Pada-chan

Har tyvärr råkat på en förkylning här i Japan och mår just nu inte helt toppen.

Är hyfsat hundra på att det var gårdagens operation där jag stod i 3 timmar i ett svinkallt operationsrum och tittade på. Det var nog första gången jag frös på riktigt i Japan. Kirurgerna står juh med sina operationsrockar, mitt i lampskenet och arbetar för fullt så självklart är dom mycket varmare. Och jag förstår att man inte vill vara svettig när man ska operera så airconditionen där är superb. Men stackars mig i min silkestunna sjukhus-scrub led rejält.

När jag vaknade upp imorse gjorde det ruskigt ont när jag svalde och det kändes som en klump i halsen. Desutom vill min näsa inte sluta rinna. Och detta sista är ett problem i Japan för här anses det nämligen väldigt oförskämt att snyta sig offentligt. Inte helt lätt att fixa det under operationen. Smita ut ur operationsrummet eller in i en hörna, trixa av sig munskydd, snyta sig ljudlöst och sen få på sig masken igen.

Men läkarna var förstående när det väl "fattade" att jag var sjuk - vilket de först verkade göra vid 15:30-tiden. Men då sa kirurgen till mig att gå hem och krya på mig och så fick jag ett nummer jag kan ringa imorrn om jag inte ska komma till sjukhuset. Och det tror jag inte jag ska. Har fortfarande inte blivit någon förbättring och näsan rinner på värre och värre.

Ska försöka sova ordentligt i alla fall. Sömn är bästa medicinen mot en liten förkylning (eller i alla fall enda :P). Och jag har tackat nej till femton olika förslag på "mediciner" mot förkylning här i Japan. Jag vet inte vad det är dom vill ge mig men jag vet juh ändå att det inte finns något som hjälper mot virus mer än att vänta ut dom. Så imorrn hoppas jag i alla fall det blir lite bättre.

God natt!

Ja, då var det ganska exakt halva tiden i Japan avklarad, och halva kvar då alltså. Så vad säger man nu efter en halvmånad här? Har tiden gått snabbt? Kommer jag vilja åka hem? Kommer jag sakna alla vänner här? Kommer jag någonsin åka tillbaka?

Vart börjar man. Först och främst så har faktiskt inte tiden gått så snabbt, vilket jag är väldigt glad över! Jag känner att jag hunnit göra massor här. Jag har besökt en massa ställen, varit i många affärer, träffat mängder med nya kompisar, varit runt på sjukhuset, sett flera operationer, testat massor med ny god mat, hängt på MSN och Skype på kvällarna, haft kvalitetstid med värdfamiljen, lärt mig japanska, skrivit min blogg och utöver allt detta så känner jag mig faktiskt lite hemma här redan. Tack vare skol-delen så blir vardagen till viss del rutin och det skapar snabbt ett vanemönster som får en att känna som att "det är så här det alltid är juh". Vilket är är väldigt avslappnande för jag känner mig inte som en turist här. Jag känner mig som en svensk japan. Och jag är säker på att den kvarvarande halvmånaden kommer vara minst lika händelsefull och spännande.

Men jag kommer vilja åka hem. Jag saknar Therese, min familj och mina vänner. Och jag saknar att göra det som är mig också. Som att spela datorspel, spela piano, bara slappa, umgås med nära och kära och vara hemma hos familjen. Jag menar inte "saknar" som i att jag kryper på väggarna här (jo, min Therese dock) - men jag tror att när jag kommer hem så kommer jag vara glad över att jag har det som jag har hemma, precis som att jag är glad över att ha det som jag har här i Japan just nu.

Men självklart kommer det vara svårt att lämna alla nya kompisar. Inte minst då det finns en risk att jag aldrig mer kommer se merparten av dom igen. Det känns faktiskt väldigt tråkigt och kommer nog vara snäppet mer svårsmält när jag väl kommit hem.

Men tillbaka till Japan vill jag absolut. Jag har redan börjat fundera i banor som att söka redan nästa år. Men tyvärr behöver jag pengar också så jag får nog tänka på sommarjobb istället. :) Men, men, blir det inte idag så blir det imorgon som man säger. Någon gång kommer jag att sitta här igen på en tatamimatta och kanske rent ut av skriva en blogg om att jag sitter där. Therese och jag har redan pratat om att försöka åka hit också - om inte på utbytesstudier så i alla fall som turister. Älskvärt trevliga Shimada-familjen har sagt att vi är väldigt välkomna att komma och bo hos dom om vi är på besök.

Japan är verkligen fantastiskt, men det är Sverige också. ;)

Helg!
Äntligen helg! Idag, lördag, ska jag och några medlemmar hur ESS-klubben åka till Kamakura, en liten ort sydväst om Tokyo känd för sina många buddisttempel.

11:00 möter jag Hiroaki och Yuka utanför min Gate på Shinjukustationen. Yuka är ett nytt ansikte och även den som dragit igång hela den här utflykten. Hon går 3:e året på läkarutbildningen och är vän med Misato. Inom kort kommer även Yuki (som jag tråffade på ESS-mötet i torsdags), Masa (som jag träffat tidigare) och Aya (nytt ansikte från Yukas klass). TIllsammans sätter vi oss på tåget mot Kamakura - rättelse: ställer oss på tåget då det redan är fullt. Resan tar cirka 40-50 minuter (stående...) innan vi anländer i Norra Kamakura. (Stället heter verkligen "Norra Kamakura", "Kita Kamakura" på japanska.) Här möter Hiro upp oss (också ESS-student som jag träffade under mina första dagar här).


Bild: I väntan på tåget till Kamakura. Från vänster: Aya, Yuka och Yuki. (Inte lätt med dom två sista.)


Bild: Dom två andra filurerna. Hiroaki och Masa.

Soba i Norra Kamakura
I Norra Kamakura börjar vi med att äta lunch, bestående av "soba". Fick även här reda på att det inte var soba jag ätit innan, utan det hette "udon". Så nu har vi alltså:
- Ramen: Tunna nudlar.
- Soba: Halvtjocka nudlar (typ som spagetti).
- Udon: Väldigt tjocka nudlar.


Bild: Soba med grönsaker.


Bild: Tjejernas soba. Helt utan några grönsaker och liknande. Nudlarna doppas i skålen dom har bredvid som innehåller någon sorts sås. Från vänster: Aya, Yuka och Yuki.

Soba är inte alls illa men jag inbillar mig fortfarande att ramen är min favorit (eller har jag bara sett på för mycket Naruto?). Får väl testa ramen snart igen för och se om jag verkligen tycker det är så gott. Segt nog sitter en person precis intill mig och röker - men vi flyttar till ett eget bort precis när maten kommer in så det löser sig bra.

Skoluniformer
Norra Kamakura är också fullständigt bombarderat med skoluniformsbeklädda ungdomar. Dom verkar ha någon stor skola intill och karavaner av elever kommer gående titt som tätt till stationen. Tycker personligen att skoluniformer äger! Inte bara ser det riktigt coolt ut men ger också ett seriöst intryck av skolan och skapar gemenskap. Eleverna slipper på morgonen bestämma vad de ska ha på sig i skolan och mobbing för "fula kläder" och liknande är ett minne blott. Jag hade själv gärna haft skoluniform. :D


Bild: Tjejernas skoluniformer.


Bild: Och den manliga motsvarigheten. (Eller "pojkiga"? Vad säger man?)

Vi vandrar in mot första tempelområdet som ligger precis vid Norra Kamakuras station, Engakujitemplet. Här vandrar vi omkring i sagolika omgivningar med gamla japanska hus, tempel, stentrappor, kyrkogårdar och minnesmärken.


Bild: Samling framför templet. En snäll japanska fotograferar oss. Från vänster: Yuka, Aya, Yuki, jag, Hiro, Masa och Hiroaki. (Många namn!)


Bild: Husen är så vackra!


Bild: Insidan av det största templet.


Bild: En fin liten stenstaty som stod bredvid templet.

Meditation inklusive späkning
Vi beger oss till ett zenbuddisttempel för att delta i en meditation. När vi kommer in i templet är där fullt med folk i det mörka rummet och munkarna går tyst omkring och donar. Några personer sitter redan inne i storrummet och mediterar medan de flesta bara står och hänger ute i lilla rummet och inte riktigt verkar veta vad dom ska göra. Precis som oss.

En munk samlar ihop oss alla och håller en liten lektion om hur man mediterar. Under genomgången plockar han ut stackars Hiroaki som får hämta två kuddar och sätta sig framför oss alla och munken visar sedan på honom hur man ska hålla händerna, vilken hållning man ska ha och när man ska buga och be. Trots att allt är på japanska förstår jag i detalj hur många gånger man ska be, vilken fot man ska gå först med in i stora rummet, hur man ska sitta och vilken hand som ska ligga i vilken hand. Skickligt av munken måste jag säga.

Jag blir dock minst sagt lite rädd när munken sen går och hämtar en lång träpinne, likt ett basebollträ. Han ställer sig och börjar halvt posera med den samtidigt som han pratar på japanska. Uppenbarligen förklarar han vad man har den till men det förstår jag inte då även det är på japanska. Jag inser dock inerst inne att han inte kommer "slå" Hiroaki med den men det ser ändå rätt läskigt ut när han går runt med den.

Kort därefter ställer sig munken bakom Hiroaki, ber honom luta sig framåt och visar sen att ryggen är väldigt stark när man sitter framåtlutad. Sedan backar han lite, lyfter upp träpinnen och slår Hiroaki i ryggen så hårt så det ekar i hela rummet! Han slår två sådana slag på varje sida av ryggen. Yeeses! Det lät som att det gjorde jätteont! Det här var nog ingen meditation som man har på spa-anläggningarna hemma i Sweden precis.

Dags att meditera
Vi reser oss i alla fall upp, tar två kuddar och går in i stora salen och sätter oss på varsin plats (på väg dit bugar och ber vi ett femtiotal gånger - känns det som i alla fall) och börjar meditera. Men man hinner knappt sluta ögonen förrän en öronbedövande smäll ekar ut i salen. Det visar sig vara munken som slår ihop två trästycken borta från sitt hörn. Man blundar igen och bara några sekunder senare kommer samma smäll. (Herregud, ska det här vara meditation?) :) Efter det sitter man på helspänn och bara väntar på nästa smäll men istället kommer ett behaglig "pling" som när man slår en sked mot ett glas. Detta kommer flera gånger men varje gång fasar man för "smällen". Den kommer inte och jag lugnar ner mig och försöker slappna av.

Det är dock inte helt "skönt" att sitta i lotusställning med händerna i en viss position och ryggen och halsen raka så särskilt avslappnad känner jag mig inte. Plötsligt hör jag att munken går runt bland oss. Han stannar han upp, tystnad några sekunder och sen 4 ekande smällar av att någon blir slagen på ryggen! På väg mot mig så stannar munken flera gånger och slår folk på ryggen så det dånar i salen. Får nästan lite ont i öronen som det låter. När munken närmar sig mig så sträcker jag på rygg och hals så gott jag kan. Ser till att händerna ligger rätt och sitter helt stilla. Jag har juh ingen aning om varför vissa blir slagna och antar att det kanske är lite uppläxning för dålig hållning eller liknande.

När vi tillslut får en paus i mitten att sträcka på benen och gå på toa så frågar jag Hiroaki som säger att folk "väljer" att bli slagna. Man bugar helt enkelt när munken går förbi så stannar han och lappar till en. Nu när jag vet det så måste jag juh självklart prova! :D

Meditation del 2
Jag väntar spänt hela tiden på att munken ska närma sig och när han väl kommer bugar jag djupt och han stannar upp och vänder sig mot mig.  Jag tittar fortfarande ner i marken och bugar samtidigt som munken bugar. Sedan sätter jag ihop min armar och lutar mig framåt. Dock inte tillräckligt djupt så prästen trycker på mina axlar så att jag ska luta mig ännu mer framåt. Tystnad i några sekunder och sen en grym smäll och ett rejält svidande i ryggen. Innan man hinner tänka utdelas tre slag till och jag reser mig upp och bugar mot munken som tack (...) samtidigt som han bugar. Jäklar vad det svider i ryggen nu. Men på något sätt så är det lite skönt samtidigt ändå. Känns liksom spännande. (Men nej Therese, få inga idéer!)

Som avslutning så sjunger alla (utom jag typ då texten är skriven med japanska tecken) en buddistisk sång ackompanjerad av munken på trumma. Det är en sort mumlande sång som svänger mer och mer och faktiskt är rätt mysig. Efter det ger vi oss ut färdigmediterade och glada. Det var verkligen en upplevelse!

Vi beger oss ut på ny upptäcksfärd och klättrar upp till ett litet tempel där man kan skriva önskningar till gudarna. Tjejerna springer bort och köper en fin skylt som dom ger till mig för att skriva en önskan på. Efter jag skrivit den (hoppas gudarna förstår engelska?) hänger jag upp den på en tavla tillsammans med alla andras önskningar. Efter det går vi runt lite ytterligare och beger oss sedan iväg in till Kamakura via tåg (tillskillnad mot Norra Kamakura som vi befinner oss i nu).


Bild: Klocka som byggdes på 1300-talet för att symbolisera fred.


Bild: Jag hänger upp min nyligen komponerade önskan.

Kamakura och Hachimangu-templet
Väl i Kamakura beger vi oss till fots genom Kamakuras centrum och vidare norrut till Hachimangu-helgedomen. Vägen dit kantras av vackra broar, småtempel, personer som kör rickshaw och en lååång trappa upp till det största av templena. Dom håller även ett bröllop nedanför templet och brudparet kommer gående iklädda vackra japanska traditionella bröllopskläder.


Bild: En vacker bro på väg mot templet. Ett väldigt vackert trå i bakgrunden också som man tyvärr inte ser lika bra på denna bilden.


