Snabbeställning av kurslitteratur
Bland mina senaste idéer för att spara lite pengar som student har jag börjat sälja av mig kurslitteratur som jag ändå aldrig kommer använda mer. Det tar från en början emot - de är ju så fina där i bokhylla - men tillslut måste man inse att de är 2-3-kilosklumpar som bara står och tar plats i bokhyllan. Vissa böcker är fruktansvärt bra och dessa kommer jag aldrig göra mig av med, men andra köptes mest för att de var "rekommenderad kurslitteratur" som visade sig vara bättre på att inducera sömn än att banka in kunskap med. Och böckerna ger faktiskt väldigt fina pengar om man jämför med att de annars ändå bara står och samlar damm. Tack för det Andrahandsbokhandeln.
Som en naturlig uppföljning på detta tänkte jag börja köpa böcker i andrahand också. Jag gjorde därför ett försök med terminens neurologibok men stod tillslut med en från 1989 istället för den som jag efterfrågat från 2007. Så det blev inget köp den gången. Då försökte jag istället boka boken på bibilioteket. Efter dagar av svärande över folk som inte lämnar tillbaka böcker trots att lånetiden gått ut för längesedan blev jag tvungen att ge upp då jag akut behövde boken.
Så vad gör man när man behöver boken akut? Köper den på Akademibokhandeln i stan? Nä, knappast. Akademibokhandeln vet hur man tar betalt för sig och i detta fall låg priset 200:- över internetpriserna vilket känns hutlöst. Men beställa över internet tar tid och nöden har ingen lag så jag gjorde ett ganska fult trick. Jag köpte boken ändå på Akademibokhandeln, beställde den från internet när jag kom hem, pluggade i boken tills de tre dagars öppet köp går ut (kort tid på kurslitteratur), lämnade tillbaka boken och erhöll min beställda bok cirka 20 minuter efter jag lämnat tillbaka den första. Voilà! Det är kanske inte den "snyggaste" lösningen men ibland får det bli den som gäller. När jag berättade om det för en kompis sa han bara "Ah, klassikern". Så den är kanske inte så ovanlig som jag ändå trodde. ;)
Är dock grymt nöjd med att jag ändå "köpte" boken istället för att låna den på biblioteket. Att den även visar sig vara en av de bästa kursböckerna hittills får mig även att känna mig nöjd över att jag inte köpte den i andra hand då den hade varit betydligt mer sliten. Nu sitter jag här i alla fall - nöjd med min bok, men mer missnöjd över att jag är tvungen att läsa den större delen av min "lediga tid". Aldrig ska man vara nöjd.
Bild: Min underbara neurologibok.
Som en naturlig uppföljning på detta tänkte jag börja köpa böcker i andrahand också. Jag gjorde därför ett försök med terminens neurologibok men stod tillslut med en från 1989 istället för den som jag efterfrågat från 2007. Så det blev inget köp den gången. Då försökte jag istället boka boken på bibilioteket. Efter dagar av svärande över folk som inte lämnar tillbaka böcker trots att lånetiden gått ut för längesedan blev jag tvungen att ge upp då jag akut behövde boken.
Så vad gör man när man behöver boken akut? Köper den på Akademibokhandeln i stan? Nä, knappast. Akademibokhandeln vet hur man tar betalt för sig och i detta fall låg priset 200:- över internetpriserna vilket känns hutlöst. Men beställa över internet tar tid och nöden har ingen lag så jag gjorde ett ganska fult trick. Jag köpte boken ändå på Akademibokhandeln, beställde den från internet när jag kom hem, pluggade i boken tills de tre dagars öppet köp går ut (kort tid på kurslitteratur), lämnade tillbaka boken och erhöll min beställda bok cirka 20 minuter efter jag lämnat tillbaka den första. Voilà! Det är kanske inte den "snyggaste" lösningen men ibland får det bli den som gäller. När jag berättade om det för en kompis sa han bara "Ah, klassikern". Så den är kanske inte så ovanlig som jag ändå trodde. ;)
Är dock grymt nöjd med att jag ändå "köpte" boken istället för att låna den på biblioteket. Att den även visar sig vara en av de bästa kursböckerna hittills får mig även att känna mig nöjd över att jag inte köpte den i andra hand då den hade varit betydligt mer sliten. Nu sitter jag här i alla fall - nöjd med min bok, men mer missnöjd över att jag är tvungen att läsa den större delen av min "lediga tid". Aldrig ska man vara nöjd.
Bild: Min underbara neurologibok.
Latinska ord och förkortningar inom läkarutbildningen
Kursen i neurologi påminner en åter om den uppsjö av latinska ord som man är tvungen att lära sig under läkarutbildningen. Det är verkligen som att plugga ett extra språk _samtidigt_ som man läser en heltidsutbildning. På detta kan man nämna det oändligt, aldrig sinande, helt överflödiga mängden av förkortningar de kan hitta på. Man kan inte låta bli att ibland tycka att man faktiskt förlorar tid med alla dessa förkortningar då man måste både lära sig och komma ihåg dem samtidigt som man ändå måste veta det riktiga ordet.
Detta fick mig även att tänka på den roliga låten "Dorsal Horn Concerto" från "Amateur transplants" som driver med just latinska ord och förkortningar. Kolla gärna in den. :)
http://se.youtube.com/watch?v=OGXn6HuCodE
Detta fick mig även att tänka på den roliga låten "Dorsal Horn Concerto" från "Amateur transplants" som driver med just latinska ord och förkortningar. Kolla gärna in den. :)
http://se.youtube.com/watch?v=OGXn6HuCodE
En och en halv dag på Neurokirurgen
Endast en och en halv dag får vi tillbringa på Neurokirurgen (NK) under Termin 9. Hade man frågat mig innan den här veckan hade jag tyckt det varit lagom då vi redan haft så mycket kirurgi föregående termin. Dessutom ser man inget på en hjärnoperation ändå. Efter placeringen på NK önskar jag att hela terminen legat just där!
Detta helt tack vare den fantastiska amanuensen (typ "handledare") Nina Sundvall som tagit hand om oss och undervisat oss under denna korta vistelse. Först och främst så måste jag säga att neurokirurgi faktiskt är mycket mer spännande än vad jag från början trodde att det skulle vara. Sjukdomarna är intressanta, patienterna är ofta fascinerande och hela organisationen kring neurokirurgi verkar väldigt bra. Men det är ändå Nina som gjort hela veckan.
Hon tog hand om oss varenda minut vi var där och höll i falldiskussioner, videodemonstrationer, undervisning och patientkontakt. Vi fick se filmer på operationer medans Nina sitter och förklarar vid sidom om istället för att spendera 6-7 timmar på en operation där man inte ser något och ingen har tid att berätta något ändå. Hon gick fantastiskt grundligt igenom begreppet medvetslöshet, hur man bedömmer det och vad man kan göra åt det. Vi blev även examinerade i detta genom att titta på en film där 12 olika medvetssänkta patienter illustrerades och vi skulle avgöra vilken grad av medvetandesänkning de hade. Patientfall som skulle läses igenom dagen innan gicks igenom och diskuterades inom gruppen med feedback och kommentarer från Nina.
Det är svårt att sätta fingret på vad hon gjorde som så många andra gör fel. Jag tror inte hon ser sig själv som så pedagogisk och hon använder sig inte av tydliga retoriska och pedagogiska knep som gör henne uppenbart pedagogisk. Men det är precis vad hon är. Hon är lugn. Hon tar många konstpauser och låter oss tänka, ställa frågor och förstå utan att en enda gång hetsa igenom något. Dessutom förklarar hon på en mer grundläggande nivå och verkar aldrig ta som självklart att vi kan avancerade saker utan arbetar sig uppåt i sina förklaringar så man får hela den där bredden som så många gånger missas. Hon är vettig och ger oss raster och tid att läsa hemma när det behövs. Detta kan ses som självklarheter men är något andra avdelningsplaceringar är nästintill värdelösa på! Hur, med en fullt fungerande hjärna, kan man tro att man kan gå 8-17 på avdelningar, ha jour på kvällen och ändå hinna läsa i boken? Nog för att neurologer sysslar mycket med hjärnan men det känns ju tragiskt att bara de lärt sig använda sina egna jämfört med andra kirurger, ortopeder och medicinare. I alla fall, förutom allt jag sagt tidigare så är Nina helt enkelt också grymt trevlig och kunnig. Jag, och med stor säkerhet resten i gruppen, älskar Nina!
Och jag har verkligen fått en väldigt positiv inställning till neurologi! Vi får hoppas det här håller i sig.
Detta helt tack vare den fantastiska amanuensen (typ "handledare") Nina Sundvall som tagit hand om oss och undervisat oss under denna korta vistelse. Först och främst så måste jag säga att neurokirurgi faktiskt är mycket mer spännande än vad jag från början trodde att det skulle vara. Sjukdomarna är intressanta, patienterna är ofta fascinerande och hela organisationen kring neurokirurgi verkar väldigt bra. Men det är ändå Nina som gjort hela veckan.
Hon tog hand om oss varenda minut vi var där och höll i falldiskussioner, videodemonstrationer, undervisning och patientkontakt. Vi fick se filmer på operationer medans Nina sitter och förklarar vid sidom om istället för att spendera 6-7 timmar på en operation där man inte ser något och ingen har tid att berätta något ändå. Hon gick fantastiskt grundligt igenom begreppet medvetslöshet, hur man bedömmer det och vad man kan göra åt det. Vi blev även examinerade i detta genom att titta på en film där 12 olika medvetssänkta patienter illustrerades och vi skulle avgöra vilken grad av medvetandesänkning de hade. Patientfall som skulle läses igenom dagen innan gicks igenom och diskuterades inom gruppen med feedback och kommentarer från Nina.
Det är svårt att sätta fingret på vad hon gjorde som så många andra gör fel. Jag tror inte hon ser sig själv som så pedagogisk och hon använder sig inte av tydliga retoriska och pedagogiska knep som gör henne uppenbart pedagogisk. Men det är precis vad hon är. Hon är lugn. Hon tar många konstpauser och låter oss tänka, ställa frågor och förstå utan att en enda gång hetsa igenom något. Dessutom förklarar hon på en mer grundläggande nivå och verkar aldrig ta som självklart att vi kan avancerade saker utan arbetar sig uppåt i sina förklaringar så man får hela den där bredden som så många gånger missas. Hon är vettig och ger oss raster och tid att läsa hemma när det behövs. Detta kan ses som självklarheter men är något andra avdelningsplaceringar är nästintill värdelösa på! Hur, med en fullt fungerande hjärna, kan man tro att man kan gå 8-17 på avdelningar, ha jour på kvällen och ändå hinna läsa i boken? Nog för att neurologer sysslar mycket med hjärnan men det känns ju tragiskt att bara de lärt sig använda sina egna jämfört med andra kirurger, ortopeder och medicinare. I alla fall, förutom allt jag sagt tidigare så är Nina helt enkelt också grymt trevlig och kunnig. Jag, och med stor säkerhet resten i gruppen, älskar Nina!
Och jag har verkligen fått en väldigt positiv inställning till neurologi! Vi får hoppas det här håller i sig.
Mina nervbanor är ok, i alla fall i vänster underarm
På eftermiddagen hade jag och fem andra i min grupp (bland annat Tessy som lyckligtvis hamnat i min grupp!) neurofysiologisk demonstration ("neuro" = nervceller; "fysiologi" = hur det fungerar). Under denna fick vi demonstrerat hur en undersökning av en patients nerver går till, EMG (Elektromyografi) och jag blev utvald till försöksperson av den ärofyllda anledningen att jag var den enda som inte fick en stol att sitta på.
Jag lade mig på en brits och läkaren kopplade upp min vänsterarm med två elektroder som mäter strömmen i huden precis ovanför en av armens nerver och två andra elektroder som skickar ström som slyngades runt mitt långfinger. Undersökningen startade med att läkaren bad mig knyta handen varpå alla kunde se tydligt hur vågor ansamlades på datorskärmen som visar elektrodernas avläsning. Efter det började läkaren skicka strömimpulser till fingret i ökande styrka och man såg återigen på skärmen aktiviteten i min nerv.
Detta är en väldigt konstigt känsla som är svår att beskriva. Det gör ont men ändå inte. Det första jag tänkte var "aj!" då jag tyckte det gjorde ont. Men desto mer läkaren ökade styrkan insåg jag att det faktiskt inte gör så "ont" utan mest är obehagligt. Känslan är lik den när man slår i armbågen och får en kärringstöt fast inte lika våldsam, men istället upprepade gånger.
Nästa försök vände läkaren på allt och mätte istället strömmen ute i tummen samtidigt som han stimulerade nerven i underarmen varpå tummen hoppade runt av sig själv. Även detta med en lika konstig känsla av ont/inte-ont men nu även en fascination över att se sin egen tumme röra sig utan att jag kontrollerar det. Läkaren mätte och förklarade hur man kunde använda resultaten för att påvisa olika neurologiska sjukdomar.
Läkaren hade nämnt något om det i början men jag hade nu börjat hoppas på att det ändå inte skulle komma något sånt här tills han plockade fram nålen och sa att det sista vi ska kolla på är intramuskulär avläsning ("intra" = inuti). För detta stack han en tunn nål in i en av musklerna på underarmen och läste sedan av dess aktivitet medans jag rörder på handen.
