Snuvad på min ST
Det är inte så illa som rubriken låter. ST står för Specialisttjänstgöring och är det man som legitimerad läkare påbörjar för att specialisera sig vidare. Men det är inte så att jag gått miste om en viktigt ST-plats här idag.
Idag och i måndags har vi dock haft ett rollspel där vi i par om två eller tre personer tar plats som läkare och ska ta han om ett akutfall som simulerat av en docka. Dockan är extremt autentisk och den har andning, puls, hjärtslag, den pratar (en sjuksköterska pratar i en mikrofon) och man kan sätta nålar på den och ge diverse läkemedel. Samtidigt står en specialistläkare inom neurologi eller neurokirurgi och berättar vad man hittar vid de olika undersökningar samt spelar olika konsulter som man kan ringa upp.
Allt är ett fantastiskt övningstillfälle där man kan utsätta sig för sådant som aldrig kommer upp på utbildningen. Vad säger man till en konsult man ringer? Vad gör man om man inte får tag på anestesi? Hur snabbt ger man läkemedlena? Vilka doser ger man?! Hur ofta ska man upprepa olika undersökningar? Hur snabbt ska patienten iväg till röntgen? Ska man ge en patient lugnande läkemedel om den är orolig?
Allt detta är viktiga frågor som i det närmsta kan paralysera en i akutsituationen om man inte vet svaret, och just därför behöver de få komma fram under en sådan här övning och inte senare i verkligheten. Att sedan hålla den stora mängd kunskap om sjukdomar, undersökningar och behandlingar i huvudet när det är kris är även det en konst i sig. Man får lätt ett tunnelseende och hänger upp sig på en liten detalj som inte fungerar, samtidigt som man helt glömmer att kontrollera känseln eller glömmer att ta en blododling innan man forsar in antibiotikat. Detta trots att man teoretiskt gått igenom det hundra gånger.
Så hur kommer vi till rubriken då? Vi fick två övningstillfällen var och i gruppen med två personer var det inga problem att dela upp rollerna som AT- och ST-läkare (AT är mindre erfaren och ST är den som bossar) medans i min grupp med tre personer blev det en som inte skulle få bli ST-läkare någon gång alls. Tyvärr föll denna lott på mig. Vi försökte rädda det genom att säga att vi var två ST-läkare där den ena hade lite mer ansvar. Men detta gjorde det tyvärr bara mer förvirrande då jag varken hade ledarrollen eller var uppenbart underordnad. När det kommer till lagarbete är det viktigt att veta sin plats. Oavsett om man är högste ansvarig eller en som bara lyder vad som sägs så krävs det att man vet sin ställning tidigt. Resultatet blev att jag följde den andre ST-läkarens order men samtidigt försökte få överblick och försöka besluta om olika undersökningar, vilket inte var så lätt. Det blev ett konstigt mellanläge och i slutändan är jag rätt missnöjd med min insats. Extra tråkigt då jag verkligen hade laddat upp inför ST-platsen idag och gått igenom om och om igen vad man ska tänka på och vilka ordinationer man bör ge i olika akuta situationer.
Nåja, inget är förgäves då jag ändå lärt mig vad jag repeterat och känner att det skulle gå bra att själv få ansvaret i framtiden. Men jag hade gärna utsatts för det idag och vetat var man brister och vad man kan göra åt det. Jag får hoppas på fler övningstillfällen, även om jag vet att det nog inte kommer fler under grundutbildningen.
Idag och i måndags har vi dock haft ett rollspel där vi i par om två eller tre personer tar plats som läkare och ska ta han om ett akutfall som simulerat av en docka. Dockan är extremt autentisk och den har andning, puls, hjärtslag, den pratar (en sjuksköterska pratar i en mikrofon) och man kan sätta nålar på den och ge diverse läkemedel. Samtidigt står en specialistläkare inom neurologi eller neurokirurgi och berättar vad man hittar vid de olika undersökningar samt spelar olika konsulter som man kan ringa upp.
Allt är ett fantastiskt övningstillfälle där man kan utsätta sig för sådant som aldrig kommer upp på utbildningen. Vad säger man till en konsult man ringer? Vad gör man om man inte får tag på anestesi? Hur snabbt ger man läkemedlena? Vilka doser ger man?! Hur ofta ska man upprepa olika undersökningar? Hur snabbt ska patienten iväg till röntgen? Ska man ge en patient lugnande läkemedel om den är orolig?
Allt detta är viktiga frågor som i det närmsta kan paralysera en i akutsituationen om man inte vet svaret, och just därför behöver de få komma fram under en sådan här övning och inte senare i verkligheten. Att sedan hålla den stora mängd kunskap om sjukdomar, undersökningar och behandlingar i huvudet när det är kris är även det en konst i sig. Man får lätt ett tunnelseende och hänger upp sig på en liten detalj som inte fungerar, samtidigt som man helt glömmer att kontrollera känseln eller glömmer att ta en blododling innan man forsar in antibiotikat. Detta trots att man teoretiskt gått igenom det hundra gånger.
Så hur kommer vi till rubriken då? Vi fick två övningstillfällen var och i gruppen med två personer var det inga problem att dela upp rollerna som AT- och ST-läkare (AT är mindre erfaren och ST är den som bossar) medans i min grupp med tre personer blev det en som inte skulle få bli ST-läkare någon gång alls. Tyvärr föll denna lott på mig. Vi försökte rädda det genom att säga att vi var två ST-läkare där den ena hade lite mer ansvar. Men detta gjorde det tyvärr bara mer förvirrande då jag varken hade ledarrollen eller var uppenbart underordnad. När det kommer till lagarbete är det viktigt att veta sin plats. Oavsett om man är högste ansvarig eller en som bara lyder vad som sägs så krävs det att man vet sin ställning tidigt. Resultatet blev att jag följde den andre ST-läkarens order men samtidigt försökte få överblick och försöka besluta om olika undersökningar, vilket inte var så lätt. Det blev ett konstigt mellanläge och i slutändan är jag rätt missnöjd med min insats. Extra tråkigt då jag verkligen hade laddat upp inför ST-platsen idag och gått igenom om och om igen vad man ska tänka på och vilka ordinationer man bör ge i olika akuta situationer.
Nåja, inget är förgäves då jag ändå lärt mig vad jag repeterat och känner att det skulle gå bra att själv få ansvaret i framtiden. Men jag hade gärna utsatts för det idag och vetat var man brister och vad man kan göra åt det. Jag får hoppas på fler övningstillfällen, även om jag vet att det nog inte kommer fler under grundutbildningen.
Bild: Akutmottagningen i Lund.
Kommentarer
Trackback
