att det är okej och att jag ska gå till 14:e våningen på sjukhuset och träffa en doktor som jag inte riktigt hör namnet på när han säger det. Jag känner ändå sällan igen namnen då dom är ovana för svenska öron samt kan vara antingen för- eller efternamn. Men jag upprepar på japanska om det verkligen är 14:e våningen jag ska till och han nickar och trycker iväg mig.
Diabetesavdelningen
Smått förvirrad tar jag mig in i sjukhuset och upp till 14:e våningen och letar upp en sjuksköterska. Tyvärr kan ingen av dom två jag får tag på engelska utan dom letar upp en tredje sköterska som ska kunna lite. Men kommunikationen går ruskigt dåligt och dom tre står mest och tittar på varandra. Inte minst då jag juh inte vet namnet på doktorn jag ska träffa. Men då plötsligt hoppar den ena sjuksköterskan till när en läkare kommer gående mot oss. Hon springer bort till honom och strax därefter kommer han fram till mig, introducerar sig och börjar ställa tonvis med frågor om var jag kommer ifrån, hur jag haft det i Japan än så länge och vilket år jag är på i läkarutbildningen i Sverige. Sedan säger han att jag ska följa med honom idag på diabetesavdelningen.
Flera gånger försöker jag då fråga honom om det verkligen är rätt då diabetes tillhör "internmedicin" och jag ska vara på kirurgi, närmare bestämt plastikkirurgi. Men han insisterar och nämner också något om att Professor Barron (Patric Barron från Skottland som jag träffat tidigare) kommer komma senare. Så allt låter väl bra tycker jag: Läkaren pratar bra engelska och verkar vara helt beredd på att jag ska vara här idag så det är kanske Professor Barron som har placerat mig här för dagen tänker jag.
Efter det går vi runt till olika diabetespatienter och tittar på diabetesfötter (diabetiker får ofta väldigt hemska sår på fötterna på grund av försämrad blodcirkulation samt nervförlust så dom tappar känseln), infektioner och en patient med överfunktion av binjuren. Läkaren är trevlig och förklarar allt för mig och ställer lärorika frågor under tiden. Allt bra med andra ord.
Förvirringen startar
Tills telefonen ringer och läkaren går iväg för att prata. Han kommer tillbaka men stannar bara några sekunder då telefonen ringer igen och han åter går iväg. Tillslut kommer han tillbaka och frågar om jag känner en Misato Tomura? Jag tar telefonen och möts av en väldigt oroad Misato i andra änden. Hon undrar vad jag gör på diabetesavdelningen och varför jag inte sagt något till läkarna på plastikkirurgavdelningen. Lite smått chockad försöker jag förklara situationen så som den hänt för mig men det verkar inte riktigt nå fram. Misato säger i alla fall till mig att ringa Professor Barron så snabbt som möjligt och jag får ett nummer.
Barron låter lite orolig han också när han svarar men här är kommunkationen mycket lättare då han talar ypperlig engelska. Jag förklarar min situation och han verkar förstå och säger till mig att bege mig till plastikkirurgexpeditionen direkt. Väl där (efter typ 15 felvandringar då jag inte alls är van att gå själv i det här sjukhuset med hissar och trappor som inte går hela vägen upp eller ner utan slutar på helt slumpmässiga våningar) möts jag av sekreteraren som säger "Åhå, är du vilse igen!". Jag orkar inte riktigt förklara situationen igen utan frågar vart jag ska och får direktiv att gå till operationssalen.
Förvirringen fortsätter
Väl där möts jag av en annan utbytesstudent som har varit med på plastikkirugoperationerna under hela veckan och ska stanna i Japan i nästan ett år till. Han hoppar på mig nästan direkt med "Varför har du inte kommit hit?" och trots att jag försöker förklara verkar det inte alls gå in och han svarar med typ "Du ska inte vara på 14:e våningen, du skulle juh vara här". *suck* Jag följer med honom in i operationssalen och möts där av hela min grupp samt gänget av läkare som jag följt under veckan. Gruppen ser mest glada ut över att jag tillslut kommit rätt och överläkaren verkar väldigt förstående och hojtar ett "förlåt" direkt när jag kommer in i salen trots att han sitter hukad över en patient med nål och tråd i högsta hugg.
