Pada-chan

Fredagen till ära hade skolledningen satt upp ett antal "workshops", eller gruppföreläsningar där man interaktivt ska deltaga. Då jag under mina år på läkarutbildningen utsatts för en hel del flummiga föreläsningar och gruppövningar fruktade jag det värsta när titlar man kunde välja på innehöll saker som "interaktiv teater" och "svenskt grupparbete".

Men den här gången var det faktiskt riktigt bra! Det var en dag ägnad åt framför allt "ledarskap". Som läkare är man inte bara den högste medicinskt ansvarige, utan även den som ska leda sjukvårdsgruppen av läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster med flera. Man kommer ofta hamna i situationer där man måste ta snabba beslut, vissa gånger under stor press. Jaja, nu ska jag inte låta som trailersnubben på bion - men sanningen kvarstår och ser faktiskt ut så.

På förmiddagen var jag på "Svenskt grupparbete eller högpresterande team i en kritisk situation". Denna börjar med att man, uppdelad i grupper, får ett överlevnadsscenario utspelat framför sig och där gruppen sedan ska komma överens hur man ska göra för att klara sig. Scenariot här var att man kraschlandat någonstans i Lappland, iklädd ej så varma kläder och fick enbart välja ut 5 saker från flygplanet som man får ta med sig (inte så verkligt kanske men så får det vara ibland). Först gör man dessa val själv utan att någon annan får se vad man väljer. Sedan visar man varandra och måste då komma överens som en hel grupp vad man ska ta. Här gäller det att försöka ta reda på vad vi egentligen kan om överlevnad och om någon verkligen "vet" hur man gör upp eld av de begränsade resurser vi har att välja mellan (som en tändare utan gas, whiskey, stålull, konservburk med späck, extra kläder och stora tygstycken m.fl).

Det första gruppen måste komma överens om är om vi ska stanna eller försöka bege oss till närmsta by (minst 3 mil bort). Vi röstar och kommer fram till att vi stannar och sedan går en ganska lång tid innan vi bestämt oss för vilka 5 saker vi vill ta med oss. Efteråt går en handledare igenom vad han tycker om vårt arbete i grupp och dessutom fick en av oss i gruppen uppgiften att inte vara med att diskutera utan bara observera och sedan redovisa sina iaktagelser för oss.

Övningen i sig avslutades med diskussion i helklass och faktiskt ett facit på vad man skulle valt enligt amerikanska militären. Övningen var rolig och givande på sitt sätt men det kan nog vara svårt att översätta detta till sjukhusets arbete. Men, men.

Nästa övning gick ut på att se en sen ur filmen "Master and Commander" om just lagarbete (öppningsscenen när fartyget blir attackerat). Efteråt diskuterade vi vad vi såg. Detta var en utmärkt övning och filmen var perfekt. Här såg man lagarbete i sin sanna mening där ledare vet vad som ska göras och ifrågasätts ej. Dessutom vet varje person på båten exakt vad deras uppgift är och många förbereder sig redan innan de får order om att göra det. Riktigt bra! Avslutningsvis hade vi en föreläsning som tyvärr var rätt värdelös. Men förmiddagen var i stort sett bra.

Eftermiddagen var det en annan workshop med titeln "Beslutsfattande och grupprocesser under stress". Denna ledes av en militär, Tobias, och han var minst sagt riktigt skicklig på detta och hela eftermiddagen var både givande och rolig. Allt började väldigt bra med att de som var höjdrädda fick gå ut ur rummet (inklusive mig). Väl utanför sa Tobias till oss att välja ut den av oss som är "mest" höjdrädd. En av tjejerna, Emma, stannade och resten fick gå in. Väl inne valde han sedan ut en av oss som skulle vara "ordförande" eller något. Denna fick nu reda på att hon skulle instruera Emma, som fortfarande stod utanför dörren och inte hade en aning om vad som hände, att hon ska ta på sig en klättersele och klättra ut ur fönstret och ner på marken (cirka 7-8 meter ner). Repet skulle 4 från gruppen hålla i under tiden hon klättrade ner.

Emma släpptes in och fick selen på sig utan att veta vad som skulle hända. Hon såg lite frågandes ut och när hon tillslut fick reda på att hon skulle klättra ut ur byggnaden trodde hon vi skämtade. Hon såg en aning skräckslagen ut men gick ändå med på att göra det. Precis innan hon skulle hoppa ut ur fönstret (med viss oro) sa dock Tobias att hon inte skulle det och att hela övningen var färdig. Hela gruppen skrattade till och Emma pustade ut. Tobias förklarade meningen med exprimentet och uppmärksammade oss också på att man absolut inte kan klättra ut genom att bara fyra personer står och håller i repet. Detta hade ingen av oss reflekterat över och det är lite skrämmande vad man kan göra under en stark ledare utan att tänka efter.


Bild: Emma står vid fönstret, beredd att hoppa ut. Repet hålls lite lojt av fyra studenter. Tobias, officeraren, står och kontrollerar att repet sitter bra - precis innan han berättar att allt bara är påhittat och hon inte behöver klättra ut.

Resten av eftermiddagen fick vi dela in oss i mindre grupper och utföra en hel del diskussionsövningar och svåra ställningstagande. Själv var jag akutläkare som tillsammans med min grupp på två sjuksköterskor skulle bestämma oss för vilka två personer vi skulle ta med oss i ambulansen av ett gäng skadade civilia och soldater. Detta under en rytande Tobias som spelade officer och vägrade att vi ville ta med oss svårt skadade civila när hans mannar också var skadade, trotts den mer ringa skadan. Man kände sig rätt liten när man försökte argumentera emot honom med att de andra behövde vården mer och att hans soldater nog klarar sig med lite omläggning på plats samtidigt som han stod och sa att man var inkompetent och beordrade mig att ta hans soldater med sig och lämna de civila.

Efteråt fick vi dock alla en påminelse om att vårt uppdrag faktiskt var att ta hand om FN-soldater och då lämnar man faktiskt de civila hur gyrmt det än verkar. Verkligen är hård... Han upplyste oss dock också om att vi faktiskt inte står under officerarna och att det är vi, och ingen annan, som har det medicinska ansvaret och bedömmer vilka som ska få vård och vilka som man lämnar på stridsfältet.

Hela eftermiddagen var suverän och jag gick därifrån glad och inspirerad. Väl hemma kunde jag inte låta bli att dra fram min fina "traumatologi"-bok (läran om trauma, alltså akuta situationer) och börja läsa. Akutläkare är fortfarande något som står ganska högt på önskelistan. Men vad jag tillslut blir får vi se. :)