Dag 4 - Skola och vila
Nya starttiden i skolan är 8:40. Helt klart bättre än 8:00 men ändå lite segt när pendlingssträckan tar ca 1 timme och 10 minuter allt som allt. Jaja, jag lägger mig sent, sover fortfarande inte bra och är ändå hur pigg som helst under dagarna (oftast i alla fall) så det kvittar om det är tidigt eller sent jag behöver gå upp. Sen vaknar man juh alltid lagom genomfuktig av den här himla luftfuktigheten (notera att detta fortfarande var innan jag fick igång min luftkonditionering).
På morgonen samlas vi alla 8:40 inne hos professorerna som redan då har sitt lilla morgonmöte. Varför vi gör detta har jag egentligen ingen riktig aning då vi bara sitter där i en 5 minuter och sen vinkas iväg till vårt lilla rum där vi sedan sitter i en halvtimme tills första lektionen börjar.
PBL
Första lektionen är i alla fall PBL vilket ska bli väldigt spännande för mig! För er som inte läser till läkare så är det nämligen så att en stor del av vår läkarutbildning är upplagd enligt PBL-metodiken, "Problembaserat lärande". Detta fungerar i stora drag så att man får ett påhittat eller riktigt patientfall på måndagen. Man diskuterar igenom patienten, ställer upp symptomen och tar fram troliga sjukdomar som denne kan ha. Utifrån detta så tar man reda på vad vi inte vet och vad vi därför ska läsa på, våra "studiemål". Sen läser man på om detta under veckan. På fredagen träffas man sedan igen och går igenom vad man tagit reda på och vad man nu tror patienten har för sjukdom och vad man kan göra för att hjälpa denne. Till sist får man lite svar och feedback av tutorn (en lärare som övervakar och hjälper gruppen hela tiden).
Den japanska PBL:en skiljer sig ganska rejält från den svenska. Andemeningen är ändå samma - att man lär sig utifrån fall och verkliga situationer. Men i Japan verkar dom mer ha små förhör i grupp samt interaktiva seminarier med professorerna.
Det första som vi ställs inför på första PBL:en är typ ett "prov" med poäng och allt - och sjävklart blir jag meddragen där. :D På väggarna i rummet sätter professorn upp 4 olika transversella CT-skalle-bilder (röntgenbilder av hjärnan med hjärnan i ett snitt så att man tittar rakt ovanifrån ner i kraniet). Sedan får vi 40 minuter på oss (!) att gå och titta på de fyra bilderna och sen skriva diagnosen ("vilken sjukdom dom har") på tavlan i ett tabellsystem med alla våra namn. Med andra ord väldigt seriöst. Till hjälp får man slå i böcker och anteckningar hur mycket man vill - tack så himla mycket säger jag med alla engelska neurologiböcker som bara ligger i högar överallt och skräpar...not!
Men det gick faktiskt bra ändå! Jag fick 2 rätt av 4 tillsammans med 2 andra studenter. 1 fick 3 rätt och 2 stycken fick 1 rätt. *puh* har inte skämt ut Sverige helt alltså. Och den subaraknoidalblödningen som ena bilden hade var helt mango - ingen som klarade den.
Lunch (soba) och ledig tid
Sen var det lunch i 3 timmar... Hela veckan så är det hela tiden hur mycket ledig tid som helst. Det känns väldigt ineffektivt men studenterna här i Japan tar det på ett helt annat sätt. När vi i Sverige tycker att det är hemskt att få en håla och gör allt för att flytta lite på lektionerna så tar studenterna i Japan det som deras chans att socialisera med varandra eller gå till studentrummet och sova lite. Bara en gång har dom gett en liten kommentar om att läkaren inte hade kommit ännu och då var han 40 minuter föresenad till första lektionen.
Till lunch tog gruppen med mig för att äta japanska nudlar, "soba", vilket är väldigt populärt i Japan. De är ej att förväxla med dess släkting "ramen" som egentligen kommer från Kina men som är ännu populärare än soba. Enligt gruppen så ska ramen vara en av de populäraste rätterna i hela Japan. Men nu var det i alla fall soba som stod på tavlan! Restaurangen var riktigt fin med tatamimattor över hela golven (vilket som alltid i Japan innebär att man måste ta av sig sina skor och gå i strumpor) och nersänkta bord.
Bild: Killgänget i min nya studentgrupp på soba-restaurangen. Från vänster: Tsuru, Yoshi, Ban-chan, Shige och mig.
Soba är väldigt annorlunda mot hur jag tänker mig nudelrätter. Nudlarna är nämligen väldigt tjocka! Och då menar jag väldigt tjocka som i väldigt tjocka. Dom är lätt större än en halv centimeter i diameter. De serveras i en stor skål tillsammans med buljong, kött och lite grönt. Som vanligt i Japan så får man också ris till - även om detta alltså är en nudelrätt. Nudlarna i sig tyckte jag nog var i tjockaste laget - men sett till hela rätten så var det väldigt gott. Nästa gång vill jag prova ramen så får vi se vilket jag tycker mest om.
Bild: Soba.
Tillbaka till skolan och hänga i studentlobbyn. Det är alltid en lika spännande upplevelse för mig. Varje gång jag går in där så blir jag presenterad för eller hälsad på av minst 3-4 nya studenter. Alla är intresserade och vill prata lite och höra vad jag gör här, vad jag tycker om landet, vilket som är min favoritsport (väldigt vanlig fråga här) och hur det är i Sverige. Allt ackompanjerat av en massa "eeeeh" och "aaaaah" och oftast en ganska kass engelska. ;)
Anatomiförhör
Dags för eftermiddagens lektion och förhören fortsätter. Denna gång samlas vi runt tavlan där en slätröntgenbild på kraniet slängs upp tillsammans med en anatomibild från en bok. Sen är det förhör på vad de olika benen i huvudet heter, vad olika delar av hjärnan heter och liknande. Och här var verkligen inte japanerna särskilt bra. Nästan varje gång så frågar läraren något på japanska till studenterna som svarar varpå läraren kontrar med ett "Eeeeeeeeh?" som i "är du "riiiiiktigt säker?" (=fel!) fast hundra gånger roligare in my opinion. Det låter så sjukt barnsligt och så ser han så pillemarisk ut när han säger det så jag kunde knappt hålla mig ibland. I vilket fall som så slutade det ofta med att gruppen inte klarat det och han frågade mig på engelska om jag visste var det satt eller vad det var och förvånandsvärt ofta klarade jag frågorna lätt varpå gruppen utbröt i "Eeeeh, sugoi!" ("Coolt" som ni kanske redan vet vid det här laget)
Jag frågade Hiroaki och Misato senare och det verkar som att deras anatomikunskaper måste dom läsa in i princip själv och därför försummas det ofta till fördel för det som ska examineras. Det var i alla fall väldigt roligt för mig - tror inte det kommer hålla i sig precis men jag är glad för tillfället.
Hem och slappa
Skolan slutade redan vid 14-tiden idag och eftersom jag faktiskt inte har något planerat ännu så bestämmer jag mig för att åka hem till Shimada-familjen och bara relaxa. Har en massa bloggande att ta tag i och det vore roligt att få testa Norie-sans mat.
Maten var fantastiskt god med friterade bläckfiskringar, stekta rivna morötter, fräsch sallad och några smårätter till. Gochisosama deshita! ("Tack för maten")
Nu ska jag bara blogga lite innan det är dags att lägga sig.
En bild säger mer än tusen ord
Dag 3 - Första skoldagen
*RIIIING RIIIIING* Åh, herregud på ringklockan på mobilen jag fått låna under min vistelse här. Nog vaknar man alltid, men mer för att jag tror att det är jordbävningslarmet som går än att det är min väckarklocka. Stiger upp redan 05:50 idag då jag måste in tidigt för att träffa Hiroaki som ska hjälpa mig till rätta. Så en snabb frukost och sen bär det iväg.