Jag har innan inte tyckt så mycket om nålar och liknande men efter att vi blivit tvugna att ta blodprov på varandra under utbildningen har jag börjat inse att det faktiskt inte är så farligt. Själva sticket kändes inget vidare men nålen fick sitta i länge och när jag försökte röra på armen gjorde det flera gånger riktigt ont! Läkaren satt i flera minuter och förklarade om de olika sjukdomarna man kan mäta med det här samtidigt som min nål låg i muskeln och åkte runt när han rörde sig och gestikulerade. Men det gick bra och uppenbarligen lever jag fortfarande då jag skriver detta. ;)
Under mätningen registrerades även min kroppstemperatur och i slutet av undersökningen var denna nere på 27,5 grader! Äntligen ett bevis på att jag inte är "frusen av mig" utan faktiskt blir kall ganska snabbt. Eller ja, "bevis" är kanske att ta i - men i alla fall.
Som en souvenir fick jag en utskrift på resultaten från undersökningen vilket kan vara roligt att ha som ett minne. Det är ju inte varje dag man får läsa av sin nervaktivitet i underarmen. Och om någon av er var oroliga - så visade sig allt vara normalt med mina nerver. I alla fall i underarmen.
Bild på min neurofysiologiska undersökning (EMG, "Elektromyografi") med olika grafer på ström i nerverna.
Jag lade mig på en brits och läkaren kopplade upp min vänsterarm med två elektroder som mäter strömmen i huden precis ovanför en av armens nerver och två andra elektroder som skickar ström som slyngades runt mitt långfinger. Undersökningen startade med att läkaren bad mig knyta handen varpå alla kunde se tydligt hur vågor ansamlades på datorskärmen som visar elektrodernas avläsning. Efter det började läkaren skicka strömimpulser till fingret i ökande styrka och man såg återigen på skärmen aktiviteten i min nerv.
Detta är en väldigt konstigt känsla som är svår att beskriva. Det gör ont men ändå inte. Det första jag tänkte var "aj!" då jag tyckte det gjorde ont. Men desto mer läkaren ökade styrkan insåg jag att det faktiskt inte gör så "ont" utan mest är obehagligt. Känslan är lik den när man slår i armbågen och får en kärringstöt fast inte lika våldsam, men istället upprepade gånger.
Nästa försök vände läkaren på allt och mätte istället strömmen ute i tummen samtidigt som han stimulerade nerven i underarmen varpå tummen hoppade runt av sig själv. Även detta med en lika konstig känsla av ont/inte-ont men nu även en fascination över att se sin egen tumme röra sig utan att jag kontrollerar det. Läkaren mätte och förklarade hur man kunde använda resultaten för att påvisa olika neurologiska sjukdomar.
Läkaren hade nämnt något om det i början men jag hade nu börjat hoppas på att det ändå inte skulle komma något sånt här tills han plockade fram nålen och sa att det sista vi ska kolla på är intramuskulär avläsning ("intra" = inuti). För detta stack han en tunn nål in i en av musklerna på underarmen och läste sedan av dess aktivitet medans jag rörder på handen.
Jag har innan inte tyckt så mycket om nålar och liknande men efter att vi blivit tvugna att ta blodprov på varandra under utbildningen har jag börjat inse att det faktiskt inte är så farligt. Själva sticket kändes inget vidare men nålen fick sitta i länge och när jag försökte röra på armen gjorde det flera gånger riktigt ont! Läkaren satt i flera minuter och förklarade om de olika sjukdomarna man kan mäta med det här samtidigt som min nål låg i muskeln och åkte runt när han rörde sig och gestikulerade. Men det gick bra och uppenbarligen lever jag fortfarande då jag skriver detta. ;)
Under mätningen registrerades även min kroppstemperatur och i slutet av undersökningen var denna nere på 27,5 grader! Äntligen ett bevis på att jag inte är "frusen av mig" utan faktiskt blir kall ganska snabbt. Eller ja, "bevis" är kanske att ta i - men i alla fall.
Som en souvenir fick jag en utskrift på resultaten från undersökningen vilket kan vara roligt att ha som ett minne. Det är ju inte varje dag man får läsa av sin nervaktivitet i underarmen. Och om någon av er var oroliga - så visade sig allt vara normalt med mina nerver. I alla fall i underarmen.
Bild på min neurofysiologiska undersökning (EMG, "Elektromyografi") med olika grafer på ström i nerverna.
Terminsstart av Termin 9 på Läkarprogrammet
Jag var måttligt pigg när jag steg upp i morse för att bege mig till uppropet för terminsstarten av termin 9. Men iväg kom jag och dagen förflöt med både trevliga och mindre trevliga händelser.
Termin 9 innefattar neurologi, öron/näsa/hals, ögon och psykiatri. Allt verkar spännande och jag ser verkligen fram emot T9. Dessutom går ryktet om att efter termin 8 (det är nu det alltså!) ska det vara lite av en nerförsbacke i jämförelse. Detta hoppas jag verkligen stämmer för jag orkar inte med en likadan termin som 8:an innan jag får ett sommarlov att vila upp mig på.
Våra nya scheman ger inga större hop om att få lite ledig tid att kunna läsa självständigt på men efter en närmare granskning visar det sig att det faktiskt finns dagar här och där som man slutar tidigar eller börjar senare. Verkar ok. Terminsansvarige verkar väldigt trevlig och kursansvarige för neurologi tycker jag är toppen! Däremot slog det mig direkt att ansvarige för psykiatri ser ut _exakt_ som jag (och andra) tänker sig att en psykiatriker ser ut. Som Richard sa "massor av tyg och sjalar". Och det finns en stor risk att det blir som beroendekursen vi hade under termin 7 - allt låter väldigt bra först men sen visar det sig vara mest flum. Men man kan hoppas i alla fall!
Ögon verkar spännande men de kursansvariga där verkar vara minst sagt riktigt otrevliga! Första bemötandet jag fick med dem var när jag tog min kurspärm för ögonkursen och sen fick även Thereses och Annas att bära på när de sprang på toa. Då kom nämnda kursansvarige och verkligen röt till "Endast en per person!!!". Jag var riktigt sugen att svara "Vad synd, jag som hade planerat julklappar och födelsedagspresenter redan". Att som det första anta att jag bär på tre pärmar för att "jag själv" skulle vilja ha tre är i mitt tycke ganska befängt. Öron/näsa/hals verkar bra i alla fall.
Dagen inleds sedan med en strålande tretimmarsföreläsning med Arne Lindgren (kursansvarige i neurologi) om neurologisk anatomi. Han är ju bara så strålande pedagogisk den killen! Även om många tycker att han är lite läskig också. ;) Han hade gärna fått håla i resten av den här terminen för min del, men sådan tur har man säkert inte.
Kvalitén sänktes ett snäpp under ögonföreläsningarna på eftermiddagen (egentligen bra men alldeles för snabbt) och nådde tillslut ett totalt fiasko i föreläsningsteknik med den sista föreläsningen om mellanörats anatomi. Det var faktiskt längesedan jag varit på en så dåligt föreläsning. Ingen av de pedagogiska bilderna som han visade på powerpoint fick vi ut, utan istället fick vi några handritade bilder som knappast vägde upp. Sedan försöktes det illustreras på diverse modeller när vi var över 50 personer och resultatet blev att en 5-6 personer såg och resten satt och försökte gissa vad det var han pekade på. Dessutom var mycket av anatomin onödigt krånglig och jag tvivlar på att vi ska kunna mycket av det som sades där idag. När han tillslut kom till några sjukdomar som han drog igenom låg fokus helt på anatomin utan att man hade någon större aning om vad det var för sorts sjukdomar han pratade om. Och det hjälper inte när han ständigt säger att det är viktigt och brukar komma på tentan. Värdelöst är bara förnamnet...
Men det finns ändå goda hopp om den här terminen. Jag ser starkt fram emot att läsa om neurologi. Även om jag just nu faktiskt bara vill ha en paus - typ en månads semester. Men man kan inte få allt här i livet, inte ens bra föreläsningar verkar det som även om det kunde tyckas vara givet på en så stor och dyr utbildning.
Termin 9 innefattar neurologi, öron/näsa/hals, ögon och psykiatri. Allt verkar spännande och jag ser verkligen fram emot T9. Dessutom går ryktet om att efter termin 8 (det är nu det alltså!) ska det vara lite av en nerförsbacke i jämförelse. Detta hoppas jag verkligen stämmer för jag orkar inte med en likadan termin som 8:an innan jag får ett sommarlov att vila upp mig på.
Våra nya scheman ger inga större hop om att få lite ledig tid att kunna läsa självständigt på men efter en närmare granskning visar det sig att det faktiskt finns dagar här och där som man slutar tidigar eller börjar senare. Verkar ok. Terminsansvarige verkar väldigt trevlig och kursansvarige för neurologi tycker jag är toppen! Däremot slog det mig direkt att ansvarige för psykiatri ser ut _exakt_ som jag (och andra) tänker sig att en psykiatriker ser ut. Som Richard sa "massor av tyg och sjalar". Och det finns en stor risk att det blir som beroendekursen vi hade under termin 7 - allt låter väldigt bra först men sen visar det sig vara mest flum. Men man kan hoppas i alla fall!
Ögon verkar spännande men de kursansvariga där verkar vara minst sagt riktigt otrevliga! Första bemötandet jag fick med dem var när jag tog min kurspärm för ögonkursen och sen fick även Thereses och Annas att bära på när de sprang på toa. Då kom nämnda kursansvarige och verkligen röt till "Endast en per person!!!". Jag var riktigt sugen att svara "Vad synd, jag som hade planerat julklappar och födelsedagspresenter redan". Att som det första anta att jag bär på tre pärmar för att "jag själv" skulle vilja ha tre är i mitt tycke ganska befängt. Öron/näsa/hals verkar bra i alla fall.
Dagen inleds sedan med en strålande tretimmarsföreläsning med Arne Lindgren (kursansvarige i neurologi) om neurologisk anatomi. Han är ju bara så strålande pedagogisk den killen! Även om många tycker att han är lite läskig också. ;) Han hade gärna fått håla i resten av den här terminen för min del, men sådan tur har man säkert inte.
Kvalitén sänktes ett snäpp under ögonföreläsningarna på eftermiddagen (egentligen bra men alldeles för snabbt) och nådde tillslut ett totalt fiasko i föreläsningsteknik med den sista föreläsningen om mellanörats anatomi. Det var faktiskt längesedan jag varit på en så dåligt föreläsning. Ingen av de pedagogiska bilderna som han visade på powerpoint fick vi ut, utan istället fick vi några handritade bilder som knappast vägde upp. Sedan försöktes det illustreras på diverse modeller när vi var över 50 personer och resultatet blev att en 5-6 personer såg och resten satt och försökte gissa vad det var han pekade på. Dessutom var mycket av anatomin onödigt krånglig och jag tvivlar på att vi ska kunna mycket av det som sades där idag. När han tillslut kom till några sjukdomar som han drog igenom låg fokus helt på anatomin utan att man hade någon större aning om vad det var för sorts sjukdomar han pratade om. Och det hjälper inte när han ständigt säger att det är viktigt och brukar komma på tentan. Värdelöst är bara förnamnet...
Men det finns ändå goda hopp om den här terminen. Jag ser starkt fram emot att läsa om neurologi. Även om jag just nu faktiskt bara vill ha en paus - typ en månads semester. Men man kan inte få allt här i livet, inte ens bra föreläsningar verkar det som även om det kunde tyckas vara givet på en så stor och dyr utbildning.
FAS-tentamen avklarad. Termin 8 är klar!
Igår hade både jag och Tessy våra FAS-examinationer (eller FAS-tenta som det kallas) tidigt på morgonen. Själv hade jag min på HIA (Hjärt-intensivavdelningen) medans Tessy hade sin på ortopeden.
Kvällen innan var jag sjukt nervös men när jag stod och väntade på läkaren kände jag mig redan bättre. Jag förstår egentligen inte varför jag stressar upp mig så inför sånt här då det inte hjälper ett dugg ändå. Eftersom vi fått 3-4 dagar på oss att läsa på inför FAS-tentan, som innefattar allt vi läst på termin 6,7 och 8, så finns det ju inte en rimlig chans att läsa in allt ändå och därför är det troligtvis inte det de kommer testa. Men man ville ju vara på den säkra sidan så jag repeterade en del hjärta under helgen samt infektioner och antibiotika som man aldrig kan kunna för väl vilken avdelning man än ska vara på.
Min FAS-examination (the long story):
Så hur gick min FAS-tentamen till? Först och främst visade sig att min patient var på toa och behövde tvätta sig och dylikt innan jag kunde gå in så jag och examinatorn (en av överläkarna på HIA-enheten) tog en fika så länge och han berättade i korthet hur det skulle gå till idag och vad han förväntade sig. Även om det var trevligt med en liten fika på morgonen så gick ändå min tentamenstid (som var 2 timmar totalt) och jag var orolig över hur det skulle påverka resterande tid. Men det var inget jag kunde göra något åt ändå så jag insåg att de säkert har översikt med det.
