Dag 31 - Farväl, tack och adjö
Måndag den 28 Juli
Morgonstund har flygresa i mund
Mobilen börjar glatt vibrera på tatamimattan 06:30 på morgonen men jag ligger ändå redan vaken. Trots att jag lade mig sent igår så är det svårt att få ro både inför att lämna Japan samt den stundande flygresan. Jag tar mig upp och plockar för sista gången fram Norie-sans hemmagjorda plommonmarmelad ur kylen och lägger en stor brödbit i den överdimensionerade brödrosten. Även om ögonen är grusiga och huvudet känns tungt så är tankarna klara. Och för tillfället kretsar de kring min oro inför flygresan. Jag är aldrig rädd för "att" flyga - det rör mig inte det minsta. Men allt som kan gå fel på vägen ombord på flygplanet som att jag har för tunga väskor, att incheckningen är felaktig, att resan till flygplatsen strular och liknande är min sorts huvudbry.
Det mildras dock av att Seiichiro-san kommer in i köket med ett glatt "Ohayou" ("God morgon") och börjar plocka fram sin älsklingsfrukos, natto. Vi sitter och småpratar lite medans vi äter och inte långt senare kommer Norie-san nerfarandes från övervåningen och börjar skära upp honungsmelon åt mig. Efter frukosten borstar jag tänderna och slänger tandborste och tandkräm i soporna. Inget att släpa med sig hem. Här hittar jag även mitt hårvax som jag glömt packa ner och blir lite orolig för vad jag ska göra med det. Jag gillar verkligen mitt hårvax och trycker resolut ner det i mitt handbagage även då jag vet att liknande produkter inte får medtagas i flygplanskabinen.
Resan till stationen
Väskorna är nerburna, soporna står, sorterade efter plast och icke-plast, i två påsar och min kudde och mitt genomskinliga paraply står i entrén. Allt redo! Norie-san är snäll och ska köra mig till tågstationen och jag tar farväl av Seiichiro-san en sista gång innan vi beger oss ut till bilen. På väg från huset träffar vi på Ayas man, på väg till jobbet, (de bor två hus från Norie-san och Seiichiro-san) och Norie-san erbjuder honom också skjuts till stationen.
Jag vet inte riktigt vad som får henne att ändra beslutet men halvvägs till stationen så säger Norie-san plötsligt att hon kör mig till Shinjuku istället. Ayas man får hoppa av innan stationen i Chitosie Karasuyama och Norie-san sätter fart mot Shinjuku. Så gott det nu går i trafikstockningen framför oss. Det hade nog faktiskt gått snabbare med tåget men det känns väldigt tryggt att bli körd hela vägen. Dessutom är det en sista möjlighet att konversera lite med Norie-san som ständigt under resan berömmer mig för min japanska som jag själv tycker är obefintlig. Ska jag vara ärlig så har jag faktiskt lärt mig otroligt mycket under bara en månad men jag önskar ändå att jag kunnat så mycket mer och har svurit flera gånger här att jag ska ta tag i det när jag kommer hem.
Sista farväl av Cho och Rei
Väl framme i Shinjuku lastar vi av mina väskor vid bussterminalen och snart nog kommer Misato, Cho och Rei springandes. Misato ska följa med mig hela vägen till Narita flygplats, en resa på cirka en och en halv timme, medans Cho och Rei har kommit för att vinka av mig på stationen. Jag är glad att få se dom alla och vi pratar länge (för länge) innan vi tar farväl. Cho ger mig också det finaste minnet från hela resan - en bok där hon samlat in fotografier och kommentarer från alla ESS-medlemmar jag träffat och satt samman i en underbar scrapbook. Jag är henne evigt tacksam för denna fina present och säger att jag kommer kasta ur den bärbara datorn före denna bok om det visar sig att min väska är för tung på flygplatsen.
Bild: Gänget som troget möter mig vid busshållsplatsen denna tidiga morgon. Från vänster: Misato, Rei och Cho.
Bild: Jag, Misato och Rei framför busshållsplatsen.
Vi missar den första bussen för att vi står och pratar på men när den andra bussen anländer blir jag tvungen att ta farväl av Rei och Cho. Jag och Misato hoppar på bussen och vinkar ett sista farväl när bussen sakta rullar ut från terminalen och ut i storstadstrafiken.