Återigen ger jag mig på ett försök till förklaring och en del verkar förstå vad som hänt medan andra kontrar med frågor som absolut menar att felet är mitt. Det visar sig bland annat att vi börjat redan klockan 8:00 idag (inte 8:45 som alla andra dagar) och det är juh rätt svårt för mig att veta då ingen sagt det och schemat jag har är på japanska och ej i tabellform. Studenterna ber om ursäkt för att dom glömt informera mig men den andre utbytesstudenten säger istället att jag missat en bra operation och att det är mitt fel.
Ett litet tag känner jag mig dum som gjort bort mig så men skakar snabbt av mig det då jag faktiskt inte tycker att jag gjort något fel. Mest troligast har det blivit ett kommunikationsfel på vägen då det varit mycket japanska med i svängarna. Men att en student klart och tydligt (om än på japanska men jag fattar "juu yon kai") säger till mig att gå till 14:e våningen där jag blir omhändertagen av en läkare som insisterar på att jag ska vara där är ändå rätt skumt. Det var verkligen en konstig morgon...
Bild: Haha, tänkt att jag missade denna helt på morgonen i studentlobbyn. Min grupp försökte visst rädda mig när jag inte dök upp på morgonen. Eftersom det alltid bara står på japanska så tittar jag aldrig på tavlan. Men idag kan man fyndigt säga att jag gjorde en tavla genom att inte titta på tavlan. ;)
10 fingrar och 10 tår
Men operationen är väldigt spännande även om jag missat början. Det är barnet från gårdagen som håller på att få sina fingrar och tår separerade. Och som Therese påpekade i en kommentar så sitter alltså inte tårna ihop med fingrarna utan två fingrar är ihopväxta, två tår på höger fot är ihopväxta och två tår på vänster fot är ihopväxta. Kristallklart? :) Operationen är imponerande och kirurgerna är snabba och skickliga när de separerar tårna och fingrarna och transplanterar hud och syr igen.
Lunchen är väldigt kort och det blir Take away. Jag äter en härlig lunchlåda bestånde av ris täckt av en omelett med ketchup. Låter kanske konstigt men är väldigt gott. Och billigt också, men dricka ingår då inte.
Bild: Min ris med omelett och ketchup. Mums.
Bild: Ayumi och Kazuya äter sin Take away-lunch.
Operation igen - Plastic fantastic
Eftermiddagen är det operation igen (mina ben dööööör!) som nästan är rena science fictionen. En patient har förlorat sin näsa i samband med cancer och för ett tag sedan har läkarna rekonstruerat näsbenet med hjälp av skelett från andra delar på kroppen.
Idag är det dags att "bygga näsan" och detta görs genom att en stor avlång hudbit skärs ut från precis mellan ögonen och hela vägen upp till mitten av skallen. Efter det så kollar man med en "doppler" (som mäter blodflödet) om man har någon cirkulation i den utskurna hudbiten och det har man. Man har alltså inte avlägsnat biten helt utan den siter ihop nere vid ögonen fortfarande. Meningen är att man sedan ska rotera den biten 180 grader så att delen som är hud från skalpen ska vändas ner till ansiktet och bygga upp en näsa. Men för att den konstgjorda näsan ska "leva" låter man blodförsörjningen sitta kvar och detta kommer nog se väldigt skumt ut då huden vid ögonen kommer vara vriden 180 grader. Men efter någon vecka kommer ny blodförsörjning ha växt in i biten och då kan man skära bort den "roterade" biten och göra allt snyggt.