Bild: Bröllopsprocession längs med gatan från templet. Brudgummen och bruden i mitten.

Vid templet köper vi alla varsin "fortune" ("framtid"?) som är ett papper man får som säger hur ens framtid kommer bli. Självklart drar jag typ den sämsta som säger att livet inte kommer gå särskilt bra med sjukdom, äktenskapsproblem, jobbproblem och allt annat trevligt. Hirokai drog en likadan. Men det finns lösningar på allt och lösningen här är att man tar sin fortune och binder fast den på ett sorts fortune-nät som sägs förmildra omständigheterna. Efter det går vi in i templet och kastar i ett mynt och ber för att försöka bättra på våran framtid ännu mer. Tur jag inte tror på sånt här...eller?


Bild: Trappa upp mot det största av Hachimangu-templena.


Bild: Min fortune. *buhu*


Bild: Aha! Lösningen på fortune-problem. Min är den rosa i mitten. (Rosa = engelska.)

På väg mot stationen igen går vi förbi en lotus-damm full med tusentals lotusplantor samt sköldpaddor och fiskar. Väl i centrat igen köper vi kakigori (riven is smaksatt med sirap - påminner mycket om våran Slush Ice) som är väldigt välkommen i den tryckande värmen. Det har i Japan blivit en vardag att alltid gå runt med kläder blöta av svett och idag är nog den värsta dagen hittills med strålande sol, vindstilla och en massa utomhuspromenader. Men det är sånt man får ta!


Bild: Jag och Hiro äter svalkande kakigori.

Innan dagen här är slut vill vi absolut hinna med den stora buddhastatyn (som stänger om typ 40 minuter visar det sig!) och vi beger oss med taxi i full fart mot den. Tyvärr så upptäcker Yuka att hon tappat bort sin mobil och springer istället iväg för att leta efter den och säger att hon kommer senare.

Du store Daibutsu
Den stora buddhastatyn, eller "daibutsu" på japanska, är en 13,5 meter hög bronsstaty föreställande buddha. Själv tycker jag inte 13 meter låter så högt men när man väl står framför honom så inser man hur mycket det är. Vanligtvis kan man även "gå in" i buddhastatyn men det visade sig stängde redan för 2 timmar sedan. Så vi får nöja oss med utsidan som inte är illa nog det.


Bild: Jag framför daibutsu. Han är inte liten alltså...


Bild: Aya, Yuka, Yuki och Hiro på väg från den store buddha.

Efter det är vi alla ganska nöjda och vi sätter oss på tåget hemåt (yay, sittplats!) där jag nästan somnar till om det inte hade varit för att glassrutan vibrerar till och slår mig i huvudet varje gång ett tåg passerar oss.

Pizza och cheesecake
I Shinjuku tar vi oss till en trevlig lite halvitaliensk restaurang (passerar på vägen en megastor mobilaffär med stora skyltar om att iPhone är slutsåld) där jag beställer en champinjonpizza och en cheesecake. Maten är riktigt god och det är en väldigt mysig restaurang med trevlig stämning. När vi ska betala så säger Masa att vi bara ger honom 1000 Yen var (57 kronor) så betalar han resten. Det var otroligt givmilt av honom då bara min beställning var på lite över 1500 Yen. Men han insisterar och alla tackar så hjärtligt.


Bild: Yuki med sin mat. Ris täckt av smält ost.


Bild: Yuka och Aya med sina maträtter.


Bild: Hirokai försöker iordningställa sitt te och jag berättar för honom att man "inte" ska sitta och pumpa upp och ner med te-pressen. Han försöker skylla på att Yuka har lärt honom det. :)

Vi vandrar iväg till stationen och tar farväl. Jag tackar för en toppenutflykt med trevligt restaurangbesök och sätter mig, nöjd över dagen, på tåget hem mot Chitose Karasuyama.

Jag blev minst sagt förvånad när jag under torsdagen satt och pratade läkarlöner med Ju och läkaren vi var med på barnavdelningen. Jag har ändå haft intrycket att läkare i Japan, precis som i Sverige, tjänar ganska bra. Men jag får nog tänka om...

Som AT-läkare i Sverige (det man jobbar som i cirka 2 år efter att universitetsutbildningen är färdig) finns det en minimilön på runt 24 000 har jag för mig. På de mer "otillgängliga" platserna i Sverige samt de mer givmilda kommunerna så kan man få upp emot en 27 000. Som jämförelse då så tjänar en AT-läkare i Japan 150 000 Yen i månaden. Cirka 8 600 kronor i månaden... Och då har dom 3 lediga dagar per månad! Det är juh helt sjukt!

Läkaren berättade att i princip alla läkare har extrajobb (som läkare på andra sjukhus eller inom samma sjukhus) för att klara av att kunna betala mat och liknande. Utan det går det inte. Lönen blir inte särskilt imponerande mycket högre heller som legitimerad läkare eller specialistläkare. Kommer inte ihåg exakt hur mycket det var nu men t.ex. så sa dom att de absolut högsta betalda professorerna på sjukhuset (vilket bara var en handfull) tjänade cirka 10 000 000 Yen om året. Omräknad till svenska blir det cirka 48 000 kronor i månaden. Och denna lön skillde sig starkt från de övriga läkarnas löner. (En Professor i Sverige vet jag kan tjäna i alla fall en bra bit över 80 000 i månaden.) När jag berättade vad en svensk AT-läkare eller specialistläkare tjänade på ett ungefär så hoppade nästan Ju av stolen och läkaren borta vid datorn suckade ett litet "det hade inte varit helt fel" och skakade på huvudet.

Så sammanfattat förstår jag inte riktigt hur lönerna baseras i Japan eller om alla löner är så låga? För utbildningen studenterna tar här på sjukhuset kostar totalt cirka en miljon kronor för de 6 åren de läser. Det tar ett tag att jobba ifatt det med 8 600 kronor i månaden. Till skillnad mot Sverige så betalar dock alltid föräldrarna sitt barns utbildning men jag har ändå svårt att se hur det går ihop.

Vilse på sjukhuset eller vad man ska kalla det...
Dagen börjar som alla andra med uppstigning vid 6:50, frukost, promenad till stationen, "manin densha" i en 15-20 minuter och sen en rask promenad till sjukhuset. Men efter det så blev saker inte särskilt normala...

Jag kommer som vanligt till studentlobbyn och sätter mig ner för att invänta mina gruppkompisar. Jag är lite extra tidig då tåget jag ramlade in på idag var perfekt lämpad för min ressträcka. På vägen till skolan möttes jag förresten av en lååång rad med japaner som stod i kö för att få köpa den nya iPhone 3G som kom ut idag. Som jag har väntat och äntligen är den här - men får se om jag har råd samt är villig att lägga så mycket pengar på den. Men mer om den en annan gång.


Bild: Kö till iPhone 3G. Ooh vad jag hade stått där om jag haft pengar, haft tid och varit i rätt land...inte mycket som stämde med andra ord.

Innan 08:35 (som vi alltid möts i studentlobbyn) kommer en student fram till mig när jag sitter och väntar och säger att det är telefon till mig. Han kan knappt ett enda ord engelska men som tur är fattar jag "denwa" ("telefon") ochgår bort för att svara i studenttelefonen. (Dom har en telefon i studentlobbyn som vem som helst kan ringa till och så svarar någon student och vidarbefordrar till rätt person.)

Men ingen är i telefonluren när jag kommer dit och jag letar upp killen igen som sa det var till mig och försöker få honom att hjälpa mig. Då säger han att det är okej och att jag ska gå till 14:e våningen på sjukhuset och träffa en doktor som jag inte riktigt hör namnet på när han säger det. Jag känner ändå sällan igen namnen då dom är ovana för svenska öron samt kan vara antingen för- eller efternamn. Men jag upprepar på japanska om det verkligen är 14:e våningen jag ska till och han nickar och trycker iväg mig.

Diabetesavdelningen
Smått förvirrad tar jag mig in i sjukhuset och upp till 14:e våningen och letar upp en sjuksköterska. Tyvärr kan ingen av dom två jag får tag på engelska utan dom letar upp en tredje sköterska som ska kunna lite. Men kommunikationen går ruskigt dåligt och dom tre står mest och tittar på varandra. Inte minst då jag juh inte vet namnet på doktorn jag ska träffa. Men då plötsligt hoppar den ena sjuksköterskan till när en läkare kommer gående mot oss. Hon springer bort till honom och strax därefter kommer han fram till mig, introducerar sig och börjar ställa tonvis med frågor om var jag kommer ifrån, hur jag haft det i Japan än så länge och vilket år jag är på i läkarutbildningen i Sverige. Sedan säger han att jag ska följa med honom idag på diabetesavdelningen.

Flera gånger försöker jag då fråga honom om det verkligen är rätt då diabetes tillhör "internmedicin" och jag ska vara på kirurgi, närmare bestämt plastikkirurgi. Men han insisterar och nämner också något om att Professor Barron (Patric Barron från Skottland som jag träffat tidigare) kommer komma senare. Så allt låter väl bra tycker jag: Läkaren pratar bra engelska och verkar vara helt beredd på att jag ska vara här idag så det är kanske Professor Barron som har placerat mig här för dagen tänker jag.

Efter det går vi runt till olika diabetespatienter och tittar på diabetesfötter (diabetiker får ofta väldigt hemska sår på fötterna på grund av försämrad blodcirkulation samt nervförlust så dom tappar känseln), infektioner och en patient med överfunktion av binjuren. Läkaren är trevlig och förklarar allt för mig och ställer lärorika frågor under tiden. Allt bra med andra ord.

Förvirringen startar
Tills telefonen ringer och läkaren går iväg för att prata. Han kommer tillbaka men stannar bara några sekunder då telefonen ringer igen och han åter går iväg. Tillslut kommer han tillbaka och frågar om jag känner en Misato Tomura? Jag tar telefonen och möts av en väldigt oroad Misato i andra änden. Hon undrar vad jag gör på diabetesavdelningen och varför jag inte sagt något till läkarna på plastikkirurgavdelningen. Lite smått chockad försöker jag förklara situationen så som den hänt för mig men det verkar inte riktigt nå fram. Misato säger i alla fall till mig att ringa Professor Barron så snabbt som möjligt och jag får ett nummer.

Barron låter lite orolig han också när han svarar men här är kommunkationen mycket lättare då han talar ypperlig engelska. Jag förklarar min situation och han verkar förstå och säger till mig att bege mig till plastikkirurgexpeditionen direkt. Väl där (efter typ 15 felvandringar då jag inte alls är van att gå själv i det här sjukhuset med hissar och trappor som inte går hela vägen upp eller ner utan slutar på helt slumpmässiga våningar) möts jag av sekreteraren som säger "Åhå, är du vilse igen!". Jag orkar inte riktigt förklara situationen igen utan frågar vart jag ska och får direktiv att gå till operationssalen.

Förvirringen fortsätter
Väl där möts jag av en annan utbytesstudent som har varit med på plastikkirugoperationerna under hela veckan och ska stanna i Japan i nästan ett år till. Han hoppar på mig nästan direkt med "Varför har du inte kommit hit?" och trots att jag försöker förklara verkar det inte alls gå in och han svarar med typ "Du ska inte vara på 14:e våningen, du skulle juh vara här". *suck* Jag följer med honom in i operationssalen och möts där av hela min grupp samt gänget av läkare som jag följt under veckan. Gruppen ser mest glada ut över att jag tillslut kommit rätt och överläkaren verkar väldigt förstående och hojtar ett "förlåt" direkt när jag kommer in i salen trots att han sitter hukad över en patient med nål och tråd i högsta hugg.

Återigen ger jag mig på ett försök till förklaring och en del verkar förstå vad som hänt medan andra kontrar med frågor som absolut menar att felet är mitt. Det visar sig bland annat att vi börjat redan klockan 8:00 idag (inte 8:45 som alla andra dagar) och det är juh rätt svårt för mig att veta då ingen sagt det och schemat jag har är på japanska och ej i tabellform. Studenterna ber om ursäkt för att dom glömt informera mig men den andre utbytesstudenten säger istället att jag missat en bra operation och att det är mitt fel.

Ett litet tag känner jag mig dum som gjort bort mig så men skakar snabbt av mig det då jag faktiskt inte tycker att jag gjort något fel. Mest troligast har det blivit ett kommunikationsfel på vägen då det varit mycket japanska med i svängarna. Men att en student klart och tydligt (om än på japanska men jag fattar "juu yon kai") säger till mig att gå till 14:e våningen där jag blir omhändertagen av en läkare som insisterar på att jag ska vara där är ändå rätt skumt. Det var verkligen en konstig morgon...


Bild: Haha, tänkt att jag missade denna helt på morgonen i studentlobbyn. Min grupp försökte visst rädda mig när jag inte dök upp på morgonen. Eftersom det alltid bara står på japanska så tittar jag aldrig på tavlan. Men idag kan man fyndigt säga att jag gjorde en tavla genom att inte titta på tavlan. ;)

10 fingrar och 10 tår
Men operationen är väldigt spännande även om jag missat början. Det är barnet från gårdagen som håller på att få sina fingrar och tår separerade. Och som Therese påpekade i en kommentar så sitter alltså inte tårna ihop med fingrarna utan två fingrar är ihopväxta, två tår på höger fot är ihopväxta och två tår på vänster fot är ihopväxta. Kristallklart? :) Operationen är imponerande och kirurgerna är snabba och skickliga när de separerar tårna och fingrarna och transplanterar hud och syr igen.

Lunchen är väldigt kort och det blir Take away. Jag äter en härlig lunchlåda bestånde av ris täckt av en omelett med ketchup. Låter kanske konstigt men är väldigt gott. Och billigt också, men dricka ingår då inte.