Bild: Då jag skämtsamt klagar på V-tecknet en gång för mycket så ber Cho mig göra en "svensk pose" istället. Ja, vad gör man? (Mjo, uppenbarligen kunde jag nog kommit på något bättre men inte lätt när det inte finns någon "svensk pose" egentligen.)
Bussresa med svenskalektion
Misatos mamma har varit snäll och packat ner frukost åt oss i form av två risbollar, "nigiri", men ingen av oss är så hungriga så vi äter bara en liten bit var. Förutom att bara sitta och prata under resan så får Misato även privatlektioner i svenska. Nästa sommar kommer nämligen Misato till Sverige för att vara på utbytesstudier på Karolinska i Stockholm och tills dess är hon fast besluten att lära sig lite svenska. Många, många minuter sitter jag och försöker lära henne det "rullande" R:et och det är verkligen konstigt att inse att ljudet inte "finns" i japanskan. Det är som att få en hund att jama. "Rrrrrroligt" säger jag varpå Misato med största ansträngning säger "Jjjjjoligt". Men det artar sig faktiskt och jag är i slutet väldigt imponerad över hur bra hennes svenska låter. Eftersom hon gärna vill gå igenom våra tre lustiga krumelurer å, ä och ö så blir hennes vokabulär lite konstig då jag lär henne orden "ål", "ärlig" och "öl". Efter även lite grammatiska genomgångar så klarar hon själv att få ihop "Klaga inte på mig, jag är ärlig". Inte så vidare användbar kanske men grammatisk korrekt. :)
Bild: Misatos kalender där svenskaundervisningen antecknades.
Väldigt roligt också att när jag efter den en och en halv timmes långa bussresan inser att de flesta på bussen är svenskar som nu alltså suttit och lyssnat på vårt, in i absurdum, upprepade å, ä och ö samt R-övningar. Misato skäms massor och skyller på mig som inte håller koll på mina landsmän. Äsch, dom var stockholmare så dom fattade nog inte vad vi snackade om ändå. ;)
Kaos i incheckningen
På Narita får jag lätt panik då självbetjäningsautomaten säger att jag inte har någon resa bokad för dagen. Men Misato upplyser mig om att jag nog måste hitta en SAS-automat och inte använda en av Lufthansas automater. Det visar sig dock att SAS inte har några självserviceautomater här på Narita så jag får snällt ställa mig i kön trots att jag redan checkat in via internet. Hiroaki dyker också upp, färdigincheckad och allt. Min internet-incheckning är ändå klar så allt jag behöver göra är att lämna in mitt bagage när jag kommer fram. Lättare sagt än gjort...
Efter några flummiga meningar från min sida utbrister tjejen i incheckningen "Ok! Bara säg mig V A D är ditt bagage! Vad ska du ha med dig ombord på planet!" Min plan med att ha på mig trippla tröjor och liknande gick juh lite i stöpet då jag glömde ta på mig dem. Så där står jag med mitt stora (och egentligen alldeles för tunga) handbagage, min huvudkudde, ett paraply, min gröna tröja, mina gråa tröja och min jacka. Hon skakar på huvudet och säger att det här inte går. "Du får bara ha med dig 8 kg allt som allt" säger hon medans jag försöker ljuga ihop att jag kommer ha på mig kläderna då jag "är rädd att bli förkyld". Hon vill få mig att packa ner några saker i min stora resväska då den har ett kilo till godo men jag, rädd för det svarta hål som kan ha bildats inuti i min väska på grund av att ha trotsats fysikens lagar om massa, säger att det är en omöjlighet. När jag nästan är på väg att fråga hur mycket jag måste sänga ut ger hon med sig och viftar iväg mig med ett "Jaja, det får väl gå". *Puh*
Som Therese sa sen i efterhand så är det faktiskt väldigt orättvisst att lilla jag ska skolas för ett extrakilo medans resenärer som väger 100 kg får åka med utan ett ljud. Det är juh ändå kilona som är huvudfrågan här.
