Pada-chan

Narita flygplats
Så tillslut kom jag fram. Efter 11 timmars flygande utan sömn. När jag väl kom ut från flygterminalen med mina två väskor kände jag mig minst sagt lost. Jag hade ingen aning om vem som skulle hämta mig och var dom skulle hämta mig. Dessutom hade dom gett mig ett nummer som jag skulle ringa om vi inte hittade varandra på flygplatsen. Men då min mobil inte fungerar i Japan så var det rätt svårt. Men allt löste sig bra genom att jag bara ställde mig mitt på golvet i flygplatsentrén och såg dum ut. Det tog inte lång tid förrän två tjejer som stått och pratat med varandra vågade sig fram och frågade om jag var Patrick.

Detta var Misato och Emi, två av mina framtida guider som kommer att hjälpa mig med i princip allt som kan behövas. Och det är en hel del när man kommer helt blå till Japan får jag nog säga. ^^

Resan från Narita till Tokyo
Från Narita tog vi en buss till Tokyo. Det tog cirka en timme och under den resan så fick vi gott om tid att lära känna varandra. Misato går 4:e året på läkarutbildningen i Tokyo och är ekonom för IFMSA-Japan och har även hand om utbytesstudenter. Emi är personen som hållt ständig mailkontakt med mig ända sedan jag fått reda på att jag blivit antagen till Japan. Hon går 2:a året på läkarutbildningen. Även om båda två tillhör gruppen ESS (English Speaking Society) på deras skola så inser jag snabbt att det inte är helt lätt att kommunicera. Misato förstår mycket av vad jag säger och pratar ganska bra engelska men Emi är lite mer osäker och vänder sig ofta till Misato för lite översättning. Men i stort så är jag ändå imponerad. Något jag, så här som en spoiler, kan säga att jag inte kommer vara med resten av befolkningen efter lite tid där... :P

Framme i Centrala Tokyo
Väl framme på Shinjukustationen hjälper Misato och Emi mig att köpa ett tågkort. Detta är ett måste i Tokyo där tunnelbanan förbinder hela stadskärnan och vanliga tåg tar en till delarna lite längre bort.


Bild: Tågbiljettautomat på Shinjukustationen. Inte helt lätt att förstå för en utlänning. Man var tvungen att fylla i Namn, Adress, Telefonnummer etc. för att få ett månadskort som jag skulle ha. Men man slipper stå i kö till kundtjänst som hos Skånetrafiken.

Tågkorten är lite unika då dom har två funktioner. Först och främst så aktiveras kortet i en månad för en valfri sträcka – i mitt fall sträckan mellan min värdfamiljs närmsta station och Shinjukustationen (som ligger nära sjukhuset jag ska praktisera på). Men dessutom så laddar man även kortet med pengar. När man sen åker så bara stoppar man in kortet när man går in på stationen och sen igen när man går ut från stationen man rest till så ser kortet var man rest. Om man bara rest inom sin förinställda sträcka så händer ingeting, men om man däremot rest till några nya områden så dras lite pengar istället. Innan jag förstod hur systemet fungerade så kändes det väldigt förvirrande – men så här i efterhand så är det ett fantastiskt system!

Sedan tog vi oss ut från stationen och begav oss till fots mot sjukhuset, Tokyo Medical University. Vilken stad alltså! Skyskrapa efter skyskrapa avlöser varandra, folk i stora klungor fyller gatorna och för mig helt obegripliga skyltar sitter vart än jag tittar. På gatorna står folk med lappar och annat och skriker ut glada meningar till alla som passerar. På väg mot sjukhuset försöker jag hitta landmärken att komma ihåg då jag om bara två dagar ska gå samma sträcka helt själv när min praktik startar.

Tokyo Medical University och dess omnejd
Det första som slår mig när vi är framme vid sjukhuset är hur litet det är och att det ser rätt slitet ut. Jag hade nog förväntat mig ett sjukhus minst dubbelt så stort som Lunds och med glasfasad och högteknologiska gliddörrar. Istället så möts jag av ett sjukhus som är kanske en tredjedel så stort som Lunds med en sliten vitaktig fasad som mer liknar ett hyreshus än ett sjukhus. Själva studenthuset som ligger precis intill är och väldigt litet, slitet och ostädat och innehåller samlingsrum och skåp för studenterna.


Bild: Tokyo Medical University-sjukhuset. Studenthuset syns inte på bilden utan ligger precis till höger.