Bild: En liten bild av rummet jag bor i hos Shimada-familjen.
Redan när tåget anländer så är det fullt så det är bara till att ställa sig lite intryckt i folkklungan och snällt vänta. Som tur är tar det bara 25 minuter in till Shinjukustationen så det är inga problem. Helt magiskt så hittar jag faktiskt till skolan genom att bara gå fel en enda gång. Sugoi desu ne! ("Coolt eller hur")
Tokyo Medical University
Väl framme träffar jag Hiroaki som ber om ursäkt för att skolan inte hunnit ordna ett skåp till mig, så så länge får jag använda hans. Det är dock inga problem för mig och jag tycker Hiroaki är hur snäll som helst som låter mig låna hans skåp. Jag slänger in väskan, drar på mig läkarrocken och proppar den full med stetoskop, papper, pennor, anatomiatlas och en japanskaordbok. Sen beger vi oss in till sjukhuset.
Kan juh säga redan nu att jag nog aldrig kommer hitta själv här inne. Det är som en cementlabyrint med hissar som avbyter varandra, trappor i mängder och identiska våningar med skyltar som jag fattar nada av. Tur då att Hiroaki är här för att hjälpa mig. :) Han tar mig upp till 3:e våningen och bort till en dörr längst bort i en mörk korridor. Han tar ett djupt andetag och knackar på. Vi väntar... Hiroaki torkar sig lite snabbt om pannan och först nu inser jag hur nervös "han" är! Jag är inte ett dugg nervös (vilket faktiskt är konstigt då jag är en väldigt blyg person) men Hiroaki ser helt blek ut.
Respekten i Japan inför ovanstående är väldigt stark och bara studenterna i klasserna ovan tilltalas ofta med ett "-senpai" efter deras namn för att visa att man ser upp till dom. Professorerna räknas som högst på sjukhuset och just nu ska Hiroaki försöka leda mig in till överprofessorn och de andra professorerna i neurokirurgi på sjukhuset. Jag är glad att jag inte "fattar" hur underlägsen jag egentligen är inför professornerna. ^^ Hiroaki går bort till dörren bredvid istället, knackar på och öppnar lite försiktigt, tittar snabbt in och backar sen och visar att jag kan gå in. Själv stannar han utanför. :)
Professorerna och min nya studentgrupp
I rummet möts jag av sex stycken läkare som sitter runt ett bord med artiklar i händerna. En av läkarna pekar på en stol bredvid sig och jag smyger tyst bort och sätter mig. De var visst i full gång med en genomgång av artikeln så jag sitter snällt och väntar. Efter någon minut är de klara och professorn bredvid mig välkomnar mig och presenterar sig som professor Miki och vänder sig sedan om och börjar tala till de andra på japanska. Någonstans i meningarna snappar jag upp "Andersson" och "Paturiku" och tillslut ber professor Miki mig att presentera mig på engelska för de andra. Jag drar lite kort om mig själv, att jag är från Sverige, att jag är glad över att få vara här och att jag hoppas de ska ta väl hand om mig. Alla där inne ser glada ut och jag känner mig, trots den lite tysta stämningen, väl mottagen. Det är nog inte likt professorerna att hoppa upp och ner och hälsa en med hjärtliga omfamningar. Så det här duger bra för mig.
Läkarna sätter igång med en liten fallgenomgång - på japanska så klart - och efter ett tag så knackar det på dörren och in stiger 6 stycken studenter. Professor Miki förklarar att de är placerade på neurokirurugavdelningen denna veckan och att jag ska gå med dem under veckan och ber mig att presentera mig. Efteråt så säger professorn till mig att följa efter studenterna och vi vandrar iväg till hissen och tar oss vidare till ett litet rum på 13:e våningen. Först nu i hissen inser jag att sjukhuset har hela 18 våningar! Det är kanske ändå större än vad jag trodde - eller i alla fall mer kompakt?
Studenterna verkar väldigt trevliga och presenterar sig på lite halvknaglig engelska och välkomnar mig. De är 4 killar och 2 tjejer, och det tog mig nog mindre än 1 sekund att glömma allas namn. Suck på mig och namn alltså... Dom har väldigt coola läkarrockar som är knäppta uppe på ena axeln och man blir lite smått avundsjuk alltså. :D
Första operationen!
Efter en liten pratstund så dyker professor Miki upp igen och tar med oss till vår första operation. Vi går in på neurokirurgavdelning där vi byter om till gråa kläder (som studenter har jämfört med gröna som läkarna har). Utanför operationssalen tar vi på oss munskydd och hårnät och spritar våra händer. Professor Miki går med oss in i rummet där en patient för tillfället genomgår en operation för att ta bort en hjärntumör. Professorn visar oss de olika skärmarna där inne, förklarar lite vad det är man ser hos patienten och håller en liten minilektion för studenterna. På japanska givetvis men han stannar då och då och översätter till några engelska ord så jag ska förstå vad dom pratar om. Efter det tittar vi några minuter och sen går vi där ifrån igen. Meningen var nog att vi skulle se mer hur det fungerade här denna dagen än att följa själva operationen.
Curry-lunch
Sedan släpps vi iväg till lunch i två timmar och studenterna tar med mig till en närliggande skyskrapa med restaurangavdelning i botten. Här går vi till en curryrestaurang där man får välja vilken sorts kött och grejjor man vill ha och sedan betalar man utefter en skala för hur stark man vill ha sin mat. :D Jag blir rekommenderad att köra på "normal" för denna gången och det är nog bäst att inte chansa. Maten är riktigt god och äts, otroligt nog, med sked istället för ätpinnar.
Efter lunchen går vi tillbaka till studentrummet där gruppen förklarar att man spenderar sin lediga tid med att plugga, äta, umgås, läsa manga och sova. Och sant nog så ligger det redan 2 pers och sover på varsin bänk och ett flertal mangaböcker ligger utspridda över borden. Dessutom finns det 3 stora dryckesautomater där man köpa allt från Cola och mineralvatten till iste (med grönt te) och fruktyoghurtar. Jag kan inte låta bli att imponeras över dom. Dom är juh bara så coola! Tre gigantiska maskiner med allt inom dryckesväg man kan tänkas vilja ha, lättillgängligt och till ett väldigt bra pris. (Vad en is-grönt-te kostar säger er nog inte så mycket men exempelvis går en 33cl Coca Cola på 6,50:-.)
Lektion
13:00 går vi tillbaka till vårt lilla rum på 13:e våningen där en av läkarna kommer in och håller en liten föreläsning om hjärntumörer. Han var grymt snäll och översatte vartenda ord han skrev på tavlan till engelska så jag skulle förstå. Däremot märker jag att han inte ens kan säga "förstår du" till mig på engelska. Men den engelska medicinska terminologin sitter i alla fall. :)
Shopping med Hiroaki och Yoshi
Förläsningen varar en knapp timme och efteråt letar Hiroaki upp mig och frågar om jag vill gå på stan med honom och en av studenterna från min nya grupp, Yoshi. Jag har länge velat se hur "shopping"-delen av Tokyo är så jag tackar glatt "Ja" och vi beger oss av till fots. Yoshi är väldigt trevlig och har en hyfsad engelskakunskap han också. Han och Hirokai tar med mig till ett område nära Shinjukustationen (vars namn jag konstant glömmer bort, men det är i alla fall Shinjuku fortfarande) där gatorna är fyllda av skyskrapor med affärer. På skyskraporna sitter gigantiska TV-apparater hundratals meter upp i luften och visar reklam och korsningen vi gick över är nog den mest traffikerade (med människor) jag någonsin sett. Tokyo är verkligen fantastiskt.