Tack för allt Misato
Jag, Misato och Hiroaki sätter oss ner i väntterminalen och pratar. Jag fyller i min sista veckorapport till sjukhuset och får även, under högtidlig procession, mitt diplom för avslutade utbytesstudier av Misato. Misato har även en avskedspresent åt mig - en handduk med tryck från den senaste Ghibli-filmen "Ponyo"! Jag lovar att jag ska se filmen så snart jag får möjlighet i Sverige. Då jag och Therese har sett så många vi kommit över av Miyazakis filmer så lär den här inte få vänta särskilt länge.
Bild: Misato överlämnar mitt diplom för avslutade utbytesstudier.
Tillsammans går vi alla till säkerhetskontrollen och här tar jag ett sista farväl av Misato och tackar för allt hon gjort för mig under resan. Hon har verkligen varit en ängel som organiserat allt och när hon inte kunnat följa med själv medlat kontakt till andra som tagit hand om mig. Jag har henne att tacka för så mycket av min resa.
Och tack till dig Hiroaki och lycka till på din resa
Jag är hyfsat nervös vid säkerhetskontrollen då jag är rädd att dom ska klaga på mitt hav av kläder, kuddar och paraplyn jag har med mig men dom säger inte ett knyst och jag pustar ut. Allt klart! Jag är inne! Jag och Hiroaki tar det lugnt och vandrar långsamt medans vi pratar på den sista tiden vi har tillsammans. "Mitt äventyr tar slut och ditt börjar. Cirkeln är sluten." säger jag till honom och önskar att dom tar lika väl om honom i Kroatien som dom gjort med mig här i Japan.
Vi tar några sista bilder tillsammans och tar sedan farväl. Jag ställer mig i kön till flygplanskabinen och ser Hiroaki försvinna iväg bort mot sin gate.
Bild: Jag och Hiroaki tar en sista bild innan vi går mot varsin gate på Narita flygplats.
Operasång på flera kilometers höjd
På flygplanet hamnar jag bredvid en japansk operasångerska. Då hennes engelska är nästan obefintlig är jag själv väldigt imponerad över hur mycket vi kan samtala på japanska. Tyvärr är hon lite blyg och det är oftast jag som tar upp samtal men hon är väldigt trevlig och berättar att hon är på väg till Italien för språkresa, där hon också ska träffa sin Maestro inom opera. Ett antal gånger svarar hon med "Si" i våra konversationer varpå hon börjar skratta och alla våra samtal är en härlig blandning av japanska, engelska, italienska och svenska.
Bild: Utsikt över Japan då planet lyfter. Vackert berg omgivet av moln i bakgrunden.
Vad gör man av 11 timmars stillasittande?
11 timmars flygresa är dock riktigt långt alltså! Jag hade glömt hur långt det är sedan jag åkte hit men när man kollar på klockan efter två ganska långa filmer och inser att man har över 6 timmar kvar så förstår man. Men även om den kändes som att den aldrig tog slut så var flygresan rätt behaglig. Jag tittade på "10 000 BC" och "The other Boleyn Girl", spelade "Trauma Center: Under the Knife 2" på DS, lyssnade på klassisk musik samt Opera (fick juh ge det en chans när man har en operasångerska bredvid sig), pluggade japanska, samtalde lite smått med operasångerskan och försökte sova (utan framgång).
Jag "kan" verkligen inte somna i flygplan. Den här gången var det närmsta jag kommit sen jag var barn tror jag då jag faktiskt nickade till! Dock ramlade huvudet framåt så kraftigt att jag blev helt pigg efter det och aldrig lyckades somna sen igen. Så ganska exakt "1 sekunds" sömn blev det i alla fall. SAS:s mat är verkligen fantastisk. Vi serverades snacks, middag med bland annat sushi, efterrätt, frukost med nudlar och frukter, fika och ständig uppassning med te, vatten och annan dricka. Allt bidrar till att göra flygresan väldigt bekväm. Dessutom hade en av musikkanalerna ett av mina favoritstycken, "Canon i D-dur" av Pachelbel, vilket medförde att jag satt och bytade till den kanalen hela tiden i hopp om att det stycket skulle spelas just då (musiken loopas hela tiden men dock med cirka en timmes mellanrum).
Flygplanet tog en väg via Stockholm och sen ner mot Danmark och innan landningen fick jag möjligheten att se både Helsingborg, Landskrona och Malmö från luften på ganska nära håll. En riktigt rolig upplevelse! Snart nog landade vi och resan var över.