Bild: Min ris med omelett och ketchup. Mums.


Bild: Ayumi och Kazuya äter sin Take away-lunch.

Operation igen - Plastic fantastic
Eftermiddagen är det operation igen (mina ben dööööör!) som nästan är rena science fictionen. En patient har förlorat sin näsa i samband med cancer och för ett tag sedan har läkarna rekonstruerat näsbenet med hjälp av skelett från andra delar på kroppen.

Idag är det dags att "bygga näsan" och detta görs genom att en stor avlång hudbit skärs ut från precis mellan ögonen och hela vägen upp till mitten av skallen. Efter det så kollar man med en "doppler" (som mäter blodflödet) om man har någon cirkulation i den utskurna hudbiten och det har man. Man har alltså inte avlägsnat biten helt utan den siter ihop nere vid ögonen fortfarande. Meningen är att man sedan ska rotera den biten 180 grader så att delen som är hud från skalpen ska vändas ner till ansiktet och bygga upp en näsa. Men för att den konstgjorda näsan ska "leva" låter man blodförsörjningen sitta kvar och detta kommer nog se väldigt skumt ut då huden vid ögonen kommer vara vriden 180 grader. Men efter någon vecka kommer ny blodförsörjning ha växt in i biten och då kan man skära bort den "roterade" biten och göra allt snyggt.

Dessutom tas en bid hud från ljumsken som sätts på "insidan" av hudbiten från skalpen. Sedan läggs skalpbiten tillbaka och sys på plats så allt ser ut som när man startade. Jag och alla studenter är väldigt förvirrade över det här men lyckas tilllslut få svar från läkarna vad man pysslar med. Meningen är att hudbiten från ljumsken ska ligga och forma till sig först och kommer sedan att bli en konstgjord slemhinna till näsan (det som vi alla har i våra näsor och munnar och som är lite rosaaktigt är slemhinna).

Det är svårt att förklara och säkert ännu svårare att läsa och förstå men det är snabbt sammanfattat en helt fantastisk operation. Allt blev mycket bättre också av att jag dissade sederna och satte mig på en liten pall inne i ett hörn en del av tiden för att vila benen. Aaaah.

Systuga
Som avslutning på dagen ska gruppen ha OSCE. OSCE har även vi i Sverige och det är en examination som är helt och hållet praktisk istället för den klassiska skriftliga tentan. Många av momenten i OSCE:n gör man på riktiga patienter inför en läkare och innehåller moment som att lyssna på hjärtat och lungorna, känna på pulsar, ta ett neurologiskt status och skriva recept och smittskyddsanmälan. Så klart ska inte jag ska göra OSCE:n och antar därför att jag kommer få gå hem. Men istället får jag stanna i ett hörn och öva mig på att sy sår. Detta är jag riktigt glad för och det är väldigt lärorikt och roligt då det är första gången jag får pröva på det. Jag har sett dom sy rätt mycket på operationerna nu och greppar därför ganska snabbt hur det går till, men det är ett pilligt jobb det är det.

Lång dag - raka vägen hem...nästan
Eftersom dagen blev lång skippar jag att gå själv i Shinjuku som jag hade tänkt och beger mig istället hemåt. På vägen testar jag dock två nya vägar som slutar i mer eller mindre katastrof. Jag lovar, dom har verkligen byggt sina affärer och tunnelbanestationer så att man inte "ska" kunna hitta där. Trots att jag bara försöker gå en kort sträcka igenom köpcentret som ligger på stationen slutar det med att jag åker rulltrappor upp och ner, går runt i cirklar och till slut får gå hela vägen tillbaka till min vanliga gamla väg. Jisses vad jag är glad att jag blir runtvallad av en massa trevliga studenter här om dagarna för det är rena labyrinten.


Bild: Vardagsträngsel utanför Shinjukustationen.

Väl hemma bloggar jag och äter middag med Shimada-familjen. Förutom den råa bläckfisken och Tofun, som jag verkligen inte får i mig hur jag än försöker med wasabi och soya, så var det som vanligt väldigt gott. Efter måltiden har vi japanskalektion och Norie-san och Seiichiro-san går igenom lite verbböjningar genom att äta godis och vid olika "tidsperioder" i godisätande förklara hur det sägs på japanska. Väldigt lärorikt- och gott. ;)

Lite allmänt om japanska tågresor
Vid det här laget är jag så van vid de dagliga "manin densha" (överfyllda tågen) att jag ser det som en självklarhet. Men visst är det fortfarande roligt när ett tåg fullproppat med människor anländer och man förbereder sig för att torpedera sig in i folkklungan. Har dock varit ganska ok rätt många dagar nu. Det är självklart så mycket folk så man kan stå upp och sova utan att ramla (mycket praktiskt kan jag lova!) men man kan andas utan problem så överdrivet har det inte varit.

Oh! Däremot glömde jag juh att berätta om tisdagens tågresa där jag halvspringer mot tåget och är någon meter ifrån dörren när jag ser den rosa skylten "Women only!". Det var visst en vagn för enbart kvinnor. Jag har hört talas om det innan men inte sett det förrän nu och därför inte riktigt kollat på dörrarna när jag går på tåget. Men det var tur jag gjorde det idag då det nog inte hade setts med blida ögon om jag tryckt mig in i den vagnen. Det är nämligen ett känt fenoment på Japantågen att kvinnor blir tafsade på i den stora folkklungan. Det är juh svårt att sätta dit någon när man står tryckt mot en 5-6 personer samtidigt så den bästa lösningen dom hittat är att ha separata tågvagnar för kvinnor. Detta är dock som sagt första gången jag ser en så jag vet inte hur mycket det används idag eller om "tågtafsandet" fortfarande är ett stort problem.

Operationer och god mat
Väl i skolan är det dags för småoperationer igen. Tre stycken ska hinnas med innan lunch och läkarna sätter igång medan vi studenter masserar upp våra ben inför det förväntade ståendet. Bland operationerna utmärker sig en som extra spännande tycker jag där en patient har ärrvävnad eller något som i alla fall gör att denne inte kan ha full rörlighet i tummen. Man skär då ett litet sicksack-mönster i huden mellan tummen och pekfingret och liksom korsar hudbitarna och syr igen. Detta ändrar hudens spänst-riktning och ger mer rörlighet till tummen. Snabbt, enkelt och coolt.

Till lunch möter jag och Ju upp med Hiroaki och går till en restaurang som serverar typisk "japansk mat". Tyvärr kommer jag inte ihåg vad rätten jag äter heter (om jag ens fick höra det?) men det är i alla fall friterad kyckling och japanska grönsaker med en sorts sötsur sås till. Det var grymt gott och lätt något jag ska hitta igen och äta. Måste bara ta reda på vad det heter - får fråga Hiroaki senare.


Bild: Gruppen försöker komma på vart vi ska äta. Från vänster: Ju, Kazuya och Hiroaki. Kazuya droppar dock av innan vi når fram då hon inte hinner luncha visar det sig.


Bild: I Japanska restauranger är det nästan "alltid" fullt. Därför skriver man sitt namn på en kölista och så plockas man sen in efter hand.


Bild: Ju kunde så klart inte låta bli att skriva "mitt" namn. Gick inte så bra för servitören att uttala det. ^^


Bild: Den goda maten som jag inte vet vad den heter.

Barnavdelningen
På eftermiddagen går jag och Ju med läkaren som jag gick med på brännskadeavdelningen i tisdags. Denna gång är det barnavdelningen som gäller och där tittar vi till ett barn som har fingrar och tår som sitter ihop sedan födseln. Operationen kommer möjligtvis att bli av imorgon och jag ser fram emot att få närvara vid den.

Barnavdelningen i Japan är väldigt mysig med mycket färger och figurer och personalen är duktiga på att ta hand om barn. Själv tycker jag också det är väldigt mysigt att gå in och undersöka det lilla barnet när det ligger där och jollrar sött och skrattar åt en när man gör grimaser. Men jag inser också snabbt varför nog aldrig kommer bli barnläkare när de strax därefter börjar gråta. Jag pallar bara inte med det. :)

Efter barnavdelningen blir vi ombedda att gå till föreläsning. Men själv har jag redan bjudit in mig till ESS-klubbens möte för dagen och det börjar snart så jag ber om dispans. Det tar två läkare som diskuterar ett tag, ringer ett flera minuter långt samtal och sen diskuterar igen innan det är "ok" att jag inte går på den helt japanska halvtimmesföreläsningen. Herregud vad allt är strikt här.

ESS-lektion
Som sagt så har jag själv bjudit in mig till dagens ESS-möte då jag gärna vill se hur de japanska klubbarna fungerar. Dessutom är det ESS-gruppen som till stor del skött om mig här i Japan så det är juh roligt att träffa alla där också. Mötet hålls dock på skolans andra campus som är i en helt annan del av staden och jag får själv försöka ta tåget dit. Men efter ett grundligt sms av Misato, ännu grundligare förklaring av Hirokai och en slutgiltig förtydling av Ju så klarar jag resen ganska galant faktiskt.


Bild: Cool bild på tåget som rusar in på stationen framför resenärerna. Här syns även de moderna "dörrarna" som skyddar så att folk inte ramlar ut på spåret.


Bild: Ännu en finurlig tåglösning, även för icke-japanskatalande, för att se var man är. Grön pil visar nästa station.

Misato möter mig vid stationen och tar mig till campuset och salen där ESS-mötet ska hållas. Trots att klockan redan är 16:45 (tiden då det ska starta) är det nersläkt och tyst i salen. Inte förrän efter några minuter börja eleverna en och en dimpa in. Tillsammans med dem kommer även en av ESS-gruppens "lärare", Martin, som håller i stora delar av undervisningen. Martin verkar vara en trevlig person och är spännande nog född i Tyskland men har levt större delen av sitt liv i antingen England eller Japan. Han pratar därför med en perfekt brittisk accent och riktigt duktig på att förklara saker.

Till dagens ESS-möte har Misato förberett ett litet rollspel tillsammans med Asuka. Eftersom det är tentatider här så blir det inget "jätteseriöst" plugg utan lite mer lek. Temat är "vad skulle du göra om du vann en storvinst" och lektionen börjar med att Martin håller ett väldigt intressant föredrag på engelska om saker man bör tänka på om man vinner en stor summa pengar. Samt berättar lite kort om vad som händer med många personer som vinner (skiljsmässor, tragedier och liknande) och vad en väldigt vis person gjorde när han vann en massa pengar.


Bild: Martin och Misato går igenom reglerna för rollspelet.

Efter det sätter rollspelet igång och Misato delar in klassen i grupp A och B som får låtsaspengar motsvarande 5 miljoner Yen. Dessa ska grupperna sedan spendera hos mig, resebyrån, Asuka, affären, Martin, auktionen, samt Misato, aktier och fonder. Målet är att alla i gruppen ska få precis vad dom vill ha för pengarna och extrasaker som auktions-bjudning och akiteaffärer finns med för att bredda det hela lite. Men huvudpoängen är ändå att allt ska ske på engelska. Martin underhåller sig själv genom att ständigt försöka få nya bud på "kärleksdrycken" som säljs (Misatos idé som hon blir grovt mobbad för), jag säljer resor till Sverige (!) och månen och gruppmedlemmarna tassar omkring och spenderar sina låtsaspengar.


Bild: Grupp A i full gång med att planera sitt spenderande.


Bild: Asuka med sina egentillverkade pengar som används i rollspelet. "The Bank of Misato", haha!

I slutändan hålls en liten genomgång om vad grupperna gjorde för val och vad som är lite rätt och fel. Sen är dagens ESS-möte slut och Martin, som är fotograg egentligen, ger sig iväg för att göra ett "night shoot" men lovar att ta med mig ut på en drink nästa gång. Resten av gruppen samlas för att samtala lite inför deras möjliga framtida utbytesstudier (Misato är lite ansvarig för IFMSA-resor i Japan så hon går igenom allt med dom) och efter det går vi ut för att äta.


Bild: Misato går igenom de olika länderna folk kan resa till för utbytesstudier.


Bild: Under tiden de diskuterar på japanska underhåller jag mig på annat sätt.

Restaurang och hemresa
Vi går till ett simpelt ställe för lite snabb mat. Folk har nog varken tid eller pengar just nu att gå på något flottare då deras tentaperiod börjar nästa vecka med fyra tentor på måndag, onsdag, fredag samt nästa tisdag igen. Men maten är i vilket fall god då jag tar en Tonkatsu med någon sorts "vinsås". (Se tidigare inlägg för "tonkatsu").


Bild: "Husets special": Tonkatsu med vinsås. Mmm!

Efter det beger vi oss hemåt och längs vägen droppar folk av tills det bara är jag och Hama kvar som hjälper mig till min Gate på stationen. Sedan blir det lite Nintendo DS på tåget hem och snart därpå rakt i säng.


Bild: Misato och Hama precis innan Misato ger sig av hemåt och Hama visar mig vägen på stationen.

Mina ben är trööööötta!
Ännu en skoldag som inte sätter benens intresse i främsta rummet. Förmiddagen spenderas konstant stående på plastikkirurgmottagningen. Många patienter hinns med på den korta tiden men tyvärr så är det svårt för mig att hänga med då det är mycket japanska. Många gånger är läkaren snäll och berättar vad det är patienten lider av men vissa gånger finns det inte tid och andra gånger så räcker det ändå inte riktigt för att få en fullvärdig förståelse.

