Lugn dag på kirurgakuten...för alla!

Igår var det en stressig dag på akuten för den "riktiga" vårdpersonalen (ej studerande som är helt ansvarsbefriade alltså). Men idag kom knappt en enda patient kändes det som!

Trots att jag tog mig en välbehövlig liten sovmorgon fick jag sitta och göra i princip ingenting i minst en timme på morgonen. Jag sa det igår men säger det igen - om ni någonsin ska till akuten, åk innan klockan 10-11 på morgonen. Man kan tycka att akuten är "akut". Men så är inte fallet alltid. Många har haft problem en längre tid och bestämmer sig tillslut att ta sig till akuten. Och då åker man självklart inte in tidigt i ottan utan går upp, äter frukost, fixar till sig och bestämmer sig tillslut att man nog bör åka in. Därav är det helt tomt fram till 10-11. :)

För att göra saken ännu bättre så var det idag 5 läkare och 2 läkarstudenter jämfört med 1 läkare på nattpasset och 20-30 väntandes patienter. Men det är väl inte för oss vanliga dödliga att lägga oss i saker som planering och effektivisering. :)

Jag fick i alla fall ta hand om en patient idag. En kvinna med misstänkt ileus ("tarmvred": tarmen blir tillklämd/snurrad eller liknande så att avföringen stoppas upp vilket gör väldigt ont och kan ge allvarliga komplikationer) utan tidigare sjukdomhistoria. Det är alltid roligare att ha hand om någon som inte har en journal lika stor som Sveriges lagbok då man känner lite att man är "först på plats" och får ta en grundlig anamnes (sjukdomshistoria) utan att känna att det redan står någonstans i journalen.

Dessutom inkom hela tre traumalarma. Traumalarm är patienter med prio 1 som i princip alltid inkommer med ambulans efter en allvarlig olycka eller skada. Det första var en liten flicka som ramlat och skadat sig, den andra en alkoholförgiftning och den sista ett hjärtstopp som inte gick att rädda.

Sista dagen imorrn på akuten! Kommer gå dit ytterligare lite senare imorgon. Känns inte lönt att bara sitta där och surfa för att det inte finns patienter. Dessutom stannade jag längre båda kvällspassen så jag försöker åtminstone rädda samvetet en aning med det. ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0