Bild: Landskrona med Ven.
Snäll tågkontrollant, eller?...
Danmark it is alltså och min blogg om "Japan" har därmed upphört. Jag är dock inte riktigt hemma ännu och även tågresan tål att nämnas. Smart nog så finns det nämligen ingen möjlighet att köpa tågbiljetter nere vid spåret utan det ska man göra uppe på flygplatsen säger tågkontrollanten. Men han säger till mig att det är lugnt och att det bara att hoppa på. Jag frågar flera gånger om detta är ok och han bara vinkar ombord mig med "Det är lugnt.". Väldigt snällt av honom och jag tar plats tillsammans med resten av folket som är på väg i riktning mot Malmö. Tåget bytar dock vagnar i Malmö och vad han inte sa något om var att han inte kommer vara kvar på vagnarna mot Lund sen! "...och vi kommer snart gå runt och kolla era biljetter" säger rösten ombord på tåget. Herregud vad nervös jag är! Hur ska jag förklarar det här? "Nä, jag har ingen biljett men han på Kastrup sa det var ok att jag åkte utan."... Böterna är dryga för att inte ha biljett och jag försöker resonera att jag helt enkelt får betala nu och lösa det senare med Skånetrafiken. Det gör inte saken bättre att det är smockfullt med folk runt omkring mig som stå och lyssna på det pinsamma som komma skall.
Gud hade nog sitt skift i Skåne just då dock för det var så mycket folk ombord på tåget att tågkontrollanten aldrig han till vår vagn förrän dörrarna öppnades i Lund. Min vilopuls är nog höjd 2-3 slag permanent men jag är ändå väldigt glad när jag hoppar av på stationen över att ha sluppit en scen.
Home, sweet home
Egentligen så innehåller detta blogginlägg långt mer än ett dygns timmars innehåll. Men under hemresan så flyger jag med solen vilket innebär att jag efter 11 timmars flygresa landar 4 timmar senare i Köpenhamn enligt klockan.
Flyget landade vid 16:00 och bara lite mer än en och en halv timme senare stänger jag dörren till Thereses lägenhet bakom mig. Dock är rullgardinerna här uppdragna och det är nog minst 50 grader varmt här inne. Jag som hade hoppats på att komma hem till ett svalt och trevligt Sverige för att bara kliva in i nästa svett-episod. Saker som imponerar mig här hemma är dock att man ser himlen när man går omkring i staden. Inga höga skyskrapor överallt som blockerar sikten!
Börjar packa upp mina saker, överföra fotona från den bärbara datorn och slänga smutskläder i tvättkorgen. Tack vare Japans "underbara" luftfuktighet är alla kläder i min väska fuktiga och får gå till tvätten. Jag ringer även föräldrarna och det visar sig att de var i min (Thereses) lägenhet bara en halvtimme innan jag kom hem! De har precis kommit hem från Polen och körde inom mig, i hopp om jag skulle vara hemma redan, på vägen från Sturup. Riktigt synd!
Däremot lämnade stjärnskottet pappa mitt busskort i brevlådan så jag skulle kunna ta mig hem till Helsingborg sen. Väldigt bra om det bara inte hade varit att han stoppade det i grannens brevlåda istället. Som jag letade i brevlådorna och pappa i telefonen "Jag är _hundra_ på att jag stoppade det i din brevlåda! Joel är vittne." Och när jag tillslut hittade kortet "Jaha, ja då är det dålig märkning på era brevlådor." ^^
The blog will continue
Nu har jag en del bloggande att ta igen (de sista 4 dagarnas blogg har skrivits samman här hemma men anteckningar har gjorts hela tiden i Japan). Kommer så snart jag hinner eller orkar även skriva en liten (ja, den lär juh inte bli så liten om jag känner mig rätt) epilog om min resa med lite tankar och funderingar. Efter allt detta kommer jag fortfarande att hålla igång bloggen med saker jag gör under sommaren och, när skolan startat igen, vad som händer bakom kulisserna på läkarutbildningen. Tills nästa inlägg, "Mata ne!" ("Vi ses!").