När patienten väl var redo gick jag in där och, under övervakning av examinatorn, ställde frågor till patienten precis som jag hade gjort om jag varit läkare på avdelningen. Jag frågade vad han gör där på avdelningen, vad som hände, om han har andra sjukdomar, ärftlighet för hjärt/kärl-sjukdomar, tidigare operationer, läkemedel och liknande. Dessutom frågade jag om riskfaktorer för hjärt/kärl-sjukdomar som rökning, alkoholvanor och motion samt hur patienten hade det hemma.
Efter samtalet (som inom sjukvården kallas "anamnesen") gick jag vidare med att undersöka patienten och lyssnade på lungorna och hjärtat, kände på pulsar och tog blodtryck. Under tiden man gör sina undersökningar observerar man hela tiden och lägger märke till saker som hur snabb pulsen är, om paitenten lätt blir andfådd, om patienten är kall eller varm samt om vissa rörelse verkar ansträngande.
Då jag inte hittat mitt eget stetoskop sedan Japanresan under sommaren lånade jag examinatorns under själva undersökning. Han kunde inte låta bli att jäklas och frågade efter jag undersökt lungorna om han kunde få tillbaka stetoskopet eftersom jag var färdig då väl? Jag blev först lite ställd med sa sedan att jag behöver det för att lyssna på hjärtat också varpå han skrattade och sa att han bara kollade mig. Hade varit snyggt att missa lyssna på hjärtat när man är på hjärt-intensivavdelningen. ;)
När allt med patienten var klar gick jag ut och fick sätta mig själv och sammanfatta vad jag fått ut för att sedan rapportera över detta till examinatorn precis som man hade gjort för en kollega eller nästa läkare som ska ta över efter ens skift. Dessutom passade han då på att fråga lite vad jag trodde det var för fel på patienten (han stoppade nämligen patienten när denne berättade om varför den låg på sjukhuset och sa att han inte fick säga något om vad som hände "efter han kom till Lunds sjukhus" så på så sätt fick jag aldrig reda på hans diagnos) samt vad det annars kunde vara.
Allt hade gått bra hittills men det värsta väntade. Efter detta skulle jag gå in till konferensrummet där ytterligare två läkare skulle ansluta och sedan skulle dessa tre fråga ut en om patienten och dess sjukdomar samt allt annat möjligt. Dessa läkare ska vara från andra specialitéer än huvudexaminatorn själv men vilka har man ingen aning om i förväg. Jag fick därför nästan panik när jag såg våran gamla kursansvarige, samt klinisk kemist, Peter Nilsson-Ehle komma strosande och fråga i vilket rum vi ska hålla hus. Peter är egentligen väldigt trevlig men hans specialité är just molekyler, lab-prover, statistik och allt annat smått som man nästan får krupp av för att det är så jobbigt att lära sig. Han har alltid haft en förkärlekt till fettpartiklar och tankarna började direkt snurra om de olika fettmolekylerna i kroppen, dess receptorer, beståndsdelar och vad var och en har för funktion. Magen vred sig...
Men allt visade sig gå bra. Väl inne i rummet fick jag berätta om patienten för Peter Nilsson-Ehle och den andre läkaren (som jag inte vet vilken avdelning hon var ifrån). Efter det frågade huvudexaminatorn lite om patienten, vad jag trodde det var igen, vad det mer kunde vara. Jag fick se labproverna från patienten och skulle tolka dem högt för läkarna. Självklart kom här Peter Nilsson-Ehle in och började ställa snorsvåra frågor om hjärtenzymerna och varför leverproverna åkte upp och ner så som de gjorde. Även EKG:et fick de upp på datorskärmen åt mig att tolka. Jag som dagen innan tänkte för mig själv "Men alltså de kan ju inte ta med sig EKG:n och visa för mig. Det bara gör dom inte väl". Men jodå. Jag fick visa översiktligt hur jag går tillväga när jag tolkar ett EKG och tillslut vad jag tyckte om patientens EKG. Självklart så hade patienten året svåraste hjärtinfarkt som var nästan omöjligt att förstå från EKG:et. (Varning för läkarspråk den kommande meningen) Det var något så komplext som en högerkammar-bakväggsinfarkt som man skulle ta på ST-höjningen i de nedre extremitetsavledningarna jämfört med ST-sänkningar i V2-V3. Helt uppenbart...not.
Men trots den höga nivån på många frågor så var det ingen grillning alls. Frågorna var nog svåra för att de ville se hur man resonerade när man egentligen inte viste svaret och vad man gjorde åt det. Angående EKG:et så sa läkaren att han verkligen inte förväntade sig att jag skulle kunna det, men att det såklart varit ett plus. Alla tre var snälla och lugna och kunde man inte svaret så förklarade de pedagogiskt så man verkligen lärde sig det istället. Precis som man vill att det ska vara.
Efteråt konfererade de ett tag då jag fick sitta utanför och vänta tills de kallade in mig igen och berättade att jag var godkänt och kommenterade detta. De tyckte allt hade gått bra idag och patienten var också han väldigt nöjd med samtalet och undersökningen. Jag förstod verkligen här hur viktigt själva samtalet och bemötande med patienten var i den här examinationen. Skulle jag gissa så är man godkänd när man går ut från patienten om man gjort anamnesen och undersökningen någorlunda vettig. Utfrågning inför alla tre läkarna var nog inte avgörande på något sätt utan mer ett sätt att få oss att tänka lite och en chans för dem att se hur man resonerar. Många av frågorna som de ställde var på en mycket högre nivå än vad vi skulle kunna förklarade huvudexaminatorn och sa att det var medvetet för att testa gränserna och få igång lite samtal.
Den kvinnliga läkaren (som jag inte visste vilken avdelning hon var från) sa till och med att det bästa tyckte hon det var när jag _inte_ kunde svara på en fråga. För då fick man se hur jag resonerade mig fram utifrån det jag kunde om fysiologi och annat. Dessutom tyckte hon det var viktigt att hon kände att jag vågade säga till när jag inte visste då det talar för att jag i framtiden kommer söka hjälp hos en kollega eller kolla upp faktan en extra gång och inte ta förhastade beslut grundade på okunskap. Det kändes också bra att höra.
Allt som allt var FAS-tentan mindre läskig än vad jag trodde den skulle vara. "Rolig" kanske jag inte skulle säga då det var väldigt nervöst men inget man inte överlever. Självklart beror det på vilka examinatorer man får och vilka frågor de ställer. Jag hade själv nog dött om jag fått till exempel en biexaminator från hematologen som spammar på med frågor om blodmaligniteter och blödningsrubbningar istället. Något jag lätt kan säga att jag är urkass på.
Men viktigast av allt, nu är både jag och Tessy klara med hela termin 8! Allt är klart och nu är vi lediga och kan göra vad vi vill i nästan en hel vecka innan Termin 9 sätter igång. Tjohoo!
Kvällen innan var jag sjukt nervös men när jag stod och väntade på läkaren kände jag mig redan bättre. Jag förstår egentligen inte varför jag stressar upp mig så inför sånt här då det inte hjälper ett dugg ändå. Eftersom vi fått 3-4 dagar på oss att läsa på inför FAS-tentan, som innefattar allt vi läst på termin 6,7 och 8, så finns det ju inte en rimlig chans att läsa in allt ändå och därför är det troligtvis inte det de kommer testa. Men man ville ju vara på den säkra sidan så jag repeterade en del hjärta under helgen samt infektioner och antibiotika som man aldrig kan kunna för väl vilken avdelning man än ska vara på.
Min FAS-examination (the long story):
Så hur gick min FAS-tentamen till? Först och främst visade sig att min patient var på toa och behövde tvätta sig och dylikt innan jag kunde gå in så jag och examinatorn (en av överläkarna på HIA-enheten) tog en fika så länge och han berättade i korthet hur det skulle gå till idag och vad han förväntade sig. Även om det var trevligt med en liten fika på morgonen så gick ändå min tentamenstid (som var 2 timmar totalt) och jag var orolig över hur det skulle påverka resterande tid. Men det var inget jag kunde göra något åt ändå så jag insåg att de säkert har översikt med det.
När patienten väl var redo gick jag in där och, under övervakning av examinatorn, ställde frågor till patienten precis som jag hade gjort om jag varit läkare på avdelningen. Jag frågade vad han gör där på avdelningen, vad som hände, om han har andra sjukdomar, ärftlighet för hjärt/kärl-sjukdomar, tidigare operationer, läkemedel och liknande. Dessutom frågade jag om riskfaktorer för hjärt/kärl-sjukdomar som rökning, alkoholvanor och motion samt hur patienten hade det hemma.
Efter samtalet (som inom sjukvården kallas "anamnesen") gick jag vidare med att undersöka patienten och lyssnade på lungorna och hjärtat, kände på pulsar och tog blodtryck. Under tiden man gör sina undersökningar observerar man hela tiden och lägger märke till saker som hur snabb pulsen är, om paitenten lätt blir andfådd, om patienten är kall eller varm samt om vissa rörelse verkar ansträngande.
Då jag inte hittat mitt eget stetoskop sedan Japanresan under sommaren lånade jag examinatorns under själva undersökning. Han kunde inte låta bli att jäklas och frågade efter jag undersökt lungorna om han kunde få tillbaka stetoskopet eftersom jag var färdig då väl? Jag blev först lite ställd med sa sedan att jag behöver det för att lyssna på hjärtat också varpå han skrattade och sa att han bara kollade mig. Hade varit snyggt att missa lyssna på hjärtat när man är på hjärt-intensivavdelningen. ;)
När allt med patienten var klar gick jag ut och fick sätta mig själv och sammanfatta vad jag fått ut för att sedan rapportera över detta till examinatorn precis som man hade gjort för en kollega eller nästa läkare som ska ta över efter ens skift. Dessutom passade han då på att fråga lite vad jag trodde det var för fel på patienten (han stoppade nämligen patienten när denne berättade om varför den låg på sjukhuset och sa att han inte fick säga något om vad som hände "efter han kom till Lunds sjukhus" så på så sätt fick jag aldrig reda på hans diagnos) samt vad det annars kunde vara.
Allt hade gått bra hittills men det värsta väntade. Efter detta skulle jag gå in till konferensrummet där ytterligare två läkare skulle ansluta och sedan skulle dessa tre fråga ut en om patienten och dess sjukdomar samt allt annat möjligt. Dessa läkare ska vara från andra specialitéer än huvudexaminatorn själv men vilka har man ingen aning om i förväg. Jag fick därför nästan panik när jag såg våran gamla kursansvarige, samt klinisk kemist, Peter Nilsson-Ehle komma strosande och fråga i vilket rum vi ska hålla hus. Peter är egentligen väldigt trevlig men hans specialité är just molekyler, lab-prover, statistik och allt annat smått som man nästan får krupp av för att det är så jobbigt att lära sig. Han har alltid haft en förkärlekt till fettpartiklar och tankarna började direkt snurra om de olika fettmolekylerna i kroppen, dess receptorer, beståndsdelar och vad var och en har för funktion. Magen vred sig...
Men allt visade sig gå bra. Väl inne i rummet fick jag berätta om patienten för Peter Nilsson-Ehle och den andre läkaren (som jag inte vet vilken avdelning hon var ifrån). Efter det frågade huvudexaminatorn lite om patienten, vad jag trodde det var igen, vad det mer kunde vara. Jag fick se labproverna från patienten och skulle tolka dem högt för läkarna. Självklart kom här Peter Nilsson-Ehle in och började ställa snorsvåra frågor om hjärtenzymerna och varför leverproverna åkte upp och ner så som de gjorde. Även EKG:et fick de upp på datorskärmen åt mig att tolka. Jag som dagen innan tänkte för mig själv "Men alltså de kan ju inte ta med sig EKG:n och visa för mig. Det bara gör dom inte väl". Men jodå. Jag fick visa översiktligt hur jag går tillväga när jag tolkar ett EKG och tillslut vad jag tyckte om patientens EKG. Självklart så hade patienten året svåraste hjärtinfarkt som var nästan omöjligt att förstå från EKG:et. (Varning för läkarspråk den kommande meningen) Det var något så komplext som en högerkammar-bakväggsinfarkt som man skulle ta på ST-höjningen i de nedre extremitetsavledningarna jämfört med ST-sänkningar i V2-V3. Helt uppenbart...not.
Men trots den höga nivån på många frågor så var det ingen grillning alls. Frågorna var nog svåra för att de ville se hur man resonerade när man egentligen inte viste svaret och vad man gjorde åt det. Angående EKG:et så sa läkaren att han verkligen inte förväntade sig att jag skulle kunna det, men att det såklart varit ett plus. Alla tre var snälla och lugna och kunde man inte svaret så förklarade de pedagogiskt så man verkligen lärde sig det istället. Precis som man vill att det ska vara.