Bild: Hiroaki och Yoshi i den über-traffikerade korsningen.
Yoshi pekar på en av de högsta skyskraporna där det med stora bokstäver står "OIOI" och säger att det är OIOI-byggnaden varpå Hiroaki snabbt inskjuter in att det inte alls är OIOI utan att det uttalas "Marui". Yoshi skrattar och förklarar att det har blivit ett stående skämt att alla tror den heter OIOI första gången dom ser den. Detta kan tyckas oväsentligt men det är faktiskt enda sättet jag sedan kunnat förklara för folk var jag var den dagen och shoppade. Alla skrattar och säger att dom fattar var vi var när jag säger "OIOI-building". :D
Bild: OIOI-byggnaden.
Vi går runt till lite olika klädaffärer och tittar. Priserna är väl ganska lika dom i Sverige - en aning billigare ändå tror jag. I en "lite för dyr" klädaffär börjar expediten plötsligt prata med mig och verkar väldigt intresserad av att jag är utlänning. Det är rätt roande så ovanligt det ändå är med utlänningar i en så stor stad som Tokyo. Eller rättare sagt så drunknar nog de få utlänningar i den stora mängd japaner som finns. Men det är nog även så att Japan är ett rätt svårt land för utlänningar både vad det gäller språk, seder och acceptans hos japanerna.
Yoshi blir tvungen att sticka med Hiroaki stannar och tar med mig till de två coolaste butikerna hittills. Först en 7-vånings bokaffär (!) där en våning är avsatt enbart till utländska böcker. Helt fantastiskt alltså! Hiroaki säger att i princip vilken bok som helst som man vill ha finns att få tag på där. Jag inhandlar en ny japansk-engelsk-ordbok då min nuvarande tegelsten är allt annat än smidig att ha i rockfickan på sjukhuset (ajaj så ont jag har i axlarna). Efter bokaffären så tar Hiroaki mig, såklart på min önskan, till en mangafigur-affär. En hel affär med bara figurer av manga- och animekaraktärer, Star Trek, Star Wars, spelfigurer, ja allt man kan tänka sig inom den sfären. Sjukt häftigt. Jag har tänkt inhandla en möjlig födelsedagspresent till en viss bror och tänkte att det här måste vara perfekt för honom (hoppas han inte läser min blogg nu - men han har nog för lite tålamod för det så det är lugnt). I affären fanns även en del kanske mindre lämpliga figurer som barbiedockor med alla möjliga accessoarer där man kan välja mellan dockor med 5 olika bröststorlekar - Haha, only in Japan!
Bild: 2 olika sorters dockor, båda med 5 olika bröststorlekar.
Välkomstfest med Patric Barron och resten av mitt lilla gäng
Jag och Hiroaki tar en liten fika innan vi beger oss tillbaka till sjukhuset. Det är nämligen så att professor Patric Barron (skottländaren som bott i Japan i 40 år) vill hålla en välkomstmiddag för mig tillsammans med de andra medlemmarna ur ESS (English Speaking Society). En bit efter 19 springer vi in på hans kontor och möter förutom Patric själv även Misato, Emi, och Chiharu. Någon minut senare kommer även Machiko och en ny kille, Masa. Misato och Emi har bestämt att vi ska gå till något så roligt som "Mu mu restaurang" med den spännande undertiteln "Body balance dining". Jag tänkte mig först en restaurang där man sitter på vippbrädor eller liknande när man äter men det visar sig vara en restaurang där all mat ska vara nyttig och bra för kroppen. Låter trist va ;) - det var det inte kan jag lova!
Restaurangen ligger i en av de ståtligaste skyskraporna i Tokyo - Sumitomo. Det är en trekantig skyskrapa på över 50 våningar som är ihålig så att man inifrån byggnaden kan se hela vägen upp genom byggnaden till himlen. Häftigt! Hissen var också något av det coolaste jag sett där man fick välja mellan våning 1, 48, 49, 50, 51 eller 52. Herregud vad det slog lock i öronen när hissen på imponerande typ 30 sekunder susade hela vägen upp till våning 49.
Bild: Sumitomo-hissen med våning 1 och sen direkt 48-52.
Mu mu restaurang är väldigt mysig med dämpad belysning, nersänkta bord och en makalös utsikt! Jag vet inte namnet på ens en tiondel av maten jag fick äta där men allt var riktigt gott och spännande och för att inte tala om vackert. Dessutom fick jag prova plommon-saké som om jag kan hitta på flaska lätt ska ta med hem till Sverige. Patric Barron är väldigt trevlig att ha och göra med och han berättade alla möjliga historier om Tokyo och Japans utveckling - han har juh trots allt varit med i över 40 år. Han berättade dessutom att han oftast går hem från jobbet vid 7-8 -tiden på kvällen för att sätta sig och göra lite pappersarbete till in på midnatten. När tusan har dom ledigt egentligen!? Men han bara viftade bort frågan med att så har dom flesta det och att han faktiskt snart skulle ta semester. Jag nämnde inget om att jag hört att man har mycket färre semesterdagar i Japan än i till exempel Sverige utöver dessa galna tider.
Bild: Hela gänget på Mu mu restaurang. Patric i mitten. Från vänster: Emi, mig, Misato, Machiko, Patric, Chiharu, Maso och Hiroaki.
Jag vet inte riktigt vad som hände sen dock. Jag gick iväg för att gå på toa och när jag kommer tillbaka så tog det bara en minut innan det var dags att gå - och det utan att jag fått se röken av någon nota. Jag misstänker att Patric betalade men det känns ädnå lite fel. Man är själv inte van vid det här givmilda bjudandet och jag kan tänka mig att notan inte var nådig. Patric beställde även in en flaska av husets vin förutom den uppsjö av spännande rätter som passerade vårt bord.
Bild: Utsikten ner genom ihåligheten i Sumitomo-byggnaden från 49:e våningen.
Vi beger oss till stationen och Machiko ska med samma tåg som mig (Yatta!) så jag lyckas åter en gång att komma på rätt tåg hemåt. Men så enkelt ska jag inte tro att det kan vara att komma hem...
Lost in Japan nr 2
Machiko hoppar av några stationer innan mig och efter det ställer jag mig lite smått orolig upp och börjar leta på tågkartan vart min station är. Jag hittar min station, Chitose-Karasuyama, men jag tycker inte att stationerna stämmer riktigt. Hmm. Varje gång tåget stannar så kollar jag namnet på stationen och letar febrilt på kartan. Helt plötsligt när tåget stannar på en station så ser jag att den stationen kommer "efter" min station på tågkartan! Med ca 1 sekunds betänketid så hoppar jag av på stationen. Jag vill juh inte åka ännu längre bort från min station utan hoppas att jag kan fånga ett tåg på väg mot andra hållet.
Jag yrar runt lite bland perongerna och hittar tillslut tåget som går i riktning mot Shinjukustationen. Tåget anländer snart och jag hoppar på. Det räcker att jag hör första stationen och en snabb blick på tågkartan för att inse att jag inte alls hade åkt för långt utan att jag hade hoppat av för tidigt och nu var på väg ännu längre bort från min station. Aaargh! Av tåget snabbt som tusan, ner för trappor, upp för andra trappor och in på ett nytt tåg med vad jag tror är destination "ditt jag ska" (för jag har ingen aning om vad slutstationen är för mina tåg bara varifrån de går på Shinjukustationen). Detta visar sig dock gå bra och en 3-4 stationer senare hoppas jag utmattad av på Chitose-Karasuyama.