I studenthuset så träffar jag Hiroaki som går 5:e året och som tar oss med på en snabb tur inne på sjukhuset. Varken Misato eller Emi går de kliniska terminerna ännu (terminer som spenderas till stor del inne i sjukhusets miljö med mer praktiskt inlärande) och har därför i princip ingen kunskap alls om sjukhusets insida. Därför behöver vi Hiroaki! Det slår mig att sjukhuset är väldigt tomt. Bara en eller två gånger såg jag en läkare när vi gick rundor där inne. Inte heller någon annan sjukhuspersonal syntes till mer än städare och byggarbetare. Men jag har inte varit inne på några avdelningar ännu så jag får väl hålla mig. :)

När rundvandringen är klar så lämnar vi av mina två (hyfsat tunga) väskor inne på omklädningsrummet (kunde vi inte gjort det tidigare!) och går för att möta en av professorerna på sjukhuset. Patrick Barron, som han heter, kommer från Skottland till en början men har nu bott i Japan i över 40 år. Han var väldigt trevlig och jag kan inte förneka att det var rätt skönt att prata lite engelska med någon som verkligen kan det. ;) Han tog med oss på ett lunchställe intill sjukhuset där vi serverades libanesisk mat. Professorn betalade för oss alla 5 utan att snacka om saken och jag blev förvånad över att ingen ens gjorde något försök till att betala. När jag senare frågade Misato så sa hon att det tillhör det vanliga att den som är äldst eller ”högst stående” betalar. I alla fall när det gäller ett sånt exempel som en professor och några studenter. Spännande måste jag säga.


Bild: Från vänster Hiroaki, Emi och Misato poserandes framför mäktiga Sompo-byggnaden.

Shimada-familjen
Efter det åkte jag, Misato, Emi och Hiroaki hem till min värdfamilj, Shimada-familjen. Det var lätt längre än vad jag trodde. Det tog cirka 30 minuter med tåget till Chitose-karasuyama (självklart det längsta och jobbigaste namnet som fanns på tågkartan som jag måste försöka lära mig). Efter det så gick vi till en busstation ca 5 minuter från stationen där vi tog en buss som tog ytterligare en 5-10 minuter till Shimada-familjens hus. Man kunde även gå istället för att ta bussen och det skulle ta ca 20-30 minuter. Så det blir nog att gå upp rätt tidigt om morgnarna.

Shimada visar sig vara en ganska välställd familj. Therese hade redan i förväg listat ut att de nog hade ett elektronikföretag och detta stämde bra. Seiichiro Shimada (mannan i huset) äger familjeföretaget Shimada som tillverkar elektronik till hissar. Väl i huset möts vi av Norie Shimada (frun i huset) som välkomnar mig och visar mig runt. Hon var väldigt trevlig och visar mig mitt direkt till mitt rum. Jag får ett eget stort rum med tatamimattor över hela golvet (vanligt i Japan men jag tror att det ändå är en ganska dyra historia) och skjutdörrar in till rummet. Så härligt japanskt som det kan bli.

Norie-san (san är ett suffix som läggs till namn och betyder Herr eller Fru och det anses mycket mindre vänligt att inte använda detta) bjöd på grönt te och började fråga mig lite saker om vem jag är. Jag blev minst sagt lite snopen när jag insåg att hennes engelska är väldigt begränsad. Hur detta skulle fungera utan Misato, Emi och Hiroaki var för mig en gåta. Jag hade med mig svenskt godis som en present och allas reaktioner på djungelvrål var riktigt rolig. Norie var nog väldigt nära att spotta ut den när hon viftade med armarna och både Emi och Misato började skrika något på japanska när dom provade. Saltlakrits är verkligen unikt för Sverige – och självklart är djungelvrål någon av den saltaste sorten men ska dom prova ska dom juh prova rejält. ;)

Välkomstfesten
När jag fått packa upp min väskor var det dags att åter bege sig in till Centrala Tokyo. Det är lite svårt att förklara vart man åker i stora drag eftersom allt jag är i är Tokyo. Tokyo är juh så grymt stort och innehåller över 35 miljoner människor sedan det växt ihop med omkringliggande städer. När vi anländer till Shinjukustationen igen så står 9 personer och väntar på oss. Alla ler med stora leenden och hälsar glatt att det är väldigt trevligt att träffas. Tillsammans beger vi oss ut på stan ledda av Misato. Alla visar sig vara väldigt lätta att prata med och är grymt trevliga. Jag får lite senare reda på att alla har långt i förväg anmält sig för att dom vill träffa mig och har läst mitt ansökningsbrev till skolan och så vidare. Jag känner mig rejält smickrad. :)

Misato leder oss in till en restaurang. Den är typisk japansk med bord på golvet och en insäkning undertill så man ändå kan ha sina fötter som när man sitter i en stol. Bordet är redan laddat med förrätter så det är bara att sätta sig ner och börja äta och konversera. Under kvällen så fylls bordet hela tiden på med nya spännande rätter utan att någon behöver säga ett ljud. Jag får även för första gången prova saké och det var faktiskt helt ok. Det smakar som en mycket mildare variant av Vodka. Egentligen ska den drickas rykande varm men jag beställde kall för att ta ett steg i taget. :p


Bild: Gänget från välkomstfesten.

Alla var väldigt angelägna att få prata med mig och speciellt en kille (som visst har sagt många gånger att han ser fram emot att få träffa mig) tvingade sig till ett platsbyte bara så han kan sitta precis bredvid mig. Att han sedan inte pratade särskilt mycket engelska alls verkade inte vara något hinder för honom. Det var i alla fall väldigt sött av honom. Även under resten av kvällen så roterar personer rundor och jag tror jag fick prata ordentligt med i princip allihopa tror jag.