Efteråt konfererade de ett tag då jag fick sitta utanför och vänta tills de kallade in mig igen och berättade att jag var godkänt och kommenterade detta. De tyckte allt hade gått bra idag och patienten var också han väldigt nöjd med samtalet och undersökningen. Jag förstod verkligen här hur viktigt själva samtalet och bemötande med patienten var i den här examinationen. Skulle jag gissa så är man godkänd när man går ut från patienten om man gjort anamnesen och undersökningen någorlunda vettig. Utfrågning inför alla tre läkarna var nog inte avgörande på något sätt utan mer ett sätt att få oss att tänka lite och en chans för dem att se hur man resonerar. Många av frågorna som de ställde var på en mycket högre nivå än vad vi skulle kunna förklarade huvudexaminatorn och sa att det var medvetet för att testa gränserna och få igång lite samtal.
Den kvinnliga läkaren (som jag inte visste vilken avdelning hon var från) sa till och med att det bästa tyckte hon det var när jag _inte_ kunde svara på en fråga. För då fick man se hur jag resonerade mig fram utifrån det jag kunde om fysiologi och annat. Dessutom tyckte hon det var viktigt att hon kände att jag vågade säga till när jag inte visste då det talar för att jag i framtiden kommer söka hjälp hos en kollega eller kolla upp faktan en extra gång och inte ta förhastade beslut grundade på okunskap. Det kändes också bra att höra.
Allt som allt var FAS-tentan mindre läskig än vad jag trodde den skulle vara. "Rolig" kanske jag inte skulle säga då det var väldigt nervöst men inget man inte överlever. Självklart beror det på vilka examinatorer man får och vilka frågor de ställer. Jag hade själv nog dött om jag fått till exempel en biexaminator från hematologen som spammar på med frågor om blodmaligniteter och blödningsrubbningar istället. Något jag lätt kan säga att jag är urkass på.
Men viktigast av allt, nu är både jag och Tessy klara med hela termin 8! Allt är klart och nu är vi lediga och kan göra vad vi vill i nästan en hel vecka innan Termin 9 sätter igång. Tjohoo!
Termin 8 MEQ-tentan avklarad...eller något?
Kort sammanfattning på nedanstående inlägg: Termin 8:s MEQ-tenta sög fett.
Vidare till den längre utläggningen. Dagens MEQ-tenta var inte bara den absolut svåraste tenta jag skådat, utan även den mest korkade någonsin. Det fanns knappt en enda vettig fråga och dessutom var svårigheten alldeles för hög och fokus låg på fel saker. Jag behöver nog inte säga något mer för att man ska fatta att jag är missnöjd med den.
Visst har termin 8 på läkarprogrammet varit jobbig. Men samtidigt har den varit väldigt intressant. Många av sakerna man läst nu känns som saker jag aldrig vill glömma och är av stor vikt att komma ihåg som färdig läkare. Dessutom känner jag verkligen att jag pluggat på ordentligt och lärt mig massor. Alltså varit duktig. Detta gör att det känns ännu värre att komma till en tenta som man förmodar ska bevisa att man lärt sig saker och istället känner att man inte kan ett skit.
Det finns vanliga sjukdomar och det finns farliga sjukdomar som kräver akut handläggning. Det är dessa man tycker det är uppenbart att man borde bli tentad på. Sen finns det de lite mer allmäna sjukdomarna som det kanske inte ramlar in en 10 patienter per dag av men som ändå förekommer lite hela tiden. Också viktigt att känna till, kanske inte lika djupt som de tidigare men ändå. Sen finns det riktigt ovanliga sjukdomar, specialistsjukdomar som man ser ett par stycken under sin karriär av om man har tur. Kanske inte lika vettigt att testa detta. Sen finns det rent ut sagt korkade saker som inte bringar någon mening alls. Det var framför allt den sista delen som tentan utgjordes av. (Okej lite överdrivet men you get the point.)
Det är inte så att tentan inte alls tog upp de vanliga sjukdomarna. Men de gånger de gjorde det så var frågorna så luddigt formulerade att man inte visste vad som var fram eller bak på frågan och absolut inte vad man skulle svara. Har man läst om ett ämne och kan det bra så ska man klara en fråga om det ämnet. Man ska inte behöva sitta och gissa för att man aldrig hört talas om just den saken de frågar efter eller behöva sitta och vara osäker för att man inte fattar vad de egentligen vill åt med frågan. Fråga 1, som är inom ämnet anestesi ("narkos"), var nog den värsta av dem alla. Den hade seriöst inte en enda sak att göra med vad vi läst om anestesi under terminen. Istället börjar den yra om hjärt- och lungsjukdomar som absolut har relevans i anestesin i den meningen att man ska tänka på det, men inte så att frågan ska handla uteslutande om det och kännas mer som en fråga inom hjärt- och lungmedicin. Dessutom satt man många gånger och bara skrattade för sig själv över hur dåliga frågorna var. En härlig inledning på tentan.
Sakerna blev inte bättre då kirurgi-frågan (som är den helt klart största) var väldigt svår (tycker jag i alla fall) och helt skippar alla de vanliga kirurgiska sjukdomarna och istället enbart fokuserar på tjocktarmscancer. Blä på den!
Bortsett från ortopedi, kärlkirurgi och i viss mån handkirurgi var tentan ett stort fiasko och jag är oerhört besviken på vår kursledning som släpper igenom en sådan tenta. En av anledningarna till att det blir så här knäppt är att läkarutbildningen är uppdelad i Lund och Malmö. Och i år var det Malmös tur att skriva frågorna till tentan och därför fokuserar de klart på saker de tar upp i Malmö och struntar i vad Lund tycker. Jag har dock fått höra i efterhand att folket från Malmö var minst lika sura och upprörda och att de lika lite som oss i Lund hade en aning om svaret på det mesta.
Det är alltså inte bara jag som är upprörd över denna tenta kan jag tillägga. Jag har knappt träffat en klasskompis idag som inte varit sur, besviken och lite ledsen över tentan (och jag har träffat en hel del kurser efter tentan). Nästan alla tycker det var den svåraste tentan by far och dessutom otroligt korkad.
Nej det är synd att man ska studera 20 veckor i sträck, läsa som en galning och lära sig en massa viktiga fakta, handläggningar, operationstekniker och akuta handläggningar och sedan bli tentad på något helt annat. Ska det vara så svårt att ställa samman bra frågor? Är ledningen i Lund så fega/lata att de inte vågar opponera när de får in frågor som dessa från Malmö utan bara delar ut den till oss utan vidare retuschering.
Jag tror ändå jag kommer bli godkänd. Hade jag inte pratat med någon efter tentan hade jag nästan varit säker på att jag varit underkänd men eftersom alla är lika besvikna och arga kommer rättningen att bli tvungen och ändras. När 90 % av klassen misslyckas med en tenta är det inte klassens fel, utan tentans. Troligtvis kommer godkäntgränsen sänkas eller liknande. Men det är ju bara tråkigt att de måste göra något sådant istället för att från början ge oss vettiga frågor att besvara.
För att sammanfatta precis som i början av inlägget: MEQ-tentan sög. Big time!
Vidare till den längre utläggningen. Dagens MEQ-tenta var inte bara den absolut svåraste tenta jag skådat, utan även den mest korkade någonsin. Det fanns knappt en enda vettig fråga och dessutom var svårigheten alldeles för hög och fokus låg på fel saker. Jag behöver nog inte säga något mer för att man ska fatta att jag är missnöjd med den.
Visst har termin 8 på läkarprogrammet varit jobbig. Men samtidigt har den varit väldigt intressant. Många av sakerna man läst nu känns som saker jag aldrig vill glömma och är av stor vikt att komma ihåg som färdig läkare. Dessutom känner jag verkligen att jag pluggat på ordentligt och lärt mig massor. Alltså varit duktig. Detta gör att det känns ännu värre att komma till en tenta som man förmodar ska bevisa att man lärt sig saker och istället känner att man inte kan ett skit.
Det finns vanliga sjukdomar och det finns farliga sjukdomar som kräver akut handläggning. Det är dessa man tycker det är uppenbart att man borde bli tentad på. Sen finns det de lite mer allmäna sjukdomarna som det kanske inte ramlar in en 10 patienter per dag av men som ändå förekommer lite hela tiden. Också viktigt att känna till, kanske inte lika djupt som de tidigare men ändå. Sen finns det riktigt ovanliga sjukdomar, specialistsjukdomar som man ser ett par stycken under sin karriär av om man har tur. Kanske inte lika vettigt att testa detta. Sen finns det rent ut sagt korkade saker som inte bringar någon mening alls. Det var framför allt den sista delen som tentan utgjordes av. (Okej lite överdrivet men you get the point.)
Det är inte så att tentan inte alls tog upp de vanliga sjukdomarna. Men de gånger de gjorde det så var frågorna så luddigt formulerade att man inte visste vad som var fram eller bak på frågan och absolut inte vad man skulle svara. Har man läst om ett ämne och kan det bra så ska man klara en fråga om det ämnet. Man ska inte behöva sitta och gissa för att man aldrig hört talas om just den saken de frågar efter eller behöva sitta och vara osäker för att man inte fattar vad de egentligen vill åt med frågan. Fråga 1, som är inom ämnet anestesi ("narkos"), var nog den värsta av dem alla. Den hade seriöst inte en enda sak att göra med vad vi läst om anestesi under terminen. Istället börjar den yra om hjärt- och lungsjukdomar som absolut har relevans i anestesin i den meningen att man ska tänka på det, men inte så att frågan ska handla uteslutande om det och kännas mer som en fråga inom hjärt- och lungmedicin. Dessutom satt man många gånger och bara skrattade för sig själv över hur dåliga frågorna var. En härlig inledning på tentan.
Sakerna blev inte bättre då kirurgi-frågan (som är den helt klart största) var väldigt svår (tycker jag i alla fall) och helt skippar alla de vanliga kirurgiska sjukdomarna och istället enbart fokuserar på tjocktarmscancer. Blä på den!
Bortsett från ortopedi, kärlkirurgi och i viss mån handkirurgi var tentan ett stort fiasko och jag är oerhört besviken på vår kursledning som släpper igenom en sådan tenta. En av anledningarna till att det blir så här knäppt är att läkarutbildningen är uppdelad i Lund och Malmö. Och i år var det Malmös tur att skriva frågorna till tentan och därför fokuserar de klart på saker de tar upp i Malmö och struntar i vad Lund tycker. Jag har dock fått höra i efterhand att folket från Malmö var minst lika sura och upprörda och att de lika lite som oss i Lund hade en aning om svaret på det mesta.
Det är alltså inte bara jag som är upprörd över denna tenta kan jag tillägga. Jag har knappt träffat en klasskompis idag som inte varit sur, besviken och lite ledsen över tentan (och jag har träffat en hel del kurser efter tentan). Nästan alla tycker det var den svåraste tentan by far och dessutom otroligt korkad.
Nej det är synd att man ska studera 20 veckor i sträck, läsa som en galning och lära sig en massa viktiga fakta, handläggningar, operationstekniker och akuta handläggningar och sedan bli tentad på något helt annat. Ska det vara så svårt att ställa samman bra frågor? Är ledningen i Lund så fega/lata att de inte vågar opponera när de får in frågor som dessa från Malmö utan bara delar ut den till oss utan vidare retuschering.
Jag tror ändå jag kommer bli godkänd. Hade jag inte pratat med någon efter tentan hade jag nästan varit säker på att jag varit underkänd men eftersom alla är lika besvikna och arga kommer rättningen att bli tvungen och ändras. När 90 % av klassen misslyckas med en tenta är det inte klassens fel, utan tentans. Troligtvis kommer godkäntgränsen sänkas eller liknande. Men det är ju bara tråkigt att de måste göra något sådant istället för att från början ge oss vettiga frågor att besvara.
För att sammanfatta precis som i början av inlägget: MEQ-tentan sög. Big time!
OSCE klar!
Precis hemkommen från min praktiska examination (OSCE) och den gick bra! Jag är rätt övertygad att jag klarade den och kan nu pusta ut en hel del.
Inte fullt dock då det är skriftlig examination (MEQ) imorgon. Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska man panikplugga (vilket sällan ger så mycket), ska man välja det man kan sämst och lägga dagen på den, ska man bara ta det lugnt och försöka slappna av (yeah right...det blir ju lätt) eller ska man försöka läsa lite strategiskt - "det vanliga och det farliga". Jag får se vad det blir men troligtvis de vanligaste grejorna eller det jag kan sämst.
Jag är så sjukt trött på att plugga nu bara. Har varit konstant tentaplugg sedan den 20:e december. Och det är inte över än. Inte förrän den 13:e januari då jag har min sista examination (FAS-tentan). Men det är bara att härda ut. Det kommer kännas så grymt skönt att bli ledig sen en vecka och även när nästa termin börjar (6 dagar efter FAS-tentan...) så brukar det vara rätt lugnt i början. Eller rättare sagt man "tar det" ganska lugnt. Kanske därför det alltid blir så stressigt under tentaplugget? ;)
Inte fullt dock då det är skriftlig examination (MEQ) imorgon. Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska man panikplugga (vilket sällan ger så mycket), ska man välja det man kan sämst och lägga dagen på den, ska man bara ta det lugnt och försöka slappna av (yeah right...det blir ju lätt) eller ska man försöka läsa lite strategiskt - "det vanliga och det farliga". Jag får se vad det blir men troligtvis de vanligaste grejorna eller det jag kan sämst.