Vad jag så här i efterhand misstänker hände är att just det tåget hade tågkartan på "fel" håll. Hittills har nämligen alla tåg haft tågkartan på ett visst håll, men igår så såg jag för första gången (eller uppenbarligen andra...) en tågkarta som var vänd åt andra hållet och det är en möjlig förklaring till att det såg ut som att jag hade åkt för långt. Dom är inte helt lätta att läsa dom här kartorna, i alla fall inte när man har lite smått panik.
Bild: Tågkartan för Keio-linjens tunnelbanetåg som jag åker.
Men slutet gott, allting gott. Bums i säng. Zzzz!
Svettigt värre...
Jag har juh helt glömt att nämna det men det första som slog mig när jag tog steget ut från terminalen på Narita flygplats var hur jäkla varmt det var i Japan! Eller egentligen är det nog inte så att det är så mycket ”varmare” i luften i Japan, utan det är istället en mycket, mycket högre luftfuktighet här som man inte skojar bort.
Det är verkligen svårt att förklara hur illa det egentligen är. Bästa liknelsen är väl att man är ute och springer och sen kommer hem igen lite lagom genomsvettig. Kläderna sitter klistrade på kroppen och håret ligger lite kladdigt jobbigt på pannan och det känns som att man är insmord med olja. Så är det konstant i Japan. Med de få undantagen då du hittar ett ställe med bra luftkonditionering. Och lägg märke till ”bra” för det finns luftkonditionering över hela Japan men vissa är så värdelösa så de säkert alstrar mer värme av att vara igång än de egentligen lyckas kyla...
Nu för tiden så har jag aldrig en tröja eller jacka på mig, oavsett om det är 12 på dagen eller 12 på natten. Enda skillnaden är att jag svettas som en gris på dagen och svettas som en människa på natten. :P Det är som sagt inget man skojar bort. Vad jag ”hört” så ska det vara något vi utläningar vänjer oss av med efter ett tag, men i princip hela min klass ligger utslagna och viftar med fläktar och sina tröjor under dagens pass på sjukhuset. Ett av de mest frekventa orden i klassen är just "atsuiiiiii!" (atsui = varmt)
Jag har dock hittat luftkonditionering på mitt rum!!! Efter 4 dagars konstant svettande så länge jag var hemma så frågade tillslut jag hur man fick den stora vita klumpen i mitt rum att inte blåsa varmluft varje gång jag försökte sätta igång den. Det var juh helt enkelt så lätt som att hålla inne en knapp med två obegripliga tecken på och sen klicka på en annan knapp med lite fler obegripliga tecken på. Katshing! Jag fattar inte hur jag kunde missa det.
Dag 2 – Sigthseeing i Tokyo
Frukost med Shimada-familjen
Jag vaknar rätt tidigt. Allt känns så ovant så det är är inte helt lätt att slappna av och sova. Jag stiger i alla fall upp och går ner för att frukost (upp och ner ^^). Vid frukostbordet träffar jag för första gången Herr Shimada, Seiichiro-san. Jag hade fått höra av Misato att det var Norie-san som kunde mer engelska och blev därför förvånad när Seiichiro-san hälsade med ”Goodu morningu. Did you sleep well?”. Även under resten av frukosten så översatte Seeichiro-san när Norie-san inte förstod även om inte han heller förstod mer än kanske hälften av sakerna jag sa. :)
Frukosten är förvånandsvärt svensk, eller icke-japansk i alla fall. Jag fick vitt bröd med margarin och plommonsylt som Norie-san själv gjort (väldigt god!). Och som dricka hade jag mjölk som smakade precis som mjölken hemma i Sverige – alltså riktigt bra! :D Men jag har fått reda på i efterhand att många japaner äter en viss sorts bönor till frukost nästan varje dag, något som ser ganska läskigt ut faktiskt tycker jag :p. Seiichiro-san äter detta varje morgon men Norie-san föredrar mackor och yoghurt.
Det här är även första gången som jag verkligen får lite tid att prata med Shimada-familjen. Dom frågar mig allt möjligt från hur gammal jag är och var jag bor till vad jag skulle vilja göra här i Japan och vilken sorts läkare jag vill bli. Jag frågar även dem en massa saker och får bland annat reda på att Seiichiro-san jobbar stora delar av dagen och att han ärvt familjeföretaget Shimada electronics som gör hisspaneler. Dom har visst gjort hisspanelerna till en väldigt stor del av de största skyskraporna i Tokyo. Häftigt! Norie-san är tennis-freak och spelar i princip alla dagar som tennishallen har öppet.
Mot stationen!
Efter att ha ätit och samtalat färdigt beger jag mig mot stationen. Men denna gång med en karta som Norie-san ritat åt mig. Jag planerar inte att göra om misstaget från igår, inte minst när jag har en tid att passa. Mina lilla grupp har planerat att ta ut mig på sightseeing i Tokyo idag. Dessutom är det en sumo-match mellan de olika universitetssjukhusens studenter som vi ska gå på. Check! – det var en av de saker jag absolut ville se när jag åker till Japan. Yatta! ("Jippie") :D
Resan går bra men det regnar rejält! När jag igårkväll efter välkomstfesten gick in i en affär för att köpa ett paraply så kom en av killarna från festen fram och gav mig ett och sa det var en present. Han var dock rätt dragen men såg rätt nöjd ut över att få ge den spännande utlänningen en present. Det var verkligen snällt av honom men tyvärr så är den rätt liten och min väska har blivit lite blöt redan på väg till tåget. Jaja, får fixa ett större sen om det behövs.
När jag kommer till stationen möts jag av Misato och Shiori, som också är från ESS-klubben. Tillsammans tar vi tåget till ett av Tokyo Medical Universitys campus som ligger en bit från det riktiga sjukhuset och det campus som Hiroaki och Misato går på. Detta, lite mindre campus, går studenterna på från första till och med tredje året på läkarutbildningen (t.ex. går Emi där).
Bild: Misato och Shiori.
Det är på detta campus som sumo-matchen hålls. Väl nere i källaren så ser jag dom - Ett helt rum fullt av halvnakna killar som står och pratar med varandra och stretchar. Mitt i rummet är det en stor ring med sand, inringad av ett tjockt rep. Detta är området som sumobrottarna tävlar på och målet är i princip att få ut den andre ur ringen eller få omkull denne innan man själv slår i golvet. Inga slag och sparkar är tillåtna utan det gäller att "lyfta ut" varandra genom att ta tag i varandras bälten ("mawashi") eller dra omkull varandra.
Under matchens gång fick vi påökning i gruppen av Chiharu och Chii. Ytterligare två läkarstudenter från ESS som båda är väldigt trevliga! Dozo yoroshiku! ("Nice to meet you")
Det var faktiskt mycket roligare att se på sumobrottning än jag kunde föreställa mig. Varje match går väldigt snabbt. Oftast är en sammandrabbning över på 5-10 sekunder och istället så är det många som tävlar så det blir många matcher. Reglerna är strikta och både innan och efter sätter sig sumobrottarna i varsin ände av ringen och bugar för varandra. En vitklädd domare står med i ringen och startar matcherna och annonserar vinnaren. När vi kom hade matchen redan pågått ett tag så efter en 20 minuters tittande så är allt slut och vinnande går Tokyo Medical University ur striden av de fyra sjukhus som tävlade. Till skillnad mot riktiga sumobrottare, så som man tänker sig dom, så var de flesta här väldigt smala – nästan på gränsen till klena. Men så är det ingen professionell liga, utan det är vanliga studenter som är med i sumo-klubben på skolan.
Bild: Sumobrottning.