Nåja, det är i alla fall milvis bättre än i båset bredvid där Professorn (låt oss hålla namnet onämnt) slänger Jus skolbok i soptunnan och skäller ut honom efter noter. I efterhand får jag reda på att Professorn blev arg när han såg att Ju inte hade strukit under så mycket i sin bok vilket han tolkar som att han inte läser tillräckligt och därmed inte sköter sina studier. Stackar Ju... Denna professor är väldigt (ö)känd för sitt svängiga humör och fruktas av studenter som inte sällan råkar illa ut. Men redan igår bevittnade jag faktiskt hur en annan läkare blev utskälld inför hela läkar-/studentgruppen vid morgonmötet. Jag förstod juh inte till hundra procent att det var en utskällning då den var på japanska med att läkarens svar alltid bara var ett tyst "hai...hai" ("ja....ja") fick mig ändå att misstänka det. Usch vad jobbigt det måste vara att alltid jobba med en sådan person.

Yakiniku
Jag och Katsuyo får lunch redan 11:30 och går och går och äter Yakiniku (barbeque) nere i ett restaurangkomplex i en närliggande skyskrapa. Kan väl inte säga att det var det godaste jag smakat i japan hittills men det var inte dåligt. Däremot kändes det rätt riskfyllt att tillaga maten (vilket man gör själv) över den öppna elden som titt som tätt börjar brinna med en himla kraft då fettet droppade ner i den. Inte helt lätt att försöka skyffla undan sina köttbitar med de korta trä-ätpinnarna då. Väl tillbaka efter lunchen kommer Ju och Ayumi (som varit med Professor X) som precis fått sin lunchrast, 12:45 typ, och hastar iväg för att slänga i sig take away-mat så det hinner till nästa lektion.


Bild: Yakaniku och eldplatsen där maten ska tillagas.

Reprimand från patienterna
I studentlobbyn sitter en skylt som jag ber en av de bättre engelsktalande studenterna att översätta åt mig och den säger att det kommit klagomål från patienterna på sjukhuset angående studenterna. Det är nämligen så att vissa studenter har på sig t-shirtar med starka motiv (som manga-figurer) som syns igenom den vita läkarrocken. Själv kan jag förstås inte tänka mig något allvarligare när man besöker ett sjukhus än t-shirt-figurer som kan synas genom läkarrocken så jag förstår helt varför dom klagar. Sen är det en allmän punkt om att studenterna är för stökiga. Och det kan jag säga direkt att dom inte är! Studenterna är juh oftast som små lamm som bara följer efter läkaren och bugar för varje patient så antingen finns det några riktiga rötägg eller är de japanska patienterna ganska kräsna.

Eftermiddagen var....eto....eto....
Oj, minneslucka...kan verkligen inte komma på vad vi gjorde av onsdag eftermiddag i skolan... Hmm, jag återkommer så snabbt jag kommer på det. Gomen ne! ("förlåt")

"Eto" är förresten ett roligt ord som japanerna eftertänksamt mumlar när de inte riktigt kan komma på vad det är dom ska säga. Används väldigt flitigt. Inte minst av mig nu för tiden.

Kvällsmåltid och bus
På kvällen serverar Norie-san, som vanligt, en väldigt god middag. Idag är det en helstekt fisk där man pillar loss köttet med ätpinnarna vilket går förvånandsvärt bra. Kanske dags att ta upp och ge min syster en hel del creds för min skicklighet med ätpinnar. Titt som tätt får jag höra ett "Ooh, sugoi!" när jag börjar äta med ätpinnarna (eller "hashi" som det heter på japanska) då de andra studenterna ofta är på väg att fråga mig om jag kan äta alls med de eller om de ska visa mig hur man gör. Varje gång får jag då förklara att min syster, Agnetha, som bott i USA i cirka 10 år är väldigt duktig på det och drillat mig i ätpinnesteknik sedan jag var yngre. Detta är något som kommit till otroligt god användning då man knappt klarar sig utan ett par "hashi" i Japan. Nu för tiden blir jag smått förvånad när det plockas fram en sked för att ris och tycker att det tar bort lite utmaningen i det. ;) Lyckligtvis är det få gånger japanerna äter med annat än sina roliga "hashi".

Efter måltiden kommer lilla Ju-chan på besök och Katka busar omkring med henne. När Katka inte orkar mer (värmen = orkar inte mycket här) så försöker Norie-san få Ju-chan att leka med mig istället men hon är så blyg så hon springer istället iväg och gömmer sig. Tillslut så tar jag initiativet och börjar jaga henne runt storarumsbordet vilket hon tycker är fasligt roligt och springer skrikande omkring. Hon tycker även det är hur kul som helst att jag slår huvudet i dörrkarmen när jag försöker gå upprätt där igenom. Hon ska självklart visa att hon inte gör det och promenerar stolt igenom - med typ 1,5 meter till godo. ;)

(Tyvärr väldigt få bilder för dagen - lovar bättring!)

Småoperationer och Dubbel Cheeseburgare
Förmiddagen i skolan är jag och gruppen på två småoperationer. Dessa görs med lokalbedövning (i motsatts till sövning) och är oftast inte så stora i omfattningen. Den första operationen är en liten vätskefylld blåsa på fingret som skärs bort och sedan repareras genom att ta en liten hudbit från området under tummen.

Nästa operation är en fistel bakom örat som ska undersökas och opereras bort. En "fistel" är en onaturlig gång som bildats i kroppen om som kan vara "kommunicerande" (t.ex. en fistel i kinden förbinder munnens insida med kroppens utsida och är därför kommunicerande) eller "icke-kommunicerande" (och slutar då bara blint). Fisteln visar sig vara icke-kommunicerande och ganska kort. Den opereras bort och sys igen utan några problem.

Kort lunch så det blir McDonalds. Denna gång provar jag Dubbel Cheeseburgaren som var väldigt god. Men QP Cheese är nog snäppet bättre ändå. Hmm. Får bli MegaMac nästa gång lätt!

Brännskadeenheten
Eftermiddagen kopplas jag på en läkare som ska gå på brännskadeenheten och ta hand om en nyinkommen patient. Spännande tycker jag tills jag inser att vi ska stå och bada patienten i typ en timme. För mig som kommer från Sverige så är det så oförståeligt, men i Japan så är rollerna mellan läkare och sjuksköterska inte alls lika tydliga. Här har vi scenariot framför mig där en läkare och två sjuksköterskor står och schamponerar, skrubbar fötterna och rengör brännsåren på patienten. Att det bara ska behöva denna kompetensresurs (ursäkta uttrycket men det finns nog bättre saker en läkare och två sjuksköterskor kan göra under en timme) för att bada av någon är för mig en gåta. Men patienten ser hyfsad nöjd ut där denne blir ompysslad av två unga sjuksköterskor så det är väl ok. :p

I Sverige är det väldigt mycket så att läkarna nästan aldrig gör det en sjuksköterska gör och (vad jag sett) sjuksköterskor nästan aldrig gör det en undersköterska gör. I Japan vet jag inte om det bara är olika arbetsuppgifter eller lägre utbildningsnivå på sjuksköterskorna men läkarna tar bort förband, pysslar om sår, smörjer in salvor och lägger på nya förband. Möjligtvis kan sjuksköterskorna också göra detta när läkaren inte gör det eller så ingår det inte i deras arbetsuppgifter alls. Roligt med lite omväxling i alla fall.

Läkaren jag går med är väldigt trevlig men hela uppgiften med brännskadepatienten är lite loj och en stor del av tiden står jag bara och väntar när hon sitter vid datorn och skickar remisser och skriver journal. När hon till slut klockan 16:15 säger till mig att hon inte har mer för mig just nu (då har jag spenderat de senaste 20 minuterna med att vänta på att hon ska skriva färdig en remiss) pustar jag ut. Men icke sa nicke - jag ska gå till plastikkirurgmottagningen (långt ord) för att vara med där tills jag slutar... Jag tackar för dagen och går raka vägen till studentlobbyn, byter om och sticker hem. ^^ Mina fötter och ben är redan ömma så in i den grad att jag inte riktigt har någon känsel i dom och att då tvingas gå och "stå" i en obestämd mängd tid känns inte helt aktuellt. Min första "skubbning" alltså. :p

Även om detta bara rörde några minuter så hade japanska studenter nog aldrig vågat göra detta. De har en otrolig respekt för professorerna och de andra läkarna och följer slaviskt efter tills läkarna säger att de kan gå. Inte riktigt vad man själv är van vid hemma i Sverige där man själv tar ansvar för min utbildning och många skippar friskt det de inte tycker är så givande. Självklart har vi massor vi måste gå på också i Sverige men det är rätt stor skillnad ändå mellan Sverige och Japan. Jag får ofta intryckte i Japan att studenten även fyller funktionen av att vara "den som är där med lägst rang" och liksom finns där för att finnas, inte för att lära sig". Absolut inte alltid, men ibland är det väldigt ickegivande och trots det måste man vara kvar i flera timmar. I like it the Swedish way. ;)

Riktig sushi
På kvällen tar Norie-san och Seiichiro-san mig och Katka till en "riktig" sushi-restaurang i Chitose Karasuyama (stadsdelen där vi bor). De klagade innan på att kaiten sushi (rullbandssushi) är lågkvalitétssushi så detta ska verkligen bli spännande.

När man stiger in i restaurangen så dränks man i en symfoni av "IRRASHAIMASEEEE!" (typ "välkommen") från alla fem-sex sushikockarna som bokstavligen skriker det till en. Man känner sig i alla fall väldigt välkomnad och under resten av kvällen kan jag knappt hålla mig för skratt när en ny kund kommer in och mängder av irashaimaseeeeee kommer haglandes. På samma sätt hälsas varenda kund som går ut med en motsvarande fras.

Och visst är det skillnad på sushi och sushi. Laxbiten som ligger på sushin jag beställer här är nästan 2 cm tjock och smälter ändå hur lätt som helst i munnen. Sushibitarna beställer man en och en genom att bara skrika till kockarna t.ex. "Sumimasen, salmon kudasai!" (Ursäkta, lax tack!) så kommer två sushibitar med lax serverade inom en halv minut. Allt är väldigt lyxigt och fint. Jag provar förutom lax även tonfisk, ägg, sardiner, tempura och räkor. Självklart betalade underbara Seiichiro-san så jag fick aldrig se vad det kostade som jämförelse men det är nog inga 130 Yen fatet precis.


Bild: Tonfisk-sushi. Checka tjockleken alltså!


Bild: Kocken iordningställer underbart fina sushifat. Tyvärr inte till oss - men ändå vackert att se på.

Till sushin beställer Seiichiro varm saké åt mig och sig själv vilket är en liten upplevelse i sig. Kan väl inte säga att det är särskilt "gott" men att den är rykande varm gör allt lite roligare. Även Katka blir jättesugen när hon ser att den är varm och beställer in en kopp åt sig så hon kan vara med. Norie-san är snäll nog att ställa upp som chaufför och avstår därför.


Bild: Katka tränas i att hälla upp sushi som en "värddam" ska göra efter instruktioner från Norie-san. Just det, vissa traditioner måste man hålla på!

Mätta och belåtna stapplar vi ut ur restaurangen påskjutsade av en våg av farväl-ord från sushikocksgänget. Väl ute så ska jag ta en bild och får hjälp av en snäll servitris som kommer ut och erbjuder sig att ta bilden åt oss. Men hon hittar inte knappen för att ta bilden - då hon håller kameran upp och ner. :D


Bild: Det mätta och glada sushi-gänget utanför restaurangen. (När tillslut fotografen fick kameran på rätt håll.)

Väl hemma pratar jag med Therese över Skype och hör hur det är med henne där borta i Norge (jättemysigt att få höra henne) och sen är det läggdags.

En lång dag i skolan med efterföljande ESS-möte och restaurangbesök resultar idag till nada blogginlägg (förutom detta då). Ni får istället hålla till godo med en bild på söta lilla Ju-chan som leker med Katka. För er som undrar vem egentligen Katka är så kommer det att komma upp ett blogginlägg tillägnad just henne också. Allt i sinom tid.

-chan är ett suffix som används efter namn och betyder typ "söta lilla". Används i princip bara på småtjejer eller för tjejer inom en kompiskrets. Då kan man börja undra varför jag heter just Pada-chan... men mer om det en annan gång.


Bild: Ju-chan och Katka.

Många japaner röker. Riktigt många faktiskt. Har inte hittat några purfärska siffror men WHO:s undersökning 2002 visar att över hälften av männen röker. Bara lite över 10 % av kvinnorna röker men ökningen till de 10 %:en har gått snabbt.

Så många japaner röker och nästan överallt finns det cigarettautomater precis som läskautomaterna. Men det är faktiskt väldigt sällan man ser japaner röka ute på gatan ändå. Detta för att det faktiskt är förbjudet att röka på gatan förutom inom särskilda "rökområden", precis som rökrutor fast mycket större. I dessa rökrutor står varje morgon ett femtiotal personer och blossar på så att man går som genom en smog för att ta sig förbi. Men det kan jag faktiskt stå ut med när man sen slipper röken genom resten av Tokyo.

På restauranger finns det fortfarande ingen lag mot rökning men enligt studenterna så är det väldigt dålig stil att röka där så ingen gör det typ. Utom vissa restauranger där det lite hör till - men dom kan man hålla sig borta från.

Summa summarum: Tummen upp till rökrutor! Och tummen ner till att så många fortfarande röker!

Ja här har vi ett specialavsnitt av högsta rang. Japaners mobiltelefoner.

Först och främst så har i princip alla japaner minst en mobiltelefon, många har flera. Detta är förståeligt då mobiltelefonerna i Japan verkligen är billiga och det finns nog lika många mobilbutiker som det finns brevlådor i Tokyo. Dock så är det japanernas egna märken som är billiga och alla dessa mobiler ser ganska likadana ut. Detta gör att det ser ut som att alla japaner har exakt likadan mobiltelefoner. Eller i alla fall en av de tre modeller som finns.

