Pada-chan

Igår hade både jag och Tessy våra FAS-examinationer (eller FAS-tenta som det kallas) tidigt på morgonen. Själv hade jag min på HIA (Hjärt-intensivavdelningen) medans Tessy hade sin på ortopeden.

Kvällen innan var jag sjukt nervös men när jag stod och väntade på läkaren kände jag mig redan bättre. Jag förstår egentligen inte varför jag stressar upp mig så inför sånt här då det inte hjälper ett dugg ändå. Eftersom vi fått 3-4 dagar på oss att läsa på inför FAS-tentan, som innefattar allt vi läst på termin 6,7 och 8, så finns det ju inte en rimlig chans att läsa in allt ändå och därför är det troligtvis inte det de kommer testa. Men man ville ju vara på den säkra sidan så jag repeterade en del hjärta under helgen samt infektioner och antibiotika som man aldrig kan kunna för väl vilken avdelning man än ska vara på.

Min FAS-examination (the long story):
Så hur gick min FAS-tentamen till? Först och främst visade sig att min patient var på toa och behövde tvätta sig och dylikt innan jag kunde gå in så jag och examinatorn (en av överläkarna på HIA-enheten) tog en fika så länge och han berättade i korthet hur det skulle gå till idag och vad han förväntade sig. Även om det var trevligt med en liten fika på morgonen så gick ändå min tentamenstid (som var 2 timmar totalt) och jag var orolig över hur det skulle påverka resterande tid. Men det var inget jag kunde göra något åt ändå så jag insåg att de säkert har översikt med det.

När patienten väl var redo gick jag in där och, under övervakning av examinatorn, ställde frågor till patienten precis som jag hade gjort om jag varit läkare på avdelningen. Jag frågade vad han gör där på avdelningen, vad som hände, om han har andra sjukdomar, ärftlighet för hjärt/kärl-sjukdomar, tidigare operationer, läkemedel och liknande. Dessutom frågade jag om riskfaktorer för hjärt/kärl-sjukdomar som rökning, alkoholvanor och motion samt hur patienten hade det hemma.

Efter samtalet (som inom sjukvården kallas "anamnesen") gick jag vidare med att undersöka patienten och lyssnade på lungorna och hjärtat, kände på pulsar och tog blodtryck. Under tiden man gör sina undersökningar observerar man hela tiden och lägger märke till saker som hur snabb pulsen är, om paitenten lätt blir andfådd, om patienten är kall eller varm samt om vissa rörelse verkar ansträngande.

Då jag inte hittat mitt eget stetoskop sedan Japanresan under sommaren lånade jag examinatorns under själva undersökning. Han kunde inte låta bli att jäklas och frågade efter jag undersökt lungorna om han kunde få tillbaka stetoskopet eftersom jag var färdig då väl? Jag blev först lite ställd med sa sedan att jag behöver det för att lyssna på hjärtat också varpå han skrattade och sa att han bara kollade mig. Hade varit snyggt att missa lyssna på hjärtat när man är på hjärt-intensivavdelningen. ;)

När allt med patienten var klar gick jag ut och fick sätta mig själv och sammanfatta vad jag fått ut för att sedan rapportera över detta till examinatorn precis som man hade gjort för en kollega eller nästa läkare som ska ta över efter ens skift. Dessutom passade han då på att fråga lite vad jag trodde det var för fel på patienten (han stoppade nämligen patienten när denne berättade om varför den låg på sjukhuset och sa att han inte fick säga något om vad som hände "efter han kom till Lunds sjukhus" så på så sätt fick jag aldrig reda på hans diagnos) samt vad det annars kunde vara.

Allt hade gått bra hittills men det värsta väntade. Efter detta skulle jag gå in till konferensrummet där ytterligare två läkare skulle ansluta och sedan skulle dessa tre fråga ut en om patienten och dess sjukdomar samt allt annat möjligt. Dessa läkare ska vara från andra specialitéer än huvudexaminatorn själv men vilka har man ingen aning om i förväg. Jag fick därför nästan panik när jag såg våran gamla kursansvarige, samt klinisk kemist, Peter Nilsson-Ehle komma strosande och fråga i vilket rum vi ska hålla hus. Peter är egentligen väldigt trevlig men hans specialité är just molekyler, lab-prover, statistik och allt annat smått som man nästan får krupp av för att det är så jobbigt att lära sig. Han har alltid haft en förkärlekt till fettpartiklar och tankarna började direkt snurra om de olika fettmolekylerna i kroppen, dess receptorer, beståndsdelar och vad var och en har för funktion. Magen vred sig...