Dessutom tas en bid hud från ljumsken som sätts på "insidan" av hudbiten från skalpen. Sedan läggs skalpbiten tillbaka och sys på plats så allt ser ut som när man startade. Jag och alla studenter är väldigt förvirrade över det här men lyckas tilllslut få svar från läkarna vad man pysslar med. Meningen är att hudbiten från ljumsken ska ligga och forma till sig först och kommer sedan att bli en konstgjord slemhinna till näsan (det som vi alla har i våra näsor och munnar och som är lite rosaaktigt är slemhinna).
Det är svårt att förklara och säkert ännu svårare att läsa och förstå men det är snabbt sammanfattat en helt fantastisk operation. Allt blev mycket bättre också av att jag dissade sederna och satte mig på en liten pall inne i ett hörn en del av tiden för att vila benen. Aaaah.
Systuga
Som avslutning på dagen ska gruppen ha OSCE. OSCE har även vi i Sverige och det är en examination som är helt och hållet praktisk istället för den klassiska skriftliga tentan. Många av momenten i OSCE:n gör man på riktiga patienter inför en läkare och innehåller moment som att lyssna på hjärtat och lungorna, känna på pulsar, ta ett neurologiskt status och skriva recept och smittskyddsanmälan. Så klart ska inte jag ska göra OSCE:n och antar därför att jag kommer få gå hem. Men istället får jag stanna i ett hörn och öva mig på att sy sår. Detta är jag riktigt glad för och det är väldigt lärorikt och roligt då det är första gången jag får pröva på det. Jag har sett dom sy rätt mycket på operationerna nu och greppar därför ganska snabbt hur det går till, men det är ett pilligt jobb det är det.
Lång dag - raka vägen hem...nästan
Eftersom dagen blev lång skippar jag att gå själv i Shinjuku som jag hade tänkt och beger mig istället hemåt. På vägen testar jag dock två nya vägar som slutar i mer eller mindre katastrof. Jag lovar, dom har verkligen byggt sina affärer och tunnelbanestationer så att man inte "ska" kunna hitta där. Trots att jag bara försöker gå en kort sträcka igenom köpcentret som ligger på stationen slutar det med att jag åker rulltrappor upp och ner, går runt i cirklar och till slut får gå hela vägen tillbaka till min vanliga gamla väg. Jisses vad jag är glad att jag blir runtvallad av en massa trevliga studenter här om dagarna för det är rena labyrinten.
Bild: Vardagsträngsel utanför Shinjukustationen.
Väl hemma bloggar jag och äter middag med Shimada-familjen. Förutom den råa bläckfisken och Tofun, som jag verkligen inte får i mig hur jag än försöker med wasabi och soya, så var det som vanligt väldigt gott. Efter måltiden har vi japanskalektion och Norie-san och Seiichiro-san går igenom lite verbböjningar genom att äta godis och vid olika "tidsperioder" i godisätande förklara hur det sägs på japanska. Väldigt lärorikt- och gott. ;)
Kommentarer
Postat av: Victor
Seriöst, palla med töntiga utbytesstudenter.... Ja alltså den personen som dissade dig för att du var vilse, inte du ;)
Postat av: Tobias
Hälsa den där idioten som sa att det var ditt fel, att det kanske går att komma långt med den attityden i den skithålan han kommer ifrån, men att han i resten av världen kan hamna på operationsbordet själv - och därmed basta! Skitkul läsning annars, japanare verkar vara precis så speciella som de framstår överallt annars! Hoppas att resten av tiden blir lika spännande som den varit hittils för dig!
Postat av: Pada-chan
Tack för de värmande kommentarerna!
Jag tror jag kommer ägna det ett litet avsnitt sen i bloggen åt det - men det är lustigt hur dåligt man klaffar med vissa personer redan direkt när man träffar dom. Problemet är att utbytesstudenten i sig verkar tycka jättemycket om mig och bad om min e-mailadress och sa att han vill träffa mig någon gång i framtiden. Själv har jag försökt hålla mig lite undan honom då han alltid pratar om så konstiga saker och får Japan att låta som ett jättejobbigt land att vara i som utlänning. Men, men - mer om det sen. :)
Trackback