/Patrick Andersson 2008-08-04
Morgonstund har flygresa i mund
Mobilen börjar glatt vibrera på tatamimattan 06:30 på morgonen men jag ligger ändå redan vaken. Trots att jag lade mig sent igår så är det svårt att få ro både inför att lämna Japan samt den stundande flygresan. Jag tar mig upp och plockar för sista gången fram Norie-sans hemmagjorda plommonmarmelad ur kylen och lägger en stor brödbit i den överdimensionerade brödrosten. Även om ögonen är grusiga och huvudet känns tungt så är tankarna klara. Och för tillfället kretsar de kring min oro inför flygresan. Jag är aldrig rädd för "att" flyga - det rör mig inte det minsta. Men allt som kan gå fel på vägen ombord på flygplanet som att jag har för tunga väskor, att incheckningen är felaktig, att resan till flygplatsen strular och liknande är min sorts huvudbry.
Det mildras dock av att Seiichiro-san kommer in i köket med ett glatt "Ohayou" ("God morgon") och börjar plocka fram sin älsklingsfrukos, natto. Vi sitter och småpratar lite medans vi äter och inte långt senare kommer Norie-san nerfarandes från övervåningen och börjar skära upp honungsmelon åt mig. Efter frukosten borstar jag tänderna och slänger tandborste och tandkräm i soporna. Inget att släpa med sig hem. Här hittar jag även mitt hårvax som jag glömt packa ner och blir lite orolig för vad jag ska göra med det. Jag gillar verkligen mitt hårvax och trycker resolut ner det i mitt handbagage även då jag vet att liknande produkter inte får medtagas i flygplanskabinen.
Resan till stationen
Väskorna är nerburna, soporna står, sorterade efter plast och icke-plast, i två påsar och min kudde och mitt genomskinliga paraply står i entrén. Allt redo! Norie-san är snäll och ska köra mig till tågstationen och jag tar farväl av Seiichiro-san en sista gång innan vi beger oss ut till bilen. På väg från huset träffar vi på Ayas man, på väg till jobbet, (de bor två hus från Norie-san och Seiichiro-san) och Norie-san erbjuder honom också skjuts till stationen.
Jag vet inte riktigt vad som får henne att ändra beslutet men halvvägs till stationen så säger Norie-san plötsligt att hon kör mig till Shinjuku istället. Ayas man får hoppa av innan stationen i Chitosie Karasuyama och Norie-san sätter fart mot Shinjuku. Så gott det nu går i trafikstockningen framför oss. Det hade nog faktiskt gått snabbare med tåget men det känns väldigt tryggt att bli körd hela vägen. Dessutom är det en sista möjlighet att konversera lite med Norie-san som ständigt under resan berömmer mig för min japanska som jag själv tycker är obefintlig. Ska jag vara ärlig så har jag faktiskt lärt mig otroligt mycket under bara en månad men jag önskar ändå att jag kunnat så mycket mer och har svurit flera gånger här att jag ska ta tag i det när jag kommer hem.
Sista farväl av Cho och Rei
Väl framme i Shinjuku lastar vi av mina väskor vid bussterminalen och snart nog kommer Misato, Cho och Rei springandes. Misato ska följa med mig hela vägen till Narita flygplats, en resa på cirka en och en halv timme, medans Cho och Rei har kommit för att vinka av mig på stationen. Jag är glad att få se dom alla och vi pratar länge (för länge) innan vi tar farväl. Cho ger mig också det finaste minnet från hela resan - en bok där hon samlat in fotografier och kommentarer från alla ESS-medlemmar jag träffat och satt samman i en underbar scrapbook. Jag är henne evigt tacksam för denna fina present och säger att jag kommer kasta ur den bärbara datorn före denna bok om det visar sig att min väska är för tung på flygplatsen.
Bild: Gänget som troget möter mig vid busshållsplatsen denna tidiga morgon. Från vänster: Misato, Rei och Cho.
Bild: Jag, Misato och Rei framför busshållsplatsen.
Vi missar den första bussen för att vi står och pratar på men när den andra bussen anländer blir jag tvungen att ta farväl av Rei och Cho. Jag och Misato hoppar på bussen och vinkar ett sista farväl när bussen sakta rullar ut från terminalen och ut i storstadstrafiken.
Bild: Då jag skämtsamt klagar på V-tecknet en gång för mycket så ber Cho mig göra en "svensk pose" istället. Ja, vad gör man? (Mjo, uppenbarligen kunde jag nog kommit på något bättre men inte lätt när det inte finns någon "svensk pose" egentligen.)
