Pada-chan

Onsdag den 23 Juli

Ojoj vad tidigt...
Känner mig måttligt pigg när mobilen börjar vibrera på golvet bredvid mig 04:30 på morgonen. Men jag vet att jag trots detta tidiga klockslag inte har särskilt mycket marginal på morgonen så jag tvingar mig upp från futonen. Anledningen till denna tidiga morgon är fiskmarknaden i Tsukiji. Denna hålls väldigt tidigt på morgonen, samt så måste jag vara i skolan 08:15 på morgonmötet så tiden är knapp. Men jag slipper i alla fall äta frukost, för det ska bli fin sushi i Tsukiji.

Mot Tsukiji
Tar det första tåget som går på morgonen och Machiko hoppar på tåget från hennes station, Meidaimae, cirka halvvägs till Shinjuku. Tillsammans tar vi sedan ett nytt tåg och byter efter några stationer till ytterligare ett nytt tåg innan vi anländer i Tsukiji en 20 minuter senare. Misato skulle mött oss på Shinjuku men Machiko får ett sms om att hennes Gate inte är öppen (är dom stängda ibland alltså?) så hon får ta ett nytt tåg till en annan station för att kunna komma ut från tunnelbanan.

Tsukiji
Väl framme i Tsukiji möter vi upp Emi, Hiro och Hama. Strax därefter hittar Misato fram tillsammans med en annan skolkamrat och Eisuke ansluter sig väldigt sent då han inte kom upp på morgonen. Att Tsukiji är en fiskemarknad på morgonen är svårt att ta miste på i alla fall. Det luktar fisk hela vägen ner i tunnelbanan och när man kommer upp till gatorna så kör fiskebilar kors och tvärs överallt. Vissa fullastade med fisk, andra fullastade med fiskare. Ett antal gånger är vi nära att få våra hälsenor överkörda av fiskbilarna men vi klarar oss trots allt. Långa stråk av fiskeaffärer ligger i trånga gränder och allt från fisk och skaldjur till ätpinnar och skålar säljs. Här ligger även en uppsjö olika restauranger, varav många sushirestauranger.


Bild: Här luktar redan fisk.


Bild: De smått livsfarliga fiskbilarna som kör i hög hastighet bland lådor och människor.

Sushiiii
Så det är dags för morgonens höjdpunkt - riktig sushi. Gänget lyckas lokalisera det som ska vara, enligt dem, den mest kända och bästa sushirestaurangen i Tsukiji. Den är dock så liten så vi får dela upp oss. Jag, Misato, Emi, Hama och Hiro går in här och resten går till en annan restaurang. Smakar det så kostar det och det var juh inte den billigaste maten hittills i Japan så vi bestämmer oss för att dela upp 3 menyer på oss 5. Dock så får så klart jag ett eget fat som jag försöker få de andra att äta från men de insisterar på att jag ska ha det.


Bild: Bäst sushi i Tsukiji säger dom. När vi åter kom ut därifrån stod en lång kö och väntade på att få komma in.

Sushin i sig har verkligen en smak utan jämförelse. Stora fina fiskbitar som smälter på tungan och har en fyllig, god smak. Bättre än så här blir det nog inte. Inte minst en av tonfiskarna. Man får två tonfiskbitar, varav den ena är mer fettig och också ruskigt mycket dyrare då den anses som den bästa biten på tonfisken. Den var helt klart min favorit. Sjöborre-sushin var dock ingen höjdare men förutom den så var alla bitar rena smakupplevelser. Ja, jo, det var sjöborren också men ingen positiv sådan...


Bild: Här är den. Sushin som får smaklökarna att ta några extra varv.


Bild: Det är inte mycket plats här inne dock. Emi och Misato på plats.

Hmm, Japan ses juh som landet med bästa sushin. Och i Japan så är det Tsukiji som är känd för att ha den bästa sushin. Och i Tsukiji så är alltså restaurangen vi åt på klassad som den bästa. Så då skulle man kanske kunna säga att jag ätit världens bästa sushi? Kanske bäst att inte säga det hundraprocentigt ännu - men det tål att tänka på.