Men det finns juh en hel del nackdelar med de japanska mobiltelefonerna. Först och främst så har dom inte SIM-kort. Dom verkar ha något skumt motsvarande men detta leder till att man inte kan ta en europeisk mobil och använda den med ett japanskt abonnemang. Därutöver så använder sig även japanska mobilnätet av ett annat frekvensband än Europa eller USA. De flesta mobiltelefoner i Europa stödjer ej detta frekvensomfång och är därför stendöda i Japan. Tycker faktiskt också att det är sämre ljudkvalité i telefonerna här men det kan vara som jag bara inbillar mig.

Men det konstigaste med hela mobilkulturen är ändå skyltarna över hela Japan som säger att du inte får använda mobiltelefonen, eller i alla fall att du ska undvika att använda mobiltelefonen. Och dessa skyltar finns på i princip alla ställen där du skulle vilja använda en mobiltelefon. På tåget till exempel finns det skyltar överallt där det står "please refrain from using your mobile phone" och jag vet inte om jag tolkar det som att man inte bör använda den alls eller om man inte bör prata högt i den. Eller vad menar de? För i princip varenda kotte på tåget står konstant och SMS:ar (de har egentligen inte SMS i Japan men en sort mail-motsvarighet) så använder sina mobiler gör de juh. Men däremot ser man i princip aldrig någon prata i dom. De få gånger någon gör detta springer de alltid bort till tågdörrarna och ställer sig ihopkrupna som att de verkligen skäms.

Men visst det är skönt att slippa att folk står och gastar i mobiler (finns juh en anledning till att ordet "mobilblottare" har fötts) men anti-mobil-skyltar överallt känns lite skumt. Inte minst i ett land där "alla" har en mobiltelefon.

Måste också tillägga att jag tycker att japanernas motsvarighet till ljudlös som kallas "Manner mode" är hur gulligt som helst.

"Manner mode on!"


Bild: Ett exempel på en klassisk japansk mobiltelefon, inklusivea alla deras söta accessoarer. I det här fallet Misatos. omedvetet stulna för fotografering, mobiltelefon.

Still jet lagging
Ännu en tidig morgon. Jag har märkt att jag ofta vaknar upp vid 04:00 ganska exakt varje morgon. Hmm, varför jag skulle vilja vakna vid 21:00 hemma i Sverige kan man juh undra? Hiroaki möter mig i studentlobbyn på morgonen och säger att studenterna som är på plastikkirugi kommer komma och hämta mig.

Nya gruppen
Sant nog dyker två tjejer upp efter några minuter och introducerar sig lite blygt. Några minuter senare sticker ett motorcykelhjälms-beklätt huvud in i studentlobbyn och Hiroaki presenterar min tredje gruppmedel, Ju. Ju är dock redan försenad så jag och tjejerna ger oss iväg till sjukhuset.

Väl inne på plastikkirurgiavdelning hälsas jag välkommen av en av professorerna som verkar väldigt trevlig. Han säger att jag ska gå med honom på mottagningen på förmiddagen och sedan närvara vid en operation på eftermiddagen. Jag trodde att jag skulle förlora mina nya studentkompisar redan nu eftersom neurokirurggruppen alltid hade föreläsningar och liknande. Men det visade sig att Ju ska vara med mig på mottagningen och att vi alla ska till operationen senare.

I den här gruppen är dom egentligen också 6 personer men gruppen är uppdelad på dermatologi (huden) och plastik (ja du, resten?) så egentligen blir det bara vi 4 som kommer att hänga tillsammans.

Japansk sjukhusmottagning
Den japanska mottagningen skiljer sig rätt mycket från den svenska faktiskt. Mest noterbart är nog att läkaren jag är med har 4 patienter per halvtimme. Alltså mindre än 10 min per patient inklusive allt pappersarbete. Men även besöken i sig var annorlunda. Inte alltför sällan kommer patienten in, tar av sig bandaget och visar upp operationsärret eller liknande, doktorn kastar ett öga på det och sen får patienten ett nytt bandage och kan gå igen. Nu har jag inte varit på något motsvarande i Sverige men de mottagningar jag varit på där hemma har haft i alla fall en halvtimme per patient avsatt. Men det är klart - patienterna här var väl inte mycket att orda om sig själv då de flesta är på återbesök.

En annan skillnad är att det kändes som ett litet drop in-rum som man satt i. Även om allt var tidsbokat så sitter en överläkare och en underläkare och bokstavligen "ropar" patientens namn ut mot väntrummet (rummen var liksom som små bås avskiljda med flyttbara väggar som inte går hela vägen upp i taket) som kommer instapplande genom den lilla dörren. På grund av det höga tempot är det inte ovanligt att läkarna plockar fram nästa patientens journal redan när den första patienten håller på att klä på sig igen. Trots den lilla tiden patienterna får så verkar läkarna här väldigt duktiga  och bortsett från att jag fattar nada av vad dom säger så är det ganska roligt med mottagning. Jag gillar patientkontakt.

Lunch med Hiroaki och Ju
Då bara jag och Ju var på mottagningen så inväntar vi någon ytterligare för att gå på lunch och lämpligtvis dyker Hiroaki upp och följer med oss. Vi går till en restaurang och äter "tonkatsu" som är friterat fläsk serverat med ris, misosoppa, riven vitkål och någon skum japansk rotfrukt. Väldigt gott och mättande. Som vanligt i Japan så äter man lite av varandras mat för att se hur den smakar och allas är väldigt goda även om jag nog är mest nöjd med min egen. ;)


Bild: Ju och våra maträtter. Jus var traditionell tonkatsu medan min är blandad med ägg och läggs i riset.

Plastikkirurgi á la grande
Eftermiddagen är det dags för den första plastikoperationen! Men först och främst vad gör en plastikkirurg? Själv kan jag inte säga att jag hade någon riktig koll mer än de skönhetsoperativa ingreppen vilket man inte alls gör på ett sjukhus. Men vad jag lyckats lista ut hittills så är den mesta kirurgi som inte direkt "botar" en sjukdom plastikkirurgi. Det som görs på sjukhuset kallas "rekonstruktiv plastikkirurgi" (i kontrast till den estetiska som bröstförstoringar och annat som görs på privata kliniker) och går ut på att åtgärda missbildningar, brännskador, sår efter operativa ingrepp och liknande. Det inkluderar även transplantationer av till exempel hud från andra områden eller rekonstruktioner av muskler och ben som gått förlorade på olika sätt.

Plastikkirurgiska avdelningen är av stort intresse för mig eftersom vi i våran grundutbildning i Sverige inte har någon plastikkirurgi alls. Detta tycker de japanska läkarna och studenterna är konstigt och jag håller helt med. (Kan inte svära på att dom inte ändrat det nu i Sverige, men de hade i alla fall inte det tidigare år.)

Dagens operation är en riktigt häftig historia. Kan börja med att säga att den startade redan klockan 09:15 imorse och tog inte slut förrän 03:00 på natten. Så cirka 18 timmar lång! Inte dåligt. Patienten har en tumör långt in på tungan som är ganska stor. Till följd av detta ska en stor del av tungan nu opereras bort. Samtidigt öppnar man då upp benet och skär loss en bit av den stora lårmuskeln (vastus lateralis-delen på quadriceps femoris för de som är intresserade) med medföljande artärer, vener och nerver. Av denna muskelbit bygger man sedan en ny tunga som sätts in i patientens mun för att fylla det stora hålet där tumören satt. Minst sagt Sugoooi!

När vi kommer in till operationen sitter en 5-6 läkare redan djupt engagerade i operationen samt en drös av sköterskor som hjälper till. Kirurgerna består av två team. Uppe på halsen sitter för tillfället öron/näsa/hals-kirurgerna och tar bort tumören medan plastikkirurgerna sitter nere vid låret och håller på att skära ut muskeldelen. Hela operationen i sig är väldigt spännande och det är lätt den största jag sett hittills. Men mindre spännande tycker mina ben det är efter två och en halv timmars stående. Även om jag ibland smiter bort och vilar benen på en stol så är det mest stående som gäller. Efter ytterligare en halvtimme börjar jag känna att det räcker för idag och frågar lite menande studenterna hur länge de tänker stanna med får inget riktigt svar.

Efter ett tag berättar en annan läkarstudent där inne, lite i förbifarten, att i Japan så stannar studenterna till kirurgen säger till dom att dom kan gå. Man går varken innan eller efter. Och om läkaren glömmer studenterna när dom sätter igång med sitt arbete så är det bara synd om studenten. Att själva fråga om man får gå därifrån antar jag är helt "out of the question". Så jag ställer mig snällt till rätta och efter ytterligare en timme bytar kirurgerna vid och "mikrokirurgin" startar (där blodkärl och nerver sys ihop med mikroprecision) då den rekonstruerade tungan ska sättas in.

Vi får komma fram en och en och titta en liten stund i "kikaren" samtidigt som kirurgen förklarar för oss vad vi ser. Efter det säger han att vi kan gå. Klockan är 17:00...*puh*. 4 timmars nästan konstant stående och mina ben protesterar vilt. Varför valde jag kirurgi? :D Som min flickvän Therese säger "Du har kanske kirurghänder, men inga kirurgben". Hon har en poäng.

Kvällsrunda med Hiroaki
Jag och Hiroaki bestämde på lunchen att mötas efteråt och vi ses nu i studentlobbyn och ger oss ut tillsammans till stan. Vi går rundor bland en massa affärer, bland annat en pianoaffär där jag letar efter noterna till Final Fantasy X-2 Piano Collection. Men tyvärr var den slut och producenten har slutat tillverka dom så jag får prova min lycka i Ginza senare där dom ska ha en mycket större affär. Jag köpte istället den helt nyutkomna Final Fantasy XI Piano Collection-boken där jag faktiskt inte ens hört musiken ännu. Men inga Final Fantasy-pianostycken har svikit mig ännu så jag passar på att köpa boken medans jag kan.

Final Fantasy Piano Collection - en kort introduktion
För er som inte vet vad Final Fantasy-serien är så är det flera japanska rollspel som blivit omåttligt populära sedan de släpptes på Nintendo 8-bitar för hur många år som helst. Namnet "Final Fantasy" visade just att detta var det sista spelet som utvecklarna skulle göra då det inte hade gått så bra för dom. Men spelet blev en megasuccé och föertaget tog ny kraft. I dagsläget har det släppts ett tjugotal unika Final Fantasy-spel till alla möjliga konsoller och endast få har inte blivit hyllade som mästerverk.

En av de stående höjdpunkterna i dessa spel är också musiken med den kända kompositören Nobuo Uematsu bakom notpennan. För er som aldrig lyssnat på någon Final Fantasy-musik (vilket jag antar att få av er har ^^) så rekommenderar jag "Suteki da ne" från FFX ("Final Fantasy tio") och "Melodies of Life" från FFIX av de vanliga styckena (med sång och allt sånt) medan av Piano Collection-versionerna är "Besaid Island" från FFX, "Melodies of Life" från FFIX och "Wind Crest" från FFX-2 alla väldigt bra. :)

Kvällsrundan med Hiroaki fortsätter
Vi fortsatte vår färd med att gå in på ett stort spelcenter med en massa spelmaskiner. Allt från gipklo-maskiner till arkadmaskiner och konstiga kortspelsmaskiner fanns samlat i detta 5-våninghus. Hade jag haft ett sådan nära mig i Sverige hade jag förmodligen spenderat en hel del pengar där. Vi går även in i ett flervåningsköpcenter med allt från himmel och jord med höjdpunkter som godis formade som sushibitar, en Darth Vader utformad som de gamla shogunerna och ett stort sortiment av "partykläder" i sann japansk anda som nurse-outfit, skolflicke-outfit och skolbaddräkts-outfit.


Bild: Game station med alla möjliga arkadspel och liknande.


Bild: Darth Shogun! Han hade lätt varit den mäktigaste av shogunerna om han funnits.


Bild: Ja...bara att välja och vraka alltså.


Bild: Och jag hoppas verkligen polisen står beredd och haffar de som köper en sån här. För något fel i DNA-koden måste det väl ändå vara om man vill dra på sig en sån?

Som avslutning går vi till en av Hiroakis favoritrestauranger där dom serverar bifftunga... Hiroaki ångrar bittert att han berättade i förväg vad det var för något eftersom jag vägrade beställa det. Men jag fick smaka från honom och det var faktiskt gott. Själv tog jag vanlig biffilé i barbequesås. Smarrigt värre, men någon äggröra (såg ut som snor) som man blandade i riset var mindre gott. :)


Bild: Hiroaki med sin omtalade bifftunga.


Bild: Nej, det där ägggrejset i riset var verkligen inte gott. Och det såg ut som snor.

Antikmarknad i Harajuku
Idag ska jag, Katka och Norie-san åka på antikmarknad och rundvandring i Harajuku. Seiichiro-san kör oss till tågstationen och sen tar vi två tåg för att nå fram till Harajuku.

På marknaden i Harajuku säljs allt mellan himmel och jord. Från gamla solfjädrar och kimonor till leksaker och iMac:ar (?). Men framför allt är det gamla, antika saker som står längs gatan där marknaden hålls. Det mesta är rätt slitet (är det antikt så är det juh antikt) men vissa fina saker som sölfjädrar, kimonos och tekannor hade varit fina att köpa - men jag får tänka på maxlasten på flyget hem...


Bild: Norie-san på marknaden i Harajuku.

Efter marknaden besöker vi ett konstmuseum med utställning av tavlor målade av kända japanska konstnärer från 1700- och 1800-talet. Många är väldigt fina med avbildade cermonier, tempel och japanska shoguner. Däremot är kvinnorna på bilderna genomgående fula måste jag säga. De ser inte särskilt naturtrogna ut och har konstiga drag som stora näsor och stora fötter - två saker som japaner verkligen inte har.