Bussresa med svenskalektion
Misatos mamma har varit snäll och packat ner frukost åt oss i form av två risbollar, "nigiri", men ingen av oss är så hungriga så vi äter bara en liten bit var. Förutom att bara sitta och prata under resan så får Misato även privatlektioner i svenska. Nästa sommar kommer nämligen Misato till Sverige för att vara på utbytesstudier på Karolinska i Stockholm och tills dess är hon fast besluten att lära sig lite svenska. Många, många minuter sitter jag och försöker lära henne det "rullande" R:et och det är verkligen konstigt att inse att ljudet inte "finns" i japanskan. Det är som att få en hund att jama. "Rrrrrroligt" säger jag varpå Misato med största ansträngning säger "Jjjjjoligt". Men det artar sig faktiskt och jag är i slutet väldigt imponerad över hur bra hennes svenska låter. Eftersom hon gärna vill gå igenom våra tre lustiga krumelurer å, ä och ö så blir hennes vokabulär lite konstig då jag lär henne orden "ål", "ärlig" och "öl". Efter även lite grammatiska genomgångar så klarar hon själv att få ihop "Klaga inte på mig, jag är ärlig". Inte så vidare användbar kanske men grammatisk korrekt. :)
Bild: Misatos kalender där svenskaundervisningen antecknades.
Väldigt roligt också att när jag efter den en och en halv timmes långa bussresan inser att de flesta på bussen är svenskar som nu alltså suttit och lyssnat på vårt, in i absurdum, upprepade å, ä och ö samt R-övningar. Misato skäms massor och skyller på mig som inte håller koll på mina landsmän. Äsch, dom var stockholmare så dom fattade nog inte vad vi snackade om ändå. ;)
Kaos i incheckningen
På Narita får jag lätt panik då självbetjäningsautomaten säger att jag inte har någon resa bokad för dagen. Men Misato upplyser mig om att jag nog måste hitta en SAS-automat och inte använda en av Lufthansas automater. Det visar sig dock att SAS inte har några självserviceautomater här på Narita så jag får snällt ställa mig i kön trots att jag redan checkat in via internet. Hiroaki dyker också upp, färdigincheckad och allt. Min internet-incheckning är ändå klar så allt jag behöver göra är att lämna in mitt bagage när jag kommer fram. Lättare sagt än gjort...
Efter några flummiga meningar från min sida utbrister tjejen i incheckningen "Ok! Bara säg mig V A D är ditt bagage! Vad ska du ha med dig ombord på planet!" Min plan med att ha på mig trippla tröjor och liknande gick juh lite i stöpet då jag glömde ta på mig dem. Så där står jag med mitt stora (och egentligen alldeles för tunga) handbagage, min huvudkudde, ett paraply, min gröna tröja, mina gråa tröja och min jacka. Hon skakar på huvudet och säger att det här inte går. "Du får bara ha med dig 8 kg allt som allt" säger hon medans jag försöker ljuga ihop att jag kommer ha på mig kläderna då jag "är rädd att bli förkyld". Hon vill få mig att packa ner några saker i min stora resväska då den har ett kilo till godo men jag, rädd för det svarta hål som kan ha bildats inuti i min väska på grund av att ha trotsats fysikens lagar om massa, säger att det är en omöjlighet. När jag nästan är på väg att fråga hur mycket jag måste sänga ut ger hon med sig och viftar iväg mig med ett "Jaja, det får väl gå". *Puh*
Som Therese sa sen i efterhand så är det faktiskt väldigt orättvisst att lilla jag ska skolas för ett extrakilo medans resenärer som väger 100 kg får åka med utan ett ljud. Det är juh ändå kilona som är huvudfrågan här.
Tack för allt Misato
Jag, Misato och Hiroaki sätter oss ner i väntterminalen och pratar. Jag fyller i min sista veckorapport till sjukhuset och får även, under högtidlig procession, mitt diplom för avslutade utbytesstudier av Misato. Misato har även en avskedspresent åt mig - en handduk med tryck från den senaste Ghibli-filmen "Ponyo"! Jag lovar att jag ska se filmen så snart jag får möjlighet i Sverige. Då jag och Therese har sett så många vi kommit över av Miyazakis filmer så lär den här inte få vänta särskilt länge.