Fisk, fisk och mera fisk
Med magen betydligt mer fylld än innan och plånboken betydligt tunnare så beger vi oss ut till själva marknaden. Den hålls i en jättestor lagerlokal och det är verkligen något speciellt att få vara där. Överallt står det lådor med fiskar, krabbor, musslor och gud vet vad. Jag hade ingen aning om att tonfiskar var så stora! Dom här är lite över en meter långa och tjocka som tunnor. Hiro berättar att en tonfisk kostar runt en halv mijon Yen, alltså cirka 25 000 kronor. Men det blir mycket tonfisk för en sån kan jag lova. Även här inne kör de livsfarliga små fiskbilarna runt och bokstavligen puttar på folk för att inte köra på dom. Överallt är det vatten och is som håller fisken kall i väntan på en lämplig köpare. Samt håller våra skor blöta. :)


Bild: Fiskmarknaden med lådvis med fisk.


Bild: Bläckfisken ser inte helt god ut dock - enligt mig.

Studenterna berättar även att väldigt få av dom faktiskt varit i Tsukiji innan. Det ligger som tidigar sagt 20 minuter från Shinjuku så jag blir smått förvånad. Men de säger att inga privatpersoner köper fisk här - utan bara företag. Så om man åker hit så är det för att äta sushi på restaurang som vi gjorde imorse, men även det är det många som inte gjort tidigare. Precis som att flera av studenterna aldrig hade varit i Akihabara innan vi åkte dit. Ja, jag fattar då inte hur dom tänker då jag hade haft ett "pendelkort" till Akihabara lätt om jag bott i Tokyo. Men så är väl smaken som baken. ;)


Bild: Sushigänget i Tsukiji. Från vänster: Emi, Misato, Machiko, jag, Hiro, Hama och Eisuke.

Efter att ha sett en hel del fisk och jag precis inser att jag kommer lukta fisk resten av dagen på både sjukhuset och kvällens stundande fest så beger vi oss tillbaka till Shinjuku. Kompisarna är verkligen fantastiska och i princip alla som kan följer mig hela vägen till sjukhuset, väntar tills jag byter om och vinkar sen av mig när jag i full fart springer in genom bakdörren till sjukhuset.

Japanska tangentbord sux
Efter morgonmötet får jag dock lite tid innan operationen börjar och bestämmer mig för att blogga lite. På väg mot studenternas internetlokal på 4:e våningen stannar jag till, kollar mig omkring och smiter sen in på 3:e våningen istället där AT-läkarna har sin internetlokal. Självklart har de mycket snabbare datorer (man skojjar inte bort hur långsamt det går ibland i studenternas internetlokal) och vem tror att jag är student när alla studenter har sommarlov. ;) Slutar dock med att jag spenderar större delen av tiden att försöka få till å, ä och ö. När jag då också råkar komma åt en knapp som börjar skriva allt med japanska tecken håller jag på att bli galen. "Språkfältet" är nämligen på japanska så det är inte särskilt lätt att lista ut vilket som är "vanliga" tecken.

Bråckoperation
Strax därefter beger jag mig till operationen där jag tittar på en bråckoperation. ("Bråck" är när någon vävnad slinker ut från det område där det egentligen ska vara genom att ta sig igenom en skiljevägg. Detta kan ge smärtor samt nedsatt funktion av organet. Exempel är diskbråck där en disk i kotpelaren trycker sig ut från sin plats och kan klämma på nerverna.) Läkaren ber om ursäkt för att jag inte ser så mycket då det är ett väldigt litet ljumskbråck och läkarna står böjda över patienten. Men operationen är ganska snabbt avklarad och efter det går jag till studentlobbyn, sätter mobilen på alarm och slänger mig på en soffa och somnar. Har lite sömntid att ta igen på grund av Tsukiji.