Men allt visade sig gå bra. Väl inne i rummet fick jag berätta om patienten för Peter Nilsson-Ehle och den andre läkaren (som jag inte vet vilken avdelning hon var ifrån). Efter det frågade huvudexaminatorn lite om patienten, vad jag trodde det var igen, vad det mer kunde vara. Jag fick se labproverna från patienten och skulle tolka dem högt för läkarna. Självklart kom här Peter Nilsson-Ehle in och började ställa snorsvåra frågor om hjärtenzymerna och varför leverproverna åkte upp och ner så som de gjorde. Även EKG:et fick de upp på datorskärmen åt mig att tolka. Jag som dagen innan tänkte för mig själv "Men alltså de kan ju inte ta med sig EKG:n och visa för mig. Det bara gör dom inte väl". Men jodå. Jag fick visa översiktligt hur jag går tillväga när jag tolkar ett EKG och tillslut vad jag tyckte om patientens EKG. Självklart så hade patienten året svåraste hjärtinfarkt som var nästan omöjligt att förstå från EKG:et. (Varning för läkarspråk den kommande meningen) Det var något så komplext som en högerkammar-bakväggsinfarkt som man skulle ta på ST-höjningen i de nedre extremitetsavledningarna jämfört med ST-sänkningar i V2-V3. Helt uppenbart...not.

Men trots den höga nivån på många frågor så var det ingen grillning alls. Frågorna var nog svåra för att de ville se hur man resonerade när man egentligen inte viste svaret och vad man gjorde åt det. Angående EKG:et så sa läkaren att han verkligen inte förväntade sig att jag skulle kunna det, men att det såklart varit ett plus. Alla tre var snälla och lugna och kunde man inte svaret så förklarade de pedagogiskt så man verkligen lärde sig det istället. Precis som man vill att det ska vara.

Efteråt konfererade de ett tag då jag fick sitta utanför och vänta tills de kallade in mig igen och berättade att jag var godkänt och kommenterade detta. De tyckte allt hade gått bra idag och patienten var också han väldigt nöjd med samtalet och undersökningen. Jag förstod verkligen här hur viktigt själva samtalet och bemötande med patienten var i den här examinationen. Skulle jag gissa så är man godkänd när man går ut från patienten om man gjort anamnesen och undersökningen någorlunda vettig. Utfrågning inför alla tre läkarna var nog inte avgörande på något sätt utan mer ett sätt att få oss att tänka lite och en chans för dem att se hur man resonerar. Många av frågorna som de ställde var på en mycket högre nivå än vad vi skulle kunna förklarade huvudexaminatorn och sa att det var medvetet för att testa gränserna och få igång lite samtal.

Den kvinnliga läkaren (som jag inte visste vilken avdelning hon var från) sa till och med att det bästa tyckte hon det var när jag _inte_ kunde svara på en fråga. För då fick man se hur jag resonerade mig fram utifrån det jag kunde om fysiologi och annat. Dessutom tyckte hon det var viktigt att hon kände att jag vågade säga till när jag inte visste då det talar för att jag i framtiden kommer söka hjälp hos en kollega eller kolla upp faktan en extra gång och inte ta förhastade beslut grundade på okunskap. Det kändes också bra att höra.

Allt som allt var FAS-tentan mindre läskig än vad jag trodde den skulle vara. "Rolig" kanske jag inte skulle säga då det var väldigt nervöst men inget man inte överlever. Självklart beror det på vilka examinatorer man får och vilka frågor de ställer. Jag hade själv nog dött om jag fått till exempel en biexaminator från hematologen som spammar på med frågor om blodmaligniteter och blödningsrubbningar istället. Något jag lätt kan säga att jag är urkass på.

Men viktigast av allt, nu är både jag och Tessy klara med hela termin 8! Allt är klart och nu är vi lediga och kan göra vad vi vill i nästan en hel vecka innan Termin 9 sätter igång. Tjohoo!