Bild: Konstmuseum i Harajuku. Fick inte fotografera inuti tyvärr.

Organic food och mer Cosplay
Till lunch äter vi "organic food" som är tillagat med gediget uppodlade grönsaker utan några som helst kemikalier. Många av grödorna odlar restaurangen till och med själv. Det var en buffé och vissa saker var goda medan andra var mindre goda i min smak. Kycklingklubbor med ätpinnar är inget dans på rosor heller ska ni veta. Inte för än jag sneglar åt sidan och ser Norie-san plocka upp den med hjälp av handen vågar jag göra samma sak. Jag som hade kämpat så.

På väg från Harajuku stannar vi till vid Cosplay-området igen då Katka verkligen vill se dom (jag också, jag också!). Idag var det bättre uppslutning men det är nog för varmt för att en hel del folk ska orka ta på sig sina tunga kläder och gå och posera i solen i flera timmar.


Bild: Cosplay-gänget i full fart med att konversera.


Bild: Härlig Cosplay-duo. Jag har faktiskt en bild där jag och Katka poserar tillsammans med dessa men den är på Katkas kamera så laddar upp den lite senare.

Engelsk pub i Shibuja
Eftermiddagen slappade jag hemma hos Shimada och råkade nästan slumra till någon minut mellan bloggandet och japanskapluggandet.

På kvällen beger sig jag, Norie-san och Seiichiro-san in till Shibuja, som ligger precis bredvid Harajuku, för att gå på en engelsk pub. Hur får man idéen att åka på engelsk pub i Japan? Jo, Katka har extrajobb där tre kvällar i veckan och Shimada-familjen har aldrig varit där och hälsat på henne. Så nu är ett perfekt tillfället och vi tar tåget in alla tre. Innan dess han dock fyra jäkla myggor sticka mig utanför Shimada-familjens hus! Gaaaah vad det kliar!

Shibuja är något helt magiskt. En av de mest folktäta områden i Tokyo med mängder av affärer, restauranger och en massa annat konstigt som hör Japan till. Mitt i denna smet hittar vi den lilla engelska puben med en engelsk flagga stolt svajandes utanför. Stämningen är som den ska vara. Mörk träinredning och skum belysning samt två engelskmän som sitter över varsin öl och diskuterar.


Bild: Korning i Shibuja. Attsingen vad mycket folk.

Katka står beredd och tar emot oss och visar oss till ett bord. Shimada-paret beställer varsin öl och jag en cocktail (jag gillar inte öl - jag vet inte hur många som hittills sagt att det är jättekonstigt. Blä på öl juh!). Därefter beställer vi in tre olika rätter: Bönsallad, Fish and chips och Cottage pie. Allt är väldigt gott och det är faktiskt lite skönt att få sätta tänderna i någon så onyttigt som friterad fisk efter alla nyttiga japanska rätter man ätit den senaste veckan. Inte något ont om dom - Jag hade nog gärna kunnat leva sunt om det är så gott. Men jag ska inte ljuga och måste säga att jag tycker om lite onyttig mat också. Det är juh bara så gott med en saftig hamburgare på McDonalds emellanåt!


Bild: Engelska pub-regler. Jätteroligt när Norie-san satt och försökte säga de olika svärorden.

Shimada-paret är för himla roliga och Norie-san började säga att hon är lite full efter att en tredjedel av hennes öl är borta. Det är dom japanska generna. :D Och sant nog så fnittrade hon massor varje gång bordet bakom oss säger något högljutt samt är väldigt rolig hela kvällen.

Vi tar oss ut genom baren och hem igen mätta och belåtna. Bara stackars Katka som ska jobba till klockan 00:00.


Bild: Norie-san och Seiichiro-san försöker fotografera mig på tåget hem men faller själv offer. Mohaha!

Sovmorgoooon!
Äntligen sovmorgon! Jag har en hel del förlorade timmar som mer och mer började göra sig hörda och som behöver tas igen. Så idag sov jag till nästan 10:00. Går ner för att äta frukost och möts då av Norie-san som redan sitter och äter. Så sent? Jo, Norie-san älskar tennis! Hon älskar det så mycket så hon sitter uppe hela kvällarna/nätterna nu för att titta på Wimbledon-spelet. Så som följd kommer hon ofta inte upp särskilt tidigt på morgnarna.

Idag har en annan student som jag sprungit in i på Tokyo Medical Universitys studentlobby bokat mig för dagen för att gå på stan. Han heter Kohei och pratar riktigt bra engelska då han varit på utbytesstudier i både USA och England. Då han har föreläsning idag (lördag...) så bestämmer vi att mötas på skolan när han slutar och ta lunch.

Pizzabuffé och shopping
Väl där möts jag av Kohei och två andra studenter från hans grupp som ska följa med idag. Jag tycker det är hur kul som helst att det bara blir små grupper hela tiden som tar mig rundor här i Japan. Man känner sig väldigt välkommen och poppis. Men lunch först och detta avnjutes på en pizza-bufférestaurang med alla möjliga rätter förutom pizzorna som spagetti, sallader och efterrätter. Det var i den lite dyrare prisklassen (1500 Yen = 88 kronor) men det var väldigt god mat och en riktigt fin restaurang. Under måltiden ansluter sig ytterligare en student som hade försovit sig.


Bild: Jag och Tomona på pizzabufférestaurangen.

Vi ger oss ut på stan och som vanligt tillfrågas jag vart jag vill gå som inte har en aning om vad som finns och vad som är roligt att gå till. Jag kommer dock på att jag vill besöka ytterligare en affär med mangafigurer samt en elektronikaffär och Kohei bestämmer sig för att ta med mig till Yodobashi som är en jättekänd kameraaffär i Shinjuku med flera våningar för varje märke och utrustningstyp. Här inne tittar jag på en digitalvideokamera åt Therese som har tröttnat på sin kamera och vill ha en för just videoinspelning. Då priserna verkar vara minst sagt bättre i Japan så kan det juh vara värt att passa på. Jag frågar om jag fotografera videokamerorna i en affär för att kunna skicka till Tessy men försäljaren börjar mala på om att han inte tycker det är ok. Tillslut lyckas Kohei övertala honom så pass att han säger att han ska låtsas som att han inte ser det.

Efter det så beger vi oss till en ny mangafiguraffär som till och med överträffar den jag tidigare var i. Här står lådorna tätt och tonvis med figurer tittar ner på en från de höga hyllorna. I princip vilken anime/manga som helst finns nog representerad här i någon form tillsammans med andra figurer som Bruce Lee, Luke Skywalker och James Bond. Sugoooi!

Harajuku och Meijitemplet
Dagen är fortfarande ung och gänget tar med mig på tåget till Harajuku för att gå till Meijitemplet. På vägen dit passerar vi även en grupp ungdomar som kör Cosplay ("Costume play") och Kohei berättar att Harajuku är känt för just det. Ungdomar klär ut sig till sina favoritanimekaraktärer eller liknande och åker till Harajuku för att bara hänga, bli fotograferad och få chansen att känna sig lite som en stjärna. Ofta gör dom sina egna kläder vilket är minst sagt imponerande!


Bild: Cosplay i Harajuku. Inte dom bästa modellerna - ska ta fler bilder nästa gång.

Meijintempelområdet är riktigt stort och ligger i en skog mitt inne i Tokyo. Hur den skogen överlever är i sig ett mysterium. På väg mot templet går man igenom flera torii (portar av trä) som är vackra och imponerande stora. På väg in till templet tvättar man också händerna under ett speciellt tak. Handtvätten följer vissa regler och ska enligt Kohei vara till för att tvätta bort synd innan man går in i templet. Bäst att tvätta noga då...


Bild: Gruppen framför en torii. Från vänster: Tomona, Koehi, jag och Taka.


Bild: Handtvätt för att tvätta bort sin synd innan tempelinträdet.

Inne på tempelområdet bevittnar vi hela två bröllop (är visst poppis att gifta sig i ett tempel om man är lite välställd) där brudparet är klädda i traditionella japanska kläder. Som seden hör till bad vi i templet genom att kasta i ett mynt, buga två gånger, klappa händerna två gånger, be och tillslut buga.


Bild: Bruden gör sig redo för den magiska cermonin.

Efter templet ger vi oss iväg in i Harajukas stadskärna som är fullt med folk och ruskigt varmt. Vi går till en designbutik, tittar på kläder och strövar upp och ner längs de stora gatorna kantade av affärer. Harajuku sägs vara ungdomarnas stad och det märks verkligen där merparten av folket på stan är ungdomar inte allt för sällan klädda i poppiga japanska kläder och stylade frisyrer.


Bild: Folkträngsel i Harajuku.
På hemvägen tar vi tunnelbanan från den helt nybyggda stationen och spåret. Den byggdes för bara två veckor sedan. Inte för att det säger mig jättemycket eftersom jag fortfarande tycker att alla tunnelbanor känns unika men för kompisarna var det spännande. Bland annat hade den nya stationen stora mekaniska skyddsdörrar som öppnas när tåget har anlänt. Kan juh vara bra så ingen ramlar ut på spåret vilket inte är omöjligt scenario så mycket folk som det är i Tokyo.

Middag med familjen Shimada
Middag med hela familjen hemma hos Shimada vilket inkluderar jag, Katka, Norie-san, Seiichiro-san, deras dotter och hennes man samt deras två barn. Yu-chan (dottern) började spela på den elektroniska orgeln som familjen Shimada har hemma och då blev jag så klart tillfrågad om inte jag kunde spela något också. Självklart går jag och sätter mig och tänker precis påbörja ett av mina japanska stycken när det slår mig att elorgeln bara har typ hälften av bredden av ett vanligt piano. Istället har orglar två klaviaturer, ett ovan och ett under, vilket är bra för flera stämmor men inte särskilt praktiskt för klassiska stycken. Snabbt som attan får jag tänka igenom min repertoar och ta det som jag tror kan spelas på minst möjliga klaviaturbredd. Jag väljer Mozarts Turkiska march (A la turka) men även den är för "bred" och vissa anslag gör jag i orgelns trä där det borde funnits tangenter. :D Men bortsett från det gick det väldigt bra och familjen applåderade varpå Shimada-sans dotter kom fram och spelade Turkiska marchen hon också - fast med en hand, vänster hade hon glömt. Sedan visade hon hur man kan spela med en elorgel och det är häftig hur man kan få det att låta som en hel konsert med bara ett piano - även om det låter som samplade midi-låtar.

Konstigt nog verkar hela Japan mer eller mindre rädda för terrorism. Jag vet inte om det varit så länge eller om tragedin med mannen som körde rakt in i en folkklunga och sedan gick av och knivhögg en massa personer har skrämt folk.

I vilket fall som så är exemplena otaliga. Vart man än går så möts man av skyltar där det står saker som "stoppa terrorismen" och "rädda oss från terror" samt den spännande skylten i tunnelbanan som säger att man bland annat inte ska lukta på främmande väskor. Tusan, vad ska jag nu göra på mina tunnelbaneresor?


Bild: Lukta inte på främmande väskor!

I tunnelbanan så är även en massa soptunnor igensatta för att folk inte ska kunna lägga bomber i dom. Och skummast av allt är ändå att åtminstone en läskautomat jag sett kommer vara avstängd under tiden som ett viktigt toppmöte hålls i Japan där bland annat George Bush ska närvara. Inte för att jag riktigt ser kopplingen men det finns säkert en smart idé där bakom.

Så ja, är folk verkligen så rädda för terrorismen i Japan? Jag ska fråga mina kompisar här och se vad dom säger så återkommer jag då.


Bild: Bombskyddad soptunna.

Fallredovisningar och tacktal
Sista dagen på neurokirurgavdelningen idag och därmed också snart farväl till min trevliga grupp som tagit hand om mig där.

På förmiddagen har vi fallredovisningar med professor Miki. Alla studenter går upp och håller ett föredrag om en patient som dom läst på och försöker så gott dom kan att göra det på engelska på professorns uppmaning. Efter det så är det min tur att gå fram men jag har ingen patient utan ska helt enkelt säga vad jag tyckt om veckan på neurokirurgiska avdelningen. Jag tackar professorn och gruppen för att dom tagit så väl hand om mig och säger att det varit både roligt och lärorikt att få närvara. Efteråt informerar professor Miki oss om att dagens operation blir ett aneurysm i hjärnan som ska "clipsas" och sedan tar han farväl av mig och tackar för tiden jag var där. Han säger också snällt att jag alltid kan kontakta honom om det är något jag behöver hjälp med. Han har verkligen varit jättesnäll mot mig. Efter det sticker vi iväg på en ovanligt kort lunchrast då operationen redan startat. Vi behöver dock inte närvara vid själva proceduren att ta sig in till hjärnan utan kan komma när det är dags för clipningen om cirka en timme.

MacuDonaldsu
Så det blir japansk McDonalds till lunch! (Det stavas faktiskt som vanligt men japanerna uttalar det MacuDonaldsu.) Japanerna har en del unika burgare jämfört med Sverige och resten av världen. Först och främst som har dom en helt egen burgare, Teriyaki burger, som gruppen rekommenderar mig att prova. Självklart måste man juh kunna berätta att man ätit teriyakiburgare på McDonalds i framtiden så jag beställer en sådan. Förutom den så är Japan och USA de enda två länderna (enligt min grupp i alla fall) som har MegaMac! MegaMac ser nästan grotesk ut där den är som en dubbel BigMac. Varför små japaner ska äta den kan man dock fråga sig? Den tredje burgaren är dubbel cheeseburgare som jag inbillar mig att jag sett i Sverige i någon form, men är inte säker. Den är egentligen den jag är mest sugen på då jag älskar QP cheese i Sverige men man får juh prova en Teriyaki burger först.


Bild: McDonalds i Japan. Kanske ser ni MegaMacen som är bild nummer 2 bland småbilderna.