Jag är så sjukt trött på att plugga nu bara. Har varit konstant tentaplugg sedan den 20:e december. Och det är inte över än. Inte förrän den 13:e januari då jag har min sista examination (FAS-tentan). Men det är bara att härda ut. Det kommer kännas så grymt skönt att bli ledig sen en vecka och även när nästa termin börjar (6 dagar efter FAS-tentan...) så brukar det vara rätt lugnt i början. Eller rättare sagt man "tar det" ganska lugnt. Kanske därför det alltid blir så stressigt under tentaplugget? ;)
OSCE-examination imorgon
Imorgon smäller det. OSCE-examination på morgon. OSCE, som jag nämnt tidigare, är läkarutbildningens praktiska examinationer där man under läkares översikt utför diverse praktiska moment som kroppsundersökningar, sätta nål, sy eller utföra första hjälpen på en docka. Oftast är dessa moment inte jättesvåra om man jämför med de skriftliga examinationerna (som vi har i övermorgon...) men då de är praktiska och man får direkt feedback om hur det går så tenderar man att bli rejält mer nervös inför dessa.
Men det ska nog gå vägen. Har inte tid förrän 11:00 imorgon så jag har lite tid på morgonen att gå igenom allt en gång till också. Tvivlar på att jag kommer sova så gott inatt dock. :p
Men det ska nog gå vägen. Har inte tid förrän 11:00 imorgon så jag har lite tid på morgonen att gå igenom allt en gång till också. Tvivlar på att jag kommer sova så gott inatt dock. :p
Tentaplugg...
Nu var det dags igen. Dagar där man, instängd på sitt rum, försöker pressa in allt man har läst och hört under terminen för att slutligen kasta ur sig allt några dagar senare på en 5-timmars lång skrivning. Det är tentaplugg.
Denna terminen sägs vara den värsta under hela utbildningen, och jag kan förstå varför. Först och främst är det den enda terminen där kursen vi läser verkligen sträcker sig över hela terminen, alltså 20 veckor, och därför ska det även tenteras av 20 veckor (30p) på en enda tenta. Förutom denna skriftliga tentamen har vi dagen innan en praktisk examination (så kallad OSCE) där vi valsas runt bland smårum där vi på 5 minuter per rum ska prestera en praktisk färdighet som till exempel visa hur man undersöker en buk, göra en höftundersökning, granska några röntgenbilder, visa hur vi handlägger ett akutfall eller sätter en nål. Dessa OSCE-examinationer är i grund och botten en god tanke men hela situationerna blir så artificella att det blir svårt att få en klinisk kopppling av dem. Istället är de mest extremt stressande.
Förutom att denna terminen är 5 veckor längre än andra så har dock de tidigare och senare terminerna även detta upplägg med både en skriftlig (MEQ) tenta och en praktisk (OSCE) examination. Vad som får T8 (termin 8) att vara så extra jävlig är dess FAS-tentamen bara några dagar efter den skriftliga tentan. FAS-tentamen gör man bara en gång under utbildningen (denna termin...) och där ska man testas på kunskap från både termin 6,7 och 8. Alltså en praktisk/teoretisk examination på ett och ett halvt års kunskap. Under FAS-tentamen får man ensam en patient som man undersöker i ett rum under övervakning av en läkare. Detta säger de ska ta en timme (säg gärna vilken riktig patientundersökning som har råd att ta "en" timme?) och efter det går man in i ett rum där ytterligare två läkare tillsluter och dessa tre frågar sedan ut en under den kommande timmen om patienten, vad man ska göra för undersökningar samt frågar om allt mellan himmel jord.
Som tur är säger våra kursansvariga att denna FAS-examination inte är något att fasa (*haha*) över utan man ska helt enkelt bete sig rätt kasst för att misslyckas. Men säg någon termin där de inte sagt att man inte ska oroa sig över tentan. Uppenbarligen har de glömt hur det är att tenteras själv.
Men, men. Det ska säkert gå vägen och jag pluggar på så gott jag orkar! Men idag är det ju nyårsafton och det tillåter lite vila och firande. Jag och Therese ska hem till min familj idag och fördriver morgonen medans vi väntar på att min gudfar Conny ska hämta upp oss på väg mot Helsingborg och Hittarp (eller Laröd - whatever).
Gott nytt år!!!
Denna terminen sägs vara den värsta under hela utbildningen, och jag kan förstå varför. Först och främst är det den enda terminen där kursen vi läser verkligen sträcker sig över hela terminen, alltså 20 veckor, och därför ska det även tenteras av 20 veckor (30p) på en enda tenta. Förutom denna skriftliga tentamen har vi dagen innan en praktisk examination (så kallad OSCE) där vi valsas runt bland smårum där vi på 5 minuter per rum ska prestera en praktisk färdighet som till exempel visa hur man undersöker en buk, göra en höftundersökning, granska några röntgenbilder, visa hur vi handlägger ett akutfall eller sätter en nål. Dessa OSCE-examinationer är i grund och botten en god tanke men hela situationerna blir så artificella att det blir svårt att få en klinisk kopppling av dem. Istället är de mest extremt stressande.
Förutom att denna terminen är 5 veckor längre än andra så har dock de tidigare och senare terminerna även detta upplägg med både en skriftlig (MEQ) tenta och en praktisk (OSCE) examination. Vad som får T8 (termin 8) att vara så extra jävlig är dess FAS-tentamen bara några dagar efter den skriftliga tentan. FAS-tentamen gör man bara en gång under utbildningen (denna termin...) och där ska man testas på kunskap från både termin 6,7 och 8. Alltså en praktisk/teoretisk examination på ett och ett halvt års kunskap. Under FAS-tentamen får man ensam en patient som man undersöker i ett rum under övervakning av en läkare. Detta säger de ska ta en timme (säg gärna vilken riktig patientundersökning som har råd att ta "en" timme?) och efter det går man in i ett rum där ytterligare två läkare tillsluter och dessa tre frågar sedan ut en under den kommande timmen om patienten, vad man ska göra för undersökningar samt frågar om allt mellan himmel jord.
Som tur är säger våra kursansvariga att denna FAS-examination inte är något att fasa (*haha*) över utan man ska helt enkelt bete sig rätt kasst för att misslyckas. Men säg någon termin där de inte sagt att man inte ska oroa sig över tentan. Uppenbarligen har de glömt hur det är att tenteras själv.
Men, men. Det ska säkert gå vägen och jag pluggar på så gott jag orkar! Men idag är det ju nyårsafton och det tillåter lite vila och firande. Jag och Therese ska hem till min familj idag och fördriver morgonen medans vi väntar på att min gudfar Conny ska hämta upp oss på väg mot Helsingborg och Hittarp (eller Laröd - whatever).
Gott nytt år!!!
Föreläsning i raketfart
Veckorna på ortopeden har hittills varit rätt skakiga i sina föreläsningar. Inte bara har de varit inställda och flyttade in absurdum, utan många har även hållits i en sådan hastighet att det nästan glöder från pennan när man försöker anteckna i kapp.
Det är ändå rätt fascinerande med folk som kan hålla en tvåtimmarsföreläsning utan att hämta andan en enda gång. Hur tänker man liksom? "Ja, men om jag slänger in tre gånger så många bilder som jag egentligen hinner med och drar allt tre gånger så snabbt så borde väl folk lära sig tre gånger så mycket!"... Så är faktiskt inte fallet. Man blir kanske tre gånger mer frustrerad över att man missar tre gånger så mycket anteckningar samtidigt som man blir tre gånger så utmattad och önskar ha ihjäl föreläsaren, minst, tre gånger. Nä, det blir faktiskt inget bra alls.
Det är ändå rätt fascinerande med folk som kan hålla en tvåtimmarsföreläsning utan att hämta andan en enda gång. Hur tänker man liksom? "Ja, men om jag slänger in tre gånger så många bilder som jag egentligen hinner med och drar allt tre gånger så snabbt så borde väl folk lära sig tre gånger så mycket!"... Så är faktiskt inte fallet. Man blir kanske tre gånger mer frustrerad över att man missar tre gånger så mycket anteckningar samtidigt som man blir tre gånger så utmattad och önskar ha ihjäl föreläsaren, minst, tre gånger. Nä, det blir faktiskt inget bra alls.
Höftledsoperation
Var på min första ortopediska operation nu i veckan. Operationen var en höftled som slitits ner så pass att den var tvungen att bytas ut för att inte ge för mycket smärtor. Ortopediska operationer är speciella på många sätt, men det första man lägger märke till är den ökade skyddsklädseln vid operationen. Vanligtvis är det redan väldigt skyddat med steriltvätt, munskydd, sterila operationsrockar och sterila handskar. Men här var man tvungen att ha en huvudbonad som täcker hela huvudet och går ner i skjortan - jag har annars konverterat till en skönare och trendigare (eller något?) mössa som bara täcker håret nu när jag klippt mig lite kortare. Dessutom har man stänkskydd över ögonen - glömde jag säga att ortopediska operationer är ganska blodiga episoder? Nej, vill inte skrämma upp någon. De är faktiskt inte så farliga - men de stänker en del eftersom det används motorsågar (modellen mindre) och högtryckstvättar.
Bild: Jag iklädd mina operationskläder inklusive heltäckande mössa och munskydd med inbyggt visir. Allt sterilt. Blev ingen toppenbild här kanske men jag känner mig lite dum när jag står och fotograferar inne bland operationsavdelningarna. Men så länge det bara är mig jag fotograferar så borde ingen bry sig tycker jag. Men bäst att inte fråga. ;)
Operationen var grymt spännande och ortopeden var väldigt duktig på att förklara vad han gjorde och lät en känna på strukturerna och hjälpa till. Extra rolig var operationen då ortopeden var själv som läkare och faktiskt _frågade_ om jag inte kunde hjälpa honom då han inte klarade det själv. Det är inte ofta man som kandidat ses som en hjälp, utan verkar mest vara i vägen, så detta kändes som lyx. Jag fick framför allt hjälpa till att lyfta omkring med benet och hålla det i olika ställningar så att vinkeln i höftleden blev rätt. Det är häftigt så "stora" saker man gör i en ortopedisk operation som att ena gången bara hux flux såga av en decimeter skelett och en annan minut stå och banka ner proteser i benmärgen med en slägga.
Hmm, inser själv att allt låter ganska "groteskt". Men man kan nog säga att det faktiskt är ganska groteskt objektivt sett. När man väl är där är det så klart inget man tänker på och det är självklart att det måste till. Man kan inte stå och såga av lårbenet med en nagelfil eller försiktigt försöka putta in protesen med en pincett. Ortopedi är minst sagt som ett sorts hantverk.
Bild: Jag iklädd mina operationskläder inklusive heltäckande mössa och munskydd med inbyggt visir. Allt sterilt. Blev ingen toppenbild här kanske men jag känner mig lite dum när jag står och fotograferar inne bland operationsavdelningarna. Men så länge det bara är mig jag fotograferar så borde ingen bry sig tycker jag. Men bäst att inte fråga. ;)
Operationen var grymt spännande och ortopeden var väldigt duktig på att förklara vad han gjorde och lät en känna på strukturerna och hjälpa till. Extra rolig var operationen då ortopeden var själv som läkare och faktiskt _frågade_ om jag inte kunde hjälpa honom då han inte klarade det själv. Det är inte ofta man som kandidat ses som en hjälp, utan verkar mest vara i vägen, så detta kändes som lyx. Jag fick framför allt hjälpa till att lyfta omkring med benet och hålla det i olika ställningar så att vinkeln i höftleden blev rätt. Det är häftigt så "stora" saker man gör i en ortopedisk operation som att ena gången bara hux flux såga av en decimeter skelett och en annan minut stå och banka ner proteser i benmärgen med en slägga.
Hmm, inser själv att allt låter ganska "groteskt". Men man kan nog säga att det faktiskt är ganska groteskt objektivt sett. När man väl är där är det så klart inget man tänker på och det är självklart att det måste till. Man kan inte stå och såga av lårbenet med en nagelfil eller försiktigt försöka putta in protesen med en pincett. Ortopedi är minst sagt som ett sorts hantverk.
Worshop om ledarskap och beslutsfattande under stress
Fredagen till ära hade skolledningen satt upp ett antal "workshops", eller gruppföreläsningar där man interaktivt ska deltaga. Då jag under mina år på läkarutbildningen utsatts för en hel del flummiga föreläsningar och gruppövningar fruktade jag det värsta när titlar man kunde välja på innehöll saker som "interaktiv teater" och "svenskt grupparbete".
Men den här gången var det faktiskt riktigt bra! Det var en dag ägnad åt framför allt "ledarskap". Som läkare är man inte bara den högste medicinskt ansvarige, utan även den som ska leda sjukvårdsgruppen av läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster med flera. Man kommer ofta hamna i situationer där man måste ta snabba beslut, vissa gånger under stor press. Jaja, nu ska jag inte låta som trailersnubben på bion - men sanningen kvarstår och ser faktiskt ut så.