Jag är i alla fall väldigt nöjd över att få sett det och tyckte det var riktigt spännande till och med. ;) Från publiken började en äldre man prata med mig på engelska och det visade sig att han var neurokirurg på ett av de andra sjukhusen i Tokyo, ”Nippon University”. Det kan man allt kalla slump då det är just neurokirurgavdelningen jag ska praktisera på den kommande veckan. När jag sa det till resten av gänget så tittade dom nästan lite skrämda bort mot honom och började buga för att visa sin vördnad även om han redan begett sig vidare för att se på matchen. Haha. :D
Tsukishima
På väg ut från matchen kom ytterligare ett gäng studenter som ville vara med och sightseeinga rundor med mig under dagen. Chii, Asuka, Hiro och Kani. (Fasligt många japanska namn så jag förstår om ni inte kommer ihåg några då jag själv inte ens kommer ihåg en tiondel.) Eftersom jag gärna ville se några japanska tempel så bestämde gruppen att vi skulle åka till Asakusa som hyser det buddistiska templet Sensō-ji. (”ō i japanskan uttalas som ett dubbelt så lånt o, alltså oo typ”). Men innan dess behövde vi lunch!
Vi tar oss till en tunnelbanestation och köper en endagsbiljett som man får åka hur mycket tunnelbana man vill på. Sen beger vi oss till Tsukishima för att jag ska få prova på en unik japansk maträtt, monjayaki. Monjayaki är en smet som man steker tillsammans med valfria olika ingredienser som grönsaker, kött, fisk och skaldjur. Men vad som mest utmärker mojayaki är att man tillagar den själv på bordet. Matborden består av nästan enbart en stor stekplatta samt ett liten del bord där man har en minimal ätskål som enbart används för att ta upp en munsbit på innan den förs till munnen. Själva tillagningen är en hel ritual i sig. Först ska olja hällas på plattan och röras ut. På detta häller man sedan av diverse grönsaker som man steker till. När dom är väl blandade och stekta lägger man dessa som en ”mur” i en cirkel. I denna cirkeln häller man sedan en sorts smet (om muren inte är ordentlig rinner detta iväg) och vissa andra ingredienser och rör tillslut ihop allt till en härlig röra. Detta plattas ut och är sedan redo att ätas! Äta gör man direkt från plattan med en liten metallspade.
Bild: Kani och Asuka i full gång med att tillaga sin monjayaki. Chii i bakgrunden.
Bild: Jag som äter lite på vår nylagade monjayaki. Det ser faktiskit rätt skumt ut men vår var professionellt tillagad av restaurangvärden - så den borde vara bra. ;)
Det smakade verkligen inte illa, men det var minst sagt annorlunda. :p Godare var då istället okonomiyaki som vi beställde efter monjayakin. Okonomiyaki är nästan samma sak och tillagas på samma sätt men är mer fast och smakar lite mer som en omelett proppad med smaskiga saker som räkor, bönor, fisk, purjolök med mera. Det var riktigt gott tyckte jag!
Asakusa och Sensō-ji-templet
Efter den spännande måltiden bär det av till Asakusa, tempelområdet. Hittills har jag varit ganska unik som utlänning och blivit visad de lite mer, för turister, okända sakerna. Men Asakusa är ruskigt känt och det märktes på den stora folkmassa som fanns där när vi kom fram.
Vägen fram till Sensō-ji-temlet kantas av en lång rad av marknadsstånd. Här säljs allt från kimonos och yukatas (”typ en manlig kimono”) till risbollar och diverse japanska godissorter. På vägen mot templet köpte gruppen tre japanska godisar åt mig:
- En mjuk kaka innehållande anko - en smet gjord av söta röda bönor och som blir typ brun i färgen. Väldigt populärt i Japan som godis.
- Senbei - japansk hård riskaka med olja och salt. Smakade lite skumt men jag kan nog lätt lära mig att tycka om det. Lite smaken av popcorn fast med konsistensen av ett kex.
- Dango - bollar av rismjöl eller soyamjöl (tror jag?). Det var i alla fall gott! Det godaste av de olika godisarna i min mening.
Bild: Marknadsstånden på vägen mot Sensooji-templet.
Templet (Sensō-ji) i sig är fantastiskt! Det består av flera byggnader i olika storlek och alla i den, i min mening, ofantligt vackra japanska stilen. Templet byggdes 628 e.kr men bombades tyvärr sönder och samman under andra världskriget. Templet som jag nu besöker är istället återuppbyggda kopior av de gamla templena men ser väldigt realistiska ut. På väg in i det största templet finns en stor rökelsebrännare. I denna stoppar folk rökelser för de döda och röken som ångar ut sägs vara helande och därför går alla förbipasserande inom och sniffar i sig röken eller viftar den mot den del av kroppen de behöver läkning i.
Bild: En av tempelbyggnaderna i Asakusa.
Inne i templet kastar folk pengar i en stor önskebrunn, klappar med händerna två gånger och önskar sig något. Mest tur säger kompisarna att man får om man kastar i ett 5-yen-mynt (värt ca 30 öre). Utanför templet kan man även lägga 100 yen i en låda och ta ett lyckopapper. I pappret står det hur mycket tur man kommer få och gruppens svar varierade från lycka, stor lycka, jättelycka ner till väldigt, väldigt liten lycka. :) I pappret står det sedan mer i detalj vad detta betyder som att man kommer bli sjuk, att man kommer få gifta sig snart, om man bör resa eller inte och så vidare.
Jag älskar det som jag själv ser som den gamla japanska arkitekturen. Så besöka tempel och liknande byggnader är för mig en självklarhet och Asakusa var verkligen ingen besvikelse!
Bild: Det största av Asakusas tempel.
Hemresa och middag hos Shimada-familjen
Efter templet beger vi oss till stationen för att åka hem igen. Jag har känt mig lite småtrött emellanåt och då jag bara sovit en 4-5 timmar de senaste 45-50 timmarna så kändes det bäst att få komma hem och vila lite innan det är dags för skola nästa dag. Dessutom hinner jag även lagom hem till maten!
Norie-san är en utomordentlig kock. Vi serveras allt från friterade bläckfiskringar och aubergini till minbläckfiskar (som jag faktiskt inte vågade mig på dock) och tofubröd. Till middagen var även Shimada-sans dotter och man bjuden. De har även en liten 3-årig dotter som bara är för gullig när hon hela tiden springer rundor och gör en massa konstiga saker. Hennes försök att kommunicera med mig gick väl inget vidare men hon blev väldigt lycklig när hon fick smaka på några Ahlgrens bilar och kom sött fram och frågade mig om hon fick ta mer (dock på japanska, men jag fattade andemeningen).
Sen är det dags för lite bloggande innan jag går och lägger mig. Som vanligt är jag dock inte ett dugg trött trots att klockan närmar sig midnatt. Och alarmet blir jag tvungen att sätta på 05:50 eftersom jag måste ha lite marginal till skolan imorrn. Och så ska jag möta Hiroaki i studentlobbyn innan jag börjar så han kan visa mig vägen och ge mig ett skåp.
Japaner åker hiss!