Blir dock inte mycket sömn då jag måste iväg innan nästa operation för att hitta en ATM-maskin och ta ut mer pengar. Har under 1000 Yen nu (50 kronor) och det är ingen höjdare inför kommande lunchen. Man kan juh inte blint räkna med att läkarna betalar varje dag (vilket de dock gjorde sen).

Bråck nummer två
Nästa operation är ännu en bråckoperation. Lite större bråck nu så jag ser mycket bättre. Operationen är dock ganska långsam då det är väldigt mycket kärl som måste brännas för att stoppa blödningar. Jag har lovat Shinohara-sensei lunch klockan 12:00 så när klockan närmar sig 12:20 börjar jag känna mig lite orolig. Men tillslut är läkarna klara och stygnen är satta. Ett snabbt svep och vips så bytar doktorerna sida och börjar om på nytt på nästa sida. "Ja, förlåt. Patienten har likadant på andra sidan." säger doktorn och ler lite medlidande som att han förstår att det nog inte blir lika spännande för mig en andra gång. Jag ber om ursäkt och lånar en interntelefon och ringer Shinohara-sensei som ber att få prata med kirurgen. Jag håller luren åt kirurgen så han kan prata och några meningsutbyten senare så får säger Shinohara-sensei att jag inte behöver se resten och att jag kan komma och luncha.

Lunch på 2:a våningen
Tillsammans går jag, Shinohara-sensei och hans AT-läkare som han har hand om (vars namn jag glömt men som är väldigt trevlig) och tar lunch. Denna gång går vi till den andra sjukhusrestaurangen på 2:a våningen som är för både patienter och läkare. Den på 6:e våningen som jag varit på innan är bara för läkare. Den här restaurangen är lite dyrare men oh så mycket bättre också. Här är det riktig restaurangmat, dricka och möjlighet till fina efterrätter. Dessutom är här servitriser som passar upp en och fyller på vatten och hämtar tallrikar. Så det är lätt värt den lilla extra slanten. Konstigt nog så går väldigt få läkare hit?

AT-läkaren kan tyvärr inte så bra engelska men hon är väldigt duktig som försöker så gott hon kan. Vi pratar på om anime och annat smått och gott. Efter lunchen berättar Shinohara-sensei att det är en gallblåseavlägsning via laparoskopi på eftermiddagen. ("Laparoskopi" är undersökning och operation av buken med hjälp av titthålsoperation, alltså man gör små hål i bukväggen som man sedan för in långa stavar med kameror och instrument genom. Detta minskar tiden det tar för patienten att återfriskna efter operationen då endast små yttre skador gjorts.) Precis som igår behöver jag inte gå om jag inte vill. Och eftersom jag bestämt tid med kompisar vid 17-tiden och gärna vill ha lite tid i staden innan dess så tackar jag för idag och byter om.

Karaoke-time!

Efter lite shopping så är det karaoke som står på schemat och jag tar mig till JR-linjen (en annan tåglinje precis som Keio som jag brukar åka med) och hittar där Hama med en pinne nästan dubbel så hög som henne själv. Hama tränar "naginata" vilket är en kampsport där man använder sig av jättelånga bamburör (naginata) liknandes en halebard i utformningen. Strax därefter anländer ett nytt ansikte, Michiru som ska med och sjunga karaoke. Hon är väldigt trevlig och försöker sig direkt på att konversera lite på engelska med mig. Hama berättar dock att hon är en ”nästan professionell” sångerska så vi bestämmer demokratiskt att hon inte får följa med på karaoken.


Bild: Hama med sin naginata. Tusan, bilden räckte inte till för att se hela...

Misato, som står för organiseringen, har dock yrat bort sig någonstans och vi tar oss ut från stationen själva. Tre taiwanesiska studenter är i Japan denna vecka för att gå på något sorts möte som även Misato är inblandad i. Så hon har fått den ärofyllda uppgiften att ta hand om dessa tre och hjälpa dom till sitt hotell med mera. Även de är idag medbjudna till karaoken och strax utanför stationen kommer Misato springande med dem.