På förmiddagen var jag på "Svenskt grupparbete eller högpresterande team i en kritisk situation". Denna börjar med att man, uppdelad i grupper, får ett överlevnadsscenario utspelat framför sig och där gruppen sedan ska komma överens hur man ska göra för att klara sig. Scenariot här var att man kraschlandat någonstans i Lappland, iklädd ej så varma kläder och fick enbart välja ut 5 saker från flygplanet som man får ta med sig (inte så verkligt kanske men så får det vara ibland). Först gör man dessa val själv utan att någon annan får se vad man väljer. Sedan visar man varandra och måste då komma överens som en hel grupp vad man ska ta. Här gäller det att försöka ta reda på vad vi egentligen kan om överlevnad och om någon verkligen "vet" hur man gör upp eld av de begränsade resurser vi har att välja mellan (som en tändare utan gas, whiskey, stålull, konservburk med späck, extra kläder och stora tygstycken m.fl).
Det första gruppen måste komma överens om är om vi ska stanna eller försöka bege oss till närmsta by (minst 3 mil bort). Vi röstar och kommer fram till att vi stannar och sedan går en ganska lång tid innan vi bestämt oss för vilka 5 saker vi vill ta med oss. Efteråt går en handledare igenom vad han tycker om vårt arbete i grupp och dessutom fick en av oss i gruppen uppgiften att inte vara med att diskutera utan bara observera och sedan redovisa sina iaktagelser för oss.
Övningen i sig avslutades med diskussion i helklass och faktiskt ett facit på vad man skulle valt enligt amerikanska militären. Övningen var rolig och givande på sitt sätt men det kan nog vara svårt att översätta detta till sjukhusets arbete. Men, men.
Nästa övning gick ut på att se en sen ur filmen "Master and Commander" om just lagarbete (öppningsscenen när fartyget blir attackerat). Efteråt diskuterade vi vad vi såg. Detta var en utmärkt övning och filmen var perfekt. Här såg man lagarbete i sin sanna mening där ledare vet vad som ska göras och ifrågasätts ej. Dessutom vet varje person på båten exakt vad deras uppgift är och många förbereder sig redan innan de får order om att göra det. Riktigt bra! Avslutningsvis hade vi en föreläsning som tyvärr var rätt värdelös. Men förmiddagen var i stort sett bra.
Eftermiddagen var det en annan workshop med titeln "Beslutsfattande och grupprocesser under stress". Denna ledes av en militär, Tobias, och han var minst sagt riktigt skicklig på detta och hela eftermiddagen var både givande och rolig. Allt började väldigt bra med att de som var höjdrädda fick gå ut ur rummet (inklusive mig). Väl utanför sa Tobias till oss att välja ut den av oss som är "mest" höjdrädd. En av tjejerna, Emma, stannade och resten fick gå in. Väl inne valde han sedan ut en av oss som skulle vara "ordförande" eller något. Denna fick nu reda på att hon skulle instruera Emma, som fortfarande stod utanför dörren och inte hade en aning om vad som hände, att hon ska ta på sig en klättersele och klättra ut ur fönstret och ner på marken (cirka 7-8 meter ner). Repet skulle 4 från gruppen hålla i under tiden hon klättrade ner.
Emma släpptes in och fick selen på sig utan att veta vad som skulle hända. Hon såg lite frågandes ut och när hon tillslut fick reda på att hon skulle klättra ut ur byggnaden trodde hon vi skämtade. Hon såg en aning skräckslagen ut men gick ändå med på att göra det. Precis innan hon skulle hoppa ut ur fönstret (med viss oro) sa dock Tobias att hon inte skulle det och att hela övningen var färdig. Hela gruppen skrattade till och Emma pustade ut. Tobias förklarade meningen med exprimentet och uppmärksammade oss också på att man absolut inte kan klättra ut genom att bara fyra personer står och håller i repet. Detta hade ingen av oss reflekterat över och det är lite skrämmande vad man kan göra under en stark ledare utan att tänka efter.
Bild: Emma står vid fönstret, beredd att hoppa ut. Repet hålls lite lojt av fyra studenter. Tobias, officeraren, står och kontrollerar att repet sitter bra - precis innan han berättar att allt bara är påhittat och hon inte behöver klättra ut.
Resten av eftermiddagen fick vi dela in oss i mindre grupper och utföra en hel del diskussionsövningar och svåra ställningstagande. Själv var jag akutläkare som tillsammans med min grupp på två sjuksköterskor skulle bestämma oss för vilka två personer vi skulle ta med oss i ambulansen av ett gäng skadade civilia och soldater. Detta under en rytande Tobias som spelade officer och vägrade att vi ville ta med oss svårt skadade civila när hans mannar också var skadade, trotts den mer ringa skadan. Man kände sig rätt liten när man försökte argumentera emot honom med att de andra behövde vården mer och att hans soldater nog klarar sig med lite omläggning på plats samtidigt som han stod och sa att man var inkompetent och beordrade mig att ta hans soldater med sig och lämna de civila.
Efteråt fick vi dock alla en påminelse om att vårt uppdrag faktiskt var att ta hand om FN-soldater och då lämnar man faktiskt de civila hur gyrmt det än verkar. Verkligen är hård... Han upplyste oss dock också om att vi faktiskt inte står under officerarna och att det är vi, och ingen annan, som har det medicinska ansvaret och bedömmer vilka som ska få vård och vilka som man lämnar på stridsfältet.
Hela eftermiddagen var suverän och jag gick därifrån glad och inspirerad. Väl hemma kunde jag inte låta bli att dra fram min fina "traumatologi"-bok (läran om trauma, alltså akuta situationer) och börja läsa. Akutläkare är fortfarande något som står ganska högt på önskelistan. Men vad jag tillslut blir får vi se. :)
Men den här gången var det faktiskt riktigt bra! Det var en dag ägnad åt framför allt "ledarskap". Som läkare är man inte bara den högste medicinskt ansvarige, utan även den som ska leda sjukvårdsgruppen av läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster med flera. Man kommer ofta hamna i situationer där man måste ta snabba beslut, vissa gånger under stor press. Jaja, nu ska jag inte låta som trailersnubben på bion - men sanningen kvarstår och ser faktiskt ut så.
På förmiddagen var jag på "Svenskt grupparbete eller högpresterande team i en kritisk situation". Denna börjar med att man, uppdelad i grupper, får ett överlevnadsscenario utspelat framför sig och där gruppen sedan ska komma överens hur man ska göra för att klara sig. Scenariot här var att man kraschlandat någonstans i Lappland, iklädd ej så varma kläder och fick enbart välja ut 5 saker från flygplanet som man får ta med sig (inte så verkligt kanske men så får det vara ibland). Först gör man dessa val själv utan att någon annan får se vad man väljer. Sedan visar man varandra och måste då komma överens som en hel grupp vad man ska ta. Här gäller det att försöka ta reda på vad vi egentligen kan om överlevnad och om någon verkligen "vet" hur man gör upp eld av de begränsade resurser vi har att välja mellan (som en tändare utan gas, whiskey, stålull, konservburk med späck, extra kläder och stora tygstycken m.fl).
Det första gruppen måste komma överens om är om vi ska stanna eller försöka bege oss till närmsta by (minst 3 mil bort). Vi röstar och kommer fram till att vi stannar och sedan går en ganska lång tid innan vi bestämt oss för vilka 5 saker vi vill ta med oss. Efteråt går en handledare igenom vad han tycker om vårt arbete i grupp och dessutom fick en av oss i gruppen uppgiften att inte vara med att diskutera utan bara observera och sedan redovisa sina iaktagelser för oss.
Övningen i sig avslutades med diskussion i helklass och faktiskt ett facit på vad man skulle valt enligt amerikanska militären. Övningen var rolig och givande på sitt sätt men det kan nog vara svårt att översätta detta till sjukhusets arbete. Men, men.
Nästa övning gick ut på att se en sen ur filmen "Master and Commander" om just lagarbete (öppningsscenen när fartyget blir attackerat). Efteråt diskuterade vi vad vi såg. Detta var en utmärkt övning och filmen var perfekt. Här såg man lagarbete i sin sanna mening där ledare vet vad som ska göras och ifrågasätts ej. Dessutom vet varje person på båten exakt vad deras uppgift är och många förbereder sig redan innan de får order om att göra det. Riktigt bra! Avslutningsvis hade vi en föreläsning som tyvärr var rätt värdelös. Men förmiddagen var i stort sett bra.
Eftermiddagen var det en annan workshop med titeln "Beslutsfattande och grupprocesser under stress". Denna ledes av en militär, Tobias, och han var minst sagt riktigt skicklig på detta och hela eftermiddagen var både givande och rolig. Allt började väldigt bra med att de som var höjdrädda fick gå ut ur rummet (inklusive mig). Väl utanför sa Tobias till oss att välja ut den av oss som är "mest" höjdrädd. En av tjejerna, Emma, stannade och resten fick gå in. Väl inne valde han sedan ut en av oss som skulle vara "ordförande" eller något. Denna fick nu reda på att hon skulle instruera Emma, som fortfarande stod utanför dörren och inte hade en aning om vad som hände, att hon ska ta på sig en klättersele och klättra ut ur fönstret och ner på marken (cirka 7-8 meter ner). Repet skulle 4 från gruppen hålla i under tiden hon klättrade ner.
Emma släpptes in och fick selen på sig utan att veta vad som skulle hända. Hon såg lite frågandes ut och när hon tillslut fick reda på att hon skulle klättra ut ur byggnaden trodde hon vi skämtade. Hon såg en aning skräckslagen ut men gick ändå med på att göra det. Precis innan hon skulle hoppa ut ur fönstret (med viss oro) sa dock Tobias att hon inte skulle det och att hela övningen var färdig. Hela gruppen skrattade till och Emma pustade ut. Tobias förklarade meningen med exprimentet och uppmärksammade oss också på att man absolut inte kan klättra ut genom att bara fyra personer står och håller i repet. Detta hade ingen av oss reflekterat över och det är lite skrämmande vad man kan göra under en stark ledare utan att tänka efter.
Bild: Emma står vid fönstret, beredd att hoppa ut. Repet hålls lite lojt av fyra studenter. Tobias, officeraren, står och kontrollerar att repet sitter bra - precis innan han berättar att allt bara är påhittat och hon inte behöver klättra ut.
Resten av eftermiddagen fick vi dela in oss i mindre grupper och utföra en hel del diskussionsövningar och svåra ställningstagande. Själv var jag akutläkare som tillsammans med min grupp på två sjuksköterskor skulle bestämma oss för vilka två personer vi skulle ta med oss i ambulansen av ett gäng skadade civilia och soldater. Detta under en rytande Tobias som spelade officer och vägrade att vi ville ta med oss svårt skadade civila när hans mannar också var skadade, trotts den mer ringa skadan. Man kände sig rätt liten när man försökte argumentera emot honom med att de andra behövde vården mer och att hans soldater nog klarar sig med lite omläggning på plats samtidigt som han stod och sa att man var inkompetent och beordrade mig att ta hans soldater med sig och lämna de civila.
Efteråt fick vi dock alla en påminelse om att vårt uppdrag faktiskt var att ta hand om FN-soldater och då lämnar man faktiskt de civila hur gyrmt det än verkar. Verkligen är hård... Han upplyste oss dock också om att vi faktiskt inte står under officerarna och att det är vi, och ingen annan, som har det medicinska ansvaret och bedömmer vilka som ska få vård och vilka som man lämnar på stridsfältet.
Hela eftermiddagen var suverän och jag gick därifrån glad och inspirerad. Väl hemma kunde jag inte låta bli att dra fram min fina "traumatologi"-bok (läran om trauma, alltså akuta situationer) och börja läsa. Akutläkare är fortfarande något som står ganska högt på önskelistan. Men vad jag tillslut blir får vi se. :)
Läkarutbildningens upplägg idag
Det är ofta jag får frågor som rör upplägget av läkarutbildningen. Då det är en, totalt sett, väldigt lång utbildning undrar många när man blir färdig, när man börjar specialisera sig, när man är på sjukhuset, om man redan träffar patienter och när man bara "pluggar". Därför tänkte jag ta och redogöra för hur läkarutbildningen, och även tiden efter utbildningen, ser ut idag. Detta är då grundat på upplägget i Lund men det skiljer inte sig på några större sätt mellan de olika lärosätena. Kan dock tillägga att läkarutbildningen väldigt snart läggs om och kommer ändra lite vad man läser när under grundutbildningen. Men anyway, here goes:
Grundutbildning 5½ år: Det här den akademiska biten ligger och där man samlar högskolepoäng. Den är indelad i två delar, preklinisk och klinisk.
Legitimation: Efter AT görs ett skriftligt och ett praktiskt prov och klarar man dessa får man sin läkarlegitimation. Det är alltså inte förrän först efter detta som man är legitimerad läkare och har frihet att välja vad man vill jobba med samt få ansvaret att stå till svars för alla sina handlingar (under AT-tiden svarar man alltid under överläkare som har det slutgiltiga ansvaret).
Specialisttjänstgöring, ST (5-7 år?): Som legitimerad läkare kan man påbörja sin specialisttjänstgöring (ST) inom valfritt område som t.ex. psykiatri, internmedicin, kirurgi, neurologi eller allmänmedicin (OBS att vårdcentralsläkare alltså är en specialitet precis som en kirurg eller en neurolog och tar lika lång tid att bli som dessa, det är alltså inte som många tror att man är antingen specialiserar sig eller jobbar på vårdcentral). Under denna utbildning specialutbildar man sig inom sitt område men även inom angränsade områden under en så kallad "randutbildning". Innan man bestämt sig var man vill göra sin ST kan man arbeta som legitimerad underläkare och testa på lite olika områden (så har jag förstått det som i alla fall).