På motsvarande sätt så trycker dom alltid på en "stänga dörren"-knapp så snabbt alla är inne. Inte för sällan till och med när den siste "nästan" kommit in i hissen så att dörren slår igen perfekt bakom dem. Och det är inte så att dörren inte stängs automatiskt. Det tar bara en 5 sekunder som i Sverige innan dörren börjar stänga sig men folk fullkomligt kastar sig på knappen. En gång stod jag närmst knapparna men då jag inte kan läsa japanska tecken så vågar jag mig inte på knapparna. Då går personen bakom mig runt mig och ska trycka på knappen. Men dörrarna börjar stängas av sig själv innan hon han fram så det fungerade inte riktigt. :)
Det låter kanske inte så jättespännande allt det här men det är fascinerande att verkligen ALLA gör det. Det finns alltid en person i hissen som tar på sig det stora ansvaret. Och det handlar som sagt inte bara om att trycka. Utan man ska göra det snabbt som bara är möjligt. Men det är klart. 8-10 sådana knapptryckningar per dag så sparar man minst 20-30 sekunder den dagen. ;)
Dag 1 - Äventyret börjar
Så tillslut kom jag fram. Efter 11 timmars flygande utan sömn. När jag väl kom ut från flygterminalen med mina två väskor kände jag mig minst sagt lost. Jag hade ingen aning om vem som skulle hämta mig och var dom skulle hämta mig. Dessutom hade dom gett mig ett nummer som jag skulle ringa om vi inte hittade varandra på flygplatsen. Men då min mobil inte fungerar i Japan så var det rätt svårt. Men allt löste sig bra genom att jag bara ställde mig mitt på golvet i flygplatsentrén och såg dum ut. Det tog inte lång tid förrän två tjejer som stått och pratat med varandra vågade sig fram och frågade om jag var Patrick.
Detta var Misato och Emi, två av mina framtida guider som kommer att hjälpa mig med i princip allt som kan behövas. Och det är en hel del när man kommer helt blå till Japan får jag nog säga. ^^
Resan från Narita till Tokyo
Från Narita tog vi en buss till Tokyo. Det tog cirka en timme och under den resan så fick vi gott om tid att lära känna varandra. Misato går 4:e året på läkarutbildningen i Tokyo och är ekonom för IFMSA-Japan och har även hand om utbytesstudenter. Emi är personen som hållt ständig mailkontakt med mig ända sedan jag fått reda på att jag blivit antagen till Japan. Hon går 2:a året på läkarutbildningen. Även om båda två tillhör gruppen ESS (English Speaking Society) på deras skola så inser jag snabbt att det inte är helt lätt att kommunicera. Misato förstår mycket av vad jag säger och pratar ganska bra engelska men Emi är lite mer osäker och vänder sig ofta till Misato för lite översättning. Men i stort så är jag ändå imponerad. Något jag, så här som en spoiler, kan säga att jag inte kommer vara med resten av befolkningen efter lite tid där... :P
Framme i Centrala Tokyo
Väl framme på Shinjukustationen hjälper Misato och Emi mig att köpa ett tågkort. Detta är ett måste i Tokyo där tunnelbanan förbinder hela stadskärnan och vanliga tåg tar en till delarna lite längre bort.
Bild: Tågbiljettautomat på Shinjukustationen. Inte helt lätt att förstå för en utlänning. Man var tvungen att fylla i Namn, Adress, Telefonnummer etc. för att få ett månadskort som jag skulle ha. Men man slipper stå i kö till kundtjänst som hos Skånetrafiken.
Tågkorten är lite unika då dom har två funktioner. Först och främst så aktiveras kortet i en månad för en valfri sträcka – i mitt fall sträckan mellan min värdfamiljs närmsta station och Shinjukustationen (som ligger nära sjukhuset jag ska praktisera på). Men dessutom så laddar man även kortet med pengar. När man sen åker så bara stoppar man in kortet när man går in på stationen och sen igen när man går ut från stationen man rest till så ser kortet var man rest. Om man bara rest inom sin förinställda sträcka så händer ingeting, men om man däremot rest till några nya områden så dras lite pengar istället. Innan jag förstod hur systemet fungerade så kändes det väldigt förvirrande – men så här i efterhand så är det ett fantastiskt system!
Sedan tog vi oss ut från stationen och begav oss till fots mot sjukhuset, Tokyo Medical University. Vilken stad alltså! Skyskrapa efter skyskrapa avlöser varandra, folk i stora klungor fyller gatorna och för mig helt obegripliga skyltar sitter vart än jag tittar. På gatorna står folk med lappar och annat och skriker ut glada meningar till alla som passerar. På väg mot sjukhuset försöker jag hitta landmärken att komma ihåg då jag om bara två dagar ska gå samma sträcka helt själv när min praktik startar.
Tokyo Medical University och dess omnejd
Det första som slår mig när vi är framme vid sjukhuset är hur litet det är och att det ser rätt slitet ut. Jag hade nog förväntat mig ett sjukhus minst dubbelt så stort som Lunds och med glasfasad och högteknologiska gliddörrar. Istället så möts jag av ett sjukhus som är kanske en tredjedel så stort som Lunds med en sliten vitaktig fasad som mer liknar ett hyreshus än ett sjukhus. Själva studenthuset som ligger precis intill är och väldigt litet, slitet och ostädat och innehåller samlingsrum och skåp för studenterna.
Bild: Tokyo Medical University-sjukhuset. Studenthuset syns inte på bilden utan ligger precis till höger.
I studenthuset så träffar jag Hiroaki som går 5:e året och som tar oss med på en snabb tur inne på sjukhuset. Varken Misato eller Emi går de kliniska terminerna ännu (terminer som spenderas till stor del inne i sjukhusets miljö med mer praktiskt inlärande) och har därför i princip ingen kunskap alls om sjukhusets insida. Därför behöver vi Hiroaki! Det slår mig att sjukhuset är väldigt tomt. Bara en eller två gånger såg jag en läkare när vi gick rundor där inne. Inte heller någon annan sjukhuspersonal syntes till mer än städare och byggarbetare. Men jag har inte varit inne på några avdelningar ännu så jag får väl hålla mig. :)
När rundvandringen är klar så lämnar vi av mina två (hyfsat tunga) väskor inne på omklädningsrummet (kunde vi inte gjort det tidigare!) och går för att möta en av professorerna på sjukhuset. Patrick Barron, som han heter, kommer från Skottland till en början men har nu bott i Japan i över 40 år. Han var väldigt trevlig och jag kan inte förneka att det var rätt skönt att prata lite engelska med någon som verkligen kan det. ;) Han tog med oss på ett lunchställe intill sjukhuset där vi serverades libanesisk mat. Professorn betalade för oss alla 5 utan att snacka om saken och jag blev förvånad över att ingen ens gjorde något försök till att betala. När jag senare frågade Misato så sa hon att det tillhör det vanliga att den som är äldst eller ”högst stående” betalar. I alla fall när det gäller ett sånt exempel som en professor och några studenter. Spännande måste jag säga.
Bild: Från vänster Hiroaki, Emi och Misato poserandes framför mäktiga Sompo-byggnaden.
Shimada-familjen
Efter det åkte jag, Misato, Emi och Hiroaki hem till min värdfamilj, Shimada-familjen. Det var lätt längre än vad jag trodde. Det tog cirka 30 minuter med tåget till Chitose-karasuyama (självklart det längsta och jobbigaste namnet som fanns på tågkartan som jag måste försöka lära mig). Efter det så gick vi till en busstation ca 5 minuter från stationen där vi tog en buss som tog ytterligare en 5-10 minuter till Shimada-familjens hus. Man kunde även gå istället för att ta bussen och det skulle ta ca 20-30 minuter. Så det blir nog att gå upp rätt tidigt om morgnarna.
Shimada visar sig vara en ganska välställd familj. Therese hade redan i förväg listat ut att de nog hade ett elektronikföretag och detta stämde bra. Seiichiro Shimada (mannan i huset) äger familjeföretaget Shimada som tillverkar elektronik till hissar. Väl i huset möts vi av Norie Shimada (frun i huset) som välkomnar mig och visar mig runt. Hon var väldigt trevlig och visar mig mitt direkt till mitt rum. Jag får ett eget stort rum med tatamimattor över hela golvet (vanligt i Japan men jag tror att det ändå är en ganska dyra historia) och skjutdörrar in till rummet. Så härligt japanskt som det kan bli.