Bild: Misato överlämnar mitt diplom för avslutade utbytesstudier.
Tillsammans går vi alla till säkerhetskontrollen och här tar jag ett sista farväl av Misato och tackar för allt hon gjort för mig under resan. Hon har verkligen varit en ängel som organiserat allt och när hon inte kunnat följa med själv medlat kontakt till andra som tagit hand om mig. Jag har henne att tacka för så mycket av min resa.
Och tack till dig Hiroaki och lycka till på din resa
Jag är hyfsat nervös vid säkerhetskontrollen då jag är rädd att dom ska klaga på mitt hav av kläder, kuddar och paraplyn jag har med mig men dom säger inte ett knyst och jag pustar ut. Allt klart! Jag är inne! Jag och Hiroaki tar det lugnt och vandrar långsamt medans vi pratar på den sista tiden vi har tillsammans. "Mitt äventyr tar slut och ditt börjar. Cirkeln är sluten." säger jag till honom och önskar att dom tar lika väl om honom i Kroatien som dom gjort med mig här i Japan.
Vi tar några sista bilder tillsammans och tar sedan farväl. Jag ställer mig i kön till flygplanskabinen och ser Hiroaki försvinna iväg bort mot sin gate.
Bild: Jag och Hiroaki tar en sista bild innan vi går mot varsin gate på Narita flygplats.
Operasång på flera kilometers höjd
På flygplanet hamnar jag bredvid en japansk operasångerska. Då hennes engelska är nästan obefintlig är jag själv väldigt imponerad över hur mycket vi kan samtala på japanska. Tyvärr är hon lite blyg och det är oftast jag som tar upp samtal men hon är väldigt trevlig och berättar att hon är på väg till Italien för språkresa, där hon också ska träffa sin Maestro inom opera. Ett antal gånger svarar hon med "Si" i våra konversationer varpå hon börjar skratta och alla våra samtal är en härlig blandning av japanska, engelska, italienska och svenska.
Bild: Utsikt över Japan då planet lyfter. Vackert berg omgivet av moln i bakgrunden.
Vad gör man av 11 timmars stillasittande?
11 timmars flygresa är dock riktigt långt alltså! Jag hade glömt hur långt det är sedan jag åkte hit men när man kollar på klockan efter två ganska långa filmer och inser att man har över 6 timmar kvar så förstår man. Men även om den kändes som att den aldrig tog slut så var flygresan rätt behaglig. Jag tittade på "10 000 BC" och "The other Boleyn Girl", spelade "Trauma Center: Under the Knife 2" på DS, lyssnade på klassisk musik samt Opera (fick juh ge det en chans när man har en operasångerska bredvid sig), pluggade japanska, samtalde lite smått med operasångerskan och försökte sova (utan framgång).
Jag "kan" verkligen inte somna i flygplan. Den här gången var det närmsta jag kommit sen jag var barn tror jag då jag faktiskt nickade till! Dock ramlade huvudet framåt så kraftigt att jag blev helt pigg efter det och aldrig lyckades somna sen igen. Så ganska exakt "1 sekunds" sömn blev det i alla fall. SAS:s mat är verkligen fantastisk. Vi serverades snacks, middag med bland annat sushi, efterrätt, frukost med nudlar och frukter, fika och ständig uppassning med te, vatten och annan dricka. Allt bidrar till att göra flygresan väldigt bekväm. Dessutom hade en av musikkanalerna ett av mina favoritstycken, "Canon i D-dur" av Pachelbel, vilket medförde att jag satt och bytade till den kanalen hela tiden i hopp om att det stycket skulle spelas just då (musiken loopas hela tiden men dock med cirka en timmes mellanrum).
Flygplanet tog en väg via Stockholm och sen ner mot Danmark och innan landningen fick jag möjligheten att se både Helsingborg, Landskrona och Malmö från luften på ganska nära håll. En riktigt rolig upplevelse! Snart nog landade vi och resan var över.
Bild: Landskrona med Ven.
Snäll tågkontrollant, eller?...