McDonalds i Japan är juh mycket billigare än i Sverige (!) då det jag i alla fall tror är en BigMac och C:O här kostar 640 Yen alltså cirka 37:-. Najs!

Teriyakiburgaren är god men lite för söt för att jag ska uppskatta den fullt ut. Nästa gång blir det lätt en dubbel cheeseburgare eller kanske rent utav en MegaMac för att få testat den också - den kostar trots allt bara 690 Yen, cirka 40:-.


Bild: Vi vilar upp oss inför operationen i studentlobbyn.

Aneurysm med clippning
Efter lunchen rusar vi iväg till operationen och kommer peeerfekt in när aneurysmet är blottlagt och clippingen är nära.

Aneurysm: Aneurysm är en utbuktning på ett blodkärl på grund av att blodkärlsväggen har blivit försvagad. Utbuktningen växer och växer och kan tillslut gå isönder. Aneurysmen bildas oftast på artärsidan (med högt tryck) och en stor blödning kan därför ske när de brister vilket oftast leder till att patienten avlider. De sitter oftast i centrum av hjärnan eller på den stora kroppspulsådern, aorta. För att bota dessa sätter man ett "clips" på själva halsen av utbuktningen vilket stänger av aneurysmet och gör att det inte händer något om det går isönder.

När vi kommer in i rummet så får vi gå bort och titta genom "kikaren" som läkaren har riktad in i patientens hjärna varpå läkaren förklarar vad det är man ser. Annars så finns det även en kamera i kikaren som hela tiden visar upp live på två stora TV-apparater vad som händer men det är roligt att få se det med egna ögon också.

Läkarna sätter in clippet som hamnar lite snett, ändrar runt på det tills det sitter rätt (det är väldigt svårt att få på plats och tar många försök) och sen kontrolleras alla intilliggande kärl samt aneurysmet med en mini-doppler. En doppler känner av blodets rörelse och ger ifrån sig ljud därefter. I det här fallet ska alltså blodkärlet ha ljud från dopplern både innan och efter aneurysmet medans aneurysmet i sig ska vara tyst. Delen efter blodkärlet visade sig inte ge ifrån sig något ljud och clipset får justeras lite ytterligare innan det ligger perfekt.

Allt som allt tittade vi på en timme och sen kunde vi gå för dagen. Slut med neurokirurgi för min del alltså! Nästa vecka blir det plastikkirurgi.

Avskedsfoton
Innan jag beger mig tar jag farväl av alla i gruppen en och en och gruppen drar med mig ut för att ta några avskedsfoton. Hiroaki ställer snällt upp som fotograf även om jag ser att han har massor att förbereda inför dagens examinationer. (Japanerna verkar oftare ha små examinationer än en stor i slutet på terminen som vi har i Sverige.)


Bild: Avskedsfoto med neurogruppen! Framifrån: Saeko, Tsuru, Shige, Banno, Yoshi och jag.

Efter det avböjer jag vänligt från inbjudan att gå på stan med några från gruppen då jag känner mig lite slut redan nu och måste vila upp mig inför helgens utflykter.

När jag kom hem idag skulle jag kunna tro att jag precis hade duschat...om det inte hade varit för att jag precis var på väg till den. Suck för denna luftfuktighet och värme. Hela dagarna går man runt med jeansen och skjortan klistrad mot kroppen. Det värsta är väl nästan ändå att man börjar vänja sig. Eller?

Bedside teaching
Dagens första lektion är BST, "bedside teaching", som innebär att man går runt till patienter och lär sig saker praktiskt. Vi tas med runt bland patienterna och får en liten historia om patienterna samt så får de japanska studenterna prova på att rengöra en trakestomi (hål i halsen där ett rör kan användas för att andas).

Rast i 3 timmar igen (sällan...) och jag passar på att springa till datorrummet för att försöka skriva ut mina repliker inför dagens rollspel. I datorrummet träffar jag en japan som pratar riktigt bra engelska. Det visar sig att han bott sina första 8 år eller så i USA men sedan flyttat till Japan. (Men han var japan, inte amerikan.) Han berättar att även han tillhör ESS-gruppen och ska komma på kvällens rollspel om han får tid.

Ramen!
Till lunch idag är det dags för nästa nudelutmanare, ramen! Eller "lamen" som det uttalas så kraftigt här att de inte ens förstår när jag säger "ramen". (Rätt konstigt eftersom japanerna faktiskt säger en hel del R i vissa ord.) Ramen är mer som det jag tänker mig när jag tänker på japanska nudlar (även om den då är kinesisk). Lätt godare än soba i min mening och köpes via en rolig automat när man går in i restaurangen. Man väljer där vilken rätt man vill ha och betalar med sedlar och mynt varpå man får en liten lapp. Denna visar man sen upp när man väl får sittplats så lagar kocken till det på fem röda.


Bild: Ramen.

I Japan, i väldigt stor kontrast mot Sverige, så är det högst trevligt att surpla högljutt när man äter rätter som ramen. Det är svårare än jag trodde för på något sätt så sitter det i ryggmärgen att man inte sörplar och därför håller jag undermedvetet tillbaka. Men några försök och en rejäl tungbränning senare så sörplar jag på så pass att jag får beröm av Yoshi bredvid mig.

Örter och vatten-Wii
Innan nästa lektion så kommer läkaren in lite för tidigt och sätter sig ner och börjar prata med mig. Han är inte jättebra på engelska men vi lyckas ändå navigera in om EM-spelet i fotboll. Jag åkte juh till Japan precis innan finalen så jag har fortfarande inte sett den. Jag har till och med försökt avskärma mig så jag inte skulle se vem som vunnit (vilket faktiskt är ganska lätt här borta då jag inte fattar japanernas nyheter och sällan har tid att surfa in på nyhetssidor på nätet). Men det sprack lite när läkaren nu sa något om "Spanish champions". Men jag kan hoppas att han sa fel eller att jag fattade fel och har redan nu beställt en kopia av matchen från en klasskompis på skolan. Så inga spoilers tack! :p


Bild: Tavlan efter föreläsningen.

Innan lektionen visade Yoko sina örter som hon äter 3 gånger om dagen för att "få bättre hy". Det är kinesik läkekonst och ska visst vara väldigt populärt i Japan. Hon ser inte helt lycklig ut när hon äter dom dock och skakar vilt på huvudet när jag frågar om det är gott.

Under förläsningen om medvetandegrader berättar läkaren om en Wii-tävling i USA för några år sedan. Tävlingen gick ut på att dricka så mycket vatten man kunde och den som drack mest vann ett Nintendo Wii. Problemet är dock att vatten är väldigt farligt i för stora mängder och "vinnaren" i det här fallet drack så mycket vatten att hon fick allvarlig hyponatremi och dog. Väldigt tragiskt. Så drick vatten allihopa, men drick måttligt. Och för er som hört att man måste dricka 1,5 liter vatten om dagen så är det bara strunt.


Bild: Neurogruppen i vår lilla föreläsningsal. Frän vänster: Mig, Yoko, Saeko, Tsuru, Banno, Yoshi och Shige.

Rollspel
Klassen slutar för en gångs skull sent (strax innan 17) och såklart är det idag jag faktiskt har bråttom efter skolan då rollspelet börjar redan 17:00. Jag springer iväg och byter om och träffar på vägen till ESS-rummet Hiro (från dag 1) som också ska dit.

Så vad är nu det här för rollspel och vad är DOCS och ESS egentligen. ESS har jag redan pratat om innan och det är en grupp som övar sig att tala engelska - framför allt inom läkaryrket. DOCS är jag inte hundra på men det är en annan grupp som tränar sig i praktiska saker som att sätta nålar, ge första hjälpen, patientsamtal och liknande.

Dagens rollspel var just ett möte mellan de två grupperna, DOCS och ESS, där de två slår sina intressen ihop för att träna patientsamtal på engelska. Jag vet inte om det bara var bra timing eller något men jag är då specialinbjuden att vara med i rollspelet. Först och främst ska jag vara en av tre patienter som ska säga samma repliker, fast med vårat eget språk. Detta för att se skillnaderna som man ställs inför språkmässigt som läkare.

Jag blir glatt välkomnad i salen och lärarna som är ansvariga hälsar att dom sett fram emot att träffa mig. Därefter kommer en kille med en stor videokamera och ett rejält stativ. Filmning och allt alltså - great. :P Först ut är två andra studenter som kör samma repliker som jag och någon annan senare ska göra. När dom är klara säger Misato till mig att det är min tur och plockar ut en student från gruppen som får spela läkaren (med papper dock till skillnad mot mig). Innan jag går upp frågar jag Misato om hon vill att jag ska vara någon speciell patient, t.ex. en jobbig patient. Hon tycker det är en jättebra idé och jag skrider till verket.

Jag samlar på mig av mina skådespelarförmågor (gick snabbt, inte så mycket att orda om där) och stormar in i rummet och utbrister "I demand to see a doctor! Now! Are you a doctor? Then don't stand there, help me!" i väldigt brittisk överklasston. Stackars studenten som spelade läkaren blev rätt ställd, inte minst då hon nog inte kunde tillräckligt mycket engelska för att fatta vad jag egentligen sa. Resten av klassen skrattade högljutt i alla fall och läkaren började hämta sig och bad mig att sätta sig ner. Resten av föreställning gick bra och läkaren gjorde ett bra jobb att gå igenom de olika frågorna.

Efter det börjar själva genomgången då folk tar upp´läkarens fraser och diskuterar vad som är den bästa översättningen till engelska för att fråga saker som "varför har du kommit till sjukhuset idag", "har din avföring förändrats" och "var snäll och lyft upp din skjorta". Gruppen får komma med olika förslag hur man kan säga det och sedan kommer dom fram till ett förslag som dom tycker är bäst. Efter det så frågar dom mig vad jag tycker om deras förslag och vad jag tycker att man borde säga. Det är verkligen roligt att agera lärare och jag tycker att dom är väldigt duktiga och att hela idéen är ett väldigt bra initiativ.

Ett av dom många roliga alternativen som kom upp var "Show your breast" på "kan du dra upp skjortan". Eller "Has your shit changed?". :D


Bild: Misato och en annan student vid tavlan.

Nästa del handlar om svårigheten att uttrycka smärta. Studenterna delar in sig 2 och 2 och får alla en egen fras på japanska som beskriver en smärta. Sedan ska de komma fram till ett sätt att uttrycka detta på engelska. Min uppgift är att vara läkare och domare i ett och tar plats framme vid tavlan. Studenterna kommer fram två och två och jag frågor på engelska varför dom kommit till sjukhuset varpå patienten på japanska säger hur denne har ont och sedan leker den andra studenten tolk som ska översätta till engelska åt mig.

Dom är riktigt duktiga men alla förstår jag inte riktigt vad dom menar. Men det är inte självklara saker att få fram om det är en bultande huvudvärk, en skärande huvudvärk eller en brain freeze. Jag säger om jag förstår eller inte och sedan går Misato och Chiharu igenom det rätta svaret med viss förklaring och rättning från mig.


Bild: Gruppen är i full gång med att diskutera olika sätt att uttrycka smärta på engelska. Jag övervakar. ^^

Jag är själv förvånad över hur lite nervös jag var under hela rollspelet. Jag är annars väldigt nervös i offentliga situationer men det här, precis som mycket annat offentligt i Japan, har gått mycket bra. Kanske blir det här en del på vägen mot att bota min scenskräck.

Middag på "drinking restaurant" efter rollspelet
Efteråt gick jag, Misato, Machiko och tre andra studenter ut och åt middag på en typisk japansk "drinking restaurant".  Förstod inte vad som gjorde den till "drinking" men god mat var det i alla fall. Upplägget på många rätter är så fantastisk. När jag skulle beställa en drink så "lurade" Misato mig att jag skulle ha en fruktdrink vilket, när den kom in, möttes av glada rop från de andra då det nog anses vara mest för tjejer. Äsch då, jag tyckte i alla fall den var väldigt god och så skulle den juh skakas väldigt sött innan man dricker den samtidigt som man säger "furu furu" ("skaka skaka"). :D


Bild: Vacker mat eller vad?

Manin densha - Japanese rushhour
Okej, det var packade tåg jag åkte med i måndags och tisdags inget snack om saken. Men idag...ja idag var det verkligen "manin densha" eller "japanese rushhour" som japanerna själva kallar det. Det finns en hel del olika sorters tåg som går längst den linjen jag åker med: Local train som stannar på alla stationer, Rapid train som stannar på färre stationer och Express train som bara stannar på de större stationerna. Sen finns det även två ytterligare som stannar på så få att de inte ens stannar på min station.

I måndags åkte jag i alla fall local train som tar en 25 min till Shinjukustationen. Men idag blev det visst ett express train (jag har juh ingen aning om när dom går så jag bara går till stationen och tar närmsta tåg) och herregud är ett milt uttryck just nu faktiskt.

När tåget glider in på stationen så står folk i tåget intryckta mot glaset precis som i en tecknad serie och när dörrarna öppnas så ramlar 4-5 personer ut genom varje dörr på perrongen. Skoningslöst börjar folk trycka sig in i tåget och när jag når själva folkmassan så trycker jag mig mot dem bestämt men inte för hårt. Inget händer...det är som att trycka sig mot en betongvägg. Jag står fortfarande på perrongen med en fot inne i tåget. Jag börjar trycka hårdare och folkväggen gungar till lite. Jag sätter ryggen emot, tar spjärn med båda fötterna på perrongen och trycker mig saaakta in i folkmassan. Jag lyckas få på ungefär halva mig på tåget när nästa person ska börja ta sig in. Han sätter ryggen mot mig och börjar trycka och man känner hur luften går ur en. Sakta lyckas han få på cirka halva sig själv och jag känner lättad hur jag liksom "sugs in" i folkklungan och ombord på tåget. Då ringer plötsligt tågsignalen och dörrarna börjar stängas.

