Skademarkörsövning på ATLS
Under fredagen hade vi skademarkörsövning på ATLS-konceptet. För att förklara lite så är skademarkörer människor som är sminkade och skådespelar för att simulera skadade personer som man kan öva på. ATLS ("Advanced Trauma Life Support") är ett system för hur man ska ta hand om akuta trauma-fall. Utan fasta riktlinjer för detta är det lätt att drabbas av panik och missa viktiga saker vid ett trauma och därför bildades ATLS.
Lite smått ovetandes om hur det hela skulle gå till var man lite nervös när man stod utanför dörren och en läkare läser upp det fiktiva fallet för en och förklarar att en kvinna råkat ut för en bilolycka och kastats ut genom fönstret på bilen. Hon har kommit med ambulans och har ett ganska lågt tryck och en snabb puls. Lite mer information ges och sedan får vi gå in i rummet där vi möts av en tjej liggandes på en brits, med nackkrage och blod som rinner ur näsan samt andra skrapsår i ansiktet. Bara att sätta igång!
Det kvittar verkligen hur mycket man har läst om ATLS och hur väl man än kan rabbla alla ABCDE-stegen i huvudet för när man väl står där, hands-on, så bara snurrar den kunskapen runt i huvudet. Jag och min klasskompis Richard kämpade på så gott vi kunde men gjorde fel i princip överallt. Man glömmer de mest uppenbara sakerna, man gör undersökningar vars resultat egentligen inte tillför något och man ställs inför situationer som inte följer protokollet till punkt och pricka. Och det är exakt därför vi är här och tränar. Även om läkarna som tittar på kallas för examinatorer så kan man inte bli underkänd här. Utan detta är vår första chans att träna praktisk traumahantering och meningen är att vi ska lära oss här.
Examinatorerna hjälper till och rättar en samt ger tips på vad man bör göra. Även om man känner sig som en komplett sopa så är det det som är meningen då man, som bekant, lär sig av sina misstag. Jag lärde mig massor och jag ser fram emot att få träna igen. Dessutom har jag beställt en Traumatologibok som jag hoppas dimper ner i brevlådan på måndag. Ser fram emot att få läsa lite mer om just traumahantering.
Lite smått ovetandes om hur det hela skulle gå till var man lite nervös när man stod utanför dörren och en läkare läser upp det fiktiva fallet för en och förklarar att en kvinna råkat ut för en bilolycka och kastats ut genom fönstret på bilen. Hon har kommit med ambulans och har ett ganska lågt tryck och en snabb puls. Lite mer information ges och sedan får vi gå in i rummet där vi möts av en tjej liggandes på en brits, med nackkrage och blod som rinner ur näsan samt andra skrapsår i ansiktet. Bara att sätta igång!
Det kvittar verkligen hur mycket man har läst om ATLS och hur väl man än kan rabbla alla ABCDE-stegen i huvudet för när man väl står där, hands-on, så bara snurrar den kunskapen runt i huvudet. Jag och min klasskompis Richard kämpade på så gott vi kunde men gjorde fel i princip överallt. Man glömmer de mest uppenbara sakerna, man gör undersökningar vars resultat egentligen inte tillför något och man ställs inför situationer som inte följer protokollet till punkt och pricka. Och det är exakt därför vi är här och tränar. Även om läkarna som tittar på kallas för examinatorer så kan man inte bli underkänd här. Utan detta är vår första chans att träna praktisk traumahantering och meningen är att vi ska lära oss här.
Examinatorerna hjälper till och rättar en samt ger tips på vad man bör göra. Även om man känner sig som en komplett sopa så är det det som är meningen då man, som bekant, lär sig av sina misstag. Jag lärde mig massor och jag ser fram emot att få träna igen. Dessutom har jag beställt en Traumatologibok som jag hoppas dimper ner i brevlådan på måndag. Ser fram emot att få läsa lite mer om just traumahantering.
Kommentarer
Trackback