Norie-san (san är ett suffix som läggs till namn och betyder Herr eller Fru och det anses mycket mindre vänligt att inte använda detta) bjöd på grönt te och började fråga mig lite saker om vem jag är. Jag blev minst sagt lite snopen när jag insåg att hennes engelska är väldigt begränsad. Hur detta skulle fungera utan Misato, Emi och Hiroaki var för mig en gåta. Jag hade med mig svenskt godis som en present och allas reaktioner på djungelvrål var riktigt rolig. Norie var nog väldigt nära att spotta ut den när hon viftade med armarna och både Emi och Misato började skrika något på japanska när dom provade. Saltlakrits är verkligen unikt för Sverige – och självklart är djungelvrål någon av den saltaste sorten men ska dom prova ska dom juh prova rejält. ;)
Välkomstfesten
När jag fått packa upp min väskor var det dags att åter bege sig in till Centrala Tokyo. Det är lite svårt att förklara vart man åker i stora drag eftersom allt jag är i är Tokyo. Tokyo är juh så grymt stort och innehåller över 35 miljoner människor sedan det växt ihop med omkringliggande städer. När vi anländer till Shinjukustationen igen så står 9 personer och väntar på oss. Alla ler med stora leenden och hälsar glatt att det är väldigt trevligt att träffas. Tillsammans beger vi oss ut på stan ledda av Misato. Alla visar sig vara väldigt lätta att prata med och är grymt trevliga. Jag får lite senare reda på att alla har långt i förväg anmält sig för att dom vill träffa mig och har läst mitt ansökningsbrev till skolan och så vidare. Jag känner mig rejält smickrad. :)
Misato leder oss in till en restaurang. Den är typisk japansk med bord på golvet och en insäkning undertill så man ändå kan ha sina fötter som när man sitter i en stol. Bordet är redan laddat med förrätter så det är bara att sätta sig ner och börja äta och konversera. Under kvällen så fylls bordet hela tiden på med nya spännande rätter utan att någon behöver säga ett ljud. Jag får även för första gången prova saké och det var faktiskt helt ok. Det smakar som en mycket mildare variant av Vodka. Egentligen ska den drickas rykande varm men jag beställde kall för att ta ett steg i taget. :p
Bild: Gänget från välkomstfesten.
Alla var väldigt angelägna att få prata med mig och speciellt en kille (som visst har sagt många gånger att han ser fram emot att få träffa mig) tvingade sig till ett platsbyte bara så han kan sitta precis bredvid mig. Att han sedan inte pratade särskilt mycket engelska alls verkade inte vara något hinder för honom. Det var i alla fall väldigt sött av honom. Även under resten av kvällen så roterar personer rundor och jag tror jag fick prata ordentligt med i princip allihopa tror jag.
Alla på välkomstfesten går på Toyko Medical University och är även medlemmar i ESS (English Speaking Society om ni har glömt :p). Med andra ord så talar dom mycket bättre engelska än genomsnittet i skolan och jag märker ändå snabbt att Misato ligger rätt långt före de flesta. En av tjejerna satt mest och tittade och log när jag försökte prata med henne.
Allmänt om japanerna, i alla fall de som jag fick träffa under kvällen, så bekräftade dom många myter jag själv har hört. Dom är väldigt trevliga som jag redan sagt. De är också ganska högljudda och drar sig inte för att nästan i kör skrika ”Sugooooooi!” (”häftigt”) varje gång någon säger något som är det minsta unikt eller spännande. Och om man bortser från bilderna jag tagit när de inte var beredda så håller ALLA victory-tecknet med fingrarna vid fotografering. På något sätt så är hela deras livsstil väldigt charmig. Dom verkar alltid så nöjda. Det skrattar hela tiden, ber om ursäkt så snabbt dom gör minsta lilla fel och är alla väldigt väluppfostrade vad det gäller hövlighet och etikett. Det är helt enkelt en fröjd att ha och göra med dom.
Ännu en sak som bekräftades är japaners ganska vanliga mutation på ett enzym kallat Laktatdehydrogenas och som behövs för att bryta ner alkohol på rätt sätt. I västvärlden har ca 1 % denna mutation medan i Japan (om jag minns rätt) har ca en tredjedel den. Resultatet om man har mutationen blir en väldig överkänslighet till alkohol – precis som att man konstant går på Antabus-medicin. Även om folk inte drack i några ”jättestora” mängder så var det ändå en kille som föll pladask ute på gatan när vi lämnat restaurangen. Även Hiroaki var röd som en tomat i huvudet. Själv kände jag nästan ingenting. ^^
Hemresa
Vi lämnade restaurangen och begav oss mot stationen. Tokyo by night är en upplevelse måste jag säga. Det är fortfarande lika mycket folk som rör sig men den annars ljusa staden har blivit ett mörker som lyses upp av de tusentals neonskyltar som sitter överallt. Eftersom jag i princip aldrig ser det annars (finns ej i Lund/Helsingborg) kan jag inte låta bli att fascineras över det.
Väl på Shinjukustationen vinkar hela stora gänget av mig och jag beger mig ensam mot vad jag tror är mitt tåg. Eftersom jag är så nervös att missa min station så står jag ständigt upp och tittar på tågkartan. Man tycker att det inte borde vara så svårt men allt blir hundra gånger jobbigare när jag inte vet var vi är. Vissa tåg kungör enbart stationen den stannar på via högtalarna på japanska och det är verkligen inte lätt att hänga med. Så därför försöker jag hela tiden se ut genom rutan på stationen och läsa vad det står på skyltarna.
Lost in Japan nr 1
Detta fungerar och jag kommer av på rätt station. Så, nu var det bara att gå ut genom antingen Norra eller Södra utgången... Om jag bara hade kommit ihåg vilken det var. Jag chansade i alla fall på södra och vandrade i 5 minuter söderut tills jag kände att jag gått alldeles för långt för att fortfarnade inte se en enda byggnad jag känner igen. Jag vänder om, kommer tillbaka till stationen och väljer istället den norra utgången. Jag vandrar på i 5 minuter även här och tillslut så tar jag upp mobilen och försöker ringer Hirokai men han svarar inte. Ringer då Misato som svarar och börjar hjälpa mig. Men det är jättesvårt att förstå över mobilen då det är både lite halvknaglig engelska och på detta att det är mycket svårare att höra också. Efter att jag gått runt i kanske 30 minuter med hjälp fram och tillbaka från Misato så kommer tillslut Norie-san och hämtar mig med bil. ^^ Jag hade helt glömt en väldigt viktig sväng och skulle nog aldrig kommit hem själv. Tusen tack Norie-san!! Nästa gång tar jag med en karta!
Det var allt för dag 1 – Herregud vad långt det blev. Sumimasen! (”förlåt”) Men det kommer vara svårt att undvika det även i fortsättningen. Som ni kanske märker på datumet så är detta inlägg grymt försenat. Nu är det egentligen natten till min 4:e dag, men jag kommer alltid hem så sent så bloggandet blir tyvärr lidande. Jag ska arbeta ikapp så snabbt jag kan och lyckligtvis så fäster sig alla minnen så starkt att jag faktiskt kommer ihåg det mesta rätt bra. :) Tyvärr är värdfamiljens internet modellen långsammare så uppladdning av bilder var en smärtsam historia igår kväll (0,01 Mbit upp). Jag har dock flyttat min dator nu och tjänat en del hastighet så jag gör ett nytt försök imorrn.
Oyasumi nasai minasan! (”Godnatt allihopa!”)
Kommunikationslänken är upprättad!
Blogg på 11 125 meters höjd!
