Urakut kejsarsnitt
Igår kväll var jag med om en av de mest spännande händelserna hittills för mig på sjukhuset. Ett urakut kejsarsnitt!
Jag var med anestesijouren under hela gårdagen och hade en både spännande och actionfylld dag. Vi arbetar med att försöka höja en sövd patients blodtryck när anestesijourens telefon ringer. jag tänkte att det säkert inte var något märkvärdigt då den ringt i princip hela dagen. Men ack så fel jag hade.
Anestesijouren tittar på numret på telefon och utbrister "Urakut snitt!", svänger om och kastar sig mot dörren ut från operationssalen. "Kom!" hinner hon bara säga till mig innan hon i akutfart springer ner för operationskorridoren. På vägen öppnas en annan dör och två anestesisjuksköterskor kommer springande. Hela vägen ut till hisshallen springer vi. En av sköterskorna "öppnar" panelen med hissknappar och sätter i en nyckel och vrider vilket aktiverar akutläget och som direkt kör dit en hiss.
När vi närmar oss källarvåningen ställer sig alla tre som i sprinterposition och skämtar lite glatt om att "nu gäller det vem som blir först". Hissdörren hann knappt öppna sig förrän vi alla fyra hade trängt oss ut och påbörjat sprinterloppet i den långa kulverten. 50 meter framför oss ser vi andrejouren på anestesi springa utan att titta bak en enda gång. Väl framme vid Kvinnokliniken kastar vi oss in i en hiss, åker upp till andra våningen, ut igen, in på operationsavdelning och in på operationssalen.
Patienten rullar in nästan samma sekund som vi kommer dit och jag har aldrig sett läkarna och sjuksystrarna arbeta så snabbt förut. Patienten var sövd innan hon knappt visste vad som hände och kirurgen skar upp buken och fick ut barnet på under en minut. Jag är en viss förkärlek för akuta situationer och det är inte utan att jag nästan fäller en tår över hur vacker samspelt hela maskineriet är i dessa urakuta situationer.
Barnet är en aning blå till färgen av syrebrist, men barnläkaren, som står i rummet precis intill och tar emot barnet, är nöjd och säger att allt kommer gå bra. Situationen är räddad, barnet mår bra och mamman likaså.
Nästintill stum av förundran vandrar jag tillbaka längs kulverten med anestesijouren som, även hon, är nöjd med förloppet och gratulerar mig för att jag fått se en sådan spektakulär händelse. Den som klagar på att sjukvården är ineffektiv skulle verkligen ha sett det här.
Jag var med anestesijouren under hela gårdagen och hade en både spännande och actionfylld dag. Vi arbetar med att försöka höja en sövd patients blodtryck när anestesijourens telefon ringer. jag tänkte att det säkert inte var något märkvärdigt då den ringt i princip hela dagen. Men ack så fel jag hade.
Anestesijouren tittar på numret på telefon och utbrister "Urakut snitt!", svänger om och kastar sig mot dörren ut från operationssalen. "Kom!" hinner hon bara säga till mig innan hon i akutfart springer ner för operationskorridoren. På vägen öppnas en annan dör och två anestesisjuksköterskor kommer springande. Hela vägen ut till hisshallen springer vi. En av sköterskorna "öppnar" panelen med hissknappar och sätter i en nyckel och vrider vilket aktiverar akutläget och som direkt kör dit en hiss.
När vi närmar oss källarvåningen ställer sig alla tre som i sprinterposition och skämtar lite glatt om att "nu gäller det vem som blir först". Hissdörren hann knappt öppna sig förrän vi alla fyra hade trängt oss ut och påbörjat sprinterloppet i den långa kulverten. 50 meter framför oss ser vi andrejouren på anestesi springa utan att titta bak en enda gång. Väl framme vid Kvinnokliniken kastar vi oss in i en hiss, åker upp till andra våningen, ut igen, in på operationsavdelning och in på operationssalen.
Patienten rullar in nästan samma sekund som vi kommer dit och jag har aldrig sett läkarna och sjuksystrarna arbeta så snabbt förut. Patienten var sövd innan hon knappt visste vad som hände och kirurgen skar upp buken och fick ut barnet på under en minut. Jag är en viss förkärlek för akuta situationer och det är inte utan att jag nästan fäller en tår över hur vacker samspelt hela maskineriet är i dessa urakuta situationer.
Barnet är en aning blå till färgen av syrebrist, men barnläkaren, som står i rummet precis intill och tar emot barnet, är nöjd och säger att allt kommer gå bra. Situationen är räddad, barnet mår bra och mamman likaså.
Nästintill stum av förundran vandrar jag tillbaka längs kulverten med anestesijouren som, även hon, är nöjd med förloppet och gratulerar mig för att jag fått se en sådan spektakulär händelse. Den som klagar på att sjukvården är ineffektiv skulle verkligen ha sett det här.
Kommentarer
Trackback