In i närmsta karaoketorn, upp till en våning högt upp, in i ett rum och så igång med sjungandet. Idag blir det en härlig blandning av engelska, japanska och taiwanesiska stycken som framförs. Cho har även några specialnummer där hon sjunger likt en operasångerska till japanska stycken. Låter imponerande häftigt och kan inte låta bli att spela in det på kameran vilket Cho kämpar ett tag med sen för att försöka radera. Härligt med svenska menyer i kameran – många som försökt radera bilder hittills men misslyckats på grund av detta. ^^ Jag är grymt sugen på att sjunga ”Suteki da ne” från Final Fantasy X men tyvärr så finns den bara med japansk textning. Suck på att jag inte tagit tag i att lära mig de två japanska teckensystemen Hiragana och Katakana särskilt bra ännu.


Bild: Cho i full gång med att hitta en lämplig låt. Taiwanesiska killarna inne på samma spår i "utländska stycken"-boken och Misato ser mest allmänt förvirrad ut. :)


Bild: Hama, Michiru och Misato rockar loss. Michiru verkade älska tamburinen vilket förde ett sånt oväsen så mina stackars öron höll på att springa och gömma sig.

Professorsmiddag på fin restaurang
Karaoken kan dock inte pågå för länge för på kvällen väntar middag. Inte vilken middag som helst heller. En professor har bjudit mig till en välkomst-/farvälfest tillsammans med studenter från ESS-gruppen. Som jag förstår det var han med och startade upp ESS en gång i tiden och håller fortfarande kontakten med nya studenter i ESS-gruppen.

Vi går till en mysig liten fransk restaurang där bord redan är förberedda för ett hyfsat stort antal personer. Som vanligt så är jag i det fördolda med mina egna dagsplaner så jag har ingen aning om hur många som kommer, eller ens vem den här Professor Azuma egentligen är.

Snart därpå börjar dock restaurangen fyllas och de flesta av mina ESS-kompisar dyker upp. Det gör även Professor Azuma som med bestämda steg tar sig fram till mig, skakar hand med ett fast grepp och välkomnar mig till Japan. Som en överraskning för mig kommer också Professor Barron som visar sig vara en mycket god vän till Professor Azuma. Till bords försöker Chiharu förklara menyn för mig som är på japanska och franska (5 år grundskole-/gymnasiefranska hjälper mig inte långt, jag är nog närmare att kunna läsa det på japanska...) men det är inte det lättaste och Professor Barron sveper in för räddning. Inte ens på engelska så förstår jag dock vad många av sakerna som serveras är. Ofta har jag ett hum, men olika fisksorter har aldrig varit min engelska-specialitet. Slutet gott dock när det visar sig att Professor Azuma beställer samma åt alla utom huvudrätten.


Bild: Professor Azuma med Masami.

Franska köket
Sedan börjar en middag som heter duga. Den ena mer välsmakande franska rätten efter den andra bärs in och allt från gott bröd och pumpasoppa till stek med vitlökssås förtärs. Professorerna skjussar även över mat till min talrik för att jag ska få smaka på deras huvudrätter. Till detta får alla även öl, rött vin och likör. Själv är jag typen som har en vana att alltid dricka upp vad som finns i mitt glas. Jag är inte så bra på att ”äta upp” allt på talriken, men dricka upp är jag nästan manisk med. Detta fungerar dock inget vidare här då det verkar kvitta hur mycket jag dricker så är alla tre glasen alltid fulla. Om inte Chiharu bredvid mig fyller på så är de två Professorerna intill mig mer än väl på hugget med flaskorna.


Bild: Chiharu och Asuka med det "obligatoriska" V-tecknet.


Bild: Misato, Michiru och Hama till bords.