Specialistläkare: Efter avslutad ST-utbildning blir man färdig specialistläkare och får jobba inom sitt område.
Några begrepp som kan behöva förtydligas är bland annat "underläkare". Detta är titeln man har under tiden man "jobbar" som läkare ända tills man erhåller sin specialistexamen. Alltså är både AT-läkare och ST-läkare "underläkare". Även "överläkare" är en svårtolkad titel. En överläkare är inte samma sak som en chef på en avdelning. Det finns oftast många överläkare på en avdelning och titeln innebär att de har ett övergripande ansvar på avdelningen. Chef är "avdelningschefen" som framför allt har ett administrativt ansvar mer än ett medicinskt ansvar.
Jag hoppas att detta bringande lite klarhet i hur läkarutbildningen och även det framtida arbetet som läkare är upplagt.
Bild: Framsidan av centralblocket på Lunds Universitetssjukhus. Min nuvarande "skola".
Grundutbildning 5½ år: Det här den akademiska biten ligger och där man samlar högskolepoäng. Den är indelad i två delar, preklinisk och klinisk.
- Preklinisk (Termin 1-5): Med preklinisk menar man "före kliniken" och är alltså tiden innan man är på sjukhuset och träffar patienter samt gör andra "praktiska saker som hör ens framtida yrke till". De prekliniska terminerna består mest av föreläsningar men även mikroskopiövningar, anatomigenomgångar, obduktioner, laborationer m.m.
- Klinisk (Termin 6-11): Det är här utbildningen tvärt ändrar karaktär. Från att ha spenderat det mesta av sin tid inlåst i varma föreläsningssalar (om det hade varit så väl bara, de är oftast svinkalla faktiskt...) flyttas man nu till sjukhuset och verkligheten. Veckorna får ett helt nytt upplägg och under de kliniska terminerna går man mån-tors på sjukhuset och fredagar har man föreläsningar. Mån-tors placeras man på olika avdelningar där man får träffa och prata med patienter, lära sig att ställa relevanta frågor, lära sig skriva journaler, titta på och medverka vid operationer, lära sig utföra diverse undersökningar och ta hand om patienter på akutmottagningen. Man introduceras även för jourer och en hel del kvällar/helger går åt till att hänga på akutmottagningen eller följa med husjouren. Studietiden blir under de kliniska terminerna snabbt mycket mer då man plötsligt ska gå 8-16 på sjukhuset, ha jourer vissa kvällar/helger och _utöver_ det läsa allt som man behöver kunna. Tentorna testar oss fortfarande mycket på plugg-kunskap så detta kan inte förringas.
Legitimation: Efter AT görs ett skriftligt och ett praktiskt prov och klarar man dessa får man sin läkarlegitimation. Det är alltså inte förrän först efter detta som man är legitimerad läkare och har frihet att välja vad man vill jobba med samt få ansvaret att stå till svars för alla sina handlingar (under AT-tiden svarar man alltid under överläkare som har det slutgiltiga ansvaret).
Specialisttjänstgöring, ST (5-7 år?): Som legitimerad läkare kan man påbörja sin specialisttjänstgöring (ST) inom valfritt område som t.ex. psykiatri, internmedicin, kirurgi, neurologi eller allmänmedicin (OBS att vårdcentralsläkare alltså är en specialitet precis som en kirurg eller en neurolog och tar lika lång tid att bli som dessa, det är alltså inte som många tror att man är antingen specialiserar sig eller jobbar på vårdcentral). Under denna utbildning specialutbildar man sig inom sitt område men även inom angränsade områden under en så kallad "randutbildning". Innan man bestämt sig var man vill göra sin ST kan man arbeta som legitimerad underläkare och testa på lite olika områden (så har jag förstått det som i alla fall).
Specialistläkare: Efter avslutad ST-utbildning blir man färdig specialistläkare och får jobba inom sitt område.
Några begrepp som kan behöva förtydligas är bland annat "underläkare". Detta är titeln man har under tiden man "jobbar" som läkare ända tills man erhåller sin specialistexamen. Alltså är både AT-läkare och ST-läkare "underläkare". Även "överläkare" är en svårtolkad titel. En överläkare är inte samma sak som en chef på en avdelning. Det finns oftast många överläkare på en avdelning och titeln innebär att de har ett övergripande ansvar på avdelningen. Chef är "avdelningschefen" som framför allt har ett administrativt ansvar mer än ett medicinskt ansvar.
Jag hoppas att detta bringande lite klarhet i hur läkarutbildningen och även det framtida arbetet som läkare är upplagt.
Bild: Framsidan av centralblocket på Lunds Universitetssjukhus. Min nuvarande "skola".
Urakut kejsarsnitt
Igår kväll var jag med om en av de mest spännande händelserna hittills för mig på sjukhuset. Ett urakut kejsarsnitt!
Jag var med anestesijouren under hela gårdagen och hade en både spännande och actionfylld dag. Vi arbetar med att försöka höja en sövd patients blodtryck när anestesijourens telefon ringer. jag tänkte att det säkert inte var något märkvärdigt då den ringt i princip hela dagen. Men ack så fel jag hade.
Anestesijouren tittar på numret på telefon och utbrister "Urakut snitt!", svänger om och kastar sig mot dörren ut från operationssalen. "Kom!" hinner hon bara säga till mig innan hon i akutfart springer ner för operationskorridoren. På vägen öppnas en annan dör och två anestesisjuksköterskor kommer springande. Hela vägen ut till hisshallen springer vi. En av sköterskorna "öppnar" panelen med hissknappar och sätter i en nyckel och vrider vilket aktiverar akutläget och som direkt kör dit en hiss.
När vi närmar oss källarvåningen ställer sig alla tre som i sprinterposition och skämtar lite glatt om att "nu gäller det vem som blir först". Hissdörren hann knappt öppna sig förrän vi alla fyra hade trängt oss ut och påbörjat sprinterloppet i den långa kulverten. 50 meter framför oss ser vi andrejouren på anestesi springa utan att titta bak en enda gång. Väl framme vid Kvinnokliniken kastar vi oss in i en hiss, åker upp till andra våningen, ut igen, in på operationsavdelning och in på operationssalen.
Patienten rullar in nästan samma sekund som vi kommer dit och jag har aldrig sett läkarna och sjuksystrarna arbeta så snabbt förut. Patienten var sövd innan hon knappt visste vad som hände och kirurgen skar upp buken och fick ut barnet på under en minut. Jag är en viss förkärlek för akuta situationer och det är inte utan att jag nästan fäller en tår över hur vacker samspelt hela maskineriet är i dessa urakuta situationer.
Barnet är en aning blå till färgen av syrebrist, men barnläkaren, som står i rummet precis intill och tar emot barnet, är nöjd och säger att allt kommer gå bra. Situationen är räddad, barnet mår bra och mamman likaså.
Nästintill stum av förundran vandrar jag tillbaka längs kulverten med anestesijouren som, även hon, är nöjd med förloppet och gratulerar mig för att jag fått se en sådan spektakulär händelse. Den som klagar på att sjukvården är ineffektiv skulle verkligen ha sett det här.
Jag var med anestesijouren under hela gårdagen och hade en både spännande och actionfylld dag. Vi arbetar med att försöka höja en sövd patients blodtryck när anestesijourens telefon ringer. jag tänkte att det säkert inte var något märkvärdigt då den ringt i princip hela dagen. Men ack så fel jag hade.
Anestesijouren tittar på numret på telefon och utbrister "Urakut snitt!", svänger om och kastar sig mot dörren ut från operationssalen. "Kom!" hinner hon bara säga till mig innan hon i akutfart springer ner för operationskorridoren. På vägen öppnas en annan dör och två anestesisjuksköterskor kommer springande. Hela vägen ut till hisshallen springer vi. En av sköterskorna "öppnar" panelen med hissknappar och sätter i en nyckel och vrider vilket aktiverar akutläget och som direkt kör dit en hiss.
När vi närmar oss källarvåningen ställer sig alla tre som i sprinterposition och skämtar lite glatt om att "nu gäller det vem som blir först". Hissdörren hann knappt öppna sig förrän vi alla fyra hade trängt oss ut och påbörjat sprinterloppet i den långa kulverten. 50 meter framför oss ser vi andrejouren på anestesi springa utan att titta bak en enda gång. Väl framme vid Kvinnokliniken kastar vi oss in i en hiss, åker upp till andra våningen, ut igen, in på operationsavdelning och in på operationssalen.
Patienten rullar in nästan samma sekund som vi kommer dit och jag har aldrig sett läkarna och sjuksystrarna arbeta så snabbt förut. Patienten var sövd innan hon knappt visste vad som hände och kirurgen skar upp buken och fick ut barnet på under en minut. Jag är en viss förkärlek för akuta situationer och det är inte utan att jag nästan fäller en tår över hur vacker samspelt hela maskineriet är i dessa urakuta situationer.
Barnet är en aning blå till färgen av syrebrist, men barnläkaren, som står i rummet precis intill och tar emot barnet, är nöjd och säger att allt kommer gå bra. Situationen är räddad, barnet mår bra och mamman likaså.
Nästintill stum av förundran vandrar jag tillbaka längs kulverten med anestesijouren som, även hon, är nöjd med förloppet och gratulerar mig för att jag fått se en sådan spektakulär händelse. Den som klagar på att sjukvården är ineffektiv skulle verkligen ha sett det här.
Kan inte folk stryka under vettigt längre?
Sitter med mitt lånade exemplar av "Akut buk" från biblioteket på Lunds Universitetssjukhus och försöker plugga så gott det går. Jag kan ta att en bok är sliten och även att den är nerkladdade med understrykningar och anteckningar. Men jag kan verkligen inte förstå mig på hur vissa folk gör understrykningar. Nästan varenda sida jag läser i den här boken är till 99 % helt understrukna. Varför stryka under om man nu tycker att ALLT är viktigt? Varför inte börja med att "stryka över" det man tycker är oviktigt istället? Och ännu bättre är understrykningar av halva ord, eller helt grammatiska ord som inte har något med fakta att göra överhuvudtaget.
Ta till exempel sidan här där "i första hand på" är understruket för sig. Hade man strykit under hela "Hypovolemi beror i första hand på förlust av vätska" så kan jag förstå. Men personen stryker inte under "beror" eller "förlust" (den stryker under "-lust"-delen av förlust dock...) utan bara det emellan. Eller meningen "...från tarmlumen ut i cirkulationen" där "men" i "tarmlumen" är trippelunderstruket medan resten av ordet ej är understruket alls. Överallt är halva ord understrukna i texten.
Bild: Sida från ileus-kapitlet i Akut buk-boken. Inklusive tusen och åter tusen understrykningar.
Jo, visst är jag tjatig. Men man kan ibland inte hålla sig när man tänker på hur korkat vissa saker är som folk gör. Det var dagens utbrott för mig, nu ska jag återgå till att läsa halvunderstrukna ord och försöka sortera ut vad som är viktigt - och det är inte 99 % av de skrivna orden. ;)
Ta till exempel sidan här där "i första hand på" är understruket för sig. Hade man strykit under hela "Hypovolemi beror i första hand på förlust av vätska" så kan jag förstå. Men personen stryker inte under "beror" eller "förlust" (den stryker under "-lust"-delen av förlust dock...) utan bara det emellan. Eller meningen "...från tarmlumen ut i cirkulationen" där "men" i "tarmlumen" är trippelunderstruket medan resten av ordet ej är understruket alls. Överallt är halva ord understrukna i texten.
Bild: Sida från ileus-kapitlet i Akut buk-boken. Inklusive tusen och åter tusen understrykningar.
Jo, visst är jag tjatig. Men man kan ibland inte hålla sig när man tänker på hur korkat vissa saker är som folk gör. Det var dagens utbrott för mig, nu ska jag återgå till att läsa halvunderstrukna ord och försöka sortera ut vad som är viktigt - och det är inte 99 % av de skrivna orden. ;)
Att veta vad man ska läsa, eller inte...
Bara för att man kommer in på läkarutbildningen så vet man så klart inte vad exakt man ska kunna varje termin. Därför förlitar man sig blint på något som heter "kursmål" och som varje kurs berättar vad vi ska lära oss och slutligen också tenteras på. Även om tidigare terminers kursmål ofta varit så kassa och flummiga att man ändå inte har en aning om vad man ska läsa så är det rejält mycket bättre än att inte ha några alls, som nu.
Jag har nu två veckor kvar på min nio veckors långa kirurgiplacering och har inte haft en aning om vad jag ska läsa. Kursledningen har bara sagt att de är på väg (hur har tidigare terminer klarat sig?) och sen inte brytt sig om våran oro. Hur man ska kunna tenteras på en kurs när de inte sagt vad de vill man ska kunna känns rätt absurt. Det kan ju inte vara meningen att jag nu under min kommande ortopedi-placering ska behöva läsa kirurgi för att kursledningen inte orkat ta tag i att skriva ner kursmålen. Både jag och min kompis Richard mailade samtidigt till kursledningen utan någon större framgång till svar på dessa frågor.