Danmark it is alltså och min blogg om "Japan" har därmed upphört. Jag är dock inte riktigt hemma ännu och även tågresan tål att nämnas. Smart nog så finns det nämligen ingen möjlighet att köpa tågbiljetter nere vid spåret utan det ska man göra uppe på flygplatsen säger tågkontrollanten. Men han säger till mig att det är lugnt och att det bara att hoppa på. Jag frågar flera gånger om detta är ok och han bara vinkar ombord mig med "Det är lugnt.". Väldigt snällt av honom och jag tar plats tillsammans med resten av folket som är på väg i riktning mot Malmö. Tåget bytar dock vagnar i Malmö och vad han inte sa något om var att han inte kommer vara kvar på vagnarna mot Lund sen! "...och vi kommer snart gå runt och kolla era biljetter" säger rösten ombord på tåget. Herregud vad nervös jag är! Hur ska jag förklarar det här? "Nä, jag har ingen biljett men han på Kastrup sa det var ok att jag åkte utan."... Böterna är dryga för att inte ha biljett och jag försöker resonera att jag helt enkelt får betala nu och lösa det senare med Skånetrafiken. Det gör inte saken bättre att det är smockfullt med folk runt omkring mig som stå och lyssna på det pinsamma som komma skall.
Gud hade nog sitt skift i Skåne just då dock för det var så mycket folk ombord på tåget att tågkontrollanten aldrig han till vår vagn förrän dörrarna öppnades i Lund. Min vilopuls är nog höjd 2-3 slag permanent men jag är ändå väldigt glad när jag hoppar av på stationen över att ha sluppit en scen.
Home, sweet home
Egentligen så innehåller detta blogginlägg långt mer än ett dygns timmars innehåll. Men under hemresan så flyger jag med solen vilket innebär att jag efter 11 timmars flygresa landar 4 timmar senare i Köpenhamn enligt klockan.
Flyget landade vid 16:00 och bara lite mer än en och en halv timme senare stänger jag dörren till Thereses lägenhet bakom mig. Dock är rullgardinerna här uppdragna och det är nog minst 50 grader varmt här inne. Jag som hade hoppats på att komma hem till ett svalt och trevligt Sverige för att bara kliva in i nästa svett-episod. Saker som imponerar mig här hemma är dock att man ser himlen när man går omkring i staden. Inga höga skyskrapor överallt som blockerar sikten!
Börjar packa upp mina saker, överföra fotona från den bärbara datorn och slänga smutskläder i tvättkorgen. Tack vare Japans "underbara" luftfuktighet är alla kläder i min väska fuktiga och får gå till tvätten. Jag ringer även föräldrarna och det visar sig att de var i min (Thereses) lägenhet bara en halvtimme innan jag kom hem! De har precis kommit hem från Polen och körde inom mig, i hopp om jag skulle vara hemma redan, på vägen från Sturup. Riktigt synd!
Däremot lämnade stjärnskottet pappa mitt busskort i brevlådan så jag skulle kunna ta mig hem till Helsingborg sen. Väldigt bra om det bara inte hade varit att han stoppade det i grannens brevlåda istället. Som jag letade i brevlådorna och pappa i telefonen "Jag är _hundra_ på att jag stoppade det i din brevlåda! Joel är vittne." Och när jag tillslut hittade kortet "Jaha, ja då är det dålig märkning på era brevlådor." ^^
The blog will continue
Nu har jag en del bloggande att ta igen (de sista 4 dagarnas blogg har skrivits samman här hemma men anteckningar har gjorts hela tiden i Japan). Kommer så snart jag hinner eller orkar även skriva en liten (ja, den lär juh inte bli så liten om jag känner mig rätt) epilog om min resa med lite tankar och funderingar. Efter allt detta kommer jag fortfarande att hålla igång bloggen med saker jag gör under sommaren och, när skolan startat igen, vad som händer bakom kulisserna på läkarutbildningen. Tills nästa inlägg, "Mata ne!" ("Vi ses!").
/Patrick Andersson 2008-08-04
Kommentarer
Postat av: Martin
ahahhahahahahaah din pappa ar bara sa skon! ooh jag har hemlangtan nu!! vill ju traffa er alla! :( hoppas du har lite tid for mig innan skolan sa vi kan hitta pa ngt kul! kommer hem den forste eller andra september, be ready, be afraid... :D <3
Trackback
