ERCP, blindtarmsinflammation och akutlarm
Sista dagen i Helsingborg idag. Har känt mig jättetrött hela veckan så gissar på att jag dragit på mig en mild förkylning. Sitter till och med och somnar på mottagningarna med läkaren bredvid mig och allt. Detta trots att jag däckat på soffan tre dagar i rad när jag kommit hem. Segt.
Morgonen inleddes med två ERCP-undersökningar. ERCP är en avancerad undersökning/operation där man går in med ett gastroskop ner i magsäcken och vidare ut i början av tunntarmen. Här letar man upp en liten, liten öppning som är slutet på gall- och bukspottsgången där galla och bukspottsenzym tömmer sig i tarmen. Där kör man in en tunn slang och sprutar kontrast in i denna gång. Samtidigt startar man då röntgenapparaten och kan då se hur gallgångarna ser ut genom att se vart kontrasten har lagt sig. Med detta kan man se gallstenar och andra tråkigheter och faktiskt plocka ut dom direkt genom ERCP:n.
På grund av röntgenapparaturen står man klädd i blyförklädena och bly-halsskydd vilket efter en halvtimmes procedur är minst sagt påfrestande tungt. Visst hjälper det mycket när man fått lära sig att man ska ha tyngden på höften och inte på axlarna men det är rätt tungt ändå.
Efter ERCP-omgången gick jag till kirurgakuten. Här hade jag den underbara turen att gå rakt in till en appendicit-patient (blindtarmsinflammation) och fick känna på en "nästan" typisk appendicit-buk. Bara minuter därefter kom ett larm på medicinakuten där även kirurgen jag gick med kallades in och jag fick vara vittne till ett komplicerat fall med mängder av läkare och sköterskor som samverkade för att försöka rädda livet på patienten. Där fanns kirurger, medicinläkare, narkosläkare och röntgenläkare samt tre underläkare och ett gäng sköterskor och undersköterskor.
Dessa akuta situationer är på många sätt väldigt spännande för en kandidat som mig själv. Det finns nog ingenstans man känner sig så i vägen och vilsen som där när man inte har en aning om vad man ska göra eller vart man ska stå. Men samtidigt känner man sig nästan som mest värdefull just där också då det är en akutsituation och alla händer tillgängliga behövs. Man får ofta rop om att fylla en spruta, hämta dopplerutrustning, ringa röntgenläkare eller hjälpa till att lyfta patienten. Alla småsaker, men ändå saker som är viktiga och som måste göras. Det är ju trots allt kul att känna sig behövd.
Morgonen inleddes med två ERCP-undersökningar. ERCP är en avancerad undersökning/operation där man går in med ett gastroskop ner i magsäcken och vidare ut i början av tunntarmen. Här letar man upp en liten, liten öppning som är slutet på gall- och bukspottsgången där galla och bukspottsenzym tömmer sig i tarmen. Där kör man in en tunn slang och sprutar kontrast in i denna gång. Samtidigt startar man då röntgenapparaten och kan då se hur gallgångarna ser ut genom att se vart kontrasten har lagt sig. Med detta kan man se gallstenar och andra tråkigheter och faktiskt plocka ut dom direkt genom ERCP:n.
På grund av röntgenapparaturen står man klädd i blyförklädena och bly-halsskydd vilket efter en halvtimmes procedur är minst sagt påfrestande tungt. Visst hjälper det mycket när man fått lära sig att man ska ha tyngden på höften och inte på axlarna men det är rätt tungt ändå.
Efter ERCP-omgången gick jag till kirurgakuten. Här hade jag den underbara turen att gå rakt in till en appendicit-patient (blindtarmsinflammation) och fick känna på en "nästan" typisk appendicit-buk. Bara minuter därefter kom ett larm på medicinakuten där även kirurgen jag gick med kallades in och jag fick vara vittne till ett komplicerat fall med mängder av läkare och sköterskor som samverkade för att försöka rädda livet på patienten. Där fanns kirurger, medicinläkare, narkosläkare och röntgenläkare samt tre underläkare och ett gäng sköterskor och undersköterskor.
Dessa akuta situationer är på många sätt väldigt spännande för en kandidat som mig själv. Det finns nog ingenstans man känner sig så i vägen och vilsen som där när man inte har en aning om vad man ska göra eller vart man ska stå. Men samtidigt känner man sig nästan som mest värdefull just där också då det är en akutsituation och alla händer tillgängliga behövs. Man får ofta rop om att fylla en spruta, hämta dopplerutrustning, ringa röntgenläkare eller hjälpa till att lyfta patienten. Alla småsaker, men ändå saker som är viktiga och som måste göras. Det är ju trots allt kul att känna sig behövd.
Kommentarer
Trackback