Idag kom de dock äntligen och en ganska stor tröst är att de faktiskt är bra skrivna. Några av de bättre kursmålen under utbildningen faktiskt - men ganska värdelöst eftersom de kom så sent. Jaja, man har i alla fall två veckor på sig att plugga efter dom. Så jag borde kanske sätta igång med det istället för att skriva det här?...
För er som skulle vilja se hur kursmål kan se ut under läkarutbildningen har en länk här:
http://www.med.lu.se/content/download/30157/209927/file/M%C3%A5lbeskrivning%20Kirurgi.pdf
I kursmålen finns en hel del, för ej medicinstuderandes, konstiga ord. Så en del av texten kan nog vara svår att förstå. Bara fråga om det är något ord ni gärna vill få reda på vad det betyder!
Jag har nu två veckor kvar på min nio veckors långa kirurgiplacering och har inte haft en aning om vad jag ska läsa. Kursledningen har bara sagt att de är på väg (hur har tidigare terminer klarat sig?) och sen inte brytt sig om våran oro. Hur man ska kunna tenteras på en kurs när de inte sagt vad de vill man ska kunna känns rätt absurt. Det kan ju inte vara meningen att jag nu under min kommande ortopedi-placering ska behöva läsa kirurgi för att kursledningen inte orkat ta tag i att skriva ner kursmålen. Både jag och min kompis Richard mailade samtidigt till kursledningen utan någon större framgång till svar på dessa frågor.
Idag kom de dock äntligen och en ganska stor tröst är att de faktiskt är bra skrivna. Några av de bättre kursmålen under utbildningen faktiskt - men ganska värdelöst eftersom de kom så sent. Jaja, man har i alla fall två veckor på sig att plugga efter dom. Så jag borde kanske sätta igång med det istället för att skriva det här?...
För er som skulle vilja se hur kursmål kan se ut under läkarutbildningen har en länk här:
http://www.med.lu.se/content/download/30157/209927/file/M%C3%A5lbeskrivning%20Kirurgi.pdf
I kursmålen finns en hel del, för ej medicinstuderandes, konstiga ord. Så en del av texten kan nog vara svår att förstå. Bara fråga om det är något ord ni gärna vill få reda på vad det betyder!
Bland tumörer och cancrar
Den gångna veckan har jag varit på Onkologiska avdelningen i Lund. Onkologi är läran om tumörer och en onkolog har hand om patienter med tumörer och cancer och sköter cytostatika- och strålbehandling. Operation av tumörer gör kirurgerna.
Kan också här passa på att reda ut ett vanligt missförstånd. Tumör och cancer är inte samma sak. En tumör är helt enkelt en cell som genom upprepade mutationer fått möjligheten att dela sig obehindrat. Att cellerna i vår kropp ska kunna dela sig är en förutsättning för vårat liv, men deras delning är strikt kontrollerad och minsta fel triggar igång en sekvens av händelser som tvingar cellen att ta självmord, gå i "apoptos". Men en tumör har tack vare sina mutationer övervunnit detta försvar samt ordnat det så fint så att den delar sig i full fart också. En tumör växer och växer och gör egentligen inte mer än så. Den kallas därför benign, godartad. Den kan ändå ge problem i form av kompression av annan vävnad men är oftast hyfsat lätta att operera bort.
Annat är det dock med cancern. Cancer kallas en tumör som förutom de vanliga tumör-egenskaperna, som att kunna dela sig obehindrat, även invaderar andra vävnader samt har möjligheten att sprida sig till andra organ, "metastasera". En cancer växer ofta ner och igenom den vävnaden den från början tillhörde och kan växa vidare in i andra vävnader. Men farligast är dess förmåga att metastasera, sprida sig till helt andra organ, vilket ofta gör behandling i princip omöjlig. Så en cancer är alltså en tumör, en malign (elakartad) sådan, medan en tumör inte behöver vara cancer.
Oj, det blev en lång utläggning om tumörer och cancer. För att styra tillbaka samtalet till min vecka på Onkologen så hade jag i alla fall en bra vecka där. Lokalerna är mysiga, läkarna är trevliga och patienterna, det känns konstigt att säga det men de, är väldigt lugna och lätta att ha och göra med. De flesta patienter man träffar har redan upprepade gånger varit i kontakt med vården, opererats, gått på långa cytostatikabehandlingar (cellgift), strålbehandlats och är därför mer avslappnade än många andra patienter. Även om just dessa borde ha all anledning att vara nervösa. Inte sagt att cancerpatienter inte är oroliga för sin diagnos, absolut inte, och när de första gången fick sin diagnos var det nog inte lika lätt. Men när man träffar dem i mitten av deras vårdförlopp har de satt sig in i sin situation och kan lugnt berätta om alla jobbiga operationer och långdragna cytostatikabehandlingar de varit med om.
Onkologi är sannerligen inget lätt ämne, men väldigt spännande.
Kan också här passa på att reda ut ett vanligt missförstånd. Tumör och cancer är inte samma sak. En tumör är helt enkelt en cell som genom upprepade mutationer fått möjligheten att dela sig obehindrat. Att cellerna i vår kropp ska kunna dela sig är en förutsättning för vårat liv, men deras delning är strikt kontrollerad och minsta fel triggar igång en sekvens av händelser som tvingar cellen att ta självmord, gå i "apoptos". Men en tumör har tack vare sina mutationer övervunnit detta försvar samt ordnat det så fint så att den delar sig i full fart också. En tumör växer och växer och gör egentligen inte mer än så. Den kallas därför benign, godartad. Den kan ändå ge problem i form av kompression av annan vävnad men är oftast hyfsat lätta att operera bort.
Annat är det dock med cancern. Cancer kallas en tumör som förutom de vanliga tumör-egenskaperna, som att kunna dela sig obehindrat, även invaderar andra vävnader samt har möjligheten att sprida sig till andra organ, "metastasera". En cancer växer ofta ner och igenom den vävnaden den från början tillhörde och kan växa vidare in i andra vävnader. Men farligast är dess förmåga att metastasera, sprida sig till helt andra organ, vilket ofta gör behandling i princip omöjlig. Så en cancer är alltså en tumör, en malign (elakartad) sådan, medan en tumör inte behöver vara cancer.
Oj, det blev en lång utläggning om tumörer och cancer. För att styra tillbaka samtalet till min vecka på Onkologen så hade jag i alla fall en bra vecka där. Lokalerna är mysiga, läkarna är trevliga och patienterna, det känns konstigt att säga det men de, är väldigt lugna och lätta att ha och göra med. De flesta patienter man träffar har redan upprepade gånger varit i kontakt med vården, opererats, gått på långa cytostatikabehandlingar (cellgift), strålbehandlats och är därför mer avslappnade än många andra patienter. Även om just dessa borde ha all anledning att vara nervösa. Inte sagt att cancerpatienter inte är oroliga för sin diagnos, absolut inte, och när de första gången fick sin diagnos var det nog inte lika lätt. Men när man träffar dem i mitten av deras vårdförlopp har de satt sig in i sin situation och kan lugnt berätta om alla jobbiga operationer och långdragna cytostatikabehandlingar de varit med om.
Onkologi är sannerligen inget lätt ämne, men väldigt spännande.
ERCP, blindtarmsinflammation och akutlarm
Sista dagen i Helsingborg idag. Har känt mig jättetrött hela veckan så gissar på att jag dragit på mig en mild förkylning. Sitter till och med och somnar på mottagningarna med läkaren bredvid mig och allt. Detta trots att jag däckat på soffan tre dagar i rad när jag kommit hem. Segt.
Morgonen inleddes med två ERCP-undersökningar. ERCP är en avancerad undersökning/operation där man går in med ett gastroskop ner i magsäcken och vidare ut i början av tunntarmen. Här letar man upp en liten, liten öppning som är slutet på gall- och bukspottsgången där galla och bukspottsenzym tömmer sig i tarmen. Där kör man in en tunn slang och sprutar kontrast in i denna gång. Samtidigt startar man då röntgenapparaten och kan då se hur gallgångarna ser ut genom att se vart kontrasten har lagt sig. Med detta kan man se gallstenar och andra tråkigheter och faktiskt plocka ut dom direkt genom ERCP:n.
På grund av röntgenapparaturen står man klädd i blyförklädena och bly-halsskydd vilket efter en halvtimmes procedur är minst sagt påfrestande tungt. Visst hjälper det mycket när man fått lära sig att man ska ha tyngden på höften och inte på axlarna men det är rätt tungt ändå.
Efter ERCP-omgången gick jag till kirurgakuten. Här hade jag den underbara turen att gå rakt in till en appendicit-patient (blindtarmsinflammation) och fick känna på en "nästan" typisk appendicit-buk. Bara minuter därefter kom ett larm på medicinakuten där även kirurgen jag gick med kallades in och jag fick vara vittne till ett komplicerat fall med mängder av läkare och sköterskor som samverkade för att försöka rädda livet på patienten. Där fanns kirurger, medicinläkare, narkosläkare och röntgenläkare samt tre underläkare och ett gäng sköterskor och undersköterskor.
Dessa akuta situationer är på många sätt väldigt spännande för en kandidat som mig själv. Det finns nog ingenstans man känner sig så i vägen och vilsen som där när man inte har en aning om vad man ska göra eller vart man ska stå. Men samtidigt känner man sig nästan som mest värdefull just där också då det är en akutsituation och alla händer tillgängliga behövs. Man får ofta rop om att fylla en spruta, hämta dopplerutrustning, ringa röntgenläkare eller hjälpa till att lyfta patienten. Alla småsaker, men ändå saker som är viktiga och som måste göras. Det är ju trots allt kul att känna sig behövd.
Morgonen inleddes med två ERCP-undersökningar. ERCP är en avancerad undersökning/operation där man går in med ett gastroskop ner i magsäcken och vidare ut i början av tunntarmen. Här letar man upp en liten, liten öppning som är slutet på gall- och bukspottsgången där galla och bukspottsenzym tömmer sig i tarmen. Där kör man in en tunn slang och sprutar kontrast in i denna gång. Samtidigt startar man då röntgenapparaten och kan då se hur gallgångarna ser ut genom att se vart kontrasten har lagt sig. Med detta kan man se gallstenar och andra tråkigheter och faktiskt plocka ut dom direkt genom ERCP:n.
På grund av röntgenapparaturen står man klädd i blyförklädena och bly-halsskydd vilket efter en halvtimmes procedur är minst sagt påfrestande tungt. Visst hjälper det mycket när man fått lära sig att man ska ha tyngden på höften och inte på axlarna men det är rätt tungt ändå.
Efter ERCP-omgången gick jag till kirurgakuten. Här hade jag den underbara turen att gå rakt in till en appendicit-patient (blindtarmsinflammation) och fick känna på en "nästan" typisk appendicit-buk. Bara minuter därefter kom ett larm på medicinakuten där även kirurgen jag gick med kallades in och jag fick vara vittne till ett komplicerat fall med mängder av läkare och sköterskor som samverkade för att försöka rädda livet på patienten. Där fanns kirurger, medicinläkare, narkosläkare och röntgenläkare samt tre underläkare och ett gäng sköterskor och undersköterskor.
Dessa akuta situationer är på många sätt väldigt spännande för en kandidat som mig själv. Det finns nog ingenstans man känner sig så i vägen och vilsen som där när man inte har en aning om vad man ska göra eller vart man ska stå. Men samtidigt känner man sig nästan som mest värdefull just där också då det är en akutsituation och alla händer tillgängliga behövs. Man får ofta rop om att fylla en spruta, hämta dopplerutrustning, ringa röntgenläkare eller hjälpa till att lyfta patienten. Alla småsaker, men ändå saker som är viktiga och som måste göras. Det är ju trots allt kul att känna sig behövd.
Alla kirurger är inte trevliga
Innan jag påbörjade kirurgterminen hade jag, som många andra, uppfattningen att kirurger är ganska dryga och taskiga. Jag har dock blivit glatt motbevisad av alla trevliga kirurger jag träffat i Landskrona och Lund hittills och därför tyckt att kirurgi är riktigt roligt.
Idag var det dock dags. Jag deltog på en längre operation och ingen av de två opererande kirurgerna var särskilt trevliga alls. De var hårda, nedvärderande, skrattade åt ens frågor och var inte särskilt pratglada. Några få gånger ansträngde de sig och ställde frågor eller lät mig ställa frågor, men största delen av tiden kände man sig inte så välkommen att fråga och kände sig mest i vägen. De pressade en även med svåra frågor och var inte nöjda ens om jag svarade rätt. Tråkigt, och onödigt...
Idag var det dock dags. Jag deltog på en längre operation och ingen av de två opererande kirurgerna var särskilt trevliga alls. De var hårda, nedvärderande, skrattade åt ens frågor och var inte särskilt pratglada. Några få gånger ansträngde de sig och ställde frågor eller lät mig ställa frågor, men största delen av tiden kände man sig inte så välkommen att fråga och kände sig mest i vägen. De pressade en även med svåra frågor och var inte nöjda ens om jag svarade rätt. Tråkigt, och onödigt...