Detta inlägg skriver jag på 11 125 meters höjd en liten bit söder om Siberien. Nu har jag flugit i nästan 8 timmar och bara ca 3 timmar återstår till planet tar mark på Narita airport i Japan. Tyvärr finns dock inget internet tillgängligt så bloggen läggs inte upp förrän jag kommit fram och hittat något Wifi-nät.
Bild: En underbar utsikt från mitt fönster på flygplanet. Jag älskar att flyga!
Syrrans pojkvän Patrick (fint namn!) har varit grymt snäll och lånat mig en bärbar dator att ha med under resan. Verkligen en life saver då jag behöver den både för kommunikation med omvärlden samt plugg då jag packat den med alla anteckningar från tidigare terminer samt en uppsjö med olika anatomiatlaser och andra nyttiga pdf-filer.
Även denna dag har varit ganska hektisk. Min hyresgäst ringde mig 5 minuter efter jag gick upp i morse och sa att han kommer en timme tidigare och nu är 10 minuter från min lägenhet. Tur man är lite flexibel. :) Det var dock väldigt bra då vi slapp stressa vid överlämnande av lägenheten och jag han i god tid till bussen.
Föräldrarna var så gulliga och ville följa med till Kastrup idag så billigaste resan för oss alla blev att jag tog tåget till Helsingborg och vi sedan tog bilen över med färjan och körde till Kastrup. Innan dess tog vi och Therese en sista måltid inne på Harrys i Helsingborg. Det blev ett tårdrypande farväl från min lilla Therese. Jag kommer sakna henne så mycket. Det har inte gått många dagar sedan jag och Therese blev tillsammans för lite mer än 3 år sedan som vi inte antingen setts eller hörts av. Eftersom Japan använder sig av ett annat mobilnätsband så fungerar inte många europeiska mobiler där och jag blir därför förpassad till mail, MSN, Skype och denna blogg för att hålla kontakt med alla nära och kära under en månads tid.
Inchekningen för resan gjorde jag via internet, på SAS hemsida. Tyvärr så fick jag inte platsen i emergency row som jag skrev om i förra inlägget då alla dessa redan var bokade. Damn... Men i alla fall – internet-incheckning var väldigt smidigt! När jag kom till Kastrup så gick jag bara till en ledig självbetjäningsmaskin som skrev ut mitt boardingkort och klisterlapp till min resväska. Sen begav jag mig till en ”bagage dropp” (med avsevärt mindre köer än andra inchekningsstationer) där min väska vägdes och skickades iväg. Sedan var det bara att ta farväl av mina föräldrar (vet inte hur jag skulle klarat Kastrup psykiskt utan deras hjälp då jag aldrig har flugit själv förrut – Tack!) och påbörja vandringen (en lång jäkla sådan) till min Gate.
Flygningen har varit exemplarisk. I love SAS! En liten TV-skärm finns på varje stolsrygg försedd med en 10 olika filmer (såg själv Pingpongkingen och Enemy of the States), en uppsjö av olika musikkanaler, några tråkiga spel (komplett med handkontroll och allt) och möjligheten att se karta var man är, flyginformation och kameror som sitter fram till och under flygplanet.
Maten var även den riktigt god faktisk! Första gången jag ätit köttbullar och potatismos med ätpinnar dock. :D Dessutom går flygpersonalen konstant runt och passar upp med vatten, te, kaffe, läsk, juice, små godisbitar och mackor. Allt helt gratis.
Bild: Köttbullar och potatismos med ätpinnar - väldigt nytänkande!
Men flyg är alltid flyg. Man sitter inklämd på en halv kvadratmeter med ömmande bak och trötta ben. Förutom filmerna har jag försökt underhålla mig med mitt DS och en Level-tidning som Therese köpte åt mig. Skumt nog så verkade hela planet plötsligt bestämma sig för att det var sovdags och drog ner alla fönster. Inte långt därefter släcktes även belysningen i planet. Allt detta trots att klockan då var ca 19:00 på kvällen och det är konstant dagsljus utanför. Själv är jag såklart grymt pigg och kommer få ett helsike när jag anländer till Japan och klockan ”för mig” är 3 på natten medan den där är 10 på morgonen och en helt ny dag är redo att ta vid. Har försökt vila lite men sova i flygplan är verkligen inte min cup of tea.
Ska se om jag kan spela lite Civilization IV på datorn så att tiden ska gå lite. Batteriet kommer dock inte hålla så länge så det blir kanske inte så mycket av det egentligen. :p
Packat och klart!
En hektisk dag är "avklarad". Lägenheten är nystädad, resväskorna är packade, saker är inflyttade till Therese (min flickvän som bor vägg i vägg med mig), andrahandskontrakten är påskrivna och datorn är även den inflyttad och uppkopplad. Cirka 12 timmars intensivt arbete - som nu är klart. *puh*
Akelius som äger min lägenhet är helt galna detta år vad det gäller andrahandsuthyrning. Förra sommaren var det bara att höra av sig dagen innan uthyrningen och säga att man tänker hyra ut så svarade de helt enkelt att det går bra.
Men detta år var de helt vilda vad det gällde byråkrati och krävde att jag hade en "giltig anledning att hyra ut min lägenhet" (vad de nu menar med det - men utlandsresa var visst ok) dessutom var jag tvungen att maila dem en kopia på min flygbiljett, intyg att jag blivit antagen till utbildning i utlandet, personnummer på hyresgästen som ska hyra i andra hand, boendereferenser för honom samt ett personligt brev där jag berättar vad jag ska göra och varför jag ska få hyra ut min lägenhet i andra hand. Ytterligare ett huvudbry under dessa sista dagar innan avresan.
När jag var och fick mina kontrakt påskrivna under dagen kunde jag inte hålla mig för att fråga om vad som hänt om jag inte haft en "giltig anledning" som utlandsstudier utan bara t.ex. ville åka hem till föräldrarna för att slippa betala hyra över sommaren. Svaret de gav var otroligt flummigt men frasen "det måste finnas regler" kom upp i minst tre-fyra olika meningar så uppenbarligen vet de inte ens själva varför de har alla dessa regler...
Min underbara Therese räddade dagen i alla fall när hon dök upp med 2 stora landgångar från ICA Malmborgs och en Cola. Det var milt sagt magiskt gott! Tyvärr var hon tvungen att ta sig hem igen sen för att ta hand om föräldrarnas hund. Men jag träffar henne igen imorrn på lunch i Helsingborg innan jag tar färjan över till Helsingör och vidare till Kastrup. Sen kommer vi inte ses på över en månad igen. :(
Var precis och kollade på andra halvlek av matchen mellan Spanien och Ryssland inne hos Thereses bror (som också bor i samma korridor en fem dörrar från min lägenhet) som lite avkoppling innan sista rycket inför resan. Riktigt snyggt spelat av Spanien - inte minst passningsspelet var grymt. Stackars Ryssland som kom så långt. Men de fick i alla fall Eurovision Song Contest så de får allt vara glada ändå.
Bild: Packningen. Blev ganska exakt 18 kg i stora väskan och 7,9 i handbagaget (man får 8,0). ;)
Nu ska jag göra en sista svepning av min lägenhet och trycka ner de ännu ej nerpackade sakerna i ryggsäcken. Sen ska jag ge mig på ett försök att göra en "internet-incheckning" på SAS. Tobias och hans kompis Max tipsade om fönsterplatsen i emergency-row som har extra benutrymme och det hade juh inte varit fy skam. :D
Imorgon bär det av! Så troligtvis lär nästa blogginlägg komponeras i landet i fjärran öster. Ikimasu yo. ("Jag ger mig av!" eller "Jag går nu!" på japanska.)