Professor Azuma är en unik personlighet. Det märktes från första sekunden när han stegade in i restaurangen och klappade med händerna för att få servitrisens uppmärksamhet att han är en man som är van att bestämma. Även resten av kvällen så styr han samtal runt omkring sig och kan i princip när som helst avbryta den jag pratar med för tillfället för att själv ställa en fråga till mig. Trots detta är han dock en ytterst trevlig person som både roligt och smart berättar om allt möjligt inom Japan, japanskan, sjuksystem, ESS-studenterna och anekdoter om Professor Barron. ”Ta inte illa upp för jag känner dig inte så väl ännu, men Professor Barron är den enda utlänningen jag litar blint på” säger han i ett av sina utlägg om Professor Barron. Och jag förstår honom. Professor Barron är en genuint, trevlig person som bara verkar vilja folk väl. Vi får även reda på att det var just i den här restaurangen för längesen som Professor Barron hade sin första dejt med sin nuvarande fru. En vecka efter han träffat henne hade han bestämt sig för att han ville gifta sig med henne.


Bild: Cho och Masami är också medvetna om att V-tecknet är inne.


Bild: Yuki, Mako och Professor Barron avnjuter efterrätten med tillhörande espresso.

Hela middagen avslutas med en fantastisk efterrätt bestånde av en talrik med flera olika glassmaker, brylepudding och chokladkaka. Chiharu som älskar glass blir helt utom sig av glädje, och allmänt var det nog inte många efterrätter som inte åts upp helt av alla runt bordet. Har nog blivit en hel del för mycket rött vin just nu dock och jag använder minst 100% av min (tillgängliga...) hjärnkapacitet för att ställa mig upp utan att vingla. Vilket faktiskt lyckas bra då ingen dagen efter verkar ha märkt att jag faktiskt var rätt full. Yay!


Bild: Efterrätten var verkligen fantastisk.

När vi ätit upp gav 1:a-årsstudenterna mig en avskedspresent. En sensu (japansk handfläkt) där det står "Naisu ore" på ("I'm a nice guy"). Väldigt rolig och den kommer komma väl till hands i den pressande värmen.


Bild: Yuki överlämnar presenten.


Bild: Nice guy!

En givmild professor
Middagen och efterföljande snack pågår tills långt in på kvällen och när hela festen är slut betalar Professor Azuma för hela kalaset. Och ”det” var nog inte billigt. Bara min mat lär ha gått på en 4-500 kronor och då var vi 12 stycken samt ett gäng flaskor rödvin et cetera. Ja, jag kan bara imponeras över detta, faktiskt, väldigt trevliga system. För hur egoistiskt det än må låta för mig just "nu" så är det inte en helt dum tanke att den som tjänar mest betalar. På så vis så får även fattiga studenter möjligheter till fina middagar och sen i framtiden trevligt sällskap av studenter genom att bjuda igen för de åren man själv blev bjuden.

Farväl *snyft*
Efter middagen går vi i samlad trupp bort till stationen där jag redan måste säga farväl till Hama, Asuka och Michiru då de inte kommer kunna träffa mig fler gånger innan jag åker hem. Det känns väldigt tråkigt och kommer som en liten överraskning  då det ändå är några dagar kvar. Jag förväntade mig inte att behöva säga farväl så snart.

Huset skakar?
Trots mitt ”tillstånd” lyckas jag faktiskt ta mig hem helskinnad till Chitose Karasuyma och Shimada-familjens hem. Väl inne på rummet känns det som att vinden rycker tag ordentligt i huset tills jag inser att det är ytterligare en jordbävning. Denna rätt rejäl faktisk och både Norie-san och Katka vaknar upp och kommer utspringande i hallen i pyjamaser. Men den går snabbt över så de återgår till sina sovrum. Ska det alltid vara jordbävningar när jag dricker förresten?.. 

Själv somnar jag ganska snabbt och drömmer om vilken härlig dag det varit. Men självklart en hel del vatten innan jag lägger mig! ;)