Och vi pratar inte några Sverige-dörrar här inte med snälla detektorer som slutar stänga sig så snabbt ett hårstrå är emellan. Utan dörren smäller in i mannen framför mig samt min hand som fortfarande visst var utanför tåget. Snabbt kommer en tågkontrollant fram och börjar trycka på mannen framför mig. Han håller upp dörren med en hand och trycker med andra tills dörrarna precis går igenom framför oss. Min hand blir totalt inkilad mellan en tjej och en av metallstängerna och vi hinner inte långt förrän jag känner att blodförsörjningen i den börjar tryta.

Med min fria hand, som jag höll mot bröstet när jag gick på, lyckas jag få upp min digitalkamera och filma en liten snutt av situationen ombord. Tyvärr hade jag varken rörelseomfånget eller modet att filma särskilt mycket så tyvärr får jag inte med så mycket. Men nästa gång ska jag tusan i den fånga det här.

Så vad säger man nu om det här - det låter juh som en mardröm, men jag kan bara säga att jag tyckte det var hur kul som helst! Visst det är nog inte roligt 5 dagar i veckan, 52 veckor om året men just nu känns det bara så otroligt coolt att jag faktiskt tycker det är roligt att vara på ett "manin densha". Haha! Katka, den andra utbytesstudenten som bor hos Shimada-familjen, säger att hon vägrar åka med något annat än local train då hon får panik och verkligen avskyr "manin densha". Jo, får nog innerst inne hålla med om att det är det "naturliga" svaret. Men i det här fallet är det bra att vara lite knäpp - för det tjänar jag cirka 10-15 minuter på varje morgon. ;)


Bild: Trängsel i trapporna upp från tåget på Shinjukustationen.

Operation - Hydrocephalus
Efter den vanliga samlingen hos professorerna och rasten vi därefter får bär det åter igen av mot en operation. Idag är det ett liten barn med övertrycks-hydrocephalus som ska opereras med en shunt. Hydrocephalus innebär att vätskan som rinner runt inne i hjärnan får ett stopp någonstans så den ansamlas och därför trycker på den vanliga hjärnan. Detta ger symptom som huvudvärk, synstörningar, personlighetsförändringar med flera. Detta åtgärdas genom att ett rör ("shunt") läggs från hjärnan ner till buken (där man normalt ändå har vätska och förmåga att bli av med den) så överskottsvätskan rinner den vägen istället.

Operationen är väldigt spännande. Även om den faktiskt var ganska kort (2 timmar) så känns det dock rejält i benen som blir tunga samt blodbristen som följer i hjärnan. Att ta sig in genom de olika vävnaderna till skallen känns dock som att det tar en evighet. De skär pyttelite, pillar undan lite hinnor, skär pyttelite till, bränner något blodkärl och så vidare. Säkert en timme gick till för att skapa ett 2 cm stort hål in genom skalpens hud och hinnor - och då är man alltså inte ens igenom benet. Efter det går man vidare till att göra ett litet snitt nere i buken. Och det var efter det som the magic started.

Ett långt metallrör med ett snöre i trycks in genom hålet i buken och hela vägen under huden upp till halsen. Här har man också gjort ett litet hål (måste missat det?) där man tar ut metallröret och får tag i snöret. När man fortfarande håller fast snöret så dras metallröret ut igne och kvar sitter ett snöre under huden från halsen ner till buken. Sedan görs samma sak från  skallen ner till halsen och de två snörena knyts omsorgsfullt ihop. Tadaa - ett snöre som går hela vägen från skallen till buken, under huden, är skapat. Sedan knyter man fast shunten ("röret") i snöret och drar försiktigt ut snöret så shunten istället lägger sig där snöret låg. Voila!

Efter det ska ett hål in till hjärnan borras så vätskan där inne ska kunna nå shunten men det behöver vi inte vara kvar på (kan tänka mig att det tar tid) så vi går istället på lunch.

Take away-lunch
Idag blir det takeaway med Gyu-don som jag tror det hette (ris med biff). Maten tar vi med oss till studentlobbyn där jag för första gången köper något i de coola dryckesautomaterna. En cola blev det dock (var för törstig för att våga mig på något okänt) men senare ska jag testa något spännande som grönt iste eller liknande.


Bild: Min neurogrupp på take away. Från vänster: Saeko, Tsuru, Yoko, Yoshi, Shige och Ban-chan.

Videolektion och artärförhör
När vi anländet till nästa lektion så ligger det ett videoband och ett brev där. Läkaren kan visst inte komma och istället ska vi titta på en film om hjärntumörer istället. Ja herregud vad tråkig den var. Inte nog med att den var enbart på japanska, personen som pratade hade ett så monotont röstläge att jag nog hade somnat även om den var på svenska.

Men gruppen är väldigt flexibel av sig! En la sig direkt för att sova på bänken. En sprang iväg till en professor för feedback på sin "report" (som japanerna verkar behöva skriva väldigt ofta). Några försökte lite smått intressera sig för filmen och jag stirrade blankt in i de alla möjliga tecknena som fyllde TV-rutan. Studenterna var snälla nog att förklara ibland vad dom pratade om men det gav inget riktigt sammanhang ändå för mig.

Fler och fler tröttnade och la sig för att sova, jag drog fram min japanska-engelska-uppslagsbok och försökte lära mig några ord och två studenter hjälpte mig med att förklara och ge exempel. När bandet var slut efter en och en halve timme hade jag tillsammans med de två studenterna komponerat en fin liten lista med ord, 3 studenter låg och sov och den sista var iväg och pratade med professorn om sitt arbete. Underbart. :D

Efter det kommer en läkare in och nästa PBL börjar. Jippii på dagens uppgift. "Rita" alla artärer (blodkärl) i hjärnan på ett papper och skriv deras namn. Ja, shit vad jag inte kommer ihåg hur hela circulus Willisi ser ut... Efter det gick läraren runt och tittade på allas papper, inklusive mitt. Jag vet inte vad han sa om mitt för han pratade ingen engelska alls men han log i alla fall och jag tolkade det som ett "bra försök - men fel". ;)

Sedan ritade i alla fall han upp en väldigt bra schematisk bild på de olika kärlen och pratade på lite om vad dom försörjde i hjärnan. Jag har märkt att i Japan så verkar det vara väldigt mycket fokus på att rita. Alla reporter som studenterna skriver ska innehålla handritade CT-bilder för att de ska lära sig vart allt sitter. Får väl hålla med om att det är bra för att lära sig anatomin men det känns rätt svårt - och vad händer när man väl kollar på en MR-bild, eller en slätröntgen? Ska man kunna rita allihopa?

Utsikt över Tokyo
Dagens skola är slut och jag ska träffa Misato för att fylla i några papper samt gå igenom morgondagens rollspel. Jag har nämligen blivit inbjuden till ESS-klubben och DOCS-klubben (träning i praktisk läkarkunskap) för att medverka i ett rollspel om just mötet med en engelskspråkig patient. Men mer om det imorgon. Pappret jag fyller i är rätt intetsägande och det enda jag egentligen skriver är "Lunds Univeristet" och året jag började där samt namn och personnummer. Jag inte riktigt vad jag skrev på men får väl hoppas att det inte var någon överlåtelse av min kropp till japanska medicinska studier eller liknande.

Hiroaki ansluter sig och vi bestämmer oss för att gå ut och äta och gå till något sevärt i Tokyo. För första gången bestämmer faktiskt jag - och säger att jag vill upp i en skyskrapa med bra utsikt över Tokyo. Duon beslutar sig om att Tokyos stadshus är bäst och vi beger oss från sjukhuset.

Tokyos stadshus är verkligen något speciellt. Två höga torn som reser sig i skyn fullproppade med parabolantenner längst upp och på marken någon sorts halvcirkulärt plaza. Minst sagt unik. Återigen en rolig hiss där man får välja mellan våning 1, 2 och 45 och ännu en gång slår det lock i öronen under den snabba färden uppåt. Väl uppe möts man av levande pianomusik och folk som sakta strövar omkring mellan de olika utsiktsfönsterna eller sitter på restaurangen och konverserar. Även små affärer finns här uppe som bland annat säljer ett mini-othello-bräde där spelpjäserna sitter fast på bordet och snurras runt för att byta färg. Hmm, funderar starkt på att köpa ett sådant.


Bild: Hiroaki och Misato framför Tokyos stadshus.

Utsikten är magisk. Skyskrapa efter skyskrapa avbyter varandra och emellan dessa ligger ljusskenet från den livliga staden nedanför. Vi hittar skyskrapan som innehåller Mu Mu restaurang och även vårat eget sjukhus men tyvärr är det för mörkt för att man ska kunna se Mount Fuji.


Bild: Utsikt från Tokyos stadshus.


Bild: Utsikt från Tokyos stadshus. Tokyo Medical University i mitten till höger.

Rullbandssushi i farliga Kabukicho
Men magen börjar göra sig hörd och det är dags att jaga föda. Och vad kan vara bättre än kaiten sushi (rullbandssushi) som Hiroaki föreslår. Vi ger oss av mot den del av Shinjuku kallad Kabukicho. Jag har som vanligt ingen aning om vad de olika delarna i Shinjuku är men Kabukicho har jag i efterhand fått reda på är lite "festområdet" eller vad man ska kalla det. Ett "farligt" område enligt Norie-san.  Jag länge velat ha en sån liten fläkt som alla japaner springer runt och fläktar sig med men inte vetat var man får tag på en. Så står det plötsligt en på gatan där vi går som delar ut sådana gratis och jag vänder glatt dit för att få en. Inte förrän Misato och Hiroaki skrattar och ber mig vända på fläkten inser jag att det nog inte är en vanlig fläkt då den har 8 bilder på olika japanska tjejer. Och det såg inte ut att vara reklam för tandkräm precis. Jag försökte få Misato att förklara vad det egentligen var men hon vägrade säga mer än att män "underhålls" av dom. :)

I två kaiten sushi-restauranger som vi hittar är det redan så överfullt att vi får leta vidare. Tillslut hittar vi i alla fall en som har plats för oss.


Bild: Kaiten sushi-restaurangen vi åt på.

Det här är juh bara en så rolig restaurangidé, Kaiten sushi. Man sitter alltså längst en lång fyrkantig bar där det innanför går ett rullband fullastat med olika sushi-bitar. I mitten står två sushikockar och tillagar sushi både som dom själv känner för samt på beställning av kunderna. I denna restaurangen hade alla tallrikar samma pris, typ 138 Yen. Så man bara sätter sig ner och roffar åt sig en tallrik som har en rätt på som ser god ut och äter. När man sen ska betala så räknar kassörskan bara ihop hur många tallrikar man har. Dessutom finns det kranar längst barkanten som ger varmt vatten till det gröna teet. Grönt te är något jag faktiskt börjat gilla och något jag möjligtvis kommer fortsätta att drickan även hemma i Sverige.


Bild: Kaiten sushi med sina två kockar.

Sushin är riktigt god. Mycket godare än alla ställen jag provat i Sverige. Men jag måste ändå säga att "Kyoto Sushi" i Helsingborg har en väldigt bra standard då de inte är långt ifrån det här. Alla andra sushiställen jag provat i Sverige har i min mening varit rätt kassa så en skärpning krävs! Förutom just sushi som vi känner den (ris med rå fisk) fanns även stekta ägg formade som brödskivor samt skålar med någon skumt i som jag aldrig skulle våga prova (såg ut som rutten fisk typ). :P


Bild: Jag och Misato äter sushi.

Efteråt är Misato tvungen att gå hem för att hennes föräldar kommer på besök så jag och Hiroaki beger oss iväg till ett café där vi tar varsin dryck och sitter och småpratar lite. Efter det följer Hiroaki mig till stationen och jag tackar för en jättetrevlig kväll. Både Hiroaki och Misato är verkligen fantastiska och jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan dom. Arigato gozaimasu Misato-san to Hiroaki-san! ("Tack så mycket Misato och Hiroaki")

En av de saker som bara får mig att häpna här i Japan (ja okej, det är i och för sig rätt mycket men ändå) är trafiken. Tokyo är juh hyggligt stort, och automatiskt blir det då en hel del bilar, cyklar och gående. Men allt lever i en sån symbios här så att jag nästan blir tårögd ibland.

Jag kan börja med att säga att jag en endaste gång, på nu 6 dagar, hört en bil tuta. En enda gång! Och då har jag när jag är ute med olika grupper ofta stått mitt i vägen när bilarna kommer. Det enda som händer är att bilarna kör över till motsatt körfält och ler glatt när de kör förbi. Den dagen det händer i Sverige ska jag börja läsa Dostojevskijs böcker... Man går knappt några meter på Sveriges gator utan att bilisterna hänger på tutan. Inte minst bilar emellan där det ständigt verkar vara ett sorts undermedvetet Grand Prix med äran som första pris i Sverige. I Japan känns det så mycket lugnare i traffiken och folk visar verkligen varandra respekt.

Det samma gäller cyklar. Cyklisterna cyklar överallt på trottoarerna och sicksackar sig fram mellan de gående. I Sverige hade folk tyckt att det var vansinnigt nära att det gick illa medan man i Japan mer verkar tänka "Det gick juh bra så då är allt bra". Precis som cyklarna sicksackar sig fint fram mellan de gående så hjälper alltid gående till att flytta sig oavsett om man är på en väldigt smal trottoar.

Nä Sverige, se på Japan och lär hur traffiken ska se ut. Med mer respekt för varandra så blir det ett så mycket trevligare klimat att vara i. För tillfället så är trafiken i Sverige hemsk, medan den i Japan är "som den ska vara"!