Alla på välkomstfesten går på Toyko Medical University och är även medlemmar i ESS (English Speaking Society om ni har glömt :p). Med andra ord så talar dom mycket bättre engelska än genomsnittet i skolan och jag märker ändå snabbt att Misato ligger rätt långt före de flesta. En av tjejerna satt mest och tittade och log när jag försökte prata med henne.

Allmänt om japanerna, i alla fall de som jag fick träffa under kvällen, så bekräftade dom många myter jag själv har hört. Dom är väldigt trevliga som jag redan sagt. De är också ganska högljudda och drar sig inte för att nästan i kör skrika ”Sugooooooi!” (”häftigt”) varje gång någon säger något som är det minsta unikt eller spännande. Och om man bortser från bilderna jag tagit när de inte var beredda så håller ALLA victory-tecknet med fingrarna vid fotografering. På något sätt så är hela deras livsstil väldigt charmig. Dom verkar alltid så nöjda. Det skrattar hela tiden, ber om ursäkt så snabbt dom gör minsta lilla fel och är alla väldigt väluppfostrade vad det gäller hövlighet och etikett. Det är helt enkelt en fröjd att ha och göra med dom.

Ännu en sak som bekräftades är japaners ganska vanliga mutation på ett enzym kallat Laktatdehydrogenas och som behövs för att bryta ner alkohol på rätt sätt. I västvärlden har ca 1 % denna mutation medan i Japan (om jag minns rätt) har ca en tredjedel den. Resultatet om man har mutationen blir en väldig överkänslighet till alkohol – precis som att man konstant går på Antabus-medicin. Även om folk inte drack i några ”jättestora” mängder så var det ändå en kille som föll pladask ute på gatan när vi lämnat restaurangen. Även Hiroaki var röd som en tomat i huvudet. Själv kände jag nästan ingenting. ^^

Hemresa
Vi lämnade restaurangen och begav oss mot stationen. Tokyo by night är en upplevelse måste jag säga. Det är fortfarande lika mycket folk som rör sig men den annars ljusa staden har blivit ett mörker som lyses upp av de tusentals neonskyltar som sitter överallt. Eftersom jag i princip aldrig ser det annars (finns ej i Lund/Helsingborg) kan jag inte låta bli att fascineras över det.

Väl på Shinjukustationen vinkar hela stora gänget av mig och jag beger mig ensam mot vad jag tror är mitt tåg. Eftersom jag är så nervös att missa min station så står jag ständigt upp och tittar på tågkartan. Man tycker att det inte borde vara så svårt men allt blir hundra gånger jobbigare när jag inte vet var vi är. Vissa tåg kungör enbart stationen den stannar på via högtalarna på japanska och det är verkligen inte lätt att hänga med. Så därför försöker jag hela tiden se ut genom rutan på stationen och läsa vad det står på skyltarna.

Lost in Japan nr 1
Detta fungerar och jag kommer av på rätt station. Så, nu var det bara att gå ut genom antingen Norra eller Södra utgången... Om jag bara hade kommit ihåg vilken det var. Jag chansade i alla fall på södra och vandrade i 5 minuter söderut tills jag kände att jag gått alldeles för långt för att fortfarnade inte se en enda byggnad jag känner igen. Jag vänder om, kommer tillbaka till stationen och väljer istället den norra utgången. Jag vandrar på i 5 minuter även här och tillslut så tar jag upp mobilen och försöker ringer Hirokai men han svarar inte. Ringer då Misato som svarar och börjar hjälpa mig. Men det är jättesvårt att förstå över mobilen då det är både lite halvknaglig engelska och på detta att det är mycket svårare att höra också. Efter att jag gått runt i kanske 30 minuter med hjälp fram och tillbaka från Misato så kommer tillslut Norie-san och hämtar mig med bil. ^^ Jag hade helt glömt en väldigt viktig sväng och skulle nog aldrig kommit hem själv. Tusen tack Norie-san!! Nästa gång tar jag med en karta!

Det var allt för dag 1 – Herregud vad långt det blev. Sumimasen! (”förlåt”) Men det kommer vara svårt att undvika det även i fortsättningen. Som ni kanske märker på datumet så är detta inlägg grymt försenat. Nu är det egentligen natten till min 4:e dag, men jag kommer alltid hem så sent så bloggandet blir tyvärr lidande. Jag ska arbeta ikapp så snabbt jag kan och lyckligtvis så fäster sig alla minnen så starkt att jag faktiskt kommer ihåg det mesta rätt bra. :) Tyvärr är värdfamiljens internet modellen långsammare så uppladdning av bilder var en smärtsam historia igår kväll (0,01 Mbit upp). Jag har dock flyttat min dator nu och tjänat en del hastighet så jag gör ett nytt försök imorrn.

Oyasumi nasai minasan! (”Godnatt allihopa!”)